Kristina Lantto-Toffe

Personligt: Kristina Lantto-Toffe är född 1927 i Tornedalen men sedan länge bosatt i Värmland. Efter avslutad utbildning vid Socialvårdsförbundsinstitutet i Stockholm var hon verksam som ålderdomshemsföreståndare 1958-61.

Litteraturgenre: Skriver för barn om såväl ljusa som svåra minnen från barndomen i Tornedalen. Skriver också lyrik.

Utgivna böcker:  

Nära ting 1 och 2. Egen utgivning 1967

Lycka i kvadrat. Egen utgivning 1971

Tuu, tuu, tupakkarulla. Kaamos 1994

Medverkan i antologier:

Antologi 1978. Värmländska författarsällskapet 1978
Jubileumsantologi. Värmländska författarsällskapet 1994

Medlem av: Värmländska författarsällskapet.

Elina och hennes syster Enni hade kommit till arbetsstugan i Junosuando på hösten, för det var där i sockenskolan som Elina sjöng för sina klasskamrater. Far hade följt flickorna de första tio kilometerna. Där skulle en droska möta dem. Det fanns ingen bilväg till byn, Keräntöjärvi, varifrån Elina och hennes syster kom. Inte än, men far sa att till nästa sommar då var det säkert bilväg ända fram till byn. Far ledde en cykel, för det var lite packning med. Elina, som var minst, fick sitta på pakethållaren, för hon blev trött i benen. Enni hon fick gå bredvid. Fast ibland blev hon långt efter för att visa att även hon var trött.
   
    Efter några kilometer kom man fram till en myr och då måste Elina stiga av cykeln. Över myren gick spångvägen och den var inte så bred att man kunde leda cykeln. Det var knappt att man kunde hålla balansen när man gick efter varandra. Far tog cykeln över axeln och Elina fick hålla far i vadmalsblusen. Enni gick före far. Hon hade gått där förr, så hon var inte rädd. Myren var på sina ställen alldeles bottenlös och det var inte roligt att ramla vid sidan av spången. Far berättade att vår bästa mjölkko hade gått ner sig i denna myr. Snart var vi på den andra sidan och där var vägen bred och fin. Elina började sjunga:
— Tuu, tuu tupakka rulla...
   
   Nu fick Enni sitta på pakethållaren, men Elina fick sitta på styrstången, alldeles nära far. Tänk om hon fick sitta där hela vägen. Så tryggt det kändes att få trycka sig mot fars breda bröst.
   
   Elina tänkte på mor. Hon hade sett så ledsen ut hela morgonen. Ibland tog hon sig åt ögat. Det var inte ofta man såg mor gråta. Mor hon var så tjock och god, det var skönt att få krypa upp i hennes famn och gömma huvudet vid hennes stora, tunga bröst.

Ur Tuu, tuu, tupakkarulla