Något om mina mål 

 

Den 17 september 2010 promoverades Knut Warmland till hedersdoktor på Karlstads universitet. Här nedan återger vi, i något förkortat skick, Knut Warmlands ”installationsföreläsning”, som han godhetsfullt låtit oss publicera. Han ses på bilden ovan i Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg 2008.

 

      "Sommaren 1944 var jag bonddräng hos släktingar utanför Torsby. Alla på  gården talade gammal nedärvd dialekt, och för min del blev sommaren en intensivkurs i nordfryksdalska. Som elev vid realskolan hade jag dittills talat ett slags halvdialektalt blandspråk, men nu lärde jag mig anpassning – att tala som de andra.

      Jag märkte att detta bondmål var ett väl fungerande språk med lika bestämda regler som standardsvenskan. Jag noterade hur mycket norska vi talade: 'en lång trång gång' blev en lang trang gang, och 'ungen var så tung' hette ongen va se tong, alldeles som i de andra värmska målen. Språkmelodin i Fryksände var dock inte lika hurtig som i t.ex. Arvika- eller Årjängstrakten; den var kärvare, mindre livad.

      Adjektiven hade fler ändelser än i riksspråket: tjatig hette tarjut, kusligt och motigt hette kusalt och motalt. Vokalen ä före r blev ett a: varrer, varst, den go´varmen, alldeles som i skånemålen eller vissa engelska ord: Derby, Hertford.

      Några ord uttalades med långt främre a: gâter å skâter i heel vâla, och tââl kunde betyda både tala och tjäle

      Frågeorden, som förr stavades med hv, kastade v:et men behöll h:et: 'var gång' hette alltså hôr gang, vilken blev hôcken eller håcken.

      Verben var ibland starka: väve, vov, väft, ligge, logg, lûgg. I en skoluppsats skrev jag ”Han hade luggit”, vilket egenomligt nog inte godkändes.

      Som i hela Nordvärmland präglades målet av den kärva accentvaggningen, som med en lärd grekisk term kallades apòkope. Den innebar att obetonade stavelser helt enkelt försvann, medan den betonade vokalen fick en tvåstavighetsaccent: leek, måål, stûûg och så vidare. Svaga verb av första konjugationen fick på det viset ett mycket lättlärt tema. Så här rimmar Greta Ståhl, dotter till den välkände Nathan Hedin, när hon en enstaka gång skriver på fryksdalska:  
 

      Ni ska ja lär er fryksdalsmål.

      Infinitiv te exempel: te mål. 
 

      På  ännelser ha ve jämt vûr snål.

      Imperfektum: I gårn, där ja mål. 
 

      Å ä en sen kvar i samme gål,

      så  säjer en kanske te slut: ”Ja ha mål.” 
 

      Så  böjer en verba på fryksdalsmål.

      Å nu kan ne trän er sjôlv mä te skål. 
 

      Ja mötte en gôbbe sôm ledde e kvige – så sa man i södra Värmland i stället för Jä mött en gûbb sûm ledd e kvig. Vi tyckte nog att vårt mål var mycket finare, och sydvärmskan kallade vi, på grund av de våre i Östmark, för skôjerspråk..

      Den bestämda slutartikeln i plural heter i södra Värmland -era, i Jösse och Nordmarks härader -ene eller -ane, men i fryksdalskan ett långdraget -ân (som väl egentligen är en ljudenlig utveckling av ett äldre -ane). Den kända ramsan 'Pôjkera kutter ätter jäntera i trappera' etc. heter alltså i Fryksdalen 'Pôjkân kuter ätter jäntân i trappân...'   

                                    * 

      Nå, efter tre lärorika men tidvis stressiga år på latinlinjen i Karlstads läroverk var jag redo för mitt första ämne på Uppsala universitet, nordiska språk. Det blev en aha-upplevelse av stora mått: nu äntligen fick jag hum om de ljudlagar som styrde förvandlingen av fornsvenska till dialekter och nusvenska. Den medeltida företeelse som kallades ultrakort stavelse – kort vokal följdes av kort konsonant – blev så småningom omöjlig att hantera. I sveamålen förlängdes konsonanten: flott, lock, droppe, mossa, vecka, och det uttalet blev efter hand rikssvenska.

      I götamålen, som till stor del präglade de värmska dialekterna, blev det i stället lång vokal: flôt, lôk, drôpe eller drôôp, môse eller môôs, veke eller veek.

      Jag har ingen statistik till hands, men jag misstänker att det inte är många av dagens värmlänningar som säger 'Lägg lôk/lôke på hinken'. De kanske rent av tror att det är s.k. poetisk frihet när Fröding beskriver kôrperalen Storm som bekig av beken?

      I Uppsala träffade jag förstås Richard Broberg som var från Ostmark och alltså talade samma fryksdalsmål som jag. Genom honom fick jag köpa Adolf Noreens Fryksdalsmålets ljudlära, 1877, som var den första vetenskapliga beskrivningen av en svensk dialekt. Sex kronor fick jag betala. Noreen hade lite otur: han skapade en alldeles egen ljudskrift som blev mycket kortlivad. Hade han väntat ett år hade han kunnat använda det lika snygga som praktiska landsmålsalfabet som skapades 1878 av slavisten J. A. Lundell. 
 

      När jag började lusläsa Noreen upptäckte jag hur hans fryksdalska skilde sig från min egen nordligare variant. Märkligast var att man i Östra Emtervik saknade vokalen û. Man sa alltså rôg när jag sa rûg. I  Fryksände var det absolut nödvändigt att kunna ange båda vokalerna. Ja trôr (trampar) är inte detsamma som Ja trûr (tror).

      Inte heller det öppna ö som åtminstone gamla Fryksändebor har i blöt, göpa, röter (råmar) och vamstöter (odon), tycks förekomma i Noreens emterviksmål. Vokalen motsvaras i norskan av au: blaut, gaupe, rauter.

      Jag blev mer och mer övertygad om att det inte fanns någon dialekt ”värmländska”.  Olika härad, ja t.o.m. socknar hade ju egna mål som borde ha egna beteckningar. Noreens avhandling borde ha fått titeln ”Emterviksmålets ljudlära”. 

                                    * 

      Hur uppstår en dialekt? Såvitt jag vet har bara två personer försökt sig på ett svar. Den ene var den välkände språkryktaren Erik Wellander. – Dialekter uppstår, sa han, på grund av personer med stort socialt anseende men med dåligt språköra. Det lät övertygande. Vi hade ju en lång statsminister som konsekvent använde uttalet ”asseptera”, och snart hade hela svenska folket assepterat hans uttal. Men så kom efterträdaren Olof Palme och sa acceptera, och då sa det lydiga svenska folket likadant.

      Ett färskt exempel på Wellanders tes får vi i torsdagarnas ”gör-om-mej-teve”, där skönhetsexperterna talar om ”assessoarer” och uttalar rouge som rå:sch.

      Nu talar vi visserligen inte om dialekt utan om förändringar i modern standardsvenska. Något ligger det ändå i Wellanders tes.

       Den andre som svarat på frågan om dialekters uppkomst var, om jag inte minns fel, Carl Ivar Ståhle. Nya dialekter, sa han, uppstår genom att barna flyttar hemifrån. Så länge de är kvar hemma blir de ju rättade av de vuxna: – Du säger fel. Så här heter det!

      Riktigt hela förklaringen har väl de två professorerna inte levererat. Vi har ju gåtfulla exempel på närmare håll: den obegripligt segerrika norrköpingska ö-vokalen: fösa, lösa, slösa, snö. Vi har hela 1900-talet haft två ö-vokaler: den slutna i hö och snö, och den öppna före r: höra, snöre. Nu går utvecklingen mot en enda, det öppna Norrköpings-ö:et (som också hörs i Kristinehamn och som användes av Tage Erlander). Radion och SVT bjuder visst motstånd.  

                                    * 

Låt oss återvända till dialekterna. De har en sak gemensam med andra språk: de har undantag från reglerna. I de västvärmska målen finns exempelvis en del starka verb som på ett överraskande sätt avviker från normaltemat: de bildar supinum på imperfektformen. Ha du redan åte? Hôr ha ´o toge denna kôrgen? En fryksdaling, i varje fall en från Torsby med omnejd, skulle säga: Ha du redan eet? Och Hôr ha ´o tej´ denna kôrgen?

      Svaga verb av typen kasta, jaga, måla bereder inga överraskningar. Imperfekt heter . likadant, alltså säger man ”han kasta, jaga och måla”, alldeles som i norskan. Perfekt participerna heter också som infinitiven: vargen vart jaga, stûga ble måla. Samma som norskan där också.

      Det märkliga är att man i nordfryksdalskan, liksom i Dalbymålet, valt ändelsen -en i starka verb, som skriven, bortkommen, iakttagen, så att det heter  ”han vart jagen tur skogen å kasten i ôlva; och stûga ä måårn.

      I Gräsmark och Lekvattnet talar man fryksdalska, men i participerna är man påverkad av jössemål. När poeten Axel Frithiofson experimenterade med fri vers  talade han alltså om sina ”urimma beter” medan jag själv kallade dem ”urimmen”.

      När  – och var – hade vi alltså ”äkta”, opåverkade dialekter? Aldrig. Ingenstans. Folkmålen är precis lika inkonsekventa och nyckfulla som riksspråket.

      När vi nu är inne på poesi kan det vara lämpligt att säga något om språket hos några värmska författare. 

 

                                    *

      F. A. Dahlgren - Fredrek på Ransätt -  läste i Uppsala; hans avhandling ”Om de grekiska romanerna” 1840 har inte många läsare idag, men alla känner till det ”sorglustiga tal-, sång- och dansspel” som heter Värmlänningarna och blev Operans mest spelade pjäs. Mycket dialekt finns inte i det stycket, men det beror förstås på att det var avsett för en stockholmsk publik.

      Desto mer bruk för barndomsspråket fick han  i ”Viser på varmlanske tongmåle deckta åttå Fredrek på Rannsätt” 1875. Man ser lätt att han inte är särskilt konsekvent i återgivningen av sin dialekt, i den nästan etnologiska beskrivningen i dikten ”Köke” använder han både ”drängera” och ”drängân”, beroende på vilket som passar bäst i versrytmnen. Ransäter låg på gränsen mellan två dialektområden – i norr klarälvsspråk (drängân) och i söder ”vänermål” (drängera). Han tog de ord  han hade bruk för.

      Detsamma gjorde också Fröding när han skrev använde dialekt, och han var själv medveten om sin målblandning. Det intressanta är att han startade tidigt redan som gymnasist, och då skrev han ett ganska genuint vänermål. Läs t.ex. hans brev till Maggan Hellberg (nr 10 och 12).

      Men så här skrev han i ”Förola” till den första samlingen Räggler å paschaser:

      ”Sômma töcker fäll att dä int ä dä rätt måle, vasken rekti frissdalsk äll jösshärsk, för se ja ha vôr bå i Frissdaln å Jösshär å annastans åg, satt ja blanner ihopp. Men dä får di fäll orsäckt.

      För rästen går sockenmåla bort nu å dä blir ett blannmål tå alltihopp. Å så har di dä här skollärermåle, sôm ä sôm e tröckt bok å dä fördarver allt va mål hetter. Ôm trätti år ä dä ingen i hel Varmlann sôm begriper ett ol tå vårat mål satt d'ä allt bäst te skriv å läs på't, mennas ti ä.”

      Ja, hopblannat är Frödings mål, men inte beror det på att han hälsat på släkten i både Brunskog och Mangskog och Öjervik vid Fryken. Han har också gett en annan förklaring: han tänkte hela tiden på den person som gett honom paschaserna. Han hette Anders Jansson och var rättare hos Mathilda Fröding på Slorudsborg. Anners Jansa, som han kallades, var en naturbegåvad berättare, och det är honom Fröding tillägnar ”diss här rägglan å paschasan te tack för all di gla stunner ja hatt tå hanses berättningskônst”.

      Anders var ”en stö å rejäll älvdaling” från Norra Råda. En tid arbetade han i Sunne där han bytte språk till den närbesläktade fryksdalskan, och slutligen hamnade han alltså i Brunskog. Det bör förklara varför  fryksdalsmål dominerar i paschaserna. Det är nog inte nonchalans när Fröding blandar dialekter, det är snarare realism: så här kan en värmlänning låta.

      Mot den bakgrunden är det överraskande att Fryksändebon Oscar Stjerne nästan inte alls använder sitt modersmål när han skriver dialekt. Hans språk är ofta en blandning av vänermål och vanlig svenska. Kanske för att det ansågs vara läsvänligare?

       I Selma Lagerlöfs prosa hittar man, om jag räknat rätt, bara tre värmska dialektord: göpa, styrstol (stol med ryggstöd, vanlig köksstol) och vilarsten. Resten är svenska!  Intressant är att utkasten till hennes tre självbiografiska böcker är skrivna på blandad svenska och ”herrskappsmål”, den sociolekt som hon nämner i Charlotte Lövensköld. Samma språkform använder hon också i en otryckt fortsättning av Liljecronas hem.

      Tendensen bland senare tiders målskrivare, t.ex. Axel Frithiofson, Karl Rencke, Urban Andersson och Torleif Styffe, har varit större trohet mot den egna dialekten. De undviker målblandning. De två förstnämnda var också upptecknare för Landsmålsarkivet i Uppsala".