Föreningen Värmlandslitteratur - böcker om Värmland

Denna sida innehåller samtliga bokrecensioner, som varit införda i Wermlandiana under åren 2001−2008. Böckerna är alfabetiskt ordnade efter författare eller titel. För att snabbt komma fram till önskad recension finns ett snabbregister där man kan klicka på bokens författare eller i förekommande fall bokens titel. Om boken anmälts av annan recensent än Bengt Åkerblom anges namnet inom parantes efter recensionen. Kontakta gärna Föreningen Värmlandslitteratur och Bengt Åkerblom om någon bok saknas.

Adolfsfors 1744-2000. En sammanställning av olika skeenden i och omkring Adolfsfors – från järnbruk till fritidsställe. Utgivare: Köla stämma, Nils Olof Båstad. Åmotfors: Köla stämma <2001?>. 71 s. – Ncagz Köla

Om Adolfsfors finns redan en hel del skrivet – särskilt i skönlitterär form. En verklig bestseller måtte Esther Montelius roman Adolfsfors ha varit på sin tid, på 1920-talet och framåt, men tanke på att den kom i flera utgåvor och än i dag inte är sällsynt på antikvariatens värmlandshyllor. 1824 gästades herrgården av skalden Karl August Nicander men dennes anteckningar därom publicerades inte förr c:a 125 år senare. Föreliggande verk uppehåller sig inte vid det lysande herrgårdslivet utan vid arbetslivet och de industriella anläggningar, järnbruk, sågverk m.m. , som gav arbete och pengar. Numer är Adolfsfors en fridens ort där det ligger på sin kulle med vidsträckta betesmarker omkring – d.v.s. så upplevde jag platsen vid ett besök för åtskilliga år sedan...

Ahlstrand, Jan Torsten, Bengt Olson. Nordisk konstnär i Paris. Sthlm: Carlsson, 2008. 159 s. – Ibz Olson, Bengt

”Kanske är Olson idag mera känd i Paris än i Sverige” heter det i förlagets presentation av boken om Bengt Olson från Kristinehamn. Han har, skriver man ytterligare, ”lyckats förbli Paris trogen, men likaså Kristinehamn och Göteborg”, där han studerade på Valand under den nyutnämnde, stränge rektorn Endre Nemes. Ett särskilt kapitel ägnas förstås åt hans barn- och ungdomsår i Kristinehamn och Södra Råda. Familjen var fattig. Fadern, som långa tider gick arbetslös, drömde om att bli bildkonstnär men fick inte se sin dröm riktigt förverkligad. Bengt Olson, född 1932, började tidigt måla på allvar och redan 1948 hade han sin första utställning och det var förstås i Kristinehamn. Då hade han redan studerat en termin på Valand. De tre första åren där levde han på sin spargris, som han köpte på EPA i Karlstad 1943. Den innehöll ofattbara 2 800 kr, när det var dags att slakta den! Nu blev det Göteborg istället. Till Paris kom han första gången 1951.

För en värmlänning är förstås kapitlet om barn- och ungdomsåren i Värmland av störst intresse liksom det om operan Nils Holgersson, som han gjorde scenografin till. Den uppfördes 1986 av Värmlandsoperan, som institutionen heter nu, på Karlstads teater. Det var enda gången han sysslade med sceniskt arbete och han gick med påtaglig liv och lust in för att göra något bra av detta ovanliga uppdrag.

Torsten Ahlstrand skriver också om de stora monumentala uppdragen i Frankrike, om de offentliga verken i Sverige, bl.a. ett i Munkfors!, och åtskilligt mera. För god grafisk formgivning svarar Arne Öström. Givetvis är illustrationerna många och mest i färg.

Bengt Olson torde vara en av de stora svenska konstnärerna under 1900-talet. Det känns tillfredsställande att vi nu äntligen har fått en välgjord biografi över honom på svenska!

Sedan jag skrev ovanstående har boken – glädjande nog – recenserats i båda de stora länsdrakarna, alltså NWT och VF. Mats Dahlberg i NWT avslutar sin recension med följande goda betygsättning: ”Boken är balanserad och inspirerande. En hel del biografiska nyheter tas fram. På samma gång som författaren gör lyckade ansträngningar att säga nya saker om ett välkänt och mycket omskrivet konstnärskap.” ”Äntligen kom biografin” har Jutta Kübler Boström satt som rubrik på sin recension i VF. Hon skriver avslutningsvis att ”Jan Torsten Ahlstrand ger en grundlig och välillustrerad överblick över verkens tillkomst och utförande. Jag saknar dock utblickar och jämförelser med generationskamrater, Bengt Olsons konstnärliga gärning skildrad i förhållande till omvärlden.”

Alla var vi små på stadsdelen Marieberg. En berättarbok. Redaktör: Lennart Edberg. 154 s. (Glimtar från Karlstads historia ; 2) – Ncagz Karlstad

I juni i fjol kom första delen i serien Glimtar från Karlstads historia och redan nu – sedan i december – föreligger nu en andra, som i sin tur är första delen av två om Marieberg! Redaktören heter Lennart Edberg liksom ifråga om den första ”karlstadsglimten”, som handlade om Viken, de fattigas stadsdel i början av förra seklet. Boken om Marieberg är på hela 154 sidor och således betydligt digrare än den om Viken. Illustrationerna är kanske inte lika många eller också är det så att det gör mindre väsen av sig här, när de i större utsträckning är inarbetade i texten. Marieberg har ju en tämligen färsk men också mycket ovanlig historia – Marieberg mellan Mariebergsviken och Kvarnbergsgatan i väster och mellan Hööksgatan och ”Skogen” i söder är en skapelse mer av människan än av naturen. Under minst fyra år på 20-talet pågick ett gigantiskt arbete med att muddra Mariebergsviken för att höja marknivån på Marieberg, som tidigare svämmats över vår som höst. I mitten av 30-talet var det så dags för att bygga och bo på den uppmuddrade stadsdelen, fast det allra första huset på Marieberg är faktiskt från 1919. 1923 invigdes det nya, ståtliga seminariet (numera Arkivcentrum) och man har en känsla av att nu skulle alla ungarna på Marieberg bli folkskollärare, när man nu hade skolan i sin egen stadsdel! Många blev de i vilket fall och blev det ej det så blev de ändå duktiga på att skriva – att döma av all den trevliga läsning bokens 20 skribenter bjuder på! Framför allt är det trettiotalet och beredskapsåren som står i centrum – till skillnad från i Viken-boken, där berättelserna inte går längre fram i tiden än till mitten av 20-talet. Särskilt intressant är att läsa om alla lekar som var på modet på Marieberg. Över huvud taget var det ett friskt och härdande liv där lektes och levdes – årets första dopp i Mariebergsviken skulle företas på första maj! Undras vad dagens TV-tillplattade och datorbundna barn skulle tycka om det! Annars var mariebergsborna faktiskt bortskämda med en service betydligt förnämligare än vad vi kan få – isen fick man hemkörd förstås (den behövdes till isskåpet!), mjölken likaså, skittunnorna tömdes punktligt och bryggeribilarna voro många. Blott glassbilen tycks ha lyst med sin frånvaro, vilket torde ha sin naturliga förklaring. I en särskild artikel redogör Anders Blomqvist för gatorna på Marieberg och hur namnen ska förklaras. Långövägen (en gång i tiden så vacker med sin pilallé!), hette tidigare Långögatan och är ”den ena av två gator som för första gången omnämnts i Karlstads stads historia året 1645.” Om en av Karlstads på flera vis märkligaste byggnad, Villa Skogsbrynet, skriver Bertil Örnklint, änkling efter Monica Hellberg, barnbarn till den berömde Mauritz Hellberg, som 1904 lät bygga detta mäktiga hus vid kanten av Mariebergsskogen. Han berättar både om huset och dem som bodde där. Under Mauritz Hellbergs tid var det målet för både politiker och kulturpersonligheter från hela Sverige såsom väl framgår av Bertil Örnklints bok En gästbok minns från 2005. Alla var vi små avslutas med ett sex sidor långt person- och sakregister. Här kan den nyfikne lätt hitta vad boken har att ge om modellflygplan, scharlakansfeber, Seminarieparken och Snuvige Sixten… En fortsättning på boken följer nästa år. Denna andra del kommer bl.a. att innehålla en artikel av Anders Blomqvist om Jacobsbergsbron och om färjförbindelserna mellan Karlstad och Hammarö.

Ander, Staffan, God morgon 2001. Kåserier och krönikor i Nya Wermlands-Tidningen. Kd: NWT, 2000. 79 s. – Hc

För två år sedan utkom NWT:s chefredaktör med kåserisamlingen Godmorgon 2000 och tydligen blev den en succé, för här har vi ”chefredaktörn’s” kåserier från förra året samlade i en volym — av tilltalande utseende. Utmärkande för kåserisamlingar är att de kan handla om precis vad som helst och det gäller förstås också denna. Med viss rörelse återfinner exempelvis undertecknad värmlandsbibliotekarie en bild på Sven Fredéns diktsamling från 1939, Från bygd och by, och läsaren får till och med ett smakprov ur boken: Ullerudssången. Boken är kronologiskt uppställd, vilket alltid har sitt behag, men tyvärr är sista kåseriet från den 7 oktober, vilket innebär att året verkar något rumphugget utan ett ord om höstens märkliga väderlek — allt det ändlösa, rekordartade regnandet efter ett rekordsoligt september!

Andersson, Anders, Tre bygdespel. Arvika: Kylskåpspoesi, 2007. 61 s. (Finemangen. Årsbok ; 2007) – Hc.02

Anders Andersson eller Anders på Manghagen porträtteras av sin son Urban också i en annan nyutgiven bok, nämligen Gustaf Fröding-sällskapets årsbok 2007, Hör Fröding. Utanför Mangskogs gränser blev Anders Andersson kanske mest känd för sitt spel om Gustaf Fröding, Fröding-festen, som framfördes första gången 20 augusti 1960, alltså på hundraårsdagen av skaldens födelse. Spelets huvudperson är förstås Gustaf Fröding men han uppenbarar sig inte förrän i sista akten och har bara en replik, pjäsens sista, ”dä kvetter”, som också är titeln på en dikt av honom. Det andra spelet är helt kort och handlar om när ”det var dans bort i vägen” . I en efterskrift får vi veta vilka förebilderna är till ”krumelurerna” i Frödings dikt. Johan i Amerika kommer hem heter det tredje spelet, en nöjsam historia, som bygger på två amerikabrev och en Fröding-dikt och handlar om en morbror till Anders Andersson. Att de här bygdespelen nu finns tryckta är inte en dag för tidigt. Anders Andersson var väl förtrogen med både Fröding och sitt Mangskog och han skriver med glimten i ögat – på det mål han så väl behärskade!

Andersson, Berndt, Korgen full av ruttna ägg. [Kil]: LibraArtic, 2008. 348 s. – Hc

Detta är den tredje boken om Fredric Barnetoft och hans superhemliga organisation om vars existens nästan igen mer än ÖB och – så småningom – statsministern har någon hum. I den första boken är vi med om bildandet av gruppen och dess första bedrifter under andra världskriget i kampen mot naziregimen i Norge och i den andra befinner vi oss i Litauen under världskrigets slutskede. Nu är det 1948 och ryssarna har just inlett sin blockad av Berlin, där en av de hemliga agenterna spårlöst försvunnit och sedan inte avhört sig till Barnetoft. Dit sänder han nu sin betrodde ”bokhållare”, som också är utbildad agent, tillsammans med en disponentdotter från Jösse härad. Båda är tämligen oerfarna i yrket men växer långsamt men säkert med uppgiften. Författaren ger en skakande beskrivning av ett Berlin, som ännu fortfarande är mest bara en ruinhög. Hitler har förlorat kriget men nazismen lever och många är fortfarande nazister. Några av dem smider ånyo lömska planer på världsherravälde – att lyckas där Hitler misslyckades. Våra värmländska hjältar får nys om vad som är på gång och att de till slut lyckas sätta P för skurkarnas vedervärdiga planer, vågar jag kanske avslöja redan nu? Berndt Andersson är en god berättare och utmärkt stilist. Man har helt enkelt trivsamt i hans sällskap. Spänningen finns där hela tiden men blir sällan riktigt andlös. På sluttampen ändrar dock berättelsen karaktär och det känns lite som att läsa en Alistair MacLean-bok – blir mer av en äventyrsbok än en spionthriller – fast det är skickligt gjort! Det som stannar kvar i minnet av boken är framför allt skildringen av det bombade Berlin, som kryllar av råttor och gamla nazister och där de allierades enda gemensamma intresse verkar vara att rekrytera vetenskapsmän, som tidigare arbetat för nazisterna. Nämnas skall att i Sambindningens recensionshäfte, svenska biblioteks inköpsbibel, får boken slösande beröm!

Andersson, Royne, Järnkossans land. [Jönköping?]: R. Andersson, 2007. 150 s. – Ncagz Sunnemo

Sunnemo är en omskriven socken men Royne Anderssons sockenbok skiljer sig från de traditionella beskrivningarna genom sin personliga, nästan kåserande berättarstil och själva berättargreppet. Utifrån fotografen Sven Johan Ölanders fotografier av Sunnemo från ett besök 1867 ger han en både skarp och detaljrik bild av socknen med ”järnkossan”, masugnen, och därtill hörande bruk hela tiden i fokus för framställningen. Boken påminner på så vis en hel del om Sven Hugo Borgs beskrivning av Borgvik och Borgviks bruk men framställningen är här bredare och vi får veta mycket om de sociala förhållandena i socknen i allmänhet åren runt 1867, året då bruket stod ”på höjden av sin levnads bana” – för att nu citera självaste Esaias Tegnér. Det är således en mycket bred framställning av socknen han ger oss. Naturligtvis har han ett avsnitt om Olof Olsson, som 1869 lämnade Värmland för Kansas prärier tillsammans med 250 anhängare efter bara två år som präst i Sunnemo. Från socknen följde dock bara tretton personer med skriver Royne Andersson. Boken är föredömligt nog försedd med både namn- och ortregister, men litteratur- och källförteckningen verkar vara lite ofullständig med tanke på att den saknar Lars Vessbys bok om utvandringen från Sunnemo från 2005 och En prärieunges funderingar av Olof Olssons dotter Anna. Den är högst charmfull självbiografi i skönlitterär form – må vara att den handlar föga om Sunnemo.(Av föreningens utgåva av boken från 1998 finns ännu ex. kvar att köpa). Summa summarum är Järnkossans land en levande och högst läsvärd beskrivning av en värmländsk järnbruksbygd för snart 150 år sedan.

Andersson, Sofia, & Schedin, Pernilla, Den värmländska urbaniseringen. Gbg: Göteborgs universitet, 2001. 144 s. (Gotarc. Serie C. Arkeologiska skrifter / Göteborgs universitet ; 27) (Urbaniseringsprocesser i Västsverige. En utvärdering av uppdragsarkeologins möjligheter att belysa historiska processer) – Jc

Författarna konstaterar inledningsvis att ”urbaniseringsprocesser i Värmland är en komplex uppgift att diskutera. Värmland har en mycket sen stadsbildning i förhållande till övriga Västsverige”. Denna process studeras under tre perioder, nämligen slutet av järnålder (700 – 1100), medeltiden och tiden för städernas etablerande, alltså 1500-1700. De fyra städer som studeras är Filipstad, Karlstad, Kristinehamn och Säffle, som visserligen inte blev stad förr i mitten av 1900-talet, men som marknadsplats bör ha medeltida ursprung (fast inte omnämnd som sådan förrän på 1500-talet). En värmlandspatriot gläds naturligtvis åt att författarna anser sig kunna slå fast, att ”de senaste årens forskningsundersökningar i landskapet har givit en bild av Värmland som i mångt och mycket inte överensstämmer den den tidigare bilden av ett s.k. utmarksområde” (alltså under medeltiden enligt Ernvik, Karlbom m. fl.).Anläggandet av städer innebar en ökad reglering av handeln och ökad myndighetskontroll. Detta ledde till motstånd från värmlänningarnas sida, särskilt i Östvärmland, där bergsbruket blomstrade och pengar i myckenhet fanns att komma över… Boken avslutas med en sammanfattning på engelska, där året för Karlstads sista stora brand (?) anges till 1856, vilket förstås beror på en omslängning av de två sista siffrorna. Litteraturförteckning omfattar hela 7 sidor. Ett gediget, fast kanske väl omständligt berättat verk om Värmlands äldre historia, som ingalunda är fördigskriven! Tyvärr är boken svår att komma över. Själv köpte jag den från museet i Skövde, som tydligen var närmste stället att komma över den på!

Samlingen innehåller inget nytt utan 102 dikter ur Nu lell (debutsamlingen), Nol i Natta och Om ja blûnner e stûnn. Eftersom jag återfinner åtskilliga gamla favoriter bland de 102 dikterna, verkar det som författaren gjort ett gott urval Även om de nämnda diktsamlingarna sålde bra så bör det finns god efterfrågan på föreliggande, behändiga volym, tunn men innehållsrik! Inledningsvis innehåller boken en förteckningar över både Urban Anderssons alla diktsamlingar, inkl. en utgåva på engelska!, och utgivna tonsättningar samt – inte minst – CD-skivorna, som är fem eller, rättare sagt, sex.

Andersson, Urban, Ol å uttröck frå Mangskogen. Arvika: Kylskåpspoesi, 2008. 62 s. (FineMangen. Årsbok 2008). – Fc.08

Orden förklaras inte bara ord för ord utan också genom att placeras in i en mening på mangskogsmål, vilket naturligtvis är mycket tacknämligt. Man måste häpna över vilken mängd med dialektord som är fullständigt okända för en – och ändå är det inte många mil mellan Mangskog och Östra Ämtervik, där undertecknad växte upp! Lärorik läsning med andra ord! Ordboken är också Kulturföreningen FineMangens årsbok för 2008. I ett efterord upplyser Urban Andersson om att de 89 skribenter, som medverkat i årsboken sedan första året,1991, producerat 2 050 sidor, som alla på något sätt handlar om Mangskog. Ingen dålig prestation av kulturföreningen och – inte minst – Urban Andersson själv!

Annefors – bruk och kronopark. Av Torbjörn Sjöqvist m.fl. Munkfors: NBV, 2001. 325 s. – Ncagz Sunne
Studieförbundet NBV i Munkfors har under åren bedrivit en hejdundrande verksamhet, som

resulterat i mängder av inventeringar och andra dokumentationer. Med den här tar man nog

priset skulle jag tro. I den omfångsrika skriften, tyvärr spiralhäftad, behandlar man mycket mer än själva bruket och herrgården; flottningsleden Grässjän – Mansån får ett kapitel liksom skolan som en gång fanns där, säterlivet m.m.

Att bruka och bevara vårt kulturarv. En idé och debattbok om kulturarvet som drivkraft för lokal utveckling. Sammanställd av Leif Magnusson och Roger Ejevärn… Söderhamn: Tjänsteforum, 2002. 225 s. – Bf

Bland bokens många uppsatser märks ett av mycket värmländskt intresse: Santa Fe – Salungen, en brevväxling. De båda brevskrivarna heter Håkan Hagegård, som befinner sig i New Mexico för att studera in Alban Bergs mästerverk Wozzek på den berömda operan i Santa Fe och Sven Smedberg, lärare och poet m.m. som befinner sig på Baståsen i Mangskog bland lupinerna på stranden till Salungen. Håkan Hagegård framhåller bl.a. just operan i Santa Fe som ett kulturellt föredöme, tillkommen som den är på initiativ av en sann idealist. Världsstjärnorna söker sig dit trots att gagerna är mycket mindre än på andra håll (eller kanske just därför?) och operan har gjort ökenstaten berömd. En politik att försöka bevara och skydda puebloindianernas kulturarv har också bidragit till att både forskare och vanliga turister dragit ut i New Mexicos öknar och berg. Sven Smedberg är en skarp samhällskritiker och laddad med Ögonblickets tyranni av den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen framhåller han bl.a. följande ovedersägliga sanningar (menar undertecknad): ”Vi har allt mindre tillgång i dag till den långsamma tid som krävs för eftertanke och överblick över ett överflöd av osorterad information som forsar över oss. Det är trots allt så att vissa av våra aktiviteter till sin natur förutsätter en långsamhet som blir mer och mer en bristvara.” Och han tillägger: ”Fastän vi tycks veta allt mer, vet vi i själva verket allt mindre. Och denna krympande kunskap är dessutom allt mer fragmentarisk, eftersom sammanhang är uteslutna i brist på tid. Denna brist på långsamhet och störtfloden av osorterad information medför förvirring, handlingsförlamning och depression.” Kanske utbrändhet t.o.m. undrar undertecknad. Håkan Hagegård uppehåller sig mycket vid förhållandena i New Mexico och skriver bl.a.: ”Kulturen är en avgörande faktor för att en människa ska känna identitet” och jag kan återigen bara hålla med. Han menar vidare att satsningen i New Mexico på urbefolkningens kultur har betytt mycket och vi i Värmland borde gå till väga på likartat sätt.

I sitt sista brev åberopar Smedberg ett tal som landshövdingen höll vid middagen efter utdelningen av Selma Lagerlöf-priset ifjol som utmynnade i att vi ”har faktiskt nytta av kultur, därför att den utvecklar vår inbillningskraft. Så att vi lättare ska förstå andra människors situation, den utvecklar vårt språk, vilket förbättrar vår förmåga till kommunikation och den bidrar till att upprätta våra värdesystem, vår moral.” (Vad är väl skönlitteratur annat än övning i empati?) Det något krassa ropet på kultur att göra pengar av, företrädesvis med hjälp av turister, är han inte förtjust i den gode poeten – tack och lov! ”Obygdsmedicinen” Festival är han ingen oreserverad vän av! Låt oss tala mindre om kulturens samhällsekonomiska betydelse och mer om dess mänskliga menar han. Självklara saker kan man tycka men hur viktigt är det inte att sanningen får komma till tals ibland!. Läs boken! Den innehåller dessutom artiklar om den lokala kulturen i allmänhet eller på andra orter, om Världskulturmuseet, medeltidsveckan på Gotland och mycket annat. Utgivaren, TjänsteForum är en del av Högskolan i Gävle. Bokens ene redaktör, Leif Magnusson, har nära anknytning till både Karlstads universitet och HageGården – om jag nu inte fått det hela om bakfoten – sådant har hänt förut – men helt otroligt verkar det väl ej?

Axelson, Göran, En järnvägares minnen. Intryck hämtade från Kils station under 50-talet. Kil: Förf:s förl., 2000. 144 s. – Inb. – Ncagz Stora Kil

För några år sedan gick författaren i pension som lokalredaktör för VF i Kil, dit han kom redan 1949 för att arbeta vid järnvägen och i 17 år var han anställd hos SJ där. Kil är eller, kanske snarare var, Värmlands stora järnvägsknut. Som mest arbetade ca 300 människor vid SJ i Kil! Om dessa fantastiska män (kvinnor förekom nog inte alls) på tåg och rangerbangård handlar denna bok, illustrerad med åtskilliga foton från den tiden, först och främst men författaren berättar också en hel del om Kils samhälle i allmänhet, politik, fritid, nöjen m.m., och dessutom innehåller boken ett särskilt kapitel om Fryksta, som var ångaren Selma Lagerlöfs hemmahamn under de sista bittra åren på 50-talet, då bilen konkurrerade ut henne. Boken är en utmärkt dokumentation av en epok, som inte lär komma åter – men kanske kan man våga hoppas att järnvägstrafiken kan bli en kommunikationsmaktfaktor igen? Järnvägen är i alla fall det minst miljöpåverkande färdsättet.

Erik Bengtson är en av få utomstående som fått bo i en amishkommunitet och förmodligen är han den ende svensken som det gjort. Han känner alltså utan och innan detta förbryllande samfund med rötter i Holland, som valt att leva helt enligt Bibelns ord och på nästan samma tekniska nivå som när de anlände till Staterna i början av 1700-talet! De flesta svenskar känner till amish tack vare filmen Vittne till mord, men tro inte att det var medlemmar av samfundet som Du såg medverka i filmen. Sådant vore dem mycket fjärran! Erik Bengtsons nya bok är en faktabok i romanform, en kärlekshistoria men också en kärleksförklaring till landskapet i Lancaster County i Pennsylvania, som är amishfolkets hjärteland. Erik Bengtson är framför allt en berättare och alla fakta han vill förmedla om ”det konstiga folket” står inte i vägen för berättelsen. Mycket ter sig skrämmande och stötande i dess kultur men faktum kvarstår att världen skulle varit en mycket säkrare och tryggare plats om livet levts enligt amishtro – något som tål att tänkas på!

Oj en så pampig bok, stort format och hårda pärmar och en ovanligt lyckad omslagsbild. Författaren skriver i förordet att boken är ”resultatet av ett försök att så heltäckande som möjligt presentera och beskriva de hemman som finns och har funnits inom Gersby i Ransäter socken.” Och nog verkar boken vara heltäckande! De första bosättarna var Bengt Persson och hustrun Britta Seggelsdotter, som kom till platsen 1630. Namnregistret är på 20 sidor och illustrationerna inte så få. En ovanligt snygg bok för att vara en hemmansskildring!

Bergslagens ansikten. Från Olaus Magnus och Linné till Stig Sjödin och Lars Gustafsson. En en antologi av Lars Furuland. Sthlm: En bok för alla, 2001. 319 s. – Inb. – Hc(s)

Antologin innehåller texter från Värmland (så ofta och synnerligen orättvist bortglömt i bergslagssammanhang) över Närke, Västmanland, södra Dalarna till Gästrikloand och Uppland jämte Eskilstunabygden i Sörmanland, skriver Lars Furuland i förordet. Stoffet har ordnats ämnesvis – exempelvis avsnitt om kvinnoarbete och barnarbete – länge försummade ämnen som han påpekar. Bidragen är oftast av skönlitterärt slag men här finns också levnadsminnen, reseskildringar och liknande, ty, menar Furuland med all rätt: ”det historiska källmaterialet har alltför få upplysningar av människors upplevelser av de ofta dramatiska

strukturförändringarna” och ”härvidlag kan även skönlitteraturen erbjuda viktiga bidrag till

mentalitetshistorien.” Värmlandsförfattarna utgör inte något påfallande stort inslag i antologin men vi är i alla fall representerade med tio författare, varav dansken Harald Kidde stor värmlandsbeundrare och författare till bl.a. romanen Järnbäraland (svenska titeln 1921) och Katarina Frostenson lär få en och annan att höja på ögonbrynen. Klassikerna som Fröding och Lagerlöf saknas förstås inte men även några nutida värmlandsförfattare finns med, nämligen Maj Bylock och Erik Bengtson samt Aino Trosell, som en gång i tiden levde ibland oss och skrev Eld i berget och andra ortsanknutna dramer. Ett gott urval berättelser, som påminner oss om att vårt landskap har mycket gemensamt med denna industrihistoriskt så märkliga och speciella del av Svealand.

Bergslagshistoria 2007. Årg. 19. Uppsala: Föreningen Bergslagsarkiv, 2007. 98 s. – Nca(p)

Bergslagshistoria 2007 har som redaktör Peter Olausson, vilket resulterat i att årsboken för en gångs skull har ett innehåll som till en betydande del är värmländskt. Redaktören själv skriver om hur skiffern, ett karakteristikum för västra Värmland menar han, började brytas i Glava socken på 1770-talet. Kopparn var ”ankaret för Stormaktssveriges krigsfinansiering” skriver han i ett följande kapitel. Och naturligtvis var jakten efter nya fyndigheter ett måste för svensk bergsindustri och ledde bl.a. till brytning i Glava på två ställen under 1600-talet. Gruvan i Stömne, om man nu ska kalla det så, var den mest givande men gick nog aldrig med vidare vinst. Kopparepoken var definitivt över, då det första järnbruket grundades i Glafsfjordsdalen på 1690-talet, skriver Olausson. Han har också en uppsats om hembygdsforskaren Jean Silfving (1887–1969), som är en rätt gåtfull person i värmländskt topografiskt författarskap. Tydligen hade han planer på ett mäktigt verk om Värmland, att döma av titeln på de två sockenskildringar han gav ut 1913 och 1914 om Rudskoga resp. Södra Råda: Värmlands historia från äldsta tiden till nuvarande. Men sedan blev det inget mer… Lite häpen blir man därför över att Värmlandsarkiv visar sig ha i sina gömmor fyra volymer med handlingar, som emanerar från denne forskare. En av volymerna är en anteckningsbok, som tillhört Olof Jönsson Granström, känd som den ene av författarna till en beskrivning av Gräsmark från 1866. Enligt Peter Olausson ger boken en bild av hur folk ”levde, tänkte, trodde och umgicks” i västra Värmland för 150 år sedan – fast egentligen var det spår efter malmfyndigheter han jagade, Olof Granström – populär sysselsättning då som nu! Maths Isacson, professor i ekonomisk historia, framhåller i sin uppsats, Alla flöden gav Värmland västkraft, att ”få landskap har de två senaste århundradena varit lika sammanfogade med omvärlden som Värmland.” En uppgift som sannerligen säger mycket om bergshanteringens betydelse inte minst för Värmland är att ”bönder och torpare i mitten av 1700-talet svarade för närmare två tredjedelar av dagsverken som under ett år utfördes vid ett medelstort svenskt järnverk.” De nära relationerna mellan industri och jordbruk-skogsbruk upprätthölls dessutom in i sen tid tillägger författaren. Artikeln publicerades ursprungligen i Värmländsk Kultur 2002, nr 5 men kändes i alla fall ny för mig. Chefen för Värmlandsarkiv, Thomas Brattström, skriver om sin fina bibliografi Nycklar till brukssamhället, som nog är unik i sin kombination av både arkiv- och litteraturreferenser. Årsskriften avslutas med en artikel av Berith Sande, chef för Folkrörelsernas arkiv, vilken berättar om det statliga Access-projektet också kallat Arkivförädling Värmland, som uppenbarligen inneburit ett väldeligt lyft för både arkiv och hembygdsföreningar. Karlstads stadsfullmäktiges handlingar hör till de arkivalier som blivit genomgångna och registrerade och bland dessa hittades en brevväxling med Selma Lagerlöf, som avböjde deltagande i 350-årsjubileet 1934 på grund av hälsoskäl – men hon skänkte sina samlade skrifter (snyggt bundna) till Karlstads stadsbibliotek! Tilläggas skall att all denna läsning, som Bergslagshistoria bjuder på, kan förvärvas till den blygsamma avgiften av 120 kr för enskilda personer, d.v.s. det är vad årsavgiften kostar. Pengarna insättes lämpligen på plusgirokonto 439 81 43-0!

Bergström, Maria. Lill-Selma på Mårbacka. Text: Maria Bergström, illustrationer: Emily Ryan. Falun: KulturPoolen i Falun, 2008. [38] s.– Hci

Idén att göra ett seriealbum baserat på Selma Lagerlöfs självbiografi Mårbacka är förstås lysande. Det är säkert det bästa sätt som tänkas kan att göra Selma känd och kanske också läst bland unga läsare, som annars nog känner sig rätt främmande för hennes – i deras ögon – ganska så ålderdomliga språk. På bokmässan i Göteborg var också åtgången på häftet om den unga Selma mycket god. Dock är jag inte helt nöjd med teckningarna, som inte känns historiskt riktiga. Det kanske beror på stilen som är åt mangahållet men – som sagt – känslan av värmländsk herrgårdsmiljö på 1800-talet infinner sig inte riktigt vid läsningen! Det är glädjande att häftet finns också i översättning till engelska och tyska!

Selma Lagerlöf-sällskapets gåva till sina medlemmar jubileumsåret 2009 var denna CD, som Sveriges radio sammanställt av inspelningar, gjorda med människor som träffat Selma Lagerlöf eller annars har något att berätta om henne. Själv medverkar hon med att läsa några rader ur Nils Holgersson och så – förstås – med det hjärtknipande tacket till svenska folket för hyllningarna på hennes 80-årsdag. Särskilt roliga är förstås intervjuerna med folk, som arbetade under henne på Mårbacka. Andra som utfrågas är Selma Lagerlöf-sällskapets ordförande Ewa Persson, Sofia Wijkmark, doktor på det gotiska i Selma Lagerlöfs författarskap och intendenten Britt Wendling på Mårbacka, för att nu nämna några medverkande. Helt klart ett sympatiskt bidrag till litteraturen om Selma Lagerlöf, om än inte av det djupare slaget.

”Till alla värmlänningar i himmelen och på jorden”. Med den ståtliga dedikationen inleds Bilder av Värmland. Inspiration till fortsatt samtal om Värmland och framtiden.

Boken innehåller elva längre intervjuer med olika familjer, gjorda av journalisten Annika N Lindqvist. Man lär verkligen känna de intervjuade familjerna samtidigt som intervjuerna ger en personligt färgad värmländsk historia. Mycket skickligt arbete av en av Värmlands främsta journalister!

Intervjuerna kommenteras sedan av elva forskare inom olika ämnen vid Karlstads universitet. De olika familjernas livshistorier sätts in i ett historiskt sammanhang. Det är verkligt kompetent gjort och vill man gå vidare, så finner man till varje avsnitt referenser och noter. Ska jag ge ett extra plus till någon, så får det bli till kulturgeografen Thomas Blom.

Det har varit en ambition att de olika forskarna ska säga något om hur livet i Värmland kan vara i slutet av 2030-talet. Det är förvisso en alltför svår uppgift, som kanske bättre kan klaras av i ett särskilt bokprojekt.

Så här konkret skriver Gunilla Lönnbring och Martin Stolare i bokens inledning: Djupa skogar, mörka vatten och ett folk som utan att darra på manschetten kan ljuga ihop en skröna om det skulle behövas.

Ett bedövande vackert landskap, där kulturarvet är en levande och påtaglig del av människors vardag. Det är Geijer, Tegnér och Fröding. Det är Lagerlöf och Tunström. Det är sagornas Värmland. Som kontrast till denna bild kan man lägga en annan. Värmland som en tragisk utdöingsbygd med nedläggningar, arbetslöshet, utflyttning och förlamande social kontroll. Ett landskap i framtidsskugga långt bort från de centrala besluten och långt från politikens och ekonomins centra. Eller man kan förstås också lyfta fram en tredje bild, som handlar om Värmland som en dynamisk region med tillväxtambitioner och innovativa näringsstrukturer.

Det finns givetvis också andra bilder av Värmland. Hur är Din bild av Värmland? Hur kommer den värmländska identiteten att se ut i framtiden? Här kommer självklart den framtida regionindelningen att ha stor betydelse. Hamnar Värmland i utkanten, periferin så påverkar detta starkt den värmländska identiteten.

Allt är inte förändring, globalisering och omvälvning. Eller som Lönnbring och Stolare så klokt uttrycker det: ”Kontinuiteten är satt på undantag i samtida samhällsbeskrivningar”.

Det är en vacker bok, vilket man kan förvänta sig, när Tin Wigelius står för formgivningen. Mitt höga betyg gäller dock inte författarpresentationernas foton!

Bilder av Värmland är en av de viktigaste böckerna om Värmland, som utkommit under de senaste åren. Tyvärr har den inte fått den uppmärksamhet i kultur- och samhällsdebatten som den förtjänar.

Björvall, Anders. Trettio år med rovdjur– och med människor. Gidlunds, 2007. 282 s. – Ugf

På baksidan presenteras boken med följande ord: ”En bok om varg, björn, lo och järv och hanteringen av dessa stora rovdjursarter i Sverige. Berättelsen börjar 1973, då Naturvårdsverket startade sitt arbete, och löper till 2003.” Under samma tid var Anders Björvall anställd på verket, där just de stora rovdjuren stod främst på hans agenda.

Bokens 140 första sidor ägnar han åt att berätta om spaning och inventering av järv, varg och björn i Norrland. Intressant förstås men än intressantare blir det i kapitlen Vargar i söder och följande, som handlar om vargarna i främst Värmland och vargdebatten i allmänhet. I januari 1981 ger han sin medhjälpare Erik Isaksson i uppdrag att börja med vargspårning i vårt landskap. Några år senare, 1984, ger sig den s.k. skånevargen ut på ett strövtåg, som skulle bli mycket omskrivet, och som ändade i just Skåne, där Bjärvall fångade in honom för att släppa ut honom någonstans där Värmland, Dalarna och Västmanland möts. (Det var den enda ”utplacering” av varg han gjorde sig skyldig till, försäkrar han! Den blev f.ö. inte så lyckad så till vida som vargen ifråga genast lämnade området han placerats i.)

I Värmland växte missnöjet med det ”nya” rovdjuret och 1985 bytte han ut Erik Isaksson (?) mot Jan Wirtberg i hopp om att värmlänningarna skulle ha större fördrag med en infödd vargspårare.

1992–93 vållade vargtiken Ylva stora bekymmer i Västra Ämtervik. Hon uppehåll sig nära intill bebyggelsen, vänslades med hundar i gårdarna eller bet ihjäl dem liksom ett och annat får. Naturvårdsverket lade ner stora ansträngningar på att skrämma bort Ylva men lyckades alls inte med det. Slutligen gav verket sitt tillstånd till att hon skulle skjutas, ett beslut Bjärvall, som då var på ett uppdrag i Tanzania, bedömde som riktigt – med hänsyn till omständigheterna!

I ett särskilt kapitel tar författaren upp alla de många anklagelserna om att vargen skulle vara införd i landet av myndigheterna eller med deras tysta medgivande. Han tar upp flera uppmärksammade historier om ”smussel med vargar” och för en relativt fördomsfri läsare verkar det alldeles klart att dessa så populära berättelser saknar all trovärdighet vid närmare skärskådan. Bjärvall själv tror att det är SNF:s Projekt Varg, som vållat en del missförstånd, men det projektet gick bara ut på att hitta plats på nordiska djurparker för vargar från andra ”överbefolkade” parker, för att på det viset slippa avliva dem. Inga DNA-analyser styrker den av varghatarna omhuldade tesen att djuren skulle ha någon släktskap med artfränder i svenska djurparker.

I kapitlet Rovdjur och media skriver Anders Bjärvall inledningsvis att han snabbt fick klart för sig, att ”ordet rovdjur i allmänhet och varg i synnerhet är känsloladdade.” Ingen värmlänning, som åtminstone kastat ett och annat öga i värmlandspressen de senaste 35 åren torde kunna tänka sig att säga emot honom på den punkten! Om tidningars benägenhet att dramatisera vargfrågan vittnar en undersökning som Sören Larsson på Klarälvdalens folkhögskola gjorde 1981. Han hade gått igenom 134 artiklar och 77 insändare i de fyra största tidningarna i Värmland och i Dalarna och kom fram till att endast var fjärde rubrik i hans material hade täckning i texten!

Frågan om vargen är farlig och den om hur många vargar det finns, är de två vanligaste , skriver han. Ett allmänt känt ” bevis” för vargars farlighet är de tragiska händelserna i Gysinge på 1820-talet, då nio barn dödades och elva vuxna skadades, men den skyldiga vargen var med all säkerhet en som vuxit upp i fångenskap och därmed förlorat sin naturliga skygghet för människor. (I somras visade f.ö. SvT en dramatiserad version av händelserna, inspelad av ett engelskt TV-team!) Bjärvall anser att Håkan Eles genomgång av kyrkböckerna, redovisad i Värmland förr och nu 1986, åren 1749–1859 för 20 socknar i Värmland plus Malung, vittnar övertygande om vargens relativa ofarlighet. Totalt hittade han två fall, där människor dödats, båda gällde barn och mycket tyder på att samma varg varit framme. Påpekas bör att detta var under en tid då vargarna var många i våra skogar – åren 1727–1839 dödades 673 vargar, alltså ett femtiotal om året – och boskapen på åker och äng och i skog vaktades av mycket unga, vapenlösa barn. Ett känt fall från slutet av 1700-talet, då åttaåriga Marit skulle ha dödats av varg på väg att hämta vatten, förvisar han till sagornas värld. Uppgifterna från ryskt håll om mordiska vargar som florerat i svensk press, är enligt Bjärvall rent lögnaktiga och stöder sig därvidlag på en rysk rovdjursforskare, Nikita Ovsyanikov.

På den i vargdebatten ofta ställda frågan om varifrån vargarna kom som dök upp för drygt tre decennier sedan, svarar Bjärvall att ”med ojämna intervall kom emellertid vargar invandrande norrifrån över gränsen mot Finland. De flesta av dem dödades, men då och då slank uppenbarligen individer genom renskötselområdet och kunde åtminstone för en tid etablera sig längre söderut.”

Med sin ytterst sakliga och grundliga redovisning av 30 års arbete med rovdjursspaning i Norrland och Värmland gör Anders Bjärvall alldeles klart för den som har ögon att se med att förekomsten av varg i Skandinavien är en ganska så normal företeelse och att rädslan för varg i stort sett är obefogad. En annan sak är förstås att många jägare och hundägare kan ha skäl till att tycka illa om honom, men låt oss hoppas på en fredligare samexistens mellan människa och varg i Värmland fortsättningsvis! Kanske kan vargen bli oss en räddare i nöden mot vildsvinen, som är på gång att invadera landskapet?

Blidh, Rune, Ordlagda ärenden. En opolitiskt korrekt bok. Krhmn: Norlén&Slottner, 2008. 72 s. – Hc.08

Blidh debuterade 1989 med Lantlig svanesång och det här är hans femte diktsamling. Han skriver både på mål (frykerudsdito, får man förmoda) och på högsvenska. Han heter Blidh och ger syn för sägen men är ofta långt ifrån blid i sin diktning. ”Han skriver om vardagliga saker, ofta på ett satiriskt och humoristiskt sätt” står det om honom i boken som en presentation och den äger sin riktighet. Frågan är bara om han inte denna gång är mer satirisk eller, rättare sagt, argare än någonsin tidigare och varför skulle han nu inte vara det? Visst är det väl så att allt mer går allt mera snett i vårt kära samhälle och vår allt globalare värld? Mitt i prick träffar han gång på gång i dikten Politikens alfabet, en elegant satir över politiker och företeelser i dagens svenska värld! Det mesta i samlingen är förstås nyskrivet men han har en liten avdelning Återanvända dikter och där återfinner jag med rörelse dikten Mjôlkbola, som slutar så här: ”men sysselsatta var vi fast kommunen va snål / å mjôlkbola va väl en slags fritidsgål”. Fin är också Sômmerkväll i hembygdsgårn, en annan ”återanvändning.” Till boken hör en CD med sång av författaren – han är ju också trubadur.

Blomquist, Sven E., När ångloken gick och kriget kom till Grums. Eslöv: Gondolin, 2007. 141 s. – Ncagz Grums

Sven E. Blomquist har tidigare kommit ut med två diktsamlingar. För dem erhöll han LO Värmlands kulturstipendium 2007 med motiveringen att han genom sin poesi fångat ”arbetarrörelsens tankar i vardaglig gärning.” Om just en arbetargrabbs uppväxt handlar denna självbiografiska beskrivning av Grums på framför allt 30- och 40-talen. Författaren är född 1931. Det är en skildring av ett Grums, som inte torde vara särskilt likt dagens – på gott och ont förstås. Han skriver utförligt om den tidens nöjen, våghalsiga lekar av olika slag men – framför allt – om alls slags idrott, ishockey naturligtvis, men allra mest fotboll! Återigen slås man av hur fysiskt livet var för den tidens barn och i vilken hög grad det levdes utomhus – även vintertid, för då var sjöarna isbetäckta och lockade till skridskoåkning och snö, som frestade till skidåkning, ja backhoppning rentav! Ett hundratal foton från gamla tiders Grums gör boken till ett nöje att bara bläddra i. Det är en bok för alla med rötter i Grums men också alla intresserade av hur det var att växa upp i ett värmländskt brukssamhälle för drygt ett halvt sekel sedan har behållning av boken, som dessutom innehåller prov på författarens verskonst.

Bohman, Thomas, ÄffÄff – Säffle FF och Säfflefotbollen 1953 till år 2000. Kd: eget förl., 2001. 201 s. – Rb

I min stora okunnighet har jag trott att det bara fanns en fotbollsklubb i Säffle, nämligen Sifhälla. Nå, nu vet jag mycket bättre. Säffle FF bildades för femtio år sedan som en utbrytning ur den mer kända säffleklubben – ett kvarterslag som med tiden blev en förening med miljonomsättning! Författaren, journalisten Thomas Bohman, var en gång pojklagsspelare i klubben, som, menar han, ända från starten präglats av en särskild pionjäranda. Boken är, framhåller Claes Österman i Säffle Tidning (20/12 –01), ”en i många stycken kritisk granskning av spelet bakom kulisserna och inte alls någon traditionell hyllningsbok.” Till följd av arbetslöshet har Thomas Bohman kunnat ägna två åt att skriva boken, som bygger på både genomgång av klubbens arkiv, som ställts till hans förfogande, och intervjuer med åtskilliga s.k. profiler. Boken handlar både om spelet på planen och vad som tilldragit sig i styrelserummet som om säfflefotbollen i stort och Säffle som ort. En idrottshistorik med andra ord som bör intressera säffleborna över lag och fotbollsentusiaster, som vill veta lite mer om det älskade spelet, titta lite bakom kulisserna till denna folkrörelse, som bidrar med så mycket av stoffet till våra lokaltidningar!

Boken om Segerstad socken. Vålberg: Segerstads hembygdsförening, 2008. 315 s. – Ncagz Segerstad

Sällan såg man väl en pampigare sockenbok än denna! En mycket efterlängtad bok dessutom med tanke på att det varit lite knalt med litteratur om socknen hitintills. Det är en bok som behandlar det mesta vad gäller Segerstad men är rätt kortfattad beträffande tiden före 1700-talet. Boken är ståtligt med rätt sparsamt illustrerad. Den har tryckåret 2008 men kom bevisligen inte ut förrän i januari 2009!

Brandby-Cöster, Margareta. Att uppfatta allt mänskligt. Underströmmar av luthersk livsförståelse i Selma Lagerlöfs författarskap. Kd: Karlstads universitet, 2001. 267 s. Mit einer deutscher Zusammenfassung. (Karlstad university studies; 2001:23). Gcz Lagerlöf, Selma

För två år sedan utkom domkyrkokaplan Margareta Brandby-Cöster med en licentiatavhandling, Vägen mellan himmel och jord, och det är nu denna som i omarbetat och utvidgat skick föreligger som doktorsavhandling – sedan den 11 januari i år en godkänd sådan. Dissertationen, som är den första i teologi vid Karlstads universitet, recenseras på särskild plats av just en teolog, Gunnar Hansen. Observera att avhandlingen förekommer i två utgåvor, av vilken den andra (andra tryckningen) är rensad från en del felaktigheter.

Brandby-Cöster, Margareta, Våga vara människa. Predikningar under ett kyrkoår. Karlstad: Karlstad University Press, 2006. 271 s. – Ci

Det är inte så vanligt numer att präster ger ut sina predikningar i bokform men i höstas kom i alla fall två med värmländsk anknytning, nämligen Gunnar Hatts För slott och koja och så nu föreliggande av teologie doktorn på Selma Lagerlöf, stiftspedagog och f.d. domkyrkokaplan. Om boken skriver Louise Andersson i Stiftsbrevet nr 8, 2006, att det finns en linje i den: ”viljan att dela ut frimodighet och livsmod ” och det håller jag helt och hållet med om! Den är dessutom ”en dokumentation av ett predikande liv”. Till Stiftsbrevets redaktör säger författaren att ”predikan är grunden i kyrkans verksamhet för att människor ska komma till tro. Men på senare år har den hamnat i skymundan.”

Margareta Brandby-Cöster skriver klart, enkelt och pedagogiskt och hon förmedlar verkligen ett glatt och uppmuntrande budskap. Hon är lutherskt förnuftsmässig men blir aldrig snusförnuftig och – naturligtvis inte heller – psykologiskt flummig – inte minst radioandakter har stundom urartat (om man nu kan säga så) mera åt det amatörpsykologiska hållet än till andakt. Predikningarna bör verkligen kunna tjäna som förebild och hjälp för de präster som vill lära sig mer i yrket!

Slutligen ska konstateras att överraskande många texter försvunnit eller ändrat plats med anledning av den evangeliebok, som tillkom för något år sedan (2003?). Tilläggas kan dessutom att själva boken som trycksak ger ett gott intryck. För layouten svarar f.ö. författaren själv!

Brandby-Cöster, Margareta, Vägen mellan himmel och jord. Underströmmar av luthersk livsförståelse i Selma Lagerlöfs författarskap. Karlstad: Universitetet, 2000. 141 s. – Lic. avh. – Gcz Lagerlöf, Selma

Mycket har skrivits om Selma Lagerlöfs tro och åsikterna har pendlat kraftigt. En vanlig uppfattning förr var nog att betrakta henne, kristuslegendernas författare, som en from kristen, medan under senare decennier det måhända varit vanligare att uppfatta henne som först och främst författare, som ,uppvuxen i kristen miljö, helt enkelt nyttjat sig av de trosföreställningar som blivit henne ”medfödda”, men själv inte omfattat någon tro. Ett känt och ofta citerat yttrande är ju: ”liknelsen om punden är min egentliga religion, att anstränga sig, att använda sina gåvor, det är gudstjänst”. Åtskilliga avhandlingar har skrivits om Selma Lagerlöf men den här är den första om just hennes religiösa uppfattning, som den kommer till uttryck i hennes författarskap. Margareta Brandby-Cösters huvudtes är att Selma Lagerlöf ”på ett genomgripande sätt i sitt författarskap ger uttryck för bärande drag i en klassisk lutherdom

.” . Hon argumenterar väl för sin mening och det är därför lätt att hålla med henne i det mesta. Mycket goda vitsord får avhandlingen av gamle Ekshärads-prosten Gunnar Lindberg, som i VF (7 dec. –00) sammanfattar sin recension med följande ord: ”Men bokens största värde är att den kan läsas av alla, och visar fram en Selma Lagerlöf som inte bara är en myternas mästare, utan också en förkunnare som visar sig trogen mytens tidlösa uppgift, att förmedla en livsförståelse som gör livet värt att leva.”

En speciell poäng innehåller boken i en jämförelse avhandlingsförfattaren gör mellan en berättelse av Henrik Pontoppidan, Isbjörnen, och Gösta Berlings saga. Alldeles uppenbart är att Selma Lagerlöf ”lånat” ett och annat från den store danske författaren. Det undras mig om Margareta Brandby-Cöster är först med den iakttagelsen?

Braunerhielm, Robert, Dä va bättre förr! En ort utanför Karlstad på 50- och 60-talen. Kd: Förf:s förl., 2000. 148 s. – Inb. – Ncagz Alster

Tänk vad folk det fanns på landet för bara några decennier sedan. Vad lite glesbygd det var och vad småföretagsamheten blomstrade. Nästan alla var egna företagare och speciellt populärt tycks det ha varit med sågverk – i alla fall i Alsters socken, om man får tro Robert Braunerhielm. Våra kära politiker, som under hela 90-talet predikade om att småföretagsamheten skulle frälsa Sverige, borde känna sig som i sjunde himlen vid läsningen av denna rapport från ”landet längesedan”– eller kanske inte? – för den s. k. levnadsstandaren var ju inte riktigt densamma som i nutidens Sverige, om än så hårt drabbad av lågkonjunktur!

Boken kan – förlåt den högtidliga formuleringen – kanske karaktäriseras som ett äreminne över en lycklig barndom. Men det är ett äreminne som långtifrån handlar bara om författaren själv – snarare tvärtom. Hade boken haft ett personregister – i och för sig inte passande i en sådan här personlig minnesbok – hade det omfattat flera sidor. Författaren har ett fenomentalt personminne helt enkelt! Hans skildring av uppväxtåren i Gräsås-Skål, beläget mellan Edsgatan och Ulfsby inte så långt från Frödings Alstern, vidgas till en beskrivning av en bygd och – inte minst – av en tid, urbaniseringens, den nya folkvandringstidens, som kom att förvandla den svenska landsbygden så helt och hållet. Man behöver alltså inte ha speciell relation till den bygd och de människor författaren skildrar för att ha stor behållning av hans barndomsskildring. Den äger en allmängiltighet som gör att åtminstone vi många som levde en gång i ett land med levande landsbygd kan känna igen oss i bokens framställning. När författaren avslutningsvis konstaterar att ”dä va bättre förr” finns väl ingen som kan tycka illa därom – må vara att han gömt undan en och annan minuspost i redovisningen av de glada 50- och 60-talen! Upplagan är på 500 ex., vilket jag misstänker är i allra minsta laget!

Brokvist, Anders, Sånger från en annan värld. Hagfors: A. Brokvist, 2001. 76 s. – Hc.03

Tjugoårige Anders Blomkvist, bosatt i Hagfors, framför gärna sina dikter från scen till musik och ljussättning och han har vunnit flera talangtävlingar. Det här är hans debutdiktsamling, som kom ut i höstas (med en titel som verkar påverkad av Roy Anderssons säregna och mycket prisade filmåterkomst!). Mats Linderoth, som skriver om boken i Bibliotekstjänst recensionshäfte nr 5 för i år, avslutar en övervägande positiv anmälan med följande ord: ”Det är en debutdiktsamling som är lite rörig och blandar olika uttrycksmedel, men som också pulserar av frimodig intensitet och återkommande glimtar av förnyad formuleringskonst.”

Broström, Linus, Storm i ett akademiskt vattenglas. En roman. [Karlstad?] 2001. 214 s. – Hc

I skönlitterär dräkt berättas här om hur studentkåren vid Högskolan i Karlstad beslutar sig att på momangen avskeda redaktionen för kårtidningen Klaraborgaren. Detta utspelade sig för några år sedan och jag vet inget om det utom att tidskriften för fyra år sedan fick nytt namn, Citrus. Att kåren kunde ge sig till att kasta det gamla hedervärda namnet gjorde mig både förvånad och ledsen, men nu är det ju så att tidskrifter har en utpräglad benägenhet att byta namn och Citrus lät ju i alla fall inte så illa, lite löftesrikt rentav! Så jag spillde inte fler tankar på det. Av Linus Broström, som jag utgår ifrån är bokens ”jag” liksom att historien bygger på verkligheten, framgår dock att det var en fråga om en nedläggning av Klaraborgaren och att denna genomfördes utan förvarning av en maktfullkomlig studentkårsstyrelse. Det här är mig veterligen den första skönlitterära skildringen från Karlstads studentvärld (frånsett att Urban Wiberg, en gång kontroversiell redaktör för Klaraborgaren snuddar vid ämnet i sin självbiografiska roman Sakta men säkert, 1976) och bara ur den synpunkten riktigt intressant men sedan tillkommer att den är skriven med ett engagemang, som gör också mig som läsare engagerad. Bokens styrka är förstås att det är en brinnande partsinlaga, om nu inte allt är påhittat, vilket jag inte tror. Stilistiskt är den däremot inget mästerverk och korrektur- eller, kanske lika mycket, skrivfelen är fler än i någon annan bok jag läst. Efter tjugofem år i tidningsbranschen har jag förstått att korrekturläsning är det svåraste finns här i världen!

Brott och trakt. En kriminell resa genom Sverige. [Redaktion: Ninni Wahlsten…]. Sthlm: STF, 2007. 207 s. (STF:s årsbok ; 2007) – Oep
STF:s årsbok bjuder alltså på ”en kriminell resa.” På 14 ställen slår resenärerna läger och en kunnig guide berättar om ett brott som präglat bygden – mer eller mindre. Stig E. Forshult, ordförande i STF Södra Värmlandskretsen hoppas enligt NWT på att kyrkoherde Lindbäcks förfärliga brott en gång, utan motstycke i kriminalhistorien vill man tro, ska locka turister till Värmland och särskilt Nordmarken. Han är inte ensam om att vilja ”göra en Arn” (som det heter numer – alla förstår vad som menas?). Exempelvis i Lillhärdal satsar man av turistiska skäl på ett spel om häxorna, som där togs av daga 1667. Ett annat av bokens avsnitt handlar om miljöbrott och då är det förstås fråga om Teckomatorp! ”Ett av Sveriges mest omskrivna kriminalfall” ägnas också ett kapitel och därmed avser artikelförfattaren omständigheterna kring den berömde Bockstensmannens död, som verkar lite oklara – om det verkligen rör sig om ett mord är inte alldeles fastslaget av de lärde. Avrättningsplatserna var många i Sverige förr, minst 500, uppger Göran Lager, men nämner ingen sådan värmländsk ”skräckens skådeplats”, men att de fanns även här vet vi ju. Mycket aktuell tyvärr är uppsatsen Plundring av heliga hus. En konsttjuv lyckades hinna stjäla närmre 250 klenoder i olika norrländska kyrkor på elva år. Mannen ifråga sitter nu bakom galler men han är som bekant inte ensam i sitt fack. Salaligan och Yngsjömordet får förstås sina kapitel. Det värmländska bidraget handlar, som antytt, om giftmorden i Silbodal på 1860-talet, då sockenprästen tog livet av minst tre personer medelst arsenik i nattvardsvinet. Det gjorde honom beryktad långt utanför landets gränser. Hans hemska handlande beskrevs i tidningarna och besjöngs i många skillingtryck! Om detta skriver exvärmlänningen Erik Janson, f.d. redaktör för STF:s årsbok och författare till flera böcker, bl.a. den magnifika boken Somrars fröjd (W&W 2002) om berömda mäns och kvinnors trädgårdar, exempelvis Mårbackas, som han kallar ”en av Värmlands bäst bevarade hemligheter”, fast så är det nog inte längre. Det stora verket om den giftmördande prästen är förstås Yngve Lyttkens Giftmorden i Silbodal från 1946 men han är inte ensam om att ha intresserat sig för denna gåtfulla natur. Så sent om 2003 ägnade Jan-Öyvind Swahn ett kapitel om honom i sin bok Svenska brott.

STF:s årsböcker har ju sedan urminnes tider varit påkostade verk, där fotot spelat en stor roll och tidigt, redan på 50-talet, började man med färgfoto. 2007 års bok utgör sannerligen inget undantag, bilderna är hur många som helst och den grafiska formen perfekt för ändamålet. Med andra ord en läsvänlig bok med högst intressant och omväxlande läsning.

Bruce, Leif, & Bruce, Åke, 100 år med kraft från Seffle 1908–2008. Åmål: Åmålstryck, 2008. 232 s. – Qz Seffle motorverkstad

I år är det 100 år sedan bröderna Carl och Bernhard Bruce, nyss återkomna från Staterna, flyttade till Säffle för att där tillverka motorer, närmare bestämt tändkulemotorer av tvåtaktstyp för båtar. Tillverkningen blev en succé. Vid mitten av 1930-talet hade företaget representanter världen över och nu tillverkade man också stationära motorer och de kom till användning på många håll i världen som i Indien, Sydamerika, Island och länderna kring Medelhavet. 1972 fick man emellertid lägga ned tillverkningen av tändkulemotorer, utkonkurrerade av dieselmotorn, och 1978 gick företaget i konkurs. Den totala tillverkningen av motorer sedan starten uppgick då till det nätta talet 10 350.

Leif Bruce och Åke Bruce, som ställt samman boken är sonsöner till Carl respektive Bernhard Bruce, alltså de två grundarna. Författare vore väl inte helt rätt att kalla dem med tanke på att boken till allra största delen består av foton, kopior av tidningsartiklar, kopior av diverse handlingar och mycket lite ren text. Boken vänder sig nog främst till släkten och till de verkliga motorentusiasterna, men de får å andra sidan mycket att bita i, som de många bilderna och beskrivningarna av olika motorer och av båtar, som företaget tillverkat, måste vara mums för många teknikhistoriefrälsta. För en utomstående är boken inte lätt att hitta i. Den väger 1 kg, kostar 395 kr + frakt och kan beställas från Säffle Marinmotormuseum: marinmotormuseum@telia.com

Bylock, Maj, Häst med gyllene hovar. Ill. av Katarina Strömgård. Sthlm: R&S, 2008. 214 s. – Hcg

Boken utgör en direkt fortsättning på Fågelprinsen, som utkom i fjol. Två keltiska ungdomar, Mung och Larne, är seriens huvudpersoner tillsammans med Fågelkungen, som är druid, präst , trollkarl och medicinman. Bokens titel har en ton av saga och det kan man verkligen säga utmärker boken i sin helhet. Här möter vi en elak drottning, en förtrollad katt, guld och konstskickliga dvärgar och en bevingad häst, och allt utspelas i en borg med torn och tinnar samt med en hemsk fängelsehåla försedd! Boken skiljer sig alltså betydligt från Maj Bylocks realistiska, historiska romaner som de i ”häxserien” eller ”vallonserien” eller trilogin från vikingatid, som inleds med Drakskeppet. Fantasy är kanske den rätta beteckningen på hennes nya verk, om man nu inte helt enkelt vill kalla den för en skimrande, vacker saga. Liksom i den förra boken har författaren smusslat in i framställningen myter och legender ur den antika världens kulturella skafferi. Hon gör det fyndigt men risken finns att en och annan läsare finner att det blir lite för mycket av det goda. I vilket fall blir romanen på det här viset allmänbildande för en läsekrets som förmodligen inte är så bekant med arvet från antiken. Jag ser med spänning fram mot att få läsa vidare om Mung och Larnes ovissa öden. Berättelsen om dem är ju inte slut med denna, för en andra del, den tredje – och avslutande – kommer nästa år!

Tilläggas kan att hösten 2008 avslutar Maj Bylock ett stort projekt, som sannolikt tagit mycket av hennes tid de senaste tretton åren, nämligen ett projekt som går ut på att göra barn- och ungdomslitteraturens klassiker tillgänglig för dagens unga och vem skulle ha varit lämpligare för uppgiften, om man betänker att hon inte bara skrivit en mängd barn- och ungdomsböcker utan också ett hundratal läroböcker för grundskolan? Böckerna är utgivna av Rabén & Sjögren i en serie kallad Äventyrsklassiker. Med Frederick Marryats Den flygande holländaren, nyligen utkommen i Rabén & Sjögrens serie Äventyrsklassiker, den 29:e av hennes hand!, säger hon nu tack och farväl till det säkerligen roliga, men säkert också tidskrävande arbetet som klassikerbearbetare! Att böckerna som vi läste en gång för länge sedan i vår ungdom på detta vis blivit ”läsbara” även för dagens unga känns naturligtvis mycket tillfredsställande! Fast Den flygande holländaren läste jag aldrig, däremot Barnen i Nya skogen av samme författare. Den gillade jag skarpt liksom f.ö. pappa, som tydligen hade den i kärt minne…

Carlson, Owe ”Clapson”,& Eliasson, Kjell, Munkfors – Ransäter. Bilder från förr. Del 2. Munkfors: Herrhults förl. , 2000. 207 s. – Inb. – Ncagz Munkfors

Förra boken slutade 1949, året då Munkfors blev köping. Andra delen börjar alltså med år 1950 och går fram till 1970. En riktig ”bilderbok” är det också denna gång fråga om och naturligtvis är den av störst intresse för dem med anknytning till Munkfors kommun, då fortfarande på stark frammarsch, men visst har den mycket att ge även oss andra, som har forna tider i kärt minne.

Dackenberg, Cecilia B., Ylle & bläck. Essäer om poetkoftor och annat författarylle. Sthlm: Prisma, 2001. 205 s. – Gc

Åtskilliga framstående författare har ofta blivit avbildade i tröjor av varierande beskaffenhet. En hoper sådana skriver Cecilia B. Dackenberg, redaktör för den läckra tidskriften Hemslöjden, om i denna originella och vackra bok, som handlar om svenska och utländska författare som Thomas Dylan, Erik Johan Stagnelius, Edith Södergran, Werner Aspenström (ofta med en katt på ena axeln dessutom!) och – givetvis – Folke Isaksson, som är svår att tänka sig utan tröja, samt – inte minst – Göran Tunström! Till de flesta författarporträtten finns också en stickbeskrivning, dock inte till det blott två sidor långa kapitlet om Göran T. Hänförd över boken är Annelie Bränström Öhman i Västerbottens-Kuriren (3/12 –01), som bl.a. formulerar sig så här: ”Som bok liknar Ylle & bläck ingen annan jag läst.” Cecilia Dackenberg uppfinner en alldeles egen genre där poesins immateriella och undflyende väsen till synes utan ansträngning förenar sig med den ytterst konkreta och timliga dimension där yllet spinns , nystas och stickas. Det är ett balansnummer att buga sig för.”

Dahlberg, Inger, Landskapen i våra händer. Sthlm: Liber, 2008. 223 s. – Nc

Boken liknar litet Anders Johnsons Fånga platsen så till vida att dess tema också är minnena av äldre tiders näringsliv, som presenteras landskap för landskap, vart och ett under en särskild rubrik, Närke karaktäriseras med orden ”Bönder och bergslagsmän”, Uppland kallas Vallonriket, Dalsland beskrivs som ”Järn och vatten”. Om Värmland sägs att ”Bruken skapar snillen”, vilket inte är någon dum kapitelrubrik! Långbans gruvby, L.M. Ericssons museum i Vegerbol och Björkborns herrgård är de historiska platser som i första hand uppmärksammas i avsnittet om vårt landskap. Uppenbarligen finns i föreliggande verk bara med en bråkdel av de platser och miljöer som presenteras i Anders Johnsons bok. Det här är först och främst ett praktverk med många fantastiska foton i färg – fast just det värmländska bildmaterialet är inte så märkvärdigt. Tio sidor ägnas åt Värmland, vilket är genomsnittet för varje landskap – så vi är lyckligt lottade därvidlag i vart fall! Ingen guidebok av sedvanligt slag – inte ett ord om Mårbacka eller Rottneros! – men kan säkert inspirera till givande resor i vårt avlånga, ack så innehållsrika land!

Davidsdotter, Margareta, Ur mitt hjärta. Dikter. Bilder av Per Berggrén. Kd: Förlag Per Berggrén, 2008. 99 s. – Hc.03

I förlagstexten beskrivs diktsamlingen som ”en bok för kontemplation och stilla eftertanke i vår stressade tid” och det är ingen tokig beskrivning men om möjligt lika viktiga som Margareta Davidssons enkla, korta centrallyriska verser är Per Berggréns bilder, foton av blommor och sjöar och blånande berg och annat värmländskt – foton som ofta är svindlande sköna, alltid tekniskt fulländade och mer sällan banala. En typisk presentbok i examenstider kan man säga, ja ett praktverk i det mindre formatet. Dikterna har en hög och seren ton. Detsamma kan sägas om de allvarsamt vackra fotografierna. Detta är en bok som behagar och berör.

Degerfors IF – hela Sveriges lag – 100 år. Redaktion: Gerhard Jansson (redaktör), Erik Bengtson och Sten Lundmark. – Degerfors: Degerfors IF, cop. 2006. 223 s. – Inb. – Rb

I NWT (20/12 -06) utnämns boken till ”årets absolut vackraste idrottsbok!” och det är den kanske. Formatet är ungefär 24 x 22 cm, alltså nästan kvadratiskt, vilket innebär att den bör få plats i en normal bokhylla, samtidigt som det medger många härliga bilduppslag. Även i övrigt har formgivarna Emma Haglund och Annika Grälls gjort ett ypperligt arbete men jag ogillar att innehållsförteckning saknar uppgift om författare liksom att bara vissa av författarna (de med akademisk titel!) får en presentation, fast det sistnämnda bör väl redaktionen lastas för. Som barn och yngling upplevde jag Degerfors fotbollslag som ett ljus i min tillvaro, eftersom det var enda värmländska laget i allsvenskan. 1938/39 gick det för första gången upp i kretsen av Sveriges förnämsta fot bollslag. 1955–1956 åkte det ur (men då hade jag börjat i gymnasiet och hade annat än fot boll att tänka på och tog beskedet med stort jämnmod), men 1960 var det tillbaka och 1963 erövrade laget andra platsen i allsvenskan, bara två poäng efter Norrköping! 1966 ramlade det ur allsvenskan igen för att 1993 vara tillbaka bland de fina lagen! 1997 blev det dock nedflyttningen igen – för alltid skulle jag misstänka.

Så ligger det till i stora drag med Degerfors IF och fotbollen men mera kött på benen får man förstås i de många andra artiklarna, som boken innehåller. En mycket roande historik svarar Erik Bengtson för i uppsatsen Degerfors i idrottens barndom. Skener-Israel, eg. Israel Jansson (1830–1920) var Degerfors förste idrottsman påstår han. Vid ett tillfälle, under en middagsrast, sprang han hem och tillbaka till bruket, en sträcka på drygt 20 000 meter – kanske var tiden något över timmen! Bruket var degerforsidrottens vagga skriver Erik Bengtson, men 1919 så bildade grabbarna på västra sidan av Letälven, Jannelund, en egen klubb, vilket praktiskt laget lamslog Degerfors IF. 1936 återförenades emellertid Jannelunds SK med Degerfors IF och resultatet lät inte vänta på sig – redan 1938 gick DIF upp i allsvenskan.(Förtjänsten därav hade nog främst den ungerske tränaren Wampetits, som Erik Bengtson ägnar ett särskilt, mycket varmt, för att inte säga innerligt, uppskattande kapitel). Stora Valla, en gåva från järnverket, invigdes samma år – under årens och decenniernas gång utvecklat till ”något av en profan helgedom” skriver han. Avslutningsvis framhåller han att kontakterna mellan nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen var närmast perifera. Däremot var förhållandet mellan kyrkan och samfunden å ena sidan och Degerfors IF å den andra överraskande gott – må vara att söndagsidrottandet länge sågs med oblida ögon på det hållet. Torbjörn Andersson, lektor i idrottsvetenskap, framhåller i en artikel om Degerfors IF och järnverket att föreningen ”av järnverket snarast fått mindre hjälp – eller sponsring för att använda ett modernare ordr – än vad man kunnat förvänta sig.” Klubbens framgångar ”kan inte entydigt förklaras med järnverkets bistånd” skriver han vidare och några stora belopp var det tydligen inte fråga om, men å andra sidan har nog den hjälp som klubben erhållit från verket varit av stor betydelse vid några tillfällen. Svenska företag har alls inte varit intresserade av att driva fram en företagsstöttad proffsfotboll som annars skett i Europa konstaterar artikelförfattaren. Degerfors har kallats Vulkanlaget och benämningen har sin upprinnelse i ett reportage från Stora Valla i augusti1938, då R:et Eklöw skrev i Idrottsbladet om Degerforslaget ”som en glödande vulkan.” Därom berättar Gerhard Jansson i en miniartikel men han kunde ha tillagt att Vulcanus är namnet på eldens och smideskonstens gud och att detta kan ha föresvävat R:et Eklöw, då han beskrev laget i järnbruksorten som en vulkan. Man jämföre med Erik Gustaf Geijer, som i Minnen talar om ”Vulcans söner”, som pustande vid härden mitt i sommarhettan är en sorglig syn eller ”en bedröfvelig anblick.”

Självklart innehåller boken mycket annat, inte minst en redig avdelning statistik, men här är inte platsen och tiden för en än utförligare presentation. En mycket vacker bok är det – inte minst de gamla svartvita fotona i helsidesformat är mycket charmiga – och mycken intressant läsning erbjuder den. Priset är 375 kr. Boken kan beställas från Degerfors IF mot postförskott, vilket säkert gör den än mycket dyrare.

Dokumentation av Gräs hemman. Av Anna-Stina Eriksson m.fl. Sunnemo: Studiecirkeln om Gräs, 2001. [250 s.]. – Ncagz Sunnemo

Återigen en studiecirkelprodukt, vilket innebär en mycket värdefull och omfattande dokumentation i ett ganska torftigt utförande (och spiralhäftning!). För alla med rötter i Gräs hemman måste detta bastanta häfte dock vara en liten guldgruva, inte minst för släktforskare med rötter i Sunnemo, och det är naturligtvis det viktigaste. Varje gård i bygden är dokumenterad med foto och alla kyrkböckernas uppgifter men dessutom innehåller beskrivningen annat smått och gott som berättelser och dikter och diverse annat om jakten förr, om folkrörelserna o.s.v.

Den dolda staden. Arkeologiska undersökningar av kvarteret Druvan, Karlstad. Redaktör: Martin Karlsson. Kd: Värmlands Museum…, [2006]. 139 s. (Arkeologi i Värmland) – Jc

Redaktören skriver i förordet att ”resultaten från de arkeologiska undersökningarna som ägde rum åren 2001–2004, har skapat en grund för nya och reviderade historiebeskrivningar” och påpekar att den enda stora monografin över Karlstad, alltså C.E. Nygrens, kom ut med sin första del 1934 och således har åtskilliga år på nacken. Som framgår av undertiteln bygger framställningen framför allt på resultaten av utgrävningarna av kvarteret Druvan, där Mitt i City nu reser sin stolta kopparkupol, men de inledande kapitlen handlar om Tingvalla innan det blev Karlstad och det avslutande om förändringar av stadsbilden under de senaste 100 åren. Tingvalla bör ha varit en betydelsefull tings- och marknadsplats; 30 medeltida dokument utfärdades därifrån mellan åren 1347 och 1520, men fynden från det gamla Tingvalla är mycket få och forskarna är inte ens säkra på var marknadsplatsen var förlagd och var tinget hölls. Första gången namnet dyker upp i källorna är i ett testamente från 1290, där en av exekutorerna är prästen ”Laurencius Arwidi, plebanus de Thingwaldum”.

Om grundandet av Karlstad berättar arkeologerna Sofia Andersson och Pernilla Schedin. Den viktigaste orsaken till det var förstås järnet från Värmlandsberg. De nämner bl.a. att det mycket väl kunde ha varit Kristinehamn, som hade blivit Värmlands första stad. Ett stadsgrundande brev därom skrevs ut redan 1582 men blev aldrig undertecknat! Länge var det från järnet staden hade sina inkomster skriver antikvarierna Maria Linder och Lena Thor i kapitlet om hur staden formades under 16- och 17-hundratalen. Det viktigaste byggnaden i staden – ur ekonomisk synpunkt i alla fall – var följaktligen våghuset, som omnämns första gången 1632. En stadskällare (vinkällare) omtalas första gången 1633! Om ”doftande kryddor – stinkande skit” skriver Jens Heimdahl, som påstår att städerna är de rikaste biologiska miljöer som existerar, men jag undrar om det kan gälla dagens stad med sina välstädade parker? Äldre tiders städer brukar utmålas som riktiga lorthål men artikelförfattaren framhåller att det finns tecken på att gatorna rengjordes regelbundet och att en organiserad avfallshantering funnits. Därtill kom att staden praktiskt taget varje år drabbades av översvämningar – en ordentlig vårrengöring kan man tänka! Mellan 1741 och 1772 fanns i Karlstad ett tobaksspinneri och tobak odlades i själva staden. Tobaken ansågs så medicinskt värdefull att den fick man bara inhandla på apoteket!

I kvarteret Druvan drev ”Sola i Kallsta”, alltså Eva-Lisa Holtz stadens gästgiveri berättar Martin Karlsson, och Helmut Bergold och Mathias Bäck nämner i sitt kapitel om fynd av porslin och fajans att det lite dyrare och finare porslinet, som hittats, kommer från ”Solas” tomt! Där har också påträffats ett fajansfat värdigt ett herrgårdshem och en ovanlig parfymflaska uppger Martin Karlsson.

F.ö. visar utgrävningarna att andelen fajans och porslin man funnit i Karlstad är betydligt större än i motsvarande städer som Örebro och Västerås. Det ska dock inte tolkas som att karlstadsborna var förmögnare utan torde bero på att Karlstad hade närmre till och mer direkt kontakt med Göteborg, porten ut i världen!

Utgrävningarna har enligt Martin Karlsson också givit vid handen att kvarteret Druvan började bebyggas redan i början av 1600-talet och inte från 1650 och framåt som man tidigare trott.

Den dolda staden är en populärt skriven hembygdshistoria om Tingvalla och dess efterföljare Karlstad. Det är märkligt hur mycket arkeologerna kan utläsa av sina fynd. Layouten är lite rapportaktigt trist och stilen i minsta laget, men många värdefulla illustrationer lättar upp boksidorna och säkert är att den bjuder på en mycket stimulerande läsning för en karlstadspatriot! Mer om utgrävningarna finns att läsa i en arkeologisk rapport av Martin Karlsson och Ebba Knabe: Stadsarkeologi i kvarteret Druvan, Karlstad utgiven av Värmlands Museum och Riksantikvarieämbetet. I skrivande stund är det kvarteret Mercurius som grävs ut, närmare bestämt det som en gång var Jägers bakgård. Enligt Värmlands Folkblad är det här första gången man hittat resterna av ”ett riktigt fattigmanskvarter i centrala Karlstad.” Vi ser fram mot en rapport därom i sinom tid!

…där min blick svävar. Redaktör: Elisabet Härenstam. Kd: Kulturskolan Karlstad, 2008. 65 s. – Gcz Fröding, Gustaf

Segerstakolan är numera nedlagd, vilket är en pedagogisk tragedi, men ur ruinerna har skolans drivande kraft, Elisabet Härenstam, räddat några guldkorn, ett antal blyertsteckningar från en lektion med konstnären Margaretha Jansson, som har sin ateljé just i Segerstabyn. En bild av varje elev valdes ut för att ramas in. Sedan fick barnen i uppdrag att para ihop sina synnerligen abstrakta blyertsövningar med ett fritt valt Fröding-citat ur ett häfte, som Elisabet tagit fram för ändamålet med hela dikter eller versrader ur skaldens produktion. Det var en uppgift som fascinerade barnen i flera dagar och det var inte bara vanliga Fröding-citat som valdes utan också mer okända. ”Men i oväntade dikter med dimma och död, vid myrar, bland skuggor och besvikelser vaskade de fram sina egna, nya, lysande Frödingord” skriver redaktören i” sitt förord och tillägger: ”Underskatta aldrig barn!” Hon skrivare vidare: ”Utan fantasi blir det ingen levande kunskap, inga diktare, inga konstnärer, inga levande människor” och visst är det så. Varje uppslag består av en rad av Fröding och en abstrakt blyertsskiss, som ger ens fantasi en kick, som känns som en utmaning för känsla och intellekt! Boken är ett konst- och litteraturäventyr, som det är en fröjd att ta del av! Denna unika Fröding- bok avslutas med ett tjugotal dikter återgivna i sin helhet och man påminns om att han – språkligt i vart fall – är den främste diktaren på svenska språket. Av Elisabet Härenstams efterord verkar det som att ”segerstadpedagogiken”, som bl.a. lägger stor vikt vid att barn får möta professionella konstnärer på alla områden, lever vidare inom Kulturskolan – men den är ju inte obligatorisk…

Tilläggas bör att Föreningen Värmlandslitteraturs medlemmar kan känna sig stolta över att deras förening möjliggjort utgivningen genom att bevilja ett tryckbidrag på 3.600 kr.

Edbergseminariet (2001 : Karlstad), Planeten Oceanen – vårt behov av vatten. En dokumentation från Edbergseminariet 2001 Karlstad 23-24 januari 2001. Redaktör: Karin Elmered Vogt. Kd: Edbergstiftelsen, cop. 2001. 184 s. – Ub

Att döma av den ringa efterfrågan Föreningens för Värmlandslitteratur biografi över Rolf Edberg har rönt från miljöorganisationer och det offentliga Sverige skulle han vara en ganska så bortglömd man, men Edbergseminariet lever i alla fall och det finns väl anledning att tro att han själv skulle anse det som det viktigaste! Säkert är att föreliggande verk innehåller ett stort antal uppsatser i detta ämne, som fascinerade honom själv så mycket: vatten i alla dess former. Om jag nämner att boken bl.a. tar upp försurningen, förgiftningen av Hallandsåsen, vattenbristdrabbade uländer och Aralsjöns uttorkning, ger detta kanske en någotsånär god uppfattning om spännvidden i uppsatserna. Tilläggas skall att några av dem behandlar en oss närliggande sjö, Vänern! En viktig bok i ett för mänskligheten livsviktigt ämne.

Ekelund, Louise, & Lundgren, Lars O., Gustaf Fröding och ”Vackra Vivi”. SVT:s villfarelser – och verkligheten. Sthlm: Proprius, 2008. 164 s. – Bu

I förra numret /Wermlandiana 2008:1/ kunde vi stoltsera med en uppsats av paret Ekelund och Lundgren om Gustaf Fröding och ”Vackra Vivi”, flickan på Frimurarlogens restaurang, som han blev kär i och friade till – dock utan framgång. I artikeln med titeln Frödings dikter till Flickan på Frimurarlogen / som återges efter denna recension/ redogörs för de närmare omständigheterna kring denna olyckliga episod i skaldens liv och – framför allt – fastslår de båda litteraturforskarna med övertygande bevisning att frieriet måste ha ägt rum någon gång oktober–november 1893, inte så sent som 1894 som varit den vanliga uppfattningen. En som också intresserade sig för Vivi och hennes förhållande till Gustaf Fröding är litteraturprofessorn och akademiledamoten Henry Olsson från Köla, som bl.a. hann intervjua Vivis syster, innan hon gick bort. Vivi själv tog sitt eget liv redan 1908. Louise Ekelund är dotter till Henry Olsson så det är inte att undra på att hon reagerade starkt, när Marianne Söderberg i det populära programmet Din släktsaga beskyllde denne för att i ett radioföredrag 1945 ha kallat Vivis man, perukmakaren Magnus Rickman, som hon alltså senare gifte sig med några år efter Frödings frieri, för ”en enkel barberare” och därmed – enligt Söderberg – fått Vivis syster att i vredesmod bränna breven (eller korten, brevväxlingen torde ha inskränkt sig till en tre, fyra brev eller kort) från skalden och därmed åstadkom, att ”ett stycke litteraturhistoria gick upp i rök”! En rätt kränkande beskyllning kan man tycka och – visar Louise Ekelund och Lars O. Lundgren i sin skrift – fullkomligt felaktig. Henry Olsson, framstående Fröding-kännare, har aldrig någonsin talat i radio om skalden ifråga! Programmet innehöll andra stolligheter, sammanlagt 45 fel!, som att Vivis poesialbum skulle innehålla en för vetenskapen hitintills okänd Fröding-dikt. (Till saken hör att den var erbarmligt dålig och skriven av en amatörpoet i Norrköping, dit Vivi flyttade från Karlstad. Dessutom var den redan känd bland litteraturvetare). Nå, programproducenter kan ha en dålig dag eller två men det märkligaste i historien är kanske ändå att Granskningsnämden för radio och tv friade programmet, fast Din släktsaga så uppenbarligen var mest en saga i ordet bokstavliga betydelse!

Hela historien om programmet, som innehöll så många fel, skildrar nu Louise och Lars i föreliggande, mycket spänstigt skrivna skrift, som faktiskt bjuder på en högst underhållande läsning. Spännande som en deckare och synnerligen välskriven är deras utredning av denna högst sorglustiga historia. I Blekinge Läns Tidning skriver Inger Dahlman i en recension att ”på ett vis är jag glad över SVT:s och Granskningsnämndens stupiditet. Det resulterade i Ekelunds och Lundgrens bok, som dels sätter fingret på hur vårt största etermedia tillåter sig bolla med fakta men också påminner om vikten av att läsa rätt innantill och skilja hypoteser från sanning.” Boken har uppmärksammats och lovordats av en uppsjö kritiker och det skulle vara lätta att rada upp en mängd mördande omdömen om programmet och – inte minst – granskningsnämndens agerande eller, snarare, brist på detsamma, men jag nöjer mig med att saxa några rader ur ett brev till författarna från Mikael Enckell, eftersom de så bra beskriver min egen upplevelse av boken: ”Det var svårt att någon gång lämna den [boken] för att vistas ute, så absorberad av den blir man, den går inte att lämna eller släppa ifrån sig. Vet ni vad det beror på? Det är detsamma som finns i bra deckare och i bra analyser (litterära eller psyko-sådana). Nämligen hur genom små detaljer, indicier, ”tillfälligheter”, obetydligheter, vi (läsarna) når en viss kontakt med vad som verkligen sker i vad som synes ske och då går det inte att släppa kontakten…”

Litteraturvetarna Lars O. Lundgren och Louise Ekelund (född Henry Olssondotter!) kom försommaren 2008 ut på Proprius förlag med boken Gustaf Fröding och ”Vackra Vivi” med undertiteln SVT:s villfarelser – och verkligheten. Upprinnelsen till boken är ett famöst program i TV, där den framstående frödingkännaren Henry Olsson får skulden för att systern till ”Vivi på Frimurarlogen” i raseri eldade upp breven, som Gustaf Fröding skrev till Vivi. Enligt TV-producenten Marianne Söderberg fick tre ord i radio ”ett stycke litteraturhistoria att gå upp i rök.” Det var nu inte riktigt sant… Här följer Louise Ekelunds och Lars O. Lundgrens artikel i Wermlandiana 2008:2:

Olivia Petersson, kallad Vivi, kom som tjugoåring till Karlstad från Linköping för att börja en anställning på Frimurarlogens restaurang. Hon anlände i november 1891 och stannade i Karlstad ett par år, tills hon 1894 flyttade vidare till Norrköping där hon blev damfrisörska och småningom gifte sig med en perukmakare.

Gustaf Fröding, som våren 1891 hade haft framgång med debutsamlingen Gitarr och dragharmonika och som tidigare varit anställd vid Karlstads-Tidningen, återinträdde i redaktionen i augusti. Hans kolleger blev ungdomsvännen Mauritz Hellberg liksom en ny bekant, Herman Fernlund, bägge med en fil.kand-examen i bagaget.

Mauritz Hellberg publicerade år 1925 sina Frödingsminnen, en bok som blev mycket uppmärksammad och fick betydelse för uppfattningen om diktaren. Hellberg erinrar sig att det var någon gång våren 1894 som Fröding ”blev så intagen av den lilla Vivi på Frimurarlogen”. Uppenbart stämmer dock inte denna tidsangivelse; Frödingsminnen författades också relativt lång tid efteråt och utan direkt stöd av minnesanteckningar.

Vi vänder oss därför till den andra kollegan, Herman Fernlund. I ett brev den 6 maj 1893, riktat till fästmön i Malmö, ger denne en som det förefaller trovärdig rapport om redaktionskamraten:

Jag har här haft det nöjet att iakttaga en rätt lustig kärlekshistoria: Fröding, den dystre, allvarsamme, folkskygge Fröding förälskad i en liten värdshusuppasserska. Det var lilla Vivi som först visade sitt intresse för Fröding, men det slog snart om så att han tycks ha blivit på allvar förtjust i henne, medan hon blev tämligen likgiltig mot honom. Vi trodde först att det var bara skämt med hela historien, men så ett par gånger i hans dystra stunder kröp det fram att det var ganska allvarsamt.

Enligt Fernlund tog alltså den närmare bekantskapen mellan Fröding och Vivi sin början tidigare delen av året 1893. Under 1891 och 1892 har diktaren tydligen inte tagit någon direkt notis om henne (tvärtemot vad som ibland påståtts). Han var också 1892 under längre perioder bortrest för att sköta sin hälsa och få svårerövrad arbetsro.

Det står klart att Fröding själv sagt till sin syster Cecilia att Vivi inspirerade honom och att han därvid särskilt nämnt dikterna Flickan i ögat och Det borde varit stjärnor (Stänk och flikar).

Eftervärlden har också kommit med andra förslag. När det gäller Nya dikter (1894) har det emellertid varit en sorts tyst överenskommelse att det där bara finns en enda dikt med anknytning till Vivi. Henry Olsson för sin del menar att det då är fråga om Fylgia (Fröding. Ett diktarporträtt). Mot denna tanke vänder sig Germund Michanek. Denne vill i stället som en tänkbar Vivi-dikt lansera Predikaren i samma samling (Fröding och Ida Bäckmann).

Själva menar vi att det i Nya dikter kan finnas fler bidrag med anknytning till flickan på Frimurarlogen än man tidigare antagit. Vi har sålunda kommit fram till att hon också har gett ingivelsen till stycke nummer två i samlingen, nämligen En litten låt ôm vårn. Där heter det med gott humör och som Knut Warmland framhållit på omisskännligt fryksdalsmål: ”Å göken gal i björka / å jäntan går te körka / å gôsan går på domp. / Å sjôl går ja i fjälla / å sjonger alltimälla / en litten stôlli stomp.” Lika munter är bland annat sista strofen:

Det är svårt att hitta en så ohöljd glädjekänsla i någon annan dikt i samlingen, ja kanske över huvud taget hos Fröding. Här framträder ett diktjag fyllt av tro på sig själv och överväldigat av allt som gror, kläcks och växer. Här råder en ”löcka” som får honom att avstå från sitt vanliga gyckel med den egna personen.

Kan denna pånyttfödelse knytas till något i diktarens eget liv? Ja, diktens bejakande ton vill vi se som ett spontant uttryck för den betagenhet i Vivi som genomsyrade honom våren 1893. Man noterar särskilt att En litten låt ôm vårn första gången trycktes i Karlstads-Tidningen den 26 april 1893. Kort efteråt, den 6 maj, noterar Fernlund ”Fröding förälskad”. Mot bakgrund av hur denna förälskelse sedan utvecklade sig inser man det alltigenom personliga i denna dikt, som först kan förefalla som ett mer allmänt glädjeutbrott över en årstid.

Naturligtvis är detta inte en dikt som ”handlar om” Vivi. Däremot förefaller det obestridligt att det är hon som frammanat dess bubblande livskänsla. Inte osannolikt har hennes positiva intresse – som Fernlund talar om – fyllt den diktande med en starkare självtillit än vanligt.

Men hur är det med fortsättningen i Fernlunds brev? Finns det någon poetisk illustration till det som följer: ”men det slog snart om så att han tycks ha blivit på allvar förtjust i henne, medan hon blev tämligen likgiltig mot honom”.

Inför denna förändrade situation tänker man gärna på dikten Jäntblig, i sin första version tryckt i Karlstads-Tidningen den 14 juni 1893. Den börjar med en direkt varning: ”Och akten er för jäntor / och deras falska blig, / det är en falsker jäntas blig, / som haver krossat mig, / med blig har hon betagit mig, / med blig har hon bedragit mig.” I andra strofen konstateras:

Kan dessa rader verkligen ha något att göra med den av Fröding i andra dikter så idealiserade flickan? Det tidigare styckets allivskänsla har här slagit om i missräkning och svartsjuka. Under den raljerande överdriften anas emellertid ett sorgset jag, som åter tycker sig ha dragit en nitlott, som vränger till det och gör ett tappert försök att skoja bort den sårade självkänslan. Det sker bland annat genom sista strofens grepp att direkt knyta an till en dikt av Robert Burns. När de två blivit gifta och hustrun varit ute med andra, kommer hon sålunda hem och ”dänger” sin motpart.

Ännu intressantare blir det hela när Jäntblig kopplas till en undran som Fröding framför till Vivi brevledes. Hans brev är förstört, men hennes svar finns kvar (17 juni 1894). Av detta framgår att han frågat henne vad det är som hon tror syftar på henne själv i Nya dikter. Hon kommenterar: ”Det var något i boken som handlade om mig jag gissar att det är ’Jäntblig’, har jag gissat rätt?”

Det visar sig nu att hon faktiskt hyser något av en skuldkänsla gentemot ”Herr F.” Hon skriver nämligen att hon haft ”samvetskval” över att hon inte varit ”snäll mot lilla Hans”. Vad denna brist på snällhet innebär går hon inte in på. Herman Fernlund fäller ett omdöme som i det här sammanhanget ter sig talande, nämligen att Vivi var ”en ovanligt snäll och rar liten tös, men alldeles för kokett”.

Det hör till saken att Vivis egen gissning inte riktigt tagits på allvar av forskningen. Förklaringen är sannolikt Fernlunds uppgift, i ett fästmöbrev september 1894, att en av dikterna i samlingen skulle syfta på Vivi. Denna uppgift har emellertid under flera månaders tid vandrat genom flera led. Frödings eget uttryck i hans junibrev, som lär ha varit ”synnerligen passionerat och delvis virrigt skrivet”, har vi inte tillgång till. Vad som hänt är att Fernlund fått brevets innehåll återberättat för sig av en inblandad posttjänsteman. Vivi själv formulerar sig ju ganska allmänt: ”Det var något i boken som handlade om mig”. (Posttjänstemannen hade tagit hand om och till adressaten vidarebefordrat den slarvigt inslagna försändelsen, som även innehöll Nya dikter – det enda Fröding visste att ge henne – ”då hon beklagligtvis inte velat mottaga ’den släta ringen’”. Det kan för övrigt nämnas att Frödings brev till Vivi, oklart hur många, brändes någon gång 1908–1912, av hennes fyra år äldre syster Anna.)

Vår tanke är alltså att det i Nya dikter finns mer än en enda ”bit” som bär spår av Vivis inspirerande inverkan på skalden, och att även Jäntblig bör föras till kretsen av

Vivi-dikter. Detta trots att den svär mot den sublima bild av henne som ges i kanske framför allt Det borde varit stjärnor.

Man kommer därmed in på den svårbedömda frågan när det var Gustaf Fröding undrade om Vivi ville bli hans hustru.

Frödings frieri och Vivis nej har lyfts fram av Henry Olsson, som är den som lyckats spåra upp Fernlunds klargörande brev till fästmön (Vinlövsranka och hagtornskrans. En bok om Fröding). Fernlund gör i september 1894 en reflexion: ”En sak, som tyder på att det verkligen varit något allvarsammare i hans förhållande till Vivi och inte, såsom vi trodde, bara ett skämt, det är att Fröding fram på senvintern utan ringaste anledning flyttade från Logen till hotellet [---] Antagligen skedde denna flyttning, som då föreföll oss oförklarlig, efter det att han fått korgen av Vivi”.

Resonemanget förlägger alltså hennes avslag, och Frödings efterföljande krogbyte, till sent februari eller början mars år 1894. Dock bör framhållas att Fernlund inte var helt insatt i Frödings mer privata förhållanden; bland annat kände han inte till det så kallade ”otuktsbrott” – vad det nu innebar – som i så hög grad plågade diktaren.

Fröding fick mot slutet av april ett psykiskt sammanbrott som ledde till att han tidigt i maj togs in på sjukhus i Göteborg. Germund Michanek, som inte uppehåller sig vid krogbytet, menar att frieriet samt Vivis avböjande svar i själva verket ägde rum ”strax före sinnessjukdomens utbrott”. Det innebär någon gång sent i april 1894. (Käre Gustaf! Högädle Herr Fröding!)

Henry Olsson finner det för sin del inte orimligt att krogbytet kan ha hängt samman med frieriet till Vivi och den förödmjukelse hennes avslag måste ha inneburit för Fröding. Olsson kommer dock med ett viktigt förbehåll: ”Tyvärr är materialet alltför sprött och de kronologiska hållpunkterna alltför osäkra för att medge en direkt avvägning av krisens etapper och orsaker. Men naturligtvis har det funnits ett direkt sammanhang mellan frieriet till Vivi, alkoholexcesserna och ’otuktsbrottet’.”

Trots den kronologiska osäkerheten menar vi att det finns grund för ett annat antagande än det gängse när det gäller tidpunkten för Frödings frieri. Ett antal indicier pekar nämligen mot att detta ägde rum redan någon gång hösten 1893, inte vintern-våren 1894.

Diktaren hade i början av september 1893 återkommit till Karlstad efter två månaders återhämtning hos släktingar i Mangskog. Fröding var en flitig brevskrivare. Det blir därför påfallande när det uppstår ett så långt uppehåll som två månader i denna verksamhet; det finns nämligen inte några brev bevarade från slutet av november 1893 till slutet av januari påföljande år, då han försiktigt återupptar sin korrespondens. Vad som orsakat uppehållet är oklart, men det är inte långsökt att förmoda att något ledsamt inträffat.

Den långa tystnaden tycks ha åtföljts av åtskillig konsumtion av alkohol. Anders Forsbergs teckning från ”julen 1893” visar en medtagen och uppsvälld Fröding. Den 21 april 1894 skriver han till Birger Mörner strax före det allvarliga sjukdomsutbrottet i slutet av samma månad: ”Jag har varit skröplig hela tiden sen jul”. Som framgår av ett annat brev i april 1894 (till systern Cecilia) anser sig Fröding då en längre tid ha varit utsatt för en ”nerv- och själskris”.

Tilläggas kan att Fröding utöver andra påfrestningar under våren haft det yttersta ansvaret för att färdigställa sin samling Nya dikter, som utkom i maj när han redan tagits in på sjukhus. Då hade han alltså under flera månader känt sig ”bedrövlig” och led vid allt.

Vi finner det mer rimligt att anta att frieriet ägde rum någon gång oktober–november 1893, än under den för diktaren så ansträngande våren 1894, då han tycker sig ibland ha varit ”alldeles abnorm”. I så fall har hans anbud till Vivi framförts innan ”alkoholexcesserna” lämnat de spår som Forsbergs julporträtt vittnar om. I så fall har det också skett före historien med ”nattflickan” lill-Kristin (i januari-februari 1894), något som ju fått den moraliskt känslige diktaren ur balans. Det omtalade krogbytet strax därefter kan mycket väl ha haft sin bakgrund i just vad som därvid inträffat – detta kan ha varit det verkliga skälet till att Fröding bytte restaurang och ville undvika Vivi.

Det är knappast troligt att Fröding en kort tid efter en sådan omskakande händelse skulle ha haft nerver och samvete att samla sig till ett frieri riktat till den som han upplever som sin skyddande ande och som han anropar i ruelse: ”Fylgia, Fylgia, fly mig ej, / när jag drags av det låga mot dyn, / du skygga, förnäma, sky mig ej, / när med lumpna tankar jag skymmer din rena gestalt, / som svävar i skönhet och stjärnglans / och drömmar av ljus för min syn”.

Eliasson, Ingemar, Mest skyller jag på Selma. Torsby: Heidruns, 2008. 166 s. – Gc

”I tolv år uppträdde jag som pausfågel vid den ceremoni då Selma Lagerlöfs litteraturpris överräcktes till förtjänt författare. Jag hade vid dessa tillfällen arrangörens tillåtelse att tala om vad jag ville. I flertalet fall blev det några reflektioner med lös anknytning till pristagaren.”

Ja, för dem som varit med under åren på utdelningarna av Selma Lagerlöf-priset var det alltid ett stort nöje att få höra den balanserade och kloke landshövdingen Ingemar Eliassons tal. Några gånger höll han tal också till mottagare av Mårbackapriset, Rolf Ekéus, Vigdis Finnbogadóttir och Jan Eliasson och även dessa finns med i boken liksom uppsatser om Gustaf Fröding och Erik Gustaf Geijer och talet till Bengt Berg, när han mottog Gustaf Fröding-sällskapets pris.

Boken inleds med anförandet han höll i år vid Lagerlöfs-prisets 25-årsjubileum.Till varje föredrag har Ingemar Eliasson fogat en efterskrift, där han kritiskt granskar vad han sagt en gång. Han skriver i förordet att ”det blivit en rätt brokig blandning av högstämd retorik och löst prat. Om det finns någon genomgående tråd handlar den om berättarkonst” och det är nog sant.!

Efter talet till Selma följer det föredrag Eliasson höll vid ett ABF-seminarium i Stockholm 1994. Det finns publicerat i boken Röster om Göran Tunström. Vad som är nytt är efterskriften, som han inleder med orden: ”Min lovsång till Göran Tunström ledde till konflikt med författaren… När Göran Tunström passerade mig för att sist av alla gå upp i talarstolen… räckte han mig lång näsa.”

Självklart blev Ingemar Eliasson chockad av det och han fick aldrig någon förklaring av Göran till detta högst opassande beteende, men antar att anledningen var att han avslutat sitt tal med några ord om det lämpliga i att Göran valdes in i Svenska akademien. Det kan nog tänkas att det inte föll Göran riktigt i smaken, men han fattade nog inte riktigt hur illa hans beteende hade tagits upp av landshövdingen. Den fnurra på tråden som uppstod hade han säkert snart glömt.

Under ett besök i Karlstad, cirka 1996, med framträdande på Stadsbiblioteket blev Göran Tunström inbjuden upp till residenset tidigt dagen efter – tidigt förmodligen för att han skulle åka vidare till Sunne eller Stockholm – och som jag minns såg han med glädje, men också lite överraskad, fram emot mötet med sin landshövding.

Teman som Ingemar Eliasson gärna återkommer till är att ”inget motsatsförhållande får råda mellan en humanism som ställer människan i centrum och en miljövård som tar hänsyn till allt levande på vår planet” och att heller inget motsatsförhållande mellan lokalpatriotism och världsmedborgarskap bör föreligga – anknytningen, tryggheten i det lokala är tvärtemot en förutsättning för att rätt kunna ta till sig världen. ”En tanke behöver inte vara originell för att upprepas” skriver han nog så riktigt på ett annat ställe!

Ett av Ingemar Eliassons roligaste tal höll han i samband med att priset tillföll Slas, Stig Claesson. ”Vem prisar skrönikören” heter rubriken till det talet, där han efterlyser ett pris som håller den muntliga skrönikan levande. Han anser – med all rätta – att ”det borde därför vara en del av vårt kulturpolitiska ansvar i Värmland att sörja för att skrönorna lever vidare!”

Det personligaste talet var kanske det till företrädaren Rolf Edberg – fast däremellan var Bengt Norling – som han hade mycket goda relationer med, fast samtalen med honom blev mer monologer, ”välformulerade monologer”, från dennes sida än just samtal. Han blev ju med åren svårt hörselskadad. Efterskriften till detta avsnitt har Eliasson försett med rubriken ”Han krattade min menage”! Om Edberg skriver han – och träffar därmed mitt i prick! – att det var han ”som lyfte upp miljöbudskapet från det populärvetenskapliga till det skönlitterära och förvandlade substansen i alla deprimerande domedagsprofetior till svindlande stimulerande läsupplevelser.”

I kapitlet om Fröding undrar författaren bl.a.över varför denne, ”poeternas Poet” inte lockar till forskning och fördjupade studier och därvidlag har väl inte så mycket hänt sedan talet han hölls 1996 på Voksenåsen. Med honom kan man också undra om ”finns det över huvudtaget någon allmänmänsklig eller existentiell fråga som Fröding inte vänt och vridit på?”

Jag hoppas det framgått av ovanstående att Ingemar Eliassons ”uppsatser och reflektioner runt värmländsk berättartradition” – och mycket mer – är synnerligen läsvärda och tankeväckande. Själv skulle jag vilja karaktärisera talen som profana predikningar – till kulturens och humanismens försvar.

Emsell, Sven, Torparens piano. V:a Fågelvik: S. Emsell, 2006. 61 s. – Hc.03

Sven Emsell har tidigare givit ut ett häfte om Västra Fågelviks indelta soldater genom tiderna och 2002 utkom han med diktsamlingen Stickor och spån. Av dikterna på riksmål har jag fäst med vid några finstämda naturstämningar; av dem på mål (nordmarkska förmodar jag?) sätter jag främst värde på dem om några glesbygdsoriginal eller, kanske rättare sagt, ovanliga människor i glesbygd. ”Glesbygdsdiktsamlingar”, om jag nu får uttrycka mig så, brukar vara mycket enkelt, slentrianmässigt utformade men det gäller inte denna och för den utmärkta layouten svarar Gösta Olofsson. Boken är således en tilltalande bekantskap både ifråga om utseende som om innehåll!

Eneroth, Birgitta, Falska köttbullar & änglamat. Växtvärk på femtiotalet. Sthlm: Carlssons, 2006. 247 s. – Inb. – Lz Eneroth, Birgitta

Författarinnan kom för några år sedan ut med en ambitiös biografi över P. G. A. Lidback, farbror Eberhard i Gösta Berlings saga. I sin nya bok skriver hon om sig själv – från dag 1 fram till konfirmationen. Född 1942 upplevde hon andra världskriget som det kunde te sig i stadsdelen Klara i Karlstads stad. Under efterkrigstiden hänger kärnvapenhotet över världen, 1950 utbröt koreakriget, som kunde ha utvecklats till ett kärnvapenkrig, och 1956 kom ungernrevolten. Hon reagerar hon starkt, ångestfullt rentav, på mycket av det som sker ute i världen. I det utpräglat borgerliga Klara står däremot tiden stilla och hon upplever atmosfären där som kvävande. Dock går hon intensivt upp i alla utomhuslekar och drar sig inte för att mäta sina krafter med pojkarna, men så snart hon lärt sig läsa blir hon en bokslukare av det omättliga slaget! Hon är också musikalisk och oljemålning är en annan konst hon behärskar så väl att hon platsar på museets höstsalong! Naturligtvis kommer hon att gå i flickskolan och om moralismen där och lärarnas, inte minst rektorns, maktutövning har hon inget gott att säga.

Boken speglar händelser och skeenden under och efter andra världskriget fram till mitten av 1950-talet ur ett karlstadsperspektiv. Den ”fina” stadsdelen Klara får tack vare boken en väl utmejslad plats i karlstadslitteraturen – för första gången skulle jag tro – men författaren glömmer förstås inte att smussla in i berättelsen både Lambergsfrua och Hybelejen, två mytiska gestalter, som redan Selma Lagerlöf gjorde litteratur av. Det riktigaste är dock att karaktärisera boken som en ung flickas utvecklingshistoria, en mycket välskriven självbiografi, oupphörligt fängslande! Att boken innehåller många kritiskt kärleksfulla porträtt av föräldrar och släktingar, några av dem synnerligen originella, gör den inte sämre.

Ericson, Britta, Att vara barn på 30- och 40-talen. Bandhagen: B. Ericson, 2008. 2. uppl. 50 s. – Lz Ericson, Britta
Brita Ericson, född 1932, växte upp i Viken och på Fredsgatan i Karlstad. Hemmet var fattigt men föräldrarna – snart bara mamman efter faderns tidiga bortgång – lyckades i alla fall med bedriften att låta henne gå igenom flickskolan, som tydligen regerades av den fruktade rektor Birgit Sjöberg redan på 40-talet - och med tidens gång blev hon t.o.m. fil.dr i pedagogik! Litteraturen om Karlstad har inte varit så överväldigande rik men på sista åren har titlarna duggat tätt och just barndomsminnen från 30- och 40-talen kan man – exempelvis – läsa i böckerna om Marieberg i Karlstads hembygdsförenings serie Glimtar från Karlstads historia. Frågan är väl ändå om inte Brita Ericsons skildring är den allra utförligaste och mest detaljerade, fast stilistiskt inte så lysande, vilket kan förklaras av att hon skrivit ner sina minnen på uppdrag av Värmlands Museum och att det således inte är fråga om annat än ren dokumentation – det å andra sidan får framställningen att framstå som desto trovärdigare! Hon tycks ha ett kristallklart minne redan från de första levnadsåren. Något man slås av vid läsning av dessa och andra tidiga minnen är hur barnrikt det var. På Fredsgatan 3 A bodde under hennes uppväxt ett tiotal barn. Och aldrig hade alla dessa barn svårt att sysselsätta sig! Grannsämjan var god och barnen uppfostrades inte bara av sina föräldrar, för, skriver hon, ”alla boende i huset höll reda på oss!” Självklart skriver hon extra utförligt om skolåren. Hon hörde tydligen till dem som fick gå på Seminariets övningsskola och hon lovordar i sanning denna skola: ”Jag tror inte att något av dagens skolbarn ej heller lärarkandidater har mött pedagoger vars yrkesskicklighet är i nivå med mina lärares under de första skolåren.” Överraskande nog har hon bara gott att säga om Flickskolan. Särskilt prisar hon sammanhållningen och den goda lagandan i sin klass, vilket innebar att socialgruppstillhörigheten ”var utan betydelse” – och ändå bör de sociala klyftorna varit stora i den tidens flickskola! Hon gick i missionsförsamlingens söndagsskola men blev sedan aktiv inom statskyrkan. 1948, tre år efter tyska rikets fall, var hon på ett kyrkligt läger i västra Värmland. Hon och de andra ungdomarna blev bl.a. inbjudna till prästgården i Skillingmark, där hon till sin stora förvåning upptäckte att ett foto av samma rikes ledare prydde husets piano! För en gammal Hollandia-kund är det roligt att se att det underjordiska, mycket rökiga kaféet på Västra Torggatan i Karlstad tydligen var ett populärt inneställe för skolungdomen redan på författarens tid. Hon skriver avslutningsvis att hon upplevde sin barndom som positiv och uttrycker sin tacksamhet över att hon ”gavs möjlighet att växa upp i en tid och i en omgivning där både vuxna och barn brydde sig om varandra.” Läsaren får i sin tur tacka författaren för denna utmärkta dokumentation ur barnspektiv av Karlstad på 30- och 40-talen, fast ett fel har jag i alla fall upptäckt i hennes beskring. Hon uppger nämligen att man upphörde med att sälja mjölk i lös vikt i början av 50-talet, vilket inte kan stämma. Jag kan nämligen svära på att jag våren 1957 besökte mjölkaffären på Västra Kanalgatan och där inköpte en liter mjölk, som hälldes i min medhavda flaska i brunt glas! Och jag tror samma affär fanns kvar ytterligare något år.

Eriksson, Bo, Älvsjöhyttan med omgivningar. Nordöstra delarna av Gåsborns socken. Sammanställt av Bo Eriksson. Gåsborn: Gåsborns hembygdsförening, 2008. 320 s. – Ncagz Gåsborn

Gåsborn är den nordöstligaste socknen i Värmlands län och en av de mindre med 270 fastboende personer. Där har sedan 1988 verkat en studiecirkel under ledning av Bo Eriksson , som i höst kommit ut med sin fjärde bok. Denna gång om den nordöstligaste delen av det nordöstliga Gåsborn, nämligen Älvsjöhyttan, där Hellefors silfververk 1768 anlade en masugn, som var i drift till 1896. 250 personer flyttade från orten de tio åren därefter! 1910 anlades ett kraftverk i Svartälven men basnäringen blev nu istället skogen med därtill hörande arbete. I Bergslagen fanns en gång i tiden ett femtiotal hästbanor men kvar – efter återuppbyggnad – är nu bara den 700 meter långa banan mellan Älvjön och Svartälven. Den är f.ö. den enda i sitt slag i Europa! Hästjärnvägens dag har blivit en tradition i Älvsjöhyttan tillsammans med diverse kringaktiviteter. Förutom en kort historik över ortens historia så innehåller boken uppgifter gård för gård om vilka som bott och levat där. Foto på husen är regel. Sammanlagt innehåller boken uppgifter om 2 500 personer. Lyckligtvis är den försedd med namnregister! Det är bara att konstatera att den lokalhistoriska studiecirkeln i Gåsborn lagt ner ett kolossalt arbete på denna inventering av sin socken och än mer imponerad blir man vid tanken på att detta är cirkelns fjärde bok!

Eriksson, Bo, Örling under 1900-talet. Gåsborn: Gåsborns hembygdsfören., 2001. 149 s. – Ncagz Gåsborn

Lika lite som jag visste om Säffle FF:s existens kände jag till att det fanns en plats i Värmland, som hette Örling, men nu vet jag det. Tack vare flera kartor i denna inventering av boställen och människor i Örling framgår klart att byn ligger fem kilometer öster om Gåsborns kyrkby, alltså alldeles intill gränsen till Västmanland, ja några av gårdarna ligger faktiskt på andra sidan gränsen efter en gammal gränsreglering. Boken är resultatet av ett studiecirkelarbete men utförandet betydligt bättre än vad sådana arbeten brukar få, för detta är en bok och fotografierna ganska hyfsade. Hela 175 boställen och ett tjugofemtal minnesmärken dokumenteras. Det här har varit en skogsarbetarby och särskilt under 50- och 60-talen var finländarna många – liksom omsättningen på folk! Boken avslutas med en namnregister. Hurra!

Eriksson, Per-Thomas. Björklundslåtar. Spelmannen Carl-Johan Björklunds samlade låtar i egenhändig handskrift och hans tidiga levnadsbeskrivning. Produktion: Per-Thomas Eriksson, Per-Olof Henriksson, Peter Björklund. Hagfors: P. Björklund, 2007. 75 s. – Xu-cag

Carl-Johan Björklund fanns väl representerad redan i det stora verket Svenska låtar, närmare bestämt i värmlandsdelen från 1930, men i föreliggande verk hittar vi 156 låtar upptecknade av honom; 21 notblad som med nöd och näppe räddades från att slängas vid en vindsröjning i hans gamla hem i Hagfors! I häftet hittar vi biografier över honom och flera andra spelemän, förutom hans egen levnadsteckning. I anslutning till bokutgivningen har Per-Thomas Eriksson och hans kamrater spelat in en skiva med polskor, valser, reinländer, bröllopsmarscher, vallåter m.m.,som Carl-Johan Björklund upptecknat.

I VärmlandsBygden för den 8 maj presenterar Torleif Styffe, som säkert vet vad han talar om, boken – och skivan – i mycket entusiastiska ordalag. Han avslutar sin anmälan med följande ord: ”Alla folkmusikälskare och i synnerhet klavälvdalingar borde vara tacksammma och stolta över denna produkt. Tack Jan Calsa, tack Cal Jansa och tack Per-Thomas med vänner.” (Cal Jansa kallades Carl-Johan Björklund för och Jan Calsa, också storspelman, var hans far).

Eriksson, Peter, Skagern. Berättelser kring en sjö i Närke, Värmland och Västergötland. Örebro: Bokverksta´n, 2008. 151 s. – Nc
Skagern är två mil lång och en mil bred och därmed Sveriges 18:e största sjö – och delvis ligger den i Värmland, men är nog ett rätt okänt vatten för många värmlänningar! Den är dock väl värd att bekanta sig med. Att se ut över den mäktiga, blånande vattenspegeln från Rudskoga kyrka eller Skagersbrunns stränder är en tilltalande upplevelse! Antagligen är det Skagerns olycka att den är uppdelad på tre län och landskap och för både värmlänningen, närkingen och västgöten så ligger sjön långt bort i ett hörn av landskapet. I föreliggande bok försöker journalisten Peter Eriksson råda bot på vår okunnighet om Skagern, ja, framför allt är det förstås bygderna kring sjön han beskriver, människorna i första hand och näringarna, och det är inte bara fråga om jordgubbs- och potatisodling – men närapå! Boken är en typisk journalistisk produkt, som bygger på författarens intervjuer med människorna runt sjön, fast vi får oss också en del historia till dels. Han gör många strandhugg längs sjön och orter som Åtorp, Hova och Gullspång och stora gårdar som Gudhammar, Sund och Ribbingsfors blir mer utförligt skildrade. Särskilt uppehållet i Ribbingsfors och Gullspång kan en bibliotekarie finna extra nöjsamt. Saken är ju den att urskåningen Frans G. Bengtsson, essäernas essäist!, tillbringade sina sista femton levnadsår här på Ribbingsfors herrgård, i ena flygeln, vilket kom sig av att han på Norstedts förlag träffade en Gerda Fineman, som var från just Ribbingsfors, vilken han alltså gifte sig med. (Kanske flytten underlättades av att hans studentuppsats handlade om Fröding? Den fick betyget berömlig – förstås!) På Ribbingsfors skrev han bl.a. andra delen av storsäljaren Röde Orm, som inte håller riktigt samma höga klass som första delen enligt en och annan bedömare inkl. undertecknad. Hans bibliotek förvaras nu i anknytning till kommunbiblioteket. Frans G. Bengtssons samling omfattar 5 000 titlar och mannen som katalogiserat den heter Sune Jakobsson, som 2001 fick Gullspångs kommuns kulturpris för sina insatser för bibliotekets bevarande. (För ett trettiotal år sedan arrangerade Föreningen en utflykt till sydöstra Värmland och i det ingick ett besök i Frans G. Bengtssons bibliotek men det var då förvarat i en annan lokal och inte katalogiserat.) I kapitlet om Gullspång berättar Peter Eriksson också om regleringen av Skagern, varom Eva Jakobsson vet det mesta, eftersom hon doktorerat på en avhandling om just detta: Industrialisering av älvar. Efter en nästan tio års lång rättsprocess vann Gullspångs kraftaktiebolag 1915 rätten att reglera sjön. Detta beredde vägen för 1918 års vattenlag, som stadgade att ”om nyttan är större än skadan så får vattnet regleras.” Därmed var i fortsättningen allt folkligt motstånd mot reglering av sjöar och vattendrag föga meningsfullt. ”Med vattendomen för Skagern slog kraftindustrin ner det agrara samhällets intressen”, framhåller Eva Jacobsson – men bönderna runt Skagern kämpade ändå tappert emot! Givetvis uppmärksammar författaren också det nya kyrkbygge, som är på gång i Södra Råda, för att återskapa den nedbrända medeltida kyrkan med hjälp av medeltida byggnadsmetoder. Om Rudskoga har han också mycket att berätta, om jordgubbsodlingar och plantskolor och om Skagersbrunn, den ståtliga semesteranläggningen från 1880-talet, som är i gång än i denna dag. Åtorp vid Letälven med sin vackra kyrka och dito stenbro är sista anhalten på denna givande resa kring en stor, delvis värmländsk sjö. Peter Erikssons reseskildring är lättläst och rikt illustrerad men synd bara att boken saknar titelblad. Det är ersatt av en karta, vilket är en nödvändighet i detta fall men inte precis motsvarar ett vanligt titelblad! Att mötas av en karta och en titelbladsbaksida, när man slår upp denna påkostade bok, känns verkligen frustrerande! Den borde också ha varit försedd med en innehållsförteckning. Ja, gärna ett personregister också, men det är kanske inte livsnödvändigt i det här fallet. Att den avslutas med en litteraturförteckning är förstås ett plus och att denna också tar upp aktuella hemsidor är förstås ännu bättre! Tilläggas bör att Värmland upptar knappt 30 sidor av bokens 150!

Eriksson Ebeklint, Ulrika, Det klämtar en klocka. Dikter och tankar. Bogen: U. Eriksson Ebeklint, 2007. [54] s. – Hc.03

Diktsamlingen är en lidelsefull inspektion av själens dunkla vrår och en upprorisk uppgörelse med jagets motsägelsefullheter. Författaren är ”en dotter av sorgen, en mörkets härskare” heter det, vilket inte låter så muntert, men dikterna bär på en energi och utstrålar en sådan glöd att det bestående intrycket ändå blir klart positivt. Till det kommer att stilen är flärdfritt klar och enkel. Kort sagt, det här är en diktsamling som berör och som fängslar genom sin intensitet. Illustrationerna är både grå och lite suddiga men passar på något vis in i sammanhanget. Det klämtar en klocka är Ulrika Eriksson Ebeklints andra diktsamling. Hennes första, I tillvarons vrår, utkom 1998.

Fallberg, Per, Svindlaren – berättelsen om brukspatronen Jacob Juel. Krhmn: Norlén&Slottner, 2006. 180 s. – Inb. – Lz Juel,Jacob (1744-1800)

Historien om Jacob Juel, en av Norges främsta ämbetsmän, och hans uppgång och fall, är sannerligen fantastisk. 1775 utsågs Jacob Juel , blott 31 år gammal, till ”zahlskasserer”, högste skatte- och tullindrivare i Norge. Han var jurist och redan en förmögen man med flera skepp och ett 40-tal gårdar i sin ägo men det nya jobbet skulle göra honom än rikare. 1784 uppdagades att en stor del av hans förmögenhet måste bestå av allmänna medel, för 1 miljard kronor i dagens penningvärde eller sex tunnor rent guld saknades vid inspektion i den statskassa han förvaltade! Det ledde till att han så småningom anklagades för förskingring och spärrades in på Akershus fästning. Med viss hjälp av sin hustru, som bl.a. smugglade in ett långt rep till honom, och en av vakterna, lyckades emellertid den förnäme fången att smita och han satte genast kurs mot svenska gränsen. Detta hände i september 1784 och ett år senare gör han sitt intåg på Fredros herrgård, som han förvärvat – med lånade pengar eller norska statens är okänt – av Crispin Löwenhielm på Björnö, tillsammans med Sälboda och hamrarna i Treskog och Rexed. Om hans första år i Sverige är inte mycket känt utom att han ganska omgående blev mottagen av Gustaf III och erhöll svenskt medborgarskap. Juel stannade för resten av sitt liv på Fredros i Gunnarskog och blev aktad bruksägare och engagerad kommunalman uppger hans biograf, Per Fallberg, men av naturliga skäl är dokumentationen inte lika rikhaltig beträffande hans tid i Gunnarskog som om hans svindlerier i Norge. Klart är i alla fall att han intresserade sig för kyrkliga frågor och att han tillsammans med sin gode vän prosten Erland Lagerlöf verkade för inrättandet av en folkskola i Gunnarskog, Något som han blev hyllad för i Hushållningssällskapets årsskrift 1803!

Jacob Juel avled redan vid 56 års ålder och hans hustru Sophie året efter. Barnen gick det väl i det nya landet och alla sönerna fick akademisk utbildning eller motsvarande. En som tidigare skrivit om den norske svindlaren och godsägaren är Linus Brodin – i sin bok Gunnarskogs kyrka – men Per Fallberg sätter ingen vidare tilltro till dennes uppgifter – som att man vid flykten från Akershus skulle ha undkommit sina förföljare genom att sätta hästskorna bakfram. Ett mycket populärt trick i litteraturen redan omnämnt av Gyllenius i hans berättelse om Saxholmen.

Släkten Juel har ett rätt omfattande arkiv, som förvaras i Krigsarkivet men tydligen innehåller det inte så mycket om just den förste Juel i Sverige. (Vid jordfästningen av sin vän höll Erland Lagerlöf en likpredikan, som enligt författaren ska finnas i domkapitlets förvar. Det borde han förstås försökt att få fram…)

Författaren har lagt ner ett stort arbete på sin biografi över Jacob Juel. Han skriver att ”historien är sanning till 90%” men menar kanske mer exakt att den är dokumenterad till 90%. Om den norske svindlaren och brukspatronens görande och låtande i Gunnarskog finns uppenbarligen inte så mycket att berätta utan boken blir i den här delen snarare en bred skildring av liv och leverne i herrgård och koja i slutet av 1700-talet i Värmland i allmänhet och i Gunnarskog i synnerhet. Det är intressant liksom också de inblickar boken ger i förhållandet Sverige – Norge vid den här tiden ekonomiskt och politiskt. Vem visste väl att Sverige 1787 fick sin förste konsul i Oslo, som Christiania så småningom kom att heta? Boken innehåller ett och annat korrekturfel men ännu färre är illustrationerna, som gott kunde ha varit fler.

Tyvärr är framställningen ganska pratig och materialet kunde ha strukturerats mycket bättre. Författaren skriver inlevelsefullt men på bekostnad av den dokumentära trovärdigheten, vilket är ganska så beklagligt! Frågan är förresten om inte boken handlar lika mycket om Gunnarskog för 200 år sedan som om Jacob Juel?

FineMangen. Årsbok 2000 – Bjurbäcken. Arvika: Ancestor, 2000. 171 s. – Ncagz Mangskog (p)

Det här är den nionde årsboken från Kulturföreningen FineMangen, bildad 1991. Därmed är också sagt att Bjurbäcken är det åttonde hemmanet i Mangskog som presenteras på detta förnämliga vis – årets bok är på 171 s.! Ingen värmländsk socken torde kunna uppvisa en dokumentation av liknande slag – åtminstone inte när denna serie hemmansbeskrivningar är slutförd. Mangskogsborna är att gratulera!

FineMangen. Årsbok 2001 – Grytterud. Utg. av Kulturföreningen Finemangen. Arvika: Ancestor, 2001. 119 s. – Ncagz Mangskog(p)

Tionde årgången av årsboken FineMangen behandlar hemmanet Grytterud, själva ”centralorten” i Mangskog. Följaktligen innehåller boken ett längre kapitel om kyrkan, kyrkogården, prästerna och allt vad därtill hör och ett om missionshuset Betania och ett om frödingsminnena – det var ju här Fröding upplevde ”Det var dans bort i vägen” (slarvigt uttryckt!) och i prästgården besökte han ofta en släkting. Boken innehåller förstås mycket annat – exempelvis finns där korta avsnitt om telefonstationen, mejeriet, rekryten Pistol (Magnus Årman i verkligheten) och många andra mangskogingar. Ett hemman lär nu återstå att finkamma för Urban Andersson, Kenneth Larsson och alla hembygdsforskarna bakom denna förnämliga årsbok.

Finemangen. Årsbok 2006: Örvattnet, flera mangskogsvatten och lite till… Arvika: Kylskåpspoesi, 2006. 54 s. – Ncagz Mangskog(p)

Årsskriftens förmodade redaktör, nämligen poeten och akademiledamoten Urban Andersson, skriver i förordet att ”det råder ingen tvekan om att vatten är av stor betydelse för en bygd.” Ingen lär väl säga emot honom på den punkten – särskilt inte alla kommunalråd, som hoppas på en byggnadsexplosion längs våra vattens vackra stränder, om strandskyddslagen mildras eller rent av upphävs! Sjöar och inte minst stränder har alltså ett kommersiellt värde men inte bara det förstås och lyckligtvis, men Urban har säkert rätt i det att ”ju modernare vårt samhälle blir, desto mindre tid blir det över för att besöka de tysta platserna i skogen och namnen på dessa kommer att försvinna.” Men, men – ”en bygd som tappar namnen på sina tjärn och myrar blir mycket fattigare”. Det är inte svårt att hålla med honom om det. Utförligast behandlad blir Örvattnet, mer kortfattat Lomtjârna och några andra sjöar och vattendrag. Dessutom innehåller årsskriften ett tjugotal sidor om KFUM i Arvika, som uppenbarligen betytt mycket för Urban. Viktigast och intressantast för oss utsocknes är dock Olle Grahns berättelse hur Örvattnet kom att spela en betydelsefull roll i kampen mot svavelutsläppen, som under andra hälften av 1900-talet höll på att försura Europas skogar och vattnen bortom all räddning. Örvattnet har nästan ingen annan tillrinning än vad den vanliga nederbörden ger och passade således alldeles utmärkt för att mäta just den påverkan nederbörden har. Redan i slutet av 60-talet började Olle Grahn att undersöka Örvattnet och kunde efter några års uppmätningar konstatera tydliga förändringar i miljön som en följd av föroreningarna i regnet och snön. Så småningom inledde han ett samarbete med ett forskningsinstitut och det ledde i sin tur till ett tjugotal artiklar i internationella publikationer om miljöförändringarna i Örvattnet. Detta uppmärksammades bl.a. av amerikanska forskare, som kom resande till Mangskog för att se vad som där hände. Idag har svavelhalten i sjön sjunkit med mer än 50% sedan mitten av 1970-talet. pH-värdet har stigit i motsvarande takt, vitmossen har försvunnit från botten och fiskbeståndet håller på att återhämta sig. Utsläppsminskningen av svavel har under de senaste 20–25 åren uppgått till c:a 90% i Västeuropa och till mer än 95% i Sverige. Till denna sköna utveckling har alltså Olle Grahn och Örvattnet bidragit! Uppsatsen avslutas med en lista på publikationer i ämnet av honom. En har titeln: Recovery from acidification in Lake Örvattnet, Sweden… F.ö. undrar jag vilken ”Lake Gårdsjön”, som avses i en annan artikel.

Fjellman, Berit, & Fjellman, Larseric, I Linnés fotspår genom Dalsland och sydvästra Värmland. Bengtsfors: Fjellmans Ord & Bild, 2007. 57 s. – Nc

Linné-året avkastade åtminstone två Linné-böcker med värmländsk anknytning, dels Linné i Nyed av Ingvar Larsson (redan anmäld i denna tidning) och så föreliggande verk, som utmärks av många fina foton i färg. Berit, som svarar för texten, Larseric för fotot, har främst inriktat sig på skillnaderna mellan det Dalsland-Värmland Linné såg och det de själva ser. Tråkigt nog får dock Värmland bara vara med på ett litet hörn. Efter att Linné med ressällskap passerat gränsen följer vi dem bara fram till Mässviks herrgård. Boken är förstås till glädje främst för dalslänningarna och för dem som vill han en guidebok vid eventuellt besök av landskapet – något som rekommenderas. Det är rätt olikt Värmland! Boken tjänar också som en påminnelse om att Linnés Västgötaresa minsann också omfattade Dalsland och Värmland – må vara att landskapen behandlas rätt styvmoderligt av honom.

Folkets park Tallunden – Kristinehamn. Av Bengt Sahlin… Krhmn: ABF, [2007]. 80 bl. – Ohm

2005 revs Folkets park i Kristinehamn. Rivningshotet hade då vilat länge över parken och debatten om dess vara eller icke vara rasat i tidningarna i flera år. Inte minst Föreningen för byggnadskultur i Kristinehamn vände sig med kraft mot planerna på en rivning. Tack vare tidningarnas engagemang kunde också en utsocknes som aldrig besökt parken få klart för sig att viktiga värden stod på spel. Flera av byggnaderna i parken var ju vackra och verkligt bevarandevärda! Tyvärr framgår detta inte så bra av föreliggande historik, som fått en ganska så påver utformning. Det gäller – bildmässig – inte minst första delen av boken, som består av en faksimil av en minnesskrift (författad av bl.a. Linus Brodin!), som omfattar åren 1906–1941 – fast den gamla typografin är tilltalande! Häftet är i föreliggande skick resultatet av en ABF-cirkels mödor under ledning av Bengt Sahlin, som i förordet skriver att ”Folkets Park Tallunden i 90 år varit kristinehamnarnas nöjespalats, det är det inte längre… men minnen kan man inte riva…” Och det är boken full av! Parkens betydelse för alla kristinehamnsbor under större delen av 1900-talet är lätt att förstå. Men folkparkerna är av många, delvis sorgliga skäl, ett försvinnande släkte. Enligt Lena Edbom i NKP finns i Sverige av idag 140 parker mot de fem, sex hundra som en gång var – före radion, filmen, TV:n, datorerna med flera tekniska påfund! Boken, häftet snarare, är tryckt i endast 100 ex.

Fransson, Malin, & Olsson, Maria, En doft av Mårbacka. Sunne: Mårbackastiftelsen, 2006. 39 s. – Qca

Skriften är frukten av ett projektarbete av två studerande på Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad, varav den ena, Maria Olsson, sommarjobbat på Mårbackas café, berömt för sitt hembakade kaffebröd. Boken bjuder på recepten till åtta sorters kakor, värmlandsvälling, nävgröt och tekakor. Allt med anknytning till Selma Lagerlöf och Mårbacka, vilket innebär att skrädmjöl förekommer i nästan alla recepten. Selma Lagerlöf var ju en stor producent av skrädmjöl, som hon marknadsförde under den oemotståndliga (?) benämningen Mårbacka havrekraft. Boken är nu långt ifrån bara en receptsamling utan bjuder också på andra inte så nyttoinriktade texter om och av Selma själv.

De båda författarna går estetiska linjen med inriktning på bild och form och det märks sannerligen, för boken ger förvisso ett tilltalande intryck både vad gäller layout och illustrationer, varav några av de finaste fotona är tagna av dem själva.

Mårbackastiftelsen har tryckt upp 1 000 ex. av boken, vilket säkert är på tok för lite – många turister måste finna att det här är den bästa souveniren de kan hitta från Mårbacka, särskilt som priset är facila 130 kr.

Förbryllande nog avslutas boken med en text som är en hyllning till Fredrika Bremer, tagen ur Osynliga länkar (1898). Till yttermera visso ges man intrycket att den är av Fredrika Bremer och handlar om Selma Lagerlöf – må vara att den passar in också på henne själv!

Fredén, Curt, Beskrivning till jordartskartan 11D Munkfors SO. Uppsala: SGU, 2001. 76 s. (Sveriges Geologiska Undersökning; Ae 150). Sammanfattning på engelska. Bilaga: 1 karta –
Ud

SGU utgav under fjolåret flera värmländska jordartskartor. Det här är en av dessa.

Fredriksson, Erik (pseudonymen Erk i Teien), Bortpå skogen. Värmlandsvers (på mål å svänska). [Säffle?]: VIO förlaget, 2006. 66 s. – Hc.08

Hemmeve hette Erik Fredrikssons förra (och första tror jag) diktsamling, som han gav ut under pseudonymen Fredrek. Sin nya diktsamling presenterade han på bokmässan i Göteborg i höstas och gjorde tydligen succé, för vi, Föreningen Värmlandslitteratur, fick sälja hela tio ex. av den, vilket inte är lite i lyriska sammanhang! Hans dikter är onekligen en sympatisk bekantskap även i tryckt skick vare sig han skriver om Värmlänska, Ôrrekôjjemôra, de första radioapparaterna, Rompedrag eller Vårt Värmland – må vara att ”forsarnas eviga brus” och ”de enkla människornas gråa hus” är ett minne, från ganska länge sedan, blott! Lyckad tycker jag är hans Fader vår på mål. Mycket omstridd är avsnittet ”inled oss inte i frestelse”, som i en modernare, inte av alla uppskattad version lyder ”utsätt oss inte för prövning”. Hos Erik i Teien heter det: ”Å hjälp mej, Gud, nä frestarn blir svår / å vill få mej bort frå den väg sûm du går / se ja ôrker stå den onne imot / å bli rädda frå hans både list å hot.” Det låter väl inte så dumt?

Fryksdalens sparbanks jubileumsbok 1856–2006. Text: Kjell Carlsson, Sven Ceder, Lars Wennberg… Sunne: Fryksdalens sparbank, 2006. 199 + 93 s. – Inb. – Ncagz Sunne

Fryksdalens sparbank, f.d. Sunne sparbank, har motstått tidens centraliseringssjuka och det har sunneborna all anledning att glädja sig över, för utan den lokala banken hade förstås inte detta praktverk över bygden kommit till. Med tanke på att Sunne socken och köping saknar en riktig sockenbok – liksom de inkorporerade socknarna Lysvik, Gräsmark och Östra Ämtervik – är ett verk av det här slaget alldeles särskilt välkommet för alla oss med anknytning till kommunen – även vi i ytterområdena får nämligen också en släng av författarslevarna, fast det då handlar mest om de lokala sparbankerna, som gått upp i den stora i Sunne belägna. Sist av alla småbankerna gav Östra Emterviks sparbank upp och året var 1996 – numer existerar den som bankmuseum!

93 av bokens sammanlagt 300 sidor består av ett faksimil av Linus Brodins krönika Sunne Sparbank 1856–1956 som i brist på annan litteratur i ämnet i all sin korthet fått fungera som Sunnes sockenbok. Tack vare detta fiffiga arrangemang har författarna till den nya jubileumsboken kunnat inrikta sig på Sunnes utveckling under 1900-talet och framför allt dess senare hälft. Denna inriktning på en nyare tids historia och framställningens karaktär av översikt gör boken till något nytt och annorlunda inom den värmländska hembygdslitteraturen. Ambitionen har inte varit att skärskåda och belysa varje skrymsle i bygdens historia sedan hedenhös och framåt, vilket naturligtvis inte är något fel i sig, men ofta resulterar i en skildring som alls inte är av det lättsamma och mycket tillgängliga slaget som i det här fallet. Boken har varit ett stort nöje att läsa – må vara att jag tagit mig friheten att hoppa över för det mesta av själva sparbankshistoriken. Verket är ju på sitt vis en reklambroschyr, må vara av det mer storslagna slaget, för Fryksdalens sparbank, men det känns bara undantagsvis besvärande!

Viktiga områden som tas upp i boken är samhällsutvecklingen i stort, från många kommuner till en, samfärdseln, statliga myndigheter, skolväsendet, idrott och turism (Fryksdalens turistförening bildades redan 1923 och Sunne fick sin första turistchef 1969!), kultur samt – inte minst – ett utförligt avsnitt om näringslivets utveckling med blomstrande, nyetablerade företag som Sunne gummifabrik, Miller Graphics och Tetra Pak.

Som antytts är läsningen rent nöjsam och till det bidrar förstås de många, härliga bilderna från både dåtid och nutid. Att närmare gå in på och kommentera texten låter sig inte göra här men några särskilt intressanta uppgifter vill jag ändå passa på och lyfta fram. Första linjebusstrafiken startades 1921 av Robert Jönsson. Dessförinnan hade han sysslat med sockerresor (!) till Norge. Om den fantastiska omvälvning Sunne kommun drabbades av under andra hälften av 1900-talet belyses väl av uppgiften att åkerarealen från 29 581 ha 1950 hade sjunkit till 10 199 ha år 2000 och antalet jordbruk minskat under samma tid från 4 9111 till 457, alltså med omkring 90%! Häpnadsväckande siffror minst sagt! Fantastisk är också uppgiften att Mårbacka hade 38 000 besökare den vackra sommaren 1947 och ångaren Selma Lagerlöf 8 227 passagerare. Bilar var visserligen ingen sällsynthet längre men å andra sidan långt ifrån var mans egendom!

2002 utsågs Sunne till årets kulturkommun av SKTF, vilket förstås uppmärksammas av bokens författare. Utmärkelsen motiverades bl.a. av kommunens planer på ett kulturhus – men därav blev som bekant intet och därmed inget nytt bibliotek. Låt oss nu hoppas att de nuvarande planerna på ett nytt bibliotek i Konsumhuset våren 2008 inte går i stöpet, vilket är det vanliga ödet för biblioteksplaner i Sunne! Ett bibliotek som det nuvarande, beläget en trappa upp utan hiss i lokaler av anno 1955, borde inte få existera i vår upplysta tid!

Sammanfattningsvis bjuder detta praktverk – faktiskt ett bland flera det senaste året – på en högtidsstund för både läsare och ”tittare”. För formgivningen svarar Markant Reklambyrå och för text- och bildredigering Kjell Sundström. Att boken, inkl. Brodins krönika, är försedd med personregister är förstås ett extra plus!

Från drasut till brakknut. Studier tillägnade Gerd Eklund på 65-årsdagen den 23 oktober 2007. Huvudredaktör: Maj Reinhammar. Uppsala, 2007. 238 s. (Meddelanden från Sällskapet för svensk dialektologi ; 1) – Fc

Gerd Eklund, dotter till framlidne seminarielektorn och författaren m.m. Ragnar Eklund, är förste forskningsarkivarie vid Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala med dialektologi som sin specialitet, särskilt värmländskan! Hon är också sekreterare i Svenska nationalkommittén för ALE, som ska uttydas Atlas Linguarum Europae, ett internationellt dialektprojekt (europeisk språkatlas). Hon är f.n. sysselsatt bl.a. med att få till stånd en bok om värmländska dialekter, byggd på CD:n med dialektprov från 29 värmländska socknar, som institutet gav ut för några år sedan. Boken till hennes ära innehåller över trettio uppsatser i dialektologi, namnforskning m.m. sådant. Naturligt nog behandlar några av dessa värmländska förhållanden. Således har Björn Bihl vid Karlstads universitet bidragit med en artikel om nutida värmländska dialektdiktare, Rut Boström skrivit om sin pappa, Stig Björklund från Älvenäs, vilken tillsammans med bl.a. Lars Levander författade det stora verket Ordbok över dalmålen i övre Dalarna, Agneta Lilja kåserat om något så speciellt som ”Det värmländska kynnet i några dödsrunor över män i näringslivet”, Pelle Räf (sommarvärmlänning) skrivit om Värmländska arkivfynd, Torleif Styffe om Dokumentation av en värmländsk dialekt (gissa vilken!) och Knut Warmland om en knepig fråga, nämligen hur värmländska ska stavas egentligen? Medverkar med uppsatser gör också värmlänningarna Jan Nilsson, som funderar över namnet Vindeln och Reinert Kvillerud, som ägnar sig åt bohuslänsk dialekt. Otvivelaktigt en bok av största intresse för språkvetare men för den som inte tillhör skrået hade det varit utmärkt med en presentation av författarna!

Från folkskola till grundskola. Lärare berättar. Redaktör Annelie Johansson. Sthlm: Lärarförb.,2001. 177 s. – Em-c

I boken berättar åtta lärare om sin uppväxt, utbildning och om livet i katedern. De äldsta minnena svarar Elin Gerok för, född 1908 i Hjorsberga . Värmlänningen i sällskapet, Börje Larsson, från Säffle, är född betydligt senare, 1929. Han skriver några sidor om sina barndomsår men sedan blir det inte så mycket värmländskt, eftersom han efter realexamen i Säffle utbildar sig vid seminariet i Uppsala och sedan uppehöll tjänster i Stockholm eller dess närhet. Morgonsamling var obligatorisk ännu på femtiotalet. På sextiotalet mötte han svåra ordningsproblem i form av stökiga elever och t.o.m. knark. Då blev också tilltalsordet ”du” och rökrutan dök upp och det ålåg magistern att kolla att de rökande eleverna hade målsmans tillstånd till sin fördärvelsebringande verksamhet. På sjuttiotalet avskaffades ordinarietjänsterna och senare kommunaliserades skolan och ingendera innebar någon förbättring av lärarnas situation. Han avslutar med att goda lärare kommer alltid att behövas och att yrket i grunden måste förbli detsamma: ”En bra lektion som jag höll på 50-talet var pedagogiskt ganska lik den s om jag höll på 90-talet och så har det varit sedan Sokrates dagar. Människans intellekt och fattningsförmåga har nog inte ändrats så mycket på 2000 år”. Kloka ord tycker jag och undrar samtidigt om det skrivs fler böcker och artiklar i något annat ämne – det är väl konstigt? Undra kan man också över om hur det ska gå till att rekrytera lärare i framtiden – med tanke på att fyra av fem lärare känner sig otrygga i sitt jobb enligt en nyligen företagen enkätundersökning? Sådant låter knappast lockande?

Från skilda marker. Jakter av Gustaf Schröder och hans jaktkamrater. Arvika: POEM, 2008. 224 s. (Gustaf Schröder-sällskapets nya skriftserie ; 16) – Qga

Boken utkom första gången 1897 och är mycket svår att komma över. (En sökning på ”antikvariat.net” ger negativt resultat). Således en god idé av Schröder-sällskapet att ge ut den i sin skriftserie – även om bara fem av bokens kapitel är skrivna av Gustaf Schröder, om vilken sällskapets sekreterare Per-Olof Lönnroth skriver i sitt förord, att ”ingen kommer i närheten av hans mustiga, detaljrika beskrivningar…”.

Bland Gustaf Schröders uppsatser märks en om Jan Finn, legendarisk jägare och tillsammans med Herman Falk oumbärlig jaktkamrat till den berömde och omskrivne björnjägaren Llewellyn Lloyd. Andra kända författarnamn i boken är Carl Cederström och Kalle på Udden (vilken tillsammans med Schröder utkom med Jakter och skogsliv, 1898). Kalle på Uddens riktiga namn framgår inte av boken, inte heller andra pseudonymer eller signaturer är ”dechiffrerade”, vilket är synd.

Många av jaktäventyren äger rum i Värmland – i Östra Ämtervik, Vitsand (skrivet Hvitsand!), Fryksände m.fl. platser och boken gör sannerligen skäl för titeln; en berättelse utspelas på Nya Zeeland, ett annat äventyr handlar om ”hafsfiske”.

Om fiske, närmare bestämt i Fryken, skriver också signaturen T. Sch-m, som säkert står för Tage Schullström, handelsman i Prästbol i Östra Ämtervik. Han uppger att Fryken har dåligt rykte som fiskesjö (och det har också undertecknad hört i mer modern tid!), men menar att det bara beror på ” bristande kännedom om den som fiskevatten” och på senare år har ju också sjön fått rykte om sig som tillhåll för storgäddor!

Sammanfattningsvis en bok som bjuder på mycket smått och gott om naturen, jakten och fisket i framför allt Värmland för mer än drygt 100 år sedan.

Fröding, Gustaf, Liv som fyllt mig, gudomsgnista. Födelsedagbok med Gustaf Frödings dikter. Illustrerad av Stig Olson. Sthlm: W&W, 2001. 222 s. (Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie; 32) – Inb. – Hc.03

Ingen dum idé av Gustaf Fröding-sällskapet att ge ut en kalender med citat ur Frödings dikter för varje dag. Den bygger på den sista (?) namnlängden och skrivrader finns för egna noteringar. För dikturvalet svarar Knut Warmland, som försökt att förse varje dag med en strof eller två, som på något vis anknyter till års- eller högtiden, något som är möjligt ibland och ibland icke. En annars sansad recensent i SvD, Tommy Olofsson, dömer ut boken med den motiveringen att den är för dyr och för stor. Tydligen trodde han att priset är 282 kr men för medlem i sällskapet kostar den bara 175 kr och i bokhandel i Karlstad drygt 200 kr, vilket inte är dyrt. Vad storleken beträffar är den rätt beskedlig, fast inget att ha i fickan, men varför skulle man gå omkring med den? Det verkar inte nödvändigt men bör vara möjligt för envar som bär på portfölj, ryggsäck eller annat slag av väska i vardagslag. Stig Olsons illustrationer är tyvärr inte av det där klatschiga, färggranna slaget, som han skämt bort oss med på de senaste åren.

Fyra sorters kakor – en bok om möten. Eslöv: Gondolin, 2006. 127 s. – Hc(s)

Boken innehåller både dikter och prosatexter. Författarna är förstås fyra, nämligen Gun Berger, Ann-Sophie Cedricson, Birgitta Leander och Maria Silvia (eller Elisabeth Björkman). Ann-Sophie Cedricson är ett nytt namn för mig, men en koll i Värmländska författarsällskapets Antologi 2004 visar att hon var representerad där. De övriga har låtit höra tala om sig betydligt mer, ja Maria Silvia har hela två diktsamlingar bakom sig! Birgitta Leander har med endast dikter medan Gun Berger, Ann-Sophie Cedricson och Maria Silvia bidrar med texter på både prosa och vers, vilket jag tycker är bra. Prosan känns som rastställen mellan dikternas mer komprimerade uttrycksform. Överlag håller bidragen god klass både vad gäller prosa som poesi! Boken avslutas med en välbehövlig presentation av författarna, men boken saknar tyvärr en innehållsförteckning.

Fårbenet. Nr 53. Kd: Karlstads Läroverks Kamratförening, 2002. 35 s. – Em-c(p)

Denna ärevördiga årsskrift, grundad 1948, har fått ny redaktör, nämligen ingen mindre än VF:s chefredaktör Peter Franke, och någon lite utseendeförändring har den genomgått som fått den att se lite mindre dammig ut. Frånsett de obligatoriska inslagen från förra årets studentjubileum innehåller årgång 53 en uppsats om ”skolans kulturarv”, närmare bestämt tjugo författare från Geijer till Eric Bergqvist. Dessutom finner vi en längre historik över Gamla Gymnasiet, Karlstads förnämsta byggnad, av Per Jan Wållgren. 50 kr kostar medlemsavgiften och för denna får man alltså Fårbenet och får vara med på studentjubileerna. Att årets Fårbenet har nr 53 kan verka besynnerligt med tanke på att första året var 1948 men såvitt jag kunnat finna utkom inget nr 1995, det året Karl-Åke Mossberg, föreningens primus motor i ungefär fyra decennier, gick bort.

Färjestad BK 75 år. Huvudredaktörer: Jörgen Kalitzki och Stig Dahlén. Kd: Färjestad BK, 2007. 253 s. – Rb

Idrottsböcker är ofta stora och vackra, i praktverksklass helt enkelt. Den beskrivningen stämmer utmärkt väl in på denna hyllning av Värmlands framgångsrikaste idrottsklubb genom tiderna – ekonomiskt utan tvivel i alla fall!

Det är en synnerligen flott och påkostad bok, den fjärde om klubben ifråga, vilket troligen är tangerat värmländskt rekord i sig. Bokens väldiga format tillsammans med de hårda, svarta pärmarna stämmer till vördnad och eftertanke men det intrycket förflyktigas snart vid anblicken av inlagans överdådiga bildprakt i färg och svartvitt, allra mest det förstnämnda förstås.

Att Färjestad BK i början hade bandy på programmet kan låta lite överraskande men så var det. En som var med när klubben bildades den 10 november 1932 var Georg Wernlund, 88 år, som intervjuas i boken. Säkert är att boken har ett och annat av intresse att bjuda på också för den lokalhistoriskt intresserade och inte minst gäller det berättelsen om klubbens första två decennier.

Personhistoria hittar vi också såsom – givetvis – ett porträtt av Kjell Glennert, ”patriarken i familjen Färjestad”. Och om resan ”från tjärn till multiarena”, alltså från en naturgiven spelplats till ett plåtschabrak av påfallande dimensioner, fotat i ett förföriskt aftonljus, kan vi också läsa i denna innehållsrika bok. Klubben hade antagligen haft råd att bekosta boken alldeles själv men avslutningsvis tackar den ett tiotal stora företag, som på olika sätt stött utgivningen. Till den som har skall mera varda givet som det heter inte bara i Den heliga skrift.

Geijer, Erik Gustaf, Strimmor av ljus. Sentenser och dikter av E.G. Geijer utvalda och sammanställda av Lennart Hedwall. Kd: Bild,Text&Form, 2006. 157 s. (Geijerstudier. Skrifter utgivna av Geijersamfundet ; 2) – Inb. – Hc
Lennart Hedwall, fil. dr, kompositör och sommarvärmlänning sedan 1950, är en man med grundliga kunskaper om E. G. Geijer, särskilt om tonsättaren, och om det värmländska musiklivet på herrgårdskulturens tid, allt nogsamt redovisat i en rad böcker. Att vårt värmländska universalgeni knappt läses längre i skolan, finnar han högst beklagligt och med denna samling på 365 Geijer-citat slår han upp dörren på glänt till all den rikedom Geijers författarskap bjuder på. Citaten är på både prosa och poesi, från ungdomen till de sista åren. Många är hämtade från Geijers korrespondens, som var omfattande – fast inte lika underhållande som Tegnérs. Citaten är ordnade i 15 ämnesområden som gudstro, musikens makt, rätt och moral, vänskap och kärlek etc.
Lennart Hedwall skriver i förordet om Geijers gudsförtröstan och hans starkt positiva och påfallande ljusa livssyn och detta är förvisso framträdande drag i denna citatsamling liksom Geijers personlighetsfilosofi, som kännetecknas av ”ett jag-du-förhållande såväl till människan som till Gud.” Många av citaten kan te rätt svårbegripliga eller irrelevanta i en tid som vår, men här kan man säga att det är helheten som är det viktiga, mötet med en rikt utrustad och varm personlighet. Särskilt glädjande är att så mycket av hans poesi i det mindre formatet finns med, för det är en lyrik väl värd att ta del av.
Ett särskilt omnämnande är på sin plats ifråga om bokens mycket tilltalande yttre, dess noga genomtänkta formgivning. Anita Stjernlöf-Lund är mästaren bakom den och en särskild eloge bör hon ha (eller kanske redaktionskommittén, bestående av Lennart Andersson, Inge Bredin och Lena Sewall?) för illustrationerna, som består av porträtt av Erik Gustaf Geijer, det äldsta en miniatyrmålning, gjord i England 1810, och det yngsta, en silhuett ”från äldre år”.

Gejrot, Mattias. Om Ett rum i tiden – En essä om Joeph Haydns stråkkvartetter. Eget förlag 2005

Haydns stråkkvartetter tillhör musikhistoriens utsöktaste pärlor. De är lättlyssnade samtidigt som de har ett kvalificerat formspråk som sysselsatt musiker, musikälskare och musikforskare alltsedan sin tillkomst. Om det finns en föreställning om stråkkvartetten som en exklusiv konstform reserverad för förandligade finsmakare är det lätt att som motexempel hänvisa till något, nästan vilket som helst av Haydns verk i genren.

I den inte särskilt rika svenska musikhistorielitteraturen finns redan en monografi – Director Musices Sven E. Svenssons bok om ämnet från 1948.

Mattias Gejrot beträder alltså inte något direkt outforskat område när han ger ut sin Ett rum i tiden En essä om Joseph Haydns stråkkvartetter. Hans bok är uppenbarligen skrivet ur ett stort engagemang och ger intelligent personliga kommentarer till stråkkvartetten som genre och en lyssnande, kunnig diskussion om haydnkvartetterna.

Gejrot har länge sysslat med ämnet och på ett självklart sätt väl förtrogen med den omfattande musikvetenskapliga litteraturen i ämnet. Läsaren leds av en säker, perspektivrik guide.

Vi får följa kvartett efter kvartett (sammanlagt ett drygt tjugotal) i resonerande, karaktäriserande beskrivningar. Något frågande kan man ställa sig till frånvaron av notexempel. Det finns en pedagogisk anti-fackmannaattityd hos Gejrot som själv har en utmärkt skolning i ämnet. Själv säger han sig generellt och medvetet avstått från partiturstudium och valt intensivt lyssnande. Hans bok blir alltså en tolkning av tolkningar. Men för läsaren försvåras tillgången till boken. Den stora majoriteten av dem som intresserar sig så för Haydnkvartetterna att han/hon avnjuter Gejrots text hade nog haft nytta av notexempel som komplettering till avlyssnande av skivor. Jag har förstås inget statistiskt belägg för detta, men föreställer mig att denna förmodade majoritet av läsarna antingen något spelar minst ett instrument eller är körsångare eller har tillgång till en nära släkting som kan hjälpa till vid behov.

Resonemangen är väl stundom något halsbrytande och mer subjektiva än essägenren kräver. Vi bestås exempelvis med en deklaration att Gejrot hatar ”snobben Goethe” och därmed hans yttrande att Haydnkvartetterna liknar en ”intelligent konversation mellan bildade människor”. Gejrot tycker inte alls att man måste vara bildad för att spela Haydn. Själv har jag synnerligen svårt att föreställa mig motsatsen. I varje fall ”bildad” i den allmänmänskliga innebörd Goethe ger bildningsbegreppet (i Wilhelm Meisters pedagogiska provins). Och att Haydn – trots Gejrot - själv står på den högsta tänkbara bildningsnivån i denna bemärkelse är tydligt. Det exemplifierar ett problem med texten. Den excellerar i generaliserande, temperamentsfulla utspel: kvartetten under den tyska romantiken är ”liktydigt med en prestigebunden dödande formalism”. Ganska diffust motiverat blir det inledande påståendet (som väl hela boken skall bevisa): ”Under två, på sin höjd tre decennier uttryckte stråkkvartetten sin tid, och har sedan aldrig återtagit väldet.” Den sanna stråkkvartettens död kommer, enligt Gejrot, parallellt med franska revolutionens blodbesudlade urartning med giljotinen, och la terreur. För senare, menar han, blir stråkkvartetterna alltmer komplicerade (generellt kanske en halvsanning) och därmed otillgängliga för amatörer (generellt osant).

Sådana paralleller mellan det musikaliska språket och händelser i tiden kan vara mycket givande. Men för Haydns del är snarare än franska paralleller den österrikiska utvecklingen av betydelse. När den liberala (trots Josefs härliga supergroda ”Zuviele Noten, Herr Mozart!”) josefinska eran går i graven, sörjd av Beethoven i hans ungdomskantat kommer så småningom Frans med den stränga intoleransen, (”Mir brauchen kane Genie’s, mir brauchen nur gute Untertanen, die ihre Schuldigkeit tun” – ”Jag behöver inga genier bara goda undersåtar som uppfylla sina skyldigheter”). Sålunda talade alltså den kejsar Frans som Haydn paradoxalt nog hyllar med den berömda hymnen. Och bakom honom änkekejsarinnan, Nattens drottning, Maria Theresia som Mozart/ Schikaneder lätt fördolt men skarpt avslöjar i Trollflöjten. I detta skifte minskades, det är sant, utrymmet för det fria samtalet. För Gejrots kriterier på den sanna stråkkvartetten är alltså Brahms mästerverk i genren inte riktigt bra. Jo, de är förbaskat bra, medger han, men liksom på fel sätt.

Dessa och andra mycket subjektiva, temperamentsfulla utfall, oftast intelligent formulerade, kan väl av en mycket välvillig läsare tillerkännas en viss provocerande charm.

Men bokens styrka ligger i de konkreta resonemangen kring de olika kvartetterna. Gejrot är en sensibel lyssnare och tränger in i de olika verkens kärna på ett mycket engagerande sätt. Den tämligen ohämmade subjektiviteten blir på sätt och vis en tillgång som inspirerar läsaren att fördjupa sitt förhållande till de olika kvartetterna. Och bortsett från ovannämnda och några andra pretentiösa historiefilosofiska utbrott är hans stil med oväntade, spirituella associationer till litterära, musikaliska, filosofiska, existentiella paralleller högst relevanta och tänkvärda.

Ett rum i tiden kan förvisso fungera som en stimulerande kompanjon till en förnyad kontakt med några av den västerländska musikens allra största, subtilaste mästerverk. Den kommer ur ett varmt hjärta som spirituellt förmedlar sin stora kärlek till Haydns konst.

Recensent: Göran Fant, karlstadsgymnasist, lektor vid Musikhögskolan i Stockholm och lärare vid Edsbergs musikskola)

Grahn, Marcus, Picasso valde också Kristinehamn. Sthlm: Bonniers, 2008. 261 s. – Hc
Marcus Grahn, uppväxt i Kristinehamn men numera bosatt i Karstad, skriver krönikor i VF och är musikkritiker i Aftonbladet. Blott 24 år gammal debuterar han som romanförfattare med detta verk, som skulle kunna ha som titel: Klagosång över en förlupen fru, för därom handlar boken eller, kanske mer exakt, om sökandet efter denna plötsligen försvunna hustru. En så ålderdomlig titel passar dock illa för en bok, vars handling utspelas i Värmland i oktober 2006 och vars huvudperson är 26 år gammal, alltså två år äldre än sin författare. Boken är stilistiskt lysande men det är också av nöden för huvudpersonens suktan kan så småningom kännas lite påfrestande tjatig. De på varje sidan återkommande referenserna till musik, som en mindre vetande pensionär knappt ens hört talas om, förhöjer heller inte läsupplevelsen. Detta oaktat har jag läst om huvudpersonens kärleksbekymmer med stort nöje, för författaren är en språklig ekvilibrist och saknar alls inte humor. Att jakten på den försvunna frun leder till olika värmländska orter som Björneborg, Molkom (folkhögskolan) och – inte minst – Lennartsfors, som ägnas flera kapitel, för där ska bli ukulelelefestspel! – gör inte läsningen mindre nöjsam – tvärtom! Marcus Grahn gör otvivelaktigt en mycket löftesrik romandebut med denna ordglada och – trots allt – mycket roliga kärleksroman!

Granström, Karin, Uhrdin, Gabriella & Kumm, Karl-Ivar, Lönsamma betesdjur i landskapet. Kd: Länsstyrelsen, [2000?]. 44 bl. (Länsstyrelsens rapport ; 2000:20) – Qdf

I dessa tider då mjölkbesättningarna blir allt färre (om också större) är behovet av djur, som håller Värmland öppet större än någonsin. Betande djur har nämligen stor betydelse för boendemiljön, landskapets skönhet, turismen och den hävdgynnade biologiska mångfalden som författarna framhåller inledningsvis. I Värmland är det emellertid brist på de ovärderliga betesdjuren som inte bara skulle hålla landskapet öppet utan också skapa sysselsättning. Talande siffror som nämns är att den brukade arealen i Värmland nästan halverats sedan 1927, från 200 000 ha till c:a 110 000 och antalet kor har minskat från 97 till 18 tusen 1999. Och hur många färre har inte fåren blivit menar undertecknad, som tänker på hur nästan varje hushåll på landet för femtio år sedan hade får, åtminstone norröver i landskapet. Här finns mycket att göra och författarna redogör i föreliggande rapport för lyckade försök med olika slag av djurhållning i syfte bl.a. att behålla värmländsk landsbygd levande på ett tilltalande sätt – inte minst för de många turisterna in spe!

Gunnarsson, Jan, Så minns jag Urban Wiberg. Odensbacken: Bilomnibussen, cop. 2000. 31 s. – Gcz Wiberg, Urban

Urban Wiberg var en riktig kändis i värmländskt kulturliv på 70-talet – och kontroversiell som redaktör en tid för Karlstads studentkårs tidskrift Klaraborgaren och som kolumnist i Värmlands Folkblad. En självbiografisk roman och en diktsamling hann han ge ut, innan han våren 1976 tog sitt liv efter många års själsligt lidande. Själv satte jag stort värde på hans Nu-spalt i VF, fast tjugofem år senare blir man ju lite häpen över hur polemiskt tillspetsat han kunde skriva på det röda 70-talet, men sådan var ju stilen då! Jan Gunnarsson, författare till denna lilla minnesskrift, lärde känna Urban Wiberg redan i lumpen på A9 och hade mycket att göra med honom ända till de allra sista åren. Det känns fint att denne begåvade men mycket oroliga själ nu hedras med detta hänsynsfulla och ganska inträngande porträtt. Varför egentligen Urban kände sig nödgad att ta sitt liv förblir ändock ett mysterium. Det kåseri i VF, där han skrev om sin egen bortgång, vittnar i alla fall om motsatsen till sinnesförvirring…

Gunnert, Anna, Nattskapad ängel. Om målaren Göran Hagegård. Brunskog: Brunskogs musikbibliotek, 2007. 96 s. – Ibz Hagegård, Göran

I fjol var det 100 år sedan Göran Hagegård föddes i Skärmnäs, Brunskogs socken. Han avled 1998 och några år sedan brodern Sigurd, musiker och konstnär, fader till Håkan H. Han var en man med märkligt många talanger – målare, författare, musiker, hembygdsforskare, lärare och kristen förkunnare, men i föreliggande verk, skrivet av släkting till honom, fil. mag. i konstvetenskap m.m., är det framför allt konstnären, målaren som står i fokus. Det är en mycket välskriven liten biografi med många goda formuleringar och skarpsynta iakttagelser av vilka jag här bara kan citera en och annan– som när hon skriver om honom, att han ’”växte upp i symbios med potatisåkern, rågen och granskogen, men också med ängens blommor, björkdungarna och sjön Värmeln, vars mjuka stora vatten sorlar stillsamt likt ett samtal fört i förtroende.” Han hemsöktes dock under hela sitt liv – periodvis – av depression, vilket kanske hade att göra med att han i december 1931 förlorade sin några år äldre bror Martin, en kraftkarl med praktfull stämma: ”Med skogen som väldig kyrksal sjöng han så att åsarna svarade.” Han skrev brev till den berömde psykläkaren på modet, Poul Bjerre, där han berättar att han ”flyr undan sin barndoms ångestankar.” van Gogh var en av hans målaridoler, bland göteborgskoloristerna Inge Schiöler och senare – förstås – Erling Ärlingsson. Anna Gunnerts tolkningar av Hagegårds tavlor är mycket intresseväckande men hur konstvetenskaplig hållbara de är vågar jag inte uttala mig om – kanske rör det sig mer om skön litteratur än vetenskap? Bland annat skriver hon så här om hans konst: ”Hans målningar är konsekvent uppbyggda enligt den heliga treenighetens princip, där Fadern, Sonen och den Helige Ande motsvaras av det allsmäktiga berget, den ensliga boningen och den ljusa gläntan.”

Böcker ska ha titelblad. Det håller jag styvt på och måste därför med beklagan konstatera att titelblad är just vad Nattskapad ängel saknar!

Gustaf Fröding och Norge. Utg. av Gustaf Fröding-sällskapet i samarbete med Bild,Text&Form. Kd 2006. 174 s. (Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie ; 37) – Inb. – Gcz Fröding, Gustaf

Gustaf Fröding-sällskapets årsbok för 2005 är en av de bästa av alla de 37 sällskapet gett ut sedan starten – tycker i alla fall undertecknad – inte minst för att skalden själv får komma till tals i så stor utsträckning – må vara mest på prosa, men hur utomordentligt skicklig var han inte också som prosaist! Boken innehåller sju kåserier och en dikt av skalden rörande förhållandet Norge – Sverige, publicerade i Karlstads-Tidningen med undantag för dikten Ont krut, som var införd i GHT. Det var något som intresserad Fröding mycket och i sitt andra bidrag över huvud taget i Karlstads-Tidningen hösten 1885 polemiserar han mot NWT:s inställning i unionsfrågan, som tydligen redan då var ett debattämne i Sverige. Det framgår av pressforskaren och litteraturprofessorn Dag Nordmarks initierade artikel om Fröding, Karlstads-Tidningen och unionskrisen, Brödrafolkens gräl.

Gustaf Fröding kom under första hälften av 90-taket att vistas i sammanlagt tre år i Norge, mesta delen av tiden på dr Jens Torps sanatorium (vi skulle väl kalla det för sjukhem snarare) Sutterstad i Lillehammer. Då skalden kom dit första gången 1890 fanns där bara fyra patienter men siffran steg senare till 10 – 15 personer. Det sociala innehållet verkar ha varit en mycket viktig del av behandlingen och på det området tycks vår författare ha visat framfötterna. Om vistelsen på Sutterstad berättar O. Henrik Akeleye Braastad, själv boende i den vackert belägna gamla ”olympiabyn”. Han berättar också om Frödings omfattande författarskap under Norge-åren. Enligt Akerleye tillkom då ett hundratal dikter – bl.a. Strövtåg i hembygden. Därutöver skrev Fröding ett 45-tal andra texter och, inte minst, över 185 brev! Han låg sannerligen inte på latsidan fast ”sjukskriven”.

En annan artikel ägnar Akerleye systern Mathilda, som de flesta förknippar med Slorudsborg i Brunskog, som hon brukade på 1880-talet men halva sitt liv, från 1888 fram till sin död 1912, bodde hon faktiskt i Norge. Från Slorudsborg tog hon f.ö. med sig rättaren Anders Andersson, som talade fryksdalsmål och därigenom påverkade Gustaf Frödings skrivande på värmländsk dialekt. Anders Andersson blev kvar på gården Nes i Hedmark till sin död, som inträffade så sent som 1952! Vid broderns frånfälle ärvde Mathilda 38 000 kr och kunde vid sin bortgång testamentera 47 000 kr till en ”Gustaf Frödings minnesfond” för pauvres honteux.

Akerleye har också ett kapitel om förhållandet mellan Fröding och Hamsun, vilka faktiskt träffades i Lillehammer en gång, närmare bestämt den 22 september 1895. Avdelningen Fröding i Norge kunde gott ha varit ännu fylligare och av Kjell Fredrikssons förord framgår riktigt nog att de fyra uppsatserna av Akerleye bara utgör en liten del av artikelmanus och artikeluppslag denne har på lager. Kanske kan det bli en hel Frödingbok av det så småningom tror han och i den förhoppningen är bara att instämma.

Till sist får den lysande litterturkännaren och vältalaren Francis Bull ordet – ett tal om Gustaf Fröding och Norge från 75-årsjubileet 1966. Det är förstås högst läsvärt men det kanske inte varit så dumt att ha ett 40 år färskare bidrag från någon nu levande representant för norsk litteraturvetenskap!

En text som sällskapet enligt redaktörens förord gärna hade velat ha med – liksom också undertecknad – är Äventyr i Norge, ett muntert kåseri, som utgavs 1963 av Gudmund Michanek med illustrationer av Lars Wellton. Varför det inte var möjligt uppges inte!

För den grafiska formen svarar Anita Stjernlöf-Lund. Hon har valt att ta med texterna av Fröding i faksimil (ur Samlade skrifter). Den oöverensstämmelse det ger med bokens typografi i övrigt verkar en aning störande, men å andra sidan känns det rätt kärt att få återknyta bekantskapen med Samlade skrifters något ålderdomliga tryck!

Gustafsson, Lars, En vandring i minnenas värld. Ölmebygden kring sekelskiftet. Foto: Fredrik Johansson. Kd: Greenhouse infomedia, cop. 2008. 47 s. – Spiralhäftad – Ncagz Ölme

Av förlagstexten framgår att vi i boken, som har liggande format, får följa ölmesonen Lars Gustafsson (1889–1974) på vandring bland torpen och gårdarna i hans barndoms Ölme. Texten illustreras med samtidiga fotografier tagna av en annan ölmebo, Fredrik Johansson (1882–1967). De är något alldeles extra som bara de gör skriften värd att komma över. Plåtarna av glas upptäcktes i sågspånet på vinden vid en husrenovering på 1970-talet! Att bildkvaliteten är skiftande är med tanke på det förlåtligt.

Gustavsson, Jan, En fjärdingsman berättar – polisminnen från 1960-talet. Arvika: POEM förlag, 2008. 48 s. – Lz Gustavsson, Jan
1965 förstatligades polisväsendet. Det fick större ekonomiska resurser men verksamheten centraliserades också och förlades till större orter och därmed var den tiden slut, då praktiskt taget varje socken hade sin egen polisman, en fjärdingsman, med utomordentlig person- och lokalkännedom, vilket innebar att antalet brott som klarades upp var betydligt fler än i dagens samhälle. ”Förankringen, tilliten och förtroendet hos allmänheten var mer påtaglig än idag” skriver författaren på bokens baksida och tillägger: ”Då var våldet inte en utbyggd underhållningsindustri och då ville vi inte genomföra rättegångar som en ersättning för människors uppfattning om rätt och fel.” Den rädsla och otrygghet som nu förmärks i vårt samhälle är, menar han med all rätt, ”ett hot mot det öppna demokratiska samhället.” Författaren började sin bana som polis i början av 60-talet. Att vara lagens väktare ute på ”obygda” var nog relativt idylliskt, om än inte alldeles fridfullt förstås! Tyvärr skildrar han livet som polis i ganska generella termer. Antalet konkreta fall han återger blir inte så många och framställningen blir på så vis utan must och färg – i all synnerhet som han valt att inte ange orterna han verkat på med namns nämnande – men kanske var han i Ekshärad ett tag? Förvisso har han rätt i sina funderingar om förändringarna i samhället och i polisens arbete men det blir lite tunt det hela…

Gustafsson, Stig Göran, Blog över hele mej. Stehag: Gondolin, 2001. 112 s. – Hc

Detta är Stig Göran Gustafssons sjätte bok och denna gång är han tillbaka till sin barndoms Forshaga, som han berättat om i Dyvelsten (1992) och Längtan bor på ett högt berg (1993). Han debuterade som författare med två lovprisade novellsamlingar i slutet av 80-talet och i början av nästa decennium. I Dyvelsten (1992) berättar han om åren som fosterbarn i Forshaga men med bibehållande av den lakoniska stil han använt sig av i novellerna (inte så kryptisk dock). I den nya boken är alltså miljön åter Forshaga och Deje med omnejd (frånsett avstickare till Nordirland och Mexico, men nu är författaren bliven en yngling. Man kan kalla boken för en novellsamling men det är bara det att berättelserna har karaktären av skrönor, fast de nog verkar tagna från författarens mer eller mindre egna upplevelser i ungdomsåren. Han har aldrig varit roligare det är då säkert, fast en och annan av historierna verkar det vara blodigt allvar med och skrattet fastnar i halsen eller tidigare! I baksidestexten kan man bl.a. läsa att ”sina högst ofullkomliga gestalter porträtterar han med stor värme och humor.” Det är bara att instämma!

Gå och se Kristinehamn. Stadsvandringsguide utarbetad av Föreningen för Byggnadskultur, text ; Kjell Sundberg, teckningar. 3., rev., uppl. Krhmn: [Studiefrämjandet?], 2006. 87 s. – Ncagz Kristinehamn

Det är bara att konstatera att kristinehamnarna (och besökare av stan) kan glädja sig åt en betydligt mer omfattande och innehållsrikare stadsvandringsguide än exempelvis karlstadborna. 72 byggnader och andra intressanta besöksobjekt (det sjuttioandra är Picassostatyn!) beskrivs med all den utförlighet man kan begära avdet här slaget av publikationer. Utsökta teckningar, som kunde ha varit fler, av Kjell Sundberg, förhöjer bokens värde. Föreningen hade det inte så lilla häftet till salu på höstens bokmässor för endast 60 kr men har det inte längre i lager. Det torde kunna anskaffas via Kristinehamns bibliotek och/eller kulturförvaltningen därstädes. Kristinehamn har verkligen mycket att erbjuda sina besökare– inte bara den så vackert belägna statyn av 1900-talskonstens mest kända namn, utan också kyrkan som väl kan kallas en katedral, den sjönära miljön med gammal villabebyggelse, Frödinggården och den magnifika bojorten – för att nu nämna några sevärdheter.

Hagegård, Göran, Brunskogs kyrka. En liten berättelse om en kär kyrka. Stehag: Gondolin, 2007. 93 s. – Ic-c

En liten, vacker skrift, rikt illustrerad med foton från Brunskog och dess kyrkor förr och nu. Göran Hagegård, som ifjol uppmärksammades med en kortfattad biografi (se ovan!), skrev ursprungligen ”En liten berättelse om en kär kyrka” till återinvigningen av den kyrka, som den 29 juni 1972 drabbades av åskeld. Göran Hagegård skriver med stor innerlighet men på ett gammaldags språk, som kan kännas lite knaggligt. På 1870-talet beslöt församlingen att bygga sig en ny, mycket större kyrka. Den gamla revs men tack vare Nils Olsson i Talken räddades predikstolen, altartavlan och änglarna från att förstöras och till renoveringen av den nya kyrkan 1930 lät Bror Almquist, kyrkoarkitekten som verkligen var på modet i Värmland vid den här tiden, ta dessa gamla inventarier till heders igen! Att Eric Jonaeus, numera mest känd för målningarna i taket i Gräsmarks kyrka, även hade svarat för takmålningarna i Brunskogs 1700-talskyrka påminns man om tack vare några bevarade partier, som återges i boken. Det förnämliga illustrationsmaterialet bjuder också på några bilder av I. Lööfs gripande Kristusskulptur. Om Edane kapell från 1930 skriver Barbro Martling, dotter till dåvarande komministern Martin Martling, drivande kraft vid tillkomsten av kapellet. (Att Mathilda Frödings Slorudsborg var komministerbostad på den tiden kan vara värt en notering!) Inte minst tack vare det utomordentliga bildmaterialet är boken ett förnämligt tillskott till Brunskogslitteraturen!

Hallgren, Bengt, Synliga länkar. Sthlm: Carlsson, 2002. 151 s. – inb. – Hc

Bengt Hallgrens första bok sedan Fars järnhandel, om barndomens Arvika, har järnet som tema, denna fantastiska metall, som spelat en så ofattbar stor roll i människans liv alltsedan den togs i bruk 3 100 före Kristus i Ur i Kaldeen – enligt författarens uppgift. Sista kapitlet handlar lämpligt nog om järnskrot. Som bokens sista mening lyder: ”Civilisationens skrot har fjärmat oss från Edens lustgård. Om vi nu någonsin varit där.” En stunds kultiverad läsning, en exposé genom världshistorien i järnets tecken, spirituell, underhållande och bildande läsning, som i varje kapitel bjuder på någon överraskning i ämne eller ordvändning. Alltid tänkvärd om än stundom något betänkligt tillspetsad, för att inte säga tvivelaktig i formuleringarna. Esaias Tegnér, Tage Aurell och Selma Lagerlöf är närapå de enda värmlänningarna i boken och kapitlet om den sistnämnda inleder han sålunda: ”Selma Lagerlöf var inte särskilt beläst. Hon saknade över huvud taget en ifrågasättande och intellektuell hållning. Men dum var hon inte.” Jag är nu inte mannen att dementera denna uppfattning, men jag undrar ändå hur riktig den kan vara – hur vanligt har det inte varit att betrakta Selma som en godhjärtad och omedveten författare, som råkade ha en säck skröner på ryggen att dela med av? Hallgrens påstående ligger något i linje med denna tradition, som gång efter annan av lärda män och kvinnor fastslagits som felaktig och vilseledande. Men visst kan han komma med pricksäkra iakttagelser: ”Det värsta hos människan är hennes nöjen”– avslutningsmeningen på kortkapitlet om ”sadism, satanism, sensationalism, tre farliga s.” F.ö. är han en mästare på att hitta antydningar till pronazistisk inställning hos de allra flesta svenskar, som var med då det begav sig. Fri går inte ens den store Nathan Söderblom, vilket känns något oroande, men hans ”brott” var kanske inte så stort?: Ett brev från ärkebiskopen 1931 till Per Engdahl, en ganska brun rikssvensk, där han ”nedkallar Guds välsignelse över den nya rörelsen.” Förträffligt nog är boken försedd med personregister. Överlägset mest omnämnd är Adolf Hitler, om hans namn verkar bekant! Bengt Hallgrens bok handlar sålunda inte bara om järnet i människans historia….

Halvardsson, Susanne, Huset bevakar sin skugga. 6[Sthlm?]: S. Halvardsson i samarbete med Podium, 2007. 76 s. –

Susanne Halvardsson är född i Brattmon och har tre tidigare diktsamlingar, Floden (2004) och Drömmare! (2005). Hennes nya diktsamlingar består av dikter på haiku, vilket innebär att varje strof är på 17 stavelser, en regel som hon strängt iakttar! Det är alltså fråga om en mycket koncentrerad, förtätad dikt, som ofta känns gåtfulla men också sällsamt sköna. Ord som svärd, krigare, näktergal och månsken antyder släktskapet med den japanska lyriken. Anders Lagerquist i Falu-Kuriren ger diktsamlingen mycket högt beröm och skriver bl.a. om ”hennes utsökt välfunna och estetiskt sammangjutna haikudikter”. Hela hans fina recension är f.ö. utlagd på Författarcentrum Östs hemsida. Författaren själv kan nås på via e-mail: susannehalvardsson@hotmail.com

Säg frikyrklighet och tankarna, vågar man nog påstå, hos de allra
flesta går till Gnosjöområdet, trakterna kring Örebro eller Västerbotten. Den värmländska starka frikyrkligheten är om inte okänd så desto mindre uppmärksammad. Ändå sätter den fortfarande sin prägel på bygderna, framför allt i västra Värmland. I Nordmarken och Jösse härader. Årjängs kommun hamnar på bronsplats om andelen medlemmar i missions-förbundet sett på kommunnivå jämförs. Även i Arvika där frikyrkorna ligger i en båge kring centrum är den stora Missionskyrkan i ett nationellt perspektiv stark. Slående är dock hur sällan i en mer sofistikerad diskussion frikyrkorörelsens betydelse för det moderna Värmland berörs. Lokala pressorgan belyser maximalt pastorstillsättningar och när församlingar går i graven. Kopplingen religion-politik, religion-mentalitet eller religion-kultur görs emellertid vanligen med de mindre bokstäverna.
Men vad är det som hänt? För inte så många år sedan fanns över 100
missionshus i västra Värmland. I praktiken alla hade någon form av
relation till frikyrkan. Västra Värmland var en parallell till amerikanska Mellanvästern med konkurrerande församlingar och verksamheter. Ett religiöst smörgåsbord. Nu säljs missionshusen med de bibliska namnen Betania och Betel ut. Småorter som tidigt var präglade av en frikyrklig kultur liknar allt mera det övriga sekulära Sverige. Värmländsk frikyrklighet och frisinne har hört samman. Frikyrkligheten som sådan har varit ett samhällsbärande element bland andra.
   I boken Vart tar väckelsens folk vägen ? (Norma förlag) undersöker Sven Halvardson och Göran Gunner utvecklingen i Västra Värmland. För
författarna är området välkänd terräng. Halvardsson har sina rötter i
Töcksfors, Gunner i Arvika. Alstret rymmer en omfattande empirisk
undersökning av medlemsutvecklingen i aktuella församlingar samt
enkätsvar från personer som är aktiva eller har lämnat församlingen i
kommunerna.
   Att migration skulle vara en förklaring till den pågående halverings-processen överraskar förmodligen ingen läsare. Mer uppseendeväckande är då forskarnas slutsats att frikyrkans försvagning i Västra Värmland är intensivare än på andra håll med utbredd religiositet inom frikyrkliga ramar. Finns det någon regional förklaringsfaktor till den nedgången? Den diskussionen är komplicerad, men saknas i det över 400 sidor tjocka opuset. Med tanke på författarnas kvalitéer och mod hade en
förhoppning varit att de även försökt att finna denna faktor x. Kan
den kopplas till den klyfta som författarna finner råder mellan frikyrklighet och omvärld? Bör svaret inte sökas i den omvärld som (fri)kyrkan befinner sig i? Från de mer evangelikala delarna av svensk frikyrklighet – pingströrelsen och Evangeliska Frikyrkan tidigare Örebromissionen - skulle analysen säkerligen inriktas på att bibelsynen i församlingarna är något mer ”liberal” än vad författarna antog.
   Någonstans i framställningen ryms ord om medlemmarna i frikyrkan som ”de troende”. Här finns möjligen spår av ett omedvetet exklusivitets-anspråk, de troende är de frikyrkliga. Inte de per definition ”statskyrkliga”. Ett betraktelsesätt som i sig skapat polarisering mellan samfund och kanske också skapat en fyrkantig föreställning om vad ”religiositet är”. En annan anmärkning är den snäva fokuseringen på Baptistsamfund och missionskyrka. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen EFS var också stark i Västra Värmland.
   Framställningen rymmer också för diskussionen centrala ämnen som
sambandet mellan frikyrklighet och företagande eller om frikyrklighet
och politik. Om den omfattande undersökning ursprungligen var tänkt
som en forskningsstudie för internt bruk är resultatet ett helt annat:
en gedigen, rikt illustrerad och djuplodande framställning om ett
stycke värmländsk historia som det så sällan berättas om.
(Martin Tunström, politisk redaktör vid Smålandsposten)

Hammenbeck, Stefan, Stefan Johansson. Bara tiden och livet förslog. Med texter av: Stefan Johansson, Barbro Järliden, Stefan Johansson. Kd: Värmlands Museum, 2007. 214 s. + 1 DVD – Ibz Johansson, Stefan

En av fjolårets stora litterära – och konstnärliga! – händelser var utgivningen av Stefan Hammenbecks anslående biografi över en stor men nationellt inte så känd konstnär: Stefan Johansson. För Värmlands Museums besökare är han kanske mest känd som ”ljusmålaren”, framför allt interiörerna med lampavskärmningar, och som den omutliga porträttkonstnären, men av boken framgår att Klarälven och Klarälvdalen var ett annat älskat motiv. Att Föreningen Värmlandslitteratur utsåg boken till 2007 års vackraste värmlandsbok kan väl inte förvåna någon. Boken är ett praktverk, som formgivaren, Caroline Andersson, vilken också svarade för Konstnärsdrömmar i en värmländsk verklighet (2003), ska ha mycken heder av. Utöver Stefan Hammenbecks levernesbeskrivning och kunniga och föredömligt formulerade analys av ett märkligt konstnärskap bjuder boken på en DVD, som innehåller konstnärens ”Anteckningar om konst” och ”Dikter”, en direkt kopia av en handskrift Värmlands Museum har i sitt förvar. Stefan Johansson är ju starkt förknippad med Karlstad och Älvgatan, fast han bodde ett tag också på Herrhagen, men han är uppväxt i Norra Ny, där han levde från fem till cirka 19 år. Om konstnärens poetiska författarskap skriver Barbro Järliden under rubriken ”Så hövisk och så ljuv”. Utmärkt är den kronologi över honom, som Stefan Hammenbeck sammanställt, och naturligtvis avslutas boken med käll- och litteraturförteckning, namnregister och noter. Det är bara att hålla med museichefen Tomas Jönsson, när han i förordet skriver att med föreliggande verk får nu ”en av konstens särlingar en fullödig biografi”, denna, som Bodil Silwer skriver i Sambindningens recension ”synnerligen innehållsrika biografi, som lyfter fram ett intressant och viktigt konstnärskap.

Hansén, Gunnar, & Leimar, Sören, De tysta tecknen. Symboler i Betlehemskyrkan, Karlstad. Kd: Karlstads missionsförsamling, 2008. 24 s. – Ic-cMäktigt reser den sig, Bror Almqvists skapelse från 1928, i hörnet Östra Torggatan–Herrgårdsgatan och än mäktigare ter den sig inifrån, Betlehemskyrkan i Karlstad. Med anledning av 80-årsjubileet har missionsförsamlingen givit ut det här överdådigt rikt illustrerade häftet om kyrkans symboler, som Betlehemskyrkan har unikt många av inom svensk frikyrklig arkitektur. För den som dagligen passerar kyrkan är skriften en nyttig påminnelse om och vägvisare till kyrkans alla ”heliga tecken” som fönstermålningar, textilier, armatur, utsmyckningar av alla de slag alltifrån kyrkportarnas vackra järnsmide med reliefen, som föreställer Maria och Jesus som barn, till Lena Söderlunds och Hans Thybergs färggranna textila collage från 1993 i församlingssalen. Den som sällan trätt inom dörrarna till kyrkan blir näst intill bländad av all denna rikedom som visar sig finnas innanför kyrkans väggar. En både vacker och värdefull skrift om en för karlstadsborna överlag nog ganska så anonym byggnad – sin djärva arkitektur till trots. För den grafiska formgivningen svarar Louise Andersson, som gjort ett förstklassigt arbete.

Hardestam, Malin, Bullen ska inte sova själv. Text och bild: Malin Hardestam. Malmö: Egmont, 2008. [26] s. – Hc

Förre barnbibliotekarien Helena Vermcrantz, som numer bl.a. recenserar barnböcker i Karlstads-Tidningen, skriver att historien om ett litet trollbarn som inte vågar sova utan sin mamma har ”en rolig och oväntad upplösning – en knorr precis som en bra historia ska ha, men, den borde inte ha skrivits på vers”. Men hon är imponerad och anser det vara ”en mycket lovande debut.”

Harvig, Hans, Farbror Eberhards tryckeri. Om böcker, boksamlare och boktryckare i Värmland. Kd: Harvigs antikvariat, 2000. 81 s. – Ae

Värmländsk kulturhistoria serverad i en mycket läcker ”förpackning” – en bok som det är en fröjd att bara bläddra i för dess många illustrationer av gamla böcker och bokälskare. Flertalet av bokens uppsatser har tidigare varit publicerade men inte den första som sändes i radio 1983, den om den märklige och omskrivne Övre Ulleruds-prästen Sven Kihlman, som här uppmärksammas särskilt för att han i ståndsriksdagen tog initiativet till den stora kalenderreformen 1753, då Sverige gick över till den gregorianska kalendern, vilket gick så till att den 17 februari genast följdes av den 1 mars! Den följande uppsatsen om Karlstads första boktryckare är en sorglig historia från 1700-talets, ofta brandhärjade stiftsstad, tidigare publicerad i Wermlandica 1984. I artikeln Emanuel af Geijerstams böcker blir vi bl.a. påminda om Alkvetterns bibliotek, som Lundsbergs skola sorgligt nog sålde ut för 700.000 kr för några år sedan, och i Farbror Eberhards tryckeri får vi bekanta oss med en ovanligt originell person, nämligen Paul Gustav Andreios Lidback, alltså förebilden till en av kavaljererna i Gösta Berlings saga, vilken utgav åtskilligt ur egen fatabur, bl.a. tidningen Socrates och Solon. Hammarö tidskrift, 1830-1831. Tyvärr innehåller uppsatsen flera fel enligt en kännare av Lidback. Uppgiften att denne skulle ha bott på ”Där Ner” i Mårbacka gläder inte en östemting – för att nu ta ett exempel – ”Där Ner” finns det många av i Sverige och Lidbacks låg i Södra Gunnerudstorp. En lättsam avslutning bjuder författaren på i kåseriet om dedikationer i Selma Lagerlöfs böcker på Mårbacka. Varje uppsats avslutas föredömligt nog med litteraturhänvisningar, men här, till bokens sista kapitel, saknar jag referens till Göran Tunströms vemodsroliga berättelse i Juloratoriet om när den åldrande författarinnan anställer Sidner för att sprätta upp böckerna med dedikationer i hennes bibliotek. Boken med detta varierande innehåll avslutas naturligtvis med personregister.

Hedin, Erling, Tiden stod aldrig still. Ekshärad: förf:s förlag, 2008. 176 s. – Lz Hedin, Erling
Författaren, som är uppväxt i Ekshärad och i stort sett förblivit sin bygd trogen, har tidigare utkommit med en bok om byn Våle, Folket vid älven (2003), som är helt utsåld sedan länge, och De blå baskrarna från Ekshärad (2006). Han är född 1939 och således numer pensionär, fast tydligen mer till namnet än till gagnet! Ingen tvekan råder om att detta är en självbiografi, men den är absolut inte av det mer konventionella slaget – tvärt om!
   Boken kan sägas grovt sönderfalla i tre delar. Den längsta handlar om författarens hyss, som ofta var ganska så hiskeliga, i ett mellanavsnitt berättar han om sin tid som FN-soldat och i ett avslutande stycke om sista åren som kyrkvaktmästare i sin hemsockens kyrka. (Att han skulle kröna sitt hyssrika liv med att hamna så i kyrkans famn kommer onekligen som en överraskning, men hans ”förebild”, alltså Emil i Lönneberga, slutade ju som kommunalråd eller liknande, så varför inte?”
   I sanningens namn bör tilläggas att författaren berättar också något om sitt arbetsliv före kyrkvaktmästeriet – framför allt jobbade han som bilreparatör, och om sitt nöjesliv – han har under sitt liv besökt 80 festplatser berättar han i ett särskilt kapitel med förteckning över platserna ifråga. Det framgår också av hans minnesbok att han varit mycket aktiv inom föreningslivet och inom kommunalpolitiken. Ibland blir han väl lite onödigt privat men i stort sett är boken en mycket rolig läsning.
   Erling Hedin måste ha haft en hel bataljon skyddänglar i sitt släptåg under sitt hyssrika liv för många av spratten var faktiskt inte så alldeles oskyldiga och många var klart dumdristiga som när han elva eller tio år gammal fick för sig att köra pappas buss – han var chaufför åt NKlJ. Det bar ganska snabbt i diket, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att han inte nådde ner till bromspedalen och knappt kunde röra på ratten – servostyrning fanns som bekant inte på den tiden. Varken han eller kompisen kom till skada eller bussen, som lätt kunde dras upp av en tillkallad traktor, men visst hade det kunnat sluta mycket illa! Författaren skriver på ett ställe att ”jag tror döden är rädd för mig, han vänder när jag möter honom” och så verkar det faktiskt att vara.
   Erling Hedin är – milt uttryckt – en färgstark person och han har följaktligen levt ett färgstarkt liv – föga tryggt och ombonat. Tiden stod aldrig still är titeln han givit sina memoarer och den är väl vald. Det är bara att hålla med Tina Papadopoulou, när hon på bokens baksida skriver, att ”Ni kommer inte att ha en tråkig stund med Erlings memoarer framför näsan” – det vill säga, någon gång emellanåt kan han nog bli lite tråkigt privat!

Bokens lauout, av Ingela Sjöberg, är redig och rejäl men tråkig, kanske beroende på den – enligt min mening – trista typografin. Att titelbladets framsida saknar författarens namn är en miss. F.ö. har jag under läsningen störts av att Kyrkheden genomgående skrivits med liten bokstav – liksom Fryksdalshöjden! Korrekturläsningen är annars inte dålig.

Hedlund, Hans Peter, Kormålningarna i Södra Råda gamla kyrka = The Chancel Paintings of the Old Church at Södra Råda. Sthlm: Riksantikvarieämbetet, 2007. 36 s. 9 pl.bl. – Ie
Södra Råda gamla kyrka, Värmlands enda bevarade medeltidskyrka, brändes ner i december 2001 och därmed kyrkans välbevarade medeltida målningar.
Den flitige fornforskaren Måns Mandelgren var det som ”upptäckte” kyrkan och i ett påkostat planschverk från 1862 utgavs Mandelgrens kopior av målningar i svenska medeltidskyrkor, däribland en i färg av koret i Södra Råda kyrka. Den var emellertid inte helt tillförlitlig framhåller Hans Peter Hedlund. En färgrekonstruktion av målningarna i koret, som gjordes direkt på timret, genomfördes i början på 1980-talet, men kom aldrig att publiceras – förrän nu alltså.
Målningarna är verkligen vackra – det är en skönhetsvärld som öppnar sig vid betraktandet av de väldiga planscherna! Riksantikvarieämbetets förhoppning i förordet, att ”det av detta verk ska framgå att den medeltida bildkonsten har mer att ge utöver den rent berättande funktionen” uppfylls med råge!

Hedstrand, Hans, Förbundet Varer Svenske 100 år. En krönika om den eviga ungdomens år. Kd: H. Hedstrand, 2007. 210 s. + 1 CD – Em-c

1907 bildade några patriotiskt sinnade elever vid Karlstads h.a. läroverk, som på 1960-talet kom att byta benämning till Tingvallagymnasiet, Förbundet Varer Svenske. Medlemsantalet har aldrig varit stort i föreningen. Under de hundra åren har 542 ungdomar – av manligt kön – varit medlemmar av föreningen. För inträde krävs styrelsens accept! Att föreningen kom till två år efter unionsupplösningen 1905 är säkert ingen tillfällighet!
Boken innehåller utförliga referat av föreningens protokoll och det bästa med boken är att med hjälp av dessa får vi en unik inblick i gymnasisternas liv och tänkande och låter oss uppleva de enorma förändringarna i samhälle och skola under de hundra åren utifrån elevernas perspektiv – för att nu låna en och annan formulering från ”baksidestexten”.
Vad man bör hålla i minnet är medlemmarna i FVS kanske inte var/är helt representativa för elevkåren i stort? Självklart är boken av stort skolhistoriskt intresse men kanske mer av personhistoriskt. Varje medlem har sin lilla biografi. Inte så många men väl valda illustrationer pryder boken, formgiven av Anita Stjernlöf-Lund, vilket innebär att det är en snygg och genomtänkt produkt. Till boken hör något så sensationellt som en CD med en intervju med förbundets grundare, Ivar Heijbel, född 1892.

Helinder, Märta. Tankar från en korvkiosk. Ekshärad: Noble art förlag, [2000]. 117 s. — Hc

Märta Helinder har sålt korv i den kulturminnesmärkta kiosken på Stora Torget i Karlstad sedan 1997. Från denna centrala position har hon upplevt en hel del och träffat många människor av olika slag – fått fungera som turistinformator bl.a. på grund av att Karlstads kommun valt att gömma undan sin turistbyrå i Haga, fått trösta, utbyta tankar eller bara fått stå till tjänst med korv och bröd och potatismos, tillagat varje morgon av 40 kg potatis! Emellan kunderna har hon hunnit tänka på lite av varje om Torget, om vad som gått snett i samhället, om gamla tider — inte minst på barndomshemmet vid Brattforsheden, pappans slit på tegen och i skogen, märren Massa, julfirandet, utflykten med ”Selma Lagerlöf” och mycket annat. Märta Helinder är en ”korvtant”, som kan uttrycka sig lätt och smidigt i skriftlig form.. Hennes blandade anrättning är både ”lättsmält”, tänkvärd och charmfull! Några avgörande bidrag till lösningen av världens problem ger hon väl inte i sin lilla kåserisamling, trevligt illustrerad förresten – av barnbarn eller så misstänker jag, men att möta en människa besjälad av god vilja är alltid uppfriskande!

Hellström, Lena, & Högberg, Sune, Eld som lust – eld som våda. Nora: Himlajorden, 2007. 237 s. – M

Tillsammans har Lena Hellström och Sune Högberg skrivit, illustrerat och formgivit ett tiotal, alla lika vackra och påkostade böcker. Det här är ett praktverk – som anstår ett sådant både allvarligt och lustfyllt ämne som elden, som alltid är så fotogenique! Att det är mysigt med eld framgår klart av boken, som tar upp allt med anknytning till detta element – barn och eld, festseder, vedeldad bastu, mat och eld, bröd och eld, eldsjälar (!) och – inte minst – eld som våda. I Sverige inträffar varje år 10 000 anlagda bränder och i minst hälften av fallen är barn eller ungdomar de skyldiga. Lena Hellström menar att samhället kanske skulle förskonas från mängder av bränder, inte minst av skolor, om barn och ungdom tidigt fick stifta bekantskap med den röde hanen under naturliga och avspända former. En from förhoppning som undertecknad delar helt! Författarna bor i Ramshyttan utanför Nora så naturligtvis är bokens miljöer oftast hämtade därifrån men lite värmländskt hittar vi ändå i boken. Björn Ahlgrenssons underbara målning Skymningsglöden ger anledning till ett besök på Rackstadmuseet, och från Sahlströmsgården med sina fina fryksdalsspisar får vi ett längre lovordande reportage. I kapitlet Ler och eld blir vi bekanta med två keramiker i Mölnerud utanför Arvika, Anders Fredholm och Göran Bergh, som bränner sin keramik med hjälp av vedeld och därmed menar sig erhålla resultat som inte går att få i en elugn. En bildskön bok, som bjuder på både mysig och tänkvärd läsning!

Hembygden 2002. Åmål: Dalslands Fornminnes- och hembygdsförbund, 2002. 208 s. – Ncbh(p)

Anledningen till att jag tar med denna årsbok från Dal är helt egoistisk. Det förhåller sig nämligen så att bland bokens kapitel finns ett författat av undertecknad, om Karlstads stifts- och läroverksbibliotek, som bevisligen ligger i Värmland, fast jag i min artikel försökt att göra det så dalsländskt som möjligt! Jag tycker själv att uppsatsen blivit rätt lyckad, d.v.s. om texten vågar jag inte uttala mig om, jag tänker på utformningen med ett trevligt bildmaterial och dessutom en liten men inte alldeles oäven litteraturförteckning. F.ö. innehåller boken ytterligare två ganska så värmländska inslag: tolv sidor om hävdatecknaren och Sunne-prosten Anders Fryxell, född i Edsleskog, alltså på Dal, och 14 sidor om F. A. Dahlgrens tid, sommaren 1840 närmare bestämt, som informator på Christinedals herrgård mitt i Dalsland. Lustigt nog fann denne tjugofyraårige värmlänning att herrgårdslivet var i livligaste laget. Som Bertil Holmström uttrycker det: ”Något som tydligen både förvånade, roade och slutligen också tröttade informatorn var det livliga sällskapslivet kring herrgården.” Annat intressant om än inte värmländskt i boken är Lars Gahrns följetong om Dalslands äldre historia, en artikel om Bolstads prästgård av Christian Aarsrud (något för Stiftsboken egentligen) och en debattartikel av Sven-Olov Andreasson, Har Dalsland en framtid?, där han pläderar för att landskapets kommuner (4 eller 5 stycken?) skall slås ihop till en. Men varför inte ett länsbyte? Detta mastodontlän som heter Västra Götaland – kan det vara något att utgöra en bråkdel av? I norr finner Ni ett lagom stort län med samma bekymmer och problem som Ni, kära dalslänningar! Vi skulle säkert komma bra överens!

Hembygden 2008. Färgelanda: Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund. – Ncbl(p)

Dalslänningarnas motsvarighet till vår Värmland förr och nu heter Hembygden kort och gott men inte så originellt. Årets, alltså 2008 års Hembygden består till nästan hälften av en uppsats av Christian Aarsrud. För värmlänningarna tör han vara mest känd för sin doktorsavhandling, Smidda gravkors – en studie i folklig formbildning (1982), som innehåller mycket av värmlandsintresse – järnkors finns ju på många fler ställen i Värmland än i Ekshärad! I Hembygden skriver han dock om något helt annat, nämligen om gårds- och bygdemålare på Dal. Hur han har lyckats får ihop så mycket fakta om så många, säkert inte särskilt omskrivna konstutövare ter sig som en gåta. Många illustrationer i färg ger prov en konst som oftast är rätt medioker men säkert har sitt topografiska värde och har personhistoriska intresse om inte annat. Det vore en nåd att stilla bedja om att en liknande dokumentation kunde komma till stånd om de värmländska motsvarigheterna till dessa dalslandskonstnärer – men jag tvivlar på att det skulle finnas någon värmlänning tillräckligt intresserad av det. Man kan undra om Värmlands Museum kan ha någon samling av sådana här konstverk? En gång i tiden hade man där en utställning av gåramålare men det var nog en vandringsutställning och inte särskilt värmländsk.

Hernström, Gunhild, 1907. Resan mot framgången och den digitala teknikens födelse. Ett hundraårsminne. Krhmn: Norlén&Slottner, 2008.. 99 s. – Lz Nyquist, Harry

Det är inte av en slump som en av föreläsningssalarna på Karlstads universitet är uppkallad efter den värmländske uppfinnaren Harry Nyquist (1889–1976). Han var uppväxt i Nilsby i Kils kommun men bygden blev honom snart för trång och 18 år gammal emigrerade han till Staterna, där han 1917 avlade en doktorsexamen i fysik vid Yale-universitet, vilket blev starten för en enastående forskarkarriär. Vid sin död innehade inte mindre än 138 patent! Av universitetslektor Bertil Granbergs förord framgår att Nyquist ”lade den teoretiska grunden till mycket viktiga delar både till dagens moderna digitala TV-nät och det gamla analoga TV-nätet”. Han var helt enkelt en förgrundsman inom den digitala teletekniken! Gunhild Hernström, som växt upp i Nilsby (eg. Gunnarsbyn) som granne till två av Harry Nyquists syskon har naturligtvis intresserat sig för denne sentida John Eriksson och för något år sedan kom hon över en bunt brev från honom till föräldrar och syskon i hembygden. En stor del av boken upptas av dessa brev. De flesta är från de första åren i USA men det sista så sent som från 1950. Utöver detta skriver Gunhild Hernström om uppfinnarens hemtrakt, uppväxt och om hans släkt och föräldrar. En släkting till Harry Nyquist skötte en skjutsstation i Nilsby och har berättat att Selma Lagerlöf som tolvåring stannade till där tillsammans med Adolf Noreen och intog sin medhavda, läckra matsäck inför ögonen på husets ”fattiga barn”. Efter måltiden ska Selma och Adolf gått ut och kastat snöboll och krossat det ena fönstret på huset! Det låter ju inte så bra men både Selma och Adolf kan väl genom liv och verk sägas ha gottgjort för dessa försyndelser! Boken är – har jag anledning att förmoda – den första biografin över en mycket stor svensk, som tillika var värmlänning. Det är inte på något vis en fullständig levnadsteckning men den ger oss hans ”rötter” och är en påminnelse om ett värmländskt geni, alltför lite känt!

Hidén, Bo, En liten fin kokbok för pokerspelare. [Kd?]: Poker Press, [2007?]. 76 s. – Qcab

Enkel och god men rejäl är maten förre universitetskanslern Bo Hidén bjuder oss på i sin bok Pokermat. Stilen är humoristiskt knastertorr. Detta är nog den enda kokbok, som jag läst rätt igenom – må vara att den inte är så tjock. Flera gånger påminns läsaren om att pokergänget ifråga vistas i värmländsk miljö. Älg bjuds det på flera gånger och vad kan vara mer värmländskt! Boken är frukten av 35 års spelande – och käkande! Allt torde alltså vara väl utprovat. Boken har en utmärkt layout och som alla kokböcker är den rikt illustrerad med perfekta foton i färg. Recepten kan ibland tyckas vara skamligt enkla, men hellre det än tvärtom. Med tillfredsställelse konstaterar undertecknad att författaren nämner rökning av cigarr som en av de njutningar en pokerspelare kan hänge sig åt. Att skriva sådant är väl snudd på hädelse i dessa tider, då drickande av starka drycker anses helt ok men tobaksbruk av vad slag det vara månde, ja snusning undantaget, är i klass med majestätsbrott!

Holmström, Erik, Vänerns fyrar — lysande kulturhistoria. En bok om Vänerns fyrar och deras kulturmiljö. Lidköping: Vänermuseet, 2000. 192 s. — Inb. — Prcd

Eftersom Vänern, vår eget innanhav, lär ha 22.000 öar, holmar och skär, måste behovet av fyrar och båkar vara stort. I boken finns 160 fyrmiljöer dokumenterade med foto och allt, men den innehåller också en del om sjöfarten på Vänern i allmänhet och har naturligtvis ett särskilt kapitel om Venerns seglationsstyrelse, den institution som sedan 1799 vårdar sig särskilt om säkerheten för sjöfarten. Roligaste läsningen hittar vi i kapitlet ”Glimtar från livet kring fyren. Större delen av boken upptas förstås av en beskrivning i ord och bild av alla fyrarna – av vilka två ännu är bebodda. Illustrationerna är många och några av dem betagande vackra. Litteraturförteckning och register över fyrar och över ort- och personnamn avslutar denna bok, som Birgitta Mandorf i NWT kallar ”ett utomordentligt dokument över den fyrmiljökultur som blomstrade på öarna i Vänern från 1800-talets mitt och framåt och som idag håller på att försvinna…”

Högstrand, Kerstin, & Lerin, Lars, Tröstpriser och sidovinster. Brev och bilder 2000-2003. Sthlm: Cora, 2006. 323 s. – Ibz Högstrand, Kerstin

Tröstpriser och sidovinster var också namnet på den utställning av brev och kort, som de båda konstnärerna hade på Heidruns bokcafé för några år sedan. Den vackra och omfångsrika boken är Cora förlags första utgivning – en smakstart kan man kalla det för! Bakom förlaget står Yvonne Ihmels, gammal teater- och klasskamrat från Munkfors till Lars Lerin. Sedan några år ger hon ut kulturtidskriften Cora, som har en feministisk inriktning, ja lite värmländsk är den väl också! Boken var en av storsäljaren i Värmlandsmontern under bokmässan i Göteborg priset till trots, 385 kr vill jag minnas, och det föga fickvänliga formatet. Föreningen Värmlandslitteratur, Bok i Värmland och Värmlands Museum brukar i samband med Den Värmländska bokmässan på museet utse Årets värmlandsförfattare. Att valet i höstas föll på paret Högstrand-Lerin får anses rätt självklart! Boken har recenserats i åtskilliga publikationer och genomgående erhållit strålande recensioner.

Låt oss se vad recensenterna tyckt i några tidningar. Fredrik Sjöberg i SvD skriver bl.a.:”Hur man än ser på saken är det han som är stjärnan och hon hans goda fé, som förlåter, förstår och förmanar, Utan hans galghumor och hennes underbara självironi vore boken omöjlig.” Och vidare: ”För visst är detta mer än en i raden av bort-från-drogträsket-böcker. Ett slags nattorientering i Lerinland utan den ofta slingriga omvägen via konstvetarna.” I GP skriver Gunilla Grahn-Hinnfors att ”Kerstin Högstrand och Lars Lerins gemensamma projekt får det mesta i litteraturväg att framstå som räddhågset garderat.” Hon avslutar med: ”Lerin och Högstrand nuddar vid det bottenlösa, det som inga självhjälpsböckere i världen fixar. Vi hamnar alla där i den mörka hålan någon gång i livet men få har möjlighet att omsätta erfarenheten i bild och ord. Med all sin brustenhet och gråt är detta en trösterik bok. Fler som har varit där. Och kommit tillbaka.” I Borås Tidning heter det bl.a.: ”Här är det inte bilderna som står i centrum – även om de finns med i rikligt mått – utan en personlig berättelse, eller snarare bekännelse, från ett år fyllt av kamp mot en allt förtärande kärlekssorg, depression och drogberoende. Det är en totalt hudlös människa som träder fram, närmast exhibitionistisk i sin öppenhet…” I Dagen kallar Inger Alestig boken för ”en guldgruva att ösa ur både för den som älskar konst och för den som älskar människor.” Och hon tillägger: ”Boken blev uppmärksammad stort när den kom tidigare i höstas och det är den väl värd.”

Hör Fröding! Tonsatta dikter och upppläsningar av Frödingtexter i urval av Håkan Hagegård. Textredaktion och kommentarer av Dag Nordmark. Kd: Gustaf Fröding-sällskapet i samarbete med Bild,Text&Form, 2008. 126 s. + CD. (Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie ; 39) – Gcz Fröding, Gustaf

Till boken hör en CD med 21 Fröding-texter, tonsatta och framsjungna eller bara upplästa. Dikterna, som det oftast är fråga om, finns också återgivna i boken – med kommentarer av professor Dag Nordmark, som ger oss textens historia och en mer eller mindre utförlig analys av den, för att avsluta med uppgifter om de tonsättningar som oftast finns och deras öden. Dessutom innehåller boken artiklar av redaktören själv, Håkan Hagegård, Lars Löfgren, Urban Andersson, som skriver om sin far, Anders Andersson, författare bl.a. till ett spel om Fröding, nyligen utgivet från trycket, Ulla-Britt Edberg, som en gång i tiden skrev texten till den lovordade operan Flickan i ögat (som aldrig kom att framföras på Karlstads teater!), och Lennart Hedwall, vars uppsats heter Fröding i musik.

Att den mest musikaliska av svenska skalder lockat fler tonsättare än någon annan är inte så överraskande. Att några av dessa tonsättningar hör till vår dyraste visskatt framgår av CD-skivan, som bjuder på en rejäl överraskning – det är inte Jussi Björling, som får sjunga Säv, säv, susa utan en för mig obekant sångare, Jorma Hyninen, som framför den oändligt sorgsna sången mindre glansfullt än Jussi men förmodligen är hans tolkning riktigare.

Hör Fröding! Är en fröjd för både öga och öra! Ännu en höjdpunkt i Gustaf Fröding-sällskapets utgivning. Medlemmarna får verkligen valuta för sin årsavgift. Kjell Fredriksson heter ordföranden för detta blomstrande sällskap, som så väl vårdar arvet efter Fröding.

Idrott i Nordvärmland under 100 år. En bok om fotboll, längdskidåkning, biathlon, backhoppning, alpint, friidrott, handboll, volleyboll, skolidrott, kvinnoidrott, orientering, racketsporter, innebandy, bowling, issporter, golf, ridsport, idrottsanläggningar, idrottens sponsorer. Sammanställd av John Eriksson. Illustrationer: Björn Östlund. John Eriksson, Torsby 2007.

Hösten 2007 utkom ett mäktigt bokverk med titeln Idrott i Nordvärmland under 100 år. Huvudförfattare, förläggare och ensamfinansiär är John Eriksson, välkänd idrottslärare i Torsby och framgångsrik friidrottstränare i SK Bore. Det är nära 100 år sedan den första idrottsföreningen, Torsby IF, startade 1909.

Nordvärmland kan definieras på olika sätt. Många karlstadbor behöver nog inte komma så långt norr om Fagerås, förrän de tycker sig vara i Nordvärmland. Torleif Styffe räknar gamla Finnskoga-Dalby kommun som Nordvärmland. Olika myndigheter benämnde en gång Hagfors, Munkfors, Sunne och Torsby kommuner Norra förvaltningsregionen I den här boken är det helt enkelt nuvarande Torsby kommun som är Nordvärmland.

Det är ett i flera avseenden stort verk som John Eriksson och hans 256 medarbetare har åstadkommit, 472 fullmatade och välillustrerade sidor i stort format. Två medarbetare tackar John alldeles särskilt, Alf Brorson för textgranskning och Peter Dahlström för grafisk formgivning.

Ett stort antal såväl lagidrotter som individuella idrotter har egna kapitel, liksom skolidrotten och Stjerneskolans framgångsrika idrottsgymnasium. De mest omfattande kapitlen ägnas fotboll, längdskidåkning och friidrott. På senare år har tillkommit bowling och golf.

I kapitlet Kvinnoidrott uppmärksammas gymnastiken och Anna-Lisa Pewe. Hon deltog i en gymnastikuppvisning på Ladugårdsgärde i Stockholm 1930, var ledare för en grupp vid Lingiaden i Stockholm 1949 och avslutade sitt sista gymnastikledaruppdrag i pensionärsföreningen Kontakt under år 2007.

Ett grundmaterial till boken är de detaljerade anteckningar som John Eriksson fört under en 33-årig ledargärning, annat material har han fått genom de många medarbetarna. Personlig kontakt med de äldre, legendariska skidåkarna, t.ex. Finnskoga-Lasse, har Helge Balkåsen förmedlat. Stora fotoarkiv, bl.a. Anna-Lisa Pewes, har också ställts till förfogande. Det finns också en hel del tryckta källor, t.ex. olika föreningars jubileumshistoriker. Sådana har bevisligen använts, även om de inte alltid finns med i källförteckningen. Ett exempel på detta är en underbar historia i SK Bores 20-årsjubileumsskrift från 1948. Holmes Eriksson berättar om backhoppning i Badabacken, som hade en särskild finess: Johan Spetz´ lagårdsvägg, som delvis ersatte bromsplanet. En åkare benämnd Kalasmagnus åkte vid ett tillfälle rakt in lagårn ”där han skrämde Spetzens bästa avelssugga så till den milda grad, att hon enligt vad Spetz påstod inte blev människa igen på en hel vecka.”

Många stora idrottsprofiler passerar revy: Sven-Göran Eriksson ”Svennis”, Patrik Bodén, en gång världsrekordhållare i spjutkastning och därmed Värmlands ende sådan i en friidrottsgren, Toini Gustavsson-Rönnlund, Lasse Olsson ”Finnskoga-Lasse”, dubbla Vasaloppssegrarinnan Ulrica Persson, skidskytten Mikael Lövgren, som ett år vann totala världscupen och många, många andra fram till och med Marcus Berg, vårt nyaste framgångsrika fotbollsproffs. Men boken är också en hyllning till alla de andra, som kanske inte nådde den yppersta eliten men ändå hade stor glädje i sitt idrottande liksom de många ledarna, som under årtionden lade ner hundratals timmar av ideellt arbete för att hjälpa idrottsungdomen. Det finns ledare, som ägnat 70 – 80 år åt sina kära idrotter!

Ute i de små tätorterna i den vidsträckta kommunen har funnits ett stort antal idrottsföreningar. I äldre tider hade inte föräldrarna möjlighet att skjutsa barn och ungdomar till olika aktiviteter utan idrotten måste bedrivas lokalt.

Jag tror inte att det kan finnas någon annan svensk kommun, som har fått sin idrottshistoria så detaljerat och skickligt klarlagd, och detta gäller hela kommunen. Detta är utomordentligt värdefullt. I dag är ju idrottshistoria en erkänd specialitet inom historievetenskapen (med en professur i Stockholm). Skulle man önska sig något ytterligare i boken, vore det ett namnregister. Men även utan detta går det bra att hitta genom den överskådliga dispositionen. John Erikssons storverk har välförtjänt belönats med Torsby kommuns kulturpris år 2007.

Ivarsson, Veronica, Ditt varma leende. Foto: Erik Andersson. Krhmn: Alma, 2008. 111 s. – Hc.03

Veronica Ivarsson har sina rötter i Chile och Peru men har bott länge i Sverige och behärskar svenska språket – som en infödd kan det verka. Hon har förälskat sig i den värmländska naturen och tydligen inte bara i den! Kärleken till naturen och till den älskade flätas in i vartannat. Språket är enkelt och rättframt. Detta är dikter som det inte är svårt att tycka om – trots deras lätthet eller kanske just därför? Varje uppslag består av en dikt och en bild i färg. Erik Anderssons fotografier av värmländska miljöer, oftast anonyma, är kanske inte märkvärdiga men vackra och sammantaget ger text och foto ett tilltalande intryck – och utgör god reklam för Värmland!

Jacobi, Jutta, Zarah Leander. En stjärnas liv. Översättning: Sofia Lindelöf. Västerås: ICA, 2007. 294 s. – Ijz Leander, Zarah

Författaren presenteras på skyddsomslaget som journalist och författare, doktor i germanistik, boende i Hamburg och Stockholm. Tydligen behärskar hon svenska språket väl men hon har skrivit boken på sitt modersmål. Det tyska perspektivet gör sig påmint ibland men känns inte störande – snarare lite pikant ibland. Zarahs två memoarböcker har varit hennes rättesnöre skriven hon i förordet men drar sig inte för att ifrågasätta eller rentav underkänna ett och annat i memoarböckerna. Divan är inget alldeles pålitligt sanningsvittne i alla situationer. Vad gäller Zarahs barn- och ungdomsår refererar hon ofta till brodern, 102-årige Jonas Hedberg, som hon fick en längre intervju med innan han gick bort.

Undertecknad, som inte var särskilt påläst i ämnet i förväg – milt uttryckt – tycker att Jutta Jacobis biografi varit en stor läsupplevelse. Zarah var märklig, en verklig megastjärna, firad och hyllad Europa runt och erbjuden feta gager för att komma och filma i Hollywood. I de första kapitlen berättar Jacobi om barn- och ungdomsåren i Karlstad. Av föräldrarna hade hon bäst kontakt med fadern, som hon spelade musik tillsammans med, medan mamman tydligen var en kylig natur. (Pappan hade andra konstnärliga talanger än att spela flöjt, han skrev dikter på mål, som publicerades i NWT under pseudonymen Finnalsh.). Ekonomin var god men fluktuerande och särskilt under faderns sista tio levnadsår (han dog 1929). då han led av någon sjukdom, troligen Alzheimer, fick familjen det betydligt knalare. Zarahs första offentliga framträdande ägde rum vid sex års ålder som pianist på Statt. Hennes första teaterbesök, som gällde Peer Gynt, blev omvälvande för henne. Karlstad var känt som ett riktigt teaternäste heter det i boken. (Kanske stödjer sig Jacobi här på Lars Löfgren, som finns med i litteraturförteckningen men inte Ragnar Ljung). Karlstads teater blev hennes andra hem kan man säga, men ”skolan var ett helvete” tyckte hon och avsåg därmed Flickskolan, som existerade in på 60-talet. Zarah, som i begynnelsen skrev sitt namn Sara, trodde sig vara ”den fulaste flickan i stan.” Livet igenom klagar hon över sin längd, men 174 cm låter inte så katastrofalt långt – inte i våra dagar, men kanske var det så då? I skonummer hade hon 41,5.

Hade hon inte fått möjligheten att komma ifrån sin teaterfientliga familj och den instängda småstadsatmosfären, hade det kanske inget blivit av Zarah i nöjesbranschen, men efter flickskolan erbjöds hon av en väninna till familjen att följa med till Riga och bo där under ett år eller så. Staden var på den tiden en blomstrande, mycket tysk kulturstad och Zarah tog alla tillfällen i akt att förkovra sig i tyska och gå på teater och annat nöjsamt. Efter ”rigakuren” (som Jacobi kallar vistelsen i Lettland) lyckas hon – likt Selma Lagerlöf en 60 år tidigare –övertala sina föräldrar att låta henne få ge sig av till Stockholm för att utbilda sig till skådespelare. Svåra år följde men så småningom får han sitt stora genombrott i Carl Ewerts nyårsrevy 1930, ett stort evenemang i Stockholm, blir Karl-Gerhards primadonna och sedan också Gösta Ekmans, som låter henne spela huvudpersonen i Glada änkan, totalt omgjord trots Franz Lehárs bestämda förbud mot några som helst ändringar! (Han skickade sedan ett gratulationstelegram med anledning av succén ,men såg lyckligtvis aldrig föreställningen!).

Naturligtvis blir det också fråga om filminspelningar, för det gav nämligen pengar – Zarah bytte snabbt upp sig på bostadsmarknaden och skaffade sig en Cadillac! – och för en värmlänning är det nöjsamt att kunna konstatera att hennes första riktiga filmroll var i Falska millionären, där hennes motspelare hette Fridolf Rhudin. Tack vare de två är filmen ”stundtals både underhållande och komisk” skriver Jutta Jacobi. 1936 är hon i Wien och spelar mot Max Hansen i en ny operett av Ralph Benatzky, Axel an der Himmelstür, och naturligtvis gjorde hon stor succé med 106 ridåfall. (Österrikiske presidenten eller kanslern satt kvar ända till 60:e halningen!).

Året därefter lockas hon komma till Tredje riket, där filmindustrin befann sig i kris sedan de flesta av den tyska filmens storheter måst emigrera. Förväntningarna är nu stora på att hon ska bli den räddande ängeln. Första filmen hon spelade in för Ufa, som det tyska filmbolaget hette, var Till främmande strand och naturligtvis spelade hon sångerska. Göbbels gläder sig på sitt kansli. ”Affärsframgångarna med henne är enorma” noterar han den 1 oktober 1937 och en senare film, Heimat, gör honom än belåtnare, men framför allt tog hon den tyska biopubliken med storm. ”Aldrig har tyskarna äskat och dyrkat en filmstjärna mer än den svenska Zarah Leander” skrev ex. Frankfurter Allgemeinen Zeitung efter hennes död.

Sedan hon fått sitt hem i Berlin bombat sönder och samman 1943 flyttar hon tillbaka till Sverige och den vackra ”lejongula” herrgården vid Bråvikens strand som hon köpt redan 1939. Under de första åren i Tyskland hade de svenska tidningarna närmast låtit stolta över hennes framgångar men nu när Hitlers dagar var räknade hade inställningen till henne svängt radikalt. Hon fick bli syndbocken för alla goda svenskar med dåligt samvete för sin tidigare tyskvänlighet, menar författaren. Ingenstans fick hon uppträda inom landet och radion dödsskallemärkte hennes skivor. Islossningen inträffade 1948 i Malmö, där hon gjorde sitt första större framträdande efter tysklandsåren och gjorde en hejdundrande succé inför en fullsatt stadsteater, 1 600 personer. Snart därefter tog hon också Stockholm med storm och under 50-talet blev hon en flitig gäst i folkparkerna (drog mycket folk, inte minst i Mariebergsskogen, dit 4 000 kom för att höra henne!). I Wien hade hon makalös framgång som operettstjärna i operetter av högst skiftande kvalité. En hette förresten Sommarnattens leende och var alltså byggd på Ingmar Bergmans film. I Wien brukade hon och Birgit Nilsson träffas på någon – naturligtvis – gemytlig krog, när tillfälle så erbjöds.

Trots en synnerligen svårartad rampfeber och flitigt nyttjande av starka drycker drar hon inte ner på arbetstempot. Hon klarar inte att leva utan sin älskade publik och de sista åren kan hon nöja sig med att ”uppträda på shoppingresor för pensionärer”, något som både fansen och vänner av ordning tydligen fann mycket stötande!

Jutta Jacobi utreder rätt grundligt de ständiga ryktena om att Zarah skulle ha varit sovjetspion, något som hon själv ständigt och jämt och med största bestämdhet dementerade. Klart är att Jacobi inte hyser någon tilltro till de här uppgifterna – om u-båtshamn vid Lönö och annat fantasifullt påhitt.

Boken innehåller ett kapitel om invigningen av Zarah-bysten på Karlstads teater. Zarah får ett minnesmärke lyder rubriken till kapitlet, som är hållet i en satirisk ton – eller hur man nu ska uppfatta skildringen ifråga.

Jutta Jacobis biografi är värd mycket beröm. Hon ger intryck av att vara en klok och omdömesgill person. Porträttet av vår stora sångerska verkar övertygande och håller sig nog så nära sanningen som man kan begära. Kanske hon också ”avslöjar hittills okända fakta som framställer stjärnan i ett nytt ljus” som det står i baksidestexten. Därvidlag är jag alldeles för okunnig för att kunna uttala mig med någon säkerhet.

Janson, Erik, Somrars fröjd. Svenska författares och konstnärers trädgårdar. Sthlm: W&W, 2002. 214 s. – Inb. – Qe

Prästsonen från Södra Finnskoga och – i någon mån – Östra Ämtervik har varit förlagschef på STF och i många år kulturredaktör på tidningen Land. Han verkar i vart fall väl inläst på sitt ämne, som kräver allehanda kunskaper, inte minst i botanik. Dessutom är han en god fotograf. Det är en vacker bok det här – förstås! Fjorton trädgårdar är det han beskriver och urvalet är inte alltid så självklart. Axel Munthes Hildasholm (Leksand), Bror Hjorths hus i Uppsala, Moa Martinsons torp Johannesdal m.m. I flera fall finns inte mycket kvar av någon trädgård som på Ellen Keys Strand, Elin Wägners Lilla Björka eller Heidenstams Övralid, som faktiskt ägt en trädgård, uppdriven av hans väninna Kate Bang. Annars karaktäriseras som bekant Övralids omgivningar av ödsliga gräsmattor; detta som är så populärt hos många svenskar, vars allra käraste sommarnöje verkar vara att sitta på en bullrande och stinkande motorgräsklippare och köra runt, runt så fort tillfälle gives. En kontrast till detta moderna trädgårdsideal är Wilhelm Peterson-Bergers hem på Frösön, omgiven av en 5000 kvadratmeter stor beteshage, där han såg till att betesmarken fick vara kvar i så ursprungligt skick som möjligt – och så har hagmarksfloran bevarats intakt in i våra dagar. Med i boken är givetvis Mårbacka. Dess trädgård kallar författaren för ”en av Värmlands bäst bevarade hemligheter”, men så är inte alldeles fallet. Den finns bl. a. beskriven i Ulf Schenkmanis och Lars-Eric Samuelssons bok från i förfjol, Parker och trädgårdar i Värmland (som inte finns upptagen i den synnerligen utförliga litteraturförteckningen). Dessutom har undertecknad sedan urminnes tider gillat att ströva omkring i den alltid välskötta planteringen. Värd att lovprisas är den likafullt, särskilt nu efter det arbete Anna Tandre lade ner som trädgårdsmästare på 90-talet. ”Varsamt har trädgården väckts ur sin törnrosasömn” som Erik Janson skriver, men – framhåller han – ”någon fullständig rekonstruktion av trädgården på Mårbacka är det inte tal om”. Selma Lagerlöf ärvde sin fars trädgårdsintresse och fruktträdgården tog hon sig särskilt an och lät plantera bortemot ett hundratal träd, framför allt äpplen men också en del päron. Köksträdgården var också viktig för henne men kryddväxterna inskränkte sig till dill och persilja kryddväxtsvärmeriet är ett senare fenomen. Författaren säger sig inte veta varför Selma Lagerlöf ”introducerade påfåglar på Mårbacka”, men det inbillar jag mig bero på hennes möte med ”paradisfågeln”, när hon några år gammal var i Strömstad för att bli frisk i sitt krånglande ben. Kapitlet om Mårbacka innehåller både nytagna foton och bilder ur Mårbackaarkivet, som än idag tydligen inte är ordentligt inventerat. Ett Östra Ämterviks-företag är det f.ö. som svarar för återgivningen av bilder och handlingar ur arkivet. Den vackra bokens vackra titel är tagen från Karlfeldt (vars trädgård finns med): ”Trädgården är mina somrars fröjd och mina vintrars oro”

Jansson, Åke, Kyrkor i Karlstads stift. Texten av Åke Jansson; illustrationer: Leiif Holgersson. Bjällum: Aron-förlaget, 2001. 191 s. – Inb. – Ic-c

Ett praktverk om 58 kyrkor i Karlstads stift, alltså i Värmland och på Dal. Varje kyrka presenteras i ord och bild på en tre till fem sidor. Varje kyrka porträtteras i färg jämte några intressanta detaljer tecknade i svartvitt. Vissa kyrkor blir avbildade både i färg och i svartvitt. Boken är otvivelaktigt vacker. Leiif Holgersson är habil men ojämn och jag hade gärna sett någon annan konstnär vid staffliet i detta delikata värv. Jag skulle ha föredragit ex. Gun Gauthiers mjukare, vattnigare men ändock ganska exakta akvareller – som i Ditt Värmland. d. 2. Texterna är lättsamma och innehåller inte bara antikvariska fakta (som museets serie kyrkobeskrivningar) utan också historier om händelser och människor i kyrkans historia och enstaka särskilt intressanta detaljer i kyrkan. Ofta bygger författaren på intervjuer med kyrkvaktmästarna, som ofta är mycket hängivna sin heliga arbetsplats. Mycket beröm får boken av Lena Skoting i Stiftsbrevet nr 1 för i år, där hon avslutningsvis skriver att ”Kyrkor i Karlstads stift är en mycket bra bok, vacker, lättläst och intresseväckande” men med ett kritiskt tillägg: ”Att texten hade vunnit på att redigeras om från tidningsbruk till mer tidlös bok-text är en bagatell, som lätt kan åtgärdas om bokens ska tryckas i en ny upplaga.” Det förhåller sig ju nämligen så att alla bokens kyrkobeskrivningar tidigare varit införda i NWT – bilderna gör sig dock mycket bättre i bokform kan jag försökra!

Jansson, Åke, Profiler och miljöer i Säffle. D. 5. Säffle: Jison, 2007. 128 s- – Ncagz Säffle

Som vanligt möter vi en mängd spännande människor i Åke Janssons Profiler och miljöer, som nu kommit upp i fem delar – ett aktningsvärt antal må man säga! Antalet kändisar, som är kända utanför Säffles gränser, verkar dock bli färre för varje del, men i femte delen hittar jag i alla fall tre välkända kulturprofiler, ”Troll-Eva” Schützer i Svanskog, Käthy Nilsson, väktaren av von Echstedtska gården i Kila, samt nyblivne fil. doktorn i Gillberga, Peter Olausson.
Bildmaterialet är som alltid av högsta klass. Utöver porträtten av profilerna, ett tjugotal, har boken ett längre avsnitt om bygdegårdarna i Säffle kommun – en mycket värdefull dokumentation av en viktig företeelse på den värmländska landsbygden. I samband härmed porträtterar författaren Ernst Askmar, som de senaste 15 åren varit distriktsordförande i Bygdegårdarnas riksförbund. ”En tungviktare inom bygdegårdsrörelsen” som Åke Jansson kallar honom.

Johansson, Gunnel, & Eriksson, Erik, Floran i Munkfors kommun. Forshaga: G. Johansson (distr.), cop. 2008. 120 s. – Uf

Att ge akt på vad som sker i naturen är naturligtvis viktigt, inte minst i en tid då så stora förändringar sker av flera skäl. I en längre, inledande översikt kan man ex. läsa att årsneder- börden 1948 var 600 mm i kommunen men 1997-2005 uppe i 675 mm, en betydande ökning alltså. Skogsarealen har under ungefär samma tid ökat från 69% till 77%, men den största förändringen har skett betr. åkerarealen, som gått ner från 1703 hektar till 776. Slåtterängar och betesmarker från 328 hektar till 53 hektar! Amatörbotanikerna, som bokens författare och utgivare kallar sig, är i den lyckliga situationen att ha en cirka 60 år gammal florainventering att utgå ifrån. Bakom den låg Lennart Hedlund och Sigurd Sundell och de publicerade den i Botaniska notiser 1951. Givetvis har även på florans område stora förändringar skett. I sammanfattningen på engelska skriver Johansson & Eriksson att många arter har försvunnit eller minskat i antal. Sammanlagt har de funnit 733 arter och 136 av dem har ”rymt” från odlingar och några av dem är av det dominanta slaget som lupin och gullris, något som väl ingen trafikant har kunnat undgå att observera, för fenomenet är inte precis begränsat till Munkfors och Ransäters socknar! Tyvärr har tiden inte tillåtit någon närmare granskning av boken men den ger ett mycket tilltalande intryck både innehållsligt och formmässigt. Både den inledande översikten och kapitlet Botaniska utflyktsmål i Munkfors kommun hade förtjänat bättre omnämnande. Varje växt är långtifrån återgiven fotografiskt – det hade nog ställt sig alldeles för dyrt – men ganska många. Boken saknar förstås inte register och litteraturförteckningen verkar ganska utförlig. Minst fem års hängivet och obetalt arbete ligger bakom detta förnämliga verk. En bok för alla naturintresserade värmlänningar! Den kan anskaffas genom insättning av 150 kr + porto à 30 kr på PlusGiro 761680-8. För ytterligare 20 kr erhålles en CD-skiva med utbredningskartor.

Romanen utgör en fortsättning på fjolårets bok, Barnamörderskan, som handlade om pigan Ingela Persdotter i Lysvik, som döms för barnamord men lyckas undfly rättvisan på väg till sin avrättning och drar till skogs tillsammans med den hemlöse bonden Ivar Olofsson och en yngling, Daniel,som förlupit sin arbetsgivare. De finner en fristad på andra sidan gränsen, alltså i Norge, och där artar sig livet bra för dem. Daniel vill emellertid söka upp sina föräldrar i Östra Ämtervik, som lever i fullständig okunnighet om hur han har det, om han över huvud taget lever. I Hemfärden berättar Kjell Johansson om denna våghalsiga utflykt över gränsen till Värmlands mitt, våghalsig eftersom han i Sverige är en efterlyst brottsling. Man behöver inte ha läst Barnamörderskan för att ha fullt utbyte av fortsättningen, eftersom författaren gör åtskilliga referenser till vad som tidigare skett, men den är ju förstås väl värd att läsa i vilket fall. Böcker från 1600-talets Värmland är en sällsynthet och Barnamörderskan såldes slut ganska omgående. Få se vad den nya boken kan få för mottagande? Kjell Johansson är en god berättare och dito stilist, men riktigt lika spännande som den första boken tycker jag inte denna är. Han har en ny bok på gång, berättar tidningarna, men det blir inte någon fortsättning på böckerna om Ingela Persdotter, Ivar Olofsson och Daniel.

Johnsson, Philip & Lauenstein, Lennart, Mord med ord. Gbg: Tre böcker, 2001. xxx s. – Inb. – Hc

Detta är författarparets fjärde kriminalroman i svensk politikermiljö. Denna gång utspelas deras föga spännande men kommunalpolitiskt inte alldeles ointressanta berättelse i Karlstad-miljö och som vanligt tilldrar sig en hel del på det i litteraturen tidigare så försummade Jäverön (en gång i tiden av bl.a. Rolf Edberg föreslagen som platsen för Karlstads nya stora flygplats). Bokens huvudperson är det kvinnliga, mycket kompetenta kommunalrådet, som framgångsrikt styr Karlstads kommun tills hon blir föremål för avund och förtal och tidningars hänsynslösa skriveriet och snokande i hennes privatliv. Att det är rätt hårt att vara politiker även i Värmland, där alla enligt mytologin bara skjôjer och berätter historier är säkert sant, men en förföljelse av det slag som skildras i boken kan jag inte tro på och framför allt inte på att våra beskedliga lokaltidningar skulle snoka i politikers privatliv och skriva om det. Sådant sker i England har jag observerat vid läsning av Ruth Rendell och Margret York, men i Sverige inte även om häxjakt av mycket högt uppsatta politiker kan sägas förekomma, fast knappast med så smutsiga medel. Historien är alltså ganska så otrolig och upplösningen ganska ologisk – som jag tyckte den var i parets första bok. Ett plus dock för den brett påstrukna lokalfärgen och inblickarna i en absurd kommunalbyråkrati, inblickar som kanske innehåller ett och annat korn av sanning.

Jonasson, Anders, Människor mitt ibland oss. Krhmn: Norlén&Slottner, 2006. 140 s. – Ls

Författaren till denna intervjubok har bl.a. varit journalist och i den egenskapen ”kommit nära och lärt känna människorna i Nordmarken” som det står i förlagets presentation av honom. Av bokens 14 intervjuoffer är alla nordmarkingar utom ”Arne på båten” och Melleruds egen ”doktor Wallquist” från 1923 och flera decennier framåt, säkert värd en egen bok. ”Arne på båten” och Olle Svanqvist är nog de mest kända namnen i den här kavalkaden. Inte mindre än tre personer, som var kurirer under andra världskriget, är också bland de intervjuade. Personporträtten är hållna i en sympatiskt anspråkslös ton. Anders Jonasson skildrar sina ”offer” med värme och varsamhet men stundom blir resultatet ganska så intetsägande – fast en nordmarking skulle förstås inte tycka det! Som man kan misstänka är det två ämnen som ofta återkommer i intervjuerna, nämligen travsport och Årjängsmârten!

Jondelius, Ulrika Å., Majken &Melker träffar Sola i Karlstad. Ill: Magnus Welander. Örebro: Inforum Media, 2008. 32 s. – Hcf

Böckerna om Karlstad är inte så märkvärdigt många men i år har vi fått en ordentlig tilldelning av sådan litteratur, bl.a. något så ovanligt som en faktabok om stan för barn. Sådan har då aldrig funnits tidigare, bortsett kanske från Sten Sundmans Mysteriet med stenbron, fast den är mer en skön- än en fackbok. I boken berättas om syskonen Majken och Melkers och deras jakt på ett säkert gömställe för några magiska kaffebönor, som självaste ”Sola i Kallsta” anförtrott dem. Till denna berättelse finns på varje sida korta faktatexter om stadens viktigaste byggnadsverk och miljöer. På det här lättsamma viset får vi en god uppfattning om vad dagens Karlstad har av intresse att erbjuda och lite om dess historia. Tack vare den här boken kan stadens uppväxande släkte (boken riktar sig främst till barn i åldern åtta till tolv år) lära sig mycket om sin hembygd på ett lättsmält sätt – bl.a. får de veta lite om Gamla gymnasiet, stadens ståtligaste byggnad, som är så anonym för de flesta karlstadsbor. Läsarna presenteras också för Bibliotekshuset – kanske inte så överraskande med tanke på att bibliotekschefen Kerstin Hed är initiativtagare till boken – som annars är ganska bortglömt i skrifter och broschyrer om Karlstad, och med i beskrivningen är också Mariebergsskogen med allt vad den har att erbjuda. Boken är således ett utmärkt initiativ och säkert kommer den att vara ett särdeles gott hjälpmedel i skolornas hemkunskapsundervisning.. Upplagan är på 3 000 ex., vilket inte är så lite för en värmlandsbok, men den har haft en strykande åtgång. ..

Robert Kangas härstammar från Brunskog och flertalet av hans böcker utspelas på en landsbygd med drag därifrån, men det är inte Gustaf Frödings Brunskog med vackert väder och herrskapsflickor i en båt vi möter utan något helt annat – riktiga problemfamiljer ur socialnämndsperspektiv, familjer, präglade av fattigdom och av våld av grövsta slag. Indrivaren är ett sådant familjedrama av svartaste kulör. Huvudpersonen är av sin pappa uppfostrad att hålla på sin manliga överhöghet och familjens heder. Sålunda rustad för livet går han bokstavligen över lik för att hävda de principer han så lidelsefullt och tveklöst omfattar. Berättelsen blir ett ödesdrama á la isländsk saga; vidrig och motbjudande ter han sig denne den siste rättrogne och ändå går det inte att inte känna något slags medlidande med honom. Kanske bara därför att skeendet ses helt ur hans perspektiv? Nå, mörkret vilar denna gång inte alldeles fullständigt kompakt över den hemsökta småbrukarfamiljen, men mer ska inte här sägas. En av fjolårets starkaste läsupplevelser!

Karlskoga bergslag. Årg. 42 (2001). Utgiven av Karlskoga bergslags hembygdsförening. Karlskoga: Hembygdsfören., 2001. 140 s. – Ncagz Karlskoga(p)

Ända sedan början av 1940-talet har Karlskoga hembygsförening givit ut denna förnämliga årsskrift. Rikt illustrerad innehåller den naturligtvis både det ena och det andra om Karlskogabygden, men ett stående inslag är nekrologer över under året avlidna bemärkta karlskogabor och ett annat en bibliografi över årets karlskogalitteratur. Ytterligare ett annat sådant stående inslag (som jag är avundsjuk på karlskogaborna för) sedan åtskilliga år tillbaka är en krönika över det viktigaste som inträffat i Karlskoga under det gångna året. Något sådant skulle vi ha för Karlstads del också eller varför inte för hela Värmlands?

Karlstads stiftsbok 2001. Utgiven av Karlstads stift. Kd 2000. 189 s. – Inb. – Cj-c(p)

Åttionionde årgången av Karlstads stiftsbok har som huvudtema miljö ”i vidast tänkbara bemärkelse” (som det står i baksidestexten”. ) Det är ett farligt ämne, eftersom det lockar till retorik, som de flesta av oss hört nästintill leda sedan några decennier tillbaka – men boken innehåller faktiskt uppsatser av konkret och praktiskt natur som den om energianvändningen i kyrkorna, vilken utan alltför stora svårigheter kan bli betydligt skonsammare både för själva kyrkobyggnaderna med inventarier och som för miljön i stort – genom kraftigt minskad energiåtgång. Nyttig läsning är också uppsatserna om rättvisemärkning och kaffeodling och rent uppsendeväckande Torgny Lindéns rapport från Ärtemark, där kyrkogårdsförmannen Lars Erlandsson i någon liten utsträckning låter naturen sköta sig själv på kyrkogården. ”Istället för att ägna all tid åt städning och klippning vårdar man istället det som finns på kyrkogården” heter det bl.a. Revolutionerande tankar, som jag inte vågar tro att någon kyrkogårdsansvarig ostraffat kan yttra i detta vårt kära land, där minsta oklippta grässtrå leder till upprörda insändare i lokaltidningen och gravstenar, som inte t på något år tas bort, eftersom de stör gräsklipparnas framfart!

Karlstads stiftsbok 2002. Årg. 90 (2002). Utges av Karlstads stiftsråd. Kd: Karlstads stift, 2001.– xxx s. – Inb. – Cj-c(p)

Gamla hederliga ”julboken” har som tema för året ” tro”och därom skriver en hel mängd kända och okända personer, teologer som lekmän. Som vanligt innehåller boken också nekrologer över bortgångna kyrkans tjänare, ovanligt få och ganska kortfattade denna gång. Enda övriga uppsatsen utanför temat är den om Geijerskolan av Åke Larsson och Henrik Flemberg. Den sedan länge påtagliga tendensen att inte ta med i annat än sådant som är av direkt kyrklig natur s.a.s. ser ut att stå på sig.

Karlstads stiftsbok 2009. Redaktör: Anna Ekenbäck. Årg. 97 (2009). Kd: Karlstads stift, 2008. 290 s. – Cj-c(p)

Årets eller, kanske rättare, nästa års stiftsbok är en diger skrift på nästan 300 sidor. Årets tema är kyrkorna med allt vad därtill hör. Ett mycket tacksamt ämne av stort intresse bland både de fromma och världens barn i stiftet, som alltså omfattar landskapen Värmland och Dalsland frånsett Södra Råda socken (fast den ingår i Visnums härad). Temat till trots är innehållet mångskiftande men de flesta artiklarna handlar dock om kyrkorna och vad dessa har att bjuda på. Inledningsvis hyllar Monica Sjögren Gräsmarks kyrka och visst är den – inte minst på grund av sitt fenomenalt fina läge – en av de verkliga pärlorna bland stiftets kyrkor. Även kyrkor i Dalsland uppmärksammas och Sundals-Ryrs gamla kyrka ägnas både en längre artikel av Christian Aarsrud och är föremål för Hans-Olof Boströms stora intresse i hans artikel ”Intryck från kyrkfärder i Karlstads stift”. Men så är det också en märklig kyrka. Dess äldsta delar är från 1200-talet men på 1600-talet byggdes den ut och fick ett tresidigt kor. I början av 1900-talet ansågs den dock skrotfärdig (om man nu så får säga om en kyrka?) och en ny kyrka byggdes av församlingen, som av någon anledning inte passade på att riva den gamla. Den fick vara kvar och tack vare flera restaureringar, som inte innebar ingrepp i kyrkorummets utseende, finns den kvar ännu i gott skick och är något så ovanligt som en 1700-talskyrka näsan orörd av tidens tand! För bokens två tyngsta uppsatser svarar just konstprofessorn Hans-Olof Boström och förre biskopen Bengt Wadensjö. Den förre ger oss fräscha intryck från en rad kyrkor i Dalsland och Värmland och har synpunkter bl.a. på hur en del renoveringsarbeten gått till. Hans höga uppskattning av de nygotiska katedralerna är rätt överraskande! Wadensjö skriver om stiftets medeltida dopfuntar. Unikt är att hela 92% av Dalslands medeltida funtar är bevarade och i Värmland 80 %. Huvuddelen av dopfuntarna anskaffades ungefär mellan 1160 och 1250. Antalet sandstensfuntar i Värmland är 10 och antalet av täljsten 39. Sandstensfuntarna markerar sambandet med Västergötland, menar Wadensjö, och den stora mängden täljstensfuntar, som tillverkades i Norge, ger, menar han, ”en bild av att östra Norge och västra Värmland utgjorde en kulturell och kyrklig enhet.” Det låter som en djärv slutsats. Anledningen till att så många dopfuntar är norsktillverkade kommer sig kanske snarare av att täljstenen var tillfinnandes på den norska sidan gränsen – hurudant den då gick – och att hantverkarna fanns tillstädes där? Wadensjö menar också att den medeltida existensen av sju stenkyrkor med absid i Värmland är ”ett bevis för regionens ekonomiska styrka på 1100-talet”. Ja, de sju kyrkorna är förstås ett slags ” bevis” men inte går det väl att dra så stora växlar på det? Av bokens drygt trettio uppsatser må också nämnas Kyrkvägar till historien av Arne Sandberg, som är initiativtagare till en serie nya, mycket tilltalande broschyrer om kyrkor längs pilgrimsleden från Värmlandsnäs och till norska gränsen. Intressant är det förstås också att läsa om Isac Schullström, bondbarockens mästare i Värmland som Anna Hederstedt kallar honom. Hans produktion är förvisso imponerande och under 1700-talet försåg han ett trettiotal kyrkor inom stiftet med altaruppsatser, predikstolar, epitafier och diverse änglar. Det mest karaktäristiska för honom är enligt Hederstedt hans akantusornamentik, ”som sällan eller aldrig överträffats i våra trakter.” Däremot var han något valhänt som figursnidare – kan en lekman tycka! Att Selma Lagerlöf i år skulle fyllt 150 år uppmärksammas med en längre artikel av Margareta Brandby Cöster: Det stora gästabudets människor – om kallelsen till livet i Selma Lagerlöfs författarskap. Staffan Mörling ger oss en god beskrivning av vägen till Santiago de Compostela, som bland många andra den heliga Birgitta besökte på sin tid. Av Olaus Magnus kan man få intrycket att var och varannan svensk så gjorde under den katolska tiden. Självklart innehåller boken också en artikel om kvinnoprästerna i den svenska kyrkan med anledning av att 50 år förflutit sedan kyrkomötet tog sitt historiska beslut i frågan. Det är Cecilia Nahnfeldt, forskare vid Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet, som svarar för den artikeln. Föga överraskande har boken ett kapitel om ikoner, Ikonens andlighet, skrivet av Martin Lönnebo och Kjellaug Nordsjö, men de tar inte upp den något problematiska sidan av ikonernas plötsliga och stora popularitet inom den svenska kyrkan

Stiftsboken avslutas i vanlig ordning med Stig Löwenspets fina nekrologer över präster, som gått hädan, och en bildkavalkad över vad som sig tilldragit uti socknarna i kyrkor och församlingshem och bland unga som gamla.

Stiftsboken bjuder som alltid på gedigen läsning och denna gång av stort allmänintresse. Den ger ett mycket soignerat intryck men av något som mest är en konstbok kräver man lite mer – bilders mängd, helst i färg, ett större format o.s.v. , men till sådana extravaganser har förstås inte pengarna räckt, fast visst känns det lite frustrerande när så mycket skildras i ord när en bild kunde ha sagt så mycket mer! Extra tråkigt är att bilderna genomgående är lite blacka – kunde ha varit betydligt mer kontrastrika. Felet är kanske papprets? Och inte ter sig omslaget särskilt säljande – tyvärr! Det tar i alla fall sin tid att begripa sig på!

Kjellgren, Per, Ordination humor. Om läkaren Eric Kjellgren. Krhmn: Norlén&Slottner, 2006. 68 s. – Lz Kjellgren, Eric

Legendariska läkare finns det en hel del av men oftast är de sedan länge avlidna. Emil Thorelius och Karl Wessmark är två folkkära läkare, om vilka det finns böcker utgivna. Att Eric Kjellgren i Arvika nu får sin biografi är inte mer än rätt – om inte annat borde de många historierna om honom locka till en levernesbeskrivning – men boken om honom har låtit vänta på sig länge. Dr Eric Kjellgren (1887–1956) gick i pension redan den 1 januari 1949. Då hade han tjänstgjort som läkare i Arvika sedan 1916! Han var inte bara en utomordentligt skicklig läkare utan också ”människovän och glädjespridare” som brorsonen Per Kjellgren skriver. Dock var han inte jösshäring av naturen utan växte upp i Klarälvdalen. Ja, släkten Kjellgren härstammade rent av från Västergötland. Farfadern Erik Gustaf Kjellgren var mjölnare och affärsman. Sonen Nils Hugo hoppade av från Skara ärevördiga läroverk och avlade istället veterinärexamen 1884. Först hade han tjänstgöring i Dalby men 1903 flyttade han med familjen till Uddeholm, där han förblev till sin död 1918. Nils Hugo och hans Hulda Maria fick sex barn och berättelsen om dem är en verklig svensk framgångssaga. Alla, även dottern, blev studerat folk, en hedersdoktor, en annan framstående forskare i USA, en annan veterinär o.s.v.

Föreliggande anteckningar var – enligt förlagstexten – avsedda att användas internt inom släktföreningen Nils Hugo och Maria Kjellgrens minne. Det märks, men visst får läsaren veta en hel del om den legendariske doktorn och åtskilliga goda historier dessutom – fast inte så många faktiskt! En som hade prytt sin plats i boken står att läsa i Herberth Sundbäcks memoarbok E litta stûnn på jola (Ancestor 2004). Doktor Kjellgrens 2-krona har han kallat sin charmfulla berättelse om sina mellanhavanden med den spjuveraktige läkaren på Arvika lazarett!

Knuttimrat. Av och om Knut Warmland. Bibliografisk sammanställning och en del annat. Överlämnad till Knut på födelsedagen 10 april 200. Vattholma : Bokbacken, 2008

Den 10 april i år fyllde Knut Warmland 80 år. Dagen därpå hade familjen Warmland, närmast hustrun Bodil och barnen Jon, Elsa och Nils, ställt till med en stor fest till hans ära i Odd Fellows lokaler i Filipstad. Det blev förstås en präktig fest med många tal till festföremålets ära, uppträdande av världstrolleriartisten Ingemar Pedro och en kortfattad levernesbeskrivning i digital form, framställd av sonen Nils. En mycket kvick och rolig och träffande hyllning framställd med hjälp av den modernaste tekniken. Och så en massa god mat och dryck m.m.

Levernesbeskrivningen, om jag så får kalla den, baserades på en skrift över kulturpersonligheten Knut Warmlands liv och verk, redigerad och författad av samme son: Knuttimrat. Av och om Knut Warmland. Bibliografisk sammanställning och en del annat (Bobacken förlag). En snabb titt i denna blandning av biografi och bibliografi ger vid handen att han hunnit med alldeles förskräckligt mycket under sitt liv, den gode Knut. Han har skrivit böcker, varav allra främst må nämnas Värmländsk ordbok, men faktum är att hans första bok var en diktsamling, Näverbrev (1963), som bjuder på mycket fin verskonst, (Axel Bråland skrev i VF i sin recension av boken, att ”i alla händelser får den värmländska provinsen ännu en betydande skald – om Knut Warmland vill ägna sig åt denna ädla konst”!), han har varit redaktör för flera värmländska antologier, bl.a. den klassiskt vordna På mål, han har medverkat i antologier, han har varit redaktör för eller utgivare av åtskilliga böcker, författat för- eller efterord, medverkat med uppsatser i böcker och tidskrifter och skrivit 1000-tals artiklar och recensioner i allehanda tidningar och andra publikationer. Hans främsta insats ligger på dialektområdet – hans ordbok är ”en kulturgärning av bestående värde”, för att citera docent Gerd Eklund – men han är också en expert på finnkulturens område, en framstående kännare av Nils Ferlins och Gustaf Frödings författarskap, vilket framgår av de böcker och artiklar han skrivit, och han är också en tävlingsmänniska som med framgång deltagit i frågesport av olika slag i bl.a. Sveriges Radio (bl.a. i Herre på täppan led av Magnus Banck, men där missminner jag mig kanske eftersom uppgiften inte finns med i Knuttimrat?). Om allt detta, inkl. uppgift om när och var Knuts böcker blev recenserade, och en del annat mera kuriöst, handlar denna osedvanligt roliga bibliografi – bibliografier brukar annars vara rätt allvarsamma – som också bjuder på några mer eller mindre seriösa artiklar om festföremålet. Således kallar Barbro Järliden honom för ”den värmländske Argus” och anspelar därmed helt säkert på hans högt uppdrivna förmåga att hitta korrekturfel i den korrektaste skrift, och undertecknad påminner om hans tal vid Föreningens första årsmöte, 1976, när han redogör för sina teorier om vermlandicasamlarnas typologi. Om och till honom skriver i boken också riksmarskalken Ingemar Eliasson, norske frödingkännaren O. Henrik Akerleye Braastad, författaren och förlagschefen Torleif Styffe, konstnären och mångåriga vännen Marian Väpnargård, som också svarar för bokomslaget, samt Kjell Fredriksson, ordförande i Gustaf Fröding-sällskapet, som Knut tjänat så troget och framgångsrikt från dess begynnelse. Jo, medverkar gör förstås också den främste av Fröding-kännare, Germund Michanek, som hyllar 80-åringen med häfte nr 8, 1910, av Bonniers månadshäften – det var ett Fröding-nummer! Sammanfattningsvis, en näsan studentikos biografi och bibliografi om en värmlänning med ovanligt många talanger och en arbetsförmåga utöver det vanliga. En gång i tiden ägnade han sig åt doktorandstudier. Därav blev ingen doktorstitel men alldeles väldigt mycket annat. Vem vore mer förtjänt att promoveras fil. dr h. c. vid Värmlands eget universitet?

PS. Mera läsning om Knut Warmland hittar Du i VF av den 10 april, där vi får lära oss att han också ägnar sig åt att ”lyfta skrot” och cykla – 9 km om dagen!

PS Ett smakprov på Knut Warmlands sköna verskonst hittar vi i Knuttimrat och med tanke på den kommande, snart försvinnande sommarens fröjder har vi valt att återge dikten Hässjelandskap på sista sidan!

Kullenberg, Annette, Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. En biografi om Marianne Höök. Sthlm: Atlas, 2008. 367 s. – Lz Höök, Marianne

Sunne väldiga kyrkogård är inte lika vackert belägen som Östra och Västra Ämterviks men där finns många intressanta gravvårdar och många höga lindar där ger vandraren svalka heta sommardagar. Nära ingången ligger den Tunströmska graven och inte långt därifrån hittar vi en större familjegrav, som bl.a. upptar namnet Johan Backlund, densamme som på sin tid byggde upp Föreningen Värmlandslitteratur. I närheten hittar vi också en reslig sten med namnet Marianne Höök Bergström. Jag studsade till när jag såg den första gången och måste undra, var det det berömda blonda pennskaftet, som ligger begraven här och vad skulle hennes anknytning till Sunne vara? Det andra släktnamnet, Bergström, måste visserligen innebära att det var just hon, för jag visste ju att hon vid sin bortgång var gift med ambassadören Dick Hichens Bergström, men alldeles säker kunde man ju inte vara – men jag är det nu efter att ha läst Annette Kullenbergs biografi. Jo, hennes mamma Ragnhild Calonius, var dotter till en samhällets stöttepelare, Carl M. Olsson, fabrikör, herre till Torvnäs gård, vilken – 1908 - grundade ett frikyrkosamfund, Betelförsamlingen, som ännu består med fem medlemmar och ett stort kapell – i behov av målning. Mamman tog sitt liv på Kils järnvägshotell i april 1919, då Marianne var bara halvåret gammal, och det moderlösa barnet bodde hos sina morföräldrar sina allra första levnadsår. Hon nämnde aldrig ordet Värmland i någon av sina många hundra artiklar och kåserier eller antydde något om sina värmländska rötter, utom en gång i ett radiokåseri (som kanske var två), då hon berättade om hur oerhört fäst hon var vid sin morfar, som utstrålade trygghet och auktoritet. Nej, om sitt förflutna teg hon annars som muren och detsamma gjorde mammans släktingar om hennes mor. Trots idogt forskningsarbete har inte Annette Kullenberg lyckats få fram mer än några enstaka fakta om henne. Om pappan, Harry Calonius, ingenjör vid ASEA, som överlevde sin dotter några år, finns mer att berätta men om hans ursprung är en hel del oklart. Han var s.k. oäkting, son till finlandssvensk läkare, som tydligen bekostade hans studier, men vem var egentligen hans mamma, kanske en i England boende person, Sessan Harmes, som enligt bouppteckningen testamenterat 14 720 kr till honom/barnet?

Marianne Höök är väl numer rätt bortglömd. Själv kommer jag ihåg henne som författare till kvicka, slagfärdiga filmrecensioner i Veckojournalen på 50-, 60-talen. Berömt är ett omdöme av henne om en film: ”Detta är inte botten, botten är ur!” Men tydligen var hon mycket stor på sin tid, det blonda pennskaftet, den kvicka, elaka krönikören, den bländande charmanta journalisten, som umgicks i de finaste kretsar och hade villa på Blockhusudden. Ingen tvekan kan råda om att hon var en rasande duktig journalist och en mycket produktiv. Hon började sin bana i ”Svenskan” och i Veckojournalen och gick över till Aftonbladet, där hon hörde bättre hemma politiskt och idémässigt. Hon umgicks i regeringskretsarna och Tage och Aina Erlander var vittne, när hon gifte sig 1961 med Dick Hichens Bergström, hennes tredje man. Hon var alltså framgångsrik yrkesmässigt och socialt – minst sagt – men inte mycket lycklig, om vilket många självmordsförsök vittnar och hon ändade också själv sitt liv i april 1970. Hon var en gåta, en dubbelnatur, ständigt riden av ångest och ytterst förtegen om sig själv. Annette Kullenberg har skrivit en spännande bok om den gåtfulla. Hon har intervjuat vänner och bekanta, bland dem Harry Schein, hennes barn och andra släktingar. Flera av dem har nog anat hennes själs oro – men inte mer. Hon har också läst allt Marianne Höök har skrivit, både tryckt och otryckt. Hon har även besökt Sunne – och spillrorna av Betelförsamlingen – och hon har läst åtskilliga böcker om bygden, om man får tro litteraturförteckningen. Hon har sannerligen gått grundligt till väga och några gånger under läsningens gång har jag varit på vippen att ge upp, Upprepningarna är inte så få och ibland kan det kännas som skulle man storkna. Men det är inte tu tal om annat än att hennes levnadsteckning griper och berör även en läsare, som är blott flyktigt bekant med hennes författarskap och med henne, journalisten som ägde sin tids vassaste och kanske också giftigaste penna!

Läs också recensionen av Annette Kullenbergs bok på Sunne biblioteks hemsida.

Kvarnbratt, Thomas, Nycklar till brukssamhället – en vägledning till källor om värmländsk brukshistoria. Kd: Värmlandsarkiv, 2006. 195 s. – Inb. – Aancag

För tre år sedan utkom nyblivne chefen för Värmlandsarkiv med boken Källor till värmländsk brukshistoria, men den upptog endast litteratur om de olika bruken. I föreliggande verk får vi dels hänvisning till känt arkivmaterial och dels ock till vad som finns skrivet om bruken och i jakten på brukslitteratur har Thomas Kvarnbratt inte lämnat någon möda ospard (alltså sparad!) utan hänvisningar ges till både böcker, tidningar och tidskrifter med uppgift om aktuella sidor! Bruken är ordnade alfabetiskt men tack vare ett topografiskt register går det lätt att ta reda på vilka bruk som fanns var, ex. i Alster eller i Färnebo, som var absolut brukstätast i landskapet. Den topografiska bestämningen har lyckligtvis knutits till socknen samt nuvarande kommuntillhörighet. Vad menar nu författaren med beteckningen ”bruk”? Ja, han avser därmed framför allt företag, som sysslar med järnframställning men också på glas-, massa- och papperstillverkning men dessutom har han tagit med ”led omkring produktionen”, t.ex. gruvor, hyttor, sågverk, flottning o.s.v. Verkstadsindustrin finns däremot inte med och inte litteratur om fackföreningsrörelsen. Om vissa bruk finns förstås mycket material men andra mycket lite. Om exempelvis Orrholmens sågverk i Karlstad återstår endast arkivalier från 1900-talet (sågverket anlades 1854) och litteraturen om det är inte precis omfattande. Nå, boken bör vara varje värmlänning kär, för historiens vingslag susar mäktigt där. (Som Fröding skulle ha uttryckt det?) Det är förstås ett referensverk i första hand men duger gott att bara bläddra i. Ett antal fotografier av de forna bruken förhöjer det nöjet. Boken bör gå att skaffa från Värmlandsarkiv i Karlstad.

Kylberg, Karin, Hårda gula ärtor. Kd: K. Kylberg, 2008. 118 s. – Lz Lööv, Anngerd

Boken bygger på intervjuer gjorda med Anngerd Lööv och Kerstin Frödén 2007–2008, kan vi läsa på titelbladets baksida. På omslaget får vi dessutom veta att dessa två ”framkallar nära bilder från uppväxten i Hagalund på 30- och 40-talen” och det är nog så sant. Födda i början av 30-talet växte de upp i arbetarstadsdelen Hagalund i Munkfors. Karin Kylberg låter nästan hela tiden Anngerd och Kerstin föra ordet, ibland återberättat av henne, ibland får de två komma fram alldeles oförmedlat, vilket ger ett starkt intryck av direkt närhet. Metoden är riskabel men i det här fallet försvårar den inte läsningen nämnvärt. Särskilt lyxigt bodde man inte – fast det blev ju bättre med tiden – utan mycket trångt, vatten var inte infört och det kunde vara outhärdligt kallt – i vissa lägenheter var sprickorna så stora att det gick att kika ut! – och till dasset var det en promenadväg. Men i Hagalund fanns en närhet mellan gammal och ung intygar Anngerd och Kerstin – ”en va sedd och fick va mä” – grannsämjan var god och släktingarna betydde mycket. Ja, de ger en förvånansvärt positiv bild av sin uppväxttid. Alltid hade man något att göra, lekar av alla de slag, läsning – fast det sågs med oblida ögon av de vuxna, var inte bra för ögonen – teater, söndagsbio, hushållsarbete m.m. Bibliotek fanns och föreläsare besökte ”stan” – naturligtvis den berömde forskningsresanden Sten Bergman (1895–1975), som till råga på allt är född i Ransäter! Och doktor fanns, som kunde rycka ut dag som natt. Vilken lyx! När undertecknad växte upp, varnades man för att leka i lövhögar för risken att få barnförlamning, men på Anngerds tid sas det att man av samma skäl kunde drabbas av scharlakansfeber, vilket också hände henne. Fyra år gammal fick hon tillbringa fem veckor på Epidemin på länslasarettet. När hon kom hem blev hon retad för att hon talade karlstadsdialekt!

Karin Kylberg har försett boken med många och utförliga kommentarer. Till avsnittet om scharlakansfebern har hon exempelvis en not om att man brukade desinficera drabbades bostäder med formalinlampa. ”Nötter” har hon exempelvis också om Sten Bergman, Tarzan, Svalans bokklubb, ”Sveriges äldsta bokklubb med start 1942” och mycket annat. Tacknämligt och särskilt behövligt förstås när det handlar om Munkfors-förhållanden. Boken är givetvis försedd med ett personregister. Och författaren/redaktören har lagt ner ett stort arbete att få fram fotografier på människor och miljöer från den tiden.

Den som vill veta något om liv och leverne på svenska bruksorter på 1930- och 40-talen har mycket att hämta i denna välgjorda intervjubok med två synnerligen minnesgoda 30-talister. Visst bjöd livet på strapatser, inte minst under krigsåren, men allt var inte jämmer och elände – snarare alldeles tvärtom! Det kan man lära sig av denna bok, som naturligtvis är av extra stort intresse för alla med anknytning till Munkforsbygden.

Kyrkor i Karlstads stift inventerade 2002–2005. D. 1–3. 197 s., 202 s., 163 s. Kd: Värmlands Museum och Karlstads stift. – Ic-c

Verket består alltså av tre delar. D. 1 omfattar Arvika, Eda, Filipstad, Forshaga, Grums, Hagfors, Hammarö och Karlstads kommuner. D. 2 Kil, Kristinehamn, Munkfors,Storfors, Sunne, Säffle, Torsby, Årjäng, Degerfors och Karlskoga kommuner. D. 3 Dalsland, d.v.s. Bengtfors, Dals-Ed, Färgelanda, Mellerud, Vänersborg och Åmåls kommuner. Redaktör har Maud Forsberg varit och första och andra delarna är inventerade/författade av Maria Linder, Lena Thor och Erika Hedenskog, medan Lars Bergström svarar för tredje delen.

Inledningsvis framhåller Lena Thor och Maud Forsberg att inventeringen skett på uppdrag av Karlstads stift och att syftet med den var ”dels att få ett jämförbart material över stiftets kyrkor, dels genomföra en kulturhistorisk karakterisering av dem.” Materialet kan sökas i sin helhet i Bebyggelseregistret, som alltså finns på Nätet.

Inventeringen är imponerande i sin grundlighet och utförlighet. Varje kyrka ägnas i genomsnitt tre sidor och inte bara kyrkan beskrivs utan också miljön runt om inkl. kyrkogården och stundom också prästgården, när sådan är tillfinnandes. Undertecknad har bara lusläst avsnittet om Östra Ämterviks kyrka och har bara funnit några småfel i miljöbeskrivningen som att prästgårdens trädgård skulle vara ”delvis vildvuxen”. Inventerarna fastslår sammanfattningsvis att ”området är av riksintresse för kulturmiljövården och innehåller viktiga kultur- och traditionsvärden för länet”. Om kyrkan skriver man att ”det bevarade korarrangemanget, med altarprydnad och orgel, utgör en helhet som är tämligen unik i sitt slag.” Att kyrkan, kyrkogården och prästgården utgör viktiga inslag i Selma Lagerlöfs verk och liv framhålls naturligtvis också. Således kan undertecknad utan större tvekan ge inventeringen sitt godkännande i detta avsnitt!

Stiftskaplanen Inge Bredin skriver i förordet att ”som smycken ligger de värmländska och dalsländska kyrkorna utspridda i landskapet” och det är sannerligen sant, men framgår kanske inte riktigt av föreliggande verk som har en utpräglad rapportkaraktär – d.v.s. innehållet har prioriterats framför utformningen, som är föga påkostad. Och det är säkert riktigt tänkt men har resulterat i att layouten är av enkelt slag och bilderna stundom i mörkaste laget och ibland ser ut som vore de skjutna från höften. Men ”till syvende og sist” – som danskarna eventuellt säger – så är detta ett mycket värdefullt verk, som vi ”kyrkokramare” har all anledning att glädjas över att det finns att tillgå – inte sträckläsa! Den enkla utformningen har dessutom haft det goda med sig att priset är lågt. För endast 200 kr kan du i Värmlands Museums butik inhandla de två delarna om Värmlands kyrkor! För 250 kr får man alla delarna, alltså även den om Dalsland.

Kyrkvägar till historien är den samlande beteckningen ett antal ovanligt snygga beskrivningar av kyrkor längs ”kristnandets vägar”, i det här fallet ”Edskogsleden, Glafsfjorden, Byälven och Vänerns stränder.” Det är fråga om broschyrer, foldrar med ett omfång som motsvarar cirka tre sidor. De är påfallande påkostat illustrerade i färg. Hittills utkomna beskrivningar avser kyrkorna i Eskilsäter, Millesvik, Älgå, de två kyrkorna i Arvika, Trefaldighetskyrkan och Mikaelikyrkan, samt den något nygotiska tegelkatedralen i Jösse-Ny. Jag förmodar att broschyrerna går att få i respektive kyrka men de finns också på stiftskansliet i Karlstad.

Lagerlöf, Selma, En riktig författarhustru. Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander. Urval och kommentarer av Ying Toijer-Nilsson. Sthlm: Bonniers, 2006. 354 s. – Inb. – Gcz Lagerlöf, Selma

Av de 1 364 brev från Selma Lagerlöf till väninnan och inofficiella sekreteraren Valborg Olander, som finns bevarade, har Ying Toijer-Nilsson valt ut 250 till föreliggande verk. Hon svarar också för sparsamma men mycket värdefulla kommentarer. En god karaktäristik av förhållandet mellan Selma Lagerlöf och Valborg Olander bjuder förlagstexten på: ”Till en början präglas deras förhållande av häftig förälskelse, men vartefter åren går glider de in i en förtrolig arbetsgemenskap. Valborg blir hjälpreda åt den världsberömda författarinnan eller med Selmas ord en riktig författarhustru.”

Breven handlar verkligen om ”allt mellan himmel och jord” som det heter i boken. Att få komma vardagens Selma Lagerlöf så tätt in på livet som i dessa brev känns som ett privilegium och utgör därtill en högst nöjsam läsning. Hon ter sig högst mänsklig, både klok och god men inte utan skröplighet. Kanske imponerar hon mest genom att vara så aktiv på så många områden upp genom åren – hon är författare, jordbrukare, företagare, sina vänners och – inte minst – sina släktingars stora stöd och ofta, ofta befinner hon sig på resa. Stundom verkar hennes tillvaro smått kaotisk

Breven är inte särskilt välskrivna och felstavningarna, särskilt av namn, inte sällsynta. Nästan alltid handlar de mer eller mindre om ekonomi. Selma levde faktiskt ur hand i hand. Författaren Selma Lagerlöf var ett storföretag, som gav stora inkomster, men hennes egendom slök det mesta av vad hon tjänade liksom gåvor till släktingar och vänner och andra behövande. Dessutom levde hon ju ett materiellt gott liv – skaffade sig ganska tidigt bil – körd av livréklädd chaufför – och älskade göra utflykter i den – för att ta ett exempel. (Bl.a. skriver hon om ett besök i augusti 1924 på Ölsboda utanför Degerfors, en herrgård, som professor Hans-Olof Boström ägnar en uppsats i Värmländsk Kulturs herrgårdsnummer, 2006: 4-5!). Hon är högst imponerad av gården och håller den för ”nästan ett slott”. Radio skaffade hon sig 1925 och satte stort värde på.

Överraskande mycket av hennes tid de sista decennierna verkar ha gått åt till att dramatisera flera av böckerna, men inte så många av dessa teaterstycken blev en framgång på scenen. Tydligen roade henne det arbetet och – inte minst viktig – så inbringade det henne pengar, fast de riktigt stora slantarna erhöll hon på filmkontrakten, särskilt de utländska.

I ett brev av den 1 maj 1937 förklarade Selma – berättar Ying Toijer-Nilsson – att ”hon borde aldrig gått ifrån sin ursprungliga plan att bara köpa boningshuset (på Mårbacka alltså) och trädgården”. Ja, säkert trivdes hon i rollen som godsägare men nog är det väl så att hon sluppit många bekymmer som egendomslös herrgårdsfru och kunnat ägna sig åt viktigare mindre världsliga ting?

För en inföding, d.v.s. en östemting, är förstås det roligaste med boken de glimtar vi får från livet på Mårbacka och i socknen i helg och söcken. Hon var som bekant kommunalt engagerad och vid ett tillfälle besökte hon, ”i tjänsten” har jag förstått det som, Gunneruds ålderdomshem. Hon skildrar det som tilltalande propert men tråkigt. Hon hade så gärna velat skänka en kortlek till de gamla men vågade inte, ifall det skulle upptas som opassande! Underhållande är det också att läsa om kronprinsparets besök i Sunne och om en dag i Karlstad med visiter hos både landshövdingen och generalskan! En genomgång av alla hennes brev till Valborg Olander skulle säkert ge hembygdsforskarna en hel del av intresse.

Självklart innehåller breven ofta vädernoteringar och av dem är det lätt att dra den slutsatsen att klimatet blivit betydligt varmare i Värmland sedan Selmas tid!

Till sist några citat ur brevsamlingen. 1925 började tydligen säsongen tidigt för turistobjektet Selma Lagerlöf, nämligen den 28 april. I ett brev dagen efter skriver hon att ”jag blir väl en sådan storhet till sist att ingen törs tala med mig. När till och med Linus [Brodin] känner sig förlägen.” I ett betydligt senare brev, av den 8 juli 1937, skriver hon så här om en dansk turist, som kallat henne den stora sagotanten: ”I min stora trötthet kunde jag inte låta bli att säga henne att det var ett förfärligt ord och rakt inget smickrande.”

Den som vill bli närmare bekant med människan Selma Lagerlöf på gott och ont har mycket hämta ur denna brevsamling, som givetvis avslutas med ett personregister.

Larsson, Björn, Båtar på Vänern. II. Säffle: B. Larsson, 2007. 320 s. – Prcd

Otroligt så många skepp som befarit Vänern! I denna andra del av Båtar på Vänern får vi beskrivningar på uppskattningsvis ytterligare 150 farkoster i vänersjöfart. Ägare och befälhavare för båtarna redovisas noggrant och få är de båtar som det saknas foto på, ofta är det f.ö. fråga om flera fotografier. Med föreliggande del har Björn Larsson fullbordat ett storverk av mycket imponerande slag! I förordet berättar han att hela upplagan av första delen är utsåld. Det var ju förstås inte så bra, för det här är en bok av bestående värde!

Larsson, Ingvar, Linné i Nyed. Text: Ingvar Larsson i samarbete med Bo Larsson. Illustrationer: Tore Andersson. Molkom: Nyeds hembygdsförening, 2007. 48 s. – Ncagz Nyed

Som denna tidskrifts läsare väl vet så for den store Linné igenom Värmland på återvägen från Västergötland. Om detta står att läsa i Wermlandiana nr 2 för i fjol. Hans uppehåll i Nyed varade blott 36 timmar men därav har Ingvar Larsson lyckats göra en bok på 48 sidor! Tack vare ett flitigt forskande, bl.a. besökte han Linnean Society of London, studerade tryckta likpredikningar, en populär genre på den tiden, (I gamla Stifts- och läroverksbiblioteket finns hundratals sådana griftetal av mer eller mindre stort biografiskt intresse. Tyvärr är de inte katalogiserade än så länge.), har han fått fram åtskilligt om både personer Linné träffade och platser han besökte. ”Det är en stor dos lokalhistoria invävt i texten” som Maria Hansen mycket riktigt påpekar i sin anmälan

En förtjusande liten skrift har det blivit och till det intrycket bidrar inte minst Tore Anderssons mycket tilltalande akvareller, som bara de bör locka till inköp. Upplagan är på 500 ex. och i bokhandeln i Karlstad finns den att köpa för 150 kr.

Larsson, Nisse, Skämttecknaren herr Sandberg. 121 s. – Ibz Sandberg, Lasse

Lasse Sandberg föddes i Stockholm 1924, men 1950 gifte han sig med Inger och bor sedan dess i Värmland. Redan innan han tillsammans med Inger ”erövrade barnboksvärlden med figurer som Lilla Anna och Spöket Laban var signaturen herr Sandberg känd som en av landets bästa skämttecknare” – för att nu citera förlagstexten. Lasse Sandberg hade ingen munter barndom med en ”jävligt alkoholiserad fader som fanns ibland och ibland inte”. Det ledde bl. a. till att familjen fick byta bostad minst ett femtontal gånger under Lasses barndom på grund av ekonomiska bekymmer. Innan fyllda 14 år gav han sig ut i yrkeslivet och hans första jobb var som springschas. Så småningom kom han emellertid in på Anders Beckmans skola, avdelning illustration, där man insåg att han var en begåvning och lät honom gå avgiftsfritt under vårterminen 1949. Samma tid debuterade han som tecknare i Söndagsnisse och flera andra tidningar. Det fanns ju gott om både tidningar och tidskrifter på den tiden som gärna tog in skämtteckningar. Under något år existerade t.o.m. något som hette Svensk HumoristiskTidskrift, som hade åtta huvudredaktörer, bland dem Lasse S. och Lasse O´Månsson! Redan 1952 utkom han med sin första bok, Vit man i Afrika, vilket visar att han snabbt etablerat sig som satirtecknare. Hans skämtteckningar återfinns i minst ett femtontal böcker, utkomna under åren 1952–2002! Nisse Larssons bok i behändigt pocketformat ger en god uppfattning om den milde satirikern Lasse Sandberg. Man har otvivelaktig trivsamt på ett givande sätt i hans sällskap!

Förlaget Nisses böcker startade hösten 2005 för att ge ut tecknade serier för vuxna, framför allt av Ulf Lundkvist verkar det som, men har vidgat sin repertoar att omfatta också böcker av ex. Lennart Hellsing. Nisse Larsson är f.ö. mästaren till den prisade boken Känsla för masonit, som utkom 2005. Nisses böcker har adress i Sundbyberg men distribueras via Solna distribution i Åkersberga av hemsidan att döma.

Leva i världen. En vänbok till Bengt Wadensjö. Redaktör: Susanne Wigorts Yngvesson, 2002. 199 s. – Inb. – Ca

På annandagpåsk nedlade som bekant biskop Bengt sin biskopsstav, kräklan, efter hela sexton år som chef för Karlstads stift. En avskedsgåva, som han borde sätta särskilt stort värde på är denna vackra bok, formgiven av Torgny Lindén, särskilt som omslaget ger prov på hans måleri liksom några illustrationer. En vacker bok skrev jag, men inte utan skönhetsfläckar – den värsta är enligt min, en bibliotekaries, mening det ofullständiga titelbladet. En annan sak som retar mig något är att sidorna i varje uppslag inte alltid är lika långa, något som de breda marginalerna inte kan dölja. Artiklarna är många och av de mest skilda slag och författarna kan vara hedningar, muslimer eller judar – förutom kristna förstås. Inget handlar om biskopen själv och frånsett Gunnar Lindbergs artikel, Den värmländska folksjälen, gör sig varken Värmland eller Dal särskilt påminda. Ett utmärkt värmländskt inslag är dock bidragen från värmländska versmakare som Erik Bergqvist, Bernt Stenberg (ofta orättvist bortglömd!) Bengt Berg och Ingrid Udenius, den senare en så förnämlig men föga känd skald. Synd bara att ingen folkmålsdiktare fick vara med – jag tänker först och främst på Torleif Styffe och Urban Andersson, som till på köpet har en kristen tro – såvitt jag kan bedöma. Bäst artikeln, roligast i alla fall, är skriven av Olof Buckard, som bl.a. går till rätta med några besynnerligheter i den nya bibelöversättningen vad gäller psalm 23 i Psaltaren. I millenniebibeln heter det: ”Han för mig i vall på gröna ängar”. Buckard tillägger: ”Det är en kreatursmetafor som jag ogillar”. Ja, i sanning, jag med! Sämst bidraget står nog Eli Göndör, Tel Aviv och Stockholm, för med sina Reflektioner om Jesus. Ganska så banala funderingar tycks det mig. På det hela taget en bok som bjuder på åtskillig spännande läsning och många överraskningar!

Lilja mi Lilja mi ko! Säterkultur i Värmland. Utgiven av Stiftelsen Värmlands museum och Värmlands museiförening. Redaktion: Maria Linder och Lena Magnusson; foto: Bertil Ludvigsson. Kd: Värmlands museum, 2001. 157 s. (Värmlands museums årsbok 2001 ; Värmland förr och nu; årg. 99) – Inb. – Mx

En mycket vacker bok (fast mitt ex. har ett besynnerligt tryck på s. 11, en slags modest fetstil), men framför allt mycket efterlängtad! Värmland, där säterlivet betytt så mycket och ännu lever kvar i någon ringa mån, har hitintills saknat en sådan här grundlig beskrivning av fäbodkulturen. ( Därmed intet ont sagt om Thorleif Styffes lilla antologi från 1993, Säterboka). I boken kan vi läsa om var sätrarna fanns, om sätrarnas uråldriga historia, om bebyggelsen och miljöerna, växtligheten, boskapen, säterkullan, mjölken och vad som av den gjordes och mycket annat – exempelvis om hur det är att bruka en säter, i detta fall Vålhalla (i Dalby?). Alltså en härlig bok för alla vänner av den gamla goda tiden och dess kossor utan bh-behov!

Lindqvist, Annika N., ”Mitt hjertevarma tack för semestervilan”. En berättelse om semesterhemmet Frykenstrands historia. Kd: Folkets hus i Karlstad fören., 2006. 92 s. – Inb. – Ohj

Hotel FrykenStrand heter en vid Övre Fryken osedvanligt vackert belägen hotell- och konferensanläggning, som sedan 1998 drivs av Lena Bergström. Aktiemajoriteten i företaget äger dock LO, ABF och socialdemokraterna i Värmland. I drygt 40 år, 1943–1984, var anläggningen semesterhem för kvinnor. Ledighet var en lyx för husmödrar på tiden. Redan i början av 1900-talet hade den tanken väckts av socialdemokratiska kvinnoklubbar att utslitna husmödrar skulle kunna beredas semestervila. Västmanlands socialdemokratiska kvinnodistrikt var först i Sverige med ett sådant semesterhem. Det invigdes 1931. Även Svenska landsbygdens kvinnoförbund drev frågan. 1939 tillsattes en statlig utredning, Fritidsutredningen (SOU 1942:19). (Dock hade en delegation redan 1938 besökt Tyskland för att se hur man där organiserat ledigheten för husmödrar!). 1946 beslutade riksdagen om att lämna ett statsbidrag på två kronor per vårddag på semesterhem; beslut fattades också om fria resor. Men redan dessförinnan, 1943, hade alltså Värmlands socialdemokratiska kvinnor lyckats få till stånd ett vilohem för husmödrar på Frykenstrand. Pengar fick man bl.a från landsting och kommuner, men också från bruksföretag – major Svante Påhlson på Rottneros skänkte exempelvis 50 000 kr, varav hälften skulle gå till kvinnor från Rottneros. Semesterhemmen måste ha varit en mycket välmotiverad inrättning. Dåtidens husmödrar var i sanning ”livegna” som Östen Högman skriver i förordet. De många, bevarade breven från kvinnor som fått tillbringa sina två semesterveckor (med kaffe på sängen!) på Frykenstrand vittnar om stor tacksamhet och uppskattning. ”Aldrig kan vi landsbygdens kvinnor nog glädja oss åt, att vi hava ett yrke vi ock, som ge oss rätt till semester som andra” skriver en av dem och en annan, som citeras i boken uttrycker sig så här oförblommerat: ”Där är så gudomligt! Kaffe på sängen, mat tre gånger om dagen och bara vila.” En annan skriver: ”Man får faktiskt känna sitt människovärde. Vilka oförglömliga dagar. Ibland känns det som den finaste dröm blivit verklighet”.

Ekonomin var aldrig god – föga överraskande – och tiggarbrev var ett sätt att förbättra den. Landshövdingen Ivar Wennerström skänkte exempelvis 25 kronor men den annars så givmilda författarinnan på Mårbacka svarar däremot med ett frankt avslag – hon hade en stor gård och ansåg att ”vad jag kan lämna för sådana ändamål anser jag bör komma mina egna arbeterskor till godo.” Överraskande tufft s.a.s. men inte helt ologiskt! Antalet husmödrar som fick vila ut på Frykenstrand under drygt 40 år varierade mellan tre och fyra hundra om året. Under åren 1950–1956 fungerade också Björkefors på andra sidan Fryken som semesterhem och då var besökarna på Frykenstrand färre. Verksamheten gick under knapphetens stjärna – bl.a. så delade hemmen på vaktmästare och gräsklipparen (månne motordriven?) fraktades över sjön mellan semesterhemmen. 1956 tvingades man därför sälja Björkefors, en gång invigd av självaste Tage Erlander. Björkefors fina herrgård är som bekant sedan några år tillbaka bostad åt ”Svennis”, engelska landslagets f.d. fotbollstränare.

Sonja Åkesson har diktat om kvinnan som ”vit mans slav” och det var hon verkligen i hög grad för bara några decennier sedan, det påminns man om i denna välskrivna och högintressanta skildring från det svenska välfärdssamhället i vardande. Att boken bjuder på många kvinnoporträtt i svartvitt och färg av Karin Broos gör den alls inte sämre. För utmärkt grafisk form svarar Tin Wigelius. Boken kan införskaffas från ABF i Karlstad.

Lund, Gunnar, Insändare – tänkt och tyckt. Skoghall: Bokerian, 2006. 181 s. – Bb

Gamla insändare, kan det vara nåt att läsa, undrade jag i mitt stilla sinne, när jag fick den här skriften, en oansenlig pocketbok, i mina händer. Jo, faktiskt, är nu mitt svar! Insändarsidorna i tidningarna lär vara mycket lästa men kvaliteten på bidragen är ofta rätt låg och många tidningsredaktioner verkar ointresserade av lägga ner något redigeringsarbete på dem. Med Gunnar Lunds insändare förhåller det sig så att de alltid är mycket välskrivna och kännetecknas av sunt förnuft och oftast riktigt roliga. Dessutom verkar han ovanligt kunnig på en mängd olika områden och gör sällan eller aldrig bort sig. Därmed inte sagt att jag alltid kan hålla med honom. Språkfrågor står högt upp på hans dagordning, vilket är högst sympatiskt, och vem kan inte hålla med honom beträffande det olämpliga bruket av ordet ”själv” istället för ensam. Dock tycker jag till skillnad från honom att Bibblans café är ett alldeles utmärkt namn på serveringen i Bibliotekshuset i Karlstad – även om nu ”bibblan” skulle vara barnspråk som han säger! I bokens sista kapitel skildrar han under rubriken ”Insändare som politiskt vapen” sin strid för Västerstrandskolans bevarande, en ny flygplats och ett nytt museum. Därmed dokumenterar han ur sitt perspektiv de häftigast omdebatterade frågorna i Karlstads politiska historia det senaste decenniet. Han diskuterar också Jenny Holzers dyra ljusspel, en hyllning till den fredliga upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge, och försvarar det som en succé för Karlstad ekonomiskt, kulturellt och PR-mässigt. Det är ett intellektuellt nöje att läsa sådana här insändare.

Lundkvist, Gunnar, Carlstad på den tiden. Krhmn: Norlén&Slottner, 2007. 140 s. (Carlstads-Gillets skriftserie ; 37) – Ncagz Karlstad

En bilderbok i färg om Karlstad från branden 1865 fram till nästan våra dagar. Så kan man i all korthet karaktärisera boken men det är inte fråga om en vanlig fotobok. Författaren-illustratören har visserligen använt sig – i stor utsträckning – av gamla fotografier men han har färglagt dem med datateknikens hjälp. En tokig idé kan man kanske tycka men resultatet har blivit en rolig bok, som inte minst måste väcka barns och ungdomars intresse för sin stad, ja även gamlingar som ex. undertecknad kan inte annat än finna att färgerna på något mystiskt vis levandegör Karlstad i det förflutna mer än månget perfekt svartvit foto. Resultatet av Gunnar Lundkvists färgdatorisering (om man nu kan uttrycka sig så?) har gett mycket växlande resultat. En del bilder ser i mina ögon rätt besynnerliga ut, andra är bra eller rent av magnifika. Vad han lyckats bäst med är i mitt tycke ståtliga byggnader som Östra Station, Centralpalatset i Haga, gasklockan på Kvarnberget, Tingshuset i Klara och – framför allt – den gamla restaurangen i Stadsträdgården. Den som inte blir nostalgisk av den bilden måste det vara något fel på! (Kanske pyromanen hade hejdat sig om han först kastat en titt på vad han skulle så hastigt och lustig bränna ner?) Palladiumbiografens magnificens har Lundkvist dock inte lyckats få fram (som är så iögonfallande på omslaget till Robert Braunerhielms bok Det var bättre förr. 2).

Boken har liksom Gunnar Lundkvists förra karlstadsbok (framställd tillsammans med Arnold Johansson) Människor – händelser – miljöer i gamla Carlstad (1983) liggande format och liknar också denna på annat vis, fast den var lika svart som föreliggande verk är färggrant! Jag är inte helt förtjust i layouten, särskilt inte typografin med de stöddiga rubrikerna.

Texten har utarbetats tillsammans med Kjell Fredriksson och Anders Blomqvist, vilket låter högst betryggande, men småpetig som jag är har jag ändå några anmärkningar att komma med. Exempelvis så står det i texten om Rådhuset att Televerket höll till på mellersta våningen men det måste ha varit Telegrafverket, för så hette verket fram till 1953. Vad gäller Mollstugan, bakom Gamla Badhuset, så skulle jag inte vilja gå ed på att den brann ned ”under sent 60-tal” utan istället föreslå cirka 1964 – men jag är alls inte säker på saken. Vad gäller Östra bron håller jag på Sven Larsson, som menar att den var klar först 1812, inte ”något år” efter 1797 som det står i boken. (När botanikprofessorn Samuel Liljeblad besökte Karlstad i juli 1797 så beskriver han bron som ”en kostsam stenbro med 11 hvalfbogar påbörjad. En del av desse hvalfbogar voro redan färdige. De andra stodo under byggnad.” En sista småaktig anmärkning gäller titulaturen på Ekelöf & Svensons ägare. Eftersom hon var gift Lindh bör hon förstås kallas fru Kerstin Welin-Lindh!

Carlstad på den tiden är ett på många vis fantasifullt fängslande, populärhistoriskt verk om stadens första hundra år efter branden och sålunda ett värdefullt bidrag till litteraturen om Karlstad – må vara att det inte saknar sina skönhetsfläckar!

Lundkvist, Gunnar, Stadsdelsboken. Tätorten Karlstads 39 stadsdelar 2008. Krhmn: Norlén&Slottner, 2008. 474 s. – Ncagz Karlstad

Kanske den största bokhändelsen vad gäller karlstadslitteratur sedan Mats Ronges Det gamla Carlstad, 1958! Inte för att böckerna liknar varandra så mycket men för att detta också är en grundbok av stora dimensioner – i mer än ett avseende! (Den väger nästan 2 kg, inte knappt 2 kg!) Mats Ronge ägnar sig först och främst åt Tingvallastan med näraliggande stadsdelar, alltså Klara, Viken, Kvarnberget, Haga och Herrhagen samt ett dussintal ”ytterområden”. Gunnar Lundkvist skildrar alltså minst ytterligare ett tjugotal stadsdelar plus Järpetan, som ännu inte upphöjts till stadsdel. För de flesta av dessa stadsdelar gäller att det tidigare inte funnits något att läsa om dem i karlstadslitteraturen. Skolbarn på exempelvis Lorensberg eller Gruvlyckan har inte haft det lätt i sökandet efter läsning om sin ”hembygd”, det är något som bibliotekspersonalen på våra bibliotek med beklagan nödgats konstatera. För skolorna måste således föreliggande väldiga verk vara en gudagåva. Här kan varje skolbarn i Karlstads f.d. stad hitta något om sin närmiljö – fotografier i mängd, historik m.m.

Först och främst är det här en bilderbok men om varje stadsdel finns också en längre eller kortare text, som ofta bygger på en intervju som Gunnar Lundkvist gjort med någon urinvånare. Fotografierna är många, mer än 1 800 enligt författaren-utgivaren, och – glädjande nog – skildrar de vanligen också bebyggelse och miljö i äldre tid och på det viset får vi en aning om stadsdelens historia, som i några fall kan skilja sig drastiskt från nuet – tänk bara på Orrholmens förvandling! Om alla stadsdelarna får vi uppgift om invånarantalet och absolut minst är Heden (som tydligen är en stadsdel!) med 0 bebyggare men på stora Örsholmen bor inte så många fler – två personer bara!

Gunnar Lundkvists bok är den första som ger en helhetsbild av tätorten Karlstad. Genom att läsa eller bara bläddra igenom boken lär man, åtminstone undertecknad, sig kolossalt mycket om sin stad – förr och nu! Särskilt roliga upptäckter som jag gjort är Klaraberg i Järpetan, F.A. Boltzius födelsehem, Tolleruds vackra herrgård, ägt en gång av Gustaf Frödings farfar Jan, i samma ”stadsdel”, Ruds herrgård, som jag inte kan minnas att jag någonsin sett i verkligheten, ja, skam till sägandes, inte heller Kroppkärrs herrgård, fast dess existens har förstås varit mig bekant, och ett roligt – och samtidigt tragiskt – återseende svarar gasklockan och vattentornet på Kvarnberget för! Lars Elam, som berättar i boken om sin barndoms Sjötullen, skriver rent av att ”efter att ha rest land och rike under många år på turné med Riksteatern vågar jag påstå att Kvarnbergets vattentorn var det vackraste av alla jag sett i vårt avlånga land! Det reste sig som en riddarborg över staden. Gasklockan kunde ha gjorts till en fantastisk konsertlokal…”

Stadsdelsboken är en bok som man aldrig blir klar med utan gång på gång måste återkomma till – om man nu har någon känsla för sin stad. Den är en i sitt slag oöverträffad grundbok om Karlstad, en guldgruva att ösa ur i all framtid. Utförandet har dock sina brister. Boken ger ett plottrigt intryck med sina många, småttiga foton. De har förstås ett dokumentärt värde men färre bilder i större format hade jag nog föredragit. Det blir lite för mycket av villor och radhus, som de nyare stadsdelarna är fulla av! Uppslagen kan bli lite röriga och – som en läsare sa – man kan nästan bli sjösjuk av den ofta ganska oroliga layouten!

Stadsdelsboken är långtifrån Gunnar Lundkvists första. Han har skrivit eller formgivit/givit ut ett tiotal böcker om Karlstad. En bok som glatt många karlstadsbor under åren, inte minst barn och ungdomar, uppvuxna som de är i ”bildåldern”, är Karlstad – människor, händelser, miljöer (1984), som är ett verk av honom och Arnold Johansson. Och stor uppmärksamhet väckte hans förra bok, Karlstad på den tiden, där han bjuder på färglagda bilder från Karlstad de första hundra åren efter Branden.

Karlstadsborna är Gunnar Lundkvist stort tack skyldig för denna praktiskt taget kompletta karlstadsbok. Den kostar inte så litet, omkring 500 kr, men är värd varje krona!

Löfed, Lis, Dikter från naturens och kärlekens mystik. Bilder från Lis Löfeds konst. Kd: L. Löfed, 2008. 49 s. – Ny uppl. – Hc.03

Besökare av Hotel Selma Lagerlöf i Sunne är bekanta med Lis Löfeds konst, för där finns hon representerad med en större målning och flera keramiska arbeten, men flera av hennes verk finns också att bese på några av Karlstads bankkontor och andra offentliga inrättningar. Hennes främsta verk – i mer än ett avseende – är nog altartavlan i keramik i Skäggetorps kyrka i Linköping med dimensionerna 3 x 3,5 meter.

Med detta dikthäfte debuterar hon som författare. En stillsam lyrisk stämning karaktäriserar hennes dikter – liksom hennes konstverk i olja eller keramik, som boken innehåller ett slösande rikt urval av. I dessa både drömska och måleriska dikter är det naturen som står i fokus. I samlingens avslutande dikter på mål är tonen muntrare, rent värmländskt humoristisk.

Lis Löfeds diktsamling är en både litterär och konstnärlig upplevelse. Och hennes dikter framför ett budskap om kärlek och uttrycker andakt inför naturens under!

PS. I hennes och makens hem vid Södra Hyn kan konstälskaren njuta av hennes konst i fulla drag – husets väggar är klädda med hennes färgstarka verk!

Löfgren, Lars, Berättelser från Ekshärad. Sthlm: Bonnier Audio, 2002. Musik: Håkan Hjerdt. 2 kassetter à 3 timmar

Att förre dramatenchefen och ekshäringen Lars Löfgren är en strålande inläsare bevisade han med kassettboksversionen av boken om den förfärlige dr Romand (Doktor Romand av Emmanuel Carrère, en otäck med högst fascinerande historia) men att han också är en god stilist bevisar han i dessa nio fantasifulla berättelser med anknytning till hemsocknen. Humor, medkänsla och känslighet utmärker dessa historietter och att det är en verklig njutning att lyssna till Lars Löfgrens välmodulerade stämma behöver väl inte sägas? När han någon gång byter språk, till sin hembygds hemska mål, då är det lätt att man hickar till – bildligt eller bokstavligen! Lars Löfgren är minst tvåspråkig! Att kalla berättelserna för skröner är inte helt fel men jag vill betona att det är fråga om skröner av mycket litterärt slag…

Maria Silvia [pseud. för Elisabeth Björkman], Gudinnans ö – myt och verklighet. Kil: LibraArtic, 2008. 79 s. – Nnd

Maria Silvia har tidigare gett ut två diktsamlingar och även i denna lilla skrift om den grekiska ön Egina finns några dikter av henne. Boken innehåller också en dagbok från det veckolånga besöket, många matrecept och åtskilliga fakta om ön, som har det bäst bevarade templet från grekisk forntid och det är stort – av 32 kolonner står 25 kvar. Templet, som enligt NE torde ha byggts efter slaget vid Salamis 480, var tillägnat Afaia, mångudinnan, beskyddare särskilt av kvinnor och det uppväxande släktet. En gång i tiden tävlade ön med Athen om makten i Grekland men snart efter det stora tempelbygget förlorade det allt mer sin politiska och ekonomiska betydelse. Ön har numer bara 11 000 innevånare, varav hälften bor i ”huvudstaden” med samma namn. Den ligger bara någon timmes resa sjövägen från Athen och är nära granne till Hydra och Poros. Själv bodde författaren i Agia Martina, en liten fiskeby med några hundra innevånare. Turismen är betydande men ändå ger ön intryck av att vara tämligen oförstörd. Onekligen blir man lockad ta en tur dit! Boken är en reseguide av det mer poetiska slaget – det gäller både orden och de många bilderna – som höves Mångudinanns ö, men kunde gott ha varit försedd med karta och innehållit lite fler faktauppgifter. En vacker bok är det, formgiven av Anita Andersson, och ger – som sagt – mersmak!

Marieberg. 2. Berättelser, byggnader samt förbindelser till Hammarö. Redaktörer: Lennart Edberg och Gunnar Engstrand. Kd: Karlstads hembygdsförening, 2007. 133 s. (Glimtar från Karlstads historia; 3) – Ncagz Karlstad

Den utförligast beskrivna stadsdelen i Karlstad är Haga, som Lars Wennberg ägnat ett digert verk och flera mindre, men som god tvåa kommer förvisso Marieberg, om vilket Hembygdsföreningen eller, närmare bestämt, Lennart Edberg, denna gång med hjälp av Gunnar Engstrand, inom loppet av ett år kommit ut med två förnämliga verk.

Om lekar, fritid, påskfirande, ja livets gilla gång på Marieberg på 30- och 40-talen får man en god uppfattning, när man läser minnena av bl.a. Ulla Noreen, Arne Eklund, Barbro Karabuda (jo, faktiskt hon tillbringade fyra år som barn på Marieberg!), något hon avslutar med att konstatera, att ”allt var möjligt i Mariebergsskogen”. Om Mariebergsviken på 50-talet skriver Inge Gerremo. Det var om bandyn det mesta kretsade framhåller han, men för Rolf Magnusson var seglingen det viktigaste.

För bokens tyngst vägande uppsats svarar Anders Blomqvist, skaparen av ”nya” Stadsträdgården. Han har dykt djupt ner i arkivens dolda vrår och fått fram den spännande historien om hammaröbornas kamp sedan 1817 att få till stånd en fast förbindelse, något som karlstadsborna tappert bekämpade ända tills stadens styrande insåg att en bro emellan Karlstad och samhälle kunde vara till fördel även för stadens innevånare. P.G. A. Lidback, mest känd som förebild till farbror Eberhard i Gösta Berlings saga, var den som inledde ”brostriden” 1817 mellan de båda socknarna och kontraktsprosten Albin Rune i Grava med särskilt intresse för vägar, även jordiska sådana alltså, var den som löste upp konfliktknuten. I december 1929 stod den så färdig, Jacobsbergsbron, som efter en renovering 1997–98 åter är trafikabel. Trots Hammaröleden, som tillkom 1974, har bron alltfort sitt existensberättigande. Ett annan mycket känd hammaröprofil, som stred för en bro var skalden, konstnären och journalisten Wenzel Björkhagen. Hade bron funnits en dag 1926, då han skulle fara över med ångbåten till Karlstad och Karlstads-Tidningens redaktion, så hade han säkert levt många år till. Vid det tillfället skenade nämligen hästen för honom på bryggan, han skadades och togs in på lasarettet, där han senare avled; förmodligen begick han självmord.

Boken är förstås försedd med person- och sakregister och rikt illustrerad. Finast är fotot a v Seminarieträdgården i sin glans dagar – med Orrholmen i bakgrunden, innan det blev ”Den vita staden”.

Utgivningen har möjliggjorts tack vare bidrag från bl.a. Hjördis och Karl-Axel Branzells fond och Föreningen Värmlandslitteratur.

Mogren, Folke, Solstads-skimmer. Färgbilder från Karlstad. Kd: Förf:s förl., 2000. 166 s. – Inb. – Ncagz Karlstad

Ett härligt bildverk om Karlstad under fyra årstider. Författaren-fotografen är karlstadsbo och känner väl sin stad. I boken ser vi därför – lyckligtvis – inte så mycket av turistvyernas Karlstad utan fastmer karlstadsbornas stad i helg och söcken, i rusk och vackert väder! Folke Mogren är en habil fotograf och han har försett sina bilder med lagom utförliga kommentarer. Kort sagt, detta är en mycket tilltalande fotobok, som varje karlstadsbo har stor glädje och behållning av!

Mork, Wenke, Den skjulte treenigheten. En analyse av Göran Tunströms siste roman Berömda män som varit i Sunne sett i lys av Juloratoriet og Tjuven. Bergen: Universitetet i Bergen, 2002. 85 bl. – Hovedfagsoppgave i allmen litteraturvitenskap. Bergen – Gcz Tunström, Göran

Om det stora intresset för Göran Tunström i Norge kan väl denna omfattande akademiska uppsats sägas vittna. Den har hjälpt mig att förstå bättre Görans, inte sista roman, men hans sista Sunne-roman. Det är ett minst sagt dubbelbottnat verk rätt olikt hans tidigare, inte minst genom detta att ha en huvudperson och berättare av minst sagt tvivelaktiv moral, en huvudperson som faktiskt är ganska osympatisk, trots de många goda sidor hos sig själv som han gärna själv framhåller. Det är en bok som bör läsas mer än en gång för att förstås någotsånär rätt. Det är farligt att omväxlande använda sig av två språk, som ligger varandra så nära som norska och svenska. Att fader Hugo, komministern Hugo Tunström, tros vara kommunist är väl det enda felet av det mer betänkliga slaget men framför allt är det roligt – det får mig att minnas hur jag själv missuppfattade det ordet vid unga år. Uppsatsen ger, frånsett sådana språkliga bagateller, ett förtroendegivande intryck och vittnar om beläsenhet i ämnet. Den finns att låna på Karlstads stadsbibliotek och också Sunne bibliotek bör ha den

Musik och mosaik. Skribent: Katarina Averås ; fotograf: Johan Eklund ; projektledare: Torbjörn Eriksson. Kd: Karlstads Bostads AB, 2008. [60 s.] – Ncagz Karlstad

Boken är framför allt ett bildverk men innehåller också åtskilliga fakta om ”Den vita staden”, som kom till som en följd av att det s.k. miljonprogrammet antogs av Sveriges riksdag 1964. Stadsdelen, som stod klar för inflyttning 1966–1967, blev berömd för sin unika trafiklösningen, som innebar att all biltrafik hänvisades under jord till ett väldigt garage med plats för 689 bilar! För närvarande förvaltar Karlstads Bostads AB 800 bostäder på holmen ifråga. Själv bodde jag åren 1971–76 på Orrholmen och märkte inte att garaget skulle vara någon stökig plats, men tristare miljö kunde man ju inte tänka sig, så jag sprang ju där inte i onödan så mycket! Under senare år har emellertid mycket hänt i garaget, Karlstads största offentliga rum på 20 6425 kvadratmeter. Av Torbjörn Eriksson bildades Orrholmens garagegrupp och denna kläckte en rad klyftiga idéer som att ständigt bjuda på klassisk musik genom högtalare runt om i garaget. På ett år sjönk kostnaderna för skadegörelse på bilar och fastigheter med häpnadsväckande 100 000 kronor, från 125 tusen till 25 tusen. (Inte illa, man kan undra om popmusik och andra modernare klanger hade haft samma effekt!) Senare har Garagegruppen ombesörjt att garaget blivit utsmyckat med offentlig konst av spektakulärt slag och – inte minst – givit ut en diktsamling, Garagepoesi, med dikter av kända och okända personer om Garaget. I dagarna släppte gruppen också en skiva med äkta garagemusik. Och varje vår och höst anordnas i garaget en loppmarknad, vilket visat sig mycket populärt. Trygghetsutvecklare Gunnar Dahl säger i boken att ”Orrholmen är ett mycket bra exempel på hur man kan bygga bort brottslighet genom att bygga in tryggheten.” Det är bara att instämma i bokens ord att ”Orrholmsgaraget är ett gott exempel på vilken kraft kulturen kan visa upp i de mest oväntade miljöer.”

Boken har en genomtänkt och påkostad formgivning men för mig är den i flashigaste laget. Boken om Orrholmen innan den blev ”Den vita staden” är på gång i Karlstads hembygdsförenings regi och kommer med till visshet gränsande sannolikhet se mycket annorlunda ut! F.ö.har ju undertecknad ett eget förhållande till stadsdelen. Garaget störde mig inte så mycket men förbryllande tyckte jag det var med de väldiga gräsmattorna runt husen – gröna öknar verkade det som – och därvidlag har ingen större ändring skett som jag kan se. Det sorgliga med Orrholmen är annars att man på 60-talsmanér rensade holmen på allt vad tidigare funnits där av natur och byggnader! Här kan man tala om ”tabula rasa”!

Möten med Fröding. Sex uppsatser. Red: Dag Nordmark. Kd: Gustaf Fröding-sällskapet…, 2008. 216 s.(Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie ; 40) – Gcz Fröding, Gustaf

Boken innehåller sju artiklar av lika många Fröding-specialister, de flesta doktorer på hans författarskap. Erik Zillén skriver om ”Nedanförmänskliga dikter”, Eva Jonsson, doktor på dikterna från hospitaltiden, om ”den lyckade dansen”, Anders Hedman om ”Frödings sjuka dikter”, Anders Engelbrektsson om ”Den karnevaliske Fröding”, Lutz Rühling, som skrivit en avhandling om Fröding på tyska, om Fröding och moderniteten samt – slutligen – bokens redaktör, professorn Dag Nordmark, om debatten om Fröding efter hans bortgång 1911. Alltihop säkert mycket läsvärt men jag har ändå nöjt mig med att ta del av vad Anders Hedman skriver om ”biografisk och patologisk läsning” och om den strid, som plötsligt utbröt kring Fröding, hela svenska folkets skald, efter hans död.

Inspirerad bl.a. av Freud började litteraturvetarna vid förra sekelskiftet intressera sig allt mer för författarnas själsliv och man menade sig rentav kunna skilja på sjukt och friskt i författarnas texter. Litteraturvetarna nyttjade sig av psykiatrins begreppsapparat och psykiatrer drog sig inte för att agera litteraturforskare, som Frey Svensson, Gustaf Frödings läkare under åren på hospitalet i Uppsala. Genom att analysera verket trodde man sig därmed också analysera författaren som människa, framhåller Anders Hedman. En annan känd psykiater, som tog sig före att ställa diagnos på Fröding genom att studera hans verk eller vad man menade vara hans”sjukdomssymptom”, var överläkaren vid Konradsberg, Bror Gadelius. En central gestalt inom frödingforskningen som också var inne på de här tankegångarna var filosofen John Landquist, som i Freuds andra vill peka på det undermedvetnas betydelse för Fröding, som han helt frankt förklarade lida av schizofreni. (När jag läste vid Stockholms universitet på 60-talet, ville emellertid min lärare alls inte sinnessjukförklara Fröding!) Sjukdomen gynnade visserligen skapandet men skapandet gynnade också sjukdomen! Både författaren och hans verk klassificerades som sjukt eller friskt. Länge trodde ju både läkare och litteraturvetare på Frödings ”genetiska arv”, men någon sinnessjukdom går inte att belägga i frödingssläkten eller några psykiska avvikelser över huvud taget att tala om. Det fastslås med skärpa av Johan Cullberg i hans biografi Gustaf Fröding och kärleken. Anders Hedman granskar också Staffan Bergstens och Knut Warmlands biografier från 1999. Den förstnämnde tar mer än Warmland avstånd från idén om det sjuka arvet men ingen av dem hyser den något romantiska synen på sjukdomen som en skapande kraft i sig – som alltså hade varit en vanlig, för att inte säga dominerande, uppfattning bland Fröding-forskarna.

Gustaf Fröding dog i februari 1911 och ”nationen försänktes i sorg” – så kan man nog uttrycka sig. I Fröding-bibliografin förtecknas mer än 500 artiklar i svenska dagstidningar och närmare 100 i utländsk press. Selma Lagerlöf, August Strindberg, Pär Lagerkvist, Tage Aurell, 16 år och gymnasist i Karlstad, och många fler kändisar hedrade hans minne genom uttalanden eller artiklar i tidningarna. 10 000 arbetare deltog i sorgetåget genom Stockholm! (Man kan undra om ens Selma Lagerlöf blev lika uppmärksammad vid sin bortgång – må vara att 10 000 arbetare inte ens med den bästa vilja i världen kunnat inställa sig vid båren i Östra Ämterviks kyrka på påskaftonen 1940. Och inte heller officierade någon ärkebiskop vid jordfästningen – men Sven Jerring var där, en hedersbevisning som kanske var den största det offentliga Sverige kunde åstadkomma vid den här tiden!? T.o.m. några västämtingar lär ha inställt sig vid sorgeakten – för Jerrings skull vill säga!) I lovorden, som publicerades efter hans död betonades att skalden varit hela svenska folkets författare, fast de borgerliga framhöll att han främst stått dem nära och arbetarrörelsen ville framhålla att han framför allt varit en arbetarnas författare. Denna hyllningskör skulle emellertid snart förbytas i en het debatt, som visade att Gustaf Fröding fortfarande kunde vara ett kontroversiellt namn för många, särskilt för dem som ännu inte kommit över chocken de fått av En morgondröm! I riksdagens andra kammare hölls en minnesstund över Fröding – något nästan unikt, bara Johan Ludvig Runeberg hade tidigare hedrats på detta sätt – och på förslag av talmannen beslöt man att sända ett telegran till skaldens anhöriga och uttrycka sitt deltagande. En liknande ceremoni ägde rum i första kammaren men tre ledamöter valde att ställa sig utanför. Sedan visade sig att även ledamöter av andra kammaren hade gjort sammaledes. En häftig debatt bröt ut och snart sagt alla tidningar hade en åsikt i saken och de flesta bannade förstås de revolterande riksdagsmännen, men nu framstod det som alldeles klart att Fröding hade fiender på framför allt högerkanten – allt tal om hela nationens skald till trots! En av de demonstrerande riksdagsmännen var f.ö. från Värmland, en Fredrik Canell från Koppom – sorgligt att säga! Desslikes skyndade Nya Wermlands-Tidningen till de obstruerande riksdagsmännens försvar och menade att dessa ”sig själva ovetande, blott tjänat till att gifva Frödings storhet ytterligare relief”! De hade alltså – menar NWT varit ädelmodiga nog att offra sitt eget anseende för Frödings skull! I sanning ädelt handlat, övermåttan ädelt!

Boken är försedd med utförliga nothänvisningar och personregister och kort presentation av författarna. Anders Hedman, som skrev om ”de sjuka dikterna! Är fil. mag. i litteratur- och arkivvetenskap och har skrivit uppsatser om Fröding på såväl B- som C- och D-nivå.

Nils Holgersson – en illustrerad resa. Konstnärers tolkningar till Selma Lagerlöfs berättelse om Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Redaktör: Lars Lundqvist. [Sthlm?]

: Stiftelsen SAF i samarbete med Lärarförbundets förlag, 2008. 95 s. – Gcz Lagerlöf, Selma

Få böcker torde ha illustrerats av så många konstnärer världen över som just Nils Holgerssons underbara resa. En presentation av några av illustratörerna och deras illustrationer blir nödvändigtvis en vacker och tilltalande bok som denna blivit! Lars Lundqvist berättar inledningsvis om förspelet till boken men huvuddelen av föreliggande verk är författat av Margareta Wallin Wictorin, Sunne, som för några år sedan doktorerade på Föreningen Original-träsnitt (vars främsta företrädare var Anna Sahlström!). Hon berättar om den ”underbara resan” gestaltad i bild från förstautgåvan till våra dagar. Om första upplagan berättar hon bl.a. att illustrationerna plockats ihop från skilda håll ”och de kan knappast anses motsvara en sådan konstnärlig enhetsprincip som Selma Lagerlöf eftersträvade, åtminstone när det gällde bokens text”. Till saken hör att hon ogillade John Bauers illustrationsförsök, vilket eftervärlden nog kan tycka var bra synd! Originalupplagan kom bl.a. att innehålla fotografier, som på den tiden var något nytt och fint, men knappast faller en nutida läsare på läppen. Margareta Wallin Wictorin går igenom boken från början till slut och konstnärer som hon lyfter fram är Bertil Lybeck, Bo Notini och Lars Klinting, bilder ur Kenne Fants filmatisering från 1962, som byggde på Tage och Kathrine Aurells textbearbetning, och utländska konstnärer som Boris Diodorov och Louis Moe. En och annan bild av Bruno Liljefors har hon också tagit med och en av Sven X-et Erixon. Undertecknad är uppväxt med nyutgåvan från 1931 med 160 illustrationer, teckningar, av Bertil Lybeck och således har de en särskild plats i hans hjärta – exempelvis teckningen av den oförvandlade Nils Holgersson, som med Mårten gås invid sig spanar upp i skyn på en plogformad gässflock och hisnande är den av Nils på Akka högt över det skånska lapptäcket med trappstegsformat kyrktorn. Fast allra finast är nog bilderna av Nils farväl av gässen. Men visst är Bo Notinis och Lars Klintings akvareller oftast mycket lyckade och spännande är Sara Lundbergs svartvita bilder från 1970, som påminner om serieteckningar och blir extra dramatiska genom stora kontraster mellan svart och vitt. Summa summarum, en guldgruva för varje bildfrossare, men särskilt för den som något kan sin Nils Holgersson.

En veritabel försäljningssuccé är Henry Nilssons debutverk Pass 23. Det kan ha något att göra med att få värmlandsböcker blivit så medialt uppmärksammad – inte minst av TV, mediet med överlägset största genomslagsförmågan. Detta berodde i sin tur på att författaren är något av en värmländsk kändis efter 40 år i polisiär tjänst, de sista 25 åren som utredare och förhörsledare på våldsroteln i Karlstad. Han är således väl insatt i polisens arbete och hur en mordutredning går till. Det märks väl i denna deckare, som börjar med att en person skjuts under en älgjakt. Sådant händer som bekant men den här gången är det inte fråga om något vådaskott förstår bokens hjälte, kriminalkommissarien Rolf Curtmark, som får lägga ner mycken tid och mycket arbete samt allt sitt skarpsinne på att lösa fallet, som visar sig vara ett mord med sin upprinnelse i forna barndomsår. Det känns bra att få läsa en deckare, som skildrar polisarbetet så här sakligt och trovärdigt och dessutom har en rimlig intrig – om än aningen långsökt, men så är det även i de bästa av kriminalböcker. Att författaren dessutom rör sig hemvant i värmländska miljöer gör den bara så mycket bättre. En gedigen polisroman alltså, absolut inget hafsverk! – klart läsvärd!

En annan värmlandspolis, som skrivit deckare är Per-Arne Gustafsson, vilken blev mycket uppmärksammad för debutverket Vasastenen (1969). Den har jag inte läst och boken finns inte längre att låna på Karlstads stadsbibliotek men däremot hans andra kriminalromaner, men de ter sig lite amatörmässiga (!) jämfört med Henry Nilssons debut – må vara att jag inte har dem i så friskt minne.

Nilsson, Karl, Mitt namn är Karl Nilsson. Del 2 av Karl Nilssons dagboksanteckningar 1947-1954. Nedtecknare: Gunhild Hernström. Kil: Nilsby byalag, 2001. 315 s. – Lz Nilsson, Karl

Karl Nilsson (1907-1979) var bonde i den vackra Nilsby-bygden (där Mellan-Fryken och Nedre Fryken möts). Redan från tio års ålder började han göra dagboksanteckningar, oftast bara på några rader, och därmed höll han på intill sin död. Det hade inte varit så dumt om han varit lite utförligare men visst ger han oss en god bild av hur livet kunde gestalta sig för en strävsam värmlandsbonde under förra seklet. Det är om väder och vind och sådd och skörd han skriver mest men visst får vi veta om en hel del annat, det sociala livet, händelser i familjen och kontakter med grannar och släktingar exempelvis. Ett högst värdefullt dokument, som i alla sin knapphändighet får mig lite nostalgisk. I förordet berättas att första delen av dagboken, 1926-1946, gick med vinst (eller bara ihop?), vilket ingav byalaget modet att ge ut denna fortsättning, som dock går endast till 1954. Återstår således 25 år till att publicera. Hoppas det visar sig möjligt att göra! Ett märkligt värmlandsdokument skulle då finnas att tillgå för gemene man och inte bara forskare.

Nilsson, Karl, Mitt namn är Karl Nilsson. D. 4. Karl Nilssons dagboksanteckningar 1960–1966. Nedtecknare: Gunhild Hernström. [Kd: G. Hernström?], 2008. 309 s. – Lz Nilsson, Karl

Detta är den fjärde delen av Karl Nilssons dagboksanteckningar, som han började skriva 1926. Karl Nilsson var småbrukare i Nilsby eller, rättare sagt, Gunnarsbyn, där Mellan-Fryken förvandlas till ett smalt sund, som förbinder det med Nedre Fryken. Dottern Gunhild Hernström, som svarar för utgivningen, ger i sitt förord en bra beskrivning av situationen för Karl de sju åren denna del omfattar. Född 1907 är han nu 53 år och ännu i sin fulla kraft, har ingen traktor men en trogen häst, Vitalis, dagarna består av mycket slit men ingen jäkt utan det är lugnt och fridsamt som Gunhild skriver. Alla barnen har flyttat ut mer eller mindre men kommer ofta på besök. Hans stora nöje är att fiska : ”Genom hela Karls liv har Fryken haft en magisk dragning, som om fiskaren genom det blåa vattnet tankade upp ny styrka inför kommande kraftprov”. Om varje dag skriver han en fyra – fem rader men sällan mer och det handlar om vädret – först och främst! – om arbetet, familjen och så fisket förstås. Framför allt är detta en jobb- och aktivitetsjournal. Omdömen är mycket sällsynta. Ordet ”väldig” använder han bara två gånger, ena gången gäller det vädret, som var ”väldigt” vackert en söndag på 60-talet, den andra gången handlar det om att nyårsfirandet på Stadskällaren i Karlstad (där dottern Gunhild då arbetade) var ”väldigt ” roligt eller lyckat! Han är ständigt sysselsatt och man måste förundras över hur mångkunnig en bonde måste vara – eller var? – inte bara jordbrukare utan också trädgårdsmästare (familjen hade en rätt stor jordgubbsplantering, äppelträd m.m. att få lite inkomster av), hantverkare, tekniker/maskinskötare, skogshuggare och – inte minst – fiskare och jägare, fast det sistnämnda var förstås också ett nöje! Tonen är hela tiden ytterst saklig och nästan utan några som helst känsloyttringar och ändå är dessa anteckningar en så kär läsning. För den som växte upp eller i alla fall var tämligen ung på den tiden är det som att komma hem lite grand och återuppliva en tid, som definitivt är förgången men full av behag – tycks det en nutida läsare! Förändringar sker dock hela tiden, TV anskaffas och Karl noterar allt oftare program han sett – överraskande ofta Bröderna Cartwright! – och enstaka händelser ute i världen nämns som astronaututflykter, valresultat, Dag Hammarskjölds död och Ingos tre VM-matcher – den sista var den bästa konstaterar han! Bilen blir ett allt vanligare fortskaffningsmedel genom att barnen skaffar sig sådan och bilutflykterna allt fler.1966 börjar Karl själv gå i körskola i Sunne, vilket onekligen överraskar den trogne läsaren av hans anteckningar! Grannsämjan verkar vara mycket god och ofta är det svårt eller omöjligt att kunna skilja mellan familjemedlemmar och grannar. Många andra reflexioner kunde göras med anledning av dessa dagböcker men jag nöjer mig med en enda och det gäller klimatet. Vilken skillnad är det inte på de vintrar Karl Nilsson berättar om på 60-talet och nutidens. Då voro minusgrader regel från mitten av november till ibland mitten av april och snöfall förekom ganska så ofta. Sådana är inte nutidens vintrar!

Karl Nilssons dagboksanteckningar bjuder inte på några sensationer men läsningen är balsam för själen och rekommenderas varmt alla med värmländskt lantlig barndom och alla som vill lära sig lite om hur det var då på landsbygden för ett halvsekel sedan och mer! Det var nog inte så förfärligt illa!

De flesta har säkerligen läst om Lars Nilsson i tidningarna, för hans levnadsöde är ganska märkligt. I den självbiografiska boken Mardrömmen har han berättat om hur han under barndomsåren var så besatt av skräck för ett atombombskrig att han knappast kunde lära sig något i skolan, inte ens att läsa och skriva! I fyrtioårsåldern går han en ABF-kurs och lär sig bådadera och det med sådant strålande resultat att han strax sätter sig ner och blir författare och det en produktiv sådan, för Ormen i paradiset är hans åttonde bok efter debuten 1989! I centrum för handlingen befinner sig Karin och David, som är tämligen nygifta och flyttat till en till en by, som i verkligheten nog inte ligger så långt från Hagfors. David har arbete i ett näraliggande samhälle, medan Karin är hemma och bedriver en rätt livlig handel med hemproducerade livsmedel som ägg och smör. Hushållet består alltså även av höns och kor samt grisar och getter. Makarna har ett livligt umgänge och som läsare njuter man av den gammaldags mysiga stämningen i deras hem, men då och då hotas idyllen av ”ormen”, de elaka grannarna Knut och Malin. De utgör förvisso ett ständigt irritationsmoment men berättelsen lunkar fram detta oaktat ganska så stillsamt och det hettar sällan till riktigt. Som en hyllning till livets gilla gång hos medelsvensson – de besynnerliga grannarna till trots – och den äktenskapliga lyckan är boken värd respekt, fast den kunde gott ha varit flera sidor kortare.

Tyvärr innehåller boken ett korrekturfel av besvärande slag, nämligen att det titt som tätt saknas anföringstecken, något som sannerligen skapar osäkerhet om vem som för tillfället för ordet, vilket verkar rätt förvirrande på läsaren.

De nio. Litterär kalender 2007. Selma. Sthlm: Norstedts, 2007. 200 s. – Gcz Lagerlöf, Selma
De nios årsbok för 2007 har som undertitel Selma och det med allt skäl, eftersom nästan alla bokens uppsatser handlar om Selma Lagerlöf. Sex välkända litteraturvetare, de flesta Lagerlöf-specialister, medverkar.
Nina Burton skriver om Nils Holgerssons underbara resa, ”en sagobok och en naturbok… en skvader; en sagolik blandning”, Birgitta Holm filosoferar över ”Figurer i mattan”, som bl.a. handlar om hur Selma Lagerlöf experimenterar med namn, och hon lanserar våghalsiga teorier som att det skulle föreligga ett samband mellan valet av namnet Gaetano i Antikrists mirakler och de olycksaliga getterna i En herrgårdssägen, Lisbeth Stenberg uppehåller sig vid Selmas förmåga att väcka känslor, Maria Karlsson ägnar sig åt ”Läsarnas Lagerlöf”, alltså den enorma mängden brev hon fick från sina läsare, Petra Söderlund går in på Selmas arbetssätt och betonar väninnornas oerhörda betydelse som granskare och rådgivare och säger om den nu så aktuella och kontroversiella romanen Bannlyst att ”det hade inte blivit en bättre roman om Lagerlöf fått arbeta i fred, utan påverkan från rådgivare… det hade kanske inte blivit någon roman alls”, och Madeleine Gustafsson ger oss ett avslöjande men ändå positivt porträtt av Ida Bäckmann, om vilken hon säger: ”Kanske valde hon (Selma) att låta sig inspireras av denna lustiga och livsfarliga människa?”
Sorgligt nog finns ingen man bland artikelförfattarna, fast bokens redaktör är det i alla fall, för han heter Gunnar Harding.

Nordenberg, Reidar, Adressaten okänd. Berättelser. Stehag: Gondolin, 2001. 121 s.– Inb. – Hc

Det märkliga med Reidar Nordenberg är att han stilistiskt bara blir bättre med åren. Bokens noveller är innehållsmässigt inte alla så märkliga (därvidlag utgör den förra, Längs min väg, en höjdpunkt), men den asketiska, avklarnade stilen räcker långt, tillräckligt för att ge läsaren en läsupplevelse utöver det vanliga. Boken är tunn och den är lättläst, den är ett kortvarigt läsäventyr, men unna Er det!

Nordlund, Anna, Litteraturvetenskaplig analys genom hundra år – åtta sätt att läsa Gösta Berlings saga. Sthlm: Liber, 2008. 336 s. – Gcz Lagerlöf, Selma

Första stora boken om Selma Lagerlöf detta Selma Lagerlöf-år! Bokens författare och redaktör doktorerade 2005 på en diger, högst intressant avhandling om det ganska fördomsfulla, om än positiva mottagandet av hennes böcker från debuten till idag: Selma Lagerlöfs underbara resa genom den svenska litteraturhistorien 1891-1996. Hon är också redaktör för Kungliga Bibliotekets förnämliga katalog till årets jubileumsutställning.
I föreliggande verk presenterar hon analyser av Gösta Berlings saga från 1903 till 2003 av de kända litteraturvetarna Oscar Levertin, Stellan Arvidsson, Gunnar Ahlström, Vivi Edström, Birgitta Holm, Lisbeth Stenberg, Maria Karlsson och Jenny Bergenmar. Anna Nordlund sätter in dessa analyser i sina historiska sammanhang och ”urvalet ger en orientering i några av de teorier, metoder och perspektiv som kan användas i litteraturvetenskaplig forskning” för att nu citera förlagstexten.
Boken vänder sig inte endast till läsare som bara vill fördjupa sig i Selma Lageröfs författarskap utan också till studenter i litteraturvetenskap och blivande svensklärare som en handledning i litteraturvetenskaplig teori.

Norlén, Nils, Vargmannens testamente och andra bitar i pusslet om vargens åtekomst. Nyköping: Parthenon, 2001. 255 s.

Nils Norlén bor i Järnskog och har där upplevt Vargens återkomst. Själv passionerad jägare har han med fasa funnit att antalet skjutna älgar minskat i antal under de senaste åren och han är övertygad om att den återkomna vargen är skuld till det. Skulle älgen försvinna som en följd av vargens härjningar är svensk landsbygdskultur i fara¸törs människor inte längre gå ut i skogen av rädsla för vargen är en livsstil hotad, ja livskvaliteten för dem som bygger och bor på svensk landsbygd. Detta är utgångspunkten för Nils Norlén och det är inte helt svårt att ha förståelse för honom, men jag undrar om han inte målar fan på väggen. I Nordvärmland har det funnits varg nu i minst tjugo år och upprördheten var där stor för en del år sedan men nu är det i bygderna mot norska gränsen, i Årjäng med omnejd, som upprorsfanan höjs mot den lede fi, som där är en tämligen ny bekantskap – och knappast att leka med, det är nog sant. Just i dessa trakter borde dock vargens motståndare egentligen kunna vara rätt lugna, eftersom varje stackars varg som vågar sig över gränsen till Norge tycks vara jaktbart byte, eftersom den norska regeringen i valet mellan att ha varg eller får och getter på skogen tydligen beslutat sig för att prioritera de sistnämnda. Det måste ju ur nordmarkingarnas synpunkt vara ganska så bra.

Är vargen utplanterad eller ej? Ja, den frågar upptar Nils Norlén väldigt mycket, fast man tycker att huvudsaken är väl att vargen nu finns här och riksdag och regering av något anledning anser att den bör finnas kvar. Han berättar utförligt om Naturvårdsverkets och /eller SNF:s Projekt varg och med tanke på hur det var upplagt tycker jag det verkar högst osannolikt att vargens återkomst skulle ha emanerat utifrån detta projekt. Dök upp gjorde den i alla fall och Nils Norlén återger intervjuer med några som bedyrar hur de varit ögonvittnen, mer eller mindre, till utsläpp av varg. Berättelserna låter bestickande men vi har ju många som handlar om besök från yttre rymden av små gröna män...? Hans trumfkort är ”vargmannens testamente”. En redogörelse av en ganska högt uppsatt person inom ett stor värmländskt skogsbolag, som går ut på att han varit med om möten med höga chefer och representanter för värmländsk turistnäring, som gått ut lämpligheten av att släppa ut varg i Värmland för att reducera älgstammen, som härjar svårt i tallplanteringarna, och samtidigt skaffa landskapet en turistattraktion. Ett annan intressant omständighet Norlén tar fram är att vargarna i Sverige-Norge enligt undersökningar som genetikern Hans Ellegren vid Sveriges lantbruksuniversitet företog 1996 är besläktade med vargarna i Estland men däremot inte med de som fanns i Lappland eller finns i Finland. Nu är ju undersökningen hela 6 år gammal vid här laget och jag tillåter mig tvivla på att den fortfarande är vetenskapens sista ord i saken. Jag är ingen specialist men nog har jag för mig att det alltid framhållits att vargarna i Sverige-Norge är av nordisk ras och just därför extra värdefulla.

Tyvärr är Nils Norlén så sanslöst tendensiös att det är svårt att ta honom riktigt på allvar trots all den rikedom på uppgifter i ämnet han radar upp. Saken blir inte bättre av att boken är ganska så vårdslöst disponerad. Jag har alltså inte blivit övertygad av hans resonemang i något avseende utom det att människorna i Västvärmland är upprörda och uppbragta över förekomsten av varg. Jag tror dock inte att vargen, om den nu skulle bli stationär där, kommer att uppfattas som något större hot i längden. Vad gäller de arma jakthundarna (som väl är den mest drabbade parten i det här fallet) borde det väl vara möjligt att förse dem någon skyddsanordning, som förhindrar vargangrepp?

I fjol utlyste Föreningen Värmlandslitteratur och Värmländska Författarsällskapet en novellpristävling med 5 000 kr i pris till den bästa skribenten. Nestorn bland värmländska författare vann och han heter Ragnar Magnusson! Hans novell Skåpet och fjorton andra finns samlade och utgivna i föreliggande behändiga skrift, som kan beställas från någon av utgivarna för endast 100 kr + ev. porto.

Ragnar Magnusson är känd för flera romaner med motiv från värmländskt arbetsliv och för två lokalhistoriska verk eller industrimonografier men han debuterade som novellist 1989 med Karl Gustav Storms revolt. Noveller ur arbetslivet. Humorn och berättarglädjen är påtaglig i dessa noveller – liksom i tävlingsnovellen! Ragnar Magnusson är nu över åttio år men skriver som han fortfarande vore en ung rebell. Hedersomnämnanden fick Liselotte Siversten Carlson och Sture Wikman. Liselott, som för två år sedan blev ”guldklavsbelönad” för En liten bok om dansband” tävlade med novellen En ovanligt dum idé, som – enligt Erik Fasth i VärmlandsBygden – ”bjuder på en härligt underfundig skrivstil med massvis av värmländsk stôllighet”. Det bara att hålla med om den utsagan liksom hans karaktäristik av Sture Wikmans novell: ”ett starkt och välskrivet porträtt av Kerstin i Takene och gamla tiders häxprocesser.” Han debuterade som författare 1985 med den historiska romanen Tavlorna i Jorvik, som höjdes till skyarna av recensenterna. Med Häxor, schamaner och en yverboren (1992) bevisade han att han också behärskade essäskrivandets svåra konst.

Utöver de här tre novellerna innehåller alltså samlingen ytterligare tolv berättelser, som den skarpsinniga juryn bestående av Anita Andersson, Lena Sewall och undertecknad ansåg borde gå i tryck. Bland författarna till dem återfinns både kända och okända namn. Urban Andersson, folkmålspoeten från Mangskog, behöver ingen närmare presentation, inte heller Peter Olausson, nybliven doktor på Gillbergaknapar, eller

Sven-Ove Svensson, författare och spelevink, en överraskningarnas man, eller Ewa Persson, författare, bankman (!) och ordförande i Selma Lagerlöf-sällskapet, eller Anders Överby, Järnskog, distriktsläkaren och veniaten med flera böcker om sin bygd i krig och fred. Inget vet jag däremot om Sven Elfström, utom att stadsbibliotekets värmlandssamling har två romaner av honom från 1997, men hans novell Tändkulemotorn är en mycket initierad och roande berättelse om två mäns mödor med att försöka få liv i motorseglaren Hel, försedd med tändkulemotorn, som gjort Säffle så känt! Ännu mindre vet jag om Elsa Frånberg, författare till den underfundiga novellen Antihjältinnan. Robert Larsson, 21 år gammal, i Hagfors har bl.a. skräckförfattaren H. P. Lovecraft och Stephen King som sina favoritförfattare och det tror man gärna vid läsningen av hans, stilistiskt och innehållsmässigt, märkliga novell, På falluckan, som knappast liknar något annat! Bo Levin är journalist och lärare på Molkoms folkhögskola. Hans novell utspelas på Östanås herrgård i Älvsbacka på den tiden det var hem för vanartiga barn. Det är en ovanligt ruggig historia kan jag försäkra, men iskallt berättad! Mordet i Tortaskog heter Harry Schützers novell och kanske kan den kallas ett något burleskt socialreportage från Brunskog sommartid. En bok har han tidigare på sitt samvete, nämligen Historia och historier från Brunskog och övriga Sverige (1993). Ytterligare en novellskribent är Anna Hernaeus, uppväxt i Karlstad och lärare på Kroppkärrsskolan i Karlstad från 1954 och fram till pensioneringen. Med novellen Nanny, en knappt tre sidor lång humoresk, där mangskogskonstnären Alfred Ekstam spelar en viktig roll, gör hon sin författardebut. Med Birgitta Leander är alla antologins författare omnämnda. Till skillnad mot Anna Hernaeus är hon inte alldeles ny i författarskrået utan har förekommit med dikter i olika lyriksamlingar och tidskrifter. I berättelsen Känsla och ansvar ger hon en finstämd hyllning av en älskad plats och ett älskat hus i Mangskog, förknippat med många kära minnen.

Erik Fasth på VärmlandsBygden klagar på att så många av novellförfattarna valt ”att skildra livet på landet och att det handlar ofta om gamla ting…och gamla figurer som sockenpräster och skogsrår.” Det kan man förstås fråga sig. Lite är det väl vårt fel, arrangerande föreningars alltså, som satte som villkor att ”i novellen ska en historisk eller kulturell plats i Värmland ha en central betydelse.” Dessutom är det ju så att det nostalgiska, tillbakablickande draget är något karaktäristiskt för värmlandslitteraturen. Det fastslår i alla fall litteraturvetaren Torsten Rönnerstrand i boken Vad är värmländskt? (Karlstad University Press 2003) i en uppsats betitlad ”Poesins landskap” – och han har förstås rätt! Också förhåller det sig så att åtminstone åtta av de publicerade femton uppsatserna torde utspelas i nutid, ja i framtiden t.o.m. – må vara att en handlar om en gammal tändkulemotor. Av de 65 icke publicerade novellerna är nog andelen historiskt inriktade däremot större.

”Nödder att bo vid Fyris å”. Värmlänningar i Uppsala under fyra århundraden. Skriftseriekommitté: Lars Burman… Uppsala: Värmlands nation, 2006. 256 s. (Nationen och hembygden ; XVII) – Inb. – Ncag(p)

Titeln är hämtad från en känd dikt av Erik Gustaf Geijer, som börjar så här: ”Jag är i skogen födder / bland berg och sjöar blå, / sedan så blev jag nödder / att bo vid Fyris å”. Självklart är han en av de värmlänningar i Uppsala, som porträtteras i boken. De allra flesta är förstås män och skriftseriekommittén ber om ursäkt för det, alltså den väldiga manliga dominansen, men åtminstone tre kvinnor finns med, nämligen fru Geijer, alltså Anna-Lisa Liljebjörn, Cecilia Fröding och Eva Wennerström-Hartmann och – i förbifarten – Anna Maria Lenngren, dotter till Magnus Brynolph Malmstedt från Högsäters socken i Dalsland och Märta Johanna Florin, dotter till prästen Johan Florin i Ransäter.

Det första av bokens porträtt är författat av Gunilla Gren-Eklund och ägnas Jordanus Edenius (1624–1666), författare till en av de äldsta kända, tryckta skrifterna om Värmland: ”Wermelands oskuld i ett samma land otillbörligen påbördadt uppror” – enligt en översättning från latinet 1750 av E.M. Florelius. Originalet, ”Vindiciae pro innocentia Wermelandiae” är från 1645 och inleder – i översättning till svenska – Ragnar Ljungs och Bengt Redells förnämliga antologi I Värmland (första uppl. 1950). Edenius, bördig från Edane i Brunskog, var teolog och en tid universitetets rektor men rycktes bort bara 42 år gammal av lungsoten. (Han ägnades en längre uppsats redan i Nationen och hembygden, d. 3, 1942 av Arne Eklund). Anders Piltz, latinprofessor med värmländska rötter, skriver om Petrus Lagerlöf: ”värmlänning, svensk, romare” och Hans Helander om en annan latinist, Olof Hermelin från Filipstad, Karl XII:s mycket uppskattade pamflettmakare och ”PR-man”. Mycket talar för att tsar Peter tyckte mycket illa om honom och därför – i fullt raseri – egenhändigt tog honom av daga efter slaget vid Poltava. Visserligen finns uppgifter om att han skulle ha funnits i livet senare men de är osäkra. Hans öde påminner om Raoul Wallenbergs! Om Anna Maria Lenngrens fader skriver Ann Öhrberg, som bl.a. framhåller att magister Malmstedt hade det bekymmersamt i den akademiska miljön på grund av sin herrnhutiskt färgade tro – som bl.a. innebar en hög uppskattning av kvinnors intellektuella förmåga! Henrik Lilljebjörn flyttade på ålderns höst, närmare bestämt 1870, till Uppsala. Om hans uppsalaår och hans konstnärskap berättar Hans-Olof Boström, bl.a. om hans tavla Karlstad före branden, som finns att bese på Värmlands Nation. Han menar att målningen ”kanske utgör höjdpunkten i Lilljebjörns tämligen ojämna konstnärskap” och den bedömningen är lätt att dela, för det är en mycket vacker bild av Karlstad från sin allra bästa sida! Boström talar – med all rätt tycker jag – om ”en kärleksfull inlevelse hos konstnären, ett varsamt fasthållande av varje detalj, allt tillmäts samma vikt…”

Andra uppsatser handlar om Erik Gustaf Geijer och musiklivet i Uppsala, skriven av Lennart Hedwall, Adolf Noreen – ”en nordistikens nydanare och vägröjare”, Lennart Elmevik skriver om honom – biskopen, sedermera ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg, som ”svor och släckte”, skildras av biskopen emeritus Bengt Wadensjö, Gustaf Frödings ”dominerande syster Cecilia” skriver Eva Jonsson om och lektorn och skalden Ragnar Eklund, ”en karl för sig”, porträtteras av Knut Warmland. Därmed har jag inte avslöjat bokens innehåll alldeles i sin helhet med närapå i alla fall!

En märklig omständighet är att fyra av värmlänningarna, som biograferas i boken, är från nuvarande Sunne kommun. Så förhåller det sig nämligen med Petrus Lagerlöf, Adolf Noreen (född på Borg i Gösta Berlings saga!), Göran Tunström, som Lars Andersson skriver om, och Anton Niklas Sundberg (den ende karlstadsbiskop som blivit ”primus inter pares”). Visserligen var han född i Uddevalla men – påpekar Bengt Wadensjö – släkten kom från Sund, alltså Sunne! Ärkebiskopen yttrade sig som bekant ofta ganska drastiskt och Wadensjö ger några exempel på det. Det kan kanske vara lämpligt att avsluta denna kortfattade presentation av Nationen och hembygden nr 17 med en historia, en av många, om honom: ”En bekant anekdot berättar att ärkebiskopen kom rusande ner till Uppsala central för att ta tåget till Stockholm. Han fick uppleva besvikelsen att se sista vagnen rulla iväg från spårområdet och lär förtörnad ha utbrustit: Där gick tåget åt helvete och jag som skulle med.”

Boken kan beställas från Föreningen Värmlandslitteratur till det facila priset av 200 kr + ev. porto eller från Värmlands nation, Nedre Slottsgatan 2, 753 09 Uppsala. Nationen har hemsidan www.varmlandsnation.se

Ohlson, Jan R., Ingeborgs dukater. En historisk roman. Kd: JR Bok, 2008. 320 s. – Hc

Av ”baksidestexten” framgår att det är en berättelse om en 1944 försvunnen gränskurir, en händelse som ”sätter djupa avtryck i den lilla värmländska gränsbyn.” En släkting till den försvunne börjar i nutid att forska i försvinnandet och stöter på hemligheter av förbluffande slag – en inte alldeles nyttig kunskap med tanke på hans egen säkerhet….

Ohlson, Jan R., Vår högsta önskan. Kd: Förlag JR Bok cop. 2007. 333 s. – Hc

Vår högsta önskan är ett mäktigt romanbygge, en släktkrönika kan man kanske kalla den för även om handlingen i boken omspänner bara drygt ett halvår. I centrum för berättelsen står släkten Marfeldt med barn, barnbarn, farbröder, morbröder, fastrar och mostrar m.fl. Jag måste medge att jag hade lite svårt för att hålla reda på dem alla, men lyckligtvis innehåller boken ett släktträd över de mest framträdande personerna av släkten ifråga. Historien tar sin början i på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg men större delen av handlingen tilldrar sig ändå i Karlstad med omnejd, vilket gör läsningen särskilt nöjsam för en karlstadsbo! Boken bjuder över huvud taget på underhållande läsning men något mästerverk är det inte. Framför allt är författaren alldeles för mångordig. Berättandet avbryts titt som tätt av Döden eller Oliver, som han kallas efter närmare bekantskap. Han utgör ett förbryllande inslag, som jag inte riktigt begriper mig på – fast det är kanske meningen? Slutet är mycket överraskande och är kanske det som kommer att sitta kvar i minnet längst av denna roman, som inte är i klass med författarens debutverk, thrillern Återträff från 2005, som bl.a. bjöd på en fin , förmodligen delvis självbiografisk barndomsskildring och ett utmärkt porträtt av en renodlad psykopat. Författarens övriga böcker, Gränskränkning (2006) och Bränd (2007) har jag inte läst.

Olestig, Nils, En kommuns framväxt. Kil i Värmland mellan 1919–1970. Kil: Kils kommun, cop. 2007. 97 s. – Ncagz Stora Kil

Nils Olestig var Kils kommuns ledande tjänsteman 1948–1983. När han anställdes 1948 var han kommunens ende befattningshavare och bar titeln kommunalkassör. I samband med sin avgång fick han i uppdrag av sin forna arbetsgivare att skriva kommunens historia för åren 1919, då kommunfullmäktigeinstitutionen infördes, till 1970. Arbetet blev han klar med 1994 men inte förrän 2006 tog sig kommunen an materialet – och bantade ner det ordentlig – till ”ett med dagens mått läsvänligare omfång” som författaren skriver i förordet.
   Ingen värmländsk kommun torde väl kunna ståta med en liknande utförlig historik; den är nog enastående i sitt slag inom värmlandslitteraturen. Boken är givetvis av fakta full – exempelvis hade kommunen efter Åke Wibergs bortgång 1964 möjlighet att köpa Apertins egendom för två och en halv miljon kronor, men bjöd bara 1 miljon, 800 tusen och missade på så vis en mycket god affär.
   I början av 1960-talet utreddes frågan om en kanal mellan Fryken och Vänern på uppdrag av Fryksdalens kommuner, länsstyrelsen m.fl. och utredningen kom fram till att en 96 km lång kanal beräknades kosta 31 miljoner, årskostnaderna uppgå till en och en halv miljon och inkomsterna till 1 miljon, 400 tusen kr. Kanal mellan Vänern och Fryken är en fascinerande tanke men den låter onekligen något orealistisk!
   Kil var municipalsamhälle, ett mellanting mellan vanlig kommun och köping om jag förstått rätt, men på 1940-talet ville samhället bryta sig loss ur Stora Kils kommun och bli köping. Det blev nu aldrig verklighet och lika så bra var nog det. Den 1 januari 1971 bildades Kils kommun av Stora Kils och Frykeruds kommuner samt Boda församling. Det fanns ett förslag om att den nybildade kommunen skulle heta Frykskil! Inte så dumt väl?

Boken har en ovanligt tråkig formgivning och saknar – sorgligt nog – titelblad.

Olle Zetterquist. 80 år retrospektivt. [Text: Barbro Järliden]. Kd: Värmlands Museum, 2007. [40] s. – Ibz Zetterquist, Olle

Värmlands Museums katalog över utställningen i höstas av Olle Zetterquists konst är förstås en vacker trycksak med många prov på denne konstnärs kraftfulla konstverk. En som är väl förtrogen med hans konstnärskap är förre antikvarien Barbro Järliden, som ger oss en mycket välskriven presentation av ett viktigt och betydelsefullt måleri.

Olofsson, Gösta, Västra Fågelviks kyrka genom tiderna. [Arvika]: G. Olofsson, 2008. 76 s. – Ic-c

Västra Fågelviks utomordentligt vackert belägna kyrka på en udde i Foxen har hitintills saknat en beskrivning, men nu har Gösta Olofsson, som ifjol utkom med en bok om hela Västra Fågelvik, rått bot på det missförhållandet – och det med råge! – med föreliggande vackra skrift i hårda pärmar bunden. Bygden kristnades tidigt och åtminstone sedan 1100-talet har där funnits en kyrka och troligen var den den första i Nordmarken. Om de tidigare kyrkorna vet man inget, inte ens med säkerhet var de var belägna. I mitten av 1600-talet uppfördes en träkyrka på platsen intill den nuvarande, som nästa år fyller 150 år. En känd och välrenommerad arkitekt, Albert Törnqvist, anlitades. (Han kom senare att svara för ritningarna till Karlstads domkyrka efter 1865 års brand). Han ritade en byggnad i nyklassicistisk stil. Ytterst värdefulla inventarier från den gamla kyrkan kom till användning i den nya såsom den märkliga dopfunten från 1100-talet, dekorerad med mönster som påminner mer om vikingatid än kristen tid. Från 1600-talskyrkan kunde man också ta över en predikstol och en altartavla från den tiden. Märkligt är också att socknen har en kyrkklocka från 1200-talet. Den är försedd med en text, änglahälsningen till jungfru Maria – på latin förstås. Arbetet med den nya, betydligt större kyrkan – byggd av gråsten och inte av trä – tog fyra år, 1855–1859. Bygget var naturligtvis ett gigantiskt företag för en socken på drygt tusen innevånare – ”en fattig befolkning, som icke äger andra inkomstkällor än den knappa afkastningen af ett magert jordbruk i fjellbygden utefter norska riksgränsen” som lagmannen i Södersysslets domsaga, Anders Örtendahl, summerade läget inför byggandet. Det var en bygd renons på herrgårdar och bruk. En kyrkobyggnads-direktion ledde arbetet, som bl.a. bestod i att kräva in bidrag in natura eller i pengar eller arbete från socknens bönder och hemmansägare, men glädjande nog behövde ingen gå från gård och grund på grund av denna myndighets uttaxeringar, tror författaren. Kyrkan blev invigd till gudstjänstbruk 1859 men som vanligen var fallet på den här tiden återstod en hel del att göra. Den första orgeln anskaffades 1872 – må vara att ännu många kyrkor i Värmland saknade orgel vid den här tiden – och värmekamin fick inte kyrkan förrän 1905, vilket låter rent hemskt med tanke på hur vintrarna då kunde vara! Utöver de inventarier som redan nämnts så känns det angeläget för en bibliotekarie emeritus att kunna konstatera att kyrkan äger både en Karl XII bibel och en Gustav II Adolf bibel. Boken avslutas med några herdaminnen; utförligast skriver nuvarande herden Ole Olsen om kyrkoherden Sture Heed, som i sammanlagt 20 år, fram till 2004, tjänade församlingen. Bättre present än den här lär inte Västra Fågelviks församling få till kyrkans 150-årsjubileum!

Olsson, Bertil, Begravningsvapen i Nors Kyrka. Vålberg: [Nors pastorsexpedition?], [2007]. [24 s.] – Ky

Månne detta kan vara den första värmländska skriften i ämnet begravningsvapen? Nors Kyrka är ovanligt välförsedd med dessa vördnadsbjudande prydnader, som också kan kallas epitafier. I denna vackert illustrerade skrift ger oss Bertil Olsson kortfattade fakta om den person som vapnet ska minna om, oftast en adelsman – av de adliga ätterna Thomson, Silfverswärd, Bratt af Höglunda, von Gegerfeldt och Brummer, men faktiskt också en ofrälse person, nämligen häradshövdingen Andreas Laurentii Milander från Millesvik (1635–1695).

Sällan har väl en bygd i Värmland ägnats lovsånger så innerliga som Glaskogen i denna diktsamling! Författaren är bildlärare, fil.kand. i religion och historia, meditationslärare och trädgårdsmästare – och invandrare från Danmark, men med hög uppskattning, minst sagt, av sin nya hembygd: ”Allt detta kan jag tacka det land för som jag längtade efter redan som tonårig” heter det i dikten Grönt blod. Naturen, alla djuren, myterna, som ännu lever om tomtar och troll och asagudar, människorna, ja kort sagt allt gör honom hänförd. Naturen är besjälad och helig och det är omöjligt att inte känna sig starkt berörd av denna visionära, profetiska, mystiska, svärmiska kärleksförklaring av en skog- och djurrik del av Värmland, där ännu allt är möjligt och livet ungt och friskt! Kanske kan man säga att dikterna ger intryck av en salig röra men det vägs upp av en friskhet och glädje som är smittande och balanseras också av detaljskarpa observationer. Få värmländska diktsamlingar är f.ö. så väl topografiskt förankrade – platser och människor nämns vid sina rätta namn! Att författaren har danska som sitt modersmål verkar obegripligt för mig, men jag har nu inte speciellt jagat efter danismer i dikterna. Om det Knud Omö skriver är stor dikt, vågar jag inte uttala mig om, men säkert är att det är dikter som fängslar och berör och genom sin friska och frejdiga dyrkan av naturen i allmänhet och Glaskogen i synnerhet har så mycket att ge den som äger ett öppet sinne. Författaren, förlaget, har adress: Sölje gamla skola, 670 20 Glava.

Ovansjöbygden – från Vingängsjön till Tåsan. Sysselbäck: [Ovansjö Bygdeförening], 2007. 624 s. – Ncagz Dalby

2007 års värmländska bokutgivning bjuder på många positiva nyheter och bland dem må nämnas detta väldiga verk om folk och gårdar i Dalby socken från Vingängsjön och norröver. Den bygden finns nu beskriven intill minsta uthus – närapå! Den femton (?) personer tappra dokumentationsgruppen, som bl.a. upptar ett känt författarnamn, Elise Lindow-Agnarson, måste ha formligen dammsugit kyrkböcker, domböcker och Gud vet allt på jakten efter uppgifter om bygden från 1540 och fram till dags dato! Mest är det folket och gårdarna man intresserat sig för men boken innehåller också kortare avsnitt om översvämningar, nergrävda skatter, ångbåtstrafik på Klaran, allmänna presentationer av de olika hemmana m.m. och så – inte minst – fotografier, precis hur många som helst! Tilläggas kan att bokens utförande är högklassigt, hårda pärmar som den har, trådhäftad som den är och tryckt på det finaste glänsande papper, klokt nog med tanke på bokens alla fotografiska återgivningar. Den här boken kommer att vara dalbybornas bibel allt intill tidens slut, skulle jag misstänka, men synd om Likenäsborna,som inte fick vara med! Boken är föredömligt nog försedd med fastighetsregister och register över hus och postadresser.

Persson, Johan, Profiler och genier i dalgångarna Klarälvdalen och Västerdalarna. Likenäs: förf:s förl., 2007. 170 s. –Ls

Johan Persson, mer känd som Flottar Johan, utkom häromåret med en bamsebok, en diktsamling på över 300 sidor! I dessa 555 dikter skildrade han människor, liv och leverne längs Klarälvens stränder i norra Värmland.

Ganska likadan är hans nya bok, fast den är på prosa och även har med lite från Malungsbygden, som såg honom födas. Han skriver mycket talspråkligt och någon kanslisvenska, som han i förordet gläder sig över att inte behärska!, är det sannerligen inte fråga om. Läsandet underlättas inte heller av att bokens många direkta anföringar ofta är på något mål, men roligt har man ofta. Historierna är legio och är de inte direkt skrattframkallande säger de ändå ofta något om människorna i den långa dalgången och tiden, som bör vara 40- 50-talen. Författaren själv är född 1946.

Bilderna på människor och miljöer är imponerande många. Boken bjuder på roande läsning – må vara att den bekräftar urgamla fördomar om nordvärmlänningen, som att han är en supig och bråkig person – men ge svar på tal det kan han och det är i alla fall en ypperlig egenskap!

Persson, Lars, Bättre sent än aldrig – om ödetorpen i Treskog, Gunnarskog. Mangskog: Ancestor, 2008. 132 s. – Ncagz Gunnarskog

Boken är en beskrivning av ödetorp inom Treskogs skifteslag med uppgift om vilka som där levat och verkat. Utgivaren har lyckats komma över åtskilliga foton av både torp och människor. På 1800-talet var Treskogs hemman större än många socknar, Treskog liksom Bortan också i Gunnarskog.

Pettersson, Brigitte, & Gräber, Carmen, Meine Jahre mit Zarah Leander. Bremerhaven 2007. 121 s.

Boken finns sedan förra året på svenska under titeln Mina 25 år med Zarah Leander. Brigitte Pettersson var Zarah Leanders sekreterare och bor kvar på Lönö, som ”Den gudomliga” köpte åt sig 1938 (?) och bodde på efter hemkomsten (1943?) till Sverige.

Petersson, Erik, Den skoningslöse. En biografi över Karl IX. Sthlm: N&K, 2008. 333 s. – Kc.4

Hertig Karl, sedermera Karl IX, har alltid varit en uppskattad kunglighet i Värmland, en gång i tiden en del av hans hertigdöme. Erik Fernow, författaren till det klassiska verket om Värmland var exempelvis en måttlös beundrare av hertigen om vilken han skriver följande: ”Olof Trätälja förde hit folk, och Carl gjorde dem till människor. Alla hävdatecknare, som velat skriva opartiskt, hava anfört konung Carl ibland de stora konungarne i världen. Uti hushållsvett, mannamod, outtröttlig drift, i allt företagande har han haft få likar.” Och visst var det en god idé av honom att grunda Karlstad, fast det kunde lika gärna ha blivit Bro, alltså Kristinehamn, förmäler historien, och en tjusig staty har det ju blivit av honom – fast det är kanske främst Christian Erikssons förtjänst! Och våra stora hävdatecknare, Erik Gustaf Geijer och Anders Fryxell, lär ha uppskattat honom som varande en bondevän, vilket han inte var i nämnvärd grad.

Besynnerligt nog har ingen brytt sig om att skriva en biografi över denne kraftfulle hertig och kung förrän i de yttersta av dessa tider. Författaren till biografin, som mötts av mycket uppskattande recensioner, är kulturvetare och bara 22 år gammal. Att denne unge man intresserat sig för Karl IX kanske beror på att han är från Linköping, där denne ställde till ett blodbad en gång. I vilket fall så måste det anses som en bragd av en så ung person att lyckas författa en så ”intressant och medryckande bok” (som Håkan Arvidsson bl.a. formulerar sig i Sydsvenskan) i all synnerhet med tanke på att ”den vetenskapliga och den historiska överblicken över perioden [är] imponerande”, något som undertecknad gärna håller med om utan att själv vara särskilt inläst.

Hertig Karl skötte sitt hertigdöme, som alltså omfattade inte bara vår provins utan också större delen av Närke och Sörmland samt bitar av Västmanland och Västergötland, som vore det hans rike, något som hans broder Johan III ansåg absolut inte var i överenstämmelse med pappa Göstas testamente. I Nyköping förvandlade han slottet till ett renässanspalats – liksom Örebro slott – och inrättade ett hertigens kansli och dito råd och näringarna i sitt hertigdöme ägnade han mycket intresse.

I Värmland var det – som bekant – bergsbruket han vårdade sig mest om. Han inkallade kunnigt folk från kontinenten och försökte öka lönsamheten, som var ringa eller ingen, genom att uppmuntra till förädling av råvarorna, som var främst järn och silver. Några gånger kommer Erik Petersson in på ämnet Värmland men uppenbarligen var det ingen viktig del av hertigdömet. I ett avsnitt på två sidor skriver han om Finnmarkerna i Värmland, men några av hans uppgifter vill jag sätta ett frågetecken för. Han skriver nämligen att ”på vissa håll formerades nästan små städer [av finska inbyggare]. Så var fallet i Hagfors och Filipstad i Värmland, Hällefors och Kopparberg i Värmland [ska väl vara Västmanland?] och Karlskoga i Närke [?]. Det där tror jag inte riktigt på! Peterssons beskrivning av svedjebruket verkar inte heller särskilt förtroendegivande…

Tonen i framställningen är överraskande lidelsefri. Beträffande hertigens erövring av Finland , som under Klas Fleming varit Sigismund troget, och Estland konstaterar författaren bara att dessa ”kantades av avrättningar och fängslanden.” Något som brukar framhållas om Karl IX är hans häftiga och otyglade humör och det omnämns flera gånger – kanske kom sig hans slaganfall, som skulle lägga honom i graven så småningom, av detta koleriska humör? Därvidlag var han nog helt lik både sin far, sina bröder och sin son, fast den sistnämndes hetta kyldes lyckligtvis av Axel Oxenstierna, som tydligen var bra på det!

Likt sin fader var hertigen också snar att hota med sin avgång för att få sin vilja fram. Lögner tillgrep han inte så sällan, inte minst för att skrämma för Sigismund. Som både Erik XIV och Gustav Vasa var han också mycket misstänksam, ofta på ett sätt som ledde till hans ovänners snara död. Han var ”skoningslös”! Hans idoga och långvariga arbete för att få bort sin brorson från Sveriges tron är en spännande om än föga uppbyggliga läsning.

Åren det tog att tillvinna sig kronan måste ha varit något av ett heltidsjobb även för den synnerligen energiske hertigen. Ständerna sammankallades ofta, ofta, i Söderköping, Linköping (med det bekanta blodbladet som följd), Nyköping, Örebro m.m., men deras roll var i stort sett bara att konfirmera riksföreståndarens önskemål. (Att riksdagens roll ändå kom att stärkas, menar Petersson, är dock otvivelaktigt). Riksrådet och adeln kunde han ju inte stödja sig på, prästerskapet gillade nog hans trosnit men ställde sig ändå ofta på tvären, utan bondeståndet fick bli hans räddare.

Fryxell och Geijer kallar honom bondevän men det är nog inte helt korrekt att påstå. Från hans sida var det främst fråga om taktik och med sina ständiga krig måste han vid nästan varje riksdag kräva höjda skatter och utökad utskrivning av folk. Den blivande kungen ville påskina att kriget mot Polen-Litauen var ett försvarskrig men i själva verket var det han som satte igång det enligt Petersson, fast polackerna alls inte verkade särskilt krigsbenägna – den polska riksdagen ville nämligen inte bevilja Sigismund några pengar till krigsäventyr, eftersom de ansåg att dennes affärer med Sverige var hans ensak!

I sin utvärdering av Karls insatser lägger Peterson detta, sannolikt onödiga men mycket utdragna krig (för att inte tala om de vanvettiga ”upptågen” i Ryssland!) honom inte direkt till last. Kungens vägran in i det sista att ta de danska hotelserna om krig på allvar 1611 vill undertecknad också tyda som ren omdömeslöshet från hans sida.

Så här lidelsefritt sammanfattar författaren till biografin Karl IX:s personlighet: ”Som yngste sonen i ett arvrike hade Karl lång väg till tronen, men en aldrig sinande energi och en påtaglig hänsynslöshet drev honom framåt under de trettio år han kämpade för att nå rikets högsta höjd.” Machiavelli skrev sin furstespegel långt innan kung Karl föddes men denne lär dock inte ha läst det berömda verket!

Givetvis är den här förnämliga biografin försedd med utförliga noter, och person- och ortregister samt litteraturförteckning. I den saknar jag Westlings doktorsavhandling från 1883 med titeln Hertig Karls furstendöme 1568–1592. Den är på endast 96 sidor och kanske av tvivelaktig kvalitet som – inbillar jag mig – forna tiders avhandlingar inte så sällan var.

I en bok med ett kapitel om Värmlands finnmarker hade jag förstås väntat mig att se något verk av Rickard Broberg i litteraturförteckningen men detta namn lyser – besynnerligt nog – med sin frånvaro, sorgligt nog.

Sedan jag skrev ovanstående någon gång i våras så har Arne Vannevik skrivit om boken i Finnkultur nr 2 för i år. Som rubrik på sin artikel har han följande ord: ”Två misslyckade sidor om Finnmarkerna i Värmland” och det är lätt att hålla med honom om därvidlag, fast jag i min anmälan inte gått närmare in på Peterssons behandling av det ämnet. Vannevik konstaterar bl.a. att ”författaren misslyckats med avsnittet Finnmarkerna i Värmland” och slår fast, ”att det är utomordentligt olyckligt att gammal, drygt 30-prig desinformation om skogsfinnarna i Värmland, påspädd med nya felaktigheter, nu sprids över landet genom denna nya bok om Karl IX.” Därmed må ingen skugga falla över framställningen i sin helhet!

Pilgrimstapeten = The Pilgrim tapestry = Der Pilger Teppich. Sysslebäck: Nordvärmlands jakt- och fiskemuseum [2001?]. 20 s. – Parallelltext på svenska, engelska och tyska. – Ihc

Denna folder, vikt så att den uppgår till 20 sidor, föreställer helt enkelt den berömda Pilgrimstapeten så att även den som inte sett den på plats kan få en rätt god föreställning om hur vacker den är.

Randsborg Jenseg, Grete, Fabel Jakob och de magiska äggen. Övers. Bengt Berg, illustrationer Gunnar Svensson. Torsby: Heidruns, 85 s. – Inb. – Hce

Enligt förlagstexten är författaren norska med en rik produktion bakom sig av böcker, filmmanus, radio- och TV-program för barn och ungdom och hon är översatt till flera språk. Hon bor växelvis i Oslo och i Sörmark. Att kråkor är fascinerande fåglar har jag alltid tyckt, särskilt sedan jag läst kapitlet om den listiga kråkflocken i Nils Holgerssons underbara resa. Grete Randsborg Jensegs fabel bjuder på en trivsam läsning, inte minst tack vare en smidig översättning, gjord av en värmlänning som man kan förstå av ordet ”klassblöt”, som jag inte hört sedan skolåren. Gunnar Svenssons teckningar är schvungfyllda och roliga – som sig bör!

Richnau, Sven, Stålstad. Dikter av Sven Richnau till fotografier av Gunnar Larsson. Hagfors: [Kulturkontoret?], 2007. 64 s. – Hc.03

I ett förord berättar författarens barn, Anders och Eva Richnau, om sin pappa. Han föddes 1917, utbildade sig till bergsingenjör och kom 1952 till Uddeholmsbolaget i Hagfors, där han stannade till sin pensionering 1982. tolv år senare avled han. Under framför allt 60-och 70-talen ägnade han sig åt att skriva dikter om livet på jobbet och i Hagfors med omnejd. Anders och Eva Richnau skriver i förordet att ”dikterna är lite för bra för att ligga i en låda för att så småningom bara glömmas bort” och det kan jag hålla med om, även om ”dikterna kanske i sig inte är så märkvärdiga.” Men sant är dock att de ”utgör ett tidshistoriskt dokument som skildrar en bygd och en tid som förändras.” Jag vill dock inte påstå att man kommer Hagfors och hagforsingarna in på livet. Vad vi får är glimtar från en ”stålstad”, ofta mycket elegant formulerade och med en filosofisk knorr à la Alf Henrikson. En riktigt vacker bok är det dessutom med sitt eleganta omslag och många utsökta foton i svartvitt. Ingela Sjöberg är det som stått för layouten. Titeln är välfunnen men lovar kanske för mycket…

Rogberg, Mats, Hembygd Värmland. Flygfotografier och vykort från 1930-talets Värmland. Saltsjöbaden, Trafik-Nostalgiska förlaget, 2008. 159 s. – Ncag

Mats Rogberg berättar i förordet att bokens bilder huvudsakligen härrör från vykortsförlaget Almqvist & Cöster i Helsingborg. De är till större delen tagna på 1930-talet av flygpionjären Albin Ahrenberg & Co och torde vara de äldsta flygfotografierna som tagits av svensk landsbygd. Boken domineras av dessa fotografier, som återges i stort format och verkligen är knivskarpa som Mats Rogberg skriver, men ofta, särskilt när det gäller samhällen, är dessa foton kompletterade med vykort från den tiden. Kyrkorna var ett kärt motiv och är ett ofta förekommande inslag. Bildtexterna är mycket kortfattade. Ibland hade man önskat lite utförligare kommentarer som exempelvis till bilden av Gustafsviks herrgård, där ett omnämnande av att mangårdsbyggnaden brändes ned på 1967 hade varit befogat. Felaktigheterna verkar vara få men uppgiften att länslasarettet skulle ligga på Kvarnberget kan väl inte stämma? Att Utterbyn benämns Utterby har jag också svårt att förlika mig med.

Det är sannerligen ett annat, fordomtida Värmland man möter i denna bok av svartvita bilder full! Allra påtagligast framträder skillnaderna mellan dåtidens, 30-talets Värmland, i fotona från städer och samhällen. Förkrigstidens Karlstad var något mycket grönare än det som är i dag och omvandlingen tog häftig fart efter kriget. Boken bjuder på många minnesrika bilder men det starkaste intrycket på mig gjorde flygfotot av Övre Fryken. ”Mängder av timmer har förankrats för vidare flottning till sågverken söderut” heter det i bildtexten och det är sannerligen ingen överdrift. En överväldigande, nästan osannolik syn i sanning!

Kort sagt, Trafik-Nostalgiska förlaget och Martin Rogberg är värd stort tack för ännu en trivsam påminnelse om ett Värmland som varit!

Rogne, Monica. Nattens viskning, dagens rop. Dikter. Libra Artic 2008. 78 s. − Hc.03

Monica Rognes diktsamling är en glad överraskning. Det är inte ofta man läser en diktsamling rakt igenom, men det gjorde jag med den här, för dikterna är så bra både formellt och innehållsmässigt, vare sig det är fråga om naturbilder eller reflektioner. En annan sak är att en rask genomläsning inte är den rätta metoden, men de genomgående korta dikterna tål mycket väl att läsas om. Vacker, lättillgänglig lyrik, som väcker tankar och funderingar! Om författaren vet jag inte mer än att hon bor i Säffle och att detta är hennes debutverk. Hon står också för omslaget men — sorgligt att säga − det avskräckte mig länge från att läsa boken!

Rylander, Göran, Vränga ord. Grodor, ogräs och sekatörer – kåserier kring skötsel av språkträdgården. Väse: Ulven, [2002]. 61 s. – Fc

Lättsamma, i humoristisk ton hållna språkkåserier, som tidigare varit publicerade i olika tidskrifter. Ett ofta återkommande tema i hans artiklar är varningar för allt som luktar myndighetsspråk, alltså ett språk, som genom att fördunkla och förvränga budskapet och förvirra läsaren får denne att känna sig som riktig undersåte. Självsagt går Rylander på redan upptrampade stigar men det han skriver känns fräscht ändå. Han är en sträng språkvårdare men blir aldrig beskäftig eller tjatig. Dessutom skriver han själv helt njutbart och lättbegripligt. Det är bara ett uttalande av honom jag inte förstår och det har inget med språkvård att göra. Så här skriver han nämligen i avsnittet om menyer (något som jag nu vet inte finns i Sverige!): ”Varför finner vi oss i att det nyuppkorkade dyra vinet genast slås upp för avsmakning? Undfallenhet?” Frånsett att det aldrig skulle falla mig in att beställa ett dyrt vin på en restaurang (redan det billiga är dyrt nog där), så begriper jag inte vad det är för fel på den beskrivna proceduren.

Rönnblom Pärson, Emma, Herrelösa dammar. Inventering och bedömning av åtgärdsbehov. Kd: Länsstyrelsen, 2001. 256 s. (Rapport / Länsstyrelsen Värmland; 2001:15) – Ppc

Ingen läsare av våra länstidningar de senaste åren har väl undgått att bli medveten om att det finns en väldig massa dammar i Värmland, som ingen anser sig vara ägare till och som därför när som helst kan brista och förorsaka översvämningar. Nu föreligger emellertid en diger inventering i tryck med förslag till åtgärder, vilket får anses som en god början. Egendomligt nog förekommer denna rapport från länsstyrelsen i två versioner med samma titel och rapportbeteckning, fast den ena är drygt 200 sidor tunnare – här beskrivs inte ”de herrelösa dammarna” vare sig i ord eller bild utan finns bara med i en förteckning!

Sahlströmsgårdens vänner är en nystartad vänförening till Sahlströmsgården. Initiativtagare är Anita och Bengt Johansson samt Inger och Henrik Torstensson. I planerna ingick redan från början en årlig Sahlströmsgårdens dag och en skriftserie.

Vid den första Sahlströmsgårdens dag söndagen den 24 augusti förelåg Nr 1 i skriftserien, som fått namnet Sahlströmsgårdens Vänner. Därmed har föreningen fått en verklig rivstart och är raskt på väg mot 500 medlemmar. Även bibliotek och andra institutioner kan bli medlemmar. Någon bokhandelsupplaga av skriftserien finns alltså inte. Medlemmarna fick också ett onumrerat träsnitt, tryckt 2008 från Anna Sahlströms originalstock, enligt stämpel och anteckning på baksidan.

Det är en vacker liten skrift på 64 sidor, försedd med hårda pärmar. Den tyngst vägande artikeln är Elisabeth Lindbergs Sahlströmska brevsamlingarna på Sahlströmsgården. Elisabeth ägnade sommaren 2007 åt att ordna upp och katalogisera dessa brevsamlingar. Hon fortsätter i år med motsvarande arbete med Erling Ärlingssons brevsamling. Det är utomordentligt värdefullt, att denna systematisering av brevskatterna blir utförd på ett vetenskapligt korrekt sätt för att möjliggöra en framtida digitalisering av materialet. Redan nu har dock kontakter med den konstvetenskapliga forskningen skett på grundval av brevsamlingarna.

Henrik Torstensson, som tidigare skrivit böckerna Konstnärsdrömmar i en värmländsk verklighet och Erling Ärlingsson, bidrar med två artiklar, dels Breven från Bror Sahlström, dels Anna Sahlström ställer ut. I den förra berättas bl.a. om hur Bror skriver hem till Utterbyn och förvarnar om Carl Wilhelmsons kommande besök. I den senare av Torstenssons artiklar berättas om Anna Sahlströms utställningar från den första separata år 1912 till Värmlands museums ”Tio konstnärskap ur samlingarna” 2008.

Lena Lööf berättar i Mellan himmel och jord om barns konstnärliga skapande och Carina Olsson om Broderier från 1900-talets början. Dessa två artiklar har sin grund i utställningar på Sahlströmsgården under året. Ett önskemål till kommande årgångar är en fullständig förteckning över utställningar under året.

Bengt Sahlström – intendent på Sahlströmsgården - gör En resa i tiden och avslutar den med en presentation av djärva framtidsplaner för Sahlströmsgårdens utveckling, innebärande bl. a. ett trettiotal hotellrum.

Det är som synes mycket som ryms i den första årsboken. Det är bara att instämma i Bengt Johanssons förhoppning i inledningen ”att detta första nummer skall följas av åtskilliga”.

Sallnäs, Åke, Blockskutor. Ett bidrag till Vänersjöfartens och den västsvenska trävarurörelsens historia. Kd: Acedia Press, 2008. 116 s. – Prc

Författarens ”bidrag” ter sig för en i ämnet okunnig person avsevärt. Han reder ut vad ”blockskuta” står för, han punkterar myten om den s.k. Stora Carolina, som förts vidare av bl.a. Olof Traung och Helge Kjellin – hon var alls inte så märkligt stor som dessa påstår. Framför allt ger oss författaren en översiktlig men samtidigt livfull beskrivning av sjöfarten under ”blockskutornas epok”, som ungefärligen omfattar tiden 1830–1880, Blockskutorna kallades så för att de transporterade sågtimmer (timmer för sågning), men utseendemässigt kunde de variera mycket. Under de här åren svarade den västsvenska träproduktionen (huvudsakligen Värmland) för 50 % av Sveriges trävaruexport skriver författaren och 25% av denna transporterades i blockskutor över Vänern! Efter sillfiskets upphörande kom besättning och båtar i allt högre utsträckning från Bohuslän. Den blomstrande trävaruhandeln togs över av företag i Göteborg, störst och mest känt av dessa är James Dickson & Co, vars affärsmetoder var rätt omstridda. Vid konkursen på 1890-talet såg firman till att den inte lämnade några handlingar efter sig. Ett annan stor träoperatör var Mikael Koch, som är lite extra intressant för oss läsare av värmlandslitteratur, för hos honom tog Gustaf Schröder tjänst någon gång på 1850-talet, varom han berättat i En timmermärkares minnen och Tjugo år i Dalarna (mycket läsvärda böcker!).

”Sjöolyckor och haverier var under 1800-talet en ganska vanlig företeelse” skriver författaren och det kan bokens läsare själv försäkra sig om genom att studera de sista femtio sidorna, som innehåller redogörelser för drygt ett hundratal sjöolyckor, inträffade under perioden 1830–1880. Lämpligt nog avslutas boken med några sidor ordförklaringar samt käll- och litteraturförteckning.

Boken riktar sig nog främst till de redan frälsta men som förhoppningsvis framgår av ovanstående så kan också en i ämnet särdeles obevandrad person få ut en hel del av den, särskilt den allmänna beskrivningen av den blomstrande trävaruhandeln på 1800-talet och dess effekter på Vänersjöfarten. Författaren antyder några gånger att ett och kräver mer forskning och menar att det kanske kan vara något för studenter med doktorsgrad i kikaren.

Samén, Gertrud, En försommarmorgon. Akvareller och text av Gertrud Salmén. Kd: Bild,Text & Form, 2001. 7 bl.– Ibz Salmén, Gertrud

Detta är ingen bok utan en mapp, som innehåller tio förtjusande akvareller av djur, igelkott, koltrast, skata och skratt mås m.m., som kan dyka upp en försommarmorgon. Ger en försmak av sommar och natur!

Samén, Gertrud, i skogsbrynet. Akvareller och ord av Gertrud Samén. Kd: Bild,Text&Form, 2008. 48 s. – Ibz Samén, Gertrud

Gertrud Samén är den verkliga intimisten i ord och bild. Hon lär oss att observera de små detaljerna i naturens underfulla rike. Man känner sig som på upptäcksfärd i hennes böcker. Med några få ord leder hon oss till den ena upptäckten efter den andra i en mångskiftande värld, som kanske de flesta av oss inte har ögonen öppna för. Hennes böcker skulle kunna karaktäriseras som andaktsböcker för naturvänner!

Samén, Gertrud, Vårljus – vårljus och andra akvareller och ord. Kd: Bild,Text&Form, 2006. 42 s. – Ibz Samén, Gertrud

Boken är upplagd på samma sätt som författarens förra bok från 2002, Förnimmelser, alltså en bild med tillhörande kortkort text i versform. I Förnimmelser hade hon dock använt sig av torrnålsgravyr och inriktat sig främst på detaljer i naturen. Akvarellerna består oftast av landskap men också en och annan blomma. Gertrud Samén är intimist och minimalist, genomsyrad av en vördnad och kärlek till naturen, som hennes läsare känner som en ynnest att få ta del av. Till detta goda intryck bidrar förstås Anita Stjernlöf-Lunds som alltid välgenomtänkta formgivning.

Selma Lagerlöf 1858–2008. Redaktör: Anna Nordlund. Sthlm: KB, 2008. 159 s. (Kungliga bibliotekets utställningskatalog ; 153) – Gcz Lagerlöf, Selma

Bokens redaktör är ett känt namn inom Lagerlöfs-forskningen. Härom året utkom hon med ett digert verk, en avhandling närmare bestämt, om mottagandet av Selma Lagerlöfs böcker i Sverige 1891-1996 och i år har hon också utgivit en bok om olika sätt att läsa Gösta Berlings saga under hundra år.
Namnkunniga som lagerlöfsforskare är också nästan alla bokens författare – möjligen med undantag av Ann-Charlotte Knochenhauer, bibliotekarie vid KB med särskilt ansvar för dess omfångsrika Lagerlöf-samling, och Anne Marie Bjerg, som nyöversatt flertalet av Selma Lagerlöfs verk till danska. Ett mindre ovanligt namn i sammanhanget är också Victor Sjöström, den store filmregissören, som skriver om sitt långa samarbete med Selma Lagerlöf, ett samarbete som resulterade i många odödliga filmer, varav Körkarlen väl är den mest kända. Annars är artikelförfattarna idel kända storheter som Lisbeth Stenberg, Ying Toijer-Nilsson, Jenny Bergenmar, Birgitta Holm och Monica Karlsson.
Uppsatserna är alla högst läsvärda – men vad handlar de om? Jo, om Selma som resenär, som politiker, Selma och nobelpriset, allmänhetens brev till henne (40 000 finns förvarade på KB tillsammans med 17 000 barnbrev), som Monica Karlsson intresserat sig särskilt för och som hon menar tyder på att män kan vara lika emotionella läsare som kvinnor – åtminstone vid läsningen av Selma Lagerlöf – fast många av breven är från hjälpsökande, som förvånansvärt ofta verkligen fick hjälp av Selma. Snål var hon verkligen inte!

Detta är populärvetenskap i ordets bästa bemärkelse. Dessutom har boken fått ett mycket tilltalande yttre tack vare bokformgivaren Anders Ljungman. Till det goda intrycket bidrar säkert pappret, Menker Polar, på hela 250 gr!

Horace Engdahl är inte någon bokens författare men på omslagets inneflik (Menk Polar 250 gr!) ger han en underbart fin karaktäristik av Gösta Berlings saga, som jag känner att jag bara måste återge: ”Det finns i synnerhet ingen roman som kan jämföras med Gösta Berlings saga, ingen som lämnar sin läsare så genomlyst och förkrossad. Ju mer hon ger sken av att vara en oförarglig sagoberätterska, desto mer förslagen är hennes konst. Skamlöst förmår hon att uppleva vår egen godhet.”

Sjöberg, Bengt, När världen kom till stan. En unik inblick i flyktingars desperata vardag i dagens Sverige. [Örebro]: Gospel Media, 2007. 158 s. – Ohd

”Stan” i boktiteln är Filipstad men någon vanlig hembygdsbok är detta sannerligen inte. Bengt Sjöberg, pingstpastor och drivande kraft i Erikshjälpens second hand-butik i Filipstad (som spelar en viktig roll i ”försvenskningen” av många flyktingar) berättar om ett tjugotal räddningsaktioner av flyktingar på rymmen undan de svenska myndigheterna. Överraskande många av de förföljda är f.ö. från det forna Sovjet. Det är gripande berättelser om en verklighet fjärran från den vi ”infödingar” lever i och nås av bara sporadiskt, när något utvecklingsbeslut verkar extra mycket orimligt och uppmärksammas av värmländska media (som ofta får beröm av Bengt Sjöberg för sin beredvillighet att ”ställa upp” i särskilt ömmande fall.) Ofta måste han hjälpa till och gömma de jagade – i fritidshus långt bort i vildmarken eller liknande ställen. Vad som upprör en läsare kanske allra mest är svårigheterna för de papperslösa flyktingarna att få sjukvård. I Värmland är det tydligen så att landstinget förvägrar sjukvård annat än i uppenbart livshotande situationer. Vedervärdigt är det också att flyktingbarnen inte kan gå i skola på grund av rädsla för att bli gripna. Skolorna verkar däremot inte ha något att ta emot dem – även om det väl kan betraktas som olagligt?. Bengt Sjöberg och hans medhjälpare är förstås värda stor heder för sina humanitära insatser. Tack vare dem blir boken ingen helt deprimerande läsning. Byråkrati måste vi oss förstås ha men utan den humanism och människokärlek, som Bengt Sjöberg och hans medhjälpare ständigt visar prov på så levde vi i ett omänskligt samhälle – och det vill vi ju inte göra?

Släkten... D. 2. Utgiven av Sveriges släktforskarförbund. Bromma: Sveriges släktforskarförb., 2001.

Denna samling med släktbeskrivningar innehåller en av stort värmländskt intresse: Släkten Hedberg från Värmland av Jonas Hedberg. Den är på nästan 60 sidor. Omslaget pryds av en bild av Zarah Leander, född i Karlstad 1907 som Zarah Hedberg! Författaren är hennes äldre bror, som numer uppnått den aktningsvärda åldern av 99 år. Släktforskning är säkert bra för hälsan!

Smedberg, Sven, Allhelgonanatt – en lång dikt, gobeläng, med tio bilder av Roj Friberg. Torsby: Heidruns, 2007. 60 s. – Hc.03

”Efter flera diktsamlingar med lärda och lekfulla utflykter till antikens kultur och geografi, vänder sig nu värmlänningen Sven Smedberg till den natur och kultur han har om knuten hemma i Mangskog.” Så inleder Tom Hedlund sin recension i Svd (15/1 -08) av diktsamlingen. Men, tillägger han, ”alldeles lokal är han ändå inte… Det skogslandskap han har för ögonen blir inledningsvis ett granraggigt granmörkt Arkadien, där Pan blåser i sin flöjt, men där Pindaros också viskar sitt endagsvarelser.” Allusionerna också till Fröding är många liksom till Bibeln, men Mangskog finns alltid närvarande och naturens höstliga förfall skildras sensuellt naturalistiskt. Den handlar om diktaren och döden denna gobeläng, ”en lång diktsvit, en orfisk besvärjelse med Sångaren som centralperson, på väg i granmörk novembernatt att ur Berget hämta upp en namnlös älskade” – för att nu citera förlagstexten, sannolikt författad av Bengt Berg.

Boken är mycket vacker och till det bidrar i hög grad illustrationerna, tio bilder av Roj Friberg, mörka, suggestiva, mystiska som de är och – inte minst – mycket kongeniala. Man kunde tro att de var gjorda speciellt för Sven Smedbergs ”gobeläng”, men så lär inte vara fallet.

En mycket värmländsk läsare kan förstås inte avhålla sig från att uttala sin tillfredsställelse över att Sven Smedberg nu äntligen hittat hem från den grekiska övärlden! Därmed intet ont sagt om de gamla grekerna…

Som vi minns det – värmländsk stålindustri under slutet av 1900-talet. Red. Arne H. Omsén.

Huvudtiteln låter rätt menlös men undertiteln ger bättre besked – det är ingen minnesbok vilken som helst utan ett antal skildringar av uddeholmsbolagets (och Lesjöfors bruks) nedgång och fall under andra hälften av 1900-talet, författade av ett tjugotal personer som var med när det hände. Under decennierna efter andra världskriget upplevde den värmländska bergshanteringen en makalös högkonjunktur och Uddeholms AB diversifierade sig än mer och etablerade sig i allt fler länder jorden runt. Omkring 1970 blev det andra tider, konkurrensen hade hårdnat och svagheterna i företagets organisation hade blivit allt mer framträdande. Uddeholmsbolaget erhöll ett statligt lån på 600 miljoner och undgick med nöd och näppe att gå i konkurs men vid det laget hade skogen, kraftverken, gruvorna, flera industrier, järnvägen, jordbruket m.m. gått det ur händerna. Det som fanns kvar var i utländsk ägo! Bokens redaktör Arne H. Omsén gör i sista kapitlet ett försök att förklara händelseförloppet. Han fastslår inledningsvis att ”det sällan finns en enda orsak till omvälvande händelser.” En trolig orsak som skymtar fram flera gånger i boken är den oerhörda diversifieringen och strävan att etablera sig världen över – kombinerad med brist på feed-back från de många utposterna. 1975 avgick brukspatron Ekman efter att ha varit vd i 19 år. Hans ledarstil har kallats autokratisk och kanske bidrog det till att företaget saknade den smidighet och anpassningsförmåga som de ändrade tiderna krävde. Han efterträddes av Gunnar Wessman (1975-79) för att sedan följas av en uppsjö chefer som satt mellan tre och ett år. Sammanlagt tio vd-byten på trettio år kan inte ha inverkat gynnsamt på verksamheten! Kvar blev framför allt Uddeholm Tooling i Hagfors och Precision Strip i Munkfors. Vad gäller Uddeholm Tooling ger vd:n Håkan Murby (1992–97) en spännande skildring för kampen att rädda företaget från att läggas ned, något som försvårades av skillnaden i företagskultur mellan Sverige och Österrike. Den nya ägaren var ju Böhler, ett österrikiskt, helstatligt bolag. Fängslande är också kapitlen om stålforskningen vid Uddeholm – må vara att mycket inte är särdeles begripligt för en utomstående. Boken innehåller också avsnitt om Lesjöfors bruk från 1972 till 2005 och om utvecklingen av Gåsgruvan, sedan Uddeholmsbolaget lagt ner brytningen i Persberg 1980.

Slående är hur många av bokens författare, varav många kommer från andra delar av landet, förvånas över den värmländska gästfriheten och vänligheten och lovprisar den och ofta drar vidare till andra uppgifter och andra platser med vemod i hjärtat!

Som vi minns det är en omfångsrik bok och härmed har jag bara gett en ganska knapphändig beskrivning av den – bl.a. inte ett ord om Sagan om Gärd och de sjudisponenterna av Gottfried Grafström och Gärd Bergkvist, ”som sett sju koncernchefer komma och gå”. För grafisk form svarar Anita Stjernlöf-Lund och således har boken ett smakfullt utseende – inte minst omslagspärmen! Någon adress till utgivaren, Värmländska Bergsmannaföreningen, har jag inte lyckats få fram men kanske håller den till i Bergsskolan i Filipstad?

Kvällens violiner heter en nyutkommen bok av Ernst Spolén, arkitekt och prästson från Fryksände. Manuskriptet var klart redan på 1960-talet, men först nu mer än fyrtio år senare har boken utkommit genom ett samarbete mellan Hans Spolén, son till Ernst, och Ann Sundén-Cullberg, som driver Boviggens förlag.

Ernst Spolén (1880 – 1974) var en gammal man, drygt 80, när han tecknade ner minnena på 1960-talet. I yrkeslivet hade hanvarit arkitekt och möbelformgivare. Då Stockholms stadshus byggdes, var han huvudarkitekten Ragnar Östbergs närmaste man och ansvarade för stora delar av inredningen.

Redan 1948 medverkade Ernst Spolén i Bror Finneskogs år 1947 omstartade tidskrift Finnbygden med artikeln Ollijansa. I redaktörens spalt i samma nummer meddelas, att en förening startats ”för att handha Finnbygdens utgivning”. I styrelsen ingick som ”ledamot utan funktion” arkitekten Ernst Spolén, Dalen, Kil. Vad som hände med denna förening är oklart, men den kan definitivt ses som ett av förstadierna till Solør-Värmland Finnkulturförening.

Artikeln Ollijansa handlar om en originell torpare under prästgården i Fryksände, finnättling förstås. Större delen av denna artikel återfinns i boken i redigerat skick till glädje för den som inte har tillgång till Finnbygden 1948. Kapitlet pryds liksom hela boken av utsökta akvareller, signerade Ernst Spolén. Ollijansa lärde pojken Ernst att älska nävgröt. Den åts kall och skars i skivor, som doppades i stekpannan i ”gnistrande stekhett flott”. Den unge pojken tog djupa intryck av levnadskonstnären Ollijansa, som hade sin religion i naturen.

Ett annat kapitel handlar om finnpojken Julius, vallpojke med vilken Ernst ingick fostbrödralag. Julius arbetsvärld var naturens värld. Om denna kunde han berätta mycket för prästpojken, som var mer hemma i kulturens värld än naturens.

En stor del av boken ägnas åt vänskapen mellan Ernst Spolén och den blödarsjuke konstnären Ivar Arosenius, som var gäst i prästgården somrarna 1902 och 1903. De två var inte bara vänner utan blev också släkt, när Ernst år 1905 gifte sig med Ivars syster. Ernsts son Hans är dock född i andra äktenskapet. År 1963 gav Ernst Spolén ut boken Ivar Arosenius En minnesbild. Därefter fortsatte och fullföljde han sina minnesanteckningar, som nu alltså utgivits i bokform.

De två vännerna Spolén och Arosenius var på utflykter ända upp i Norra Finnskoga. Vanligtvis fick de inte komma in i några rökstugor, men en gång hade de turen att få besöka ett pörte som Ernst skriver. Ivar tecknade en förfallen rökstuga. Skissen återges som illustration. Hans Spolén berättar i bokens förord, att Ivar brukade göra enkla skisser ute i naturen. Sedan dessa använts som underlag för tavlor, brukade Ivar bränna dem, allt eftersom tavlorna blev färdiga. De i boken återgivna skisserna är därför unika och aldrig förut publicerade. Också Ernst hade konstärliga anlag och har med en fin akvarell av det inre av en rökstuga i kapitlet om den ovan nämnde Julius. Det är Ernsts akvareller, dryga dussinet, som manuset till boken ursprungligen byggdes kring.

Detta är bara några få axplock ur Ernst Spoléns minnesbok med underrubriken Episoder från en annan tid. Den innehåller en mängd Torsbynostalgi från tiden kring förra sekelskiftet. En tveksamhet kan dock noteras. Det skrivs genomgående prost, prostbarnen, prostfamiljen etc. I Edestams pålitliga herdaminne liksom i Bromanders minnesruna (Minnesord över bortrgångna ämbetsbröder…) står det kyrkoherde och inget annat. Jag har inte någonstans kunnat belägga att Spolén var prost. Boken ger några timmars underhållande läsning. Den kan köpas från t. ex. Torsby Finnkulturcentrum eller direkt från förlaget.

Stuart-Beck, Jessica, & Sandström, Jan, Hus i Arvika. Arvika: J. Stuart-Beck, 2006. 111 s. – Inb. – Ncagz Arvika

En underbart fin bok med realistiskt-naivistiska akvareller av Jessica Stuart-Beck och bildtext av Jan Sandström. Det är en njutning att ta del av dessa härliga, charm- och lekfulla bilder, som gör en karlstadsbo illgrön av avund – vad mycket Arvika har av äldre, idyllisk bebyggelse till skillnad från Karlstad, där elden och politikerna i skön föreningen gjort slut på det mesta, som är lite vackert och annorlunda. Med boken befästs sannerligen min uppfattning om Arvika som den trevligaste av Värmlands småstäder! För texten svarar alltså Jan Sandström, som redan tidigare i flera skrifter dokumenterat att han är en enastående kännare av sin stad. Hans text är mycket faktatät men också ganska så personlig, vilket aldrig är helt fel men ibland kan te sig något förbryllande. Ibland verkar också valet av uppgifter tämligen godtyckligt men – det är klart – texten riktar sig i första hand till de redan ganska förtrogna med staden. För en utomstående räcker det i de flesta fall ganska så långt med att bara njuta av bilderna!

Styffe, Torleif, Seder, skrock och sägner – folklore från norra Värmland. Sysslebäck: Kulturkoppra, 2006. 223 s. – Inb. – Mz

Med norra Värmland avser Torleif Styffe i vanlig ordning gamla Dalby storsocken, som omfattade också Södra och Norra Finnskoga församlingar. Men, men en hel del är givetvis allmängods som känns igen från annan litteratur i ämnet, vilket Styffe nog så riktigt påpekar. Sagesmännen, vars vittnesbörd han främst har hittat i folkminnesarkiven i Göteborg och Uppsala, i Elfdalsarkivet på Nordiska museet, är oftast födda omkring mitten av 1800-talet. Materialet berör alltså i huvudsak tiden före förra sekelskiftet. Dalbyordboken och flera tryckta verk som Maximilian Axelsons Vandring i Vermlands Elfdal… från 1852 är andra källor han nyttjat sig av.

Inledningsvis får vi lära oss om seder och bruk under årets helgdagar, bland vilka nämnas Peregrinusdagen den 16 maj, som inte torde uppmärksammas värst mycket längre, men desto mer förr, eftersom kreaturen brukade släppas på bete dagen efter. (Peregrinus var djurens beskyddare). Ganska bortglömd är också Mikaelidagen, Mickelsmäss, som i norra Värmland kallades säterkullssöndagen, för då skulle alla som tillbringat sommaren på sätern gå i kyrkan. Luciafirandet var överraskande stort –skaror av ungdomar drog ut på bygden om luciamorgonen utklädda till lussegubbar.

Under rubriken Livets gång berättar Styffe om födelse, dop, frieri, bröllop och begravningar. En märklig och omtalad sed i Dalby var bruket att enlevera sin käresta, om vilket Maximilian Axelson skrivit en hel del. ”Det allmänt största och viktigaste kalaset var nog begravningskalaset” uppger Erik Tellander! Det var inte bara faraoner, som fick med sig viktiga föremål i graven påpekar Styffe i det sammanhanget, utan det förekom att den döde fick med sig i kistan både pipa, tobak och brännvin!

Avsnittet om naturväsen är förstås långt. Bergsfolket, som kunde förväxlas med trollen, spelade en stor och förtretlig roll, särskilt för säterfolket. Av ”gårdens hjälpare”, bland vilka främst märks tomten, får vi en utförlig beskrivning liksom av gastar, spöken, varulvar och djävulen själv. Poltergeister låter som ett modernt fenomen, men Styffe återger en lång beskrivning ur NWT av den 23 augusti 1900 om detta. Här handlar det förstås om de omskriv na, förklarliga härjningar som drabbade finntorpet Välgunaho i Södra Finnskoga. Svartkonst var tydligen en mycket populär konst. (Om det kan man också läsa i Fryksdalens domböcker från 16- och 1700-talen). En känd trolldomsutövare var Ben-Havven, Halvar Olsson från Bennäset, född 1851, som avslöjade många trolldomsknep för självaste Richard Broberg, folklivsforskaren från Östmark.

Mer vilsam läsning bjuder avsnittet sägner och sagor på. Flera av sägnerna, exemeplvis den om den bottenlösa tjärnen (som Lars Elam skrivit om) har Styffe hämtat ur ett för mig alldeles okänt häfte, tryckt 1916, av Bertha Edgren: En hälsning från det minnesrika Vingäng. Det måste vara ovanligt rar vermlandica!

I kapitlet om spådom och varsel omnämns en metod att ta reda på sin tillkommande genom att äta kraftigt saltad ”drömgröt” på kvällen, men det knepet känner läsaren av Liljecronas hem redan till eller, för den delen, Birgitta Eneroths Falska köttbullar och änglamat, som handlar om 1940- och 50-talen.

Berättelser om skatter bjuder oss Styffe också på och berättar bl.a. om att en av de gamla kyrkklockorna i Dalby lär ligga på Vingängsjöns botten – men det är nog bara en skröna, en vandringssägen, för detta att en kyrkklocka skall ha gått igenom isen för att aldrig återfinnas är ett så vanligt förekommande fenomen att det bara undantagsvis kan vara sant.

Gåtor, ramsor, ordspråk och talesätt liksom många visor upptar avslutningsvis en rätt stor del av innehållet i detta högst fascinerande verk om gamla tiders tänkesätt – säkert inte bara i Nordvärmland. Säkert är att våra förfäder levde i en värld som inte bara materiellt skilde sig totalt från vår utan också andligt och psykiskt – ”gammelvala” var en värld av rädslor och magi men faktiskt också av fest och glädje – fast magi och religion finns ju än i våra dagar och kommer förmodligen vara en del av människors tillvaro ända fram till domedag, fast i ändrade uttrycksformer. Att våra förfäder levde i en extremt farofylld vardagsvärld om man jämför med vår är i alla fall alldeles klart – om vi nu bortser från miljöhot, lurande pandemier, kärnvapen och terrorism m.m. smått och gott. Det framgår väl av boken, om inte annat av listorna över åkommor och deras botmedel, som Styffe avslutar med?

Självklart har ett sådant här storverk knappast varit möjligt utan EU-pengar men därtill kommer ett tryckningsbidrag från Stiftelsen Helge Kjellins minne. Ovanligt nog har boken inte en enda illustration men saknaden känns inte så svår. Källhänvisning ges mycket noggrant till varje citat men en särskild käll- och litteraturförteckning hade ändå inte varit helt ur vägen!

Sundeen, Johan. Andelivets agitator, J A Eklund, Kristendomen och kulturen. Norma förlag
Av Karlstadsbiskoparna i historien råder det inget tvivel om att JA
Eklund är den mest kände, också långt utanför stiftets värmländska
och dalsländska gränser. Det var som bekant J A Eklund som skrev
psalmen som inte längre är en psalm. Hans Fädernas kyrka ingår inte
längre i den officiella kyrkliga musikaliska kanonen sedan den
uppfattades alltför nationalistiskt av de förtroendevalda i Kyrkomötet.
Så lär också den etablerade bilden av J A Eklund kunna sammanfattas i
termer såsom konservativ, nationalistisk och antimodernistisk. J A
Eklund gick inte för inte under epitetet ”den stridbare
Karlstadsbiskopen”.
I den över 500 sidor tjocka avhandlingen i idé och lärdomshistoria,
Andelivets agitator J A Eklund, kristendomen och kulturen (Norma
förlag), vid Lunds universitet visar emellertid Johan Sundeen efter
mångårig och imponerande forskning att bilden av Eklund på många sätt
är förenklad. Författaren stickar inte under stol med att Eklund mer
än väl uppfyller många av de förväntningar/förutfattade meningar som
finns kring den ”ultrakonservative” kyrkomannen. Han var mot dansen,
staden, radion, filmen och spelet. Det är lätt att se Eklund som en
historiens förlorare, som en kyrkoledare som brottades med en
upplysningstid som låg 100 år före i tiden och som demokratiseringen,
moderniseringen och sekulariseringen sprang ifrån. I kulturkampen
drog J A Eklund det kortaste strået.
Bilden är dock mer komplex. Johan Sundeen konstaterar kort att J A
Eklund bejakade radion sedan han förstått möjligheten att
evangelisera via etermedia. Synen på radio var inget undantag. De
bärande testen i den tjocka och välskrivna framställningen är att J A
Eklund i själva verket förespråkade en sorts alternativ modernitet.
Han var mot den ideologiserade naturvetenskapen, naturalismen, inte
naturvetenskapen som sådan. Det är så han ska beskrivas, inte som
antimodernist.
Ett avsnitt i avhandlingen väcker möjligen större intresse än andra.
I ett kapitel behandlar Sundeen JA Eklunds inställning till nazismen.
Här visar Sunden på något som sällan uppmärksammas, att det fanns en
stark svensk anti-nazistisk rörelse som vilade på en politisk
konservativ grund. J A Eklund var om inte en del av denna så en av
kyrkoledarna som tidigt tog avstånd från de totalitära regimerna i
både Moskva och Berlin. Motståndet och avståndstagandet mot
Hitlertyskland var starkt och återkommande. ”Det är Västeuropa det
efterkristliga och antikristliga som bär ansvaret för det som nu
sker”, skrev Eklund redan 1940. Samtidigt är frågan komplex, vilket
opponenten Karlstadsforskaren Conny Mithander, uppmärksammade under
disputationen i Lund. Var det i själva verket det faktum att tredje
rikets ledare gjorde religion av politik och inte politik av religion
som Eklund tog avstånd ifrån? Var det frånvaron av Gud som fick
Eklund att reagera, inte förföljelser och förintelse?
Nu var Eklund, milt uttryckt, ingen stor demokrat och kan inte
betraktas på annat sätt än som antisemit. Sundeen påminner oss
istället om att anti-modernism och fascism inte är synonyma begrepp.
Eklund varnade så också tidigt för den totalitäre ledaren i Italien,
Mussolini, som till skillnad från den modernistiska tyska
nationalsocialismen drev en långt gången antimodernism. Till skillnad
från andra kyrkoledare som tog avstånd från nazifieringen av kyrkan,
men som av principiella skäl - luthersk tvåregementslära – inte tog
ställning till nazismen som ideologi var enligt Sundeen J A Eklunds
antinazism absolut och avspeglade hans syn på kristendom och
samhälle. Hans ställningstagande var på en och samma gång både
religiöst och politiskt helt i linje med Eklund uppfattning att kyrka
och samhälle inte kunde skiljas åt.
Fädernas kyrka klingar således något annorlunda efter en genomläsning
av Johan Sundeens digra avhandling. Tankarna går inte bara till en
företrädare för den ungkyrkliga rörelse som samlade in medel till en
ny svensk pansarbåt, utan också till en föga uppmärksammad
antinazistisk biskop i ett Värmland/Dalsland där de bruna tendenserna
var långt ifrån oväsentliga.
Recensent: Martin Tunström, Politisk chefredaktör. Smålandsposten

Sunne-Bygda 2006. Årsskrift för Sunne hembygdsförening. 16 (2006). Sunne: Hembygdsföreningen, 2006. 42 s. – Ncagz Sunne(p)

Sunne-Bygda har sedan några år tillbaka samma formgivare som Östemtingen, alltså Marie Söhrman, och därmed är sagt att årsskriften har en tilltalande utformning med många välvalda illustrationer. Dumt nog, för Sunneborna, saknar den en årskrönika som exempelvis Östemtingen har, men givetvis har den mycket annat att bjuda på som en uppsats av Alf Brorson om Sunne i North Dakota, en om Sunne yllefabrik (fantastiskt så många textilindustrier det fanns en gång i tiden!), en om brandkårens historia, om Tingsgården, enligt Lars Wennberg det näst äldsta huset i sitt slag i Värmland, och en novell av den flitige Ragnar Magnusson. 100 kr kostar medlemskapet, som erhålls genom insättning av 100 kr på bankgiro 5144–7704. På köpet får Du förstås Sunne-Bygda. Annars kostar den bara 50 kr att inköpa. Hembygdsföreningens hemsida har adress: www.sunnehembygdsforening.se.

Sunne-Bygda 2007. Årsskrift för Sunne hembygdsförening. 17 (2007). Sunne: Hembygdsföreningen, 2007. 42 s. – Ncagz Sunne(p)

I 2007 års Sunne-Bygda är det förstås uppsatsen om Göran Tunström, skriven av gamla barndomskamraterna Göte Oregren och Berit Persson på Arrendegården, granne med prästgården Tunströms bodde i så länge fadern levde, som åtminstone undertecknad kastade sig över först och främst! Tyvärr är den på bara två sidor. Tre foton från tiden förhöjer dock läsnöjet. Om själva Arrendegården, som ända till ifjol utgjorde ett mäktigt blickfång för resande söderifrån Sunne, under andra hälften av 1900-talet berättar arrendatorn själv, Martin Håkansson. En längre, roligt illustrerad artikel om Ramströms tryckeri 1917–2007 av Marie Söhrman och Kjell Sundström är också värd ett särskilt omnämnande liksom Ragnar Magnussons Skogsliv på 40-talet, där vi får verklighetsbakgrunden till hans senaste roman, Timmerhuggarna.

Sunne-Bygda 2008. Årsskrift för Sunne hembygdsförening. Årg. 18 (2008). Sunne: Sunne hembygdsför., 2008. 42 s. – Ncagz Sunne(p)

Sunne-Bygda kommer till skillnad från de flesta andra årsskrifter ut i början av året och så också 2008. Som vanligt innehåller den en hel del av intresse även för en utsocknes. Således kan vi läsa om en ståtlig piporgel, som kom till användning som församlingens ”kyrkorgel” efter Sunne kyrkas brand i mitten av 1880-talet. Den förvaras på Tingsgården men är f.n. inte i spelbart skick. Arne Linnarud återger ett faderskapsmål från 1826, som onekligen hade sina poänger, Pelle Räf berättar om ett kyrkligt förbud i Lysvik från 1837 att vid bröllop använda sig av spelmansmusik, eftersom ”dette spel icke sällan var orsak till oordentligheter och andaktens störande!” (I Östra Ämtervik fortsatte ändock Asker & Co att spela enligt Selma Lagerlöf m.fl.) I Värmland brändes aldrig några häxor, om man får tro Ragnar Magnusson, som berättar mycket livfullt om en process i Sunne 1673, som tack vare upplysta präster inte ledde till bränning å bål! Om Horntjärn berättade David Myrehed redan i förra numret av Sunne-Bygda men här får vi veta mer om sjön, som bl.a. tjänade som Sunne köpings vattenreservoar under en stor del av 1900-talet – för att nu nämna något om innehållet, som också bjuder på en överraskande nyhet för undertecknad, nämligen att Tingsgården, alltså hembygdsmuseet, har ett Selma Lagerlöf-rum med flera inventarier från Mårbacka!

Lösnummerpriset är blygsamma 50 kr, medlemskap kostar 125 kr, vilket belopp kan insättas å hembygdsföreningens bankgiro 5144-7704. Naturligtvis har föreningen en egen hemsida: www.sunnehembygdsforening.se

Svensson, Gunnar, Pilgrim 1498. En resedagbok från Gudhem längs Klarelwen till Nidaros. Torsby: Heidruns, 2006. 272 s. – Hc

Gunnar Svensson är väl mest känd för den berömda pilgrimstapeten och för Utskogsmuseet i Dalby men på hans ”verklista” står också flera diktsamlingar. Sinnlighet, sensualism är kännetecknande drag för Gunnar Svensson som poet och därav finns mycket i denna ”resedagbok”, som visserligen berättar om en pilgrimsvandring från Varnhem i Västergötland till Nidaros i Norge men framför allt är en historia om örtagårdsmästaren och f.d. fransciskanermunken vid Varnhems kloster och abbedissan för Gudhems kloster, som under resans gång kommer varandra allt närmare – det väldiga, sociala gapet mellan dem till trots. Munken är ingen from natur direkt utan snarast en grubblare, som ifrågasätter det mesta vad gäller statlig och kyrklig makt och kristen tro. Jesus Kristus benämner han ofta vite Krist, vilket onekligen låter förbryllande 400 år efter Sveriges kristnande! Som sig bör i en resehandbok är stilen av det korthuggna, knaggliga slaget, men det gör att läsningen känns lite kämpig. Att ortnamnen har sin medeltida form underlättar heller inte liksom att ä-ljudet ideligen stavas med e.

Att bilda sig en alldeles riktig uppfattning om Värmland för drygt 500 år sedan är förstås omöjligt men jag tycker författaren lyckats rätt väl med att frammana en trovärdig bild av människor och miljöer dåförtiden. Ett och annat faktafel innehåller framställningen dock, ett och annat är förmodligen helt avsiktligt som dagboken från den heliga Birgittas pilgrimsvandring samma vägen längs Klarälvdalen, för några direkta vittnesbörd om att pilgrimsvandringar förekom här på medeltiden finns ju inte – bara indicier – som Eva Svensson framhåller i ett efterord. Högst omotiverade fel är uppgifterna om att Värmland skulle ha haft ett kloster – om detta torde forskarna numer vara överens – och att det skulle ha funnits kyrka i Ransäter (knappast troligt före 1672, då brukspatron Johan Börjesons skapelse invigdes) eller i Munkfors under medeltiden ställer jag mig högst tvivlande till. Vid besöket i Thingwalla, det blivande Karlstad, uppger dagboksförfattaren att kyrkan ligger på en höjd, men det torde inte stämma, eftersom de första kyrkorna i Karlstad låg nere vid älven, som f.ö. inte började kallas Klarälven (Klarelwen skriver Svensson) förrän på 1800-talet enligt Bengt Stjernlöf. Tobaksrökning är med all sannolikhet inte ett fenomen, som kan ha förekommit i Värmland före Columbus ”upptäckt” av västra hemisfären men förekommer likväl enligt resejournalen. Att Sankta Helena av Skövde skulle ha haft något med Elindebol i Norra Ny – som Gunnar Svensson påstår – är ytterligare något som jag ställer mig mycket skeptisk till efter att ha studerat Tryggve Lundéns Svenska helgon. Att det skulle ha tillverkats stål i Värmland redan på medeltiden såsom bokens vandrare uppger måste vara helt fel, eftersom stålet är en uppfinning från slutet av 1700-talet. Ytterligare en och annan tveksamhet skulle jag nog kunna tillfoga men detta får räcka. Bokens tema är den framspirande kärleken mellan en man och en kvinna från mycket olika sociala miljöer mot bakgrunden av en medeltida värld, religiöst och kulturellt stadd i uppbrott, och därvidlag har den sin styrka. Att handlingen utspelas i ett Värmland som det kunde te sig för länge, länge sedan är ingen nackdel – men det verkar alldeles för välbefolkat!

Svensson, Gunnar, Livet, ett spektakel. Torsby: Heidruns, 2008. 183 s. – N

Gunnar Svensson har haft många järn i elden. Pilgrimstapeten är i inte ringa mån hans verk och Utmarksmuseet tillkom på hans initiativ, men han har hunnit med mycket mera, bl.a. har han rest mycket, är en sann globetrotter. Den som läst några av hans tidigare böcker vet att han som ung sjöman befor de sju världshaven och att han har rest mycket sedan dess framgår med all önskvärd tydlighet av berättelserna i föreliggande verk. (Synd att de olika kapitlen saknar uppgift om årtal!) Frankrike, Ryssland, Sibirien, Mongoliet, Sydamerika, Kuba och Mellersta Östern är några ställen han besökt. Nordvärmland finns också med på ett hörn och mer än det i några av kåserierna som den stämningsfullt roliga berättelsen om ett dygn på Torsby sjukhus. Till bokens bästa avsnitt hör annars barn- och ungdomsminnena från Härnösand, ”en liten norrländsk kuststad fylld med ämbetsmän, skolungdom och frikyrkopredikanter, med trettio olika frikyrkor och Sveriges minsta domkyrka.” Ibland växer reseminnena ut till riktiga noveller som i På redden i Costa Rica, fylld av doft- och synintryck och ungdoms ensamhet. Som mången annan norrländsk yngling tillbringade han en lång tid på sanatorium och givetvis har han några kapitel om det. Sanatorierna har med visst fog kallats dödens väntrum men – som han framhöll i TV-programmet Din plats i historien – så blev sanatoriet snarare hans port till livet. Där träffade han bl.a. sin första fru, som var från Lettland. Hon var god vän till Zenta Maurina, framstående Dostojevskij-expert, som flydde till Sverige under kriget. Dostojevskij är ett författarnamn han återkommer så ofta till i boken.

Gunnar Svensson har en effektiv berättarstil med korta meningar, som sällan blir mer än två rader långa. Han är således lättläst, men sträckläsning är ändå inte att rekommendera. Joar Tiberg skriver i sitt förord bl.a. att Gunnar Svensson skriver om ”det sköra i livet. Och han gör det på något förunderligt sätt med glatt humör”. Och det är det bara att hålla med om. Tiberg skriver också att ”jag tänker rätt ofta på Harry Martinson när jag läser. I nåt slags rotlöshet bor de båda. Gunnar Svensson är martinsonskt hemlös, på gott och ont.” En bra karaktäristisk också det!

Svensson-Rune, Siv, Första boken om Selma Lagerlöf. Sthlm: A&W, 2000. 32 s. – Gcz Lagerlöf, Selma

Om Astrid Lindgren och Elsa Beskow finns sedan tidigare en „första bok“. Att vi nu har en också om Selma Lagerlöf är förstås glädjande. Den nätta lilla skriften har fått en tilltalande utformning så alldeles omöjligt är det väl inte att den ska kunna fungera som en aptitretare för yngre läsare. Ett mårbackabarn, den bearbetade upplagan av hennes självbiografiska böcker, är ju annars den självklara inkörsporten till hennes författarskap.

Säfflebor berättar. D. 1. Intervjuer utförda av Gunnar Nilsson 2003–2006. Säffle: Säffle hembygdsför., 2006. 168 s. – Inb. – Ncagz Säffle

Boken bjuder på intervjuer med 27 gamla säfflebor. Intervjuoffren är ordnade efter ålder. Den äldsta är född 1905 och den yngsta 1927. Äldsta mannen är prosten emeritus Gustaf Holm, född 1913, som ligger på åttonde plats bland de intervjuade! Intervjuaren Gunnar Nilsson skriver i förordet att han valt att omvandla talspråket i intervjuerna till skriftspråk och det har han lyckats mycket bra med.

Att kommentera var och en av intervjuerna låter sig inte göra men jag kan inte motstå lusten att säga något om nestorn i sällskapet, Astrid Andersson, född 1905. Intervjun med henne upptar 12 sidor, vilket torde bero på att hon är ett veritabelt minnesmonster. Hon kommer inte bara ihåg alla hus i Säffle i hennes barndom utan också vilka som bodde där och hur de var släkt med varandra. Överraskande många kändisar är det hon minns från sin ungdom såsom vänerförfattaren Sigurd Dahllöf, som hade två skridskoåkande damer boende hos sig!, folkbildaren Valdemar Dahlgren, som var ”görgammel” men en god dansör, Fridolf Rhudin, som ”berättade historier och var så rolig”, Selma Lagerlöf, som folkdanslaget hon var med i hade uppvisning för pingsten 1924, medan Gunnar Turesson trakterade fiolen, samt Eyvor Aquilon, svensk mästare i tennis, som en gång spelat mot Gustav V, som hon alls inte var imponerad av: ”Jag har aldrig spelat med någon så dålig”.

Övriga berättelser från en tid då bilen var en sällsynthet gör jag bara några nedslag i. Det framgår ofta att sjön med sjöfart och fiske betydde mycket för säffleborna. Trädgårdar, inte minst handelsträdgårdar, fanns det förvånansvärt gott om, fast tomater var ovanligt liksom länge jordgubbar. (Transportsamhället var ju inte uppfunnet än!) Det innebär nu inte att säffleborna skulle ha varit vegetarianer, för fisk och fläsk verkar vara det de levde på först och främst! Att barnkullarna var stora och dödligheten likaså dokumenteras mer än en gång, fast det är förstås ingen överraskning. Idrottandet finns med i flera av berättelserna. Att Säffle haft en hoppbacke var en överraskning (fast sådana fanns tydligen lite här och var i forna tider har jag förstått). Sjukvård fanns men ofta var det tydligen så att operationen lyckades men patienten dog. Penicillinet var inte uppfunnet bl.a.! Kvacksalvare fanns också, vilket i ett fall ledde till en ung mors död.

Om sin skolgång berättar de alla. Mobbning förekom men yttrade sig aldrig i fysiskt våld – som det verkar.

En överväldigande del av de minnesgoda berättarna har sina rötter på Värmlandsnäs. Märkligt nog bygger de eller, ännu vanligare, deras föräldrar hus i Säffle. (Man kan undra om eget hus är receptet för ett långt liv?) Religionen spelar överraskande liten roll i hågkomsterna – även om en blivande präst, Gustaf Holm, och en prästdotter, Märta Ageryd, f. Norstedt, finns med bland de intervjuade. Säffle var nog inget ”tillhåll” för väckelserörelserna? Annat man kan få lära sig är att där fanns en radiostation alltifrån 1925, då Radiotjänst startade, och därifrån sändes också hemproducerade program – exempelvis predikningar från missionshuset.

I stor utsträckning är Säfflebor berättar ett bebyggelseregister med personanknytning och till läsarens hjälp innehåller boken en karta över innerstan, men den kunde gott ha utvidgats att avse omgivningarna också – fast för säfflebor kanske det skulle vara onödigt? För etnografer bjuder nog inte boken på så mycket av intresse men för gamla som unga säfflebor bör den vara en riktig guldgruva med tanke också på alla fantastiska foton från anno dazumal.

Tilläggas skall att boken innehåller knappt ett enda korrekturfel. Säffleborna är att gratulera till denna utmärkt redigerade samling minnesbilder från sin stad för snart 100 år sedan! Hög tid att hembygdsfolk i Värmlands övriga kommuner går ut och gör sammalunda, nämligen intervjuar sina äldsta och låter trycka deras berättelser – må vara att alla kanske inte kan vara lika duktiga som personerna bakom den här boken – alltså intervjuaren Gunnar Nilsson och redaktören Claes Åkerblom. ????

Säfflebor berättar. D. 2. Intervjuer utförda av Gunnar Nilsson 2004–2008. Säffle: Säfflebygdens hembygdsförening, 2008. 168 s. – Ncagz Säffle

Första delen av Säfflebor berätta kom 2006 och var på exakt lika många sidor, alltså 168! Däremot innehåller första delen intervjuer med 27 gamla säfflebor till skillnad från denna del, som bjuder på ”bara” 23 intervjuer. Intervjuoffren är också i denna nya del av avsevärd ålder – den äldste är född 1909 och den yngste 1926. I baksidestexten citeras en anonym recensent, som uppmanar hembygdsfolket i Värmland att göra likadant som i Säffle, alltså bege sig ut på fältet och intervjua sina äldsta och trycka deras berättelser – och den anmaningen står jag verkligen fast vid efter att ha tagit del andra delen av verket! Otvivelaktig är det så att böckerna ger ”en heltäckande och detaljerad bild av den lokala historien” – som det står i baksidestexten, inte minst därigenom att de intervjuade är uppvuxna på olika håll i själva samhället, endast några på landet, i Kila, Bro, Tveta och Södra Ny. Boken innehåller en säger en rättelse angående första delen. Det säger något om hur väl korrekturläst den boken var och undertecknad lovordade den också i sin anmälan för just detta. Det finns ingen anledning att tro annat än att del 2 skulle vara lika väl korrekturläst och redigerad med tanke på att även denna gång är det hela familjen Åkerblom i Säffle med Claes i spetsen, som varit ansvariga därför! Tack vare de outtömliga arkiven efter fotograferna Ludvig Åberg och Wenzel Carlsbo och många privatpersoner har utgivaren kunnat fylla boken med många foton från forna tider, minst ett per sida! En utsocknes kan ha stor behållning av att bara titta på bilderna och på det viset lära sig ett och annat om Säffle i sitt uppbyggnadsskede, men säffleborna är förstås främst att gratulera till detta utomordentligt gedigna verk, som kan beställas från Säfflebygdens hembygdsförening, tfn 0533/10657.

Sällskapet för naturskydd Kristinehamn. 2006. Krhmn, 2006. 158 s. – Uh(p)

Periodica brukar man benämna skrifter som ges ut med jämna mellanrum som tidskrifter och årsböcker och även föreliggande skrift är en sådan men perioden omfattar ett helt decennium. Således är detta nr 7 sedan första utgivningen 1944!

Som vanligt har Sällskapet åstadkommit ett innehållsrikt och mycket läsvärt nummer. Redaktörerna skriver i förordet att ekonomin inte tillåtit dem att framställa en bok som skulle ha kunnat tävla om utmärkelsen årets vackraste värmlandsbok (!) men den skäms alls inte för sig – må vara att man numer är bortskämd med illustrationer i färg, tacknämligt särskilt i den här typen av böcker. Bland artikelförfattarna märks flera kändisar som förre landshövdingen Ingemar Eliasson, som med full evidens lyckas bevisa att ”Vänern har format min världsbild” – en vidareutveckling av det eleganta förordet till praktverket Vänerhavet.Ett överraskande namn i sammanhanget är konstnären Bengt Olson, som i sin tidiga ungdom tydligen var en ivrig fågelskådare, fast utan tillgång av kikare och andra hjälpmedel som inspelningar av fågelläten m.m. Han samlade också på ägg, vilket inte var så ovanligt på den tiden. Han uppger att han uppfann en metod att blåsa ur ett ägg med ett enda synålsstort hål! Medverkar i boken gör också poeten och trubaduren Rune Blidh med en skildring från sina strövområden, en skildring som utmynnar i en hyllning till naturen kring Kristinehamn, som bjuder på både skärgård, uppodlat landskap och milsvida skogar alldeles i grannskapet. Glimtar från Järsberg ger oss poeten Bernt Stenberg. Där står den berömda runstenen från 500-talet, ett av Nordens främsta fornminnen menar författaren, som avslutar sina Järsbergsminnen, som sträcker sig femtio år tillbaka, med några kortdikter av sedvanlig stenbergsklass.

Naturligtvis bjuder boken också på allvarligare läsning, inte minst av ornitologen Ulf T. Carlsson, som sedan 1959 bevakat fågellivet i Varnumsviken. Han har också en artikel om det höga vattenståndet senhösten 2000–försommaren 2001 och dess effekter på fågelfaunan i Ölmeviken, som han specialstuderat sedan 1965! Den 17 april 2001 fanns sammanlagt c:a 3 500 simfåglar och tranor i viken! Ett annat bidrag av den flitige ornitologen handlar om hur talgoxen ändrat sin sång från att vara trevstavig till att bara – för det mesta – vara tvåstavig, vilket enligt en finsk ornitolog skulle kunna bero på att ”tvåstaviga element hörs tydligare i en bullrig miljö” – och det är ju just vad den är numera! Givetvis innehåller ”decennieboken” också en artikel om havsörnens återkomst till Vänern – första häckningen skedde 2001 – efter 100 års frånvaro. Fiskgjusen och Kristinehamns kommuns tio naturreservat är andra ämnen som tas upp liksom ett och annat ytterligare som här får förbli en hemlighet!

Tellander, Erik, Julotta i Norra Finnskoga 1923. Sysslebäck: Kulturkoppra, 2000. 63 s. – Inb. – Ncagz Norra Finnskoga

Den här berättelsen skulle egentligen ha ingått i Erik Tellanders stora självbiografiska verk, Så här var det – jaggu mäj!, men försvann på något sätt i hanteringen. Nu har den i alla fall kommit ut som en särskild skrift – ser ut som en liten andaktsbok – fast sorgligt nog hann författaren gå bort innan dess. Erik Tellander har ett eget språk inte likt någon annans med många nya ordbildningar och dialektord insprängda i texten, vilket innebär att skildringen av resan efter häst till Norra Finnskoga kyrka juldagen 1923 tar längre tid att läsa än vad man kan tro av det lilla formatet. I det här fallet kan man säga att det är resan som är mödan värd. Själva julottan gör honom sömnig eller mer än det – den blir en västgötaklimax som jag förstår det. En underbar liten bok, en lämplig julklapp i år och nästa år o.s.v.

Till kammarmusikens lov. 20 år med Saxå kammarmusikfestival. Huvudredaktör: Peter Eriksson. Sthlm: Carlssons, 2006. 222 s. – Inb. – Ijb

Saxå kammarmusikfestival är en märklig företeelse i värmländskt musikliv. Sedan 1986 är Saxå herrgård, alldeles på gränsen till Västmanland, centrum för en festspelsvecka som enbart ägnas åt klassisk musik, ja åt något så exklusivt som kammarmusik! Hur har ett litet herresäte i mörkaste Bergslagen kunnat förvandlas till ett Mecka för den, relativt sett, lilla skaran kammarmusikälskare – må vara för blott några sommardagar?

Festivalen har sin upprinnelse i ett sammanträffande 1971 mellan nittonårige musikstuderanden Peter Eriksson från Arvika och den tjugosexårige kantorsonen Carl Jan Granqvist, nybliven ägare till Grythyttans gästgivaregård. Bekantskapen ledde till vidare kontakt och till ett allt livligare musiserande av Peter Eriksson och hans vänner i bergslagsskogen. 1983 köper Carl Jan Saxå herrgård och 1986 är det så dags för den första kammarmusikveckan på herrgården, som alltfort är navet i verksamheten. Tio år senare bildas Stiftelsen Saxå kammarmusikfestival men även en vänförening med landshövding Ingemar Eliasson som ordförande. Peter Eriksson, violinist, ordförande i Kungliga Filharmoniska Orkestern bl.a., har hela tiden varit festivalens konstnärlige ledare.

Hela repertoaren finns listad i boken. Den upptar drygt 20 sidor och upptar många verk av Brahms, Mozart, Mendelsohn och Schumann men också svenska mästare som Geijer, Lindblad, Bellman och Stenhammar finns med förutom ett hundratal eller så andra mer eller mindre kända kompositörer.

Boken handlar nu långtifrån bara om själva festivalen utan också om kammarmusik i allmänhet, om herrgårdsmusiken i Värmland av – förstås – Lennart Hedwall och om Saxås historia. Bland artikelförfattarna märks kända namn som Jan Ling, Ulla-Britt Edberg, Lars Löfgren, Lena Sewall samt Peter Eriksson själv. Festivalens eldsjäl nr 1 – tillsammans med Carl Jan Granqvist – bestås ett mycket sympatiskt porträtt av Görel Byström Janarv, som avslutningsvis nämner att Peter Eriksson tycker att det är lite pinsamt ”att det skulle ta 17 år innan ett kommunalråd från Filipstad kom till kammarmusikfestivalen.” För förordet svarar förre landshövdingen, hovmarskalken Ingemar Eliasson. Han var ju med och grundade Stiftelsen och blev vänföreningens förste ordförande. Som alltid skriver han väl och tankeväckande.

Det gedigna innehållet motsvaras av en förnämlig formgivning – av Bo Herlin.

Undertecknad kan bara önska kammarmusikfestivalen i Saxå en god fortsättning. Sorgligt nog har han inte en endast gång bevistat spelen. Sommaren 2007 måste det bli av!

Till Z. Röster om Monica Zetterlund. Redaktör: Tom Alandh. Sthlm: Monica Zetterlund-sällskapet, 2007. 92 s. – Ijz Zetterlund, Monica

Boken innehåller ett trettiotal, mycket kortfattade vänporträtt. Naturligt nog finns flera värmlänningar bland ”porträttörerna”. Det mest överraskande namnet i denna skara är kanske Bengt Bratt, som minns Monica från småskolan, då hennes familj en tid bodde i Bengts hembygd, Frykerud. Han har ett särskilt, mycket glasklart minne av henne: ”De knutna nävarna, de blixtrande ögonen, den ursinniga rösten och min egen förvåning över hennes reaktion”. Vad var det då lille Bengt gjort som misshagade Monica Nilsson så? Jo, han hade mobbat en liten flicka, som brukade bära fula kläder och alltid snorade. Lars Lerin berättar om att Monica en gång ville börja en kurs i oljemåleri för honom. ”Men inte så grått och trist som Du utan mer som van Gogh”, hade hon sagt. Det blev förstås inget av den kursen men att hon hade talang tycker jag framgår av akvarellen av henne, som finns med i boken, som annars bjuder på foton av Monica på var eller varannan sida – och det är bara att konstatera att hon var enastående fotogenique! Där finns knappt en bild som inte är bra. Självklart prisas hon för sin sång. Hon var ju – enligt Gert Palmcrantz – ”tveklöst den mest begåvade vokalisten i svensk jazzhistoria.” Och Bengt-Arne Wallin menar att ”Monica är den bästa svenska jazzsångerska som någonsin funnits.” Han tillägger att hon också är ”den rakaste människa jag träffat” och det är verkligen ett drag i hos henne som många återkommer till. Med Bengt-Arne Wallins ord: ”Hon sa aldrig annat än vad hon tänkte. Hon var gediget Hagfors tvärsigenom. Som aldrig förhävde sig men som ändå alltid ansåg sig nog så go som en ann.” Ja, hon måste ha varit en god ambassadör för Värmland – och är det väl än kan man säga! Förvånansvärd är hennes mångsidighet. Hon var också en enastående revyartist och duktig filmskådespelare. En annan talang som flera återkommer till är att hon var både intresserad av och duktig på matlagning!

Utöver en mängd kändisar i svenskt musik- och nöjesliv medverkar i boken också hennes moster, Greta Olsson, framstående jazzsångerska, och systern Margareta (som inte liknar sin vackra mamma lika mycket som Monica!), och förre landshövdingen Ingemar Eliasson, som en gång gav henne en medalj ”för att alla vi värmlänningar är omåttligt stolta för att Du kom från Hagfors i Värmland och aldrig blygdes för det..”

Monica dog den 13 maj 2005. Några månader senare bildades Monica Zetterlund-sällskapet. Minnesboken är sällskapets första och ges bl.a. ut därför att Monica skulle ha fyllt 70 år under 2007. Ordförande i sällskapet är Bengt Säve-Söderbergh. Sällskapet förvaltar en minnesfond, som man kan läsa om på Nätet: www.monica.se. Medlem i sällskapet blir man genom att sätta in 200 kr på pg 1621464-5.

Tio konstnärer. Kd: Värmlands museiförening, 2000. 92 s. (Värmland förr och nu ; 2000). – Inb. – Ib-c

Värmland förr och nu har undergått en häftig metamorfos och blivit en liten och smärt tycksak, snygg förallandel, men kanhända en och annan trogen medlem av f.d. fornminnesföreningen ändock kan få en smärre chock av den totala förvandling hans eller hennes gamla kära årsbok undergått, särskilt som det inte framgår av omslag eller rygg att detta är just Värmland förr och nu, forna fornminnesföreningens och nuvarande museiföreningens och Värmlands museums årsbok sedan 1905. Bokens omtalade konstnärer är de tio framstående värmlandskonstnärer som ställt ut på museet sedan 1991, alltså Sven Frödin, Lena Cronqvist, Liss Eriksson, Ingemar Lööf, Gerd Göran, Niklas Göran, Lars Lerin, Harry Moberg, Jörgen Zetterqvist och Stig Olson. Dessa utställningar har varit mycket framgångsrika både konstnärligt och publikt. Texterna är hämtade ur de kataloger som givits ut vid varje utställningstillfälle. Därutöver innehåller boken en längre essä om värmländsk konst av konstvetaren Fred Andersson. Många illustrationer i färg och svartvitt bidrar till att göra boken till ett konstverk i sig! Museiföreningens medlemmar får boken med medlemsavgiften men för andra gäller att den måste inhandlas i Värmlands museums butik.

PS. Sedan detta skrevs har jag i egenskap av medlem erhållit mitt årsboksex. och detta är försett med skyddsomslag med ryggtexten Värmland förr och nu 2000. Bravo!

Toremark, Sven, Värmlandspräst berättar. Till de mina – familj och församlingsbor. Brunskog: Värmlandskultur, [2008]. 127 s. – Cjz Toremark, Sven

Sven Toremark, född 1932, kan i år fira att han i precis 50 år verkat som präst i Värmland. Det är ett liv fullt av verksamhet han kan se tillbaka på. Barn- och ungdomsarbete har intresserat honom särskilt mycket, populär redan från begynnelsen i Karlstad inte minst som konfirmandlärare, men mer känd har han nog blivit för sin talang för arrangemang, vare sig det är fråga om gudstjänster av mer spektakulärt slag eller stora sammandragningar som Svenska kyrkans första riksmöte i Sunne 1992. Föreningsmänniska med många förtroendeuppdrag har han också varit och ändå hunnit med ett rikt sällskapsliv och många utlandsresor – bl.a. som reseledare i Israel och som skeppspräst på kryssningsfartyget ”Völkerfreundschaft”, f.d.”Stockholm” ute på Karibiska havet! En präst bör vara en social natur och någon mer socialt begåvad än Sven Toremark låter sig svårligen uppleta! Det är inte svårt att bli imponerad över ett så verksamt liv.

Tråkigt bara att Sven Toremark, känd för personliga, lättsamma, humoristiska framträdanden i både kyrkliga och världsliga sammanhang, här inte visar så mycket av den sidan av sin personlighet – fast medges måste att vi får oss till livs många goda historier. Bland alla uppdrag Sven Toremark beklätt kan nämnas ledamotskap i styrelsen för Selma Lagerlöfs litteraturpris och från 1999, då Kristina Lugn var pristagaren, har han en rätt pikant historia. När hon mottog priset, blev hon rätt besviken, berättar Toremark, ”då hon fick en symbolisk check. Hon behövde pengarna direkt så vi fick ordna en summa åt henne för hemresan och andra utgifter.”

Författaren har inte varit någon hoppjerka precis. Förutom de allra första åren som präst i Karlstad, har han varit Arvika och sedan Sunne mycket trogen. Om kyrkolivet i de församlingarna får vi således veta en hel del men vi får också glimtar från Millesvik, där han föddes, från Gunnarskog, där fadern var kyrkoherde från 1939 till sin plötsliga död 1959, och från Kila, där både far- och morföräldrarna bodde och han tillbringade sin barndoms somrar i mycket lantlig miljö. Ja, så uppehåller han sig rätt utförligt vid studieåren i Uppsala bland talrika vänner och berömda teologiprofessorer som H. S. Nyberg, Geo Widengren och Harald Riesenfeldt.

Boken är väl korrekturläst men innehåller ändock några korrekturfel, vilket bara bevisar att det även med bästa vilja i världen är omöjligt att undvika sådana. (Det är i alla fall en erfarenhet jag själv gjort!) Recensenten är dock en felsökare och två uppgifter – må vara helt bagatellartade! – i boken skulle jag vilja ifrågasätta. Författaren uppger att den engelska drottningen Elisabeth II besökte Stockholm på ”våren 1956” men det är inte alldeles rätt, eftersom statsbesöket ägde rum i början av juni, som officiellt är en sommarmånad! Om Åmbergs prästgård, där Toremarks bodde de första åren i Sunne, skriver han att ”den gamla prästgården var charmig men dragig och svårskött.” Det sistnämnda vet jag ingenting om men när jag en vecka i början av mars 1954 bodde i huset som gäst märkte jag inget av ”dragighet” – tvärtom verkade huset synnerligen ombonat efter en omfattande renovering.

Till sist kan jag inte undanhålla läsarna en godbit av litteraturvetenskapligt intresse. Angående den på sin tid mycket uppskattade organisten och körledaren i Sunne, Jonas Görling, vet Toremark att berätta att Selma Lagerlöf – eventuellt! – fick namnet på hjälten i sin debutroman på följande sätt: ”Prosten Nordenson brukade säga till sin kände kantor – ’min bästa Görling’. Selma vände på det och det blev Gösta Berling!”

Tätortsnära godbitar i Värmland. Foto: Gunnar Björndahl… Redigering: Rolf Larsson. Kd: Naturskyddsföreningen i Värmland, 2006. 77 s. – Uhe

Inledningsvis konstateras att SNF i Värmland verkar för skydd av de tätortsnära skogarna, varmed ungefärligen menas att de ska ligga högst 5 km från centrum och vara lätt tillgängliga med buss och/eller cykel och inte bara med bil. De här skogarna har ofta uppstått ganska oavsiktligt – det kan vara fråga om ”reservmark” för en ev. framtida kommunal expansion. Ofta kan det här handla om ursprunglig skog, som blivit något allt mer sällsynt i Sverige. Man kan bara hoppas att de här områdena får förbli orörda och tillgängliga för vanligt folk! I boken presenteras ”tätortsnära godbitar” i Arvika, Hagfors, Kil, Sunne Torsby och Karlstad, där naturälskare kan vandra på Duvnäshöjden och I2-stigen och i Tyrterrängen och Universitetsskogen. Många utomordentlig fina färgfoton och kartbilder tillsammans med en upplysande text gör det här till en förnämlig guide för alla naturvänner i Arvika, Karlstad med fler orter. Den kostar endast 100 kr. Naturskyddsföreningen håller till i Gjuteriet, Verkstadsgatan 1, 652 19 Karlstad, tel: 054/158044. E-postadress: kansli.varmland@snf.se

Ulvros, Eva Helen, Sophie Elkan. Hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf. Lund: Historiska media, 2001. 334 s. – Gcz Elkan, Sophie

Det här är en av höjdpunkterna i fjolårets värmländska bokflod – må vara att boken är en biografi, den första faktiskt, över en göteborgsförfattare, men den handlar också mycket om vår stora författarinna också. Vare därmed hur som helst men Eva Helen Ulvros levnadsskildring är mycket läsvärd. Sophie Elkan har alltsedan Elin Wägners biografi över Selma Lagerlöf från 1940-talet uppfattas som Selmas mycket goda men ganska så besvärliga väninna, ty Valborg Ohlander det var hennes riktiga, osjälviska och synnerligen nyttiga vän. Valborg Ohlander var nämligen den som överlevde av de två och segraren eller överlevaren är som bekant den som skriver historien, inte minst i det här fallet. I Hedros biografi lär vi nu känna den högt begåvade, mycket språkkunniga och ovanligt vänsälla författaren Sophie Elkan, mycket förmögen, tillhörande överklassen i Göteborg men av judisk börd, d.v.s. de förmögna ”äktsvenska” familjerna inte umgicks i nämnvärd grad med sina judiska klasslikar. Man häpnar över hennes myckna resande men särskilt efter mannens och dotterns död utgjorde det förmodligen en slags terapi för henne. Förhållandet mellan Sophie och Selma liknar mest ett kärleksförhållande men efter hand gled Selma ifrån henne sedan hon fått en ny vän, nämligen Valborg Ohlander, vilket plågade henne mycket, men kanske sporrade henne att fördjupa sig i arkivforskning för att med stöd därav skriva flera historiska romaner, som i förra seklets början prisades som nyskapande i svensk litteratur och som anmärkningsvärt trovärdiga. Ett tag sålde hon bättre än självaste Selma! Boken är högst innehållsrik. Den som rätt kommer ihåg sin Nils Holgersson minns att pysslingen under sin spännande resa gör ett uppehåll vid ett slott, Näs, inte så långt ifrån Göteborg. Näs var en märklig institution, skapad av Sophies bror, en institution som lärde ut svensk hemslöjd och konsthantverk på ett sätt så att hela världens ungdom sökte sig dit i slutet av 1800-talet. Representanter för 41 nationer lär ha gått på Näs, vilket verkar helt fantastiskt i en tid utan Concord eller andra flygmöjligheter. Kort sagt, en återupprättelse av Sophie Elkan och en lysande tidsskildring!

Valsö, Henriette, När livet försvann – och den starka längtan efter att finna glädjen igen. Strängnäs: Axplock, 2006. 179 s. – Lz Valsö, Henriette

61 år gammal var Ivar Valsö, när han avled den 23 november 2003. Om den långa, ytterst plågsamma sjukdomstiden, hans död och året därefter berättar hans tretttioåriga dotter på ett enkelt och flärdfritt sätt och mycket öppenhjärtigt. Det är en bok om en mycket älskad far, om många månader av fruktan, hopp och sorg och förtvivlan (pappan led av cancer), men framför allt handlar den om kärlek och en fantastisk familjesammanhållning. Det är omöjligt att inte bli djupt gripen av hennes berättelse, som ändå inte är helt nattsvart, för livet bjuder också på läkedom och många människors godhet. Författaren är född i Sarpsö, Norge men flyttade med sin familj till Säffle 1975, där hon ännu bor. Till min glädje verkar boken inte innehålla ett endast korrekturfel! Ska jag komma med någon anmärkning så gäller det omslaget, som jag tycker inte riktigt harmonierar med bokens innehåll.

Warholm, Robert. S:t Johannes logen Sanctus Carolus 1806-2006.

Nu i oktober firar S:t Johannes Logen Sanctus Carolus i Karlstad, den äldsta frimurarlogen i Värmland , sitt 200- årsjubileum. Till jubileet har utkommit minnesskriften S:t Johannes Logen Sanctus Carolus 1806- 2006 författad av Robert Warholm.
   Detta är faktiskt den tredje minnesskriften. Både 100- och 150- årsjubileerna manifesterades av minnesskrifter. Det är lite fascinerande att en frimurarloge behandlas i tre olika verk medan mycken annan verksamhet i Karlstad saknar nedtecknad historik.
   Årets utgåva är mycket vacker och nu har färgfotona tagit över efter de svartvita. Warholm skriver väl, men den största förtjänsten är nog att han så generöst citerar ur den rika skatt som tydligen finns av bevarade tal. Störst läsglädje bjuder nog annars Gustaf Fröding på i sitt kåseri om frimurarna (f ö presenterat redan i 150- årsminnesskriften).
   Det är naturligtvis ett problem att skriva en historik över en verksamhet som till så stor del är logeintern. Skulle en extern forskare t ex få tillgång till de arkiverade talen så skulle många intressanta resultat kunna ernås t ex vad gäller retorikhistoria.
   Nästan hälften av boken upptas av en matrikel över de drygt 4000 män, som tagits in i logen. Det är ett jättearbete som utförts (de senaste hundra åren eftersom man inte orkade med att ajourföra matrikeln till 150-årsminnesskriften). Jag kan förstå att man ibland har funderat på om det verkligen är rimligt att lägga ner så mycket arbete och trycksidor på en komplett medlemsmatrikel 1806-2006. Som stadshistoriker är mitt svar ett obetingat ja!
   När man suttit och läst några hundra namn kommer en kanske hädisk tanke: varför har vi egentligen fler förnamn än ett? Det finns ju ganska närliggande kulturer där man anser att det räcker med ett namn. Den största behållningen när man sitter och läser 4000 namn är ju att se hur yrken försvinner och nya uppstår. Fast det är naturligtvis som referensverk matrikeln med personregister har sitt stora värde!

   Till bokens förtjänster hör avsnittet ”Frimureriet i folktron”. Eftersom det numera finns en särskild bok om Frimurarhusets historia, så har denna del nu kunnat hållas ganska kort.
   För en läsare som inte är frimurare hade det varit värdefullt att få lite mer information, gärna i grafisk form om de olika logerna i Karlstad och Värmland med uppdelning efter vilka grader de är verksamma i. Efter vad jag förstår handlar den nu utgivna minnesskriften om den loge som är verksam i de tre första graderna. När jag ändå talar om läsarstöd så tycker jag det är synd att Warholm inte följt upp Almquists diagram från 1956 vad gäller medlems-utvecklingen.
   Frimurarnas verksamhet i Karlstad och Värmland under 200 år är värd att skildras historiskt.

De har långt innan begreppet myntades utgjort ett av de viktigaste nätverken i vår region. Den viktigaste frågan – om dessa 4000 frimurare på sin väg genom livet blivit bättre människor inför Gud och världen – den är kanske inte så lätt att behandla i en traditionell minnesskrift.
Recensent: Kjell Fredriksson

Warmland, Knut, Värmländsk ordbok. De värmska dialekternas ordskatt. Kd: Värmlands Museum, 2008. 424 s. – Fc(x)

Knut Warmlands Värmländsk ordbok har länge varit omöjlig att komma över, trots att den tryckts om flera gånger. Behovet av en nyutgåva har således varit stor. I föreliggande upplaga, den tredje, har ordförrådet utökats betydligt, viket man kan förstå av att boken blivit 25 sidor tjockare. Att suget efter den är stort framgick bl.a. vid bokmässan i Göteborg, där de medhavda exemplaren hade en strykande åtgång – redan på bokmässans andra dag var de medhavda exemplaren sålda. Olyckligtvis var de blott sexton. Det låga priset kan haft viss betydelse för åtgången även om vi tog hela 200 kr i montern istället för 199 kr, som verkar vara det vanliga priset hos Karlstads bokförsäljare. Tilläggas skall att Föreningen Värmlandslitteratur bidragit till utgivningen genom att vid Den värmländska bokmässan ifjol skänka författaren 14 000 kr som stipendium ur Bengt Axelssons kulturfond.

Wedin, Maud, Skogsfinnarna i Skandinavien. Falun: Finnbygdens förlag och FINNSAM, 2006. 32 s. – Kdd

Denna behändiga skrift om skogsfinnarna kom för två år sedan på finska och engelska. Nu föreligger den alltså på svenska också – och på tyska! Det rikt illustrerade häftet ger oss kortfattad information om de viktigaste dragen i denna säregna kultur, som vi i Värmland ännu har ömt vårdade rester av och en mycket omfattande litteratur. Som kortfattad introduktion bör den här skriften vara oöverträffad. Det skrev jag nog på sin tid också om Ann Sundé-Cullbergs Tolvmilaskogen, men den är ju en ”koloss” på 174 sidor och kanske inget för exempelvis skolbruk, annat än som överkurs. Av den boken har föreningen f.ö. några ex. kvar – Maud Wedins häfte finns förstås på Torsby finnkulturcentrum och Värmlands Museum att få köpa.

Werme, Kaj, Bort i skogen. Dikter. Boda: Högboda författarsällskap, 2001. 60 s. – Hc.03

Högboda författarsällskapets mest kända medlem är Bernt Andersson (han med hönsen som värper små ägg), men Kaj Werme är inte så dum han heller. Hans lilla dikthäfte innehåller mycken kärlekslyrik men också en hel del dikter av mer filosofiskt slag. Svårmodiga dikter finns där också och inte så många humoristiska. Kaj Werme är kanske ingen mästare men sympatiskt seriös och väl värd att läsas.

Wettre, Åsa & Wettre, Håkan, det Blå. Foto: Anders Qwarnström. Torsby: Heidruns, 2006. 219 s. – Inb. – Kt

Ännu ett praktverk har sett dagens ljus, visserligen inte alls ett praktverk om Värmland men utgivet av ett gediget värmländsförlag, ett bokprojekt av det våghalsigaste slaget med tanke på det stora formatet och de 160 illustrationerna i färg! För oss alla älskare av färgen den blå, och vi är många, är boken en skönhetsupplevelse av stora mått. Verket karaktäriseras av förlaget som en bok om det blå ”som en känsla, ett förhållningssätt till livet”. Blått sägs vara den mest älskade färgen i Västerlandet, vilket verkar mycket troligt.

Håkan Wettre är förste intendent på Göteborgs konstmuseum men hans medförfattare Åsa Wettre textilkonstnär, något som i viss utsträckning präglar boken, fast i sanningens namn behandlar den blått ur alla upptänkliga perspektiv. En extra knorr på anrättningen utgör ordlistan om blått från a till ö. Förklaringen av ordet blåman är dock mycket ofullständig. Blå betydde i fornsvenskan svart och användes länge om mörkhyade människor står det i NE.

Till syvende og sist är det Blå en underbar bok att bläddra i och njuta av. Mina favoritbilder är På böljan blå, ett verkligt böljande blått tyg med leksaksskutor på (ännu mer lyckat som vykort), och fotot av blågrå lakritskonfekt i mängd. Kort sagt, det här är en bok man blir lycklig av!

Widfeldt, Bo, Tyska nödlandare 1939–1945. Nässjö: Air Historic Research, 2007. 223 s. – S

I boken återfinns fem nödlandningar i Värmland, om jag räknat rätt. De inträffade på travbanan i Karlstad, i Blomskog och Grums samt i Rönnberget i Lekvattnet. Det sistnämnda fallet, som inträffade den 24 februari 1943, blev det mest uppmärksammade, vilket kanske inte var så konstigt då den tyska styrkan uppgick till hela 20 man. I allmänhet internerades de tyska soldaterna en längre eller kortare tid, för det mesta det sistnämnda, och fick åka hem igen. Väl så hyggligt från svensk sida kan man tycka, men kanske var det lugnast så för alla parter? Felnavigeringen var säkert i de flesta fall ursäktlig!

All svensk dikt handlar om att sommaren är så kort, så kort. Ungefär så skrev en gång en litteraturrecensent i SvD eller DN och visst ligger det mycket i det! Diktsamlingen heter ju Resan till september och på de första fyrti sidorna har författaren satt som rubrik ”Fragment av vemod”. Författaren är karlstadsbo men född och uppvuxen i Hällefors – så det är inte av en slump som den första dikten heter Bergslagen! Naturen finns ofta närvarande i hans dikter men de innehåller också slående reflexioner, funderingar och observationer. Vardagsliv och skuggor och Sanningar och paradoxer heter två andra delar av diktsamlingen, vilket kanske ger en antydan om dikternas karaktär. Per Wiker är lättillgänglig och alltid tänk- och läsvärd och mer än det. Hans vemod är stort men verkar inte förlamande. Under läsningens gång drabbas man ändå lätt av övermättnad. Samlingen är i tjockaste laget. ”Less is more” ibland som Mats Dahlberg påpekar i sin recension i NWT (19/12 -06). Hur som helst är författaren en debutant mycket väl värd att stifta bekantskap med. Boken kan beställas via Seeligs/Sesam och själv kan han nås per telefon 070/621 68 79.

Wivhammar, Bertil, Minnesbilder & visioner – texter och målningar, akrylmålningar, akvareller och o ljepasteller. Kd: förf., 2006. [58] s. – Ibz Wivhammar. Bertil

Bertil Wivhammar växte upp i Skåne, utbildade sig till teckningslärare vid Konstfack och folkskollärare vid seminariet i Karlstad. Lektor i ämnet Bild & Form vid Högskolan i Karlstad i ett tjugotal år, utövande konstnär i friluftsmåleri, vilket bl.a. resulterat i flera konstböcker, bl.a. en om Segerstad. I föreliggande verk, som kom till med anledning av en ”jubileumsutställning” på Galleri Almars gård i fjol vår, berättar han om sitt liv i ord och – framför allt – i bild. (”Jag ser bilden som ett språk – precis som tal och skrift”), deklarerar han i förordet! Från sin skånska barndom berättar han bl.a. om sin konfirmationspräst, den legendariske Gunnar Rosendahl, ”fader Gunnar” gemenligen kallad, som han skriver mycket uppskattande om: ”Han gav oss kärlek, grundtrygghet och självkänsla.” Han nämner också något om seminarieåren i Karlstad, där han var aktiv inom den berömda Sylviaföreningen. Tillsammans med Tor Backmann, Stig Backman, Elisabeth Jansson (senare Backmann), Bertil Rådman och Sven-Erik Svensson ingick han också i redaktionen för den synnerligen exklusiva kulturtidskriften Adato. (Utkom med 7 nr åren 1958–1961 enligt Libris). Därutöver visas i boken ett fyrtiotal konstverk i färg och olika tekniker – något av en självbiografi i bild är ju detta.

Vår stad Filipstad. Utgiven av Filipstads gille. 19 (2001). Filipstad: Gillet, 2001. xx s. – Ncagz Filipstad(p)

En fin årsskrift med mycket goda fotoillustrationer. Senaste årgången innehåller en del av intresse även för utomstående. Jag tänker främst på Rolf Bratténs uppsats om ”gubben Schagerholm”, en berömd stortjuv på 1800-talet (Karlstads stadsbibliotek äger högst densammes självbiografi, som gavs ut i tryck i början av förra seklet!), och artikeln om Muhrs brukskatekes, en klassiker, som väl ingen antikvariatsbesökare kan ha undgått att lägga märke till.

Vägar till historien. Allmänna vägar med kulturhistoriska värden. [Foto: Bertil Ludvigsson, textbearbetning och redigering: Erika Wass]. Kd: Länsstyrelsen, [2000]. 75 s. – Ppc

Jag växte upp i en tid då intet annat krävdes av vägar än att de skulle gå rakt fram och kunna befaras i hög hastighet. Även på den tiden kostade det dock en hel att bygga om vägar så långt ifrån alla blev rätade och breddade och stor tur var det, för så småningom vaknade hos mången ansvarig insikten att vägar borde också ha andra kvaliteter och nu har många av de gamla utskrattade vägarna blivit kulturmärkta, närmare bestämt 30 mil av det totala värmländska vägnätet på 1000 mil (varav 400 ingår i det allmänna nätet). Vägarna får sin beskrivning i ett vackert illustrerat häfte från länsstyrelsen och Vägverkets Region Väst och visst kan vägar vara vackra – när de smälter in i landskapet och inte försöker spränga sönder det. Häftet med de fina färgfotona innehåller också en uppsats om vägar och kommunikationer förr och en annan om s.k.vägrelaterade objekt, varmed menas bensinstationer, broar, milstolpar, mjölkbord, offerkast och lite av varje smått och gott efter vägkanten. Något uttömmande häfte i ämnet är inte detta, men litteraturförteckningen avslutningsvis innehåller hänvisningar till flera böcker, rapporter och utredningar för den som vill veta mer.

”Värd en omväg”. 25 år med Musikteatern i Värmland. Huvudredaktör: Stig Tysklind. Redaktion: Anders Falk, Hans Hiort. Kd: Musikteatern, 2000. 227 s. – Inb. – Ijr

Musikteatern i Värmland är operan som efter en högst trevande start på 70-talet gått från klarhet till klarhet med den ena framgångsrika föreställningen efter den andra både konstnärligt och publikmässigt. Att en liten landsortsopera skulle kunna framföra Wagner-operor och få lysande kritik och praktiskt taget fullsatta salonger – vem hade väl vågat tro på något sådant för ett tiotal år sedan utan att bli ansedd som smått förryckt? Således är institutionen absolut värd ett praktverk som detta! Flertalet av bokens uppsatser är skrivna av den påfallande intelligente och pensionerade sångaren Stig Tysklind men några andra har i alla fall fått vara med som förre kultursekreteraren Kjell-Arne Kamperin, som nog kan betraktas som teaterns andlige fader, Gert Ohlsson, som i tio år var programchef vid teatern, och SvD:s musikrecensent Carl-Gunnar Åhlén, som under åren skrivit många berömmande recensioner om teaterns föreställningar. Glädjande nog har ett kapitel ägnats Värmlands Sinfonietta, denna lilla tappra men välspelande skara, men i övrigt handlar det om teaterns framväxt och alla föreställningarna under åren. Och så är det ett praktfullt bildverk. Omslaget är hämtat från Den flygande holländaren, som hade en så vidunderligt fantastisk scenografi!

Värmland. Landskapets kyrkor. Red: Göran Lindahl. Sthlm: Riksantikvarieämbetet, 2006. 79 s. (Sockenkyrkorna – kulturarv och bebyggelsehistoria) – Ic

Alla 96 församlingskyrkor, som fanns 1950 i Värmland, är omnämnda i denna skrift, men i många fall med någon rad bara. Framställningen är uppdelad i några tidsavsnitt, medeltiden, åren 1550–1760, 1760–1860 och 1860–1950. Därtill ett inledande kapitel om kyrkan i landskapet av Birgitta Roeck Hansen, och ett avslutande av Göran Lindahl om kyrkorna som kulturarv och bebyggelsehistoria. Han svarar också för åren 1550 till 1860 medan Ann Catherine Bonnier ägnar sig åt medeltidskyrkorna och Anders Åman åt den sista epoken fram till 1950.

Under medeltiden hade Värmland 60 kyrkor och av dem var 10 i sten. Fyra av dessa har kvar murverket helt eller delvis, nämligen tre kyrkor på Näset + Gillberga kyrka. Sedan S:a Råda ödekyrka brändes ner 2001 återstår av träkyrkorna bara Hammarös – fast den har förstås blivit utbyggd under årens lopp. Det låter illa lite men å andra sidan har vi kvar i Värmland ganska många medeltida träskulpturer, ett trettiotal närmare bestämt.

Göran Lindahl tar därefter vid och framhåller att Värmland i slutet av 1500-talet hade bara 11 000 innevånare. Bergsbruket, järnhanteringen, kom emellertid att innebära en dramatisk förändring. Värmland var ett nybyggarland och ”där utspelades under 1600- och 1700-talen samma förlopp som på andra håll tillhörde medeltiden” fastslår han och menar därmed att nu försvann många av medeltidskyrkorna, noga taget 22, men hela 71 nya kyrkor uppfördes, varav 47 i trä.

Under de hundra åren därefter, alltså 1760–1860, ersattes träkyrkorna av stenkyrkor och ”spåren av det medeltida kyrkobyggandet i det närmaste utplånades” skriver Göran Lindahl. 32 nya kyrkor kom till varav 10 var i trä.

Vid mitten av 1800-talet var den stora nybyggnadsepoken över. Värmland hör till de landskap där det byggdes minst antal kyrkor under åren 1860–1950. 12 nya kyrkor kom emellertid till i sten och 7 i trä. Den dominerande kyrkobyggaren eller, rättare sagt, kyrkoarkitekten under 1900-talets första hälft var Bror Almquist, född i Borgvik 1864. Hans storverk är enligt Anders Åman Dalby kyrka men därutöver ritade han 4 sockenkyrkor och två missionskyrkor, varav den i Karlstad är av det mer imponerande slaget. Dessutom svarade han för en grundlig renovering av många kyrkor – bl.a. domen i Kristinehamn.

I det avslutande kapitlet menar Göran Lindahl att ”beståndet av medeltidskyrkor inte tyder på någon talrik befolkning eller någon landskapets storhetstid före pestårens förödelse…” Han konstaterar vidare att under 1800-talet förlorades den hävdvunna balansen mellan socknens invånarantal och kyrkobyggnadens kapacitet – trots landsbygdskatedraler som de i Brunskog och Sunne!

Göran Lindahl anser att ”frågan om övertalighet har ingen aktualitet”, för i Värmland uppfattas kyrkorna som ”allmän egendom” och ”representerar sin hembygd”. Det ligger nog mycket i det och det är också lätt att hålla med honom om att ”Värmlands kyrkor ligger utomordentligt vackert och kan upplevas som själva kvintessensen av landskapet”. Han finner det märkligt att skildrarna av Värmland ägnat så lite intresse åt kyrkobyggandet och påpekar i samma andetag att den senaste kyrkohistoriken, Bengt Wadensjös Gud i Vänerland är en ”immateriell historia”.

Boken, häftet, avslutas med en litteraturförteckning och ett person- och ortregister. Det förnämliga omslaget, som föreställer Brattfors kyrka, är en akvarellerad teckning av den kände arkitekten Ferdinand Boberg, vars produktion omfattar 6 500 blad, resultatet av 25 års jakt på svenska kulturmiljöer!

Med Värmland. Landskapets kyrkor har vi fått en efterlängtad, mycket värdefull översikt – i svart och vitt – av vad Värmland rymmer av församlingskyrkor. För tiden efter 1950, småkyrkornas epok, finns mycket att hämta i den av Värmlands Museum och länsstyrelsen utgivna boken Nedslag i värmländsk arkitektur 1950–2000.

Värmlands regemente och Värmlandsbrigaden åren 1994 – 2000. Projektledare: Yngve Johansson. Kd: Berggrén & Meyer-Lie, 2000. 351 s. – Inb. – S-c

Litteraturen om Värmlands regemente är omfångsrik och jag skulle på rak arm kunna räkna upp fem större verk. Föreliggande volym omfattar de få år regementet var förlagt i Kristinehamn. Året före 375-årsdagen blev det nämligen nedlagt! Ett ståtligt minnesmärke över de sex åren i Kristinehamn har boken blivit. De sista sextio sidorna i boken utgörs av ett porträttgalleri över personalen från överste till assistent.

Värmländsk idrott 100 år. Redaktionskommitté: Anders Ajaxson, Kjell Fredriksson och Björn Olestig. Kd: Stiftelsen Värmlands Museum och Värmlands Museiförening, 2007. 193 s. (Värmland förr och nu ; 106) – Rb

Värmlands läns idrottsförbund, VIF, bildades den 9 februari 1908 och dess existens har uppmärksammats tre gånger förut, 1948, 1958 och 1978. Men nu är det alltså dags för 100-årsjubileet!

I bokens inledande uppsats, Idrotten befinner sig i ständig förändring, redovisar Kjell Fredriksson siffror, som visar att antalet föreningar över lag har minskat, vilket väl beror på att sportgrenars popularitet växlat under åren men också säkert har att göra med landsbygdens avfolkning. Det starkt minskade antalet bandy- och skidklubbar bör bero på klimatförändringen, som resulterat i färre vintrar med vinterväder under längre tid. De stora vinnarna under de senaste sju åren vad gäller tävlingsaktiva är handboll (!) och kampsporter, som fått 56 % resp. 55 % fler utövare! (1974 fanns i Sverige inte en enda kampsportförening). Avslutningsvis frågar sig artikelförfattaren hur framtiden ser ut för värmländsk idrott. En fråga som han inte kan besvara liksom denna – som säkert fler än han har grunnat på: ”Varför kan man inte få fram ett riktigt framgångsrikt herrfotbollslag i Karlstad, som platsar i allsvenskan?”

Om tävlingsidrott skriver alla bokens 27 författare utom Fia Ewald, som är en glad motionär, men bekymrad över att barn- och ungdomsidrotten ofta är så tävlingsinriktad, att ”ungarna vid åtta års ålder kan vara utslagna och fördrivna till datorer och spelkonsoler.” Hon skriver också om barndomssomrarnas kylslagna deltagande i simskolan, något som undertecknad också har erfarenhet av från en förmodligen ännu kallare sjö, Fryken heter den. (Således är vi åtminstone två som inte hävdar att barndomens somrar alltid var bara varma och soliga!) Om Birger ”Fille” Eriksson skriver Ulf Karlsson mycket uppskattande i en annan uppsats. Värmlands regementes idrottsliga framgångar framför allt på 60-talet och särskilt inom femkamp konstaterar han vara resultatet av ett starkt och kunnig ledarskap och för det svarade just Fille! Om Stora Valla – ”profana kyrkan mitt i byn” skriver förstås Erik Bengtson. (Mer därom skriver han annars i Degerfors IF:s jubileumsbok, som kom för ett år sedan.)

Roligaste läsningen bjuder VF-journalisten Sven L.O. Eriksson på, som skriver om Mallbackens IF under rubriken En supports bekännelse. Laget är ju ett fenomen inom värmländsk idrott, minst sagt. En match mot Umeå 2004 drog ”osannolika” 3 772 åskådare! Nu har laget åkt ur allsvenskan. Kanske kommer det åter. Sven L.O. verk rätt säker på det!

Många idrottsföreningar och idrottsgrenar tycks ha kommit till Värmland på 30- och 40-talen. På 1930-talet var det i alla fall som fotbollen kom ”rullande uppöver Klarälvdalen”! I hast bildades den ena klubben efter den andra men på 60-talet började kräftgången och nu återstår bara ett endaste lag sedan Norra Ny FF och Finnskoga FF 2005 gick samman till Nordvärmlands FF! Torleif Styffe, som förstås är skribenten här, undrar om vi om femtio år bara har ett Värmlands FF? ”Vad gör vi då med alla tomma fotbollsplaner” avslutar han med – och det är förstås en befogad fråga.

En artikel handlar förstås om höjdhopp och Stefan Holm och är skriven av Anders Borgström. Likt flera andra artikelförfattare tar han ett lite vidare grepp på sitt ämne och skriver om höjdhoppets historia från antikens OS och hur det förändrats stilmässigt.

Kapitlet om skidsporten är kort och har som rubrik ”Ingenting är längre som förut”, vilket är ganska relevant. Skidkungarna ”Finnskoga-Lasse”, Thomas Wassberg, från Lennartsfors, och skiddrottningen Toini Gustafsson får förstås ett ordentlig omnämnande. Utförsåkning, ingen särskilt stor värmländsk gren, och skidskytte, som är en rätt ny sport, som på senare år blivit stor i Värmland, ägnas var sitt kapitel liksom skridsko, där Värmland kan skryta med två forna storstjärnor, Jonny Nilsson och Johnny Höglin, både från Filipstads bergslag. Artikelförfattaren, Björn Olestig, framhåller att det var tack vare värmlänningen Sven Låftman, ordförande för Svenska skridskoförbundet 1949–1971, som svensk och värmländsk skridsko upplevde stora framgångar internationellt.

I Liljedal, cirka 1907, var man först med att spela bandy i Värmland. Några år senare introducerade ingen mindre än Sven Låftman sporten i Karlstad. PO Wall framhåller i sin artikel om bandyn att tillkomsten av Tingvalla isstadion, Värmlands första konstfrusna bana, ”blev en viktig injektion för bandyn i Värmland.” Men - för första gången på 76 år saknar Värmland representation i högsta bandyserien på herrsidan!

Bordtennisen är av relativt sent datum. Idag finns 24 föreningar i Värmland mot 6 år 1940 och Karlstad och Fiskevik är orterna där sporten blomstrar mest.

Golfen kom till Sverige 1888 men till Värmland först 1957! Antalet klubbar är idag 18, vilket låter lite med tanke på hur golfbanor har anlagts i rasande takt länet runt de senaste decennierna. En viss avmattning kan dock förmärkas sedan några år tillbaka, men Stig Dahlén tror dock på ett ökande golfintresse. (I dagens NWT kan man dock läsa att Torsby golfklubb dragits med underskott på cirka 200 000 kr de senaste åren!)

Självklart ägnas innebandyn ett särskilt kapitel. På 20 år har sporten utvecklats ”från i princip ingenting till den näst största lagidrotten i landet.” Innebandyns huvudstad var Karlstad, men så är det alls inte längre!

Att kanot varit en stor sport i Värmland påminns man av av Ingemar Bengtsson. Agneta Andersson, mångfaldig olympisk medaljvinnare från Bofors kanotklubb, Sveriges framgångsrikaste klubb på damsidan, är förstås den starkast lysande stjärnan bland värmländska kanotister.

En lysande stjärna på idrottsfirmamentet var också orienteraren Annichen Kringstad, men hon hann bara ta ett junior-SM (1978), innan hon lämnade Värmland och Säffle OK.

Anders Ajaxson skriver om det värmländska ishockeyundret och med det avses inte Färjestad BK:s framgångar i rinken utan att Värmland på 1950-talet hade tre lag i högsta divisionen, Forshaga, Grums och IFK Bofors samt – under några år på 60-talet – IK Viking i Hagfors. Och Munkfors, Kil och Skived hade lag som kvalade till högsta divisionen! ”Vad gjorde ishockeyn så stark i brukens Värmland” undrar med all rätt Ajaxson!

Om tennisens historia i Säffle berättar Sven-Erik Dahlström och enligt honom spelades det tennis där eller, rättare sagt på Nedre Kohlsäter i Gillberga, så tidigt som 1891. En flerfaldig svensk mästare i tennis, Eyvor Enegran-Aquilon (1903–1952), gift med tonsättaren Enar Aquilon, var från Säffle. Om värmländsk tennis i allmänhet skriver Sven-Gunnar Nordström. Tack vare Björn Borg och de andra svenska världsstjärnorna drog tennisen till sig ofantliga många ungdomar på 1970- och 80-talen. 1989 hade Värmlands tennisföreningar 5 676 medlemmar! Bara 7 år senare hade antalet spelare sjunkit med drygt 2 000. Å andra sidan har värmlandstennisen hållit sig på den nivån sedan dess.

Den första ridklubben bildades i Karlstad 1945. Att världskriget var slut och därmed många hästar ”arbetslösa” bidrog helt säkert till uppsvinget för ridsporten under 1940-talet.

Boken är på nästan 40 kapitel så en och annan uppsats har jag hoppat över. Trots detta har min anmälan blivit ovanligt lång – särskilt med hänsyn till att jag la mitt idrottsintresse mer eller mindre på hyllan för nästan 50 år sedan! Kanske är det så att boken har ett så pedagogiskt föredömligt upplägg att man helt enkelt slukar den utan närmare betänkande vare sig man vill eller inte? Högt betyg i så fall till Hanna Isaksson, som svarat för grafisk form och layout. Detta oaktat tycker jag boken går för mycket i svart – tjocka svarta rubriker och mycket svartvita foton med betoning på svart.

Vad innehållet beträffar så efterlyser jag några sporter som handbollen, som vuxit så mycket, (fast dess frånvaro lär bero på ointresse från handbollsförbundets sida), friidrotten, som fått ett mycket litet utrymme och curling, som måtte vara en märkvärdig sport med tanke på att Karlstads kommun satsar 45 miljoner på att bygga en hall däråt. Bara undantagsvis och i förbifarten vädras problem inom sporten men några gånger nämns att det blivit svårare att få tag i ideella krafter, ledare och styrelsefolk o.s.v. Idrotten har ju utvecklat sig till en femte statsmakt på senare år. Radio, TV och tidningar ägnar tid och krafter och pengar i långa banor åt sport av alla de slag. Elitidrottens framtid kan således tyckas säkrad för ett bra tag framöver men hur det kan komma att gå för den idrott som utövas på lägre nivå – det kan man undra. I sinom tid skulle väl ”gräsrotsidrottens” försvinnande också betyda penningidrottens fall? Däremot är det inte självklart att elitidrotten måste finnas för motionsidrottens skull. Alla idrotter som dykt upp har väl gjort det utan hjälp av glansen från några proffsutövare. Ett gott exempel på en gren som på några år blev en folkrörelse, inte minst i Karlstad, är ju innebandyn, som alltjämt är en stor sport om än inte längre i Karlstad. Detta är emellertid frågor som inte tas upp till närmare granskning i boken Värmländsk idrott 100 år.

Värmländsk Julglädje 2008. Krhmn: Synskadades Riksförbund Värmlands län. 2 CD.

I över 50 år utkom tidskriften Värmländsk julglädje och lyste upp i höstmörkret med sina färgglada omslag, som under många år vartannat år var av Anders Byberg och vartannat av Oscar Wiklundh. 1988 var sista året för tidskriften men ifjol återuppstod den igen – som ljudbok, rätt logiskt med tanke på att utgivare hela tiden varit de synskadade – blinda hette det längre tillbaka – i Värmland. Dessutom blir vi ju allt fler som sätter värde på ljudboken och gärna ”läser” både böcker och annan litteratur med öronens hjälp.

Årets Värmländsk Julglädje består av 2 CD-skivor,,som förvaras i ett etui med ett gudomligt vackert omslag, Kyla, av Bengt Ohlson. Innehållet är förstås mycket omväxlande för att inte säga brokigt. Personligen tycker jag nog att musikinslagen är väl många – varje talinslag måste ju inte följas av musik – och av ganska så skiftande kvalitet. De gamla mästarna står sig bäst som Selma Lagerlöf, som representeras med legenden Fågel Rödbröst, läst av Stig Torstensson, Stig Berg och Jace Edgren, underbart läst av Kjell Hagegård, som också sjunger Nils Ferlin mycket bra, men naturligtvis skäms inte heller yngre mästare som Torleif Styffe, Urban Andersson och Rune Blidh för sig, för att inte tala om Ismael Atarias korta men mycket fina ”julbetraktelse”. Styffes läsning av julevangeliet på dalbymål saboteras emellertid kraftigt av stämningsfull men mycket onödig bakgrundsmusik och Ewa Perssons uppläsningar av brodern Stig Berg kommer inte riktigt till sin rätt med det högst omotiverade fågelkvittret i bakgrunden. Värmländsk Julglädje har mycket mer än detta att bjuda på – skivorna innehåller sammanlagt 30 inslag! – men överlag är det de talade inslagen de jag uppskattat bäst. Musikinslagen känns ibland nästan lite störande, fast det omdömet gäller absolut inte Lennart Gybrant och Per Saxholms fiolspel! Säkert är i alla fall att skivorna torde tillfredsställa nästan alla smakriktningar.

På det vackra skivetuiets baksida står att ”all kopiering, även för privat bruk, är förbjuden.” Jag undrar om det kan vara sant. Det låter i alla fall lite märkligt i denna tid, då den ideella upphovsrätten förmodligen kommer att dra sin sista suck..

Värmländska Akademien. Årsskrift 2007. Skriftkommitté: Britt-Marie Insulander… Kd: Värmländska Akademien, 2007. 47 s. – Bf(p)

Vid akademiens femte högtidssammanträde, som ägde rum i Säffle, invaldes två nya, mycket namnkunniga medlemmar, Håkan Hagegård och Torleif Styffe, och givetvis hälsades dessa vederbörligen välkomna, Håkan av Elisabeth Boström och Torleif av Urban Andersson akademiens alltid lika snarfyndiga diktare. Detta framgår av årsskriften liksom att Hans-Olof Boström studerat brevväxlingen mellan Otto Hesselbom, som de sista åren av sitt liv levde i Säffle, och Carl Larsson. Om en annan legendarisk säfflebo, nämligen poeten och konditorn Carl Anders Rohdin, den förste svenske mottagaren av den kungliga medaljen Litteris et Artibus, skriver Lars Löfgren med stöd av Sven-Erik Dahlströms skildring av denne uppfinningsrike skämtare i boken Byidyll i förvandling. Givetvis innehåller akademiens publikation hyllningar av Lena Sewall i egenskap av årets mottagare av akademiens utmärkelse Lagerlövet och själv tar hon tillfället i akt och håller ett föredrag, återgivet i årsskriften, om två värmländska specialiteter, nämligen värmlandskorven och värmlandstårtan. Ordet värmlandskorv torde enligt hennes forskning ha uppstått så sent som ”runt 1920” bland värmlänningar i förskingring. En värmlandskorv får enligt vår matexpert endast innehålla oxkött, fläskkött, späck, rå lök, rå potatis, salt och peppar – aldrig kokt potatis, potatismjöl, mjölk eller ingefära. Den knapriga värmlandstårtan, som enligt den kunniga matskribenten är ”den godaste tårtan i världen” har sitt ursprung från den av Gustaf Fröding besjunga (i Vackert väder) hiskligt stora herrgården Berga i Brunskog. Det är närmare bestämt en halvbror till Hildegard Alstermark, som Fröding friade till en gång, som sett till att tårtreceptet kommit till Hirams, Märta Huldts, kännedom och därmed spritts ut över världen. Akademiens femte årsskrift bjuder alltså på mycken nöjsam och allmänbildande läsning. Det intressantaste bidraget är nog ändå Boströms om brevväxlingen mellan den stackars Otto Hesselbom, berömd och prisad men utan köpare och därmed pengar, och hans mer framgångsrika vän Carl Larsson. Att Hesselbom mitt i sin fattigdom lyckades bygga sig ett så fint hem, villa Talldungen, är förvånansvärt. Det finns bevarat, fast i något förvanskat skick verkar det som. Den manande devisen ovanför porten finns dock kvar: Ars longa – vita brevis.

Värmländska akademien. Årsskrift. 2008. Kd: Värmländska akademien, 2008. 39 s. – Bf(p)

Sjätte årgången av Värmländska akademiens årsskrift bjuder i vanlig ordning på omväxlande läsning. Nya ledamöter, Bengt Sahlström och Mats Dahlberg, välkomnas av Hans-Olof Boström på prosa och på vers av Urban Andersson. Torleif Styffe ger oss en kort orientering i dalbymålet och poängterar att det har fjorton betydelseskiljande vokaler till skillnad från rikssvenskan som bara har tio och ger oss ett smakprov med en liten berättelse, Skolgången, på målet ifråga. Om Roland Dufström, den lågmälde, som – sorgligt nog – löper risk att bli något bortglömd, skriver konstprofessorn Boström och framhåller att sitt rätta mästerskap uppnådde han med sina träsnitt, ”tryckta på rispapper med smetig oljefärg i dämpade gråskimrande nyanser.” Lars Löfgren prisar Oscar Stjerne – med anledning kantänka av att akademiens högtidssammankomst ägde rum i Sahlströmsgården – och han hyllar Bengt Bratt, som utsetts till bärare av Lagerlövet, akademiens årliga hederspris. Det var Lars Löfgren som låg bakom anställningen av Bengt Bratt som husdramatiker på TV. ”Hans realistiska dramer slog igenom så starkt att det internt ibland på skämt kallades för Brattsystemet” skriver – i sitt tal – Lars Löfgren och nämner att Bengt Bratts serie Hem till byn, som började sändas 1971, gick direkt till svenska folkets hjärtan. Den blev ”inte bara en klassiker och vår längsta svenska teaterserie, den är också en samhällsskildring med dokumentär skärpa…” framhåller han. Bengt Bratt fick uppleva – precis som F.A. Dahlgren med Värmlänningarna – att hans Hem till byn ”fortsatte att spelas år efter år med samma framgång”. Bengt Bratts tacktal utvecklar sig till en hyllning av Selma Lagerlöf. Efter en näst intill traumatisk upplevelse i barndomen av en av hennes legender fick hennes böcker länge ligga olästa men tack vare Tage Aurell, som bekände att ”Selma, hon är min mor”, började han läsa henne igen och fann ”precis som miljoner andra människor världen över, att hon är magisk, jag sögs in i hennes värld och fick uppleva hur fantasins jättebin svärmade omkring mig som när jag var tolv år.” Därtill innehåller årsskriften en artikel av Inger Stinnerbom om Kostymen – en mask och fler dikter på mangskogsmål av Urban Andersson. En mycket innehållsrik årgång med andra ord av denna lilla med naggande goda skrift, som tryckts i blott 100 exemplar!

Väseräven 2000 – 2001. Väse: Väse hembydsförening, 2000. 55 s. – Ncagz Väse(p)

Elfte årgången av Väseräven är ovanligt välgödd – som Knut Warmland uttrycker det i sin recension i NWT den 5 dec. –00 – vilket beror på att den innehåller ett endaste bidrag, som är desto längre, nämligen Återblick 2000 av Birger Johansson, som Warmland finner vara en ”riktigt originell hembygdsskildring”. Han skriver också att framställningen är ”rik på fakta men också levande och personlig”. Om liv och leverne och om de stora förändringarna i människors liv under de senaste hundra åren – i Väse men också i Sverige, för att inte säga världen, i övrigt – har Birger Johansson mycket att berätta. Knut Warmland avslutar sin mycket uppskattande recension med att framhålla att dennes återblick är ”en givande lektyr även för den som kommer från trakter med andra villkor än Väse”. 50 kr för en sådan historik verkar inte dyrt. I spetsen för redaktionskommittén står Artur Nylin, tel. 054/833623, som säkert kan tillhanda ett ex., om inte upplagan är slutsåld.

Detta är Rolf Zandéns tredje diktsamling på tre år, vilket kan låta riskabelt produktivt, men faktum är att Allting rinner ingalunda ger intryck av något hastverk. Dikterna är genomgående enstrofiga, oftast naturlyriska och vackra men innebörden inte alltid så lättolkad. I Bibliotekstjänsts recensionshäfte nr 2 för i år skriver Göran Källqvist bl.a. att ”flertalet poem är pregnanta, lågmälda, utomordentligt njutbara.”, vilket nog får kallas ett gott betyg!

Zillén, Erik, Den lekande Fröding. En författarskapsstudie. Lund: Nordic Academic Press, 2001. 524 s. Diss. Lund. – Gcz Fröding, Gustaf

Detta är den första doktorsavhandlingen om Gustaf Fröding sedan 1962, vilket låter våldsamt länge sedan om man betänker att det rör sig om vår störste skald (om det nu inte skulle vara Stagnelius). Om den omtalade avhandlingen skriver Kjell Fredriksson, ordförande i Gustaf Fröding-sällskapet, på annan plats i detta litterära blad.

Åberg, Carl Johan, Berättelser från 1900-talet. Sthlm: Atlantis, 2006. 331 s. – Inb. – Lz Åberg, Carl Johan

Carl Johan Åberg, född 1930, är nationalekonom, satt i sexton år i regeringskansliet, var i sex år chef för AP-fonderna och medverkande i drygt ett tjugotal statliga utredningar. 1989–1990 var han landshövding i Västerås. I minnesboken berättar han om sina rötter, som inte var värmländska, om Krister Wickman, Gunnar Sträng, Olof Palme m.fl., om Bofors vapenaffärer och om hur Sveriges paviljong på världsutställningen i Sevilla 1992 efter starka påtryckningar från Carl Jan Granqvist hamnade i Grythyttan och – inte minst – om sin svärfar som var biskop Arvid Runestam från Skåne i Grava socken! Han ger ett mycket uppskattande porträtt a v svärfadern. Han prisar den unika kombinationen hos honom av ”stark tro, betydande skarpsinne, handlingskraft och en händernas begåvning, som sannolikt var ett arv från hans bondesläkt.” Om värmlänningen anser sig Carl Johan Åberg kunna konstatera att denne tillhör ett särskilt släkte: -”slagfärdig, kvick, full av historier, men ibland också i djupt svårmod.”

Åkerblom, Bengt, Allt mellan himmel och jord. Aktualiserad och utökade värmlandsbibliografi. Kd: Föreningen för Värmlandslitteratur, 2001. S.9-36. – Excerpt ur Wermlandiana 2001, nr 4. – Aanc

Förra upplagan kom 1994. Följaktligen innehåller denna ett ordentlig tillägg ur de sista sju, åtta årens utgivning. Viss, om än ganska obetydlig utmönstring har också skett av böcker, som i dagens läge ansetts mindre relevanta. Det måste betonas att det är fråga om ett urval och ingenting annat. Posterna är inte numrerade men jag uppskattar att de uppgår till c:a 550, vilket innebär ett tillskott på ungefär 135 jämfört med 1994 års upplaga.

Åkerblom, Claes, Fotograf Ludvig Åberg. Berättelsen om en fotoateljé i Säffle 1890–1957. Säffle: Cl. Åkerblom (distr.), 2006. 304 s. – Inb. – Ncagz Säffle, [Inz Åberg, Ludvig]

I 67 år verkade Ludvig Åberg som fotograf i Säffle. Efter sig lämnade han 50 000 glasplåtar av säfflebor och säfflemiljöer. Plåtarna från tiden före 1913 är dock borta ur hans arkiv, eftersom han tvingades slänga dem av brandsäkerhetsskäl. Claes Åkerblom, med föräldrar, som ligger bakom detta praktverk, har emellertid lyckats spåra upp åtskilliga av de tidigare årens fotografier. Alla 50 000 plåtarna har nu inte fått komma med i boken men väl 800 och på dem hittar man 3 000 personer, nästan alla identifierade. Till sin hjälp har de haft bl.a. Ludvig Åbergs noggrant förda dagbok. Boken ger helt enkelt en kronologisk berättelse om Säfflebygden och säffleborna under mer än ett halvsekel – och på vilket sätt den ger det! Fotografierna har, med små variationer, en svärta och en skärpa, som är helt häpnadsväckande. Det är rena nöjet att betrakta dem – även för en ”utomsocknes” Möjligen kan en utomstående tycka att porträttbilderna är väl så många, men givetvis kan de också ha sitt intresse. Från de sista decennierna av Ludvig Åbergs tid som fotograf (han dog ett halvår efter han lagt kameran på hyllan 1957!) är bilderna mycket färre – kanske har de bedömts som inte riktigt lika intressanta som tidigare årgångars? Till praktiskt taget varje foto hör en längre bildtext, som förvisso bygger på flitigt forskande men också måste bottna i omfattande och gedigna kunskaper om Säfflebygden och säffleborna förr. Inga-Stina, Sven och Claes Åkerblom har lagt ner ett imponerande arbete på denna bok – den är en bragd! Den som ännu inte skaffat verket ska kunna göra det genom att ringa Claes Åkerblom, 070/6505706 eller 0533/14535, om det nu mot förmodan skulle finnas något ex. kvar av den!

Åkerblom, Claes, Härdens historia. Historien om ett kvarter i Säffle. Säffle: Förf:s förlag, 2000. 75 s. – Ncagz Säffle

Vi karlstadsbor begåvades häromåret med den första stadsdelsbeskrivningen värd namnet, nämligen Lars Wennbergs om Haga, men i Säffle är man etter värre, för där finns nu en kvartersbeskrivning som heter duga. Mästaren till detta verk heter Claes Åkerblom, flitig släktforskare och en av männen bakom det magnifika verket om Säffle under 100 år, xxxxx. Självklart har han letat fram många foton och andra illustrationer från detta centrala kvarter förr och nu och givetvis avslutar han boken med ett personregister och det upptar uppskattningsvis 500 namn, vilket säger något om med vilken grundlighet han gått till väga i sin säffleforskning. I kvarteret fanns exempelvis Seffle privatskola, Billeruds skogskontor, Säffle baptistförsamling och Gillbergabanken. Denna tilltalande skrift – om än inte tryckt på det allra bästa papper – är naturligtvis ett mycket värdefullt bidrag till Säffles historia. Förlaget, som alltså är författaren själv, har föredömligt nog angett sin adress på titelbladets baksida: Bergsgatan 4, 661 30 Säffle.

Åslund, Emil, Jaktminnen från Kärrbackstrand. [Kd?],Finnskoga gille, 2008. 63 s. – Qga

Utgivaren, Joe Bengtsson, skriver i förordet om författaren att han levde mellan åren 1897–1976, växte upp i Kärrbackstrand, som ligger vid Klarälvens strand mellan Sysslebäck och Höljes, och bodde där större delen av sitt liv.

Som de flesta i Nordvärmland jobbade han i skogen, hade väl också ett litet jordbruk. Jakt och fiske var förstås hans stora fritidsintressen och mer än det – jakten var för honom och hans familj i viss utsträckning nödvändig för deras försörjning. Därför var det inte så konstigt att älgjakten han och hans kompisar bedrev oftast inte ägde rum på laglig tid – troligen heller inte nämnvärt mycket på egen mark.

Boken består i sin helhet av Emil Åslunds anteckningar från olika jaktäventyr åren 1919 till 1953, oftast flera om året. Jakterna var inga söndagsskoleutflykter precis utan vanligen rätt strapatsrika – inte minst transporten hem av bytet kunde vara mycket besvärlig och rent problematisk. Hur betydelsefull hunden är som jaktmedlem framgår klart av Emil Åslunds berättelser. Att ingen varg fanns på trakten då måste ha varit en klar fördel, kan man förmoda! För det allra mesta gäller jakten älg men några gånger också rådjur, vilket förvånar mig, som trodde att rådjuret var en relativ ny företeelse i nordligaste Värmland. I ett slutord, daterat november 1974!?, framhåller författaren att han med sina berättelser alls inte vill ”försvara eller förhärliga olaga jakt”. Han konstaterar att tiderna ändrats och att skogsbygdens folk helt enkelt inte längre behöver, ”ser sig tvingad”, av ekonomiska skäl ägna sig åt olaga jakt. Emil Åslund innehade vid sidan av sitt arbete – och jakten och fisket – flera förtroendeuppdrag i Norra Finnskoga kommun, bl.a. som ordförande i taxeringsnämnden.

Boken vänder sig förstås främst till jaktintresserade men också undertecknad, som inte har något sådant intresse, har haft behållning av att ta del av dessa jaktberättelser – framför allt eftersom de ger en glimt av människors levnadsförhållanden för femtio, hundra år sedan i Nordvärmland och ger en föreställning om vad naturen då betydde för dess innevånare. Boken kan bl.a. beställas från Kulturkoppra på Nätet.

Öjersson, Birgitta, Levin, Bo, & Strömberg, Erik, Gör inte livet fattigt på nyanser. Äldsta värmlänningar minns. Foto: Kay Cuthbert och Staffan Jofjell. Munkfors: Flacos.nu, 2001. 221 s. – Inb. – Ls

Boken innehåller intervjuer med 18 värmlänningar, en från varje kommun i landskapet, som är födda omkring år 1900. Det är sällan intervjuer med mycket gamla får ta upp så mycket plats som de gör här och man får det intrycket att intervjuaren är noga med att noga teckna ner vad de gamle säger, att inte fråga så mycket utan främst lyssna. Levnadsskildringarna blir alltså rätt utförliga, vilket är tacknämligt. Boken bjuder också på en uppsjö goda fotografier både nytagna och från gamla tider. Formatet är liggande, vilket jag avskyr för vem har en bokhylla som passar, men visst gör det bilderna rättvisa! Frånsett Vilhelm Andersson i Dalby, han med nyanserna, är nog hundraåringarna inga särskilt färgstarka personer men de utstrålar normalitet, sunt förnuft och gott humör, vilket bör vara goda överlevnadsegenskaper! Att läsa de här intervjuerna är att åka med på en snabbtur genom 1900-talet – från sekelskiftets bondesamhälle till industrialiseringen med början på 20-talet och via folkhemsuppbygget efter Andra världskriget till nittiotalets nedrustning (som visserligen knappast berört intervjuoffren). Det var bättre förr, tycker de nog alla, fast det var tider fulla av nöd, slit och umbäranden....

Östemtingen 2000. Östra Ämtervik: Östra Emterviks hembygdsförening, 2000. 32 s. – Ncagz Östra Ämtervik(p)

Fyrtioförsta numret av denna årsskrift, som startades 1966 (alltså för 34 år sedan!)

Östemtingen innehåller som vanligt åtskilligt av intresse. Mycket värdefull för en östemting känns ”bygdedagboken”, en krönika över vad som sig tilldragit i socknen sedan sist. Något för liknande publikationer att ta efter kan man tycka! I en längre artikel uppmärksammas Östra Ämterviks bio, som kom till 1943, men nu är minnen blott, men för den längsta svarar Göran Bengtsson, som berättar om ”Pigans kista på Värmlands museum”. Några hundra tusen människor har väl sett kistan med det uppslagna locket på det nya museet vid det här laget. Om pigan, Maria Larsdotter, född och uppväxt i Östra Ämtervik, har han tagit reda på mycket och ger därmed också en bild från väckelsens tid. I en annan uppsats har Tage Westlund uppmärksammat inslag i Selma Lagerlöfs författarskap, som återfinns hos Fernow. Till Selma anknyter också Roland Kihlstadius i sitt bidrag, Selma Lagerlöf som bröllopsgäst, varav framgår att Greta Holmgren, författaren till Hemmet med de öppna dörrarna, i sin minnesbok har med en passus om ett bröllop på Gårdsjö 1880 med den blivande författaren som tärna!

Östemtingen 2006. Årsskrift för Östra Emterviks hembygdsförening. 47 (2006).Östra Ämtervik: hembygdsföreningen, 2006. 58 s. – Ncagz Östra Ämtervik(p)

I fjol kunde årsskriften fira 40 årsjubileum, vilket är en aktningsvärd ålder för en publikation av det här slaget, och kanske är det därför sidorna är fler än någonsin. Som vanligt är innehållet mycket mångskiftande men grundtemat är förstås Östra Ämtervik. Bidrag av intresse även för utsocknes saknas ändå inte som det om drickandet förr, inte minst på kyrkbacken!, av redaktören och formgivaren själv, nämligen Marie Söhrman, om emigrantöden i Amerika av Alf Folmer, om Gunnar Almkvist, mannen bakom storverket Sammandrag av Fryksdalens domböcker 1–4 (del 1 är slutsåld men ska komma på CD-ROM!) av Pelle i Brôten och den av Sven L-O Johansson om journalisten och författaren Leif Kihlström. Minnesorden har som rubrik: Mellan varven dör ett sant geni av en överdos melankoli. Ingen Östemtingen utan något inslag om Selma Lagerlöf! Denna gång faller det sig mycket naturligt med en uppsats om Nils Holgersson, skolboken som blev Selma Lagerlöfs mest spridda verk och i november 2006 fyllde 100 år. 2006 års Östemtingen har en bilaga, ett register över innehållet i årsskriftens alla 47 nr, som kommit ut sedan 1966. Tyvärr saknar sammanställningen ett namn- och ämnesregister men man får ju en god uppfattning om vilket rikt material alla dessa årgångar utgör. Ett gott substitut för en sockenbok – men snart får väl östämtingarna en riktigt sådan nu när hembygdsföreningen blivit mångmiljonär?

Medlem i hembygdsföreningen kan Du bli genom att sätta in 100 kr på dess bankgiro 5910–7029 – och på köpet få denna årsskrift! Domböckerna beställer Du lämpligen från Leif Östlund i Karlstad, e-postadress leos@glocalnet.net, fast den senaste delen, del 4, kan Du också skaffa via Föreningen Värmlandslitteratur för 300 kr exkl. ev. porto. Vi har som bekant e-postadress: varmlandslitteratur@telia.com.

Östemtingen 2007. Årsskrift för Östra Emterviks hembygdsförening. 48 (2007). Östra Ämtervik 2007. 58 s. – Ncagz Östra Ämtervik(p)

För alla med hjärtat i Östra Ämtervik är förstås hembygdsföreningens årsskrift oumbärlig läsning. I vanlig ordning innehåller den en krönika över vad som sig i socknen tilldragit under det gångna året – och det är mycket det! Annat läsvärt är artiklar om kyrktagning och dop, om missionshuset i Visterud, som tillkom för 100 år sedan (fast missionsförsamlingen är från 1860-talet), om en ”slagkraftig lärarinna”, om flera olika gårdar och om Ås brunn, som startades 1855 av självaste löjtnant Lagerlöf (annars är årets nr förvånansvärt Selma Lagerlöf-fritt – mer i ämnet blir det i extranumret med anledning av att 50 år sedan förflutit sedan hembygdsföreningens tillkomst och 150 år sedan författarinnan själv kom till världen). 1889 kom helbrägdagöraren F.A. Boltzius (extra aktuell i dessa dagar med anledning av att NWT sedan någon tid tillbaka har en tecknad serie på kultursidan om denne märkliga man!) kom till brunnen. I sam band med besöket lär han ha botat en förlamad kvinna. Alf Folmer är författaren till artikeln om Ås brunn, där Östra Ämtervik numer har sin hembygdsgård och teatergropen, där Emterviksamatörerna varje sommar framför minst ett teaterstycke av ortens egen nobelpristagare. Kjell Sundström skriver om flygplan som landat i Östra Ämtervik. Det är fråga både om vanliga flygplan, som har en mäktig slätt att gå ner på, segelflygplan och amfibieflygplan, som har stora vattenytor att tillgå. Ett sådant plan hade Albin Ahrenberg, när han kom och erbjöd östemtingarna att bese sin bygd från luften. (Min faster gav mig en tia eller så för ändamålet men jag var för feg att våga åka med. Detta hände sig nog i slutet av 1940-talet. Jag ångar mig än!). Kort sagt, som vanligt bjuder Östemtingen på ett mycket omväxlande innehåll. Redaktör är som tidigare år Marie Söhrman, som även svarar för den goda grafiska formen. Medlem i hembygdsföreningen blir man genom att insätta 120 kr på bankgiro 5910–7029. På köpet får man denna årsskrift.

Östemtingen 2008. 49. Östra Emterviks hembygdsförenings jubileumsnummer. Östra Ämtervik 2008. 51 s. –Ncagz Östra Ämtervik

Östra Emterviks hembygdsförening hör inte till de äldsta i Värmland. Den bildades 1948 och är således 60 år i år. Självklart innehåller jubileumsnumret flera sidor om hembygdsföreningens tillkomst och utveckling och – inte minst – om tillkomsten av Ås brunn som föreningens centrum med hembygdsgård, friluftsteater, loge, sparbanksmuseum m.m., men framför allt ägnas numret Selma Lagerlöf, som skulle fyllt 150 år i år. Givetvis är det inte så mycket författaren Selma Lagerlöf som uppmärksammas som Selma som medborgare i Östra Ämterviks kommun – ja, som sockenbo bland sockenbor, fast ändå inte precis vem som helst. Den längsta artikeln är skriven av Susanne Stenbäck, som för något år sedan lade fram en C-uppsats i historia vid Karlstads universitet om Selma Lagerlöf som kommunpolitiker. Från 1919 till 1933 satt hon i kommunalfullmäktige och kommunalnämnden samt under flera år också i fattigvårdsstyrelsen och hälsovårdsnämnden. Hon var en mycket upptagen kvinna och hennes hälsa inte den bästa och hon hade dessutom dubbel bosättning i och med att hon ägde ett hem i Falun också, där hon gärna höll till vintertid. Att hon var mycket frånvarande, är väl därför inget att förvånas över. Hon var närvarande på 27 av 104 möten i kommunalfullmäktige och på 52 av 133 i kommunalnämnden. Susanne Stenbäck menar att det förmodligen var unikt bland samtida författare med detta politiska engagemang på lokalplanet och man har ju svårt att föreställa sig Heidenstam, Fröding eller Karlfeldt som politiskt aktiva kommunalt eller på riksplanet. (Må vara att Heidenstam engagerade sig ett tag på 1890-talet i rösträttsfrågan!).”Jordbrukare kan jag inte bli” heter en annan uppsats och är ett Selma-citat ur ett brev 1907, då hon stod i begrepp att köpa åter Mårbacka, till Sophie Elkan, men det var ju precis det hon blev – med mycket dåligt resultat ur ekonomisk synpunkt, eller som Selma själv lär ha sagt: ”Som regel är det brukligt att gården föder ägaren, men på Mårbacka är det ägaren som föder gården.”

I en annan artikel berättar Ragnar Ramström historien om AB Mårbacka Havremjöl, som var en behjärtad satsning av Selma Lagerlöf på att bli storproducent av skrädmjöl (som ännu idag är en värmländsk specialitet!). ”Ät havresikt – det är Din plikt” löd hennes slogan för denna Mårbackaprodukt. Hon satsade friskt. Första året uppgick bara reklamkostnaderna till 8 000 kr och totalt lär detta äventyr i livsmedelsbranschen ha kostat henne nära 1 miljon i dagens penningvärde. Bolaget grundades 1925 för att avvecklas fyra år senare. Selma Lagerlöf visade verkligen entreprenörsanda men kanske var inte systersonen Henrik Ahlgren den rätte mannen för jobbet – men det är bara en försiktig gissning från min sida.

I Östemtingens jubileumsnummer hittar vi också ett reportage från kronprinsparets besök på Mårbacka 1931, då Selma fick ge prov på sin talekonst. Av Selmas egen hand är en fängslande berättelse från hennes och Sophie Elkans resa i Egypten nyåret 1900. (Artikeln är tagen ur Sunne-Tidningen 28 januari 1932. Man kan undra hur redaktören fick tag på den? I Afzelius förnämliga bibliografi kan jag i alla fall inte hitta den noterad.)

En mer ingående beskrivning av östemtingarnas jubileumsskrift är kanske inte av nöden även om mer funnes att tillägga – som att redaktören, Marie Söhrman funnit en hel del annat smått och gott om 150-åringen som intervjuer med anställda på Mårbacka på Selmas tid, intervjuer, som hon hittat på Folkminnesarkivet.

Redaktören svarar både för form och för innehåll och i vanlig ordning har hon lagt ner ett gott arbete på sin produkt, som bör glädja inte bara östemtingar utan också alla dem som är intresserade av årets märkliga 150-åring, ännu idag läst och uppskattad världen över, exempelvis i Kina och Japan i Tyskland, Sydamerika och Danmark, ja i Sverige också!

Östra Fågelviksglimtar 2000. Skattkärr: Östra Fågelviks hembygdsförening & Studiecirkeln Fôr i tia i Fôggelvik, 2000. 37 s .– Ncagz Östra Fågelvik (p)

Om inte ”fôr i tia” så för en drygt femton år sedan utkom hembygdsföreningen i Östra Fågelvik i flera år med en årsskrift med samma namn. Initiativtagare till utgivningen var Johan Backlund (och namngivare!) men i denna återuppväckta årsskrift, som utkom på nytt för två år sedan, alltså 1999, har han ingen del men kanske Henry Lindholm, som svarar för förordet. Förutom en kort Östra Fågelviks-historik av Benkt Eriksson och en längre artikel om soldattorpet Busterud och annat material för framför allt ”invärtes” bruk har årsskriften en längre uppsats om Alphyddan i Skattkärr, som ger insyn i telefonväsendet förr, och en annan, betitlad Livet på en bondgård från 1920-talet och framåt, som har sitt givna intresse för alla inte fullständigt IT-förblindade! En uppsats om Mosseruds GF påminner oss om vilken stor sport bandyn var förr på den värmländska landsbygden. Extra beröm får Henry Lindblom & Co för de sista sidornas förteckning över innehållet i tidigare årgångar: 1983 – 1989-90 och 1999!

Östra Fågelviksglimtar 2006. Årsskrift för Studiegruppen Fôr i tia i Fôggelvik. 8 (2006). Skattkärr: Studiegruppen, 2006. 39 s. – Ncagz Östra Fågelvik (p)

Östra Fågelviksglimtar, som faktiskt är namngiven av vår forne kanslichef, har som huvudtema järnvägen förr med alla banvaktstugor och banvakter, och bör således vara något för alla järnvägsnostalgiker att kasta sig över! Därutöver bjuds på en uppsats av Arne Bolund betitlad Bland bankdirektörer, järnkrämare och cigarrfabrikanter, som handlar om något så intressant som en presentation av tre fantastiska, numer rivna, sommarhus, uppförda för hundra år sedan och mer av goda borgare från den närbelägna staden. Östra Fågelviksglimtar 2006 innehåller också två artiklar om Jäverön – den ena dock redan publicerad i boken Min första hette Rurik (Värmlands Museum 1995). Kort sagt, årsskriften innehåller varjehanda av intresse för båda fågelvikingar och karlstadsbor. Den kan beställas från studiegruppen Fôr i tia i Fôggelvik, men var den håller hus anges inte. Kanske kan det löna sig att kontakta redaktören, Barbro Ek-Randa, tel: 054/86

En pytteliten skrift men kanske ändå förtjänt av ett omnämnande i denna översikt över det värmländska bokåret 2006. Sedan den 25 november 2006 pryds Värmlands Museums väggar (Nyrénhuset) av 27 citat av författare med värmlandsanknytning. Den som vill veta vilka citat den för ändamålet tillsatta juryn med representanter från museet, länsbiblioteket, Föreningen Värmlandslitteratur och NWT samt Lars Löfgren har valt ut, kan numera ta reda på det utan att gå runt det ytterst mångsidiga huset. Han eller hon kan istället vända sig till föreliggande lilla häfte, som säljs på Värmlands Museum för 10 kr. Två citat av Gustaf Fröding finns med och lika många av Selma Lagerlöf – men vilka? Geijer och Tegnér är andra klassiker som – förstås – finns representerade. Av nutida författare kan nämnas Göran Tunström, Maj Bylock, Gunnar Ehne, Stig Berg, Bengt Berg, Thore Skogman m.fl. Med tanke på turister och andra ev. fåkunniga i den värmländska litteraturhistorien fick undertecknad i uppdrag att skriva några rader om var och en av de citerade författarna och således innehåller ”citathäftet” både citaten och kortkorta författarpresentationer.

Bokrecensioner 2001−2008