F.
A. Dahlgren
Personligt: Fredrik August Dahlgren (1816-1895) är även känd som "Fredrek på Rannsätt". Han föddes på Tabergs herrgård i Nordmark och växte upp i Ransäter dit familjen flyttade när han var 4 år gammal. Fadern var brukspatron. Han studerade i Uppsala och 1839 tog han fil. mag. Ett par år senare flyttade han till Stockholm där han bland annat var anställd vid Riksarkivet och Ecklesiastik- departementet. 1878 utnämndes han till kansliråd. F. A. Dahlgren arbetade även som språkforskare, lexikograf och översättare. Bland annat översatte han flera av Shakespeares pjäser till svenska. 1871 invaldes F. A. Dahlgren i Svenska akademien.
Litteraturgenre: Drama, dikter och visor.
Författarskap: Redan som ung student började F. A. Dahlgren att skriva visor på värmländska. De trycktes efterhand i diverse tidningar, bland annat NWT. Men det dröjde ända till 1875 innan han gav ut sin första diktsamling Viser på varmlanske tongemåle /deckta åttå Fredrek på Ransätt. Med sin dialektdiktning räknas han ofta som en av de allra första landsmålsdiktarna av betydelse. Ragnar Ljung och Bengt Redell skriver om F. A. Dahlgren att "hembygden kom att ge honom inspiration till all hans diktning, där han med humor och realism besjunger värmländska människor och värmländskt arbets- och folkliv". (I Värmland, Karlstad 1958, s. 135.) F. A. Dahlgrens mest kända verk är ändå folklustspelet Wermlänningarne (med musikarrangemang av Andreas Randel) som kommit att bli ett av de folkkäraste och mest spelade teaterstyckena i Sverige genom tiderna. Urpremiären ägde rum på Kungliga Teatern i Stockholm den 27 mars 1846.
Utgivna böcker:
Wermlänningarne. Sorglustigt tal-, sång- och dansspel. Stockholm 1846.
Anteckningar om Stockholms theatrar 1737-1863. Norstedt 1866.
Viser på varmlanske tongmåle, deckta åttå Fredrek på Rannsätt. Norstedt 1875.
Speller nye viser. Norstedt 1876.
Viser på varmlanske tongmåle, deckta åttå Fredrek på Rannsätt. Gamle å Speller nye å Sprett sprang nye. Norstedt 1886.
D:o med tillägget Siste viser. Norstedt 1896.
Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga ord och talesätt i svenska språket, från och med 1500-talets andra årtionde. Gleerup 1914-1916.
Fredrik August Dahlgrens dagboksanteckningar 1844-1860 med inledning och kommentar av Dag Nordmark. Värmlands museum 1982.
Skrivet om F. A. Dahlgren:
Bernesjö, Lennart. Värmländska diktarporträtt. NWT:s Förlag 1972.
Björkhagen, Wenzel. Från färdevägen. Oskar Eklunds Bokförlag 1928.
Dahlgren, Fredrik. En lite släktkrönika om Fredrek på Rannsätt samt hans maka och barn. Fredrik Dahlgren 1970.
Dahlgren, Lotten. Ransäter. Värmländska släktminnen från adertonhundratalets förra hälft. Wahlström & Widstrand 1905.
Dahlgren, Lotten. Ur Ransäters familjearkiv. Dagboks- och brefutdrag. Wahlström & Widstrand 1907.
Nordmark, Dag. En äktsvensk paradisdröm. Funderingar kring F. A. Dahlgrens Wermlänningarne. Tidskrift för litteraturvetenskap 1982:1, s. 3-21.
Jänta å ja’
Å jänta å ja’,
å jänta å ja’
, å allt uppå landavägen, å ja’,
å jänta å ja’, å jänta å ja’,
å allt uppå landavägen
. Där mötte ja’ henn’ e môra så rar, då sola ho sken på himmalen så klar, å däjli som ljusan dagen ho var- mett hjârte, vart tog dä vägen?
Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti Rannsätts körke, å ja’, å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti Rannsätts körke. Där bliga ho på mej så himmalens blått, å yja di sköt så blextrande brått, så allri ha mett hjârte tåcka salve fått; ja’ messta’ kav mi hele störke.
Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt på messômmers-vaka, å ja’, å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt på messômmers-vaka. Där råka vi varann mä fräsande fröjd, å allri nônstinn ha ja’ känt mej så nöjd, ja’ kasta mine ben i himmalens höjd å hoppa övver alle taka. Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti pålskedansen, å ja’, å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti pålskedansen. Då tog ja’ tag så vackert uti hennas hann, för yja skömdes bårt bå himmalen å lann; hur dansen hadd’ gått te, dä vesst’ ja int ett grann, när som ja’ kom igen te sansen.
Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti gröna lunden, å ja’, jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti gröna lunden. Där stal ja’ mej en köss så rosande rö å tala om för henne hele mi nö å fråga, om ho ville dele mett brö, å ho svara ja på stunden. Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti Rannsätts körke, å ja’, å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uti Rannsätts körke. Där stog vi nu två ve altere just å lôva vår tro i nö å i lust å att te den allre sistaste pust så troget varannre dörke.
Å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uppå landavägen, å ja’, å jänta å ja’, å jänta å ja’, å allt uppå landavägen. På livsens lannsväg vannrer ja’ nu så gladeligen mä mi lelle hustrú, å allri nônstinn ska vi skeljes vi tu, fôrrn döen går oss i vägen.
Ur Viser på varmlanske tongmåle
Värmlandslitterära författarporträtt
Värmlandslitterära författarsällskap