Aino Trosell

                                   Aino Trosell. Foto: Lena Sewall.

Personligt: Aino Trosell föddes 1949 i Malung där hon även växte upp. Fadern var skogsarbetare, skinnskräddare, kioskägare resp. nattvakt under sitt liv. Modern kom från Sysslebäck och var före giftermålet piga resp. fabriksarbetare. Efter en tidig skilsmässa försörjde hon familjen med Rum för resande. När Aino var sjutton år dog modern och då flyttade Aino från orten. En blixtkarriär som socialassistent på tio månader avlöstes av tio år som svetsare, först på Arendalsvarvet, sedan på Lindholmens före detta varv och slutligen en kortare period på Calor Celsius i Karlstad. Efter 16 år i Göteborg var Aino i flera år bosatt i Forshaga.  I Värmland hade hon under sin barndom ofta vistats hos morföräldrarna något som avspeglas i den charmfulla barndomsskildringen Jäntungen. Sedan 1985 är Aino författare på heltid.

Litteraturgenre: De flesta.

Författarskap: Arbetslivserfarenheterna avspeglas i flera av hennes böcker. Efter sin debutroman Socialsvängen utnämndes hon till socialarbetarnas Sara Lidman och beträffande hennes roman I Vintergatan utsågs den av Ulrika Milles i Expressen till den nya samtidsberättelsen. 


    1994 fick hon Ivar Lo Johanssons personliga pris för romanen Offshore. 2006 fick hon fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris för den självbiografiska romanen En gränslös kärlekshistoria. 2010 kom den historiska romanen Hjärtblad, av många hyllad som hennes bästa och bl.a. nominerad till Sveriges Radios romanpris.
Hon är även en framstående thrillerförfattare, Ytspänning belönades 1999 med Polonipriset. 2000 utnämnde Svenska Deckarakademins Om hjärtat ännu slår till Årets bästa svenska kriminalroman. Uppföljaren Se dem inte i ögonen nominerades till samma pris.
   Flera böcker finns översatt till tyska, franska, holländska, finska och danska.

    Aino är även dramatiker med flera uppförda pjäser och hon skriver numera även för film. 2012 hade kortfilmen Evigt unga premiär, baserad på Ainos manus, den uppmärksammades på Murmansk Internationella Filmfestival samma år. Optioner är för närvarande tecknade med etablerade filmbolag för långfilmsmanusen Isbränna och Ytspänning. Aino har även skrivit för de nya digitala formaten, idag finns nästan ett tjugotal publicerade e-noveller och mp3-noveller, liksom kortromanerna Isbränna och Nyårsnatt vilka givits ut som originalljudböcker. Aino är därmed den svenska författare med starkast kvalitativa utgivning inom dessa format.

Utgivna böcker:  

Socialsvängen. Lindelöw1978, 2005.
Hjärtstocken. 1979.
Samnanger.1983.
Facklorna. 1985, 1987.
Kärleksbrottet. 1990.
Offshore. 1991, 2008, 2012.
Under Södra korset. 1994.
Röda lacket . 1994.
Jäntungen. 1994, 2000, 2011.
I Vintergatan.1997, 2008.
På en öde ö i havet. Högman i samarb. med ABF 1998.
Ytspänning. Prisma 1999, 2007. 2012.
Isbränna och andra berättelser. Pan Pocket 2000.
Lita på Mary. En berättelse för barn. Lindelöw 2000, 2012. 
Ytspänning. Storstilsutgåva. Storstilsbiblioteket 2000. Om hjärtat ännu slår. Prisma 2000, 2012. 
Se dem inte i ögonen. Prisma 2002, 2012. 
Se dem inte i ögonen.  Storstilsutgåva. Storstilsbiblioteket 2004. 
Tvångströjan. Kriminalroman. Prisma 2004, 2012.
En gränslös kärlekshistoria. Prisma 2005, 2012
Järngreppet. 2008, 2012
Hjärtblad, 2010
Krimineller. 2012
En egen strand. 2013
Lojalitetens Pris.  Norstedt. 2014.
Min grav är din. Krimineller. 2. Krim i Lindelöws. Lindelöw. 2014
Varning för vilt. Berättelser. Type & Tell. 2015 Helmers vals. Berättelsen om en far och ett Sverige som en gång var. Roman. Lindelöw. 2016
Gränsmark. Hoi förlag. 2020.
Varvsslammer. Breakwater Publishing. 2021

Dramatik:

Tårar vinner inga krig.1982.
Vi lever vi lever.1987.
Dyk.1989.
Eld i berget. 1988.
Lusten finns. Gråten är borta. 1992).
Tokans dröm. 1992.
Masungen. 1993.
Pojkjäveln. 1996.
Tjäderspel
Nyårsnatt

Medverkan i antologier:

Aino är representerad i ett 25-tal antologier bl.a.: Spegeln. 1987.
Läsfeber. 1991.
Människors möten. 1992.
Dalkulan. 1994.

Utmärkelser:

2024 ABF:s kultur. och litteraturstipendium
2021 Ove Allanssonsällskapets stipendium
2016 De Nios Vinterpris
2011 Sven O. Bergkvistpriset
2008 Nils Parlingpriset
2006 Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris
2004 Stig Sjödinpriset
2002 Landstinget Dalarnas kulturpris
2001 Getingpocketpriset

2001  Landsbygdens författarstipendium

2001  Lions Club Malungs stipendium
2000 Bästa svenska kriminalroman 2000
1999 Polonipriset
1997 Sjöfolkförbundets kulturpris
1996  Martin Kochpriset
1996   Hedenvind-plaketten
1996   Första pris i Film i Dalarnas kortfilmsmanustävling
1995  Pappers kulturstipendium>
1994  Malungs kulturstipendium

1994   Ivar Lo Johanssons personliga pris
1993  Kopparbergs läns landstings kulturstipendium
1990  Moapriset
1988  Värmlands landstings Frödingstipendium

1988   Mauritz Edström-stipFacksams kulturstipendium (tillsammans med Bodil     Malmsten)
1986  LO:s kulturstipendium
1985  Första pris i Kulturrådets och Fria Pros dramapristävling om ”Bästa pjäs med motiv från arbetslivet” med pjäsen Vi lever vi lever.
1981  Göteborgs Stads kulturstipendium
1979  Lisebergs kulturstipendium

Medlem av: Sveriges Författarförbund, Sveriges Dramatikerförbund, Författarcentrum Öst, Författarcentrum Väst.

Övrigt: Framträder bl a på folkhögskolor, gymnasier, bibliotek, ABF, NBV- och PRO-avdelningar om: a. sitt eget författarskap, b. att skriva för film, c. att skriva litterärt utifrån historiskt och dokumentärt material, d. Lars Lerin som författare.

Se också: Författarcentrum.

Ur Jäntungen:

När det var för jobbigt hemma fick vi vara hos mormor och morfar... 
  

   Det var fullt av folk på bussarna, bilar var inte så vanligt att folk hade på den tiden, och jag var hela tiden rädd att inte komma av i tid. Visserligen var min bror med, men han var inte precis den beskyddande typen. Han tyckte jag var till besvär.


   En annan sak var att jag var så rädd för att bli bussjuk. En gång kräktes jag på bussen men då var mamma med som tur var. Värmlandsvägen var krokig och det var bara skog och skog. Det fanns dock ett gammalt finntorp halvvägs över skogen och där klev en gubbe på en gång som räckte fram en biljett från nittonhundra-trettio. Den här är nog lite för gammal, sa chauffören. Jamen ingen har ju åkt på den, försökte gubben, men han fick allt snällt lösa ny biljett. Så går det om man är för snål. När vi hade bytt buss på Värmlandssidan blev det roligare för där fanns det hus och älven och bondgårdar att titta på. Folk klev på och av hela tiden men vi skulle ända till ändstationen så jag var inte längre så rädd...
 

   Att få åka hem igen var i alla fall det bästa. Tidigt, tidigt knallade mormor med mig ner till garaget där bussen startade. Det låg rimfrost över allt och det var kallt. Jag hade varit hos dem länge... 

  När jag kom hem hade pappa flyttat. Han bodde nu uppe i Gärdås där farmor förut hade bott. Så nu är vi ensamma, sa mamma. Folk håller på att skvallra ihjäl sig. 
 

   Hon hade köpt en docka åt mig. Jag blev mycket glad. Inte nog med att jag var hemma igen, jag fick presenter också! Jag började prata och skratta. Men då började mamma också skratta. Du pratar ju rena Dalbymålet, Iris!
   

   Jag hade varit borta så länge att jag hade bytt språk