Ahlander, Dag Sebastian, Selma Lagerlöf. Sthlm: Podium distribution, 2010. 131 s. – Gcz Lagerlöf, Selma

Boken om Selma Lagerlöf är Dag Ahlanders tolfte ungdomsbok, som alla handlar om historiska personer som den heliga Birgitta, Gustav Vasa, drottning Kristina och om paret Hitler och Stalin, som har undertiteln En bok om ondska. Levnadsteckningar är alltså inte en genre som är honom främmande, men så berättar han också durkdrivet om vår litterära stolthet med tonvikten lagd på barn- och ungdomsåren och åren som författare fram till nobelpriset 1909. Om Selma Lagerlöfs liv för barn och ungdom har redan Jeanna Otterdahl och Thyra Freding skrivit men tonen är  betydligt ”vuxnare” hos Ahlander och hans biografi kan gott läsas även av vuxna läsare. Det tycks mig att han ger en väl så negativ bild av väninnan Sophie Elkan – må vara att hon säkert kan kritiseras för en hel del ifråga om hennes förhållande till Selma, för alldeles så osjälvisk var hon förstås inte! (Dock är det anmärkningsvärt att författaren inte har med Eva Helen Ulvros biografi över Sophie i litteraturförteckningen.) Vad gäller barn- och ungdomsåren använder sig författaren i stor utsträckning av Två spådomar, som publicerades första gången 1908 men senare togs in i Troll och människor. Den innehåller tydligen mycket av intresse! Några felaktigheter har jag hittat i framställningen. Björkafors herrgård ska vara Björkefors. Uppgiften att Selma anställde åttio personer till jordbruket på Mårbacka verkar ganska överdriven. Det brukar heta att hon försörjde sextiotalet personer, familjerna inräknade! Att Selma skulle ha ”tvingats” att ändra början av Gösta Berlings saga till ”äntligen stod prästen i predikstolen”, alltså i istället för på, ställer jag mig lite tvivlande till. 

Summa summarum en livfull, medryckande och lättillgänglig framställning av Selma Lagerlöfs liv, inte så mycket hennes författarskap.

I ett efterord tackar Dag Ahlander ”sin tidigare chef”, Karin Söder ”för värdefulla synpunkter”. Han är nämligen diplomat och en gång i tiden var som bekant Selma Lagerlöf-sällskapets förra ordförande svensk utrikesminister, den första kvinnan på den tjänsten!  

 

Andersson, Ella, Pionjären Elsa Norbäck –  vi får ta nya tag! Kil: LibraArtic, 2010. 98 s. – Lz Norbäck, Elsa (1917-1988)

Elsa Norbäck gjorde sannerligen skäl för benämningen en eldsjäl! Hon kom från enkla förhållanden i Norra Ny, fick bara gå sexårig folkskola; självlärd ”gick hon den långa vägen” till ledande positioner inom fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet, inom kommun (Forshaga) och landsting. Förra landshövdingen i Örebro, Gerd Engman, skriver i förordet att Elsa Norbäck aldrig dagtingade med sina ideal, som var alla människors lika värde och att hon var ”en av våra stora idealister.” Tidigt engagerade hon sig i det fackliga arbetet och redan 1943 värvades hon till Forshaga socialdemokratiska kvinnoklubb, vars ordförande hon var i hela 30 år! I 20 år var hon ordförande för Värmlands socialdemokratiska kvinnor. Hon kom också in i fullmäktige i Forshaga kommun, där hon ivrade för inrättandet av barndaghem, som så småningom realiserades som en ”lekstuga” och därmed var Forshaga först bland Värmlands kommuner utanför Karlstad att ha barndaghem, fast det till en början drevs av en ”barnensdagsförening”. Tillkomsten av en ishall var delvis hennes förtjänst! Hon drev frågan om sex timmars arbetsdag, något som verkar mer avlägset än någonsin, och hon var emot ett svenskt kärnvapen (fast den striden utkämpades väl på 50-talet och inte på 40-talet som författaren skriver?). 1967 kom hon in i landstinget , där hon verkade i 18 år. 1974 blev hon vice ordförande i förvaltningsutskottet, det som nu kallas landstingsstyrelsen. Frykenstrand, som ursprungligen grundades som semesterhem för mer eller mindre utslitna (oftast det förra!) kvinnor på landet och i staden, kände hon särskilt varmt för och där finns numer ett rum uppkallat efter henne. 1988 belönades hon, bara några veckor före sin bortgång, med den av alla socialdemokrater eftertraktade Tage Erlander-medaljen. Gunnar Wiktorsson, han som ”avskaffade” omyndighetslagen” och riksdagsman Gunnar Olsson i Brunskog fick den samtidigt.

Författaren tecknar en bild av en mycket brinnande eldsjäl men hon kunde kanske ha varit lite mer konkret beträffande vad hon uträttade, inte minst i landstinget, och vad gäller ”gubbkuppen” i Forshaga 1979, då hon manövrerades ut ur kommunstyrelsen så ger hon ingen närmare förklaring än den underförstådda, att ”kommungubbarna” tröttnat på att ha en kvinna i ledande position. Och så enkelt kan det förstås ha varit!

Boken är formgiven av Anita Andersson, som verkligen gjort ett bra jobb. Den är rikt illustrerad, kanske lite väl mycket, det blir lite av familjealbum – må vara att bildkvaliteten är mycket god.

PS Kung Gustav V, som harangeras i boken, hette bara så, inte Gustav V Adolf. 

 

Berggrén, Per, Ett år i Värmland. Bilder från ett älskat landskap. Kd: Per Berggrén, 2010. 120 s. – Ncag

Boken är tvåspråkig med parallelltext på engelska och heter alltså också:  A year in Värmland – pictures from a beloved county. Per Berggrén svarar för både foto och text. Framför allt är detta en fotobok. Att bläddra i den är som att plumsa rakt ner i den värmländska naturen med skogar, berg, glittrande vatten och vilda djur –  en högst angenäm upplevelse! –men visst rymmer den också en hel del annat som människor och kultur av olika de slag. Med vit- och blåsippor tar det värmländska året sin början och slutar med Rally Sweden, en sorglig företeelse, som inträffar årligen i början av februari och av outgrundlig anledning älskas av många värmlänningar. (Bilar, som kör för fort lider vi väl annars ingen större brist på – må vara att rallybilarna sladdar och sprutar grus mer än lovligt.) Ett år i Värmland är med andra ord ett lite annorlunda praktverk om landskapet. Den ger oss en vacker och mångsidig bild av kronan bland Svea rikes länder!

PS Ett annat praktverk i samma stil med betoning på den värmländska naturen är Sköna Värmland av Lennart Utgren, som utkom 2006. Av den har föreningen ännu några ex. kvar att sälja för endast 150 kr.  
 

Bratt, Christian, Bratt från Brattfors. Släktmatrikel 2010… Sthlm: Brattska släktföreningen, 2010. 43 s. – Ldz Bratt

En hel del finns skrivet om släkten Bratt av Helmer Bratt och Christian Bratt m.fl. Huvudboken om släkten torde vara Bratt från Brattfors. En släktkrönika, 1992, av den sistnämnde. Släkten anses härstamma från Steinar Eysteinsson Bratt, skatteuppbördsman i Gudbrandsdalen, som levde på 1400-talet. En son, Nils Bratt, adlades av kung Karl 1456. Brattforssläktens samband med denna adliga släkt har utretts av ingen mindre än Erik Fernow i Lärda tidningar 1768! Stamfader för släkten Bratt från Brattfors anses annars vara brukspatronen Anders Andersson Bratt på Brattfors, död 1677. I en uppsats efter matrikeln, ursprungligen publicerad i Värmländsk Kultur 2006, nr 3–4, berättar Christian Bratt om herrgårdar med anknytning till hans släkt – framför allt Rottneros. Annars höll Brattarna helst till på Värmlandsnäs, ex. på Forsvik och Brosäter. En som skrivit underhållande om livet på herrgårdarna på Näset är översten Claes Bratt, som, född 1844, utgav Minnesbilder 1937! Han var själv uppväxt på Sjönnebol, som med sina 5 000 tunnland var Näsets största gods. Den siste i släkten som övergav det värmländska herrgårdslivet, skriver Christian Bratt, var doktor Christian Bratt som 1952 flyttade ifrån det vackra Krokstad utanför Säffle. Om en Lars Gustaf Bratt, har Mauritz Hellberg (signaturen M.H.) skrivit i Karlstads-Tidningen av den 6 augusti 1932.

Den nya skriften om släkten kan beställas från den livaktiga Brattska släktföreningen via dess skattmästare Margaretha Alm, E-post: margaretha@abm.se. Priset är 95 kr + porto. Ordföranden Christian Bratt har adress: Karlaplan 3A, 114 60 Stockholm.  

 

Davidsdotter, Margareta, Mitt hjärta sjunger. Dikter av Margareta Davidsdotter, bilder av Per Berggrén. Kd: Förlag Per Berggrén, 2010. 39 s. – Hc.03

Författaren utkom för två  år sedan med diktsamlingen Ur mitt hjärta. Den nya samlingen av henne är i mycket lik denna frånsett att den är betydligt tunnare och inte försedd med hårda pärmar, men en vacker bok är det i alla fall, inte minst tack vare Per Berggréns foton, som ansluter sig följsamt till dikterna, enkla, korta centrallyriska verser, som har ”en hög och seren ton” som jag skrev om den förra diktsamlingen.  
 

Demirbag-Sten. Dilsa, Fosterland. Sthlm: Albert Bonniers, 2010. 329 s. – Lz Demirbag-Sten, Dilsa

Dilsa Demirbag-Sten heter en känd samhällsdebattör med kurdiska rötter, född 1969. 1976 kom hon med mor och syskon till Sverige och Uppsala, dit fadern flyttat året innan. Han var kommunist och stor Sverige-beundrare, fast inget gick upp mot den riktiga, kommunistiska staten, Sovjet! Dilsa växte upp i Flogsta utanför Uppsala, där människor från många nationer hade sitt boende. Fadern talade svenska flytande och var en läsande person men framför allt politiskt intresserad och familjen hade många vänner inom vpk. Han och senare Dilsas mor arbetade som städare på Akademiska sjukhuset. Fadern var en hustyrann, som aldrig tvekade om sin rätt att kroppsligt bestraffa sina  barn (fast Dilba lyfte han tydligen inte så gärna sin hand mot!). Han trivdes i sitt socialistiska, nya fosterland medan modern längtade tillbaka. Hon saknade ”gemenskapen, värmen, skrattet, avlastningen, språket, kulturen och sångerna”, medan pappan skildrade sitt gamla fosterland som präglat av ”fattigdomen, fadershatet, det hårda arbetet, skvallret, tomheten, leran, isoleringen och kraven.” Dilsas unga mor liksom tynade bort inför hennes ögon. Mannens otrohet som småningom ledde till en formlig skilsmässa gjorde inte förhållandet mellan föräldrarna bättre. Musiken och litteraturen betydde mycket i Dilsas hem. Radion, inte minst Kjell Alinge, var en viktig musikförmedlare för Dilsa och Dilba, vilken senare skulle bli en känd sångerska och kompositör. Arbetarförfattare som Martinson, Lo-Johansson och Delblanc lästes av fadern, som uppmuntrade sina barn att göra detsamma. Någon vanlig, lycklig barndom hade inte Dilsa, men hon lät sig sannerligen inte kuvas av vare sig pappan eller pojkarna i skolan, som hon snaraste satte skräck i! De kulturella skillnaderna mellan det kurdiska Turkiet och det moderna Sverige var stora: ”I en trea på 57 kvadratmeter försökte en ung familj sammanfoga ett liv från två länder. Vi introducerades för radio, telefon, spolande toaletter, rinnande vatten, elspisar, element, diskmedel, duschslang, tapeter, mjölkpaket, fryspåsar, osthyvel, smörkniv plåster, Desivon, strömbrytare, tvättmaskiner, torktumlare, nyckelknippor, våningssängar, stereoanläggning, teve och vår far” skriver hon på ett ställe i boken. Hon har förstås många iakttagelser av oss svenskar att förmedla. Den minst smickrande är väl den, att för oss, alltså svenskarna, var idrotten det allra heligaste – efter spriten!

Fadern tröttnade så  småningom på att städa på Akademiska för en måttlig lön utan att bli befordrad trots att han var en av få där som behärskade svenskan väl och beslöt sig för att bli egen företagare och han och hela familjen hamnade på det viset i Karlstad, där man tog över en pizzeria, som tydligen gick bra. I ett av bokens sista  – och kortaste – kapitel möter vi alltså Dilsa och hennes familj i Karlstad. Hon är nu gammal nog att börja på gymnasiet och sin studentexamen tar hon också i Karlstad, som hon inte ger mycket för. Hon är van att träffa människor från olika nationer och tala politik och kultur – i Karlstad talade man bara om ishockey och bandy! Och hon var ensam om att tala svenska! Och eftersom inslaget av invandrare fortfarande var obetydligt i stan kände hon sig som en främmande fågel i vår stad. CGC, som hade s.k. märkeskläder  och Café Royal omnämner hon särskilt men annars får vi inte veta mycket om åren i Värmland. Så snart hon tagit studenten lämnar hon staden och söker sig åter till Uppsala och Stockholm! 

Under hela Dilsas uppväxt utgör tanken på mormodern och kontakten med henne en ojämförlig kraftkälla. ”I begynnelsen var berättelsen” började alla mormors sagor, skriver Dilsa, och en värmlänning kommer naturligtvis att tänka på Selma Lagerlöfs farmor, som måste ha betytt så mycket för den blivande författaren, fast hon bara var 4 – 5 år, då ”visor och sagor körde bort från gården, inpackade i en lång, svart kista, och aldrig vände tillbaka.” (Mårbacka, kapitlet Farmor). Dilsa avslutar sin minnesbok med följande ord: ”Du, mormor, är mitt hemland.”

I en mycket uppskattande recension av boken skriver Göran Greider i DN och kallar den bl.a. ”en läsfest och en sedeskildring av Sverige från vänsterradikalismens och Stenmarks sjuttiotal till kurdspårens åttiotal efter Palmemordet, då etnicitetens alla fällor tycktes slå till om svennar och blattar.”  Vad jag har emot boken är att den är så kompakt. Viss kapiteluppdelning finns efter platserna familjen och/eller Dilsa bodde på men jag skulle vilja ha haft en mer tydlig strukturering av stoffet. ”Läsäventyret” blir gärna lite segt i denna kompakta textmassa.  

 

Fröding, Gustaf, Guschelôv för Gustaf. 12 värmlänningar läser Fröding. Kd: Gustaf Fröding-sällskapet, 2010. 2 CD.

Ingen i Värmland lär sväva i ovisshet om att det i år är 150 år sedan Gustaf Fröding kom hit till världen, närmre bestämt till Alsters herrgård.  Sällskapet till hans ära har tidigare i år givit ut ett påkostat nr av tidskriften Värmländsk Kultur och hedrar nu hans minne med denna inspelning av tolv värmlänningars tolkningar av Gustaf Fröding-texter på mål. Originellt nog har man, närmare bestämt redaktören, som torde heta Olle Österling, tillåtit de medverkande att välja samma dikter , vilket innebär att många av dikterna och rägglerna kan avnjutas i två eller tre olika tolkningar. Ingen dum idé alls att göra så! Roligt att jämföra de olika inläsningarna som kan skilja sig åt en hel del. Bland inläsarna märks  mästare på området som Urban Andersson, Per Elam Kjell Kvarnevik, Carina Ekman och Tomas Sköld,  men också storheter, som gjort sig kända inom andra fält som skådespelaren och TV-stjärnan Björn Starrin, författaren och journalisten Hanna Hellquist och retorikföreläsaren Klas Hallberg. Okända namn för mig är Gunilla Fält,  Lena Wallman Alster och  Maria Alster men inte minst den sistnämnda är en positiv överraskning. Lena Wallman Alster chockar dock undertecknad genom att läsa En ghasel på något slags värmlandsmål. Det tycker jag är ett utslag för bristande respekt för skalden, som skrev denna så oerhört gripande dikt på rikssvenska – och väl hade en tanke med det! I förordet till Räggler å Paschaser, väl återgivet av Urban Andersson, spår Fröding att ”sockenmålen” ska vara borta inom 30 år men så illa har det ändå inte gått. Dock märker man att uttalet inte alltid känns helt naturligt på tungan för en och annan av de yngre inläsarna! Just det kanske inte gäller så mycket Klas Hallberg men hans insats är i alla fall en besvikelse. Han är  en lysande  föreläsare men här bullrar han på som gällde det att  överrösta vällingklockan i Gamle grevinna på Gampertin, som tre uppläsare valt att framför, dock inte Klas. För alla älskare av Fröding på mål är i vilket fall de här CD-skivorna en glad och god nyhet! 

 

Fröding, Lennart, Livet på gården. Jordnära hästbruk. Kd: Votum, 2010. 128 s. – Qd

Värmlandslitteraturen blomstrar men bokförlagen är inte särskilt många. I år har Värmland emellertid lyckliggjorts med ett nytt förlag, Votum, med praktverk som specialitet! Om detta står att läsa på annan plats i detta nummer. Den första värmlandsboken (?) från förlaget är föreliggande verk, som absolut förtjänar att kallas för praktfullt! Författaren beskrivs som en hängiven fotograf och har sannerligen utsmyckat sitt förstlingsverk med många vackra foton – fast vem kan misslyckas med så vackra motiv framför sig? Han är uppväxt på en bondgård och kan alltså med sakkunskap skildra livet på den här gården i skuggan av ”Gurlita klätt”, alltså i Stöpafors, en gård som skiljer sig från de flesta här i landskapet på det viset att bonden envisas med att använda hästar istället för traktor i jordbruket och använda sig av redskap, som är många decennier gamla. Nästan varje uppslag pryds av Peter Nilssons praktfulla ardennerhästar och här och där på fotona ser vi den likaså praktfulla klätten, som Selma Lagerlöf gjort världsberömd! Mycket sakligt skildrar Lennart Fröding året på gården från körningen i skogen i slutet av året fram till nästa vinter. För den som är uppväxt på landet fordomdags fungerar boken som en resa långt tillbaka, till barndomens land, då traktorer ännu var få och små och hästar fick arbeta för brödfödan! Självklart kan inte Peter och hans fru  leva på sitt jordbruk utan har ”riktiga” arbeten vid sidan om men klart är att för dem är slitet i jordbruket inget självplågeri eller någon underlig nyck. Så här säger han till sist till bokens författare: ”När jag är ute och kör med hästarna, oavsett vad vi gör, om vi harvar eller plöjer,

och fårorna blir så  där raka och fina, eller om vi kör slåttermaskinen eller är i skogen och kör eller vad det kan vara – då mår jag så bra, så bra. Jag vet inte om man kan må bättre än så.”

PS. I Björn Gidstams utomordentligt fina landskapsbeskrivning, Värmland, återfinns lustigt nog ett kapitel om en annan ”riktig” hästbonde i Sunne socken, nämligen en Lennart Jansson i Pörtet, men han brinner mer för nordsvenska hästar! Gidstams målning av dem är suveränt bra! 
 

Halvardsson, Susanne, Natt. Sthlm: S. Halvardsson i samarbete med Podium, 2010. 145 s. – Hc.03

Detta är Susanne Halvardssons fjärde diktsamling. Den bjuder på variationer på ett tema – natt och mörker – för att citera Lars Göran Söderberg i Kulturen. Det är stämningsmättade dikter, ofta på bara tre, fyra rader, drömlika, gåtfulla och vackra. I längden känner en ovan lyrikläsare en viss övermättnad och tycker att många av dikterna i all sin skönhet känns väl så sökta, ja rent av krystade. Å andra sidan ska förstås lyrik, inte minst om den är av så här laddat slag, avnjutas i ganska så små doser! I Norrköpings Tidningar skriver Kristian Lundberg bl.a. att ”det händer inte allt för ofta att den samtida lyrikutgivningen förvånar mig” och menar att det gör just Susanne Halvardssons Natt. Och han avslutar med följande lovord: ”Det är en anmärkningsvärd samling, pregnant, fylld upp till brädden med destillerad livserfarenhet.” Själv har jag fastnat för några korta, precisa naturiakttagelser:

”Bäcken letar sig fram / runt stenarna som formar / dess porlande.” Och ”Ingenting faller lättare / än seglande flingor av köld / genom svart tystnad.”  

 

Hermelin, Olof, Hecatompolis Suionum. Svenskarnas hundra städer. Översättning: Tore Wretö; latinsk textetablering av Bengt E. Thomasson; kommentar av Hans Helander. Sthlm: Atlantis, 2010. 274 s. – Hoc.03

Olof Hermelin (1658–1709?) ”gjorde en vacker karriär i Stormaktstidens Sverige, som professor och ämbetsman vid det kungliga kansliet” heter det i förlagets presentation av boken. Ja, få värmlänningar från karolinsk tid torde vara mer omskrivna än Olof Hermelin, borgmästarsonen från Filipstad. Karlstads stadsbibliotek har inte mindre än 9 böcker eller artiklar om honom. Utförligast är väl Sven Olssons doktorsavhandling från 1953. Olof Hermelin var också poet och nu publiceras för första gången hans verk Hecatompolis Suionum. Översättaren Tore Wretö framhåller att ”födelsestaden Filipstad och skolstaden Karlstad ägnar Hermelin hyllningar som med sin personliga ton och omisskännliga värme särskiljer sig från övriga texter i samlingen”. Ytterligare en värmländsk stad som han bringar sin hyllning är Kristinehamn.

1701 kallades Hermelin till en nyckelbefattning i det svenska fältkansliet. Han fick hand om den svenska krigspropagandan och blev ett hatat namn för Karl XII:s fiender, bl.a. tsar Peter. Den 28 juni 1709 besegrade tsaren de svenska styrkorna vid Poltava och i samband därmed ”försvann” Olof Hermelin. En uppgift gör gällande att tsaren själv egenhändigt skulle ha avrättat honom efter slaget. Känt är han uttalat sig hätskt och hatfullt om den svenska propagandamakaren. Olof Hermelin är ett ”wallenbergsfall” långt före Wallenberg – men hans mystiska försvinnande lär aldrig ha lett till överläggningar på toppnivå länderna emellan!

Versmåttet är elegiskt distikon, som innebär omväxlande hexameter och pentameter. Visst klingar versen skönt, men är det författarens eller översättarens förtjänst? 

 

Hernström, Gunhild, Så som jag tänker. Kd: Förf.förl., 2010. 163 s. – Hc

Gunhild Hernström är ingen debutant. Mest känd är hon förmodligen för utgivningen av faderns dagboksanteckningar i fyra volymer, som bjuder på givande läsning för alla nostalgiker – som undertecknad! Hon har i många år skrivit krönikor i VärmlandsBygden och har här ställt samman dem – snarare kanske ett urval – i bokform. Kåserierna handlar – som sig bör – om allehanda men ofta, ofta återkommer hon till sin barndoms jular – nutidens också förresten – och ett annat återkommande inslag är hennes ”avslöjanden” från restauranglivet i Karlstad på 50-  och 60-talen. Klassamhället tog sig synnerligen synliga uttryck på den tiden och ibland låter hennes skildringar som hämtade ur Grönköpings Veckoblad. Att vara ung och obeprövad smörgåsnissa på en restaurang för sextio år sedan var absolut ingen sinekur! Just författarens ”rapporter från en ishink” (för att nu anspela på en känd rapportbok) är det bästa med boken men den har också annat att bjuda på som många minnesbilder från en barndom på landet så annorlunda mot vad nutida barn erbjuds. Genomgående är hennes kritik av dagens samhälle, där köpdjävulen regerar och där rast och ro – och besinning! – är en sällsynthet.

På bokens baksida presenteras författaren och hennes kåserier av ingen mindre än Ragnar Magnusson. Han avslutar med följande ord: ”Gunhild Hernströms förmåga att på ett ömsint och humoristiskt sätt berätta om sin kära hembygd och dess strävsamma och plikttrogna människor och sina erfarenheter från arbetslivet gör läsningen till en upplevelse och väcker många igenkännande leenden och nickar från oss som var med på den tiden.” Det är så sant som det är sagt!

Boken verkar väl korrekturläst men innehåller inte desto mindre flera förargliga skrivfel.

PS. På annan plats i Wermlandiana återger vi ett litet exempel på hur Gunhild Hernström skriver, när hon är som bäst. 
 

 

 

Hidén, Bo, Entreprenörerna. Berättelsen om en spännande affärsidé, Wäse Grynverk 1898. Kd: Poker Press, cop. 2010. 107 s. – Qz Wäse Grynverk

Från min barndoms dar kommer jag ihåg att på hyllorna i Prästbols handel lyste gula påsar, som det stod Ideal Gryn på och därunder AB Wäse Grynverk, Väse, och jag undrade vad Väse kunde vara för en märkvärdig ort, där sådant tillverkades. Som barn var jag nämligen förtjust i havregryn, inte i grötform, utan som de är – med lite socker till förstås. Än mer imponerad blev jag av detta Väse, när det började komma ut i handeln läskedrycker, som var från ”vattenfabriken” där. Bo Hidén är sonson till en av Wäse Grynverks grundare, nämligen bondsonen Frans Valfrid Hidén från Västergötland. Redan 1892 hade han anlänt till Väse stationssamhälle (ett ganska gudsförgätet ställe då, frånsett tåget!), där han arrenderade ett mejeri. Tillsammans med Erik Artur Welin från Gummerud i Väse startade han 1897 ett företag, som kallades Wäse Grynverk, som inte bara ägnade sig åt att framställa havregryn utan också sålde kalk och gödning och timmer. Väse var ju en jordbrukssocken. Överraskande snart sköt verksamheten fart och på hösten 1899 kunde man – exempelvis – expediera en hel järnvägsvägn havregryn, cirka 5 000 kg, till en handlande i Karlstad. Specialiteten var ångpreparerade gryn, sådana var nämligen ”vitare och lättkokta”, ansågs vara kvalitetsgryn, som det gick att ta lite mer betalt för! ”Affärsidén var bra”, skriver författaren, ”folk gillade gröt, en stadig, lättillagad maträtt till tämligen billigt pris.” Och så kunde en hel del av säden inhandlas på nära håll, men, märkligt nog, ungefär hälften av råvaran importerades under företagets hela livstid från Tyskland, Polen och Danmark.

Bo Hidén skriver i förordet att ”min idé har varit att berätta om betydelsen av entreprenörskap, påhittighet, mod, ansvar och konsekvens i utvecklingen av ett litet företag,” Och – inte minst – ”berätta om dess betydelse för den ort där det verkar.” Företaget existerade i drygt 60 år, innan det 1960 såldes till VLC. Efter andra världskriget hade svenskarna  börjat få andra matvanor. ”Totalkonsumtionen av gryn i landet minskade från 24 453 314 kg 1948 till 13 938 312 kg 1958. Detta drabbade naturligtvis Wäse Grynverk, som fick minska sin tillverkning rejäl. Det hade dock en marknadsandel på 6%, när det avvecklades. Kungsörnen inklusive Gyllenhammars hade 71 % av marknaden! 1975 revs de sista resterna av industrin och därmed var, konstaterar författaren, slutpunkten satt för en sjuttioårig industriverksamhet, ”som sysselsatt och försörjt många familjer och bidragit till samhället Väses utveckling från ödemark till välfungerande tätort i Karlstad[s] kommun.”

Författaren har varit i den lyckliga belägenheten att han haft god tillgång på arkivmaterial. Kassaböcker, avräkningsböcker, huvudböcker och mycket annat har han haft god tillgång till åtminstone för de första tjugo åren, ungefär fram till ombildandet av rörelsen till aktiebolag. Dessutom har han förfogat över något som han kallar Hidéns familjearkiv. F.ö. finns rätt mycket skrivet om Väse socken och den litteraturen har han naturligtvis studerat av litteraturförteckningen att döma. Och så har han själv arbetet där i mycket unga år och intervjuat arbetare, som arbetet på Wäse Grynverk.

Rikedomen på källmaterial har lockat författaren att vara i utförligaste laget kan man tycka, men det har ändå känts givande att läsa om det slit och den uppfinningsförmåga ägarna fick mobilisera under mycket växlande tider. Deras äventyr i havrebranschen var betydligt framgångsrikare än Selma Lagerlöfs! Tilläggas skall att boken handlar inte bara om företaget utan också om Väse stationssamhälles framväxt, som alltså det blomstrandet ”grynverket” bidrog till och lite om Väse socken i sin helhet efter järnvägens tillkomst – den förutan hade Väse stationssamhälle, som nu inte längre har någon tillverkningsindustri, aldrig kommit till. Med sina cirka 500 invånare är den idag endast en förort till Karlstad. Att läsa om Wäse Grynverk är också att lära sig lite om teknikens framväxt under de femtio  första åren av förra seklet. (Den ene grundarens son, Sven Hidén, var den förste i bygden att skaffa sig en kristallmottagare, berättar Hidén. Det ryktades att en sådan mottagare kunde överhöra, vilket ledde till att landsfiskalen Berg sökte upp honom och förklarade att han inte fick lyssna på ”kafferepssamtalen”.) Boken är rikt illustrerad, vilket underlättar läsningen av denna faktaspäckade företagsmonografi. Och nu vet jag betydligt mer om Väse än som barn i Prästbols handel! 

 

Hotade arter i Värmland. Kd: Länsstyrelsen, 2010. 226 s. – Ue

I Värmland finns över 500 rödlistade arter. I boken beskrivs knappt ett hundratal. Författarna, alltså Sven-Åke Berglind, Karin Enfjäll, Dan Mangsbo och Torbjörn Nilsson, har fått göra ett urval och tagit med arter, som är på något vis särskilt intressanta. En del för att de är särdeles välkända, vackra eller på annat sätt iögonfallande (ex. vargen!), andra för att Värmland är särskilt viktigt för arten ifråga eller den är utsatt för en speciell hotbild här. I boken finns också med en växt, som redan dött ut i Sverige och är globalt hotad, värmlandslaven. Det är – paradoxalt nog – verkligen en fröjd att bläddra i boken med de många vackra fotona av värmländsk natur och djur och växter.  Boken inbjuder både till bläddring och läsning! Först ut i boken är – föga överraskande – vargen, detta hatade och älskade och så omdebatterade djur”. Författarna skriver att jaktbrott förorsakar ungefär hälften av dödligheten bland vargarna, men efter den legitimerade massavskjutningen, som inledde året, så har faktiskt denna olagliga verksamhet enligt tillgänglig statistik närapå fördubblats under första halvåret. Lodjuret är väl inte så mycket ”snällare” än vargen men det vann en av TV utlyst tävling 1998 om Sveriges populäraste djur. Rådjur, rådjurskid väl, hönsfåglar och får ingår i dess meny, vilket säkert inte alla uppskattar! Bland fåglar som beskrivs i boken finns förstås den vitryggiga hackspetten men också Värmlands landskapsfågel, smålommen, och – förstås – kornknarren och nattskärran. Spoven finns inte med i boken och är väl förhoppningsvis ingen hotad artad men i sommar är det första gången som jag inte hört hans vemodigt vackra drillande. Ett varningstecken kanske? Givetvis ägnas flodkräftan ett kapitel. Det är alldeles obegripligt att människor ännu i denna dag sätter ut signalkräftor, fast alla vid det här laget borde veta att det är ett garanterat säkert sätt att ta död på vår inhemska kräfta, flodkräftan, eller förhindra att den kan sättas ut i vattnet ifråga. Signalkräftan är inte överlägsen vår inhemska kräfta i annat än i konsten att sprida kräftpest! Boken borde locka många till att bekanta sig närmare med natur och djur och växter i Värmland. Populärvetenskap när den är som bäst. Boken är f.ö. mycket prisbillig. Kan bl.a.  inhandlas på Värmlands Museum och Naturum i Mariebergsskogen i Karlstad. 

 

Johansson, Birger, På den tiden. [Filipstad: Förf:s förl.], 2010. 123 s. – Lz Johansson, Birger

Allt fler skriver sina memoarer och ger ut dem i tryck, vilket förstås är glädjande, även om nu alla dessa minnesböcker inte alltid är så välskrivna, men det är denna – föga oväntat, efter- som författaren för två år sedan kom ut med en diktsamling, En inre resa, som skvallrade om både god formuleringsförmåga, humor och livsvisdom. Författaren föddes 1930 i Väse, där hans far förvärvat gården Sandbacken på 50 tunnland jord och lika mycket skog. Förutom far och mor kom familjen att bestå av fyra pojkar och en flicka. Birger kom f.ö. inte ensam till världen utan anlände tillsammans med en broder, en tvilling alltså. Givetvis får vi veta mycket om livet på landet både före och under andra världskriget, som ledde till att Väse bl.a. fick ett militärflygfält, något att förundras över! Kupongtrasslet under krigsåren – och därefter – skildrar Birger Johansson utförligt. Annars blir man som alltid lite förvånad över hur stor roll idrotten spelade på den tiden trots avsaknad av det mesta av redskap. En trasig fotboll kunde tas i bruk sedan den fyllts med papper! En gång deltog författaren i DM på Tingvalla i diskus. Naturligtvis cyklade han dit, en sträcka på drygt två mil. Fotboll var ändå den populäraste sporten och inte så sällan begav sig Väseungdomarna till Stora Valla i Degerfors för att bese Värmlands enda allsvenska lag! På rasterna i skolan spelade pojkarna, inte flickorna, gärna kula. Däremot var lek med bollar, hoppa rep och hoppa hage lika populärt bland flickor som bland pojkar, vilket inte stämmer med mina minnen. Hoppa rep och hoppa hage gjorde bara flickor, såvitt jag kommer ihåg. Bollkastning kunde även pojkar ägna sig åt men mest var det för flickor. Ett kapitel i boken bär rubriken Nya aktiviteter och av det framgår att bokens jag var något av ett tekniskt snille, men hans försök att konstruera en perpetuum mobile rönte ingen framgång – tyvärr! Däremot lyckades han bl.a. framställa ett episkop (skioptikonapparat) och en radio med kristallmottagare. I kapitlet Seder och bruk skriver han rätt utförligt om julfirandet, tranafton, den 24 mars, och om ”stora brevkastardagen” alltså påskafton. Birger och hans bror Bertil läste sig till realen på Hermods, något som säkert många svenskar gjorde för ett halvsekel sedan. På två år tog de sin realexamen, en bragd kan man tycka!, och kunde därefter vinna inträde vid ”semis” i Karlstad och utbilda sig till folkskollärare. Så småningom blev författaren fil, mag. och adjunkt vid läroverket i Filipstad. Summa summarum – Birger Johansson bjuder på en trivsam läsning och berättar inte bara sin egen historia utan indirekt många andra svenskars som den kunde utveckla sig för drygt ett halvsekel sedan och på köpet får vi veta en hel del om vårt närmaste förflutna, om hur livet kunde gestalta sig för en ynglig från landet utan stora ekonomiska tillgångar men utrustad med vetgirighet och sunt förnuft! 

 

Johansson, Karl-Axel, Karl-Axels egna målningar och berättelser om barndomen i 1930-talets Uddeholm. Hagfors: Uddeholms byalag, 2010. [60] s. – Ncagz Norra Råda

Boken påminner om Föreningens första riktiga bokutgåva, Gårdarna och folket av Gunnar Nordansjö. I ord och bild skildrade denne liv och leverne och arbete i Boda socken i början av förra seklet. Men, tyvärr, då var det alltför dyrt att återge målningarna i färg. I föreliggande verk är förstås allt i färg. Karl-Axel Johansson har inte Nordansjös etnografiska ambitioner utan nöjer sig med att kortfattat berätta om sitt barndoms Uddeholm på 1930-talet och annars låta bilderna tala och dessa bilder, som har han gjort på senare år ur minnet, kretsar främst kring familjen. På så vis påminner han om Elise Lindow Agnarson. Pappan arbetade inte på bruket utan på bolagets jordbruk, så där vilar ett skimmer av lantlig idyll över skildringen. Karl-Axel Johanssons målningar är naivistiskt berättande. Han är en mycket god amatörmålare. 

 

Johansson, Kjell, I ondskans våld. Krhmn: Norlén@Slottner, 2010. 193 s. – Hc

Detta är munkforsförfattaren Kjell Johanssons fjärde roman. Han debuterade som författare med novellsamlingen Myrstacken (2006) och frågan är om han inte är bäst som novellist. Å andra sidan är han aldrig dålig tack vare sitt enkla, glasklara språk! Romanen handlar om en s.k. ful gubbe, som kidnappar en tioårig flicka och för bort henne till sitt förfallna torp i skogen någonstans mellan Karlstad och Arvika. Mamman utom sig förstås och polisen larmas och letandet går i gång. Så långt en helt realistisk berättelse men så plötsligt händer oförklarliga saker som i en Stephen King-historia. Mer ska här inte avslöjas men säkert är att berättelsen utvecklas på ett ganska oväntat sätt! Romanen är något av en bagatell och snabbt läst men fastnar i minnet, vilket förstås betyder att den ändå har sina otvivelaktiga kvaliteter. 

 

Jägergren, Bengt. Tveta – en värmländsk socken. Tveta Utvecklingsgrupp 2010.

Med ojämna mellanrum så  inträffar det storslagna, att en ny värmländsk sockenbok når läsarna. Att skriva om en hel socken är en speciell konst, som ofta är resultat av ett lagarbete, men ibland ensam författares verk. Nu finns sedan några månader en bok om Tveta, skriven av Bengt Jägergren.

Tveta socken har tidigare blivit beskriven som en del av större helheter. Redan på mitten av 1800-talet skrev prosten Anders Lignell i Kila om sitt pastorat Kila, Tveta och Svanskog i handskriften Kilaboken – utgiven i tryck av Kila hembygdsförening 1992. Iwan Schyman beskrev 1958 socknarna By (med Säffle), Bro, Huggenäs, Södra Ny, Kila och Tveta i boken Värmlandsnäs från forntid till nutid, del 2.

Tvetabokens upphovsman Bengt Jägergren är journalist och bosatt i Ånimskog. Han har tidigare publicerat flera böcker, de flesta handlar om Dalsland. Tveta – en värmländsk socken är utgiven av Tveta Utvecklingsgrupp.

En del säger kanske att en bok bör bedömas utifrån sina förtjänster och inte från sina brister. Men i detta fall är bokens brister så allvarliga, att jag inte förmått mig att tiga om dem.

Efter att ha läst Tvetaboken från pärm till pärm så är det svårt att hitta några förtjänster med boken. Till det positiva kan dock räknas det vackra omslaget med fina färgbilder. Boken har också en fin layout och ett behändigt format.

Men när det gäller sockenböcker så måste det vara innehållet som är avgörande. Den viktigaste anmärkningen mot Tvetaboken är, att den i stor utsträckning inte handlar om Tveta! Allmängods av högst tvivelaktig kvalitet fyller bokens sidor. Det värsta är, att det i mycket handlar om kompilation eller i värsta fall avskrifter ur andra böcker. Texter av andra har återgivits som om de vore Jägergrens egna.

I några fall är det lätt att spåra var Jägergren hämtat sina källtexter. Stycket om värmsk lag (s. 16-17) är hämtat från Värmland Förr och Nu 1977. Där har Jägergren dock hoppat över en mening, som gör texten missvisande. Kapitlet om Tveta kyrka (s. 25-39) är en helt ordagrann avskrift av Iwan Schymans historik om Tveta kyrka, tryckt 1970.

På sidorna 42-43 så  finns ett egendomligt stycke om de ”sakramentiska handlingarna”. De beskrivs som tre: dop, konfirmation och nattvard. Detta handlar om konfirmationen enligt medeltida katolskt bruk. Den lutherska traditionen som Svenska kyrkan tillhör räknar två sakrament, dop och nattvard. Det finns fler exempel på märkliga sakfel av denna typ.

Väckelsen och frikyrkligheten skildras bl. a. genom en ”lånad” artikel från Värmland Förr och Nu 1977. Metodistförsamlingen ägnas en hel sida där det anges att ”församlingens verksamhet är numera förlagd till kyrkan och Salemskapellet i Kila”. Salemskapellet revs ca 1960 och sedan 2007 finns inte Säffle metodistförsamling längre. Metodistkyrkan i Säffle är konferenslokal. Den kyrkoherde Gustaf Berggren som omnämns på sid. 50 hette i verkligheten Olof Berggren.

Kantorn Wilhelm August Gätje finns på bild två gånger (sidorna 67 och 70) och har fått två biografiska notiser i kapitlet personligheter på två olika uppslag. I raden av personligheter så tycks källan vara tidningsnotiser, som inte alls uppdaterats utan som i texten är ”nu”. Så noteras att Johanna Svensson i Billsvik, född 1859 är ”för sin ålder, 90 år, ovanligt vital med goda själsförmögenheter” (sid. 72). Den Anders Lignell som finns på bild på sidan 72 är inte fadern som var komminister i Tveta och refereras i brödtexten, utan sonen som var kyrkoherde i Kila.

På sidorna 94-95 så finns ett sockenstämmoprotokoll återgivet, som skall vara från 1825. Vid kontroll med volymen KI:3 i kyrkoarkivet, där ett sådant protokoll borde återfinnas, så finns det inte där. Året är fel och det är förmodligen äldre än 1825.

Texten om skolan (s. 99-105) handlar faktiskt om Tveta, men det är tack vare Iwan Schyman. Men det finns en markant lucka i skolskildringen, mellan 1875 och 2003. Anknytningen till modern tid är framför allt referat av artiklar ur Säffle-Tidningen.

Jag hade kunnat fortsätta och redovisa sådana här märkligheter sida för sida ända till slutet – boken har 215 sidor. Källorna till boken verkar i huvudsak vara tre: allmängods med vag eller ingen som helst anknytning till Tveta, artiklar av Iwan Schyman, framför allt ur Värmlandsnäs från forntid till nutid, samt artiklar ur Säffle-Tidningen från olika tider som Jägergren kommit över.

En sådan här bok väcker flera frågor. Hur har Jägergren tänkt? Det är naturligtvis helt i sin ordning att använda tryckt litteratur i en sådan här bok – men då måste en författare tydligt redovisa sina källor. Det räcker gott med att hänvisa i den löpande texten. Vad som är milt sagt tveksamt är att ordagrant citera långa stycken utan att visa att det är ett citat, snarare ge intryck av att det är sådant Bengt Jägergren skrivit själv. 

Hur har utgivarna, Tveta Utvecklingsgrupp, tänkt? Finns det någon som helst kvalitetsmedvetande där när man låter trycka en sådan här bok? Har ingen läst boken före tryckningen?

För alla seriösa hembygdsforskare och lokalhistoriker så är Bengt Jägergrens bok om Tveta en förolämpning. För Tvetaintresserade är boken i det närmaste oanvändbar. Tvetaborna är att beklaga. Jag hoppas bara att någon författare någon gång skriver en riktig Tvetabok.

Recensent: Carl-Johan Ivarsson

Recensenten har redigerat ett femtiotal kyrkoboksregister, skrivit flera släktutredningar och kyrkobeskrivningar. De flesta skrifterna med anknytning till Säfflebygden.
 

Jörnmark, Jan, Karlstads globalisering. Kd: [Karlstads kommun], cop. 2010. 142 s. – Ncagz Karlstad

Titeln är helt relevant men samtidigt något intetsägande. Att läsa den är att få veta mycket om Karlstads häpnadsväckande förvandling sedan krigsslutet och fram till i år och därom finns inget så inträngande och övergripande skrivet tidigare, såvitt jag vet. Jan Jörnmark är docent med inriktning på ekonomiska ämnen men mest känd för sina böcker om ”övergivna platser” och hans hemsida därom lär vara en av de mest besökta här i landet. Han är uppväxt i Karlstad och lokalpatriot, vilket lättar upp hans framställning av annars så strängt ekonomisk karaktär. Någon recension är jag knappast kapabel till utan nöjer mig med att ta fram en och annan särskilt intressant uppgift i denna föreläsning om Karlstads makalösa omvandling från industristad (eller något åt det hållet) till handels-, krog- och evenemangsstad.

Fenomenet globalisering kan enklast förklaras vara en följd av drastiskt sänkta fraktkostnader, som gör det likgiltigt om en vara är tillverkad i Karlstad eller Bombay, och att ”kunskapsindustrin”, informationsutbytet, vuxit till sig och blivit allt viktigare.  Allt detta har resulterat i ”en helt unik konsumtionsnivå”. Hela tiden har konkurrensen skärpts och en fortsatt kompetensutveckling är livsnödvändig och därmed har förstås Karlstads universitets betydelse blivit allt mer livsviktig för karlstadsborna. Författaren konstaterar att Karlstad kommunikationsmässigt gått tillbaka, vilket lett till en svagare tillväxt än tidigare efter 1990.

Bostadspolitiken var länge väl reglerad av statsmakterna, ända fram till slutet av 60-talet och så länge bestod också ”bostadsbristen”.(Författaren sätter ordet inom citattecken för att poängtera att bristen var ett av staten skapat fenomen.) Men just omkring 1970 var denna brist som bortblåst, en följd inte bara av avregleringen utan också av de grandiosa bostadsprojekt kommunen sjösatte i slutet av 60-talet, då Orrholmen, ”Den vita staden”, Gruvlyckan, Rud och Kronoparken kom till. Även villabyggandet släpptes fritt och följden blev att Karlstads kranskommuner växte till kraftigt – medan utvecklingen stod nästan stilla befolkningsmässigt i Karlstad under 70-talet.

På sextiotalet avfolkades innerstaden – den som då var med minns att det fanns många rivna tomter i centrum, vilket inte var snyggt! Men redan 1950 inleddes så smått ”Karlstads väg in i efterkrigstidens konsumtionssamhälle” skriver Jörnmark och nämner att då fick city sitt allra första moderna affärshus, CGC-huset vid Drottninggatan–Västra Torggatan. Andra tecken på ett uppvaknande för Karlstads centrum var bygget av den stora Royal-biografen 1958, som senare följdes av flera nya biografer – ironiskt nog med tanke på att nu trängde TV som bäst in i alla hem – men, som författaren framhåller, behovet av nya biografer, som kunde konkurrera med TV-n var stort. Biografer liksom hotell hade det tydligen rått byggförbud på – sedan före världskriget får man förmoda, så existerande inrättningar, som biografen Roxy, rucklet på Västra Torggatan, var inte i bästa skick! Flera hotellbyggen kom också till stånd liksom en renovering – med kommunala medel – av Stadshotellet, som tydligen var i miserabelt skick enligt bokens författare. CGC och de nya biograferna följdes alltså av att tre nya varuhus kom till i Karlstads innerstad och stadens kommersiella centrum flyttades åt Drottninggatan till. Men ungefär samtidigt påbörjades den stora utflyttningen av stadens kommersiella inrättningar. Först ut var Wards möbler som 1960 skaffade sig nya lokaler i Nickebo, i Råtorp, till glädje förmodligen för alla, allt fler bilburna möbelkonsumenter, som ännu inte ett skvatt visste om IKEA. Stadens ”kantifiering” hade påbörjats, alltså en tendens från näringslivets sida att etablera sig externt, d.v.s. i stadens ytterområden, Våxnäs först  och främst och Bergvik. Motståndet mot planerna på ett handelsområde i  Bergvik var mycket stort. Köpmannaföreningen menade bl.a. att ”nedläggning hotar närbutiker i Karlstadsregionen, äldre och handikappade drabbas hårdast, ökad arbetslöshet hotar Handelsanställda om Bergvik byggs”. Alldeles fel hade väl inte föreningen men nu blev det i alla fall som det blev. Två regeringar av olika kulör hann säga nej till Bergvik tills det slutgiltiga regerings-jaet kom 1979. Och den 9 september 1982 kunde den nya stormarknaden öppnas – med buller och bång och – som författaren skriver – ”det skulle sedan bli en närmast osannolik framgångshistoria under nästföljande decennierna.” (Den första stormarknaden som kom till i Sverige var Wessels utanför Malmö, som etablerats precis 20 år tidigare.) Bergvik och IKEA m.m. har förskonat Karlstads centrala delar från ”ungefär nästan 10 nybyggda varuhus med tillhörande parkeringsplatser och varutransporter” skriver Jörnmark.( Frågan är dock om förf. räknat med varuhus i ett eller flera plan.) Under tiden kunde innestaden i lugn och ro utvecklas i en helt annan riktning.  På kort tid, mellan 1983–88, fördubblades antalet hotellrum och mellan 1995 och 2007 fördubblades antalet restauranger, så att Karlstad numer är en av landets ”absolut krogtätaste.” Nöjesetablissemanget Sandgrund, som stod fix och färdigt året efter restaurang Stadsträdgårdens olyckliga hädanfärd, blev ”landets dansbandscentrum på 1960- och 1970-talen” enligt en artikel i Dagens Industri från 1985, som författaren citerar. Karlstad hade blivit synonymt med ”Sola, Sandgrund, Sven Ingvars och sport.” Det hade blivit ”en modern event- och upplevelsestad” slår författaren fast och tillkomsten av det nya CCC, Kongresspalatset i Haga, kommer förstås att förstärka den bilden, (men det är en förmodan av undertecknad bokanmälare). Ett särskilt kapitel ägnas Färjestad och Löfbergs Lila Arena, som han har mycket gott att säga om: ”För Karlstads del kan man konstatera att man knappt ens vill tänka på hur bilden, staden och landskapet skulle sett ut utan FBK  och LLA”.

Ett längre avsnitt av boken ägnar författaren två stora, statliga satsningar: Karolinen och Universitetet, som han anser ha  betytt synnerligen mycket för stadens utveckling. Betydelsen av ett fungerande universitet, med egen forskning och samarbete med näringslivet, i det kunskapssamhälle vi nu rasat in i kan knappast överskattas, menar författaren. En kort kapitel om livsmedelsindustrin innehåller inget om Milkos planerade nedläggning av mejeriet i Karlstad, vilket visar att ”utvecklingen” går i ett så rasande tempo att inte ens en ekonomie docent hänger med i alla svängarna!

Ett avslutande kapitel om ”den nya kapitalismen och den värmländska ekonomins förvandling” är naturligtvis högintressant men undertecknad sitter inte inne med kompetensen att referera detta avsnitt om högre kapitalistisk ekonomi – en mycket trasslig historia!

Allra sist konstaterar Jan Jörnmark att ”Karlstad har under de senaste decennierna genomgått en mycket omfattande omvandlingsprocess. Under trycket av en ekonomisk femdubbling (vår kursivering) växte staden på ett tidigare ojämförbart sätt.” Och hans bok ger syn för sägen s.a.s. Vi får inte bara veta vad som skett med vår stad de senaste 60 åren utan också varför. Tyvärr har jag bara kunnat ge glimtar ur innehållet. Också tyvärr måste sägas att boken har en ovanligt tråkig typografi, möjligen till glädje för dem som för omväxlings skulle vill kunna läsa utan glasögon på näsan. Korrekturfelen är få men avstavningen lämnar en del övrigt att önska. Stundom verkar det som en ordhackningsmaskin fått härja fritt i textmassan! Numer lär det visserligen vara fritt fram att inte följa några regler vid avstavning men en del ord ser onekligen mycket besynnerliga ut i sitt tilltufsade skick.  
 

Karnstedt, Torgny, Tro, hopp och jävelskap. (Båstad?]: Karnstedts förl., cop. 2010. 298 s. – Hc

Om Markus, uppväxt i Sverige men med kurdiska föräldrar och cirka 20 år gammal, som  söker sin identitet, handlar denna roman av Torgny Karnstedt. Den utgör en fortsättning på Låtsaskungen, boken om internatskolan för värstingar och en av dessa var Markus, som tack vare främst en av lärarna, Magdalena, blivit en välanpassad medborgare, som läser på Komvux och har som mål att bli journalist, en världsberömd journalist! Vi får följa Markus i hans sökande efter gamla skolkamrater, värstingar en gång också de, i både Stockholm och Småland. Sökandet är framgångsrikt också såtillvida att han både han och skolkamraterna utvecklas på vägen och mognar som människor. Också förhållandet till styvpappan, hustruplågare och allmänt våldsbenägen, blir under handlingens gång allt bättre. Allt – utom julfesten i bokens upptakt – utspelas 1994, då svenskarna tog det ödesdigra steget in i EU och hade riksdagsval och vann brons i VM i fotboll m.m. Referatet från det evenemanget är f.ö. i längsta laget men visst känns det roligt att återuppliva minnena från svensk fotbolls största stund sedan 1958! Boken är faktaspäckad men författaren har en effektiv berättarstil, som gör den klart lättläst. ”Jävelskap” innehåller den mycket av men mest äger den rum ute i världen, som journalisten in spe ständigt tar in nyheter från. Annars bjuder berättelse om Marcus eller, som han heter egentligen, Memet, mer på tro och hopp och slutar gott. Summa summarum, en sympatisk ungdomsskildring. Bokens huvudperson bor i Bagarmossen, som författaren skildrar med sakkunskap. Annars har han länge bott i Arvika, dit han flyttade efter succén med Slamfarmen, men är numer bosatt i Båstad. Ett och annat värmländskt inslag kan man  dock hitta i Tro, hopp och jävelskap! 

 

Lagerlöf, Selma. Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros. Del 2. Utg. av Lena Carlsson, Litorina Press 2010.

I ett tidigare nummer av Wermlandiana recenserade jag Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros. Del 1. Utg. av Lena Carlsson, Litorina Press 2009. Boken, som omfattar åren 1886-1913, kom välförtjänt att belönas med utmärkelsen Vackraste Värmlandsboken 2009. När nu del 2 utkommit, åren 1914-1937, kan man bara konstatera att även denna jättevolym är utomordentligt vacker och påkostad, rik på intressanta bilder och utsökt formgiven av Christer Strandberg. Den är också försedd med ett personregister, som tack vare genomgående paginering kan omfatta båda volymerna. Lena Carlssons mångåriga arbete med de tre väninnornas brev är avslutat. Ordet ”kulturgärning” ligger nära till hands.

Selma Lagerlöf har nu nått höjden av sin berömmelse, ofta tung att bära framgår det. I Lands-krona blir väninnorna pensionerade, världskriget sätter sin prägel på vardagslivet och ålders-krämporna sätter in. Det glesnar i leden bland de gamla vännerna och släktingarna. Ändå känner man den varma, aldrig svikande vänskapen och många gånger en befriande humor i de många breven. Minnena från ungdomsåren dyker nu allt oftare upp i breven, som då Selma och Anna berusade sig med poesi på flickskolans vind och spelade Månskenssonaten. Selmas pris i Iduns tävling firades med bakelsekalas och promenad utmed Sundet ända till midnatt. Och aldrig någonsin tvivlade de på hennes kommande storhet!

Livet ut bestod deras vänskap. Det är med saknad och vemod man till sist lägger ifrån sig boken. 1936 dog Anna Oom och året därpå var även Elise Malmros borta. Hur mycket de två  kvinnorna betytt för Selma Lagerlöf genom åren, den kunskapen har Lena Carlsson förmedlat åt oss genom sina två stora böcker, tillsammans drygt 900 sidor.

Boken avslutas med Jesper Svenbros tal vid invigningen av Selma Lagerlöfs staty på

strandpromenaden i Landskrona och en epilog av Lena Carlsson själv.

Recensent: Eva Fredriksson

 

Lauth, Carin, Gud som haver… Krhmn: Norlén&Slottner, 2010. 102 s. – Hc

Carin Lauth är född 1934 i Tyskland men kom efter kriget till Sverige. Numera bor hon i Älvsbacka. Hon har gett ut flera diktsamlingar och medverkat med dikter i olika antologier. Barndomen tillbringade hon i en idyllisk småstad, Walsrode, på Lünerburgerheden – bara 5 mil från utrotningslägret Belsen eller Bergen-Belsen. 1939 var det slut med den idyllen och det med besked! Hennes pappa måste ut i kriget och mamman, Maria från Sverige, måste på egen hand försöka klara livhanken för sig själv och Carin och hennes syskon. Det var förstås svåra år, med matbrist och otaliga familjetragedier och ständiga bombanfall. I korta kapitel skildrar Carin Lauth livet i hemmet och staden under dessa svåra förhållanden. Så var det för ”vanligt folk” under kriget! Man kommer att tänka på den lovprisade TV-filmen Heimat, där livet i byn Schabbach under bl.a. Andra världskriget skildras, men i mitt minne framstår den skildringen som nästan idyllisk jämfört med Carin Lauths korta berättelser. Kanske beror det på barnperspektivet, som får alla hemskheter att framstå som än mer hemska! Att hon delar upp sin skildring i korta berättelser är god berättarteknik, som får läsaren att stå ut, att läsa vidare trots alla vidrigheter, när de som här presenteras pö om pö och kärleksfullhet och god vilja var naturligtvis ingen sällsynthet hos familjen Lauth kriget till trots. Några av kapitlen faller lite utanför ramen som när hon skildrar Polens kamp mot Hitler och Stalin och påpekar att polackerna alls inte lät sig besegras så lätt. Det tog ändå trettiofem dagar för de allierade skurkstaterna att stycka upp Polen, lika lång tid som Hitler behövde för att inta Paris! Avslutningskapitlet, Epilog, som handlar om Hitlers och Eva Brauns hädanfärd, kunde författaren gott ha uteslutit.  
 

Lindén, Christer, Thomas evangeliet. Kil: LibraArtic, 2010.132 s. – Lz Lindén, Christer

På valborgsmässoafton 2007 förlorade poeten och trubaduren Christer Lindén sin lillebror Thomas i en smitningsolycka i Molkom. Brodern och dennes gode vän blev överkörda och dödade av en alkoholpåverkad bilförare. Det var en trafikolycka som i all sin hemskhet blev mycket uppmärksammad och omskriven. Christer och lillebrodern Thomas stod varandra mycket nära. ”Jag lever med dig i min hjärna” skriver Thomas i denna bok riktad till brodern. Och tillägger: ”Jag skriver dessa spökrader för att skriva dig hel.” Och lite senare i  boken: ”Jag ska skriva dig till liv så människor ska få läsa om dig. Jag ska skriva dig ett eget evangelium.”

Att läsa detta farväl till brodern och berättelsen om olyckan i alla dess konsekvenser känns som att gå igenom ett inferno, att utsättas för tortyr. Boken vittnar om en sorg och saknad och förtvivlan, som varje läsare måste beröras starkt av. Och det är inte svårt att hålla med Christer om att en dom på bara två års fängelse för att ett brott av det här slaget – i realiteten mord på två människor – måste vara felaktig.

Boken innehåller också  poesi av Christer Lindén och en skiva med inspelningar av den gode trubaduren. Det känns som om han ändå kommit ut helbrägdad från denna infernovandring, som broderns plötsliga och så onödiga död gav upphov till. En svaghet med boken är väl att man så lite får veta om brodern, den är alls ingen biografi över honom. 
 

Linryd, Anna-Mi, Från koltbarn till förskoleelev. Femtio års tillbakablick på förskolläraryrket och på barnomsorgen i Karlstad. Kd: Karlstads kommun, 2010. 112 s. – Em

1997 utkom författaren med en historik över barnomsorgens historia i Karlstad från 1881 till 1953: Från privat till kommunalt. Här kan vi alltså läsa om fortsättningen, sedan kommunen tagit över förskoleverksamheten. 1960 anställdes hon inom barnomsorgen i Karlstad, närmare bestämt vid Tingvallagården, som 1948 blivit barndaghem, ”barnträdgård”, för att 1953 tas över av Karlstads kommun. Under åren i barnomsorgens tjänst hann hon arbeta också på Norrstrandsgårdens barnträdgård och Rudsängens deltidsförskola fram till 1993. Om sin tid där berättar hon utförligt men boken innehåller också en översiktlig historik över daghem/barnstugor i Karlstad, om familjehem och fritidshem m.m. Hon skriver också om utbildningen av förskollärare. Tilläggas skall att Anna-Mi Linryd på 1990-talet tog initiativet till ett ”förskolemuseum”. Nappade på idén gjorde förstås Karlstads skolmuseums grundare Carl-Eric Carldén och sedan 2001 finns alltså i skolmuseet en barnträdgårdssal med föremål som använts inom förskolan under årens lopp. Boken, som är rikt illustrerad, ger ett mycket vederhäftigt intryck. Glädjande att karlstadsborna fått denna fina dokumentation av en så angelägen kommunal verksamhet.  
 

Martelius, Kaj, Oss emellan. En samling kåserier. Visby: Books on demand (distr.), cop. 2010. 265 s. – Hc

Var 50-talet en storhetstid för kåseriskrivandet? Inte vet jag, men jag har ett minne av att en kåserisamling i julklapp var mer vanligt då än en deckare nuförtiden – fast det är nog en överdrift i denna tid, då boklådorna bågnar av spänningslitteratur och kokböcker. Cello, Olle Carle, Käringen mot Strömmen, alltså Bang alltså Barbro Alving Eld, Red Top, Kar de Mumma  och  många fler ägnade sig då åt kåseriförfattandets ädla konst i dagstidningar och – en gång om året – i bokform. Cello var min favorit, fast inte främst för sitt ordvitsande. Det gamla spelet om en far, Cellos lilla lila (!),  Varför blommar inte hembiträdet, Flottare utan färg (utgiven då Snoddas var nationens hjälte!) är några boktitlar av honom. Roligast av alla var ändå engelsmannen med det lustiga namnet, Jerome K. Jerome, med Tre män i en båt. Jag lärde mig att han också skrivit Tre män på velociped (och ytterligare några titlar) men det blev aldrig av att jag läste dem – kanske var de svåra att få tag på då? Nu blev det inte så att jag fortsatte att läsa kåserier och åter kåserier men en viss svaghet för genren har jag i alla fall behållit, vilket kanske är en förklaring till att jag är mycket förtjust i den hitintills för mig så okände författaren Kaj Martelius, boende i Karlstad sedan några år tillbaka. Jag har haft mycket nöjsamt i sällskap med hans Oss emellan, där han i skämtsam form behandlar det mesta som kan vara värt att veta – eller inte – mellan himmel och jord. Kanske är det den lite gammaldags stilen jag mest njuter av? Författarens krumelurer, som inleder varje kapitel, förhöjer läsandets njutning. Ett och annat värmländskt ortnamn förekommer i kåserierna men annars är de inte särskilt värmländska. Boken kan anskaffas från Adlibris. Det här är kåserier som jag tror skulle uppskattas av fler pensionärer än undertecknad, ja, pensionärsskap är kanske ingen ovillkorlig förutsättning? 
 

Myrehed, David, Björke från frälsegods till bondehemman.[Sunne: Förf.], 2010. 39 s. – Ncagz Sunne

Författaren, som häromåret utkom med Glimtar från bygden kring Fryksdalens katedral , d.v.s. Sunne kyrka, utreder i föreliggande skrift hur det medeltida frälsegodset Björke, under medeltiden Fryksdalens mäktigaste gård, delades upp och blev till bl.a. hemmanet Ivarsbjörke, men framför allt är det en släktutredning, som rör lagmansätten Vinge, som bl.a. hade sitt säte i Åmbergs f.d. prästgård i Sunne, och frälsesläkten Bratt, som kan knytas till Björke i gränsområdet mellan södra Lysviks och norra Sunne socknar. Dessa ätter har – som det heter i förlagstexten – ”satt avtryck i vår historia under medeltidens sista århundrade.” Författaren konstaterar avslutningsvis att det kan föreligga ett släktband mellan Brattfamiljen i 1500-talets Björke och de som nu bor i Ivarsbjörke. Ett värdefullt bidrag till värmländsk medeltidshistoria. 
 

Nilsson, Lars, Avtryck. Krhmn: Norlén&Slottner, 2010. 210 s. – Gcz Nilsson, Lars

Detta är Lars Nilssons tionde bok, på sätt och vis en dagbok från den 29 juli 2005 till julen 2009. Han är bonde ”på riktigt”, av den gamla stammen, som håller sig med både kor och kalvar och tjur t.o.m. Dessutom är han i hög grad bokförsäljare, främst av sina egna böcker, så en stor del av hans tid upptas med resor runt bland stugorna i Värmland och ännu törs folket på landet öppna dörren  för främmande – må vara att Lars Nilsson bör vara känd för de flesta vid det här laget! Det verkar som han säljer bra men det viktigaste för honom och dem han besöker är nog mötet, att få träffas och prata. På det viset kan man säga att bedriver han en slags terapeutisk verksamhet! Reseberättelserna varvar han med skildringar från arbetet på gården. Dessutom har han med några kapitel från en resa till släktingar i Polen, som bl.a. inkluderar ett besök i Auschwitz, utrotningslägret.

Författaren är en äkta värmlänning med hjärtat på rätta stället så visst känner man sig väl till mods i hans sällskap. Men bokens karaktär av dagbok innebär att mycket av innehållet är ganska privat och inte sällan känns författarens anteckningar ointressanta för en utomstående. För korrekturläsningen svarar Ann-Britt Säfström och det gör hon med den äran!  

 

Nordmark, Dag, Pajas, politiker och moralist. Om Gustaf Frödings tidningstexter 1885–1896. Hedemora: Gidlunds, 2010. 234 s. – Gcz Fröding, Gustaf

Märkligt nog har litteraturforskarna tagit mycket lätt på Gustaf Frödings journalistiska författarskap, fast det är omfattande – bara i Karlstads-Tidningen skrev han minst 400 artiklar – och högkvalitativt. Professorn i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet, Dag Nordmark, har upptäckt denna lucka inom frödingforskningen och har ägnat en bok åt hans texter i Karlstads-Tidningen. Detta författarskap visar sig – som sagt – vara omfattande och mycket mångsidigt. Han skrev inte bara kåserier och dikter, på mål eller svenska, utan politiska betraktelser, resebrev, samhällssatirer, recensioner av både böcker och teaterföreställningar, ja, t.o.m. några ledare. Han var verkligen de många genrernas mästare! Det har varit en vanlig uppfattning att han leddes vid tidningsarbetet och ägnade sig åt det av nödtvång men så verkar det förvisso inte ha varit även om han ibland säkert kände olust över sitt brödskrivande. Och någon ”tillvarons utlänning” går det knappast att kalla honom, den skarpe  samhällsdebattören, inte under de här åren han var Karlstads-Tidningens betrodde medarbetare, 1887 och 1891–1894 och vid flera enstaka tillfällen. Boken handlar inte bara om Gustaf Fröding utan Dag Nordmark har också en längre artikel om själva tidningen, vars upplaga ökade stort de sista decennierna av 1800-talet för att vid sekelskiftet uppgå till 5 000 ex. Det är inte omöjligt att Gustaf Fröding bidrog till upplagehöjningen! Det var vanligt att hans bidrag till tidningen dök upp i andra svenska tidningar – ”stals” alltså – har Dag Nordmark kunnat fastslå. Otvivelaktigt utgjorde hans tidningstexter ”en betydande del av Frödings författarskap” som det heter i förlagstexten. Det är lätt att fastslå med stöd av denna välskrivna, skarpsinniga och utförliga granskning av hans författarskap i Karlstads-Tidningen, som vid den här tiden var läst i hela Värmland – må vara att många av skaldens texter handlar om just Karlstad.

Tilläggas ska att omslaget pryds av ett foto av ett ovanligt men mycket bra foto av Gustaf Fröding, troligen från den tiden han var på Karlstads-Tidningen och förmodligen från början av 1890-talet, Det är taget av den kända karlstadsfotografen Anna Ollson och tillhör Värmlands Museum.  
 

Olofsson, Eila, Följer du med, Elina? Kil: LibraArtic, cop. 2010. 135 s. – Hc

Eila Olofsson är född och uppväxt i Finland men bor numer i Karlstad. I sin debutroman, Elina, Joels dotter från 2008 berättade hon om sin uppväxt i Finland under Andra världskriget och senare. Som tonåring kände hon en längtan bort, till Sverige! Hon kunde redan lite svenska, till exempel orden ”svag bris” och ”Norra Kvarken” som en följd av pappans idoga lyssnande på väderleksrapporten. Fortsättningsboken tar sin början 1959/60, då hon kom till Sverige, 21 år gammal, en av 75 000 finska medborgare i Sverige. (1970 hade antalet ökat till över 200 000!). Så småningom utbildade hon sig till vårdlärare och1967 gifter hon sig och kommer till Karlstad – men där slutar hennes självbiografi – fast mycket tyder att det kommer en fortsättning! Lena Bonnevier skriver i sin recension (VF10/11 -10), att ”den förra boken grep tag ganska ordentligt”, men den här känns mer som ”alldaglig dagboksberättelse”. Mats Dahlberg i konkurrenten NWT tycker däremot att ”boken känns äkta och berättelsen är självupplevd. Detaljer ur vardagen tyder på att Eila Olofsson har en skarp blick och ett gott minne.” 

 

Olsson, Jan R., Hemkomster. Kil: LibraArtic, 2010. 264 s. – Hc

Hemkomster är författarens sjätte bok efter den lovande starten med deckaren Målträff, 2005. I sin nya roman är han tillbaka till sitt kära Aspudden i Stockholm, den lilla, länge fattigdomspräglade stadsdelen, som för något år sedan miste sitt badhus, trots starka protester från de boende där. Berättelsen är ett gott exempel på en bildningsroman alltså, med handbokens ord, ”en romantyp, vars tema är personlighetens och karaktärens utveckling till ett harmoniskt helt”. Ja, det sistnämnda, kanske inte stämmer helt, men huvudpersonen kommer ändå till ”klarhet över sig själv”, vilket inte är så illa det! Vi möter först Erik som förskolebarn i ett kärleksfullt skildrat Aspudden, sedan som skolelev – med bl.a. Stikkan Andersson som lärare, som han tecknare ett sympatiskt porträtt av – och så småningom skolljus och vidare ut i arbetslivet, som resulterar i att han förverkligar sina drömmar att bli flygplanspilot. Hans hemförhållanden är hela tiden trassliga, minst sagt, och som en röd tråd genom berättelsen går hans aversion, för att inte säga hat, till modern efter en hemsk upplevelse i Ungern – under själva revolten 1956, som alla svenskar vid mogen ålder nog har i gott minne – inte minst tack vare Kurt Anderssons reportage i radion! Boken är ingen självbiografi men mycket är säkert självupplevt, vilket ger framställningen en äkthetsprägel, som engagerar läsaren. Så småningom känns berättelsen i alla fall lite långrandig och en svag punkt i romanbygget är hatet mot modern. Det känns inte riktigt motiverat och ändå utgör det ett fundament för berättelsen.

 

Prästen kom ridande över fjället. Koppom: Jernskogs antikvariat, 2010. 38 s. –  Ae

Ett förnämligt livstecken från Jernskogs antikvariat, vars innehavare, Lennart Elgström, varit redaktör för denna lilla, pigga skrift, som bjuder på korta artiklar om Carl Jonas Love Almqvist i Skillingmark, Mosstakans skolmuseum, Gustaf Schröder och hans sällskap och lite till som några sidor av Hans Kleyne om hur han flyttade från Holland och övertog Harvigs antikvariat i Karlstad samt ett porträtt av en handbokbindare, Olof A. Myrin, den ende heltidsarbetande i sitt slag i Värmland. Denna lilla udda skrift kan beställas från Jernskogs antikvariat: jernant@spay.se eller telefon: 0571/120 84, för 50 kr + ev. porto.  

Sahlströmsgårdens vänner. Årsbok. Nr 3. 2010.

Sahlströmsgårdens Vänner är en livaktig förening med en bra bit över 500 medlemmar. Lagom till Sahlströmsgårdens Dag den 29 augusti förelåg årsbok nummer 3 med samma tilltalande layout som de två föregående. Trots det begränsade sidantalet – 64 – har man valt hårda pärmar. Därigenom blir det en riktig  bok och inte ett häfte.

    Mycket tilltalande är också den rika illustreringen. Inemot halva sidantalet upptas av bilder, flertalet i färg. Huvudperson i årets utgåva är Erling Ärlingsson, som ägnas hela tre artiklar, en av Henrik Torstensson om Erlings sista utställning på Prostgårdslagårn i Torsby, en av Lars Lerin om  kontakter i ungdomsåren med Erling och Margit. I den  tredje redovisar  Bengt Sahlström sina minnen av Erling. Men ännu mer ryms: den tovade Utterbymattans tillkomst  skildras, och  hundraåriga Ann-Lisa Pewe  intervjuas om sina minnen av Sahlströmarna. Bokens längsta artikel ägnar Henrik Torstensson  åt riksdagsmannen Per Sahlstöms engagemang i olika järnvägsfrågor, främst Fryksdalsbanan. I en inledande artikel framhåller  Bengt Johansson det värdefulla arbete handskriftsbibliotekarien Elisabeth Lindberg lagt ned på katalogisering av gårdens brevsamlingar.

       En stor eloge till redaktörerna Bengt Johansson och Henrik Torstensson för denna fina årgång.

Arne Vannevik

 

Samén, Gertrud, nära stranden – akvareller och ord från Gotland. Kd: Bild,Text&Form, 2010. 42 s. – Ibz Samén, Gertrud

Detta är konstnären och författaren Gertrud Saméns femte bok men den första med motiv helt från Gotland, där hon har sina rötter. Hennes senaste samling av målningar, akvareller, med tillhörande, kortfattad text, är de tidigare böckerna lik frånsett att vi denna gång alltså befinner oss på Gotland och nästan genomgående vid strandkanten. Jag har tidigare skrivit om henne att hon är en minimalist i sitt konstskapande, genomsyrad av en vördnad och kärlek till naturen, som läsaren känner det som en ynnest att få ta del av och de orden gäller även här. Det är en bok som skänker glädje sin mycket stilla framtoning till trots – eller, kanske snarare, tack vare det. Som alla gånger tidigare är det Anita Stjernlöf-Lund, som svarar för den finstämda formgivningen.  

Med hjärtat i Värmland heter en bok som kom ut lagom till bokmässan i Göteborg. Eftersom undertecknad  (eller övertecknad?) redaktör fick det ärofulla uppdraget att skriva förordet till boken, vågar jag mig inte på att recensera den men vill i alla fall informera om att den finns.. Undertiteln lyder: 50 värmlandsprofiler i ord och bild. Formula Five heter förlaget, vilket är liktydigt med fotografen Lennart Utgren. Han har lång karriär bakom sig i modebranschen men står också för fotot i flera böcker. Sköna Värmland från 2006 är helt hans verk och verkligen en vacker bok! För presentationerna i ord av de 50 kändisarna, som kan vara författare, konstnärer, sångare, entreprenörer, idrottsmän och idrottskvinnor m.m., svarar Bengt Alsterlind, synnerligen lämplig för uppgiften med tanke på att han personligen känner – mer eller mindre – alla de porträtterade. En vacker bok, som på sätt och vis speglar dagens Värmland. Rolig att bläddra i, utmärkt som presentbok – om jag nu får säga det själv^?

 

Sandin, Alf, Skomakardocenten. Ståndscirkulerad mot sin vilja. Kd: Alf Sandin, 2010. 181 s. – Lz Sandin, Alf

Alf Sandin, docent emeritus vid Göteborgs universitet, berättar om sitt liv i tredje person, mycket sakligt men på ett något oskönt, rapportartat språk. Han växte upp alldeles utanför Mariestad. Det lilla lantstället föräldrarna hade lydde under en herrgård, Sandbäcken, som tyvärr revs på 60-talet. Själv är han född 1930 och familjen var fattig men rik på barn. Tydligen erhöll den hjälp av fattigvårdsnämnden men på ett sätt så att det inte kändes förnedrande. Tidigt, tidigt hjälpte han till i hushållet och han tyckte det var roligt och snart  började han dra hem pengar till familjen genom att skaffa sig arbete på godset. Trots studieanlag ville han inte läsa vidare efter folkskolan – om det nu var för att realskoleelver kallades ”mesar”? Han blev skomakarlärling istället och trivdes alldeles utmärkt i den branschen. Hans framställning är rätt rapsodisk men barndomen ägnar han hela 70 sidor och det är den delen av boken jag tycker bäst om  – en överraskande ljus skildring av hur det är att växa upp på landsbygden i det kvardröjande fattigsverige.

Efter åren som skomakare blir Sigge, som han kallar sin huvudperson, så småningom journalist, först i Skövde, sedan i Göteborg på Kvällstidningen. Han är framgångsrik i sitt yrke men känner av sin obildning och blir utbytesstudent i USA, där han överlever genom att ta diverse jobb. Så småningom tar han studenten på Hermods, han utbildar sig i Bryssel, där han  bland andra storheter träffar Jean Monnet, mannen bakom Schumannplanen och EG, Fader Europa kallad. Ett tag är han lärare på KPS i Kristinehamn och så småningom hamnar han på Karlstads universitetsfilial, blir Sveriges förste specialist på riskhantering, om jag förstått rätt, blir lektor på universitetet i Madrid, och så småningom doktor på just riskhantering vid Karlstads universitet. Dans och dramatik (han deltar på en teaterfestival i Finland med den på 70-talet så populära pjäsen Meningen med föreningen!) är några estetiska ämnen han odlat.

Alf Sandin har mycket roligt och nöjsamt att berätta från ett liv, som han alls inte verkar ha tillbringat på sofflocket. Hans lätthet för att lära sig språk har fört honom ut i världen och hemma har han ägnat sig åt att författa läroböcker. Ett synnerligen aktivt liv alltså! Boken har fått en rätt enkel utformning och till min stora sorg saknar den titelblad. Det borde ingen ”riktig” bok sakna. Än värre är att den inte innehåller mycket värmländskt, fast författaren blev lärare vid universitetsfilialen redan 1971. Under drygt tio år dock anställd på Handelshögskolan i Göteborg.  

 

Schulman, Ninni, Flickan med snö i håret. Forum, 2010. 352 s. – Hc

Journalisten Magdalena Hansson har flyttat hem till Hagfors med adoptivsonen Nils efter en uppslitande skilsmässa. Hon får plats på Värmlandsbladet, egentligen Värmlands Folkblad, som författaren, bördig från Lesjöfors, själv jobbat på en gång. Konkurrenten NWT får heta Länstidningen. Hon har det inte lätt som ensamstående mamma men trivs ganska omgående med sin nya arbetsplats och träffar gamla skolkamrater; möten, som kan vara påfrestande men mestadels angenäma! Hagforsmiljön är utförligt skildrad och staden verkar vara en trivsam plats – men så inträffar på kort tid två mord och i båda fallen är det fråga om unga flickor, inte mer än tonåringar  – och vår vän Magdalena får mycket att göra och råkar ut för både det ena och det andra…Författaren lyckas hela tiden hålla spänningen uppe, vilket är A och O för en kriminalroman men den är mer än bara en spänningsberättelse. Den är också ett studie av nästan sociologiskt slag av svensk medelklass, dess leverne, vanor och fördomar i ett litet brukssamhälle - må vara att bruket inte har någon framträdande plats i den här berättelsen. Ninni Schulman ger intryck av att vara  en fix och färdig författare. Historien är mycket proffsigt berättad, den hoppar utan förvarning  mellan bokens många huvudpersoner och till en början kan den berättarstilen verka lite förvirrande. Sällan har jag läst en bok som består så nästan uteslutande av dialog. Därvidlag kan hon likna en Christie eller en Simenon, fast hon saknar förstås den sistnämndes förmåga som miljöstämningsskildrare. Boken blir på det här sättet mycket lättläst och den gamla klyschan att det är svårt att lägga den åt sidan, förrän man läst ut den, är omöjlig att undvika i det här fallet! Upplösningen var en fullständig överraskning – för mig i alla  fall – men jag skulle vilja sätta ett frågetecken för den psykologiska trovärdigheten – må vara att människan ju är ett underligt djur, vars handlande kan vara högt oförutsägbart. Det är min enda anmärkning – d.v.s.jag måste hålla med Lena Bonnevier i VF om att Hagforspolisen inte visar några imponerade handlag utan kollegerna i Karlstad borde rimligen ha tagit över hundra sidor tidigare! Dock, Ninni Schulman visar redan i sitt debutverk att hon kan åstadkomma ett romanbygge av det mest proffsiga slag! Sannerligen en stark debut! Tilläggas kan att jag inte hittade ett enda korrekturfel i boken.

 

Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros åren 1886−1937. Sammanställd av Lena Carlsson. Bildredaktör och research Christer Strandberg. Litoribna Press 2009−2010.

Thörnevik, Allan,  Pojkminnen från landsvägskanten. [Kd: A. Thörnevik], [2010]. 160 s. – Ncagz Vitsand

1947, fjorton år gammal, anlände Allan Thörnevik till Karlstad, för att jobba på Bergholmens såg och hyvleriet på Orrholmen. Därom har han redan berättat i boken om Orrholmen (Glimtar från Karlstads historia ; 4) men om denna hans första tid utanför Vitsand har han också ett längre avsnitt i den föreliggande verk, som annars nästan uteslutande handlar om Vitsand, om fadern och moderns föräldrar, om Storpo, mästerflottaren m.m. Den inledande delen av boken känns lite torr och trevande men desto bättre blir det sedan, när författaren kan berätta om det han själv varit med om från de första skolåren och om krigsåren, då inte bara tyskarna slog till utan också vädret, som vintertid var obarmhärtigt kallt. Allan Thörnevik har förvånansvärt mycket att berätta – framför allt  handlar det om arbete hemma och i skogen och på åker och äng och på vattnet – som flottare. Det arbetades mycket på landet förr för överlevnads skull! Tiderna han berättar om ligger bara en sextio, sjuttio år tillbaka, men lite låter det som 1800-talet. Ändock fanns el, i viss utsträckning, ja, bilar och bussar och lättviktare, fast under kriget måste bränslet bli gengas i stället för bensin, och – inte minst – cykel, som var det populäraste av trasportmedel men en bristvara. Det är en livfull och högst underhållande skildring författaren ger oss av liv och – inte minst – arbete i en nordvärmländsk socken för inte så länge sedan. Historier har han förstås många att berätta och inte så sällan handlar de om överkonsumtion av brännvin, som oftast var hemtillverkad. Om den innovativa familjen Stolpe – hela släkten bestod av entreprenörer! – , om affärsmännen, missionsförsamlingen, idrotten, som mest bestod av fotboll, har han också mycket att förmedla. En sällsynt utförlig självbiografi om en fattig värmlandspojk, som inte fick fortsätta att läsa efter folkskolan men tack vare folkhögskolestudier kunde lämna det slitsamma knoget i skog och mark eller inom industrin och  få jobb som arbetsvårdare  inom länsarbetsnämnden och senare anställning inom TBV. Han blev kvar i Karlstad men har hela tiden hållit kontakten med sin hembygd. Att modern fick slita mycket ont som ankaret i familjen, som bestod av man och sju barn– och hade jobb även utanför hemmet – återkommer han till flera gånger, men i femtioårsåldern erbjöds hon s.k. husmorssemester på Frykenstrand. Det var enda ledigheten under hela hennes 60-åriga liv och – skriver Thörnevik – vid hemkomsten ”uttryckte hon sin glädje över denna ofattbara viloperiod.”  (Om Frykenstrand som semesterhem kom Annika N. Lindqvist ut med en bok 2006).

Allan Thörneviks minnesbok har mycket att lära oss om en gången tid, full av slit och inte så lite elände – fast klagade gjorde han aldrig, verkar det som! Boken är en trivsam läsupplevelse och måste dessutom vara ett viktigt bidrag till Vitsands historia. Bygden är annars inte så omskriven – saknar exempelvis en riktig sockenbok. Ett klagomål har jag ändå att komma med. Det liggande formatet gör boken nästan omöjlig att hantera för en läsare som avskyr att sitta och läsa vid ett bord. Formatet är visserligen tacksamt ur layoutsynpunkt – illustrationerna är många – men alltså inte läsvänligt, inte ”hyllvänligt” heller f.ö. Dessutom ogillar jag att boken saknar någon slags uppgift om utgivare och tryckår. Ett ISBN-nummer hade förstås också prytt sin plats.  
 

Utgren, Lennart & Alsterlind, Bengt. Med hjärtat i Värmland. 50 Värmlandsprofiler i ord och bild. Formula Five 2010.

Med hjärtat i Värmland heter en bok som kom ut lagom till bokmässan i Göteborg. Eftersom undertecknad  (eller övertecknad?) redaktör fick det ärofulla uppdraget att skriva förordet till boken, vågar jag mig inte på att recensera den men vill i alla fall informera om att den finns.. Undertiteln lyder: 50 värmlandsprofiler i ord och bild. Formula Five heter förlaget, vilket är liktydigt med fotografen Lennart Utgren. Han har lång karriär bakom sig i modebranschen men står också för fotot i flera böcker. Sköna Värmland från 2006 är helt hans verk och verkligen en vacker bok! För presentationerna i ord av de 50 kändisarna, som kan vara författare, konstnärer, sångare, entreprenörer, idrottsmän och idrottskvinnor m.m., svarar Bengt Alsterlind, synnerligen lämplig för uppgiften med tanke på att han personligen känner – mer eller mindre – alla de porträtterade. En vacker bok, som på sätt och vis speglar dagens Värmland. Rolig att bläddra i, utmärkt som presentbok – om jag nu får säga det själv^?

 

Värmlands nation 350 år * och lite mer därtill. Uppsala: Värmlands nations kamratförening, 2010. 160 s. (Nationen och hembygden ; 18) * Ep

Boken ingår i den förnämliga skriftserien Nationen och hembygden, som utgetts sedan 1930, men, som ordföranden i skriftseriekommittén Olle Mattsson skriver i sitt förord så ser den inte ut som tidigare böcker i serien, eftersom det här är ”en jubileumsbok snarare än en konventionell historik.” Avsikten med boken är att ”i både text och bild skildra nationslivet till vardags och i festliga sammanhang.” Och därmed har skriftkommittén lyckats väl tycker undertecknad, som trots att han aldrig studerat i Uppsala hittat rätt mycket läsvärt i detta påkostade verk. En regelrätt historik hittar vi i alla fall inledningsvis och den är författad av Åke Frändberg, nationens inspektor 1987–2004. Han uppger bl.a. att 1660 har utsetts till året då Värmlands Nation i Uppsala grundades. Från det året finns nämligen i behåll en räkenskapsbok för Societatis Vermelandensis, men troligen har nationen några år ytterligare på nacken. På den gamla goda tiden, åtminstone på 1600-talet, kunde det gå hett till på nationen, så hett att kakelugnar slogs sönder. Men så kunde det på ett möte, ett konvent, gå åt 126 kannor öl och 28 kannor vin! År 1755 grundades nationsbiblioteket – cirka 80 år efter Karlstads stiftsbiblioteks tillkomst! År 1930 invigdes Ragnar Östbergs sköna skapelse, där nationen än idag håller till. Om ”Den värmländska studentskan” skriver Carina Burman, känd och uppskattad romanförfattare med viss värmländsk anknytning. Hon berättar bl.a. att Värmlands nations första studentska hette Hildegard Björck (1847–1920), lantmätardotter från Bro socken på Värmlandsnäs. Hon skrevs in vid nationen 1873 och var Uppsalas andra kvinnliga student. Hon utbildade sig till läkare – som flertalet av de kvinnliga pionjärerna – men på grund av sjukdom tog hon aldrig någon examen utan fick arbeta som ”som en slags uppgraderad sjuksköterska.” (Man kan undra om Hildegard ett populärt namn bland bildade kretsar i slutet av 1800-talet? Vi känner ju alla till Hildegard Alstermark från Berga i Brunskog!) Vardagsliv kallas ett av bokens avsnitt och där finner vi ett och annat om idrotten på Värmlands nation och vem skulle kunna berätta bättre om det än Erik Bengtson, lärare, marathonlöpare och författare, ja, Årets värmlandsförfattare 2008? Han skriver förstås om bollsporterna under hans år i Uppsala i början av 60-talet. Som alltid skriver han roligt men berättelsen om hur han höll på att bli fockad ur Norrstrands IF:s A-lag på grund av sitt debutverk, diktsamlingen I somras, är nästan osannolikt dråplig. Att även idrott är kultur var nog inte allmänt känt på 60-talet! Bland allt annat bjuder boken också på några korta konstartiklar, presentationer av konstverk, som är i nationens ägo. Erika Frykström skriver om ”Ett minne från det svarta Paris”, närmare bestämt skulpturen Negerhuvud (!), en gåva från Liss Eriksson, den store Christians son. Konstprofessorn Hans-Olof Boström analyserar två oljemålningar av Gustav Fjaestad, Livsgåtan, ett snölandskap, och Solnedgång, en  sommarmålning från 1909, som länge varit försvunnen men nyligen återfunnits. Om en målning av Bengt Olson, som nationen förvärvade så nyss som 2008, skriver Teddy Brunius och påpekar att Olson är något som ovanligt som en internationellt framgångsrikt verksam  konstnär i Paris och ”sin hembygd trogen i sina landskap från hembygden”.

Gamle dramatenchefen Lars Löfgren var tydligen en gång i tiden teaterdirektör för nationen. Om detta skriver han men också om F.A. Dahlgrens Värmlänningarne, som han menar var före sin tid med de många sånginslagen, som i en musikal, i sitt shakespeareinspirerade drama. Han avslutar med att  han säger inte längre ”Fan ska vara teaterdirektör” som det heter i August Blanches Ett resande teatersällskap utan istället: ”Javisst fan ska man vara teaterdirektör!” Om nationens bibliotek berättar helt kortfattat bibliotekarien Mia Eriksson, som en gång i tiden katalogiserade det – men tyvärr inte på data. I detta bibliotek ingår det förnämliga Svaneholms-biblioteket, som i slutet av 1800-talet tillföll nationen. Det finns en katalog över samlingen, tryckt 1898, som bl.a. ingår i Karlstads stadsbiblioteks värmlandssamling.

Wermlandus heter som bekant Värmlands nations egen tidning. Den började komma ut 1960 men fick inte sitt nuvarande namn förrän året därpå. Den är naturligtvis en oöverträffad dokumentation av liv och leverne på nationen, ja, ”den kan ses som nationens ryggrad” som Elin Rantakokko skriver i sin artikel om tidskriften. 

Festlig är berättelsen om en alldeles särskild kväll på nationen, en ärtmiddag hösten 1964 med statsminister Tage Erlander vid bordet. Det hände sig då inte bättre än att statsministern vid detta tillfälle nödgades offentligen avsätta den dåvarande överbefälhavaren över Harpsundsflottan, ministerpresidenten Nikita Chrusjtjov. Dock blev Erlander senare under kvällen informerad om  nyheten att Chrustjov avsatts som ministerpresident! Tage Erlander tog då till orda och förkunnande för middagssällskapet att Chrustjov inte blivit avsatt bara i Sverige utan också i Sovjetunionen!

Ett av bokens kapitel behandlar Nylands nations vid Helsingfors universitet alldeles speciella förhållande till Värmlands i Uppsala. I sammanhanget nämns att Föreningen Värmlandslitteraturs grundare Erik Elinder var hedersledamot ”i Nylands”. Han bekostade nylänningars och värmlänningars gemensamma ”Renhornsveckor” med början 1958. Renhornet var Erik Elinders eller, snarare, hans företags vinterparadis i Edsåsdalen i  Jämtland.

Summar summarum. ”Jubileumsboken” innehåller mycket av högt läsvärde men för ”en utböling” är långt ifrån allt om det festliga livet på nationen av större intresse. Och en vacker bok är det även om de många färgfotona är av högst växlande kvalitet. Färgfotografiet har utvecklats mycket med åren… 
 

Väseräven 2010–2011. Väse: Väse hembygdsförening, 2010. 51 s. – Ncagz Väse(p)

Ovanligt innehållsrikt tycks mig 21:a årgången av Väseräven. Uppsatser av intresse även för utsocknes folk är exempelvis Bo Hidéns om Wäse grynverk, som han skrivit en hel bok om, Entreprenörerna (se Wermlandiana nr 2 för i år!), Bertil Enells om Röör (den sjätte gården i serien Gårdarna runt sjön, d.v.s. Panken), en av Väses största gårdar, Sigvard Boströms om Håkan Fogel, en väsepräst, som bl. a. var lärare för Petrus Magni Gyllenius (!): Vidare medverkar den lika outtröttlige som samvetsgranne forskaren Pelle Räf med en artikel om ett mystiskt dödsfall, kanske mord, på en piga 1727, och som så ofta finns där också en minnesbild från äldre tider av Martha Bodin. Jag noterar också att runstenen vid Röör, inte Vee (som det felaktigt brukar uppges!), är på väg att välta – men ”länsstyrelsen är medveten om problemet” – och att årsskriftens redaktionskommitté uppmärksammat att Martin Giertz i sin bok Svenska prästgårdar har ett kapitel om Väse prästgård. Årets vårtal av Konrad Larsson på vers och  på väsemål återges på sista sidan!