Lars Wennberg

Personligt: Lars Wennberg är född 1932 och uppväxt i Haga i Karlstad. Lärare och hembygdsintresserad. Bosatt i Sunne sedan 60-talet.

Litteraturgenre: Lokalhistoria

Utgivna böcker:  

Hôtta - East End i Carlstad. En skildring av ett arbetarkvarter åren 1800 – 1940. Förlag L. Wennberg 1986. 

Pråmkanalen i Karlstad. Carlstads-Gillet 1988.

Haga – en stadsdel i Karlstad. Medförfattare: Olof Wennberg och Karl Axel Hjerdt. Förlag L. Wennberg 1999

AB Manne Tössbergs Eftr. i Karlstad. Historik. (Tillsammans med Bengt Lysell.) Förlag L. Wennberg 2001. 

Hus i Haga och lite annat – en bildkavalkad. Medarbetare och medförfattare: Lovisa Wennberg. L. Wennberg 2009

Bearbetade böcker:

Eliasson, Per 1870 – 1940. Trevåningen – en hattmakaregesälls minnen och anteckningar. Av Per Eliasson; bearbetning och redigering: Lars Wennberg. (L. Wennberg 1996).

Jansson, Axel 1880 – 1968. Häradsdomare Axel Jansson, Hälserud, 1880 – 1968. Minnen från min barndom och fram till nutid. Sammanställning och redigering: Lars Wennberg.(L. Wennberg 2003)

Sällskapet N.T. i Sunne – Fryksdalens gille 1912 – 2002: historik. Redaktion: Kjell Bergström ; huvudredaktör: Lars Wennberg. (L. Wennberg 2002)

Utmärkelser:  

Sunne kommuns kulturpris 1973

Karlstad kommuns kulturstipendium 1988

Värmlands Hembygdsförbunds silvermedalj 1992

Föreningen för Värmlandslitteraturs stipendium ur Bengt Axelssons kulturfond 1996

Carlstads-Gillets Falkfond-stipendium 2000

Sunne Lions klubbs kulturstipendium 2002

Medlem av: Värmländska författarsällskapet.

Övrigt: Föredrag med ljusbilder om Haga i Karlstad samt om Sunne. 

Pråmtrafiken hölls igång till långt in på höstarna. Det var det värsta av allt. När isen lagt sig så jämn och fin i kanalen, gick alla barn i omgivningen och hoppades... Men det slog sällan fel. Det kom alltid några pråmtransporter och förstörde den fina skridskoisen. Där stod man och var bitter. Inget skridskoåkande på kanalen denna vinter heller! Som tröst gjorde vi iskanor nedför de sluttande kanalbankarna och åkte där av hjärtans lust på pappbitar eller ännu hellre på plåtstycken.

Numera ligger pråmkanalen stilla och nästan öde. Den verkar opersonlig och steril nu för tiden. Visserligen är det vackert med vattnet och grönskan med de mångåriga lönnarna i dubbla rader på kanalbanken. Dessa träd, som min farfars far som 10-åring hjälpte sin far, trädgårdsmästaren, att plantera, ger mig särskilt stor samhörighet med vattenleden. Men ändå, pråmtrafiken gav liv, rörelse, ljud, lukt och charm åt området. Kommer den tiden tillbaka för min kanal?

Ur Pråmkanalen