Detta hände 2003
Bengt Åkerblom rapporterar:
Lena Sewall Årets värmlänning
Äntligen har det hänt, Lena Sewall, arrangör av bokmässor i både norr och söder, författaren av otaliga matrecept och matreportage, skaparen av Författarkatalogen på länsbibliotekets hemsida, en gång en av landets ledande sjukhusbibliotekarie, har utsetts till Årets värmlänning! En bokmässa är helt hennes verk, nämligen Den värmländska bokmässan på Värmlands Museum, som i år inträffade för sjätte gången, och en annan; den under kulturveckan i Sunne, kläckte hon idén till. Vad gäller Bok Bibliotek, den stora bokmässan i Göteborg så fanns Värmlandsmontern där före Lena men det var hon som förvandlade den till den sjudande mötesplats för allt vad Värmland har av författare och en av mässans stora dragplåster. Bakom Sven Rosendahl-sällskapets tillblivelse (inom kort) ligger också Lena. Särskilt tacksamma har vi i Föreningen för Värmlandslitteratur att vara gentemot Lena för att hon i över tio år nu velat vara med som den idéspruta hon är på våra styrelsesammanträden. Numer sitter hon också i valberedningen och viktigare post finns väl knappt i dessa tider då gamla och unga går åt var sitt håll och rekryteringen till ideella föreningar blir allt besvärligare.
Årets värmlänning utses av NWT tillsammans med Wermländska sällskapet i Stockholm och Värmlands Provinsbank och på luciafesten, som i år faktiskt kan äga rum på luciadagen, kommer Lena att få motta diplom och en summa pengar på Grand i Stockholm, där Wermländska Sällskapet traditionsenligt har sin luciafest.
En längre artikel om Lena, signerad Mats Dahlberg, fanns i NWT av den 19 nov. 2003.
Bengt Åkerblom
Värmlandsbokens dag
Värmlandsbokens dag har Föreningen för Värmlandslitteratur tillsammans med Karlstads stadsbibliotek firat sedan 1978, då de medverkande författarna hette Mona Kalin, Gunnar Nordansjö och Staffan Stolpe. Almanackan saknar en bestämd dag för denna stora tilldragelse men den brukar infalla i oktober eller november och platsen har alltid varit Bibliotekshuset i Karlstad, närmare bestämt plan 2, där biblioteket är. Dagen tillkom eftersom vi i Föreningen tyckte att värmlandslitteraturen kommit lite väl mycket skymundan på Bokens dag, som då ännu firades – låt vara att åtminstone en värmlandsförfattare brukade få vara med i elefantdansen – som Göran Tunström (som en gång i Tingvallagymnasiets ärevördiga aula en gång väckte sådan jubel med novellen om Gunder Hägg, som senare kom in i Prästungen), Bengt Berg och Bengt Hallgren.
Årets Värmlandsbokens dag inföll 2003 den 21 oktober och inbjudna författare var professorn i litteraturvetenskap Dag Nordmark och arkivarien och historikern Peter Olausson, som båda medverkat i boken Vad är värmländskt?, den förstnämnde dessutom som redaktör. Bortemot fyrtiotalet personer hade infunnit sig för att höra på dessa lärda herrar.
Dag Nordmark framhöll att det var ett faktum att värmlänningen i gemen känner sig äga en värmländsk identitet och att omvärlden uppfattar Värmland och värmlänningarna som något särskilt. Varför det blivit så är inte så lätt att förklara men redan prosten Erland Hofsten i början av 1700-talet ville ju inte förtiga, ”att thetta folck äro mycket benägna til Skaldekonsten eller Poësin”. (Observera pluralformen efter substantivet i singularisform!) För att nu tala om ett värmländskt drag. Med rötterna i den västmanländska jorden, i djupaste Bergslagen, sade sig Dag Nordmark inte känna sig i besittning av någon speciell bergslagsidentitet. Han varnade också för att en alltför stor fokusering på det egna landskapets förträfflighet kunde ha en avigsida, nämligen att det i denna globaliseringens tidevarv kunde vara svårt för ”utbölingar” att accepteras och komma in i den värmländska gemenskapen; en fråga som också togs upp i frågestunden efteråt. Media i form av tidningar, radio och TV har visat sig betyda mycket för landskapsidentiteten men det dröjde ända till 1960-talet innan en värmländsk radio kom till. Ändå började det så bra redan 1921 med radioutsändning från översta våningen i kanslihuset på Kasernhöjden! Dag Nordmarks forskningar om radioklubbarna på 20-talet, vilket alltså är hans bidrag till boken Vad är värmländskt? öppnade nog en ny värld för de allra flesta för oss, som inte var med då. Det visar sig att klubben i Karlstad hade flera tusen medlemmar och i viss utsträckning samarbetade med Radiotjänst, som kom i gång 1925. I slutet av decenniet hade emellertid Radiotjänst tröttnat på de lokala radioutsändningarna – då liksom nu (vad gäller TV) var det endast Stockholms-producerade program som ansågs duga åt svenska folket! Peter Olausson, som skrivit om landshövdingarnas värmländskhet genom tiderna, berättade inte bara om sina egna forskningar utan också om uppsatserna om Anders Lignell, 1800-talsresenärers syn på Värmland m.m.
En givande ”dag”, som lockade till frågor från publikens sida och diskussion. För ovanlighetens skull avslutades den inte med någon eftersits i bibliotekets personalfikarum men förhoppningsvis kommer vi att åstadkomma en sådan om ett år, när det är så dags igen för värmlandslitteraturens egen dag!
Värmländska bokmässan 2003
Årets bokmässa på Värmlands Museum , den sjätte sedan starten, blev – i vanlig ordning – en strålande framgång för mässgeneralen Lena Sewall. Trängseln mellan stånden, ett fyrtiotal, var stundom besvärande stor, framför allt andra dagen, alltså på lördagen. Antalet besökare uppskattas till minst 4.000.
Bland de många månglarna märktes Föreningen för Värmlandslitteratur, som sålde 15 ex. av Göran Tunströms posthuma verk, Försök med ett århundradel, och 11 ex. av Rolf Alsings biografi. (Av författaren fick f.ö. föreningen i gåva sex ex., vilket vi tackar för!) Ett nittiotal av vår ”minor klassiker”, En prärieunges funderingar, denna betagande charmfulla bok för barn och vuxna om Anna Olssons uppväxt i Lindsborg en gång, när Kansas prärier var idel gröna, gick också åt, till stor del beroende på att mässgeneralen valt att använda den som tackbok till det trettiotal författare, som framträdde under mässdagarna. Åtskilliga ex. av våra tre Enrvik-titlar, som vi kan sälja till chockerande lågt pris, kunde vi också avyttra liksom många av Elise Lindow-Agnarsons förtjusande bilderbok, Innan allt är glömt. Kanske är detta inte odödlig litteratur (jo ”Prärieungen” är nog det) men det är fråga om böcker, som kommer att stå sig. En prärieunges funderingar börjar att ta slut för oss men av bilderboken från Sysslebäck i seklets början har vi ännu många ex. kvar.
Andra med framgångsrik försäljning var tydligen Föreningen Värmländsk Kultur, som sålde många ex. av sitt pinfärska julnummer (av Värmländsk Kultur) och värvade mängder av nya prenumeranter. Mässans mest sålda bok var förmodligen Tjusning, det makalöst vackra verket om rackstadkonstnärerna av Per Inge Fridlund och Sven Smedberg. Strykande åtgång hade också en annan lika så praktfull bok i genren, nämligen Konstnärsdrömmar i en värmländsk verklighet av Henrik Torstensson, fast den kom ut redan i våras.
Från årets stora bokfest i Värmland kan jag också rapportera att den inleddes med utdelning av föreningens tvenne stipendier. Ur Kulturfonden till Bengt Axelssons minne delade föreningen i år ut endast 10.000 kr men dessa gick i gengäld till allenast en person, skalden och litteratur- och musikkritikern Erik Bergqvist, som på så vis hyllades för sina två kritikerrosade diktsamlingar, Nedfrysningens konst och Kring stenar.. Litteratustipendiet för 2002-2003 på 5.000 kr tilldelades Bengt Stjernlöf för storverket Innan tystnaden. Tyvärr kunde inte Erik närvara vid priscermonin men han hade skickat oss ett brev, som vi återger här nedan.
Motiveringarna till prisen löd sålunda:
”Föreningen för Värmlandslitteratur har beslutat tilldela Bengt Stjernlöf 2002-2003 års litteraturstipendium för boken Innan tystnaden. Stjernsfors bruk och samhälle 18001900, ett storverk i mer än ett avseende, ett imponerande verk, byggt på ett gediget och omfattande froskningsarbete, på ett föredömligt sätt presenterat, om människor och industrier i Stjernsfors och däromkring under järnets förlovade tid i Värmland. Stipendiet är en belöning men också en uppmuntran till författaren att forska vidare i Nordvärmlands sociala och industriella historia.
Bengt Axelssons fond för värmändsk kultur har beslutat tilldela Erik Bergqvist 2003 års stipendium för det framstående lyriska författarskap han visat prov på i två kritikerrosade diktsamlingar, Nedfrysningens konst (2000) och Kring Stenar (2003), som utmärks av utsökta bilder och en verbal fanasi. Stipendiet på 10.000 kr är en belöning men också en uppmuntran till fortsatt gärning som diktare och kritiker.”
För besluten svarade i båda fallen: Sven-Jacob Andersson, Barbro Järliden och Bengt Åkerblom.
En mer uppmärksammad författarhyllning ägde rum senare under mässan, nämligen korandet av årets värmlandsförfattare! Föga överraskande tilldelades Inger och Lasse Sandberg, våra mest internationella författare, denna utmärkelse, som förutom den ovanskliga äran bestod av ett diplom och en lyxig blombukett. Bakom denna helt nya hedersutmärkelse står Länsbiblioteket (i. e. mässgeneralen Lena Sewall), Värmlands Museum och Föreningen för Värmlandslitteratur, vilka har tänkt sig att den fortsättningsvis ska bli årlig.
Fast förankrad vid föreningens bokbord fick undertecknad inte tillfälle att vara med på så många författarframträdanden, men ett av dem, som jag hade tillfälle att lyssna på, var Ingmar Norléns om sångaren, och mycket mera!, Johnny Bode, som han nyligen utkommit med sin andra bok om: honom, Jakten på Johnny Bode (Carlssons). Mannen var en mycket populär sångare i framför allt ”smörbranschen” inte så många decennier sedan, fast jag kan inte minnas att jag ens hört talas om honom tidigare. En märklig man i många avseenden var han likväl – stundom mentalsjuk, kriminell så fort tillfälle gavs, smått genial och alltid på bettet och ingen oäven sångare.
Det andra programmet jag tog del av var helt annat slag. Det ägnades Göran Tunströms posthuma roman, Försök med ett århundrade, i form av ett samtal mellan Rolf Alsing, Bengt Berg och Rolf Ahlzén, som blev mycket uppskattat. Rolf Alsing ville utfärda en varning till omisstänksamma läsare, att detta är ingen ny Juloratoriet utan ett ofullbordat verk, en byggarbetsplats eller en ruin som utgivaren Göran Sonnevi skriver i efterskriften. Denne har tillsammans med Lena Cronqvist tydligen tagit med praktiskt taget allt som de tre efterlämnade manusen innehöll. Birgitta Holms version hade kanske blivit mer komprimerad. Det är en mycket mångordig och lärd bok som handlar om allt, måleri, religion, vetenskap, musik – faktisk kunskap med lyster som någon formulerade det. Det är ett ofullbordat verk som ger unik insyn i Göran Tunströms författarskap. Tilltalet är omisskännligt tunströmskt. Framför allt de första 149 sidorna, som Bengt Berg ditintills läst!, är mycket tunströmska framhöll de lärde tre, som var rörande eniga om att det i alla fall var rätt att ge ut romanen i det skick som den nu förelåg!
Vad vore Värmland utan sin egen bokmässa – som inte alls skulle existera om inte Lena Sewall funnes?! Dock hoppas undertecknad att mässan förläggs lite närmare framåt jul nästa år.
Arrangörer för årets bokmässa var Länsbiblioteket, Värmlands Museum och – på ett hörn – Föreningen för Värmlandslitteratur!
Erik Bergqvists tack
Jag är mycket tacksam och glad över att ha fått det här stipendiet. Tråkigt är däremot att jag inte personligen kan närvara för att ta emot det. Jag befinner mig nämligen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, på en nystartad kurs i litterär kritik – en kurs som förhoppningsvis kommer att resultera i en ny litterär tidskrift.
Stipendiepengarna kommer alltså, såsom brukligt är med stipendiepengar, lägligt, eftersom jag det närmaste halvåret kommer att behöva en slant till resor och logi för att gå den här kursen. Detta ger mig samtidigt möjlighet att dra ner en smula på det tidskrävande brödskrivandet, och istället ägna lite omtanke åt den oberäkneliga, stingsliga och ännu mer tidskrävande processen att få en ny diktsamling, eller vad vad det nu blir först, någotsånär förlöst.
Om kommunikationerna med Värmland fungerat finns nu min käre far på plats, för att i mitt ställe tacka och bocka åt Föreningen för Värmlandslitteatur och Bengt Axelssons ande – vars jordiska version pappa för övrigt var skolkamrat med. Ett tack alltså till far själv, som från första början pekat mot litteraturens rymder – även periodiska systemets rymder pekade han mot ibland, men där uteblev effekten så gott som fullständigt.
Hälsningar från ett av bandybollar distinkt ekande Zinkensdamm.
Erik Bergqvist
Bibliotekskväll med Stewe Claeson
Den 18 november gästades Karlstads stadsbibliotek av författaren Stewe Claeson, som ifjol utkom med en roman om Esaias Tegnér, den blint och dumt förälskade biskopen och den djupt deprimerade hospitalpatienten. Till all lycka hade ett åttiotal åhörare kommit för att höra översättaren, författaren och folkhögskolerektorn – och populärföreläsaren kan jag tillägga! Stewe visade sig vara en lysande föreläsare eller, kanske rättare sagt, berättare, som trollband oss alla vågar jag påstå med sitt framförande som så småningom kom att handla om Rönndruvan glöder och dess huvudperson, värmlänningen med småländska rötter, men dessförinnan handlat om författarens egen paradoxala brist på religiös tro och förkärlek för att knyta vänskapsband med biskopar, andra kyrkans tjänare och troende människor över huvud, (ett drag mer utpräglat än hos självaste Tage Aurell tycks det mig!), den heliga Birgitta (huvudperson i hans kanske bästa roman, Pigan i Arras) och, Thomas av Aquino, ty medeltiden är vad hans älsklingsepok s.a.s.
Beträffande Rönndruvan glöder berättade Stewe Claeson att det var alls ingen slump att han kom att skriva en roman om ”Apollon från Säffle” (som Säffleteatern benämnde bygdens störste son). Hans morfar kunde Fritiofs saga saga utantill och hela hans barndom hörde Stewe och hans bror – intill leda – morfadern i tid och otid recitera sin älsklingsskald! Men en angenäm överraskning ”drabbade” honom senare i skolan; det där som morfadern i tid och otid rabblat på var en klassiker minsann kunde han inte ett av litteraturens mästerverk utan och innan! Så blev Tegnér hans vän för livet, fast senare var det breven som framför allt kom att fängsla honom – ”en makalös läsning”, som han läst flera gånger. Det tog honom åtta år att skriva boken och han gjorde det för sin egen skull och ingen annans framhöll han - i sitt 61:a föredrag sedan bokens utgivning. Dock lät han inte det minsta trött och sliten, alldeles tvärtom vill jag betona, och skämten duggade tätt från författaren, som visade sig ha även det talade ordet i sin makt. Tilläggas skall att hans förra roman, det tragiska familjedramat Stämma i havet, 1999, utspelas till stor del i en prästgård i Värmland, belägen mellan Karlstad och Säffle!
Bokrecensioner
Värmlandslitterära författarsällskap