Lotta Olsson i DN 2023-05-17:

Inger Sandberg var en skarp iakttagare bakom Lilla spöket Laban

Inger Sandberg var ena halvan av Inger-och-Lasse, bilderboksparet som bland annat gjorde böckerna om Lilla Anna, Pulvret och Tummen. Hon ansåg sig vara lat, men skrev över hundra bilderböcker som maken illustrerade.

Hon var lätt att umgås med, barnboksförfattaren Inger Sandberg, alltid vänlig och uppmärksam. Och framför allt rolig, förstås: full av bra historier, ”det är för att jag är värmlänning”. Hon kunde göra om nästan vilka erfarenheter som helst till absurda oneliners. Som det där med åldrandet, när hon fyllde åttio. Då hade hon blivit änka och tyckte att det var bra att hon hade blivit så svag i händerna.

– Jag har sagt till barnen att jag i alla fall aldrig kan bli alkoholist, för jag får inte upp kapsylerna, sa hon den gången.

Humorn var hennes beprövade sätt att hantera svårigheter, även efter maken Lasses bortgång. De levde tillsammans i femtioåtta år, och när Lasse dog slutade Inger skriva. Det var ju han som alltid arbetade, brukade hon säga, själv ansåg hon sig vara rätt lat.

Det fanns mer bakom, för det handlade till viss del om dåligt självförtroende. Hon behövde Lasses uppmuntran för att våga, trots alla framgångar. Och Lasse behövde henne minst lika mycket, det var hon som strukturerade berättelserna och visste hur man skrev när bilden skulle samspela med texten. Inger var ingen utpräglad textmänniska utan hade även gedigna kunskaper om bild och form.

Inger Sandberg hade den osvikliga förmågan att göra en text så koncentrerad att den framstod som mycket enkel

De var alltid bäst tillsammans, Inger och Lasse Sandberg, långt före debuten med ”Fåret Ullrik får medalj” 1953. De skrev sagor som publicerades i tidningar som Vi, och gjorde böcker av de bästa sagorna.

Självklart fångades de upp av det legendariska barnboksförlaget Rabén & Sjögren, i en tid när Sverige exploderade av begåvade barnboksförfattare och illustratörer. Astrid Lindgren var förlagsredaktör på Rabén & Sjögren, allt var möjligt och det gick att göra hur mycket barnkultur som helst. Det var en guldålder, och de olika konstarterna befruktade varandra.

Inger Sandberg beskrev det alltid som att det var Lasse som drev på. Han hade börjat som skämttecknare men tyckte att det var viktigare att ge barn bra kultur, och ville att Inger skulle skriva texterna. Så då gjorde hon det.

Inger-och-Lasse blev snart ett begrepp i barnkulturvärlden, och böckerna om Lilla spöket Laban, Lilla Anna, Pulvret, Tummen och alla de andra spreds inte bara över hela Sverige, utan ut i världen. (Han heter till exempel The little ghost Godfrey på engelska, Laban). Inger och Lasse uppmärksammades och fick rader av priser, och Inger arbetade även internationellt som ”gästförfattare” i åtskilliga länder.

Rätt imponerande, för den som ansåg sig själv att vara lat.

Från början var Inger Sandberg en medelklassflicka från Karlstad som åkte till Stockholm och umgicks med konstnärer. Hon och Lasse möttes på krogen, och sedan höll de brevkontakt när Inger var tillbaka i Karlstad. De berättade med förtjusning om hur de bestämde sig för att gifta sig men inte kände igen varandra när Inger kom med tåget till Stockholm.

– Det blev lättare efter de första tio åren, när vi hade lärt känna varandra, sa Inger spefullt.

Hon utbildade sig till lärare, och pedagogiken fanns alltid som en grund i böckerna. Bra barnböcker ska vara både pedagogiska och konstnärliga, ansåg de båda två, och lyckades genomgående hålla en hög standard i sina böcker.

Inger Sandberg hade den osvikliga förmågan att göra en text så koncentrerad att den framstod som mycket enkel, ungefär på samma sätt som Gunilla Bergström senare skulle arbeta. Inte alla begrep det hårda arbete som låg bakom, och inte alla såg den skarpa iakttagaren som dolde sig bakom Inger Sandbergs vänliga uppsyn.

Hon var en förebild på många sätt, och har betytt mycket för nutidens bilderboksförfattare. Få kan citera ens en enda rad av henne, för hon skrev inte på det sättet.

Men alla har ju läst henne.

 

En linje

Inger Sandberg 1930–2023

Född i Karlstad 2 augusti 1930.

Gifte sig med skämttecknaren Lasse Sandberg 1950 och levde med honom till hans död 2008.

Utbildade sig till småskollärare i Strängnäs.

Fick första barnet 1952, sedan ytterligare två som alla finns med i böckerna.

Skrev över hundra böcker tillsammans med Lasse Sandberg (”Är det så många? jag har aldrig räknat dem.”)

De debuterade 1953 med ”Fåret Ullrik får medalj”, men fick sitt genombrott 1964 med första boken om Lilla Anna, ”Vad Anna fick se”. ”Lilla Spöket Laban” (1965) blev deras största succé, men även böckerna om Pulvret och Tummen har nått stor publik.

De arbetade alltid med böcker för mindre barn, och uppmärksammade framför allt lekens och fantasins betydelse. Men de var bland de första som skrev om en känslig pojke, långt från alla hjältar i äventyrsböcker. Läser man deras böcker hittar man också åtskilliga allvarliga frågor, som i ”Nej, sa lilla P” från 1992 där de framhöll vikten av barns integritet och rätt att säga nej.

De fick ett otal utmärkelser för sina böcker, bland annat Nils Holgersson-plaketten och Expressens Heffaklump.

Inger Sandberg blev också hedersdoktor vid Karlstads universitet

 

     

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Månadens dikt

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Läs vidare

Om föreningen

Arkiv

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

Sju linjer