Folke har ägnat sitt liv åt
leken
Det Folke Bäck inte vet om
leksaker och lekar är inte
värt att veta – bland annat
drev han i drygt 40 år ett
barnkulturmuseum i Karlstad.
– Jag har jobbat med konsten att umgås med varandra. Det är en
konstform som borde komma tillbaka!
Folke Bäck, 80 år i dag, hade en väldigt fattig barndom där leksaker
var något lyxigt och ovanligt. Kanske, säger han, bidrog det till hans
fascination för leksaker i vuxen ålder.
– Min enda leksak under uppväxten var en Briobuss. Jag hade inget
annat val än att sätta fart på fantasin. Ena dagen spikade jag fast en
bräda på bussen och förvandlade den till ett flygplan, andra dagen
fylldes bussen med småsten och blev till ett godståg.
I vuxen ålder flyttade han från Hälsingland till Stockholm och
utbildade sig inom alkohol- och narkotikafrågor, ett ovanligt
karriärsdrag på 50-talet. Folke har varit medlem i nykterhetsrörelsen
sedan barnsben men poängterar att han absolut inte såg sig som någon
slags frälsare.
– Jag jobbade i vad som hette Nattpatrullen i Stockholms undre värld.
Vi försökte få tag på ungdomarna. På den tiden var morfin i princip den
enda drogen men det kunde bli nog så våldsamt ändå, minns han.
För att göra en lång historia kort: det som så småningom ledde honom
till Värmland var den stilskola Folke började driva på 60-talet efter
att ha samlat på sig erfarenheter från det sociala arbetet. Med stil
syftades inte på det yttre.
Det handlade snarare om hur man skulle bete sig som medmänniska.
Stilskolan blev ofantligt populär. Folke reste landet runt, ibland
tillsammans med Arne Weise, och undervisade närmare 80 000 skolungdomar
i ämnet. När nykterhetsrörelsen i Karlstad engagerade honom för detta,
blev han helt enkelt kvar.
Från lärarhåll fick han höra att många barn och unga saknade kunskap
om livet förr, till exempel vad deras äldre släktingar lekt med, arbetat
med och klätt sig i.
– Då byggde jag upp Barnkulturverkstaden med tillhörande museum i en
källarlokal på Herrhagen. Där kunde man titta på olika miljöer med
byskolor, herrgårdar, skyltfönster, gamla veteranbilar, julmarknader
och så vidare. Leksaker blev en given sak att ha med.
Folke visade besökarna klippdockor, ritningar från Allers-tidningar
och berättade hur ungarna förr rullade tunnband längs de långa vägarna
till skolan. Därtill anordnade han årligen barnkulturveckor i Värmland.
Egentligen handlade Folkes passion inte om lekarna i sig, utan om
minnena de väckte och kopplingen mellan nu och då. Han uppmuntrade
barnen att intervjua sina föräldrar och äldre släktingar.
– Den absolut bästa historien är när en tioårig tjej hade fått en
gammal låda med träleksaker av sin pappa, som aldrig hade tid med henne.
Sporrad av mig röt hon ifrån en dag och sa ”sätt dig ner och berätta om
leksakerna”. När pappan gjorde det kom minnena tillbaka. De satt och
pratade i timmar och hon fick en ny pappa efter det.
Med tiden dök det upp en annan signal, nämligen att den unga
personalen på äldreboendena inte visste tillräckligt mycket om de gamlas
bakgrund. Då började Folke utbilda personalen och ta med bokmärken och
andra saker till de boende som väckte minnen.
Folke blev så välkänd att han erbjöds göra flera tv-program. Bland
annat ett i början av 90-talet som hette Minnenas vind. Dessutom gjorde
han inslag i Gomorron Sverige där han berättade för barn om hur skolan
såg ut förr.
För tolv år sedan stängde Folke sitt barnkulturmuseum. Han fortsatte
att jobba lite som värderare av leksaker men ägnar sig numera mest åt
sin privata samling av filmaffischer och reklam.
– Fast jag sitter ju här med en massa resurser, så om min kunskap
efterfrågas ställer jag gärna upp, hälsar han.
På frågan vad han tycker om att barnens ”lekar” i dag till stor del
består av tv-spel och datorer, säger Folke:
– Datorer kan vara bra ibland men ta gärna en paus från dem och
intervjua era föräldrar om livet förr. Ni kommer bli förvånade över allt
ni lär er.
Maria Hansen Värmlands Folkblad 15 09 23
|