Föreningen Värmlandslitteratur - böcker om Värmland

Värmlandsmontern

En värmländsk bokmässeoas

Lena Sewall om 30 år med Värmlandsmontern.

En berättelse som kommer att förses med rikliga illustrationer:

I trettio år har jag, ibland som besökare, ibland som medarbetare och i elva år som monteransvarig, haft förmånen att följa Värmlandsmonterns och Föreningen Värmlandslitteraturs öden och äventyr på Bokmässan i Göteborg där Värmlandsmontern varit en av de mest uppmärksammade montrarna. Och frågan är om inte den PR Värmland fått på den årliga bokmässan gett en minst lika stor eller till och med större utdelning än åtskillig annan betydligt mer kostnadskrävande turistsatsning eller marknadsföring?

Men hur kommer det sig egentligen att just Värmland som faktiskt enda landskap, med ett års undantag 1990 och två års pandemiuppehåll 2020 och 2021, ända sedan 1989 haft en monter på Bokmässan i Göteborg?

Landstingets dåvarande kulturchef Kjell-Arne Kamperin hävdade vid ett tillfälle bestämt att incitamentet var en artikel av Rune Engelbrektsson något som bekräftas i Bengt Åkerbloms rapport från bokmässan iWermlandiana 1989:3. Där framgår det att landsting och länsstyrelse i Värmland slagit sig samman för att få till stånd en värdig värmländsk representation på mässan på initiativ av landstingets kulturchef Kjell-Arne Kamperin, som inspirerats av tidningsartiklar av bl. a. Rune Engelbrektsson och Elsa Hallbäck.

Själv tror jag att den gratismonter jag som ordförande i Samfundet Sverige-Färöarna utverkade på bokmässans andra år 1986 då temat var nordisk kultur och som förstås var på tapeten både på min arbetsplats, sjukhusbiblioteket i Karlstad, och landstingets kulturavdelning som vi sorterade under) också var en bidragande orsak. I synnerhet som Värmlandsmontern 1989 placerades bredvid det årets färömonter och därmed fick det fördelaktiga läge i C-hallen intill det dåvarande Nordiska Torget som montern sedan behållit i alla år fram till pandemiåret 2020.

Första montern vackrast av alla

Den första Värmlandsmontern fyllde ett helt kvarter och var den hittills största. Skulptören och scenografen Bo Jonzons vackra monter, en skiss i trä av en gammal värmlandsgård, gjorde stor succé. Röda brädväggar omgav ena långväggen, båda kortsidorna och också en bit av den andra långväggen. Infällda i väggarna var fönster med fåglar snidade i trä och även en älgskulptur. Av slitna bräder hade Bo också snickrat och satt upp en gammaldags anslagstavla, som användes för notiser och affischer av olika slag under alla fyra mässdagarna. Inuti montern fanns ett långt bockbord med enkla bänkar, ett gammalt värmlandsskåp och dessutom ett stort skåp som Bo Jonzon utformat som en skiss av ett värmlandsskåp. Ett resligt träd skulpterat av både gammalt, grånat och av färskt virke utgjorde ett blickfång i montern.

På ett lågt bord i montern fanns en modell av den blivande Hagegården. Intill modellen stod en stolt Håkan Hagegård och en lika stolt Kjell-Arne Kamperin, assisterad av kultursekreteraren Ulla Forsgren. Och montern var från morgon till kväll fylld av besökare som tittade på modellen, samtalade med varandra eller handlade böcker av Bengt Åkerblom, Johan Backlund och Pelle Norelius. Föreningen Värmlandslitteratur fanns nämligen med redan i denna första monter och hade med sig 188 titlar av både skön- och facklitteratur. Av 62 titlar såldes minst 1 ex och överlägset bäst gick Lars Lerins böcker rapporterade Bengt Åkerblom i Wermlandiana.

Landstinget svarade för föreningens kostnader för resa, hotellrum m.m. Föreningen Värmlands-litteratur, som startade Värmlandsbokhandeln i samband med bokmässan, sålde böcker för 20 000 och gjorde en vinst på 5 000 kronor.

Någon programverksamhet förekom inte vad jag kan minnas i montern men Bengt Berg som var monteransvarig ordnade lördag eftermiddag en värmländsk ”mittpådagensoaré”, Skogsstjärnan, i en annan lokal på bokmässan med bland andra Göran Tunström, Erik Beckman, Mona Kalin, Solveig Ternström, Stig Torstensson, Håkan Hagegård och Västanå Teater. Arrangerad av ”Värmlänningarna” stod det på affischen.

Ganska skräpigt var det i montern med åtskilliga kartonger med uppackade och ouppackade böcker och trycksaker. Ett externt förråd fanns alldeles säkert men ingen hade tänkt på att det behövdes en arbetsskrubb i själva montern. Men ändå vill jag nog påstå att denna allra första Värmlandsmonter utan konkurrens är den vackraste montern någonsin på Bokmässan, inte bara av alla Värmlandsmontrar utan av alla montrar överhuvudtaget – ett konstverk och en konstinstallation rakt igenom.

När jag så småningom fick klart för mig att detta konstverk låg nedmonterat i landstingets källare och nog aldrig skulle komma till användning igen lyckades jag utverka att delar av montern, för säkerhets skull brandimpregnerade, året därpå sattes upp i korridoren från centralsjukhusets huvudentré ner till sjukhusbiblioteket. Där sitter fortfarande Bo Jonzons anslagstavla uppsatt utanför sjukhuskyrkan och åtminstone ett fönster med fågelskulptur smyckar korridorväggen.

Thybergsmontern

1990 uteblev Värmland från mässan men har sedan dess återkommit varje år med undantag förstås för de pandemiska åren 2020 och 2021. En åtskilligt mindre monter med stram och ren design av konsthantverkaren Hans Thyberg avlöste 1991 det första årets storslagna monter. Där huserade sedan Värmlandsmontern fem år i rad. Bengt Berg var monteransvarig och Föreningen Värmlandslitteratur och Heidruns sålde böcker. På ett foto i landstingets informationstidskrift Stinget ser man Gun-Britt Karlsson i försäljartagen och på ett tidskriftsomslag från 1994 står Johan Backlund bakom och Bengt Åkerblom framför den disk med bokställ som Hans Thyberg snickrat, en för Heidruns och en för FVL. Två bokhyllor skymtar längre in.

Landstinget och länsstyrelsen i Värmland bekostade de första åren gemensamt Värmlandsmontern och betalade 1991 vardera 35 000 kr. En ganska blygsam summa kan man tycka nu.

Montern var inte stor, kanske 25, högst 30 kvadratmeter, med en sitthörna med två små bänkar med plats för fem, sex personer. Det förekom programverksamhet i mindre skala i montern för åhörare som fick stå i korridoren utanför montern. På ett foto i Stinget 1991:9 ser man förläggaren Anita Sahlström med Birgitta Mandorf, som berättar om sin bok Gårdens dotter om Anna Sahlström, medan Bengt Berg övervakar den medhavda högtalaranläggningen. Bakom Anita hänger ett självporträtt av Anna Sahlström, ett av de konstverk som landstingets kulturavdelning hade med sig och som varje dag byttes ut. Utanför montern står åhörare och lyssnar.

Men de flesta programmen bokades in i något av de två Speakers Corners som fanns på mässan. Som montermedhjälpare fick jag då och då uppleva att montern plötsligt tömdes helt på besökare som alla tågade i väg med Bengt Berg och den eller de författare som skulle framträda i Speakers Corner.

Egen FVL-monter 1995

1994 var försäljningen sämre än någonsin, rapporterade Bengt Åkerblom i Wermlandiana.

Årets storsäljare var Bengt Hallgrens Röster i Värmland men totalt uppgick inte försäljningssumman till mer än totallåga 7 290 kr. Och det är kanske förklaringen till att Föreningen Värmlandslitteratur 1995 med generöst bidrag från landstinget hade en egen monter. Ett experiment som emellertid inte föll så väl ut. Försäljningen uppgick visserligen det året till 12 000 kr, betydligt bättre än året innan men få värmlänningar hittade fram till den lilla FVL-montern i antikvariats-avdelningen och de författarframträdanden som ägde rum där.

Författarsoaréer

Bengt Berg och Värmlandsmontern arrangerade även 1991 en ”mittpådagensoaré” med värmländska författare och artister med bland andra Göran Tunström i en stor lokal på Lisebergsområdet dit en lång, lång kö ringlade sig.

I två års tid, 1990 och 1991, upplät dessutom museichefen Folke Edwards sitt konstmuseum för nordiska författarkvällar för alla som arbetade i de nordiska montrarna. När museet stängde lördag eftermiddag låstes representanter för Samfundet Sverige Färöarna, Föreningen Sverige-Grönland och Samfundet Sverige-Island in i en verkstadslokal på bottenvåningen. Där skar vi baguetter, korv, gurka och paprika som vi dukade fram tillsammans med ost, smör och vin som någon av oss inhandlat. Tidigare år hade vi ordnat sådana nordiska träffar för våra medlemmar som besökte mässan i olika lokaler i Göteborg fast utan författarframträdanden. Nu kontaktade Bengt Berg nordiska författarkollegor och musiker som läste, sjöng och spelade för publiken som måste ha uppgått till någonstans mellan 100 och 200 personer. Alla uppträdde gratis och inträdet var bara beräknat att täcka kostnaderna för vin och förtäring. Det var fantastiska kvällar med en helt otrolig stämning tack vare konferenciären Bengt Berg och hans unika förmåga att med humor, värme och även svärta och djup hålla i programmen.

1992 avlöstes dessa enkla och improviserade men oförglömliga författarkvällar av de storslagna nordiska aftnar som Heidruns förlag, Amledo & Co och Landstinget i Vämland under en lång rad av år arrangerade i Artisten, den nybyggda musikhögskolan intill Göteborgs konstmuseum. Det var kvällar av högsta tänkbara kvalitet med stora nordiska författare och artister. I pausen sålde Heidruns böcker medan Finlands konsul i Göteborg, Anja-Riitta Ketakoski, generöst bjöd på finskt rågbröd och korv med mera.

Länsbiblioteket får huvudansvaret

I maj 1996 fick Länsbiblioteket i Värmland med ganska kort varsel, helt oväntat, överta huvudansvaret för det årets värmlandsmonter på Bok & Bibliotek. Uppdraget gick till mig, länsbibliotekets värmlandsbibliotekarie, som en och en halv vecka innan avfärden till Göteborg fick veta att lastbilen som tidigare år avgått från Karlstad nu kulle gå från Arvika. Och att jag själv fick ordna transporten av boklådor med mera från Karlstad.

Tidigare under året hade jag träffat Christina Ward och förstått att hon bistod sina vänner med snickerier och lite av varje. Jodå, hon ställde gärna upp och hämtade mig tidigt morgonen innan bokmässan skulle öppnas med sin bil. När vi anlände till lastkajen på Karlstads stadsbibliotek tog det bara en tusendels sekund för att inse att här räckte inte någon privatbil till för alla de bokkartonger som Johan Backlund och Bengt Åkerblom radat upp. En hel del annat skulle dessutom hämtas i Karlstad från Arkitektkopia, Skyltmålarn m.m. Men en halvtimme senare var den handlingskraftiga Christina tillbaka med en släpkärra.

Christina Ward blev sedan under alla år en fantastisk medhjälpare – monterchaufför, montersnickare, monterassistent och monterfotograf – flexibel, slitstark och uthållig. Ideellt arbetande till en början men efter något år timanställd.

Det var inte utan att vi kände oss lite grann som resande cirkusartister på väg till manegen när vi i drygt tio års tid körde med en fullpackad släpkärra, så småningom lastbil, med alla monterinventarier till Göteborg.

God, för att inte säga oumbärlig, hjälp med urlastningen när vi kom fram till Göteborg hade vi i alla år av Värmlands Gille i Göteborg som entusiastiskt ställde upp som ovärderliga medarbetare vid in- och utflyttning. Den värmlandsbördige skådespelaren Per Elam blev vår allra mest trofasta medhjälpare. Han väntade på oss i den tomma montern när vi kom, lyssnade på så gott som alla program i montern, assisterade som programvärd och var den siste som vinkade av oss vid avfärden.

Oumbärliga sparringpartners varje arbetsdag året om var från första stund eldsjälarna Bengt Åkerblom, stadsbibliotekets kunnige värmlandsbibliotekarie och Johan Backlund, kanslichef vid Föreningen för Värmlandslitteratur. I deras röriga och trivsamma kontor, en kombination av arbetsrum, värmlandsbokhandel och magasin, till brädden fyllt av böcker, papper och kartonger, intog jag de flesta av årets arbetsdagar i deras sällskap mitt förmiddags- och eftermiddagskaffe. För det mesta var bokmässan då på tapeten. När det sedan var dags för mässan packade de båda ett stort antal kartonger med nyutkommen och äldre värmlandslitteratur och svarade med sina medhjälpare för en förnämlig värmlandsbokhandel i montern.

Andra samarbetspartners var förstås den stora skaran av författare med värmlandsanknytning. En lista över sådana författare var det första jag gjorde i min egenskap av ”monterchef”. Till såväl min egen och även andras förvåning fylldes den raskt med ett 150-tal namn, varav det övervägande flertalet visade sig vara medlemmar i någon författarorganisation som Författarcentrum, Sveriges författarförbund och/eller Värmländska författarsällskapet.

Omkring hälften av dessa författare svarade beredvilligt på första årets enkät och ett 50-tal var villiga att utan ersättning medverka i Värmlandsmontern och själva svara för resa, kost och logi. Och på den vägen fortsatte det under alla mina monterår. Jag kan bara minnas att en enda värmlandsförfattare klagade över dessa villkor. Alla andra tog sig på egen bekostnad ner till mässan och medverkade glatt i vår monter, tacksamma för den PR det innebar. När ”stora” författare med värmlandsanknytning utkom med nya böcker fanns de i allmänhet på mässan i sina förlagsmontrar och ställde villigt också de med sina förlags välvilliga samtycke upp i Värmlandsmontern utan ersättning.

Fem år med ”fullt ös” i Taserudsmontern

Den monter som väntade på oss 1996 var långsmal, 55 kvadratmeter stor och byggd av elever på Taserudsgymnasiets bygglinje i Arvika. Fem år i rad sattes den upp på bokmässan av landstingets kulturassistent Per Söderling och en arvikasnickare, som också gillrade upp medhavda strålkastare och en högtalaranläggning.

Taserudsmontern kunde knappast betecknas som vacker men var hemtrevlig och trivsam. Och den stack avgjort ut från alla andra montrar på mässan med ena kortsidan i trä och med större delen av den yttre långsidan avgränsad från korridoren av låga trähyllor och annat trävirke.

Över montern satt en flera meter lång skyltremsa med årets montertema som kunde vara till exempel ”Möt Värmland”, ”Värmland vår provins”, ”Fröding & Co” eller ”E sali blanning”.

1996 var temat ”I det inre av Skandinavien bor ett diktande folk” eftersom landstingets kultarvdelning det året samarbetade med Hedmark fylkes kulturavdelning och Hedmarks fylkesbibliotek. Vår allra första monterkonstnär var därför norrmannen Yngve Henriksen, bosatt i Munkfors.

De följande åren var Taserudsmonterns utställande konstnärer Lars Lerin, Lasse Sandberg, Stig Olsson och Karin Broos. Ett krav för att bli monterkonstnär var att man under det föregående året medverkat med illustrationer i en bok.

På utsidan av montern satte vi varje år upp förstorade bokomslag och författarporträtt och dessutom dagens monterprogram. Efter avslutad bokmässa utnyttjades dessa bokomslag och författarporträtt i en rad år till vandringutställningar på värmländska bibliotek.

Hela monterprogrammet återgavs dessutom under alla mina monterår i mässtidningen som någon vecka före bokmässan ingår i och delas ut av Göteborgs-Posten, inte bara till tidningens prenumeranter utan till alla hushåll i GP:s område. Det var en avsevärd men väl använd kostnad eftersom mässtidningen lusläses av alla mässbesökare. Utan tvekan bidrog det till att Värmlandsmontern under mina monterår var så välbesökt.

Hans Thybergs trevliga och välgjorda disk hade fått följa med till den nya montern och stod framför två bokhyllor vid den ena kortsidan. Där samsades Gun-Britt Karlsson från Heidruns med Johan Backlund och Bengt Åkerblom med medhjälpare från Föreningen Värmlandslitteratur, som 1996 var tillbaka i Värmlandsmontern. Föreningens försäljning slog 1996 rekord och uppgick till drygt 19 000 kr. Ett rekord som emellertid överträffades redan nästa år.

Bakom ett draperi med Sandbergsfigurer dolde sig en ca 4 kvadratmeter stor arbetsskrubb. Eftersom mässans garderob i många år låg ganska otillgängligt långt nere i källaren langade författare och vänner – trots arga och uppgivna protester från oss monterarbetare – in kartonger och kassar med böcker, väskor och ytterkläder i denna skrubb. Men med hjälp av mängder av spikar hamnade en hel del av detta på de tre väggar som omgav skrubben. I två års tid satt dessutom en äldre man i skrubben och gjorde inspelningar för en närradio i Karlstad och lät sig inte bortmotas trots att han saknade både tillstånd och sanktion.

I montern fanns också ett 50-tal hopfällbara stolar i vacker, dock inte värmländsk, design, medförda från Rackstadmuseet. Stolar som i alla mina monterår därefter lånades ut till Värmlandsmontern.

Med hjälp av dessa sittplatser och dessutom gott om utrymme för åskådare i korridoren utanför gick det lätt att ordna program i den nya montern. Redan det första året

framträdde ett 50-tal författare i sammanlagt 49 program i montern. Publikmagneter var Göran Tunström, Maj Bylock och Lars Westman.

Dessutom hade jag förlagt nio program till det mer prestigemättade Speakers Corner trots att det kostade en hel del. Det gjorde jag också året därpå men möttes då till min stora förvåning av bestört besvikelse från de SC-inbokade författarna. Nu var det Värmlandsmontern som var prestigemättad och det var där man ville framträda, inte i Speakers Corner!

Under de fem åren i Taserudsmontern medverkade varje år upp till 80 författare med värmlandsanknytning i montern. Detta trots att vi från och med 1997 begränsade oss till böcker som kommit sedan föregående bokmässa och som för övrigt ställdes ut på blädderställ bakom de framträdande författarna. Dessa blädderex delades en gång om året ut till de värmländska biblioteken på den mycket uppskattade årliga informationsdagen om ny värmlandslitteratur med stadsbibliotekets värmlandsbibliotekarie Bengt Åkerblom.

Det dröjde inte länge innan Värmlandsmontern uppmärksammades allt mer i länspressen och Radio Värmland och också i fackpressen.

”En stilla undran efter att ha läst igenom bokmässans program”, skrev Lasse Winkler i branschorganet Svensk Bokhandel 1997. ”Sover aldrig värmlänningar och är alla värmlänningar författare? Från bokmässans start till lamporna slocknar söndag kväll är det fullt ös i den värmländska montern. Minst en gång i timman avlöser programmen varandra; pratar inte författare som Lars Andersson, Bengt Berg och Staffan Söderblom om gamla klassiker som Erik Gustaf Geijer, Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf så dyker exilpoeten från Iran, Jila Mossaed, upp och läser från sin nyligen utgivna diktsamling på svenska ... Överhuvudtaget är det en författarmönstring från Värmland som ingen annan utställare kan mäta sig med, undantaget Finland och dess tema ”den finlandssvenska arenan”.

En lyckträff 1997 var kaffesponsringen från Löfbergs Lila. Normalt var det ganska lugnt i mässmontrarna i C-hallen efter det att mässan öppnat klockan nio innan besökarna framåt halvelvatiden släntrade över från den mer glamorösa och lockande B-hallen med alla dess förlagsmontrar. Men i Värmlandsmontern var det som Lasse Winkler skrev fullt ös från första stund tack vare kaffet med tillhörande Värmlandsmonterkaka, som vi serverade mellan nio och elva, så småningom också mellan två och tre, varje mässdag. Allt som allt nästan 600 koppar första året och mitt sista år som mässansvarig bortåt 4 000! Redan strax före nio första mässdagen var montern full av kaffelystna monterbesökare som – alldeles som tanken var – fick sig en pratstund med varandra och med gästande författare eller lyssnade till programinslagen. Ganska länge medfördes kaffe och kaffebryggare från Löfbergs Lila i Karlstad. Under ytterst primitiva förhållanden bryggdes sedan kaffet i gyttret av kassar och ytterkläder i arbetsskrubben medan vattnet hämtades från en vattenkran i närmaste toalett.

Ansvarig för kaffeserveringen från 1997 till och med 2006 var Gunnel Kalme, redaktör för Värmländska sällskapets tidskrift i Stockholm och liksom jag själv sommarboende i Ingersbyn i Gunnarskog. Hon fick snabbt en liten stab av medhjälpare som traskade in i montern och själva anmälde sig en efter en. Det var mogna, värmlandslitterärt intresserade och kunniga medhjälpare som gärna småpratade med monterbesökarna och bidrog till att stämningen i Värmlandsmontern blev så varm och vänlig. Några kände jag sedan tidigare, andra inte men vi blev snabbt en fast sammansvetsad Värmlandsmonterfamilj som utökades år från år.

Den första av dessa frivilligarbetare var pensionerade familjerådgivaren Elvy Norberg från Edane. Klockan åtta varje mässmorgon var hon på plats och dammsög och städade montern så att den var i fint skick när mässan öppnade klockan nio. Att inte någon kaffetörstande författare behövde sakna kaffe vare sig före eller efter sitt framträdande var inte bara Löfberg Lilas utan också Elvys förtjänst.

Värmlandsmonterkakan bakade jag själv de första åren i vännerna Svenners kök på Skårsgatan i Göteborg. I två års tid bakades den sedan av en musikstuderande karlstadsflicka i ett studentkök i Göteborg och därefter av en cateringfirma i Karlstad. De första åren gick det åt så där 6–7 ugnsplåtar och mitt sista år som monteransvarig 22 plåtar, vill jag minnas. Kaffegänget skar kakan i små, små bitar, ca 2 x 2 cm, och fick nog ut omkring hundra sådana av en ugnsplåt. Men en pytteliten munsbit Värmlandsmonterkaka räckte fint åt våra kaffetörstande och mycket tacksamma monterbesökare.

Värmlandsmonterkakan

Ett recept ur tidskriften Allt om mat. En mycket praktisk kaka för det blir en hel långpanna full av receptet och den räcker till många. Jättegod är den också, lite seg och mandelmassesmakande.

Det här behöver man:

4 ägg

6 dl socker

2 hg smör

6 dl mjöl

1 tsk vaniljsocker

0,75 förpackning djupfrysta hallon

Mandelspån, minst 1 påse

Så här gör man: Vispa ägg och socker pösigt. Smält smöret och rör ner. Rör ner mjöl och vaniljsocker. Häll smeten på bakplåtspapper i en långpanna. Placera ut hallon, ett och ett, färska eller djupfrysta på lagom avstånd från varandra. Det får inte bli för tätt för då blir kakan för våt. Ett helt paket djupfrysta hallon är för mycket för en långpanna. Det ska vara 2–3 cm mellan hallonen. Strö över mandelspån, gärna mer än 1 påse. Grädda i 175 grader i ca 30 minuter eller tills kakan fått lagom färg och blivit vackert guldbrun. Skär i trekanter eller fyrkanter. Det blir i normala fall 24 stora fyrkanter eller 48 lagom stora trekanter. Den går jättebra att frysa ner. Lägg då fyrkanterna eller trekanterna i lager med tillklippt bakplåtspapper mellan varje varv.

De flesta medarbetarna – så småningom 15–20 besjälade värmlänningar, däribland den blivande monterchefen Anita Andersson – stannade kvar under alla mina monterår som medarbetare i kaffegänget eller som utdelare av KulturLiv eller Bok i Värmland och andra trycksaker.

Från och med 1993 t o m 2002 gav nämligen landstingets kulturavdelning ut ett årligt bokmässenummer av KulturLiv med mig som gästredaktör. Bengt Åkerblom svarade varje år för en utförlig krönika över föregående års värmlandslitteratur och Birgitta Strand på kulturavdelningen med assistens av mig för lay outen. Från och med 2003 t o m 2013 gjordes en värmländsk bokmässetidning, Bok i Värmland,

t o m 2006 med mig som redaktör. Att trycksaker, programblad och tidskrifter fick en avslutande professionell finish var formgivaren Anita Stjernlöf Lunds förtjänst. Under alla mina monterår var hon ett ovärderligt bollplank och en oumbärlig rådgivare

De allra första mässåren bodde mina frivilliga medhjälpare hos släkt och vänner, även jag med min begränsade monterkassa. Men efter något år kunde jag boka in oss på Nice Bed & Breakfast, enkelt men trivsamt, högt uppe på ena sidan av Liseberg, på gångavstånd till mässan. Någon kanske också på intilliggande STF- och studentrum men vi åt alla frukost på Nice Bed & Breakfast som tyvärr inte finns längre. En och annan bodde förstås fortfarande hos familjemedlemmar i Göteborg. Uppe på vårt berg fanns också två enkla restauranger, den ena italiensk, den andra kinesisk. Där kunde jag så småningom någon av mässkvällarna bjuda mina medhjälpare på mat och den alltid lika uppskattade kvällsunderhållningen – genomläsningen av de många svar vi fått på vår ”Vad tycker du om Värmlandsmontern”-enkät.

”En oas i bokmässevimlet” tyckte många av de 250 besökare, som varje år tog fasta på vår uppmaning att skriva ner sin uppfattning av vår monter. ”Utan Värmlandsmontern vore mässan fattig och grå”, skrev en besökare. ”Som en skön, glad ö i det stora bokhavet” beskrevs också Värmlandsmontern. Som framgick i ett nummer av Wermlandiana tyckte ett göteborgspar till och med att Värmlandsmontern var så trevlig att den fick dem att flytta till Bosebyn i Gunnarskog i Värmland! Utan att veta att dåvarande monterchefen och Gunnel Kalme , ansvarig för kaffeserveringen, bodde några hundra meter längre norrut i Ingersbyn!

En monter med skrubb av stående papprullar

2001 var det dags för en ny monter, denna gång formgiven av Design i Värmland. Den gick sparsmakat helt i vitt vilket inte var alldeles lyckat med tanke på att hela mässan var som ett enda vitt hav. Till min förfäran vitmålades också de nyinköpta, funktionella och vackra bokhyllorna med gavlar av trä och snedställda hyllor av plåt. På scenen stod en elegant röd soffa och fåtölj i troligtvis dansk design som hämtats från landstingets entré. På väggen bakom scenen hängdes tre påslakan av den skickliga värmländska textilkonstnären Helena Bengtsson. Valet av påslakan var dock inte heller det helt lyckat och gjorde inte denna duktiga designer rättvisa. ”Gör ni reklam för Hemtex”? frågade många besökare. Vackra konstverk av glas av Christine Clifstok och Matti Klenell, satt på väggen bredvid och intill scenen, men var för små för att nå ut i mässvimlet.

En stramt formgiven folder hade tryckts upp med information om vad en designprocess är. Av de personalintervjuer som ingick i informationsfasen framgick att ”en del montrar har en ”skräpbod” som förråd, kaffekokningsställe, skrivplats, mm. Kunde det gå att ha kvar denna funktion utan att det kändes som något nödvändigt ont?”

Lösningen på detta problem var en ohyggligt opraktisk, snäckliknande rund bod av stående papprullar, ca 3 meter i diameter. Några hängare gick förstås inte att spika på dessa papprullar så ytterkläder och väskor stjälptes – trots monterarbetarnas protester – i stora högar på golvet och över de två bord med halvcirkelformade skivor som fanns i skrubben. Kaffebryggningen fick ske på golvet och kaffegänget hotade med att säga upp sig om de fick jobba ett enda år till under dessa förhållanden.

Ovanför papprulleboden hängde ett jättestort tygarrangemang. Endast den initierade kunde ana att det stod VÄRMLAND med stora bokstäver inuti detta tygsjok.

Men bokförsäljarna som detta år inte bara var Heidruns och Föreningen Värmlandslitteratur utan också Karlstads universitet och Rackstadmuseet hade gott om plats för sina böcker i 7–8 bokhyllesektioner. En kassadisk fanns också och kommersen var livlig. För Föreningen Värmlandslitteraturs del det bästa försäljningsåret dittills.

Och montern var nu hela 80 kvadratmeter stor och för första gången försedd med en upphöjd scen. Men särskild värmländsk var den inte. ”Var är Värmland”? klagade mången besökare i vår ”Vad tycker du om Värmlandsmontern”-enkät.

Värmlandsmontern tar form

Året därpå, 2002, återgick ansvaret för utformningen av montern till länsbiblioteket.

I denna rymliga och öppna monter kunde jag nu som monteransvarig förverkliga min ambition att kombinera människor, aktiviteter, böcker, konst, konsthantverk, kaffe och kaka och skapa en vänlig värmländsk arena, ett koncentrat av litteraturens och konstens Värmland. En mässmonter är en installation, kan man säga, där allt hänger ihop och bildar en enhet och det gjorde det verkligen i denna monter.

Från och med 2002 beställdes monterväggar, strålkastare, högtalaranläggning och praktiskt taget alla inventarier, utom stolarna från Rackstadmuseet, från Svenska mässan och montern fick den utformning som den sedan behöll fram till år 2016.

Scenen flyttades med ryggen mot E-hallen, vägg i vägg med Heidruns som flyttat till en egen monter. Med de 50 uppfällbara stolarna från Rackstadmuseet upptog scenutrymmet ungefär två tredjedelar av monterns yta och var helt öppen mot korridoren utanför, både på kort-och långsidan.

Fem träskulpturer av konstnären Bo Jonzon – en svart korp och fyra stora rävliknande vargar – stack upp över montern och markerade på långt håll var Värmlandsmontern fanns. På scenen stod en gul älg, ännu en träskulptur av Bo Jonzon, möbler formgivna och tillverkade av värmländska konsthantverkare och på bordet arvikakeramik. Runt scenen hängde målningar av årets monterkonstnärer – 2002 Lasse Sandberg, 2003 Jörgen och Olle Zetterquist, 2004 Kajsa Zetterquist 2005 Bengt Olson samt 2006 Lars Lerin.

I samråd med dessa konstnärer målades monterns väggar varje år i någon mättad, vacker kulör. På scenen och golvet lades en naturfärgad kokosfibermatta i stället för de trista nålfiltmattor som fanns i de flesta andra mässmontrarna. Det blev en vacker och harmonisk monter som på nytt stack ut från alla andra mässmontrar.

Mässåret 2006 häftade Lars Lerin själv fast sina stora målningar på väggen bakom scenen. När en välkänd journalist från tidskriften Land en av mässdagarna passerade utanför vår monter kunde jag höra henne anmärka till vännen vid sin sida att ”man kunde tro att det var originalverk av Lars Lerin”. Jag hann aldrig svara henne att ”Jodå, det är det! ”

Intill scenen tillkom en rejält tilltagen arbetsskrubb med ett litet skrivbord för monterpersonalen. Vattnet till kaffebryggningen hämtades fortfarande från en närliggande toalett men efter något år försågs skrubben med en diskbänk med kallt rinnande vatten och kylskåp till all den mjölk som gick åt till kaffet som serverades under mässdagarna. En otrolig standardhöjning!

Framför arbetsskrubben hade Föreningen Värmlandslitteratur ett stort kvadratiskt utrymme till sitt förfogande med bokhylla, bokbord och försäljningsdisk.

I den nya montern fanns det plats för fler åhörare och fler framträdande författare och andra aktörer som nu uppgick till dryga hundratalet. Det kunde vara okända bygdepoeter, stora svenska författare som Sara Lidman och P O Enquist eller Dalai Lamas syster Jetsun Pema. Men alla med någon logisk litterär anknytning till Värmland just det året.

Stor publik var det inte bara Lars Lerin som drog utan också Stefan Holm och de otroligt populära barnboksförfattarna Anders Jacobsson och Sören Olsson. 150 åhörare kunde då trängas i och utanför montern.

Den avslutande programpunkten den allra sista mässtimmen under alla mina monterår var det dynamiska framträdandet av poeten Bengt Berg och den värmlandsbördige skådespelaren Stig Torstensson som i våldsam fart rappade dikter av Gunnar Ehne. Praktiskt taget all annan verksamhet på mässan hade då avstannat men i Värmlandsmontern var stämningen skyhög och folk strömmade till från alla håll och kanter. Många ögon tårades när Bengt Berg traditionellt avslutade med att läsa Gunnar Ehnes fina dikt ”Kvällsböna”.

Min allra sista timme som monteransvarig i Värmlandsmontern var det mina ögon som tårades när jag tackade alla som hjälpt till att göra Värmlandsmontern till en sådan varm och välkomnande publikmagnet och själv avtackades av bland annat Värmländska Författarsällskapets ordförande Anita Andersson som låtit Mimmi Design göra en 2 meter långa vepa till både mig och Bengt Åkerblom. Min vepa sitter numera bakom en skiva glasklar tavelplast bakom sängen i mitt sovrum och påminner mig varje dag om de slitsamma men oförglömligt fina åren i Värmlandsmontern.

Många år har nu gått sedan jag lämnade Värmlandsmontern. Den gula älgen, den svarta korpen och vargarna har försvunnit, okänt vart, och Värmlandsmonterkakan byttes redan 2007 mot skrädmjölsdrömmar, onekligen mer värmländska. Men Värmlandsmontern har frånsett de två pandemiska åren 2020 och 2021 än så länge bestått.

2007 övertog IngaLill Walander Olsson på Länsbiblioteket ansvaret för montern och 2009 lämnade Länsbiblioteket i sin tur över ansvaret för den till Värmländska författarsällskapet.

I 7 års tid fortsatte sedan författarsällskapets dåvarande energiska ordförande Anita Andersson att schemalägga non-stop-program, servera kaffe och engagera monterkonstnärer tillsammans med en stab av goda medarbetare i Värmlandsmontern.

Rickys monter

2016 tog Ricky Andreis över som monteransvarig i Region Värmlands regi.

Värmlandsmontern bytte än en gång skepnad, nu formgiven av Tor Cederman, en monter i tiden kan man säga med allt trävirke målat i grått och utrustad till tänderna med högklassig ljudanläggning och ljudtekniker samt programannonsering på TV-skärmar och möjlighet för de framträdande författarna och andra aktörer att visa bilder på bildskärm intill scenen. Med en stab av medarbetare från Region Värmland har Ricky skött programplanering och programverksamheten med den äran. Men programmet återgavs inte längre i sin helhet i mässtidningen. Serveringen av kaffe och skrädmjölsdrömmar sköttes av Rickys medhjälpare och lockade som vanligt glada och nöjda mässbesökare till Värmlandsmontern.

I ena hörnet av montern framför scenen fick Värmlandsbokhandeln en alldeles fantastisk bokhandel med bokhylla, försäljningsdisk och bord för signering. Bättre än så har Värmlandsbokhandeln aldrig haft! Och försäljningen har följaktligen också gått mycket bra för Föreningen under de fyra åren i Rickys monter.

Ännu en monter 2022

Efter två års pandemiskt uppehåll meddelade Region och Värmland i början av år 2022 att Värmlandsmontern på bokmässan kanske inte skulle läggas ner men i varje fall göra ett uppehåll. Det resulterade i en storm av protester i länspressen och i sin tur till att det faktiskt också 2022 blir en Värmlandsmonter på bokmässan i Göteborg. Mindre i formatet och flyttad en bit längre ner i C-hallen. Något kaffe och några skrädmjölsdrömmar blir det inte men Ricky Andreis har presterat ett alldeles förträffligt program och Värmlandsbokhandeln är förstås på plats med ett urval böcker av värmlandsförfattare, något mindre än vanligt men naggande gott!

Värmlandsbokhandeln

En Värmlandsbokhandel har det i alla år funnits i Värmlandsm0ntern med undantag för det år då Föreningen Värmlandslitteratur hade en egen monter. I 22 år var det Bengt Åkerblom som ansvarade för bokhandeln. Men 2012 avgick Bengt efter många år som ordförande i Föreningen Värmlandslitteratur och lämnade samtidigt över ansvaret för Värmlandsbokhandeln till Anna Wennerlund Cruickshank, till vardags bibliotekarie i Skåre. Anna, tidigare värmlandsbibliotekarie på stadsbiblioteket i Karlstad , hade under flera år jobbat vid bokbordet på bokmässan och blev en utmärkt ersättare för Bengt. Praktisk, konstruktiv, pigg och energisk organiserade hon jobbet under fyra dagar, sprang som en tätting (om man kan säga så) mellan de olika förlagsmontrarna, övervakade försäljningen och hade alltid ett leende till alla dem som besökte vår monter. Anna åstadkom också att man fr.o.m. 2012 kunde handla med kort i montern – en verkligt stor förbättring.

Med bistånd av andra styrelsemedlemmar tog så småningom Föreningen Värmlandslitteraturs dåvarande ordförande Berit Wester och vice ordföranden Eva Fredriksson över ansvaret för Värmlandsbokhandeln. 2018 och 2019 ansvarade Berit tillsammans med Gun Berger för Värmlandsbokhandeln. Och 2022 är det Gun som ansvarar för Värmlandsbokhandeln i spetsen för en bokmässegrupp – Solveig Nilsson Lindberg, Stefan Nilsson, Sven Ove Svensson och Berit Wester.

På vår hemsida kan man år från år följa verksamheten i Värmlandsmontern och Värmlandsbokhandeln i verksamhetsberättelserna och under rubriken Hänt tidigare.