Föreningen Värmlandslitteratur - böcker om Värmland

Minnesord vid Lisa Mölleruds begravning

den 11 april 2013

Efter en fil.kand. vid Stockholms högskola och bibliotekarieutbildning fick hon 1943 tjänst på Karlstads stadsbibliotek, som då hade sina lokaler på Kungsgatan 1.

Trettio år senare, 1973 kunde hon som med stolthet uppleva invigningen av det nuvarande Bibliotekshuset. Om hennes chef, Ragnar Ljung var visionären i planeringsarbetet, så var Lisa Möllerud praktikern med tumstocken som ständigt arbetsredskap. Resultatet kan Karlstadsborna glädja sig åt idag.

1974 blev hon länsbibliotekarie och avgick med pension 1981. Hennes glada och lättsamma sätt tillsammans med ett gediget bibliotekskunnande gjorde henne till en både omtyckt och respekterad chef. Hon hade ett personligt och kamratligt förhållande till sin personal och aldrig långt till skratt och glada infall. Hon var också den sorts chef som aldrig drog sig för att rycka in på alla områden, om så behövdes.

Som länsbibliotekarie fortsatte Lisa traditionen från Ragnar Ljungs tid att årligen anordna en studieresa för länets bibliotekspersonal. Det var uppskattade inslag i vardagen att få besöka andra bibliotek i Sverige och Norden och hämta inspiration till det dagliga arbetet på hemmaplan.

Efter pensioneringen har Lisa högt upp i åren lett uppskattade läsecirklar. Som bibliotekarie hade hon en gedigen bokkännedom, inte minst om svensk lyrik, som hon kunde förmedla till andra. Ett annat och ovanligare intresse var hästar. Lisa har nämligen sina rötter i Nordmarken, Värmlands hästcentrum och var känd i den svenska biblioteksvärlden som ”den ridande bibliotekarien” med egen ridhäst, Rubin.

* * *

Så några mer personliga minnen av Lisa. Under en del år satt vi nästan varje arbetsdag tillsammans, Lisa, Brita Hellgren och jag. Vi utgjorde väl det som idag heter ”ledningsgrupp”. Visst hade vi våra diskussioner. Inte ens på den tiden var det gott om pengar. Men vi var professionella och jag minns aldrig att det sades några hårda ord oss emellan.

Vi blev aldrig direkt familjära, men vi förstod, Lisa och jag, att vi hade mycket gemensamt. Vi var båda ensambarn med pappor som var gamla när vi föddes. Att vi hade en liten familj.

Lisa hade glädjen att kunna leva tillsammans med sin mamma under många år. Äldre kolleger har berättat fina historier om henne. När hon dog, var ju Lisa nästan ensam i sin familj. Då var det värdefullt att hon hade så många vänner – vänner som fanns kvar hela livet.

Lisa behöll hela livet lite av barnet i sig. Hon kunde, om något gick henne emot, bli så där trumpen som barn blir – men det gick snabbt över. Oftast var hon glad som barn är. Fast lite självisk som barn är, kunde hon vara ibland.

Lisa hade mycken humor. Många skratt i livet kan vi tacka henne för. Hon kunde också konsten att krydda språket med något kraftuttryck, när hon kände så.

Bland många minnen av Lisa är det ett som jag särskilt minns. Jag var toastmaster på festen, när Lisa slutade och avtackades som länsbibliotekarie. Jag hade medfört en gonggong. Jag slår på gonggongen och utropar ”Gåvorna överlämnas!” Då blev Lisa lika förtjust som ett barn, när tomten kommer. Många gånger efteråt påminde Lisa mig om detta – ”Tänk vad roligt det var när du sa gåvorna överlämnas!”

KJELL FREDRIKSSON