Berndt Andersson
Personligt: Född 1937 i Grums på föräldrarnas gård Pikenberg. Arbetade efter realexamen i diverse yrken innan läslusten tog över. Gick ut Folkskoleseminariet i Karlstad 1965 och fortsatte studera humanistiska ämnen samtidigt med en lärartjänst i Kil. Efter en filosofie magisterexamen 1972 lärarutbildare och 1976 — 1982 byråkrat på Länskolnämnden i Värmlands län. Därefter egenföretagare tillsammans med hustrun Anita med huvudsaklig inriktning mot multimedia och strategisk utbildningsplanering för företag och myndigheter. Publicerade trots en humanistisk utbildning under perioden fram till 2000 ett tjugotal böcker inom elektronik och data. Millenieskiftet innebar också ett skifte i verksamheten till skönlitterärt författande, vilket hittills resulterat i två romaner utgivna på Albert Bonniers Förlag samt en på eget förlag.
Litteraturgenre: Numera skönlitteratur.
Författarskap:
"Det är inte bara titeln på Berndt Anderssons debutroman som får
ögonbrynen att höjas. Överraskande är också det faktum att han debuterar
överhuvudtaget. Åtminstone på det jättestora förlaget.
Bonniers får årligen in
ett par tusen obeställda manuskript. En handfull av dessa - inte fler - ges ut i
bokform." Mats Dahlberg i NWT 00 05 05.
Utgivna böcker:
Skönlitterära böcker: Hönsen värper små ägg i år. Albert Bonniers Förlag 2000. Tuppen gal tidigt på torsdag. Albert Bonniers Förlag 2004. Korgen full av ruttna ägg. 2008.
Facklitteratur på andra förlag: Elektronik för alla, del 1 – 8. 1978 - 1995 Royal Base, I och II. 1986 Pascal D80, del 1 – 3. 1982 - 1983 Step One 1 – 2. 1984 - 1986 Utveckla applikationer i Royal Base II. 1986 Distansutbildning. 1992.
Övrig utgivning: Multimedia för räddningsverket. 1993 Inläsning på CD av Hönsen värper små ägg i år. 2002 Medverkan i Värmländsk kultur.1/2004
Utmärkelser: Föreningen för Värmlandslitteraturs stipendium 2001
Medlem av: Värmländska FörfattarSällskapet, Högboda författarsällskap
E-post: berndt@labatron.se
Allt var inte bättre förr, men det som var bra borde vi ta till vara på ett bättre sätt. Hantverkstraditionerna hålls vid liv på ett föredömligt sätt i våra hembygdsföreningar, torp- och gårdsinventeringar engagerar många som också samtidigt undersöker hur man tog till vara det som producerades. Under förra seklets första del var det många som aktivt samlade folkminnen, men uppteckningarna av värmländska skrönor är ofullständiga och de som finns ligger i de flesta fall undanstoppade i svåråtkomliga arkiv. Det man kunde önska är att att dessa drogs fram i ljuset och att några med erkänd berättarförmåga under mörka höst- och vinterkvällar vid en sprakande brasa kunde underhålla oss med skrönor om dåd och illdåd, om skrömt med lagom sanningshalt och om alla de väsen som fordom ibland skrämde vettet ur folk. Den underhållning som i dag erbjuds skapar inga berättare. Den roar kanske för stunden men lämnar inget för fantasi och reflexion. Berättarkvällar, där skrönor väcks till liv, kan vara det som får nya unga begåvningar att skapa de mustiga historier vi värmlänningar är så beroende av. Vemod och skratt, sorg och glädje. Allt berättat med glimten i ögat och understundom i närheten av det som är hela sanningen. Visst behöver vi väcka skrönan till liv!” Ur Vårt behov av skrönor. Värmländsk kultur 2004:1.
|
Bokrecensioner Värmlandslitterära författarporträtt Värmlandslitterära författarsällskap
| |||