Mats Parner
Mats Parner.
Personligt: Mats föddes i Motala 7 juli 1943, växte upp i Skänninge och tog studenten i Mjölby. Han studerade matematik, statskunskap, nationalekonomi och pedagogik i Lund. Till Karlstad kom han i augusti 1969 för ett års utbildning till lärare. Som sådan arbetade han några år på Älvkullegymnasiet och Tingvallagymnasiet och undervisade i samhällskunskap och matematik innan han blev matematiklärare på den kommunala vuxenutbildningen fram till pensioneringen 2010. Från och med 1990-talet var han också lärare i idé- och lärdomshistoria och läste in mängder av kunskap för att klara arbetsuppgiften. Om detta skriver han ”Mitt encyklopediska vetande härrör från den tiden.” Under skolåret 1975 – 1976 var han fredskårist i Tanzania och undervisade i matematik vid Tumaini Secondary School. Tiden i Tanzania blev av stor betydelse för Mats och han berättar ofta och gärna anekdoter om det där året.
Mats har fått många texter publicerade i Värmlands Folkblad genom åren. I samhällsfrågor står han tydligt till vänster. Han publicerades också i Folket i Bild Kulturfront. Där satt han i styrelsen under IB-affären. Numera läser Mats gärna skönlitteratur, ofta historiska romaner. Med åren har han kommit att uppskatta poesi, där Folke Isaksson och Göran Greider är favoriter.
Litteraturgenre: Tre av Mats böcker är renodlade essäsamlingar och de senaste två är också essäartade. Mats skriver: ”Jag vet inte om jag kan skriva något annat än essäer (långa såväl som korta) plus recensioner samt debattinlägg i tidningarna i olika frågor.”
Författarskap: Virtuoser med blick för talens magi (BoD 2011) innehåller tre längre essäer om tre matematiska underbarn: fransmannen Évariste Galois (1811 – 1832), den rysksvenska Sonja Kovalevsky (1850 – 1891) och den självlärde indiern Srinivasa Ramanujan (1887 – 1920). Alla tre hade korta men dramatiska och händelserika levnadslopp. Mats berättar att han fortfarande är nöjd med denna bok.
Den fräkniga näktergalen från Karlstad och andra essäer (BoD 2012) spänner över vida fält. Den längsta essän handlar om 1968 år så kallade rebellrörelse i Sverige. Dessutom porträtteras matematikern Niels Henrik Abel (1802 – 1829), Zarah Leander och Alva Myrdal.
Fallet Quick/Bergwall: Analys av en vård- och rättsskandal (Norlén & Slottner 2013) handlar om den märkliga och lätt makabra rättsaffär som var allmänt omskriven för 15 år sedan och längre tillbaka. Det väckte uppmärksamhet att Parner hade mejlkontakt med Bergwall (född 1950) under hela skrivprocessen. Parner tog, säger han själv, ”heder och ära” av hela Quick/Bergwalls entourage medan toppjuristen Göran Lambert skällde ut Parner. Detta var, fastslår Parner, ett otvetydigt bevis för att det var Parner som hade rätt i allt väsentligt.
BREV (Norlén & Slottner 2024) skrevs tillsammans med Stefan Widqvist. Vardera skribenten bidrog med tio texter om delvis vitt skilda ämnen. Parner noterar i efterhand att han senare har fått revidera sina positiva omdömen om De hemliga breven (2023), ett inlägg i debatten om Alva, Gunnar och Jan Myrdal.
Berättelsens kraft, Essäer om Selma Lagerlöfs liv och författarskap (Bernhards förlag, 2025) innehåller bjuder 17 miniessäer. Mats själv tycker att boken är det bästa som han har skrivit. Han gläds över att Bibliotekstjänsts anmälare gav boken betyget 4 på en femgradig skala. När skrivandet tog sin början överraskades han att hur stimulerande det var att läsa Elin Wägners, Vivi Edströms och Anna-Karin Palms biografier liksom Selmas Lagerlöfs egna mer kända verk.
Artiklar:
På sajten
www.marxistarkiv.se/
Utmärkelser:
2014 tilldelades Parner Magganpriset, ett värmländskt yttrandefrihetspris för ”ett flera decennier långt och aktivt deltagande i samhällsdebatten där han återkommande diskuterat frågor om demokrati och yttrandefrihet”, sade juryns ordförande Anders Ajaxson.
Kontakt:
Parner kan kontaktas på mats.parner@yahoo.se
Ett smakprov på Parners krönikor
BYN KINAMPANDA OCH MAMA ELIZA I NYERERES TANZANIA
I mitt förra brev tog jag mig friheten att skriva en del om Karl Marx personliga egenskaper och privata familjeförhållanden. Du bemöter det tilltaget med viss förstucken kritik från ditt residens beläget intill en av innanhavet Vänerns många bukter och fjordar; det viktiga är enligt dig lärdomsfaderns analyser, förhållningssätt, idévärldar, underifrånperspektiv och vetenskapliga ambitioner. OK, den invändningen köper jag förbehållslöst.
Men samtidigt vill jag, för det första, hävda att personhistoria är en både underskattad och fullkomligt legitim disciplin. De historiska gestalter jag umgås med i studerkammaren önskar jag lära känna också till vardags och i ’det lilla livet’. På det behovet vägrar jag att ge avkall. För det andra kan jag berömma mig av att åtminstone en gång bokstavligen – hösten 1975 för att vara precis – ha tagit Marx på orden och gjort en av hans kanske allra viktigaste insikter till min. Det ledde mig hela fågelvägen till världens ände i form av en oansenlig och solindränkt liten ort i mellersta Tanzania. Där arbetade jag heltid som fredskårist och matematiklärare i SIDA:s regi och mötte en gammal värld och nya människor, vilket allt kom att prägla mig för livet, förhoppningsvis mera på gott än på ont.
Mina bevekelsegrunder för att överge den invanda Komvux-tillvaron och bryta upp från konungen och fosterlandet torde ha varit komplexa och förmodligen delvis omedvetna. Men att en beståndsdel kom på pränt redan i nådens år 1845 och återges i Teser om Feuerbach kan jag ta gift på: ”Det samhälleliga livet är till sitt väsen praktiskt / … /. Filosoferna har till dags dato bara tolkat världen på skilda sätt; det gäller emellertid att förändra den.” Som du själv har sett med egna ögon, Stefan, har denna berömda sentens ristats in på Marx gravsten i London.
Ja, vår uppgift är att förändra. Så tänkte jag anno dazumal, och så tänker jag alltjämt.
Välutrustad med ungdomligt världsförbättrarnit i handbagaget infann jag mig pliktskyldigast onsdagen den 5 november på Arlanda International för vidare befordran 900 mil söderöver tillsammans med de övriga tjugo i SIDA:s ”Grupp 21”. Först vid ankomsten till ett 35-gradigt Dar es Salaam fick vi slutgiltiga besked om våra destinationsorter med tillhörande arbetsplatser. Mina tjugo reskamrater och kollegor, med vilka jag svetsats samman under en tvåmånaders förberedelse- och intensivkurs på Lövudden en bit utanför Västerås, placerades undantagslöst i de större städerna, oftast i kombinationer om två och två eller tre och tre. Själv degraderades jag till ensamvarg. Via först tåg och sedan buss skulle jag bege mig ca 80 mil rakt västerut – Go West, Young Man! – till kolsvarta Afrika. Ändhållplatsen uppgavs heta Kinampanda i den fattigaste av landets alla regioner. Den platsen må Gud ha mejslat fram i sitt anletes svett men sedan omsorgsfullt glömt bort.
Alldeles osökt påminner Kinampanda om en tempererad ödeby i Västerbotten i skiftet mellan 18- och 1900-talet. Man blickar ut över ändlösa kvadratkilometer av ödslig väldighet och längst i norr, ungefär halvvägs mot Arusha, reser sig den grågula bergskedjan Hanang som fågeln Fenix ur den ostafrikanska savannaskan. Rakt söderöver i riktning mot den mer än sju mil avlägsna provinshuvudstaden – Singida Town – behärskas landskapsbilden av enorma stenformationer, tillsynes besjälade jätteblock, ofantligt stora och ödmjukt vädjande om frid och fred.
Detta är silhuetternas eget rike. Ja, det är månens fingeravtryck här på jorden.
Kinampanda är solsystemets ändstation och den gamla världens främsta kontroll-station med hart när oförlikneliga utsiktspunkter i alla riktningar, och jag lyckades, mot alla odds, installera mig hjälpligt på orten och stället. Internatet Tumaini Secondary School med rektorn i spetsen hade tålmodigt inväntat min ankomst. Redan från dag ett hade jag 30 undervisningstimmar per vecka i fyra klasser med inalles närmare 200 elever, både kvinnliga och manliga. Lägenheten delade jag med en inhemsk biologilärare på vars meritförteckning varken kokkonst eller matlagning hade framskjutna positioner, och i så måtto kunde vi betraktas som själsfränder. Maten var ingalunda dyrköpt, men i gengäld steg de goda råden i pris för varje ny dag, alltmedan hungern rasade i inälvorna. Tills det en strålande februaridag med ens hördes en diskret knackning på ytterdörren.
Vem som öppnade kommer jag inte ihåg, men av omedelbart insedda skäl kan det inte ha varit någon annan än den svarte biologen eller den vite matematikern.
Framför oss stod en av traktens yngre damer, från topp till tå ekiperad i sönderrivna och trasiga kläder men påfallande självsäker, trots sina blott 16–17 år. Hon presenterade sig som Elizabeth Msengi, och i senare skede fick jag veta att ”msengi” betyder lejon på iramba-språket. Nu undrade lejoninnan om vi för en billig penning kunde tänka oss att anställa henne som hemhjälp och hushållerska på deltid. Nog kunde vi det! Eliza hade av skilda orsaker börjat skolan först i elva-årsåldern, gick bara i primärskolans femte klass och behärskade fyra stamspråk men tyvärr ingen engelska. Lyckligtvis konverserade vi mer eller mindre friktionsfritt på swahili med inslag av teckenspråk/kroppsidiom. Vid matlagningsbestyren tog Eliza ofta hjälp av sina kvinnliga vänner i kyrkokören med påföljd att det i vårt kök sjöngs allsånger med en kraft, rytm och fermitet som jag aldrig, varken förr eller senare, upplevt maken till.
Ja, det sattes nya decibelrekord från morgon till kväll, nästan så att all kvarvarande snö på Kilimanjaro smälte bort i ren och skär hänryckning.
Stunder som dessa har för både tid och evighet etsat sig fast i mitt innersta. De utgör en väsentlig del av min Afrikabild eller, rättare sagt, av mina hågkomster från det utsnitt av svarta Afrika som Tanzania utgör. Dit hör även mycket annat som t ex mina djupa sympatier för Julius Nyerere (1922–99), landets förste president men också den förste tanzanier någonsin med en akademisk grundexamen i bagaget. Den erövrades i Edinburgh 1949. Jag hoppas få chansen att återkomma till Nyerere och hans republik i brev som alltjämt är oskrivna.
Veckorna gick, månaderna likaså, och successivt uppstod ett slags far- och dotter-relation mellan Eliza och mig. Den relationen var sorgligt nog dömd att lösas upp, eftersom jag skulle styra min kosa norrut och för gott slå mig ner i Karlstad igen.
En dag arrangerade min skola ett hejdundrande avskedspartaj för min enkla person, och sedan måste jag med tårfyllda ögon lämna Kinampanda åt sitt öde och ta farväl av en aldrig sinande ström av onda såväl som goda, en ström i vilken de sistnämnda hade ett markant övertag. Med Eliza kom jag överens om att hålla kontakten brevledes. Vi skrev också ett antal gånger till varann, jag på stapplande swahili, hon med den inföddas rätt på sitt sjungande modersmål, men tids nog rann de vackra föresatserna ut i sanden, och förbindelsen avbröts. Ibland frågade jag mig en aning skuldmedvetet, faktiskt långt in på 1980-talet, vilken framtid som hade blivit hennes. Sannolikt ett ganska så enahanda liv i fattigdom och armod under en generöst flödande sol. Ungefär så gick mina funderingar.
Tretton år efter att jag återvänt till Sverige anlände helt oförmodat ett längre brev med många kulörta lyktor eller snarare pråliga frimärken till mitt dåvarande hem i Kronoparken. Avsändaren presenterade sig, nu för andra gången, som Elizabeth Msengi. Undrens tid var tydligen inte förbi. Av brevet framgick att Eliza under de gångna åren hade förkovrat sig och gjort stora framsteg, ”especially educationwise”, och efter avslutad primärskola fått chans att studera vidare i först Moshi invid Kilimanjaros fot, sedan i Tabora mitt i landet, därefter avlagt studentexamen med idel honnörsbetyg i samma storstad, för att i nästa skede ta sig an ’National service’-obligatoriet – kort sagt lumpen på ren och oförfalskad svenska – som ståtlig militärpolis på 160 centimeter och 50 kilo. Nu arbetade hon som revisor i Dar es Salaam.
Glatt överraskad replikerade jag självfallet med vändande post och emotsåg ett lika snabbt svar. Nästa livstecken dröjde emellertid ett halvår – och nådde mig från en studentlägenhet i bulgariska Sofia. Det visade sig att Eliza hade nominerats till tanzanisk statsstipendiat med uppgift att ställa in siktet mot en högre ekonomisk examen på Karl Marks-universitetet – det råkar stavas så… – i Bulgariens huvudstad, där hon nu skulle leva och verka i fem-sex år.
Eftersom Bulgarien ligger nästgårds, föll det sig helt naturligt att stipendiaten med lejonklorna kom att tillbringa sommarloven 1991–97 i Karlstad med exklusiv tillgång till VIP-sviten i min ägandes bostad på Tullhusgatan. I sitt examensarbete behandlade hon kafferosteriet Löfbergs Lila efter att metodiskt och systematiskt ha intervjuat både personal nere på verkstadsgolvet och en skara utvalda representanter för kaffeskrapans ledning.
Återbördad till fosterjorden några år före millennieskiftet sökte Eliza det ena ekonomijobbet efter det andra, inalles 80 stycken, tyvärr utan att få ett enda löftesrikt svar trots sina meriter. Däremot fick hon tyfus och malaria. Sin försörjning tryggade hon under dessa magra år genom att, knäsittande nere vid Indiska Oceanens stränder, tillverka kläder i närmast industriell skala. Som massproducent av allsköns persedlar begåvades hon på kuppen med hederstiteln ”Mama Batik”.
Men undrens tid var som sagt inte förbi. Fredagen den 10 augusti 2001 gick det 81-a försöket plötsligt hem, äntligen sänkte sig slagrutan, tjocka släktingar med alla sju syskonen i spetsen jublade av glädje, och efter vederbörlig anställningsintervju hystes Eliza in som heltidsekonom i själva presidentpalatset, The President´s Office, i Dar es Salaam. Sedan har det bara flutit på. Å sin tjänsts vägnar har den yngre dam som i nedsliten och söndrig utstyrsel första gången påkallade min uppmärksamhet en bländande vårdag 1976 delegationsvis fått besöka Egypten, Kina, Sydkorea, Thailand, Schweiz samt ytterligare ett par nationer. Samma Eliza har också korats till ”Värdefullaste arbetaren” vid The President’s Office och i pris fått en betald semestervecka i Mwanza vid Lake Victoria (eller Nyanza som denna kolossala insjö rätteligen bör heta).
Elizas senaste Karlstadsbesök ägde rum sommaren år 2006. Sedan dess har vi inte setts ens på vykort. Men vi har regelbunden mailkontakt år ut och år in.
Det är nog inte alldeles glasklart, Stefan, vad jag vill säga med de ovanstående tiraderna. I Elizas långa marsch genom livet tycker jag mig ha bevittnat och nu skildrat ett fängslande människoöde, samtidigt som de paradroller jag tillmäter slump och sammanträffanden i våra liv, inklusive hennes, förmodligen präglar min redogörelse. Den som så önskar kan slå fast att Eliza har gjort en klassresa. Själv värjer jag mig så smått från det synsättet. De enda klasser jag lade märke till under tiden i Tanzania var (bortsett
från mina fyra matematikklasser) en översvallande majoritet av genuint och notoriskt fattiga individer förutom ett sällsynt arrogant elitskikt, som, i eget välfunnet intresse, hade monopoliserat ”systemets” huvudnycklar. Är man inte en del av själva systemet, så kan man 80 gånger i obruten följd ställas utan arbete trots erforderliga och rent av överlägsna meriter.
Allting i livet beror på Guds vilja, skulle Eliza själv säga. ”Jesus will pick you up some day”, brukade hon leende tillfoga med en grundmurad övertygelse, som jag på intet vis delar.
Det är inte alls så att jag vänder Karl Marx ryggen. Om du har fått den uppfattningen, så är en kraftfull dementi på sin plats. Givet min egen politiska historia, och givet läget i Sverige och i världen i detta så onda tidevarv – det är ofattbart ont – tänker jag dock ägna mitt resterande krut och mina återstående kulor till att bekämpa det sverigedemokratiska eländet, de ryska invasionsförbanden samt, inte minst, de obotfärdiga klimatförnekarna snarare än att slå nävarna blodiga mot den kapitalism som, likt Harry Houdini, alltid tycks kapabel att bryta sig ut och bana sig ny väg.
”J’ai mal ā mon pays”, skrev en förtvivlad Jacques Prévert i en diktrad under den tyska ockupationen i andra världskriget. Jag har ont i mitt hemland! Framlidne poeten och författaren Lars Gustafsson upprepade djupt besviken denna laddade fras – jag har ont i mitt hemland – när journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou på helt orättmätiga grunder häktades för spionage 1973 efter IB-avslöjandet. Även jag själv har drabbats av ihållande hemlandssmärtor.
Ytterst beror detta på att vi i Sverige numera håller oss med ett regeringsfölje om vilket intet gott finns att säga, åtminstone nästan ingenting. Det faktum att vår trepartikoalition i allt stödjer sig på och lutar sig mot Sverigedemokraterna menar jag är grundproblemet. I mina ögonvitor är det förhållningssättet lika ovärdigt som oanständigt. Jag kan väl utgå från att din inställning på dessa punkter, Stefan, inte på något sätt avviker från min!?
Mats på Holmen (4)
Författarporträttet har sammanställts 2026 av Jan Ollars i samarbete med Mats Parner
Värmlandslitterära författarporträtt
Värmlandslitterära författarsällskap
