Torgny Karnstedt
Torgny Karnstedt. 2012. Foto: Lena Sewall.
J
ag har varit heltidsförfattare i 24 år nu. 26
september kom min senaste bok - Mannen som gick ut och kom in. I mars
fick jag Liv i Sveriges Trampcykelpris för mitt långvariga engagemang
för att sprida läsglädje bland barn och vuxna som har lång väg till
bokhyllorna. Den nya boken är ett led i detta arbete. Jag redovisar ett
30-årigt arbete i skolorna och berättar hur man kan öka lusten till det
skriva ordet. Förmodligen den roligaste boken jag gjort.
Torgny Karnstedt på sin
hemsida 2014.
Personligt:
Torgny Karnstedt är född 1952 i Uppsala. Uppväxt i Västerås och bosatt i
Arvika under åren 1979–2010. Teaterstudier i Norrköping.
Debuterade som författare 1977 med succéromanen Slamfarmen, en
berättelse om en ung killes fabriksliv
Kombinerade länge industriarbete och skrivande men är verksam som
författare sedan 1989. Flitig anlitad och uppskattad föreläsare om
människans behov av språk och böcker, om språkets betydelse för vår
identitet, självkänsla och verklighetsuppfattning.
Litteraturgenre:
Skönlitteratur för vuxna och ungdomar, facklitteratur och dokumentation.
Författarskap:
Torgny Karnstedts författarskap har från sin början varit inriktad på
behovet av ett eget språk. Utifrån sin arbetarbakgrund har han haft en
drivkraft att uttrycka sig och sina erfarenheter. I centrum står
människans behov av identitet och delaktighet. Arbete, kärlek och
solidaritet är några nyckelbegrepp. Han stil har betraktats som
”livfull, otålig, okonstlat självmedveten” (Lars Andersson, 1977 om
debutromanen Slamfarmen).
I
sina två senaste verk skildrar han ett stycke svensk historia utifrån
två olika metallavdelningars liv, Smedjebacken och Avesta. Att känna sin
historia är, menar Karnstedt, betydelsefullt för att veta vem man är och
vart man är på väg.
En
viktig utlöpare av författarskapet är Torgnys vittomfattande
läsfrämjande insatser. Torgny är kanske en av landets mest anlitade
förläsare i en rad olika sammanhang där barn och ungdomars behov av
språk belyses. Han besöker ofta skolans värld där han synliggör språket
och litteraturen. ”Han har en sällsynt god förmåga att nå ungdomar och
kommunicera om läsandets betydelse i ett modern samhälle” (Ur
motiveringen till Läsfrämjandepriset av föreningen En Bok För Allas
Vänner, 1995)
Utgivna böcker:
Slamfarmen.
1977.
Albanien - inte bara berg.
1981.
I
själva verket.
1986.
Gnistskärmen
. 1990.
Låtsaskungen.
1995, pocketuppl, 1999.
Jag
har ett språk
. 1997.
Minnet av vår framtid.
2002
Vi
väljer vår framtid.
2004.
Röster från Gropen. Hofors Metall 100 år.
Svenska
metallindustriarbetareförbundet. Avdelning 169 2007.
Tro, hopp och
jävelskap. Karnstedt 2010.
Mitt namn är Kocki. En berättelse bearbetad av Torgny
Karnstedt . Författare: Oskar Larsson. Karnstedt 2011.
Mannen som gick in och kom ut. Karnstedt 2013.
Karlssons pojke. Karnstedts förlag, 2016
Medverkan i antologier:
Läsfeber.
Redaktör, 1990.
21
nästan sanna berättelser.
Redaktör, 1996.
Dramatik:
Synvillan,
scenpjäs. 1979.
Råsopen, TV-pjäs. 1987.
Utmärkelser:
Tidskriften Vi:s litteraturpris 1977
Västerås kommuns kulturstipendium 1979
LO:s kulturstipendium 1984
Grafiska fackförbundets kulturstipendium 1989
Landstinget i Värmlands Frödingstipendium 1990
Byggnadsarbetareförbundets kulturstipendium 1991
Årets läsfrämjare En bok för allas vänner 1995
Nils Parlingpriset 1996.
Medlem av:
Sveriges Författarförbund,
Värmländska Författarsällskapet,
Författarcentrum Väst
,
Föreningen Arbetarskrivare.
Övrigt:
Torgny Karnstedts föreläsningar riktar sig till grundskolan, gymnasiet,
högskolor, universitet, folkhögskolor samt företag där man önskar
behandla olika frågor av språk och kommunikation.
De riktar sig även mot
alla former av vuxenutbildning, uppdragsutbildning och fortbildning,
till bibliotek, föreningsliv och studiecirklar. Torgny erbjuder dessutom
handledning vid olika former av skrivarverkstäder och skrivarkurser. De
sker både på plats och på distans.
Läs mer:
Klicka här för att läsa mer om
Torgny Karnstedt på hans egen hemsida.
Torgny Karnstedt. På Värmländska bokmässan
2013. Foto: Eva Fredriksson.
Ur
Jag har ett språk:
När
biblioteket hemma i Arvika skulle fira ett jubileum fick jag en
förfrågan om jag ville föreläsa för en gymnasieklass. De tänkte sig en
klass från Solbergaskolan, stadens teoretiska gymnasium som är vackert
beläget på höjden intill kyrkan och med utsikt över staden och
Glafsfjordens innersta del.
Jag accepterade men sa att jag också ville träffa en klass från
Taserudsskolan, ortens praktiska gymnasium som ligger i utkanten av
staden intill riksväg 61 och med närhet till en Shellmack och en
korvkiosk.
Först kom den teoretiska klassen. Stolar stod uppställda i
tidningshörnan och jag pratade om biblioteket, böcker och vårt behov av
språk. Någonstans mitt i föreläsningen frågade jag hur många som hade
eget lånekort. Det visade sig vara alla utom två.
Nästa dag ramlade trettio killar från fordons- och
verkstadsprogrammet in, de flesta med keps på huvudet och joggingskor på
fötterna.
–
Va
fan är det här för jävla ställe?
–
Det
är ett bibliotek, upplyste jag.
Jag berättade min historia igen och ställde samma fråga
som dagen innan.
–
Hur
många är det som har lånekort?
Två räckte upp handen.
–
Ni
sitter i en skattkammare och har alltså ingen skattkarta.
De såg på mig som om jag inte var vid mina sinnens fulla bruk.
Jag tog den som jag betraktade som den största tvivlaren och ledde honom
bort till datorn. De andra följde med.
–Knappa
in vad det är du vill ha tag i.
Han sken upp.
–Vad
som helst?
–Visst.
Vad som helst.
Han skrev:
HUSTLER
Genast upplyste skärmen honom om att det fanns 0 exemplar
av Hustler på Arvika bibliotek.
Ett snett leende från killen i kepsen.
–
Det
var väl det jag visste.
–
Det
fattar du väl att biblioteket inte kan köpa in amerikanska
porrtidningar, sa jag. Pröva något nytt.
Han tryckte.
SEX
Det kom upp femtionio titlar, tjugo åt gången. Han bläddrade lite
förstrött.
–
Du
kan pröva med kärlek också, sa jag.
–
Tror
du vi har tid med sånt, sa han.
Bakom honom stod en stabil kille med uppkavlade ärmar och
skinnväst.
–
Slå
på lastbilar för fan, sa han.
Fyrtiotvå titlar rullade fram.
–Var
fan står dom?
Han gick därifrån med en försvarlig bunt under armen. Och ett eget
lånekort.
|