Sture Wikman
Personligt:
Sture Wikman är född 1949 i Dalarna och son till en grovsmed och
småbrukare. Studentexamen i Falun och universitetsstudier i Uppsala och
Lund. Har arbetat som redaktionssekreterare och
nyhetsjournalist på Radio Värmland.
Författarskap:
Det är fascinationen inför det förflutna, spegelbilden av människan i
historiens brunn som har präglat hans författarskap. Snäckskalsstränder,
öar, avkrokar och främmande men välbekanta människor har givit honom
bilderna han använt i sitt skrivande.
Utgivna böcker:
Tavlorna i
Jorvik (Tid 1985)
Schamanens
stigar (Tid 1986)
Förfalskaren
(Tid 1987)
Häxor,
schamaner och en yverboren (Tid 1992)
Fenrisulven
ränner. En bok om vävarna från Ytterhogdal
(Jamtli 1996)
Medverkan i antologi:
Novellskåpet.
Föreningen Värmlandslitteratur & Värmländska författarsällskapet 2007
Utmärkelser:
Föreningen för Värmlandslitteraturs stipendium ur Bengt Axelssons
kulturfond 1993.
Hedersomnämnande för novellen "Kerstin i Takene" i Novellskåpet. 2007.
Skrivet om:
Dahlberg, Mats. Stures
svenska skröna ges ut i Norge igen. NWT 2011-01-27
Medlem av:
Värmländska författarsällskapet
Så kände
Frömund hur vinden högg tag i seglet, och Skrak stampade från sig sjön.
Långt därinne såg han åsarna med den vintermörka skogen och röjningarna
där det skiftade i vårfärg. Så vände han sig från land, och därute låg
saltsjön öppen, som en bågnande skiva framför dem. Frömund såg rakt in i
ljuset, det var som rinnande, flytande ämnen i en härd. Och de var på
väg.
Det gnisslade till från flöjeln däruppe, den vred sig
sakta utåt, pekande mot skären och bådorna därute. Ambe vid styråran
vred huvudet bakåt, han liksom smakade på vinden. Men än fick de ro ett
tag, och männen hojtade till de andra ombord på skeppet från Ånger, som
de mötte ute i sundet. De tre svanarna gled tillsammans genom
fjärdsundet, och där väntade vinden på dem. Arnbjörn ropade till, och
årorna kom upp i sina klykor vid borden och mastrån med det hoprullade
seglet lyftes fram. När rået var säkrat och masten på sin plats fylldes
duken sakta av vinden, en vind som luktade av barrskog och smältande
snö. Med en doft av vår där den svepte längs kusten.
Ur Tavlorna i
Jorvik
|