Sigurd Agrell

Personligt: Sigurd Agrell (1881-1937) föddes och växte upp på Rämmens bruk. Fadern, Frans Vilhelm Agrell, var brukspatron och ägare till Rämmen-Liljendals järnbruk. Genom modern, Ida Örtenholm, fanns släktskap till både Tegnér, Geijer och Lagerlöf. 1898 tog Sigurd Agrell studenten i Stockholm varefter han började studera vid universitetet i Uppsala. Där tog han fil. kand. och fil. lic. 1907, promoverades till fil. dr. 1909 och blev docent samma år. År 1921 blev han professor i slaviska språk vid Lunds universitet där han utöver sitt eget ämne även bedrev forskning i bland annat runologi och lanserade nya teorier om runalfabetets uppkomst och runornas talmagi.

Litteraturgenre: Agrells skönlitterära produktion består av sju diktsamlingar.

Författarskap: Agrell debuterade som skald under studietiden i Uppsala och skrev såväl konstfulla sonetter som idylliska dikter på värmlandsmål. Som skald har han bland annat beskrivits i följande ordalag:
"Han anses som en fulländad sonettdiktare och hans dikter präglas av lidelse för skönheten, diktarfantasin och kvinnan." (Bengt Åkerblom, Värmland i Litteraturen, Sober 1985, s. 348.)
"Hans utomordentliga språksinne och filologiska noggrannhet gav hans diktning en fulländad form och rytm. Han kan sägas väl försvara sin plats bland värmländska diktare genom sin fantasirikedom, sin lekande kvickhet och sin djupa känsla." (Lennart Bernesjö, Värmländska diktarporträtt, NWT:s förlag 1972, s. 49 f.)

Utgivna böcker:
Arabesker. Bonnier 1903.
Solitudo. Bonnier 1905
Hundra och en sonett. Bonnier 1906.
Den dolda örtagården. Bonnier 1908.
Purpurhjärtat. Bonnier 1909.
Antika kaméer och andra dikter. Bonnier 1912.
Valda dikter. Bonnier 1931.

Skrivet om Agrell:

Bernesjö, Lennart. Värmländska diktarporträtt. NWT:s Förlag 1972.
Sandell, Håkan. Transit. Ellerström 1993:21, s. 26-28. [artikel]

Värmland

Ur björnmossbädd, där ängsull vaggar vit,
på tunga vingar lyfta tjäderhanar,
mot klardjupt vatten stupar grå granit,
runt drömma höga tallar, mörka granar. –

Till ro de öde hultens tystnad manar:
här lever minnet, barndomsdrömmerit.
Vad själen starkast känt och djupast anar,
det föddes här och kallar åter hit.

Här är den stillhet, där mot himlens blå
Likt furans höga längtan tanken stiger. –
Av malmens klang och forsens strida brus
här hjärtan stärkts att älska och förstå
den allvarsdjupa ro, där allting tiger
i högblå tystnad och i gyllne ljus.

Ur Hundra och en sonett. 1906.

Åter författarporträtten