Britta Hedén
Britta Hedén. Foto:
Privat
Personligt: Britta Hedén är född och uppvuxen i Arvika, men bott under flera år nere på västkusten och är numera en hemvändare som bor I Gunnarskog utanför Arvika. Närheten till de värmländska skogarna med naturen runt husknuten är platser som ger henne inspiration och ett lugn. Hon har en bakgrund som kemist och arbetade flera år i Stenungsund på processindustrin. Utbildade sig vidare till beteendevetare och har arbetat både privat och i kommunal verksamhet med HR och som utvecklare. Författandet har tillkommit på senare tid i hennes liv.
Litteraturgenre:
Skönlitteratur, romaner med historiskt tema
Författarskap:
Britta Hedén skriver själv om sitt författarskap: Min vision är att dela den kunskap jag fått och samtidigt ge läsaren en intressant och spännande upplevelse. Jag har även haft olika typer av föreläsningar där jag pratat om mina böcker, de olika kulturerna, resorna, visat bilder från de olika resorna men även som inspiration berättat om skrivandet och om processen kring att ge ut böckerna.
Mina båda romaner Inkaportalen – genom tid och rum och Arktiska portalen – den samiska kraften från norr bygger på historiska och kulturella fakta, vilka ger en trovärdig grund till och ramar in de fiktiva berättelserna om de glömda tidsportalerna. ”Efter mina resor till Peru var det som om historien själv ville skrivas”. Böckerna har tagit mig med på en fantastisk resa, både i andra kulturer och på resan från idé och text till färdig bok. Jag har den förmånen att inspirationen och berättelsen kommer till mig. Främst är det mina resor och möten med andra människor samt deras kunskap som gett mig inspiration till berättelserna. Sedan fyller jag på med en omfattande research och egen fantasi.
De två första romanerna i serien om De glömda tidsportalerna tar läsaren med på en svindlande resa i den gamla kunskapen och mystiska traditionerna i de båda ursprungsfolken Inkariket och den samiska kulturen. Samtidigt handlar de om en kvinnas utveckling från att vara vilse och utan framtidshopp, till att utvecklas och lära känna sin potential.
Jag tror att ursprungsfolkens kunskap och syn på naturen och dess resurser behövs i dagens samhälle mer än någonsin. Jag vill gärna inspirera läsaren, och bjuda på ett riktigt äventyr både i böckerna och på föreläsningarna.
Britta Hedén arbetar nu med sin tredje bok som kommer att handla om den mongoliska kulturen.
Utgivna böcker:
Inkaportalen – genom tid och rum. Vulkan 2017. Ny utgåva. Lassbo Förlag 2021
Arktiska portalen – den samiska kraften från norr. Lassbo Förlag 2021
Medlem av: Författarcentrum Väst
E-post:
Hemsida:
www.brittaheden.se.
Övrigt:
Facebook: Britta Heden författare https://www.facebook.com/BrittaHedenForfattare
Instagram: Britta Hedén
Lassbo förlag.
https://www.lassboforlag.se/brittaheden
Textutdrag:
Avsnitt ur Inkaportalen:
De renade sina kroppar med rök, hängde sina amuletter runt halsen och lade sig bredvid varandra i en djup urholkning i klippan. De höll varandras händer medan Miguel mässade en hymn som Annika upprepade, om och om igen. Först var allt stilla, men sedan började det blåsa. Med ett kraftigt dån drog en stormvirvel in i grottan och nu kunde hon inte tänka längre. Det var som om hela grottan plötsligt snurrade och slungade runt Annika som i en centrifug tills kroppen exploderade och löstes upp i atomer. Hennes kropp var borta, det vara bara medvetandet som höll ihop henne som person, och hon tänkte: Är det så här att dö? Mitt i turbulensen blev allt plötsligt tyst och tomt. Annika svävade som i ett vakuum och tyckte sig se stjärnor och planeter runt omkring, för att strax därefter åter tumlas runt och bli allt tyngre när kroppen började formas. Nu hade hon återigen en kropp. Hon kände sig mörbultad och en blixtrande huvudvärk gjorde att hon inte kunde göra något annat än att ligga still. En fackla på väggen lyste upp grottan. Miguel kom fram till henne med en dryck i en bägare. Efter en stund kände hon sig bättre, även om en känsla av illamående dröjde kvar. Miguel lade fram en kornblå tunika, sandaler och smycken åt henne. Med myndig röst förkunnade han att hennes namn nu var Tanika, och att hans namn var Michi. När Tanika tittade på Michi i hans tunika med guldtrådar och smycken såg hon samma man, men en man som nu utstrålade en helt annan makt och befogenhet.
Det var mörkt när de gick ut ur grottan, men stjärnorna och fullmånen lyste upp deras väg tillbaka upp till Machu Picchu. Det var en helt annan känsla att gå den branta stigen i mörkret. Allt luktade friskare, kändes klarare och luften runt omkring henne var lättare. Tanika följde Michi i tystnad och hon kände sig både yngre och lättare i kroppen än tidigare. Till slut var de framme. Det som tidigare varit ruiner var nu hus med stråtak och genom fönstren sipprade ljus ut. Tanika såg folk baka bröd i eldstädernas sken. Fast hon borde ha fått en chock kändes det som det mest naturliga i världen. Michi stannade upp utanför en dörr i det centrala området. Han berättade att detta var Soljungfrurnas hus och att Tanika hade sin bädd där. När han såg hennes rädsla skyndade han sig att tillägga:
”Jag är överstepräst här och du kommer att få ytterligare utbildning av mig utöver den du får i Soljungfrurnas hus. Vi kommer att träffas snart igen.” Michi gav henne en tillgiven klapp på kinden.
Avsnitt ur Arktiska portalen:
Den kvällen var det sameråd i lavvon och då satt de olika nåjderna i ring runt elden. Det var inte enbart samiska nåjder, utan det var även gäster från andra länder och gruppen bestod av både kvinnor och män. Annika tyckte det var intressant att man ville ha olika perspektiv både från andra kulturer och kön, men även synpunkter från de som satt runt om och lyssnade. Det skulle varit så på jobbet också, tänkte hon, där det oftast är den som pratar högst och har mest makt som får utrymme att prata. Här fanns mycket att lära för dagens samhälle. Temat för kvällen var hur de kunde stötta och skydda naturen. Pancho blev också inbjuden till rådet ihop med Annika som översatte till svenska.
Så var det till slut Panchos tur. Han ställde sig upp och såg sig majestätiskt om innan han började tala med hjälp av Annika som översatte allt eftersom:
”Vi måste vara rädda om moder jord för vi är likt små barn beroende av henne för näring, tröst och kunskap. Vad vore vi utan rent vatten att dricka och tvätta oss i? Vad vore vi utan träd och buskar som ger oss skugga, skydd och ved till värme? Vad vore vi utan djuren som ger oss glädje, men också mat? Vad vore vi utan färska och friska grönsaker, bär, frukter och örter? Vad vore vi utan en natur där vi kan vandra och uppleva naturens storslagenhet? Kan vi någonsin ersätta det med något annat? Det kommer inte att spela någon roll hur mycket pengar, land eller andra tillgångar du har om du inte har moder jords tillgångar. Vi är också naiva om vi tror att vi har så stor betydelse att moder jord kommer att gå under på grund av oss. Det är vi människor som försvinner likt andra tidigare kulturer och moder jord kommer bara att skaka av sig oss som parasiter på sin kropp och därefter repa sig som efter en tids sjukdom.”
När han hade talat var det så tyst att de skulle kunnat höra en knappnål falla. Allvaret och konsekvenserna av hans ord var tydliga och lämnade ingen oberörd.'
Författarporträtt sammanställt av författaren 2023.
Värmlandslitterära författarporträtt
Värmlandslitterära författarsällskap
