Recensioner av böcker utgivna 2026

 

Bergström, Hans, Ett Sverige som försvann. Min uppväxt på 50-talet.
Biller, Malin, En dag i juli.
Brorson, Alf, Vid Rottna älv.
Brorson, Alf, A Sweden Letter.
Dahlén, Rune W & Strömner, Daniel m.fl., Mission på värmländska.
Edliden, Ann, Omöjlig i det jordiska,
Ferlin, Nils, Ferlin. Dikt och musik
Grenegård, Ulrika, Tillbaka från djungeln.
Hellstadius Wiberg, Maria, Livet på Nyomta.
Helseth, Hannah A., Mordet på raggarkungen.
Kadhammar, Peter, Knäcka ägg.
Lidén, Gunnar, Morgonrodnadens vingar.
Lidén, Kicki & Gunnar, De sju dödssynderna.
Lind, Mårten, Granarnas tid.
Mohlin, Peter & Nyström, Peter, Det lovliga bytet.
Nilsson, Anders, Spionernas krig del 3.
Sandberg, Åke, Skyttekungen. Säffle-Gunnars öde i 50-talets Marseille
Sorgenfrei, Simon, ”Öppna era hjärtan”.
Svensson, Sven-Ove, Mopedisten som vägrade ljuga.
Swärd, Elsa & Cornelia, Blodröta
Ullman, Magnus, En berättelse om livet på Kohlsäters bruk i Värmland 1853–1917


Bergström, Hans, Ett Sverige som försvann. Min uppväxt på 50-talet. Ekerlids förlag 2026. 240 s.

Hans Bergström är uppväxt i Ambjörby och säkert känd av många värmlänningar. Han har varit chefredaktör för Nerikes Allehanda och Dagens Nyheter och talskrivare åt tre liberala partiledare, men just nu har han blivit aktuell på grund av att hustrun Barbara hamnat i rampljuset. Det var hon som grundande Engelska skolan och hon är därför starkt ifrågasatt när det gäller uttag av vinster inom skolans område. Att Hans Bergström tidigt betonar att boken handlar om hans egna minnen från 50-talet känns som ett medvetet försök att hålla sig utanför den politiska diskussionen. Helt ”opolitisk” är han dock inte. I slutkapitlet kan han inte hålla sig från synpunkter som definitivt är politiska - men det återkommer vi till.

Hans Bergströms beskrivning av 50-talet är en detaljerad berättelse om livet i Nordvärmland på den tiden. Han är född 1948, jag är född 1945, och i likhet med honom är jag uppväxt på landsbygden. Jag häpnar över hur mycket jag känner igen. Min slutsats är att berättelsen om Ambjörby kan ses som en skildring av det normala livet på svensk landsbygd. Boken är samtidigt ett värdefullt lokalhistoriskt komplement till de böcker om Nordvärmland som redan finns.

Den handlar om miljöer, människor, oskrivna sociala regler och inte minst om det ansvar för bygden som befolkningen tog på sig. Saknade man en samlingslokal klagade man inte på den ansiktslösa ”kommunen”. På kommunkontoret satt ju människor man litade på. Invånarna gick samman, resonerade sig fram till lösningar och såg till att de gav resultat. På så vis blev projektet en gemensam angelägenhet som svetsade samman befolkningen, inte tvärtom som det kan bli idag.

Hans Bergström lyfter också fram den betydelse föreningslivet haft i trakter där många inte hade annan skolunderbyggnad än folkskolan. Den kunskap som fanns där var av annat slag, men därför inte mindre värdefull! Och nog var man medveten om vad som pågick i världen utanför. Radio och tidningar fanns i så gott som varje hem. Kända föreläsare kom på besök och fyllde samlingssalarna med åhörare. Kunskapstörsten var stor.

Det sista kapitlet är av annat slag, men det är inte mindre intressant. Hans Bergström resonerar och funderar. Vad har den snabba utvecklingen under 50-talet och framåt fått för följder? Vad hade kunnat göras annorlunda? Välfärdssatsningar har bjudit på mycket gott. Sjukdomar som ansågs direkt dödliga kan i dag med enkla medel botas. Men hur har det gått med de mänskliga relationerna? Smarta telefoner som antogs tillföra samhället något bra ledde även till motsatsen. Hans Bergström ser dem som lika farligt beroendeframkallande som heroin.

De naturliga mötena människor emellan har glesnat. Debattklimatet har hårdnat. Fördomar sprids och blir till sanningar. För mycket centralisering har lett till byråkratisering som blir till hinder i stället för nytta. Listan kan göras lång och bör leda till eftertanke. Även om jag inte delar alla Hans Bergströms synpunkter tycker jag att även det kapitlet är både viktigt och läsvärt.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2026:3

 

Biller, Malin, En dag i juli. Didring Ord & Bild 2026. 184 s.

Jag är ingen expert på serieromaner och det är vad det rör sig om här. En bok där text och bild får lika stort utrymme. Jag kan inte göra någon jämförande studie eller placera Malin Biller i tiden bland andra serietecknare. Är bara nyfiken på vad hon vill berätta efter att för länge sedan läst hennes självbiografiska Om någon vrålar i skogen från 2010. Hon hade innan dess gjort flera album och under tiden fram till i år utkommit med flera andra böcker, bl.a. en om Gustaf Fröding, I varje droppe är en ädelsten och en serieroman i två volymer baserad på Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes.

Hon medverkar i flera tidningar och tidskrifter och erbjuder workshops och föreläsningar, nu även digitalt.

Malin är uppvuxen på Hammarö men bor numera i Göteborg.

Hon anger själv att hon i första hand vänder sig till barn och ungdomar med sina serier. Jag funderade på det efter min läsning. Formatet lockar barn och ungdomar men det vore synd att inte inkludera oss vuxna som potentiella läsare. Jag blev verkligen berörd av En dag i juli där hon huvudsakligen berättar om sina morföräldrars bortgång i demens. Boken innehåller mycket mer. Egentligen är Malin själv den egentliga huvudpersonen i hennes roman. Skoningslöst och självutlämnande beskriver hon en bedrövlig uppväxt med konstant mobbning, mardrömmar, ätstörningar och famlande innan hon hittar sin väg som serietecknare. Allt är dock inte elände och inte hela tiden. Mamma finns alltid där och inte minst morföräldrarna i Halmstad, vars hem alltid är öppet för dotter och dotterdotter. En tillflyktsort där inget ont kan hända. Malin berättar ömsint om deras liv, den livliga och sociala mormodern och den stillsamme, händige morfader som hon kanske känner störst närhet till. De första tecknen på att allt inte står rätt till med mormor kommer som en chock och Malin beskriver målande den hjälplöshet som drabbar anhöriga när de söker hjälp och vägledning första tiden. Lite erfarenhet har hon själv av vården efter ett sommarjobb i ungdomen på ett demensboende. Morfar drabbas också av demens och blir den förste som avlider.

Sorgen kulminerar när huset i Halmstad måste säljas. Alla minnen, alla dofter, all saknad gestaltas känsligt i Malins svartvita teckningar där hon fångar karaktärernas särdrag med ganska grov penna. Hon smickrar inte. Allra minst sig själv i den självbiografiska första delen av boken. Texten i versaler fyller varje ruta med precis lagom information.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2026:3

 

Brorson, Alf, Vid Rottna älv. Strövtåg i Rottnadalen, från källa till mynning. Eget förlag 2026. 48 s.

Brorson, Alf, A Sweden Letter. Krönikor på engelska, utgivna i svenskbygd i USA. Eget förlag 2026. 34 s.

Det var inte längesedan vi fick ta del av Alf Brorson essäer om hembygden i västvärmländska Jösse-Ny (Styckegods, 2025). Författaren är fliten själv och har nu utkommit med ytterligare två mindre böcker. Dessa sammantaget tre volymer tar upp olika delar av Alf Brorsons liv genom att skildra bygderna där han verkat, de som betytt något för honom. Det fina språket och den stora kunskapen följer som en röd tråd genom hans publikationer; en lista över hans samlade skrifter (i urval) återfinns i boken Vid Rottna älv. Listan blir lång, jag räknar till 24 utgivna böcker – och sedan tillkommer alltså de nu aktuella.

Vid Rottna älv följer älvens flöde från en källa på norska finnskogen elva mil ner till utloppet i Fryken, det utflöde som gett platsen namnet Rottneros (=Rottnans os). Alf berättar om dödisgropar, järnbrukslämningar och de övergivna gruvhålen vid Silverdalen, om torplämningar och om vårens första blåsippor. Det är naturlyrik i såväl text som i många trolska bilder, några av dem i form av akvareller signerade Petter Brorson. Man kan läsa skildringen i lugn och ro som en stilla meditation och än en gång förundras över att Värmland är så rikt på underbara ställen att längta till.

Boken A Swedish Letter (skriven på engelska) belyser en annan av Alf Brorsons hembygder, den vidsträckta prärien i amerikanska Kansas. Hit flyttade en gång i tiden, på 1860-talet, ett par hundra människor från Sunnemo med omnejd för att grunda en ny stad. Platsen utvecklades till det som kom att bli Lindsborg. Lindsborg är sedan länge en av de verkliga styrkepunkterna för svensk-amerikansk identitet, med blågula vattenposter och glada Dalahästar på polisens bilar. Här ordnar man sedan lång tid tillbaka en årlig festival under namnet Svensk Hyllningsfest. Alf Brorson och hans hustru Maud har varit hedersgäster vid ett flertal av dessa festliga tillfällen. Alf är därtill hedersmedborgare i Lindsborg sedan 1996 – en av hans många utmärkelser i USA efter att ha forskat och skrivit och berättat om Svenskamerika för såväl en amerikansk som svensk publik i decennier. I den här lilla boken kan vi också se prästsonen från Ny och läraren från Torsby i stilig vit cowboyhatt. Livet har många facetter! – A Swedish Letter är en samling av texter om Lindsborg och bakgrunden i Värmland vilka till stor del varit publicerade förut i åtskilliga tidskrifter i Amerika. Det är värdefullt att författaren nu sett till att också en svensk läsarkrets kan få en inblick i hur livet levts, och levs, i en svensk enklav mitt ute på den vida amerikanska prärien.

Peter Olausson

Wermlandiana 2026:2

Dahlén, Rune W & Strömner, Daniel m.fl., Mission på värmländska. Värmland till världen och världen till Värmland. Votum 2026. 297 s.

Mission på värmländska är en antologi med fjorton texter av elva författare, däribland redaktörerna Rune W Dahlén och Daniel Strömner som båda är aktiva i Sannerudskyrkan i Kil. Redan i förordet sätter de fingret på en förändrad syn på vad mission är, och vart den ska vändas. Kanske är det de sekulariserade svenskarnas tur att få lära sig vad kristendom är? I det inledande kapitlet låter Andreas Lorentzon diakonen Karin Lövestam-Öberg som jobbar på sjukhuset i Torsby och pastor Svante Hektor i Pingstkyrkan i Karlstad samtala om hur man kan se på missionsuppdraget idag. Båda har erfarit att det ofta är lättare att prata om Jesus och det kristna budskapet med en flykting eller nyanländ av annan tro, eftersom själva grunden – att tro på något – är så självklar i nästan hela världen men inte i Sverige. Det är ett mycket intressant samtal som även berör frågor kring att konvertera och att allt fler unga med en mindre negativ attityd till religion nu söker efter andlighet. Det är ett generationsskifte på gång i församlingarna, summerar Hektor och Lövestam-Öberg.

Flera av texterna beskriver därefter den traditionella missionsverksamhet som framför allt riktades mot Afrika, Indien, Kina och Sydamerika. Församlingarnas engagemang och vilja av ekonomiskt bidra stimulerades av att missionärerna med jämna mellanrum återkom och turnerade runt med färgstarka föredrag, ofta klädda i exotiska kläder, ibland tillsammans med någon ”äkta” representant från landet där de verkade.

I boken listas 251 personer födda i Värmland som skickats utomlands för att arbeta i yttre mission. Uppdraget var inte ofarligt. Många dog av sjukdomar och politiskt motiverat våld. Göran Gunner berättar i sin historiska tillbakablick att av de 15 missionärer som åren 1866–1870 skickades till nuvarande Eritrea avled åtta. 1909 räknade Svenska Missionsförbundet sitt 50:onde dödsfall bland SMF:s missionärer. I en särskild text berättar Fredrik Fällman om Kina-missionären Anna Johansson från Östmark som stenades till döds under det s k boxarupproret. Men även framgångsrika missionärer som Rysslandsexperten Wilhelm Sarwe porträtteras.

I senare tid har Anne Sundberg tagit del av Kongo-missionären Helfrid Hedlinds dagboksanteckningar som sträcker sig in i det postkoloniala 1960-talet.

Sammantaget är Mission på värmländska. Värmland till världen och världen till Värmland en gedigen sammanställning av två hundra års missionsverksamhet. Vilka var de som reste, vart och varför, hur finansierades missionsuppdragen, hur tänkte man om mission då och nu?

Perspektivet är lokalt förankrat men allmängiltigt. Källförteckning, noter och register är imponerande och underlättar för den som söker en specifik person eller ort. Den ambitiösa grundforskningen presenteras på ett spännande och lättillgängligt sätt. Oavsett om man är intresserad av historia, mission, människoöden eller andliga frågor finns här mycket att hämta. Som en del av värmländsk historieskrivning är boken verkligen värdefull. Rekommenderas starkt!

Ulla Walldén

Wermlandiana 2026:3

Edliden, Ann, Omöjlig i det jordiska, Piratförlaget 2026. 444 s.

Omöjlig i det jordiska – en roman om Carin Göring är en mycket intressant och välskriven dokumentärroman av Ann Edliden, författare och nöjesjournalist på TT. Hon har gjort gedigen research bl a husbilsresa för att besöka olika platser kopplade till Carin och Hermann Göring. Efter 3 års research och skrivande är nu boken utgiven.

Carin, född Fock, i en adlig familj, faller handlöst för den 27-årige tyske flygaren Hermann Göring, när de träffas i Sverige år 1920. Carin är 5 år äldre än Hermann, gift med fortifikationsofficeren Nils von Kantzow, med vilken hon har sonen Thomas, 8 år. Hon gör det oförlåtliga, lämnar familjen och följer Hermann till Tyskland. Nationalsocialistiska partiet än ännu i sin linda men Carin tillsammans med Hermann Göring tror fullt och fast på partiets ideologi, judehatet och Hitler som en framtida ledare. Vid ett attentat skottskadas Hermann, har blir beroende av narkotika. Paret lever ett liv i landsflykt, har skulder och lever på nåder av andra människors välvilja. Vårdnadstvisten om sonen är ständigt ett bekymmer för Carin.

I intervjun Lena Richardsson gjorde med författaren i NWT 17 april 2026 säger Ann Edliden att svaret på frågan om varför hon ville skriva en bok om Carin Göring är att man måste kunna forska på både onda och goda människor och Carin Göring är enligt mig Sveriges mest intressanta historiska person. Parallellt med Ann Edlidens egen berättelse får vi följa den biografi som Carin Görings syster Fanny von Wilamowitz-Moellendorff skriver efter Carins död 1931. Här får man läsa ett slags helgonporträtt och propagandaskrift där även Hermann Göring har ett finger med i vad som skrivs.

Det är lite svårt att erkänna ett faktum när man har facit i hand. Nazistledaren Hermann Göring, en av de som bl a orsakat mördandet av mer än 6 miljoner judar och Carin Göring, Hitlers och nazisternas maskot, visar upp en osedvanligt vacker och stark kärlekshistoria. De stöttar varandra i alla svårigheter och älskar varandra genom alla skeenden. Man kan avslutningsvis fundera över hur Carin Göring, om hon fått leva, hade sett på den fortsatta utvecklingen av kriget och nazismens framfart.

Ann Edliden är uppvuxen i Karlstad och drev under några år vintagebutiken Tidens melodi. Hon har tidigare gett ut två feelgood-romaner och driver nu vid sidan av sin journalistiska bana podden Oförskämt att anta tillsammans med modevetaren Emily Dahl.

Gun Berger

Wermlandiana 2026:3

Ferlin, Nils, Ferlin. Dikt och musik. Red.: Hans Rutberg. Ill.: Bertil Hladisch. Carlssons 2026. 268 s.

Nils Ferlin (1898–1961) behöver knappast någon närmare presentation. Det är över 60 år sedan den värmländske skalden lämnade jordelivet, men hans dikter lever vidare, inte minst genom de många tonsättningar som gjorts till hans verk. Och just musiken upptar en stor del av denna nya bok.

Hans Rutberg är ordförande i Ferlin-sällskapet och ligger bakom tillkomsten av boken. Dikturvalet har han gjort tillsammans med Ferlin-sällskapets styrelse och släktingar till Ferlin. I boken presenteras 83 dikter genom en tematisk indelning. Det är självbiografiska dikter; dikter om livets tomhet och hopplöshet; kärlek och relationer; människosyn; bibliska motiv; samt dödens gestaltningar. Dikterna upptar drygt halva boken medan resterande del ägnas åt de tonsättningar och inspelningar som skapats till många av dessa dikter, en översikt som följer samma tematiska indelning som nämnts ovan. För varje tonsatt dikt ges information om tonsättare, om utgivning (vem eller vilka som spelat in och i vilket format), samt var man kan lyssna på inspelningarna digitalt.

Nils Ferlin gav ut sju diktsamlingar, från debuten 1930 till den sista boken som gavs ut postumt 1962. Böckerna innehåller drygt 400 dikter och av dessa får en femtedel plats i denna volym. Hans Rutberg motiverar urvalet med att dikterna har en “tidlös karaktär” och uttrycker förhoppning om en ny generation Ferlin-läsare. Nog finns det skäl att vara hoppfull. Ferlins dikter tycks ständigt nå nya läsare och orden ges nya musikaliska klädedräkter. Denna gedigna och behändiga urvalsvolym lär bidra till ett fortsatt intresse och sänka tröskeln till Ferlins diktvärld. Den tematiska presentationen inbjuder också att hitta dikter till särskilda tillfällen och högtidsstunder.

Slutligen vill jag lyfta bokens vackra formgivning som Ludvig Eriksson står för, liksom bokens livgivande teckningar av Nils Ferlins systerson Bertil Hladisch.

Pontus Gustafsson

Wermlandiana 2026:2

Grenegård, Ulrika, Tillbaka från djungeln. Norlén & Slottner 2026. 48 s.

Karlstadsbon Ulrika Grenegård är lärare, författare och konstnär. Tillbaka från djungeln är hennes sjunde bok. Och visst är det en lärare som skrivit den här lättlästa boken för barn. Den passar bra för en nybörjare som just knäckt läskoden.

Den luftiga texten är satt i korta rader och innehållet är spännande och gripande. Hon har illustrerat boken med fina kritteckningar i varma färger.

Eriks älskade katt är försvunnen. Familjen letar, farmor tröstar men Erik är förtvivlad. Han föreställer sig allt som kan ha hänt och är otröstlig. Familjen sätter upp lappar överallt och Erik letar och letar. Tiden går och julafton kommer. Sista paketet är till Erik, en korg som det piper lite i. Där ligger den mest bedårande kattunge, men det är inte Tiger, Erik gråter av missräkning men kan inte i längden motstå den lilla nykomlingen som får heta Tarzan, pappas smekord på Tiger. Familjen bestämmer att Tarzan ska var en innekatt för att olyckan inte ska upprepa sig. Tiden går, Tarzan blir stor och en blåsig höstkväll händer något. En kväll när Erik tvingar sig själv att springa över kyrkogården för att komma fortare hem hör han ett bekant ljud…

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2026:2


Hellstadius Wiberg, Maria, Livet på Nyomta. Målar- och upptäckarbok för nyfikna. Ill.: Jessica Stuart-Beck. Durabel förlag 2026. 33 s.

Snett nedanför Rackstadmuseet ligger gården Nytomta där skulptören Christian Erikssons bror ornamentsbildhuggaren Ola bodde med sin familj. Gården är i dag en minnesgård som ägs och drivs av en stiftelse. I somras kunde man se en 17 minuter lång mycket välgjord film om gårdens historia. För barn fanns en nyutkommen mycket trevlig målar- och upptäckarbok utgiven på Durabel förlag efter en idé och med text av Maria Hellstadius Wiberg. För de mycket charmfulla illustrationerna svarar Jessica Stuart-Beck. Med utgångspunkt i Nytomtas historia får barnen möta familjen Eriksson, som flyttade in på gården för nästan 130 år sedan med sina sex barn. Man får en fin inblick i livet på Nytomta med vävstuga, trädgård, kor, häst, höns, tupp, grisar och katter och får också följa med på Olas långa resa genom Europa för att bli mästare i sitt yrke och vad en ornamentsbildhuggare gör. Jessicas bilder är ibland färglagda, ibland inte. Det finns gott om plats för barnen att göra sin egna teckningar och dessutom färglägga Jessicas.

Allt som allt en mycket trevlig målar- och upptäckarbok som säkert kommer att inspirera många barn till eget skapande och till en resa i tid och rum till gården Nytomta, en av Arvikas mest charmfulls miljöer med ett gammaldags tun precis som när Ola och Christina bodde där med alla sina barn.

Lena Sewall

Wermlandiana 2026:3

Helseth, Hannah A., Mordet på raggarkungen. Gyldendal Astra 2026. 288 s.

Efter två deckare som utspelar sig i norska Østerdalen har Hannah Helseth den här gången förlagt handlingen till Karlstad med kranskommuner. Hon introducerar också en ny huvudperson, den inte allt igenom sympatiska kriminalpolisen Amanda Löf.

Redan i prologen får vi veta att Amanda skaffar ett illegalt vapen för att kunna övervaka och beskydda sin struliga bror Johan som är inblandad i knarkaffärer. När brodern blir hotad till livet inför Amandas ögon skjuter hon ihjäl två personer. Brodern tar hand om vapnet, erkänner och döms för dråp, medan Amanda seglar vidare i karriären som polis.

Det är när en av Amandas gamla vänner från ungdomsåren som hangaround i raggargänget i Kil blir mördad, som hennes stora hemlighet hotas. Dessutom är hon inte helt ärlig mot sin arbetsgivare kring relationen med den mördade, och utses till förundersökningsledare. Detta trots att merparten av de som ska höras är Amandas gamla vänner.

Det är alltså något av en antihjälte som vi följer i de lätt igenkännbara värmlandsmiljöerna. Dialogen är rå, vardaglig och rak. Polisen Amanda navigerar efter egen moral och etik. Samtidigt som hon brinner för att lösa mordgåtan vill hon inte ställa till det i onödan för sina vänner. När hennes sanningssökande poliskollega Tom samtidigt utmålas som en riktig djävul blir det ett förhållningssätt som jag personligen får lite svårt att acceptera. Amanda irriterar mig. Det är nog meningen.

Mordet på raggarkungen är lättläst, snabbt flödande berättande utan krusiduller. Som i sina tidigare böcker låter fallets lösning vänta på sig till de sista kapitlen. Hannah Helseth låter oss också förstå att Amandas cover-up inte är färdigbehandlad än, att hon fortfarande riskerar att bli avslöjad för det där dubbelmordet som hennes bror dömdes för. ”To be continued” som de skrev i slutet av gamla amerikanska serier förr.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2026:2

Kadhammar, Peter, Knäcka ägg. Natur & Kultur 2026. 329 s.

Förr tjänade han Rörelsen, nu pengar. Där har ni en av bifigurerna i Peter Kadhammars nya spänningsroman. Den före detta statsministern och socialdemokratiske partiledaren Sven Svensson, Medel kallad. Vi läsare får själva räkna ut vem författaren tänker på när han tecknar porträttet av s-politikern som blev näringslivshöjdare. Själv tänker jag på Göran Persson.

Peter Kadhammar från Säffle har gjort en lång karriär som journalist. Från marxist-leninistiska Gnistan till lokalredaktion på Gefle Dagblad, från tidningen Härjedalen till Tidningen Z och Expressen. Nu finns han sedan länge på Aftonbladet som senior reporter och läsvärd krönikör. Två gånger har Kadhammar fått Stora Journalistpriset. Genom åren har han gett ut tio faktaböcker och 2023 debuterade han skönlitterärt med romanen Maos Hibiskus.

Då handlade det om när sex vänner från 68-vänstern träffas och har en ofattbar förmögenhet att ta itu med. Det är bara de som känner till den och ändå är den inte ens deras.

I årets bok inträffar ett misstänkt mord i IT-miljö. Med journalistens sinne för detaljer gestaltar Peter Kadhammar ett myller av svarta soptippar, chockrosa espadriller, mongoliska cykelbud, autistiska AI-genier, morgonjoggande finansanalytiker och giriga förtroendevalda som hoppar strömhopp från politik till privat näringsliv. Berättelsen kryllar av fåfänga och nyrik tidsanda.

Huvudpersonerna är grävande och prisbelönte reportern Harry Karlsson, hårdhänta kommissarien Britt-Inger Magnusson samt gentlemannaklädde ledaren för strax börsintroducerade AI-företaget Via Vega, den forne finansministern (s) Ivar Lilja.

Jag ska inte avslöja vad som händer när stjärnreporter Karlsson får för sig att ta reda på varför den känsliga Beatrice Jansson från techföretaget försvinner några dagar efter den blöta firmafesten i Arjeplog när champagnen flög över lokalen och hon tog illa vid sig. Är hon till och med orsaken till att Karlssons fru Mia skadade sig på fjället dagen därpå?

Skriva kan han, Kadhammar. Sidorna vimlar av igenkänning från 2026 års Sverige, språket är levande, karaktärerna något platta men ändå trovärdiga och replikerna gör det repliker ska. Karaktäriserar talaren och för handlingen framåt.

Peter Kadhammar har lämnat ifrån sig ännu en läsvärd text.

Sven-Ove Svensson

Wermlandiana 2026:3

Lidén, Gunnar, Morgonrodnadens vingar. BoD 2026. 39 s.

Psaltarpsalmen 139 om morgonrodnadens vingar är i vår kulturkrets en av de mest lästa bibeltexterna. Den är ett uttryck för människans behov av att vara sedd och omsluten. Den är inte en vädjan om kärlek, den är ett konstaterande av det heligas närvaro redan innan jaget fått ett eget medvetande. Citat ur denna psalm utgör i Gunnar Lidéns tänkebok en fond till reflexioner uttryckta i ord och bild. Stort och smått blandas. En del är av allmän karaktär. Annat är personligt och utlämnande. Till människans villkor hör att ständigt glida in i nya och okända livslandskap. Tidiga vänskapsrelationer ersätts av nya. Det som tidigare framstod som viktigt känns med åren alltmer oväsentligt. Nya insikter skapar förutsättningar för nya upptäckter. Om ikoner sägs ibland ett en ikon är för ögat vad talet är för örat. De bär båda på budskap och mening. Gunnar Lidéns tänkebok lever på ett liknande sätt i tre dimensioner: citat med hävdvunnen kraft, färgspråk som utmanar öga och hjärna samt poesi som vill nalkas det outsägliga.

Inge Bredin

Wermlandiana 2026:3

Lidén, Kicki & Gunnar, De sju dödssynderna. Om livets avigsidor. BoD 2026. 24 s.

Den vandring i helvetets tratt som Dante Alighieri gestaltade i Divina Commedias (1307–1321) inledande Inferno har varit inspiration för många författare genom tiderna. I sentida svensk litteraturhistoria finner vi exempelvis Ivar-Lo Johansson som i sina ”passionsnoveller” från åren 1968–1972 tog sig an problematiken med en volym för varje dödssynd. 1968 kom likaså Tage Danielssons speciella A4-bok Mannan som slutade röka, några år senare även filmatiserad som svensk komedifilm med Gösta Ekman.

Ett katolskt begrepp med dess syndiga överträdelser i form av högmod, girighet, kättja, avund, frosseri, vrede och lättja fortlever. Som analytiker kan hävda, utgör underjordens syndare, och dödsrikets åska, eld och svavel, en mera spännande potential än ett himmelrikes vita lamm på grönskande äng.

Den lidénska gestaltningen rymmer vår egen vardag.

Som det i förordet står att läsa: ”Göra bort sig och klanta till det hör till vardagshändelser. /---/. Förr kallades de dödssynder som var svåra att förlåta därför att de var medvetet felaktiga handlingar. Idag börjar det bli normaliserat beteende.”

Men också detta: ”Bakom varje dödssynd finns en dygd som är det goda alternativet. Det kan också finnas positiva sidor av vällust och vrede.”

Inom ett sparsmakat 24-sidigt omfång i snyggt format utgörs det hela av 14 sidor med abstrakt måleri av Gunnar och en motställd haikudikt av Kicki.

Det är allt som behövs.

Med Lena Sewalls ord om denna bok i det senaste numret av Wermlandiana, 2 2026: ”Vad händer i mötet mellan en poetisk text och en abstrakt målning? Utrymmet är stort för egna tolkningar och reflektioner.”

Haiku är traditionellt en japansk diktform som egentligen fångar ett ögonblick i naturen, och vars sjutton stavelser fördelade på tre rader i ett givet mönster skapar enkelhet och korthet. Det innebär i detta sammanhang att förordet utgörs av fyra gånger fler ord än de sju haikudikterna tillsammans.

Att dikta är att förtäta, och med blott sex ords omfång, Vrede:

Blodrött ylande

In klampar oförståndet

livsförgörande

Nonfigurativ konst att försjunka i, och diktade ord att reflektera över, skänker mening.

Vad som återstår kan vara en tonsättning.

Alf Brorson

Wermlandiana 2026:3

Lind, Mårten, Granarnas tid. Drömmen om den otämjda skogen. Natur & Kultur 2026. 203 s.

Hur skulle du tänka? Du äger ett älskat fritidshus inbäddat i en glänta i storskogen. Då knackar det på dörren. En man med skärmmössa, flanellskjorta och hund.

- God dag, säger han. Vi ska avverka skogen.

Mårten Lind tänker att det här blir intressant. Nu får han fri sikt och möjlighet att studera det som händer på hygget på nära håll.

I 20 år forskade han vid SLU i Uppsala. Först inom svampgenetik och senare om skogsskador. Sedan fyra år tillbaka är han författare och föreläsare. 2023 gav han ut den uppmärksammade debutboken När almen tystnar om almsjukan och almskottsjukan. Nu kommer Granarnas tid som är en sorts faktatät kultur- och idéhistoria om ett träd och en skog.

Boken har mycket att lära oss som gillar vår svenska skog. Visste du att i dag är nio av tio granar i Sverige planterade eller skötta för att avverkas? Eller att den industriella revolutionen förskjutit den ekologiska balansen mellan skadegörare och värdträd? Att var femte gran är mer eller mindre rötad? Att en hundraårig skog släpper ut nästan lika mycket koldioxid som den binder?

Mårten Lind kan sina rottickor, granbarkborrar och snytbaggar och vet hur skogsbruket gynnat dem alla: ”Kanske är det skadegörarna som på sikt kommer att tvinga fram ett nytt sätt att bruka våra skogar – inte för mångfaldens eller naturhänsynens skull, utan lönsamhetens.”

Kapitel efter kapitel folkbildar han läsaren om den gran som för 6 000 år sedan började röra sig in i Finland österifrån. 2 000 år senare kom den till Tornedalen för att nå sin nuvarande utbredning längs gränsen till Halland, Skåne och Blekinge ungefär när Gustav Vasa tågade in i Stockholm.

Jag delar inte riktigt författarens uppfattning att granen är ogästvänlig och surmulen eller att hans uppväxtort Forshaga är en by. Strunt i det. Mårten Lind har skrivit en viktig bok. Alla miljövänner kommer inte att hålla med om allt men vetenskapsmannen Lind har ordentligt på fötterna när han diskuterar fördelar och nackdelar med blädning kontra kalhygge. Kalhygget är bra för snytbagge och rotticka. Att avverka mindre luckor skadar mark och bark.

Med stort intresse följer han vad som händer när den 30 meter höga skogen runt fritidshuset i Norduppland avverkats. Står med sonen och studerar högarna av avverkat virke. Den sjunde högen är störst. De rötade stockarna.

Hur blev det med månlandskapet? Det blev ett grönt konstverk tycker han efter tre år. Enstaka träd fick stå kvar och nu syns nästan inget av den såriga marken. På lite håll ser det nästan ut som en beteshage. Altanen fick ljusa kvällar.

Vi behöver träd, slutar han. ”Att ta bort träd skapar problem, att plantera nya löser dem. Innerst inne vet vi det.”

En mycket läsvärd bok av en forskare som tittar upp från mikroskopet för att också studera sin skogspoesi, sina litterära klassiker och sina föregångare bland forskare och tänkare. Läs den, skogsvandrare.

Sven-Ove Svensson

Wermlandiana 2026:3

Mohlin, Peter & Nyström, Peter, Det lovliga bytet. Norstedts 2026. 409 s.

En av de mest spännande deckare jag nånsin läst! Och en av de mest invecklade intrigerna! John Adderley (som vi mött i fyra tidigare, helt fristående deckare) uppträder nu som polisen Fredrik Adamsson, utredare på länskrim i Karlstad, och har vårdnaden om brorsdottern Nicole. Han är omgiven av grannen Kerstin, som sköter en hel del av hushållssysslorna i hemmet, och Freja som han har ett något bräckligt förhållande med.

Han blir indragen i en utpressningsaffär som riktar sig mot en av Värmlands rikaste män, Gustav Bolinder. Hans dotter Jenny har blivit kidnappad, och kidnapparna begär en lösensumma på 20 miljoner kronor. Pengarna ska överlämnas i bitcoin på en sticka, som ska lämnas i ett klädskåp på Sundstabadet. På en video kan Gustav se sin dotter sittande på en tältsäng och fastkedjad i väggen, och en person i rådjursmask uttala kravet och inskärpa att om man blandar in polisen får Jenny omedelbart en kula i huvudet.

Men John Adderley råkar hamna i en vägspärr, och hittar ett lik i bakluckan på en bil. Och när liket identifierats visar det sig att han är en plastikkirurg, som behandlat Jenny och eventuellt också haft ett intimare förhållande med henne. På den vägen dras John även in i den komplicerade kidnappningsaffären.

Komplicerad är den eftersom varken vi läsare eller de flesta av romanens aktörer har en aning om vem kidnapparen är. Dvs såväl läsarna, polisen och familjen Bolinder gissar och indicierna pekar än på den ena än den andra. Alla gissar fel.

Boken har fler sidor än bara den komplicerade deckarhistorien: Dels genom Johns kärleksfulla förhållande till fosterdottern Nicole, dels genom en handikappad son till Viktoria, en syster till Jenny. Viktoria är i stort behov av pengar och därför skulle hon ha starkt intresse av de utpressade miljonerna från pappan. Inte minst genom dessa båda barn får historien en mänsklig och rörande ton, som kanske inte är helt vanligt i blodiga deckare, som Det lovliga bytet till största delen är.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2026:3

 

Nilsson, Anders, Spionernas krig del 3. Den avgörande timmen. Bokfabriken 2026. 508 s.

Anders Nilsson, bördig från Kil fortsätter att i spänningsversion berätta om vad som verkligen hände i Sverige under andra världskriget. Del 3 av Spionernas krig har undertiteln Den avgörande timmen. Utan att vara bombsäker tror jag att den åsyftade avgörande timmen är den då tio brittisk-norska handelsskepp lastade med svenska kullager sänks av tyska krigsskepp och flygplan i ett sjöslag utanför Göteborg i april 1942.

Det känns som om Sveriges neutralitetslinje som ska hålla landet utanför kriget hänger på en skör tråd hela tiden. Vid den här tiden har den från början ganska tyskvänliga attityden bland svensk maktelit börjat svänga, men farhågorna kvarstår om hur ett brittisk-sovjetiskt samarbete kan utvecklas nu när Ryssland och Tyskland är i krig. Underrättelsetjänsten har bekräftat att Churchill har långtgående planer på att bomba svenska hamnar eftersom Sverige anses gå i Hitlers ledband.

I den här tredje delen kliver också dåvarande statssekreteraren på socialdepartementet, Tage Erlander fram ur skuggorna. Han är den som egentligen är chef för den nybildade och hemliga säkerhetspolisen, SÄPO och som formulerar frågan; vilka vill Sverige se som krigets segrare? Något djupare personporträtt av Tage är det dock inte.

Anders Nilsson fogar in fler värmländska kopplingar, exempelvis att den tyska dubbelagenten Erika Wendt vill till Sverige för att hon älskar Selma Lagerlöfs böcker, Hon beskrivs också som lika snygg och sexig som filmstjärnan Zarah Leander. Erika Wendt utkom med sina memoarer Kodnamn Onkel 1993 och är liksom de allra flesta i Anders Nilssons romanserie verkliga personer.

Den tredje delen i bokserien har samma upplägg som de två första, dvs två parallella handlingar; en i 1940-talets underrättelsevärld och en i 1990-talet med undertexten att allt hänger ihop. Händelserna under kriget ska även kunna förklara Palmemordet 1985.

Den här tredje delen har inte riktigt samma driv i handlingen som de två första, och jag tycker inte om när författare gång på gång understryker att nu händer något väldigt avgörande, nu är det ett viktigt möte, nu hänger allt på en skör tråd. Det fattar väl läsaren själv, annars är berättelsen inte tillräckligt skickligt framförd. Annars är det styvt skrivet utifrån en imponerande research om en dramatisk tid i vårt lands historia.

En del fyra är att vänta, men utgivningsdatum är inte offentliggjort vid denna artikels tillkomst.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2026:3

Sandberg, Åke, Skyttekungen. Säffle-Gunnars öde i 50-talets Marseille. BoD 2026. 318 s.

Fotbollens hjältar hyllas i de ögonblick som de gör avgörande mål, gör klockrena brytningar eller räddar en avgörande straffspark. Sedan glöms de oftast bort, för att bli ihågkomna i samband med mästerskap eller efter att ett jämnt antal år förflutit sedan deras största prestationer.

En del blir kvar i fotbollsbranschen, som tränare eller tv-tyckare. Andra lämnar sporten helt och lyckas etablera ett helt vanligt liv.

Så finns det en tredje typ. De som av olika skäl aldrig riktigt lyckas efter karriären och som till slut går under. Ibland sker undergången inför öppen ridå. Så var det i fallet med Gunnar Andersson (1928–1969), känd av många svenska fotbollsvänner som Säffle-Gunnar efter sin värmländska hemstad. ”Nacka” Skoglund är en annan.

”Pardon Gunnar” var en rubrik i en Marseilletidning den 3 oktober 1969. Två dagar tidigare hade en av stadens fotbollshjältar gjort sin sista vandring och segnat ned på gatan på väg att hämta en fribiljett till Olympique de Marseilles match i Europacupen mot Dukla Prag. Ett liv förstört av alkoholen tog slut. Det mesta skedde inför öppen ridå, och ingen kunde eller ville göra något för att rädda Säffle-Gunnar. Alla eller de flesta verkar ha förstått vartåt det var på väg.

Nu har Säffle-Gunnar fått en rikhaltig biografi, författad av Säfflesonen Åke Sandberg. Den senare har varit professor i sociologi men närmar sig fotbollsspelaren ur fan-perspektivet. Åke har själv aldrig sett Gunnar spela men har från tidig ålder hört historierna.

Bakom boken ligger många år av forskningsarbete. Säffle-Gunnars bror Lennart har varit en viktig muntlig källa, liksom hans barn i Sverige och Frankrike. Många av Gunnars samtida har lämnat oss sedan Åke Sandberg intervjuade dem. Tidningar på svenska och franska har studerats, och lagkamrater och journalister som var med på Gunnars tid har blivit intervjuade.

Vi får följa med genom Säffle-Gunnars märkliga karriär, där talangen formades i IFK Åmål, upptäcktes av IFK Göteborg men efter endast två allsvenska matcher gick fotbollsresan vidare till Olympique de Marseille (OM). Där blev han den skyttekung som krävdes för att ett annars mediokert lag kunde hålla sig kvar i den franska högsta divisionen. Två gånger blev han ligans skyttekung och han är ännu den spelare som gjort flest mål i OM-tröjan. Några troféer kunde han dock aldrig vinna åt sitt lag.

Gunnar anpassade sig väl, träffade en fransyska och blev snart fransk medborgare. Några blågula landskamper blev det aldrig, men väl en B-landskamp för Frankrike. De som träffat honom talar alltid om en godhjärtad bohem – men också att alkoholen fanns med från en tidig ålder, kanske nedärvt från båda föräldrarna. Gunnar var begåvad, och kunde själv skriva krönikor som publicerades i svenska tidningar.

Efter tiden i OM avslutades karriären i andra franska klubbar. 1964 skulle Gunnar göra en omstart i livet och återvände till hemlandet som spelande tränare i IFK Arvika – men förfallet hade då gått för långt. Det blev fiasko av detta försök. Bilderna av den Gunnar som återvänt till Frankrike visar en man som åldrats i förtid.

Åke Sandbergs bok är vindlande och spännande. Ibland ger han sig in på sidospår som kan tyckas vara blindspår. Det är så mycket som Åke Sandberg vill berätta, att det ibland kan bli lite väl rörigt och en del upprepningar. Böcker om idrott kan ibland sakna någon form av analys över samtiden. Här finns det massor av sådant. Det hade inte skadat med en lite mer tydligare redigering av boken.

Med Åke Sandbergs bok så har Säffle-Gunnar i varje fall fått ett gott äreminne och hans liv har lyfts fram i alla dess nyanser. Fotbollsspelarens tragiska öde får sin förklaring, eller åtminstone delar av den. Människan Gunnar lyfts fram. En del frågor kring Gunnars liv kan nog aldrig besvaras, men det här är ett gott tillskott till både Säfflelitteraturen och kategorin fotbollsbiografier.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2026:3

Sorgenfrei, Simon, ”Öppna era hjärtan”. Berättelsen om hur islam blev Sveriges näst största religion och Sverigedemokraterna landets näst största parti. Norstedts 2026. 477 s.

”Min drivkraft har inte varit att föra fram egna åsikter, utan att så långt som möjligt försöka förstå och förklara andras tankar, känslor och ståndpunkter” skriver Kristinehamnsbördige Simon Sorgenfrei i efterordet till boken. Och så är det verkligen. Författaren tar inte ställning till vare sig det ena eller det andra i sin bok. Till vardags är Sorgenfrei religionsvetare och föreståndare för IMS – Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet på Södertörns högskola. Boken är en slags fortsättning på hans förra bok ”De kommer att vara annorlunda svenskar” från 2022.

I Öppna era hjärtan går Sorgenfrei cirka femtio år tillbaka i tiden till en mottagning på Saudiarabiens ambassad i Stockholm 1975, då en festklädd ung kvinna tillsammans med andra dignitärer var i färd med att grunda Sveriges första muslimska riksorganisation. Det var före den iranska revolutionen. Hon var klädd i svart klänning med två tunna axelband och hade uppsatt hår.

Sverige erbjöd minoritetssamfunden statligt stöd 1975.

För att ge oss en bild av islam i Sverige idag har Sorgenfrei gjort nedslag i mindre kommuner som Bjuv, Kiruna och Trollhättan dit muslimerna till en början kom som arbetskraftsinvandrare. De kom från Turkiet, Jugoslavien och Egypten, Marocko, Indonesien och Uganda. Till en början startade man små församlingar som träffades i små källarlokaler, men snart blev det konflikter, sunnimuslimer ville inte delta i shiitiska gudstjänster o.s.v. Sorgenfrei går igenom olika riktningar inom islam som wahabism, salafism, sufism bland många andra. Han går också igenom de stora världshändelserna de senaste 50 åren som orsakade enorma flyktingströmmar till Europa, revolutionen i Iran, kriget mellan Iran och Irak, konflikterna i Egypten och det Muslimska brödraskapet, krigen i Syrien och 11 september.

Ja, boken är ett uppslagsverk över konflikter i den muslimska världen och dess konsekvenser som framväxandet av islam- och invandrarfientliga rörelser som den sverigedemokratiska och dess föregångare som Ny Demokrati, Nordiska Motståndsrörelsen och liknande.

Jag ser inte många ljuspunkter i hans omfattande genomgång!

Kanske kan vi ta fasta på Göran Greiders tankar om en banal nationalism som kan överbrygga några av de motsättningar vi fortfarande upplever i samvaron mellan oss och muslimerna. En banal nationalism som vi upplever på marknadsdagar som den i Bjuv till exempel, där människor av olika bakgrund, religion och värderingar har roligt åt samma saker och bygger delade minnen. En början….

En gedigen notapparat avslutar boken.

Wermlandiana 2026:2

Helena Vermcrantz

Svensson, Sven-Ove, Mopedisten som vägrade ljuga. BoD 2026. 214 s.

Varför läser man egentligen böcker? Svaren är förstås många och handlar om att lära sig saker, om en vana eller kanske för att man inte har något bättre för sig när Tv:n eller datorn eller mobilen gått sönder och man är hänvisad till den analoga världens mer begränsade valmöjligheter. Ja, jag vet att man kan läsa böcker också digitalt eller till och med lyssna på någon som läser för en när man har hörlurar på, men för min del är läsning alltid som den alltid varit. Böcker håller man i handen, som man också gör ibland med någon man tycker om. Mopedisten som vägrade ljuga är en sådan hålla-i-handen-bok, inte för att den har särskilt märkvärdig layout eller är tryckt på något extra fint papper – nej, helt enkelt för att jag mår så gott av innehållet. Läsningen av Sven-Ove Svenssons kåserier (ett litet urval) och Viktor Roots dikter (också ett urval) får mig att både fundera och dra på smilbanden. (Ja, Viktor är med här, för att han råkar vara någon slags alias-variant av Sven-Ove, vare sig han vill det eller inte)

Det rör sig om korta texter om vardagslunk, familjeliv, natur och politik och allt annat som Sven-Ove klurat på och formulerat med sin vassa penna. Han må vara en vänlig själ och en mästare i roligheter men hans engagemang för en bättre framtid gör att han tar ställning – och säger ifrån när det behövs. Som i ”återvandringens” nutid, när unga och äldre svenskar med en födelseort bortom landsgränsen skall betalas för att slippa bidra till vår välfärd. ”Tack för hjälpen, jag vill leva” heter en text av Sven-Ove där han berättar om unge Ali från Afghanistan, som fick sin familj i Karlstad och sedan tvingades bort till ett okänt öde. ”Efter 7-8-9 år här hälsar Sverige sina flyktingar: - Vi bare ’skôja’. Ni va’ inte välkomne faktiskt…”. En skam, konstaterar Sven-Ove, värre än 1940-talets baltutlämning. Det går inte att säga emot med någon trovärdighet.

Mycket är så mycket lättare i tonen. Som när författaren konstaterar att det är bra att ha med sig det lilla gröna moleskinnsblocket när man går på restaurant. ”Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.” Eller när den gode Viktor Root ger oss sanningen om att ge en komplimang: ”Du ser näre ut på bra hôll.” Eller den nu snart åter aktuella sanningen om de politiska partiernas opinionssiffror: ”Om ett parti går bakåt/ så kan det bero på/ att det har nått ut bra/i media.”

Som recensent kan man göra det enkelt för sig genom att, som jag nu, stapla citat med godbitar ur boken. Men det finns ett begränsat antal tecken att använda i Wermlandiana så jag begränsar mig och säger helt enkelt att vill ni ha mer av Sven-Ove Svensson så får ni allt ta och köpa hans bok. Då får ni också förklaringen till vem denne mopedist som vägrar ljuga egentligen är, han som pryder omslaget och lämnat sin identitet till bokens titel. Det ser ut att vara en lurig men godmodig fan. Och vad sjutton har han egentligen i lådan på pakethållaren?

Peter Olausson

Wermlandiana 2026:3

Swärd, Elsa & Cornelia, Blodröta. Albert Bonniers förlag 2026. 510 s.

Det här en väl skriven spänningsroman som delvis utspelar sig i Ekshärad där författarduon är bosatt. Året är 2034, alltså i dagsläget åtta år framåt i tiden, och författarna målar upp ett samhälle i förfall. Skolan har misslyckats, socialtjänsten kollapsat och den psykiska ohälsan bland barn och unga grasserar. Digitaliseringen och övervakningssamhället har tagit nya steg, till fromma för polisarbetet men också lätt att missbruka av personer med uttänjt samvete för lagen och det etiska.
Liksom i debutboken, som utkom 2025, arbetar kriminalkommissarie Maggan Kipowski och hennes flickvän Vera Bonde också här med varsitt fall som från början inte tycks höra ihop men där trådarna leder fram till ett och samma brott. Det blir till problem eftersom båda är styrda av tystnadsplikt i sina respektive arbeten. Väl medvetna om var de etiska och lagliga gränserna går händer det att de överträds, ett vanligt grepp i kriminallitteraturen. Huvudpersonerna ska ju ha egenskaper utöver det vanliga och dit hör ofta mod och ett starkt rättvisepatos och då krävs ibland att gå utanför ramarna för att nå resultat.
Blodröta är en berättelse om hur fasansfullt det kan gå när paranoida föräldrar tar lagen i egna händer för att skydda sina barn. I Stockholm blir en man giftmördad och i hans lägenhet hittas två oregistrerade barn. I Ekshärad intervjuar Vera Bonde ett kändispar vars dotter My försvann för sju år sedan och nu fått kontakt med en flicka som påstår sig vara My. Dagen efter Veras besök hittas de döda kropparna efter paret.
Läsaren får följa Maggans och Veras från början olika perspektiv i korta växelvisa kapitel och uppleva hur en tragisk och djupt obehaglig sanning växer fram. Författarna väjer verkligen inte för det våldsamma och otäcka. Men det är också en bok om vänskap och medmänsklighet. Marko, tidigare kriminell och ensamstående pappa till sexåriga Lydia, är Veras enda anställda i hennes medieföretag, eller kollega som hon föredrar att kalla honom. De kommer varandra nära och Lydia blir en viktig person för Vera som längtar efter barn. Men det är förstås inte problemfritt. Vid sidan av mordutredningarna få läsaren också ta del av Markos kamp att komma loss från sitt tidigare liv som får oväntade konsekvenser. Det finns även ett klassperspektiv där överklassflickan Vera gradvis får veta mer om Maggans fruktansvärda barndom i social misär.
Blodröta är en bladvändarvänlig bok full av dystopiska inslag, överraskningar och tvära vändningar som håller läsaren alert. När jag lägger ifrån mig boken är det med känslans att framtiden kommer att bli än mer våldsam och förvirrande men att det trots allt finns ett hopp om mänsklig kärlek och värme.
Författarduon tilldelades Adlibrispriset för debutboken Rovdrift, och Blodröta var i år Dagens Nyheters sommarföljetong. Enligt uppgift i pressen spinns nu nya idéer till en tredje bok i serien hemma i författarnas hus i det vackra Ekshärad.

Margareta Lilja-Svensson

Wermlandiana 2026:3

Ullman, Magnus, En berättelse om livet på Kohlsäters bruk i Värmland 1853–1917, då bruket ägdes och drevs av Gustaf Ullman och hans ättlingar. Bokförlaget Magnus Ullman 2026. 78 s.

Den som idag svänger av mot Kolsäter och fortsätter utmed den böljande asfaltvägen, möter så småningom ett ganska sömnigt samhälle. Ovanför Lillälven ligger ett antal villor och ett gulmålat Folkets hus. Medfarna tegelbyggnader skvallrar dock om en svunnen storhetstid. Under århundranden var Kolsäter i Gillberga ett industriellt centrum, med järnbruk, pappfabrik och sågverk. Under 64 år ägdes bruket av familjen Ullman.

Magnus Ullman, advokat till professionen, har skrivit över 60 böcker, främst med historisk inriktning. Efter en bok om sin mors skånska släkt, har han nu skrivit om fädernesläkten – och därmed också om Kohlsäters bruk.

Med avstamp i Gustaf Ullman och Amalia von Aken får vi i boken följa familjen och de nio barnen som växte upp vid bruket. Gustaf Ullman – av halländsk prästsläkt – var en företagsam man. Det var han som på 1870-talet lade om driften, från järnbruk till träsliperi.

På bokens omslag finns en fin bild av familjens bostad, Nedre Kolsäters herrgård – nedbrunnen 1936, året innan även fabriken lades i aska. Just bildmaterialen är en av bokens styrkor. Intressant är också ett brev, daterat 1881, som ger en bild av en informators vardag vid en värmländsk herrgård.

Författarens far blev faderlös som liten och därmed bröts de starka banden till Kolsäter. Genom sin far har Magnus Ullman ändå fått berättat en del om familjens förehavanden i Värmland. Han har även personliga minnen från släktmöten på 1970-talet.

Det finns en hel del nedskrivet om Kolsäters historia. Vi kan nämna Ingeborg Hultcrantz f. Ullman som flitigt medverkade i Säffle-Tidningen med sina minnen från Kolsäter och familjen Ullman.

Genom boken med den långa titeln har Magnus Ullman gett sitt bidrag till historieskrivningen. Namnregister och källhänvisningar hade ju inte skadat, men det är en fin liten bok.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2026:3

Wiklund, Gunilla, Flykten från landsbygden. Eget förlag 2026. 109 s.

Boken Flykten från landsbygden av Gunilla Wiklund famnar över nästan hundra år. Centralt i boken är auktionsdagen 1974 då föräldragårdens maskiner auktionerades ut och det blev slutpunkten för driften av familjejordbruket. Författaren växte upp i en familj med sex barn och de fick alla från tidiga år lära sig att hjälpa till på gården och ta ansvar för riktigt svåra arbetsuppgifter. Det är stor igenkänning på det hos oss som vuxit upp på ett litet jordbruk. Flera familjemedlemmar var på plats vid auktionsdagen och mamma Astrid både serverar kaffe till besökande spekulanter och lagar måltider till dem som kommit hem.

Modern hade en stark längtan bort från landsbygden, hon var förutom arbetet på gården aktiv både politiskt och kulturellt och hade velat studera. Hon skrev dikter och spelade amatörteater. Både hon och mannen arbetade aktivt för att förbättra villkoren för småbönder. Hennes ambitioner tas över av barnen som så småningom alla sprids över landet efter studier. Mellan raderna framkommer att äldsta dottern är gift med Stickan Andersson.

Gunilla Wiklund synliggör det slitiga arbetet men också ett samförstånd och sann arbetsgemenskap till exempel vid höbärgning och tröskning. Den omoderna bostaden på 30-talet med hinkvatten från brunnen, utedass och vedeldning ställs i kontrast till den nutida och 60-talets modernisering av bostaden.

Formmässigt och för att visa en tidsmarkör används ett annat typsnitt när föräldrarna i tillbakablickar berättar om sina funderingar inför giftermålet på 30-talet: ”Den ofrivillige bonden” och ”Den tvehågsna bruden”. Foton från familjealbum och andra väl valda illustrationer i boken ansvarar Marie Söhrman för. Omslaget och en bild inne i boken är bilder av Erling Ärlingsson, olja på duk.

Sista avsnittet i boken är en nutida betraktelse och beskriver den jordbrukspolitik och politiska styrning som bidragit till landsbygdens avfolkning. Utvecklingen gick från små familjejordbruk till stora enheter. Arbetskraft behövdes till industrierna och i stället för att slita på små jordbruk lockades landsortens folk av ett ”bekvämare liv” med anställning och betald semester. Efterkrigstidens ambitioner att det inom landet ska finnas god självförsörjning med små basjordbruk som grund övergick i stordrift och den situation vi ser idag med glesbygd och importerade förnödenheter.

Vi är många i det här landet som delar den erfarenhet som Gunilla Wiklund berättar om i sin bok Flykten från landsbygden. Jag är tacksam över det arbete som hon har lagt ner att dokumentera livsvillkoren på ett litet värmländskt familjejordbruk och skildringen av att växa upp på landet. Som ung skrev jag en uppsats om skillnaderna mellan land och stad. Jag har också alltid känt en längtan att försöka förena dessa. Den dokumentation Gunilla Wiklund har gjort är ett viktigt tidsdokument. Mycket läsvärt!

Solveig Nilsson Lindberg

Wermlandiana 2026:3

 

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Månadens dikt

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Läs vidare

Om föreningen

Arkiv

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

Sju linjer