Reidar Nordenberg

Personligt: Reidar Nordenberg föddes i Arvika 1923 och kom redan i unga år att utveckla sin skrivande ådra. Han började som journalist på Arvika Tidning, var anställd på Nya Wermlands-Tidningen i Karlstad 1949-73 med film och litteratur som specialitet, chefredaktör för Arvika Nyheter 1974-1984. Under 25 års tid 1961-1985 var han även ansvarig för bokutgivningen på NWT:s Förlag i Karlstad och 1968-1991 ledamot av Frödingsällskapets litteraturnämnd. Reidar Nordenberg avled 2009 vid 85 års ålder.

Författarskap: Om Reidar Nordenbergs författarskap skrev Mats Dahlberg i februari 2009 i Nya Wermlands-Tidningen.

Litteraturgenre: Prosa.

Utgivna böcker:

10 värmländska författare. Red. NWT 1961

Lönnträdet. W&W 1965.
Du Joakim. W&W 1966
Resenärerna. W&W1967
Hjärtspecialisten. W&W 1971

Om Arvika. Red., 1986
Fågelmannens välde. 1992

Stjärnbaneret. 1994

På startlinjen. 1996
Längs min väg. 1999
Adressaten okänd. 2001.

Antologier:

Gränsland. Värmländsk lyrik och prosa Värmländska diktarporträtt. Red: Reidar Nordenberg ( Knut Warmland NWT 1963
 

Utmärkelser:
Karlstad stads kulturpris till Gustaf Frödings minne,
Arvika kommuns kulturpris 1997.

Medlem av: Sveriges Författarförbund.

I Knut Olssons speceriaffär i en trång liten källare vid Kyrkbron hade Oddvar och jag redan tidigare på dagen fått en försmak av vad som komma skulle. Där fick vi nämligen provsmaka de olika smörslagorna.


      - Det ska inte vara för salt, förmanade oss mor när hon gjorde upp listan över inköp. Tänk på det!

      Och Oddvar och jag smakade och smakade. Smörslagorna var formade likt stora pumpor och vi fick små tunna skivor att smaka på. Vi tog inte bara en utan minst två gånger av varje.

      Så nickade vi slutligen samfällt och sa med övertygelse:

     - Dä smöre va gott! Dä tar vi!

      Skyndade sedan till charkuteriaffären i en källare på Kyrkogatan, alldeles nedanför Agnetebergs gård, och köpte rökt korv, specialskuren i skärmaskinen. 

      Mor bredde våra smörgåsar och lade en korvskiva på till var och en.

      Som vanligt åt jag först upp brödet runt omkring korven, njöt av den härliga lukten, och var slutligen den ende som hade hela korvskivan kvar med ett litet stycke rundtuggat bröd under.

      Ofta kunde jag fantisera om att äta upp bara brödet och därefter gömma korvskivan i skafferiet så jag kunde njuta av den också nästa dag, första dagen bara som en luktsensation. Men begäret att äta upp allt på en gång blev mig alltid övermäktigt.

      Mina syskon såg avundsjukt på mig när jag ljudligt smackande slutligen åt upp det runda

Ur På startlinjen