Margit Geijer

 

Personligt: Margit Geijer föddes 1910 i sina morföräldrars hemstad Helsingfors. Fadern var Gösta Geijer värmlänning, kompositör och musiker. Modern Signe Vallgren var sopransångerska vars släkt kom från Värmland. Tillsammans turnerade de med uppskattade musikhistoriska föreläsningar kryddade med sång och musik. Föräldrarna dog tragiskt nog tidigt. Som treåring kom Margit till officersfamiljen Brita och Frans Göthlin i Karlstad och blev deras älskade och lite bortskämda adoptivdotter. Margit har ofta återvänt till barndomen i sina böcker.

   Margit var konstnärligt begåvad. Hon gick i teaterskola, studerade skulptur och utbildades till pianist. Hon växte upp  i Karlstad och i Kristinehamn.

Efter avslutad utbildning engagerades Margit Geijer vid Mindre Teatern i Stockholm där hon bland annat medverkade i Norrtullsligan och Kontraband (1930). Geijer gav emellertid upp karriären och återvände till adoptivföräldrarna som nu flyttat till Kristinehamn.

   När hon gifte sig med amanuensen Folke Råberg lämnade hon Värmland och flyttade med honom till Stockholm dit också hennes föräldrar följde med. De fick en dotter men äktenskapet höll inte.

   Hon började skriva på försök. Hennes debutbok Resa i Arkadien togs väl emot, bland annat med ett bildreportage i tidskriften Idun. Hon skulpterade samtidigt hemma i bostaden och sålde sina verk till konsthandlare.  

 Margit gifte sedan om sig med Axel Stenberg som var stadsingenjör i Katrineholm. På så sätt kom hon till Sörmland.  Tillsammans köpte de den gamla 1600-talsgården Ekeby som de rustade upp. Naturen där liknade barndomens Värmland. 

   Margit levde efter Axels död ensam i närmare 20 år. Men en dag träffade hon Olle som varit den stora ungdomskärleken 63 år tidigare. De fick några lyckliga år tillsammans. Margit sa: mitt livs stora kärlek och Olle sa: Hon är min livgiverska.

   Trots att hon drabbades av stroke kunde hon med sin Olles hjälp slutföra sin sista bok. Boken utkommer postumt under hösten 2001 på Axplocks förlag. Den handlar om hennes liv. Från uppväxten i Värmland, tiden i Stockholm till livet på den gamla gården i Sörmland och djuren som följde henne.

   Efter Olles död tappade Margit livslusten och efter ytterligare en stroke avled hon i oktober 1997. Hon ligger begravd i den Göthlinska familjegraven i Karlstad.

   Margit Geijer var en produktiv författare. Förutom en mängd noveller och kåserier skrev hon 17 böcker.

   Margit Geijer kände varmt för miljön, ett engagemang som sannolikt präglats av faderns intresse för ämnet. Hon var medlem av såväl Svenska Naturskyddsföreningen, Föreningen mot plågsamma djurförsök som Rädda Elefanterna. Hon turnerade i landet och kåserade om och för en levande natur med ett rikt djurliv. Miljöengagemanget lyser igenom i många av hennes böcker. 

Litteraturgenre: Natur- och barnböcker, historia.

Utgivna böcker:

Resa i Arkadie.n Gebers 1949

Vårvind. Gebers 1954

Kerstin Jim och farbror Storm. Gebers 1955

Granne med Räven. Hökerbergs 1963

Skallberget. Hökerbergs 1964

Kvinnor. Hökerbergs 1965

Mormor går i gräset. Hökerbergs 1967

Sommar på Ekeby. Rabén & Sjögren 1967

Djuren i Ekebyskogen. Rabén & Sjögren 1969

Björnjakten. Hökerbergs 1969

Grårulta, och andra djur i Ekebyskogen. Rabén & Sjögren 1974

De gjorde uppror, Forum 1975

Marja. Forum 1977

Klara och Skallbergsvargarna. Liber 1986

Lustgården. Carlssons 1991

Brytningsår. Carlssons 1993
Vägen till Ekeby. Postumt. Axplock 2001

Radiopjäs: Sista vårterminen 

Översatt till: Tyska

Medlem av: Margit Geijer var från 1955 fram till sin bortgång 1997 medlem av Sveriges Författarförbund.

Utmärkelser:

Södermanlands läns kulturstipendium

Litteraturfrämjandets stipendium (för boken Djuren i Ekebyskogen)

Epilobium nickar sakta ovan det svartvimplade ängsgräset. Fjärilar fladdrar och bin surrar kring deras lila blomställningar, dricker sig rusiga av honung...

Den, som alltid finge stanna här! Aldrig mer trampa hårda gatstenar, aldrig mer stingas av onda ord, stirras ut av kalla hat-ögon... Bara vandra på stigar och mjuk mossa, sova på granrisbädd och höra Pan spela i skymningen.

Jag tror inte att hon är död. Jag tror hon lever – i den knotiga kastanjen, vars blad just nu bäddar sin höstligt prunkande matta, i det sträva vissnande gräset, som nästa vår står upp på nytt...

Jag tror hon blivit det hon önskade: Ett träd, en farande vind, en fågel i skogen.

Ur Resa i Arkadien