Helene Tursten

                                   Helene Tursten. Foto 2013: Lena Sewall

Jag älskar att träffa läsare och andra författare. Men jag behöver stillheten i Sunne för att skriva. Berättelserna kommer ofta till mig när jag är ute och går med hunden.

Personligt: Helene Tursten, ofta utnämnd till Värmländsk deckardrottning, kommer egentligen inte från Värmland och hennes deckare utspelar sig inte i värmländsk utan göteborgsk miljö. Hon föddes 1954 i Göteborg och växte upp i Fiskebäck i de trakter där för övrigt också hennes romanfigur Irene Huss är bosatt. Sedan 1988 bor Helene Tursten  i Sunne i Värmland.

   Efter sjuksköterskeutbildning arbetade Helene Tursten  i tre år som sjuksköterska. 1979 började hon utbilda sig till tandläkare och var sedan  verksam som sådan i nio år. I det yrket hade hon tänkt fortsätta hela livet men en svår reumatisk sjukdom gjorde att hon inte längre kunde fortsätta som tandläkare utan förtidspensionerades. 

   För att ha något att göra började Helene Tursten skriva artiklar för Patientföreningens tidskrift och översätta medicinska artiklar. Hösten 1995 gick hon en kurs i hur man använder ordbehandlare och i  november 1995 började hon skriva Den krossade tanghästen. Den kom ut i mars 1998 och karriären har sedan gått spikrakt uppåt. Flera kriminalromaner med kriminalinspektör Irene Huss som huvudperson har följt på den första. Helene Tursten hör numera till de tio procenten av svenska författare som kan försörja sig på sitt författarskap och  har översatts till såväl norska, danska, finska, tyska som engelska.  Hennes skrivande föregås av ett grundligt förarbete. När ett manus är färdigt får maken Hilmer, också han tandläkare men med ett förflutet inom polisyrket, korrekturläsa polisarbetet i handlingen (Helene Tursten i intervju med Marika Hemmel i Femina 1999.)

Litteraturgenre:  Skönlitteratur. Deckare och noveller

Utgivna böcker: 

Den krossade tanghästen. Anamma 1998.

Nattrond. Anamma 1999. 

Tatuerad torso. Anamma 2000.

Glasdjävulen. Alfabeta/ Anamma 2002. 

Kallt mord. LL-förlaget 2002.

Kvinnan i hissen och andra mystiska historier Alfabeta/ Anamma 2003. 

Guldkalven. Alfabeta/Anamma 2004

Eldsdansen. Alfabeta/ Anamma 2005

En man med litet ansikte. Piratförlaget 2007

Det lömska nätet. Piratförlaget 2008

Den som vakar i mörkret. Piratförlaget 2010

I skydd av skuggorna. Piratförlaget 2012

Jaktmark. Kabusa 2014

Medverkan i antologier: 

Midvintermord. Semic, 2001.

Spuren im Schnee. Bertelsmann, 2002.

Svarta Diamanter. Alfabeta, 2004.

Noveller för Världens Barn. Informationsförlaget, 2005.

Mord i Juletid. Semic, 2005.

Översatt till: Danska, engelska, finska, norska, tyska.

Utmärkelser:  Nominerad till Polonipriset 1999 och 2000, den enda som nominerats två gånger till detta numera nedlagda pris. 

Medlem av:  

Författarcentrum Väst

Sveriges Författarförbund

Övrigt: Helene Tursten innehar stol nr sex i Dråpliga Sällskapet, Göteborgs deckarakademi.

tdrag ur Tatuerad torso

Vinden förebådade inget om det fasansfulla. Tvärtom. För att vara i början av maj var den tångmättade havsbrisen som drog in från det kalla vattnet förvånansvärt mild. Solglittret hoppade och lekte i de låga vågkammarna i ett försök att låtsas som om sommaren redan kommit. Det var en av dessa  bonusdagar som kan dyka upp på våren och likt snabbt försvinna. 
Kvinnan och den svarta labradoren var ensamma nere vid vattnet. Hunden gjorde vad han kunde för att hetsa upp en skrattmås i strandkanten. Den bara lyfte någon meter över havsytan, svepte iväg en kort sväng över vattnet och gjorde skäl för sitt namn.
Slutligen tröttnade hunden på den retsamma måsen. Bland bråten efter vinterns stormar hittade han en grov gren nere vid vattenbrynet som han snappade åt sig. Den var över en meter lång och visade sig vara svår att balansera i munnen. Lätt vinglande satte han kurs mot matte.
-----
Hon grep hunden hårt i nackskinnet. Ilsket morrande vägrade han att släppa sitt grepp om säckens innehåll. Med uppbådande av all sin styrka lyckades kvinnan lyfta upp den stora labradorens bakkropp och vred hundens kropp så att ryggen vändes mot vattenytan och benen pekade upp mot den stålblå himlen. Först då släppte han. Gnyende slog han i vattnet. Endast huvudet var ovanför ytan. Kvickt tryckte hon ena handen hårt mot hans strupe och med den andra höll hon ett stenhårt grepp om hans ena framben. Hela tiden stirrade hon hunden stint i ögonen medan ett dovt brummande läte steg upp ur hennes bröstkorg. Han morrade ilsket och glodde rödögt tillbaka. Slutligen tystnade han och tittade åt sidan, för att visa att han gav sig. Långsamt släppte hon upp honom till stående. Med köldvana fingrar satte hon på honom kopplet. Inte förrän då slängde hon en blick genom hålet i säcken.
Först tyckte hon att det såg ut som en slaktstämpel. Sekunden efteråt insåg hon att det var en tatuering