Bengt Hallgren

Bengt Hallgren. Foto: Mats Dahlberg

Personligt: Bengt Hallgren föddes i Arvika 1922 och avled 2017 i Lidingö. Teol. kand. i Uppsala 1949 och fil. lic. på en avhandling om Tegnér 1957. Lärare och lektor i svenska och religionskunskap vid Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm. Under åren som lärare författade han under sin lediga tid. Han har också varit medarbetare på några av Sveriges största tidningar.

Litteraturgenre: Facklitteratur och prosa.

Författarskap:

"Hallgren har fyra-fem stora litterära idoler – vilket framgår av hans ämnesval för böckerna: Luther för hans oräddhet, uppkäftighet och kraftfulla språk, Kielland för hans humor, Heine för hans djup och Tegnér för hans bitande ironi samt Valéry för hans aforismer." GP 5/3 -89.

"Hallgrens stilkonst liknar ingen annans - han har utvecklat en egen typ av prosaminiatyrer, som han lyckats fullända till mästerskap. Barndomsminnen blandas med kulturhistoriska, litterära och konsthistoriska betraktelser kryddade med politiska giftigheter. Hallgren är en lärd man och en god lokalpatriot och i flertalet av hans böcker finns Värmland med på något sätt" Lennart Bernesjö i Värmland i litteraturen.

Hundra år efter hans födelse den 12 december 1922 berättade Göran Bryntesson i en artikel i Arvika Nyheter:

"Bengt Hallgren  beskriver  själv i sin bok Arvika utgiven 1966 att: Det var en fröjd att växa upp i ett borgarhem i Arvika. Våra fäder var flinka minuthandlare och våra mödrar var milda hemmaänglar.

Fadern Knut Hallgren var delägare i Moberg och Hallgrens järnhandel vid torget. Om detta berättar han synnerligen trivsamt, med humor och distans, i sin bok Fars järnhandel.
Efter avslutad skolgång i Arvika studerade han vidare i Uppsala där han 1949 avlade Teologie Kandidatexamen och 1957 Filosofie Licentiat på en avhandling om Tegnér. Till Tegnér återkom han senare i boken Din galne, men redlige Tegnér.
Han arbetade under många år som lärare och lektor i svenska och religionskunskap på Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm.
Hans bildning är inte att ta miste på och han har en alldeles egen stilkonst. Man kan kalla dem för prosaminiatyrer, där han blandar barndomsminnen med kulturhistoriska, litterära och konsthistoriska betraktelser, inte sällan kryddade med politiska giftigheter. Han använder också den numera inte så helt ovanliga metoden, att blanda autentiskt stoff med fiktion. Verklighet och fantasi varvas på ett spirituellt och mycket listigt och ofta lustigt sätt.
Det är inte tråkigt att läsa Hallgren, tvärtom det är roande. Ibland blir man omtumlad och påverkad. Titlarna på hans böcker säger mycket om hans finurlighet och hans frihet i skrivandet, Som Heine i Paris, Leva Luther eller Omkring Alexander L Kielland.

 Det är uppenbart att nämnda herrar var lite av idoler för Hallgren. Han beundrade Luther för hans oräddhet, kraftfulla språk och uppkäftighet, Heine för hans filosofiska djup och Kielland för hans kreativa humor. Självklart var Esaias Tegnér också en författare som han beundrade, han skrev ju om honom i sin licentiatavhandling. Han imponerades av Tegnérs bitande, ofta förtäckta ironi.
För oss Jössehäringar är han också en utomordentlig skildrare av Värmland och särskilt då Jösse härad. I hans bok Arvikakvartetten lyfter han fram Arvika som den absolut mest unika platsen på jorden.

Arvika, drömstaden i Norden. Mitt i världen. En plats befolkad av luftartister, konstnärer, naturhumorister och eldsjälar, försedd med en fullt jordisk härskara rasande granna kvinnfolk med smala vrister och kjempepupper, getingmidja och honungslockar.

Hans debutbok Arvika utgiven 1966 inleds med orden: Arvika är den enda staden i Sverige som ligger vid en fjord. Andhämtningen blir lite lättare där. Han ger oss underbara berättelser och anekdoter och den tidens profiler och stofiler i staden passerar revy, en efter en och de lämnar spår och leenden efter sig. I sin fars järnhandel hade han ett perfekt skyltfönster att skåda igenom och se vad som hände i staden. Det är så att det så kallade ”Jössehärskynnet”, om det nu finns något sådant, här kommer i sin prydno.
Någon har sagt om Hallgren, att han är en mästare i spiritualiteter. Han exalterar i lustifikationer med satiriska underskruvar, samtidigt som han förmedlar en stor portion lärdom. Och han är en med pennan kämpande humanist som bjuder aktivt motstånd mot allsköns dumhet och förflackning. Han befinner sig i den filosofiska världen tillsammans med Nietsche eller ger oss historiska perspektiv i den märkliga boken .
Som läsare får man hela tiden fundera på var man befinner sig, är det i verkligheten eller är det i en av Hallgrens spirituella skrönor. Har man läst Hallgren är man en lyckligare och mer  road människa än vad man annars skulle vara, och har man inte läst honom, har man nånting att se fram emot.
Han var produktiv, hans bibliografi omfattar 24 titlar, utkomna mellan 1966 och 2002, dessutom har han medverkat i en rad antologier och han har själv varit redaktör för en, Röster i Värmland, som kom ut 1994. I den lyfter han fram flera av landskapets författare, alla inte så kända. Han förekom också ofta i artiklar, kåserier och recensioner i dags- och kvällspressen.
I sina böcker påvisar han sin kärlek till sin barndoms stad. Tillsammans med den nästintill jämnårige Reidar Nordenberg må han räknas till de skriftställare som verkligen med liv och lust, allramest och allrabäst beskrivit Arvika, både stadens infrastruktur och stadens själ.
Göran Bryntesson avslutar sin artikel i Arvika Nyheter med denna vers:

En vers om Hallgren

Hallgrens penna hade en vass spets,
när han beskrev småstadens innersta krets,
gubbar och gummor i stadens kärna
som han lärde oss känna, mer än gärna.
Hans berättelsesfär
startade i faderns järnaffär,
han hade en lust att förtälja
och en drivkraft att försälja
en romantisk bild av en stad
vars själ och karaktär var lätt och glad.
Hans humor var exceptionell,
närmast akrobatisk spirituell
Men han dök också ner i filosofins djup
och kastade sig stundom ut över historiska stup,
och skrev ibland om personer
som inte alltid gav goda vibrationer.
Bildning hade han i högsta grad,
med flerfaldig akademisk grad,
och ett mycket levande intellekt
och en mycket välklädd språkdräkt.  

Utgivna böcker:  

Arvika. NWT 1966

Sådant är Värmland, Aurore! NWT 1967

Vänern runt. NWT 1968

Farfars honung. NWT 1969

Hitlerväder. NWT 1970

Glo inte så romantiskt! NWT 1971

Hundkyrka. NWT 1972

Din galne, men redlige Tegnér. Trevi 1972

Järtecken i Värmland. Trevi 1973

Hertigen av Värmland. NWT 1977

Till Hitler på 90-årsdagen. Alba 1979

Mitt Värmland. Med teckningar av Henrik Tikkanen. Alba 1980

Guds finger i Uppsala. Alba 1981

Som Heine i Paris. Alba 1982

Leva Luther. Alba 1983

Menuett med Adolf Fredrik. Alba 1983

Sigtunaleken. Alba 1985

Arvikakvartetten. Alba 1986

Skitt eller kanel. Omkring Alexander L. Kielland åren 1878-1906 Alba 1987

Kungliga Värmland. Tillsammans med Lars Löfgren. NWT 1989

Kan det ha varit Nietzsche? Alba 1990, En bok för alla 1999

Renässans. Bonnier Alba 1993

Fars järnhandel. Nordiska museet 1998

Synliga länkar. Carlsson 2002

Lidingöresan. Carlsson 2005

Medverkan i antologier:

Värmland förr och nu. Perspektiv på Värmland. Värmlands museum 1970

Värmland. Svenska turistföreningen 1985

Värmland i litteraturen. Sober 1985

Ditt Värmland .1. Länsstyrelsen i Värmland 1988

Ditt Värmland. 5. Länsstyrelsen i Värmland 1992

Röster i Värmland. Red., En bok för alla 1994

Övrigt: Artiklar, kåserier och recensioner i dags- och kvällspress.

Medlem av: Bengt Hallgren var medlem i Sveriges Författarförbund.

Arvika i Värmland är den enda stad i Sverige, som ligger vid en fjord. Andhämtningen blir lite lättare där. Man längtar dit från luften i huvudstaden. Men hembygdslängtan är en bedräglig känsla. Och romantikerns dilemma alltid en pendling mellan hem-ve och ut-ve.
  

   Det var en fröjd att växa upp i ett borgarhem i Arvika. Våra fäder var flinka minuthandlare, våra mödrar milda hemmaänglar. Anlagsuppsättningen var fin, men det var kinkigt att bli vuxen. Några av oss blev en smula avskärmade. En och annan stannade kvar i föräldrahemmet till döddagar.
  

   Vi vande oss att inte se framåt. Vi skojade med nuet och omvärlden, blev tidigt radoterande drömmare med hjärtat kvar i hemmet, i värmländsk 1800-talsromantik, och sekelslutets Jugendglädje i Jösse. Och den som sjöng den varmaste lovsången till Arvika blev chef för Livrustkammaren i Stockholm:
  

   - Om ni, min ärade läsare eller läsarinna, någon gång kommer till Arvika, så lägg märke till att det enkla vardagslivet i denna trivsamma lilla stad har mera färg över sig än på många andra håll. Det är en viss rytm i männens gång och ett konstnärligt svep över kvinnorna, som man inte ser någon annanstans.

Ur Arvika