Ingmar Norlén
Ingmar Norlén 2013. Vid
invigningen av en minnessten över Johnny Bode på Limhamns kyrkogård den
25 juli 2013. Foto: Fredrik Tersmeden.
Personligt:
Ingmar Norlén föddes i Järnskog i västra Värmland 1953,
avled 2014
i
Arvika.
Han var verksam
som journalist och verkade vid bland annat Arvika Nyheter,
Karlstads-Tidningen, Tidningen Folket och Göteborgs-Posten,
det senare under tolv år. Han medverkade även i veckotidningar som
Allers och Hemmets Journal.
Som författare skrev Norlén främst
biografier, gärna om personer inom svensk underhållning såsom Calle
Jularbo, Bertil Boo och Ray Adams. Inte minst blev han känd för sina två
biografier om Johnny Bode (den ena skriven i samarbete med Bengt
Nyquist), en artist som Norlén varit den siste att intervjua, och som
han hjälpte till att rädda ur den glömska som varit resultatet av att
Bode i decennier bojkottats av svensk media och underhållningsvärld. För
dessa insatser utsågs Norlén 2009 till den förste hedersledamoten i det
nygrundade Johnny Bode-sällskapet. Han var även under sina sista år
ordförande i Johnny Bode-Delgadas stiftelse.
2005 grundade Norlén med journalistkollegan
Sten Slottner det Kristinehamnsbaserade förlaget Norlén & Slottner, men
lämnade efter några år detta för att återgå till journalistiken.
Litteraturgenre:
Biografier och facklitteratur.
Utgivna böcker:
Herre
i frack. Berättelsen om Johnny Bode
(tillsammans med Bengt Nyqvist). Carlsson 1991.
Förbannade Ekström.
Biografi om författaren Per Olof Ekström. Carlsson 1993.
Nordens Mata Hari.
Essäsamling. Carlsson 1995.
Hör
min sång.
Boken om Ray Adams. Gondolin 2001.
Jakten på Johnny Bode.
Carlsson 2003.
Calle Jularbo - tidernas dragspelskung.
Bokförlaget Norlén & Slottner 2005.
Medverkan i antologier:
Odling för tanken.
Carlssons 1993.
Söpple
från Forntid till Nutid.
Söpple
Forsknings- och utvecklingsgrupp 1998.
Oförtrutet.
Carlssons 2003.
Utmärkelser:
Per
Lindekrantz stipendium 1994,
Vänersborgs kommuns kulturstipendium 1999.
Medlem av:
Sveriges författarförbund.
Övrigt:
Författarbesök och föreläsningar.
För
människorna på södra Dal etablerade sig Per Olof snabbt som "författarn".
De flesta som titulerade honom så gjorde det knappast med vördnad i
rösten. Ytterst få använde ordet som en neutral benämning på en person
som skriver böcker. Nej, de flesta spottade fram ordet med en ton av
förakt men också med ett betydande mått av rädsla. Den som kan skriva
kan ju vara farlig...
- Se, där kommer han, författarn...
Många
av grannarna - främst Per Olofs ovänner och vedersakare - upptäckte att
de blivit karikerade i Den ensamme. Likadant skulle det bli i de flesta
av hans böcker framöver. Sådana som han hade ett horn i sidan till fick
låna ut delar av sin personlighet eller sitt yttre till
romangestalterna. Och det var oftast inga vänliga porträtt.
Varje gång en ny bok kom ut satt de med skräcken lysande i blicken och
lusläste sidorna för att undersöka om de själva eller någon de kände
möjligen kunde utkristalliseras bland de diktande personerna.
Ur
Förbannade Ekström
|