Peter Lenken

Personligt: Peter Lenken är född 1949 i Arvika. Journalist på Göteborgs-Posten sedan 1978: reporter, redaktör för kåserisidan, featurechef och nu krönikör på den Västsvenska redaktionen.

Litteraturgenre: Det litterära reportaget.

Utgivna böcker:  

Städer och Ställen. Heidrun 1994

Ur kurs i kanalen (tillsammans med Bengt Bendix, Anders Franck och Tomas Karlsson). Göteborgs-Posten 1995

100 oktan Dalsland (tillsammans med Bengt Bendix, Anders Franck och Tomas Karlsson). Tre böcker 1998

Värsta humorn. Tre böcker 2000

Boken om Västra Götaland (medarbetare). Warne 2000)

Mauritius - och de som hade vägarna förbi. Warne 2001

Skymningsglöden. Roman. 2007
 

Medverkan i antologier:
En bok om Arvika. 1986
Vargen som missade bussen. Heidrun 1997

Övrigt: Uppläsning av egna texter - inspirationsaftnar för skrivare och journalister om reportageskrivande – textkritik

Peter Lenken hälsar på hos sina förläggare Gun-Britt Karlsson och Bengt Berg vid Heidruns bokbord på Värmländska bokmässan 2013. Foto: Lena Sewall.

I början av 60-talet var Arvika den stad i landet som hade flest korvkiosker per invånare. Arvika var Sveriges Korvkiosk.

   Längs Kyrkogatan låg ett pärlband av korvkiosker; lika tätt som nattklubbarna i Las Vegas.

   I backen vid Tivoliplatsen fanns en kiosk på hjul. En gång låste några pojkar in korvgubben och puttade kiosken nerför backen. Senapen skvätte på väggarna och korvarna svävade tyngdlösa i spadet. Färden varade i tio sekunder, men för mannen i den fyrkantiga kapseln var resan oändlig. Femton kokta och tjugo skinnfria gick itu. Gubben bröt benet.

   I stadsparken låg Torpmans med hemmagjord senap, tillverkad i största hemlighet bakom nerdragna rullgardiner. Vid Lindbloms plåtslageri, mittemot nuvarande ICA-grillen, fanns en korvkiosk av den klassiska modellen i ljust randigt trä med zinkdisk. Specialen kostade 1:25. På torget stod en ambulerande korvkiosk som ägaren drog hem till en gård i närheten varje kväll.
  

   Vid busscentralen låg också en korvkiosk - en välsignelse för hungriga resenärer som skulle med Brättnebussen. Men ett stenkast därifrån, mittemot Saga-biografen, fanns en korvkiosk som, åtminstone för ungdomen, var den i särklass mest betydelsefulla av dem alla. Det var mer än en korvkiosk, det var en helig plats: Bengtssons.
  

 På lördagkvällarna var den öppen till den siste korvätaren larvade hemåt. Det kunde vara klockan tre på natten eller ännu senare. Bengtssons hade stans bästa mos och gurksalladen gick inte heller av för hackor.


   Kring Bengtssons korvkiosk kretsade det som var betydelsefullt i livet för ungdomarna i Arvika: kôrv och kärlek. Och fanns inte det senare, så fanns det förra i obegränsad omfattning att trösta sig med.


   Nu geck ho! E mosbrecke te!

Ur Städer och ställen