Karin Fryxell

Karin Fryxell. Självporträtt 1931
 

Personligt: Konstnären, författaren, fotografen
Hanna Karin Elsa Fryxell föddes 1911 i Stockholm som tredje och yngsta barnet till Karl Axel och Elsa Charlotta Fryxell.
Modern kom från en  bergsmanssläkt i Persberg, nära Filipstad. Fadern, som var född i Karlstad, var historiker och ämbetsman och bland annat generaldirektör för Kommerskollegium 1913—1935. Familjen var mycket intresserad av historia, litteratur, konst och musik, vilket kom att prägla dotterns uppväxt.
Karin Fryxell uppmuntrades tidigt att måla och rita, och fick alltid ritblock i julklapp. De fyllde hon med teckningar i krita eller akvarell, ofta inspirerade av sagor. Hon läste mycket som ung, inte minst Barnbiblioteket Sagas många spännande berättelser. Hon reste också mycket med föräldrarna.

Efter att hon slutat skolan gick hon på Edward Berggrens och Gottfrid Larssons Konstskola i Stockholm, där hon studerade målning för Berggren och skulptur för Larsson, samt materiallära för Acke Kumlien. Hon visade anlag för bland annat porträttmåleri, och fick i början av 1932 resa till Paris där hon studerade måleri på, i tur och ordning, Académie Scandinave Maison Watteau, Académie de la Grande Chaumière och Académie Colarossi. År 1934 insjuknade hon dock i tuberkulos, och var tvungen att resa hem. Hon var sjuklig ända fram till år 1953, då hon äntligen blev av med sjukdomen, tack vare ny operationsteknik.
Efter att fadern avlidit år 1935 flyttade Karin Fryxell och hennes mor Elsa till ett hus som de låtit bygga på Klinten strax utanför Filipstad. Det hade ritats av Tora Öberg, syster till modern Elsa Fryxell, och teckningslärare i Filipstad.

På Klinten finns också ett kapell som ritats och dekorerats av Karin Fryxell. Dess historia går tillbaka till 1921, då hon gick i söndagsskola i Oskarskyrkan i Stockholm. Där finns Emanuel Vigelands glasmålningar som 10-åriga Karin beundrade. Allt detta fanns kvar i minnet medan hon gick på målarskola och hon längtade efter att bli kyrkomålare. Detta fick hon utlopp för i kapellet på Klinten. När hon i mitten av 1950-talet återupptog sitt måleri hade detta en religiös, men också naturromantisk inriktning.

Som barnboksförfattare blev Karin Fryxell känd och älskad under 1940- och 50-talen, inte minst för böckerna om Sotlugg och Linlugg. Hon  forskade också och skrev om sin berömda släkt, framför allt om historikern Anders Fryxell, som skrev Värmlandsvisan och också Sveriges historia i 64 band.  Hon var även verksam som konstnär i över 60 år och bland annat  ägnat sig åt kyrkokonst.
Karin Fryxells konst har visats på ett tjugotal separatutställningar i olika delar av landet, och större verk av henne finns i såväl offentliga som privata samlingar och lokaler på olika håll. Hennes efterlevande släktingar donerade 2007 ett drygt fyrtiotal av hennes målningar, teckningar och böcker till Värmlands museum. Svenska Porträttarkivet vid Nationalmuseum har ett antal porträtt signerade av henne. Karin Fryxells personarkiv finns bevarat på Värmlandsarkiv i Karlstad.
Karin Fryxell avled 2003, 92 år gammal. Hon ligger begravd på Östra begravningsplatsen i Filipstad.
 

Författarskap: Under åren 1940—1955 skapade Karin Fryxell böckerna om Sotlugg, Linlugg, Luddkolt och andra troll. Hon skrev berättelserna och illustrerade dem med egna fotografier. I svartvita foton iscensatte hon trolldockor, som hon tillverkat själv, på äventyr i de värmländska skogarna. Småtrollen bodde under trädrötter och stenblock, vandrade i den mjuka mossan, paddlade på sjöar, sköt med pilbåge och spelade flöjt. På vintern åkte de skidor och skridskor, tolkade efter räv, red på varg och rådjur, gästade snökungens slott vid nordpolen, med mera. En bok utspelades på Skansen i Stockholm, en annan i Afrika.
Fotografierna av Sotlugg och Linlugg tog Karin med sin egen kamera. Hon hade börjat fotografera då hon var 14 år. Efter andra världskrigets slut, 1945, köpte hon en ny, schweizisk småbildskamera, som hon använde till sina böcker. År 1948 lät hon göra en film om Sotlugg och Linlugg. Här var det barn som spelade småtrollens roller, och efter det fick barn ibland figurera på fotona i hennes böcker i stället för dockor. Dockorna — fler än 100 stycken — finns idag på Klinten, som kan besökas sommartid.

Hon skrev även dikter, samlade i Ljusvandring: dikter 1936—1961 från 1962, Jord och Ande, 1964, samt den icke utgivna Årstider. Åren 1981–1984 publicerade hon Boken om Anders, ett trebandsverk om sin farfars far Anders Fryxell, skolman, historiker och prost i Sunne.

Litteraturgenre: Barnböcker, dikter, prosa.

Utgivna böcker:

För barn:  

Sotlugg och Linlugg. Nordisk rotogravyr 1941. 

Sotlugg och Linlugg på vinteräventyr. Nordisk rotogravyr 1942.

Småtrollen och Lyckoblomman. Nordisk rotogravyr 1943.

Tofsöras äventyr. Nordisk rotgravyr 1944.

Luddkolts äventyr. Nordisk rotogravyr 1945.

Ett år med småtrollen. Nordisk rotogravyr 1946.

Alfen Svanstipps lustiga spratt. Nordisk rotogravyr 1947.

Tass-Tass och svanstrollen. Nordisk rotogravyr 1948.

Plire och Luva. Nordisk rotogravyr 1949.
Sumpe-pojkens äventyr. Nordisk rotogravyr 1950.

Sotlugg och Linlugg på Skansen. Nordisk rotogravyr 1951.

Serien Våra djurbekanta: Kattungar och hundvalpar. Kärnan 1952.

Familjen Hare och syskonen Björn. Kärnan 1952.

En dag med lamm och smågrisar. Kärnan 1952.

Bland kycklingar och ankungar. Kärnan 1952.
Lill-Spjut och Tofsöra. Nordisk rotogravyr 1953.

Sotlugg och Linlugg i Puttilurien. Nordisk rotogravyr 1955.

Lasse Luggs äventyr. Nordisk rotogravyr 1957.

För vuxna:  
Ljusvandring. Seelig 1962.
Jord och ande. Seelig 1964.
Boken om Anders 1-3. Släktkrönika om Anders Fryxell. Proprius 1981, 1983, 1984.
Klintens kapell. 1986. 

Medverkan i antologier: 

Vår stad Filipstad. 7. Filipstads gille 1989.

Vår stad Filipstad. 8. Filipstads gille 1990. 

Utmärkelser: Filipstads kommuns kulturpris 1993.

Hemsida: www.karinfryxell.se

E-post för kontakt: am.appelberg@swipnet.se

En ovanligt klar och vacker oktobersöndag med blå himmel och frost i luften tog farbror Axel med sig Anders upp i domkyrkotornet. Domkyrkan var nyrappad från i somras och skinande vit. - De vandrade först uppför den trånga vindeltrappan, inbyggd i tornets nedre, tjocka murdel - runt, runt och uppåt flera varv till orgelläktarens nivå. Sedan fortsatte de på trästegar högre och högre, tills de nådde avsatsen, där klockorna och de stora torngluggarna öppnade utsikt åt alla fyra väderstrecken. - Hur kungligt var det inte här uppe! Hur strålande att se staden så högt från ovan - man fick känslan av att äga alltsammans. Alla hus var festligt brokiga i vitt, rött, grått och brunt - med skiffergrå, tegelröda eller gröna tak - det vill säga torvtak. Och så hela vida bygden runtomkring. Den blanka älven med sina två breda silverband och mot söder den solglittrande Hammarösjön, Vänerns havsvik, som skilde Hammarön från Värmlands fastland. Man anande också den disiga havshorisonten, som talade sitt sköna språk om oändligheten.

    De stod där båda två, fyrtioåringen och tioåringen, och såg och såg, utan att säga något, utan att störa varandra. De var fint samstämda och kände, att de var av samma blod. - Det var svårt att se sig mätt på det milsvida landskapet - men till slut vände sig Anders mot kyrkklockorna och började undersöka dem. Det var fyra klockor i olika storlekar, som hängde tunga och mäktiga i sina grova bjälkar. Det var inskriptioner gjutna på dem alla, på båda sidorna. Efter att ha studerat dem, visste Anders, att de tre mindre klockorna blivit omgjutna efter stadsbranden 1752. De bar alla en vers på svenska - Anders läste dem i tur och ordning.

På den största klockan stod: Under Gustaf IV Adolphs regering,
Då Friherre Arvid Nolken var Länets Höfdinge 
Och Doctor Olof Bjurbäck Stiftets Biskop,
Gjuten 1803 af Gerhard Horner.

Ur Boken om Anders. Släktkrönika om Anders Fryxell. 

Detta författarporträtt är baserat på Margareta Wallin Wictorins artikel publicerat 2020-03-02 i Svenskt kvinnohistoriskt lexikon
www.skbl.se/sv/artikel/KarinFryxell, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Margareta Wallin Wictorin), hämtad 2024-05-18.