Ahlander, Dag Sebastian, Selma Lagerlöf. Sthlm: Podium distribution, 2010. 131 s. – Gcz Lagerlöf, Selma

Boken om Selma Lagerlöf är Dag Ahlanders tolfte ungdomsbok, som alla handlar om historiska personer som den heliga Birgitta, Gustav Vasa, drottning Kristina och om paret Hitler och Stalin, som har undertiteln En bok om ondska. Levnadsteckningar är alltså inte en genre som är honom främmande, men så berättar han också durkdrivet om vår litterära stolthet med tonvikten lagd på barn- och ungdomsåren och åren som författare fram till nobelpriset 1909. Om Selma Lagerlöfs liv för barn och ungdom har redan Jeanna Otterdahl och Thyra Freding skrivit men tonen är  betydligt ”vuxnare” hos Ahlander och hans biografi kan gott läsas även av vuxna läsare. Det tycks mig att han ger en väl så negativ bild av väninnan Sophie Elkan – må vara att hon säkert kan kritiseras för en hel del ifråga om hennes förhållande till Selma, för alldeles så osjälvisk var hon förstås inte! (Dock är det anmärkningsvärt att författaren inte har med Eva Helen Ulvros biografi över Sophie i litteraturförteckningen.) Vad gäller barn- och ungdomsåren använder sig författaren i stor utsträckning av Två spådomar, som publicerades första gången 1908 men senare togs in i Troll och människor. Den innehåller tydligen mycket av intresse! Några felaktigheter har jag hittat i framställningen. Björkafors herrgård ska vara Björkefors. Uppgiften att Selma anställde åttio personer till jordbruket på Mårbacka verkar ganska överdriven. Det brukar heta att hon försörjde sextiotalet personer, familjerna inräknade! Att Selma skulle ha ”tvingats” att ändra början av Gösta Berlings saga till ”äntligen stod prästen i predikstolen”, alltså i istället för på, ställer jag mig lite tvivlande till. 

Summa summarum en livfull, medryckande och lättillgänglig framställning av Selma Lagerlöfs liv, inte så mycket hennes författarskap.

I ett efterord tackar Dag Ahlander ”sin tidigare chef”, Karin Söder ”för värdefulla synpunkter”. Han är nämligen diplomat och en gång i tiden var som bekant Selma Lagerlöf-sällskapets förra ordförande svensk utrikesminister, den första kvinnan på den tjänsten!  

 

 Ahlzen, Rolf. Why should physicians read? Understanding clinical

judgement and its relation to literary experience. Kd: Karlstads universiet (distr.), 2010. 359 s. – Diss. Durham 2010. – 9pt

 

Varför bör läkare läsa – underförstått skönlitteratur – frågar sig Rolf Ahlzén, läkare och universitetslektor vid Karlstads universitet i ekosofi i denna doktorsavhandling. Inte minst bibliotekarier – som ex. undertecknad – är fullt och fast övertygade – vågar jag påstå – att det är nyttigt att läsa skönlitteratur, att det är berikande på många sätt. Inte bara för inhämtandet av kunskaper som böcker brukar förmedla, om det är något till böcker, utan för att varje bok är en kurs i empati, i förståelse av det gåtfullaste som finns, nämligen människan. Å andra sidan finns ingen garanti för att det fungerar så. I boken Böckerna som formade Hitler av Timothy W. Rybacktt  nämner författaren flera goda böcker som Onkel Toms stuga, Don Quijote, Robinson Crusoe, Shakespeares pjäser och många andra klassiker, som Hitler uppenbarligen hade läst med stor behållning. Men han läste också annat som böcker om raser, inte minst den nordeuropeiska eller ariska, en segrande folkras en gång, som nu riskerade att gå under i ett hav av mindervärdiga folk. Och indianboksförfattaren Karl May, som aldrig varit i Amerika, var hans favoritförfattare genom åren.

För en lekman är det i alla fall självklart att tro på litteraturens hälsobringande förmåga och lätt att besvara bokens fråga med ett obetingat ja, visst ska läkare läsa! Tydligen förekommer faktiskt kurser i skönlitteratur om än som ett föga självklart inslag i läkarutbildningen i Sverige och i utlandet.

Den hypotes författaren utgår ifrån i sin avhandling lyder som följer: ”The reading of literature texts carries a potential from which, given certain circumstances, it follows that the physician acts in such a way that the goals of medicine are better reached than if he had not read.” Intressant är det följande kapitlet, “Some historical remarks”, som är en rätt utförlig historik från Hippokrates dagar till nutid men låt oss gå över till nästa, ”The clinical encounter”. Som överskrift till det har Rolf Ahlzén valt ett tänkvärt citat från Byron Good, författare till Medicine, Rationality, and Experience, 1990. Det lyder så här: ”Disease occurs, of course not in the body but in life. Localization of a disorder, at very best, tells little about why it occurs, when or how it does. Disease occurs not only in the body … but in time, in place, in history and in the context of lived experience and the social world. Its effect is on the body in the world!”

I kapitlet “Literature’s offer to medicine” försäkrar författaren att han ser på litteraturen ”as a potential contribution to clinical skills, not as a definite and instrumental remedy for ailements of medicine.” Han kommer också in på frågan om litteraturen kan göra oss till moraliskt bättre människor och menar att allt som berikar en människas verklighetsuppfattning, kommer också att bidra till den personens moraliska tillväxt. Och han tillägger att läsning kan aldrig vara en förutsättning för att bli en god läkare men att kontakten med litteraturen kan vara av betydelse.

Längre fram i boken gör avhandlingsförfattaren en god beskrivning på hur litteraturen kan påverka oss: Litteraturen är ”an invitation to a widened experience and it is exactly this widened experience that is the heart of what we learn from literature.” Författaren menar att litteraturen kan underlätta för läkaren ”to a whole person-understanding of patients.” Den skänker läkaren förmågan att vara medveten om att varje person är en gåta, ofta oförutsägbar. En inställning som innebär ”an invitation to humility and temperance.”

I sista kapitlet, ”A concluding remark”, beklagar Ahlzén att han inte kunnat precisera vilka förhållanden, som skulle vara lämpliga för att just lära sig av läsandet. Han anser att det egentligen är en omöjlighet att ta reda på det, men att ”some aspects… may be measured in empirical research.”

Merete Mazzarella, som undervisat just läkarstuderanden i föreliggande ämne, har skrivit en längre recension av boken i SvD 10/8 2010. Hon är överlag positiv till avhandlingen men har några invändningar. Hon menar bl.a. att Ahlzén ”hänger sig åt det som litteraturpedagoger kallat fjälluftsteorin, nämligen föreställningen att den goda litteraturen liksom den goda luften gör gott helt enkelt genom att man exponeras för den.” Avslutningsvis skriver MM att ”också om de [läkarna] inte precis finslipar de kliniska verktygen genom att läsa blir de kanske gladare människor – och därmed bättre läkare.” Ett något lättsinnigt uttalande som strider mot Merete Mazzarellas överskrift till artikeln:  Skönlitteratur kan skärpa den kliniska blicken.

 

Andersson, Ella, Pionjären Elsa Norbäck –  vi får ta nya tag! Kil: LibraArtic, 2010. 98 s. – Lz Norbäck, Elsa (1917-1988)

Elsa Norbäck gjorde sannerligen skäl för benämningen en eldsjäl! Hon kom från enkla förhållanden i Norra Ny, fick bara gå sexårig folkskola; självlärd ”gick hon den långa vägen” till ledande positioner inom fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet, inom kommun (Forshaga) och landsting. Förra landshövdingen i Örebro, Gerd Engman, skriver i förordet att Elsa Norbäck aldrig dagtingade med sina ideal, som var alla människors lika värde och att hon var ”en av våra stora idealister.” Tidigt engagerade hon sig i det fackliga arbetet och redan 1943 värvades hon till Forshaga socialdemokratiska kvinnoklubb, vars ordförande hon var i hela 30 år! I 20 år var hon ordförande för Värmlands socialdemokratiska kvinnor. Hon kom också in i fullmäktige i Forshaga kommun, där hon ivrade för inrättandet av barndaghem, som så småningom realiserades som en ”lekstuga” och därmed var Forshaga först bland Värmlands kommuner utanför Karlstad att ha barndaghem, fast det till en början drevs av en ”barnensdagsförening”. Tillkomsten av en ishall var delvis hennes förtjänst! Hon drev frågan om sex timmars arbetsdag, något som verkar mer avlägset än någonsin, och hon var emot ett svenskt kärnvapen (fast den striden utkämpades väl på 50-talet och inte på 40-talet som författaren skriver?). 1967 kom hon in i landstinget , där hon verkade i 18 år. 1974 blev hon vice ordförande i förvaltningsutskottet, det som nu kallas landstingsstyrelsen. Frykenstrand, som ursprungligen grundades som semesterhem för mer eller mindre utslitna (oftast det förra!) kvinnor på landet och i staden, kände hon särskilt varmt för och där finns numer ett rum uppkallat efter henne. 1988 belönades hon, bara några veckor före sin bortgång, med den av alla socialdemokrater eftertraktade Tage Erlander-medaljen. Gunnar Wiktorsson, han som ”avskaffade” omyndighetslagen” och riksdagsman Gunnar Olsson i Brunskog fick den samtidigt.

Författaren tecknar en bild av en mycket brinnande eldsjäl men hon kunde kanske ha varit lite mer konkret beträffande vad hon uträttade, inte minst i landstinget, och vad gäller ”gubbkuppen” i Forshaga 1979, då hon manövrerades ut ur kommunstyrelsen så ger hon ingen närmare förklaring än den underförstådda, att ”kommungubbarna” tröttnat på att ha en kvinna i ledande position. Och så enkelt kan det förstås ha varit!

Boken är formgiven av Anita Andersson, som verkligen gjort ett bra jobb. Den är rikt illustrerad, kanske lite väl mycket, det blir lite av familjealbum – må vara att bildkvaliteten är mycket god.

PS Kung Gustav V, som harangeras i boken, hette bara så, inte Gustav V Adolf. 

 

Andersson, Urban, 100 Arvikarim 2011. Arvika: Kylskåpspoesi, 2010. 64 s. – Hc.08

Detta är en prestation, väl värd att uppmärksammas, ja, kanske hamna i Guinness rekordbok? Att skriva 100 rimmade verser på mangskogsmål om Arvika lär nog ingen mer kunna prestera än Värmlandsakademiens egen hovpoet s.a.s. Till en början känns det dock lite knöligt mangskogsmålet för en icke-jösshäring men snart upplever man språket som en tillgång. Naturligtvis är inte allt av allmänt intresse som Urban skriver om men för de insatta, alltså arvikaborna är säkert mycket guld värt. Och inte heller fattar en utomstående allt han berättar om, åtskilliga namn och företeelser är okända för honom eller henne. Tillräckligt mycket är ändå av den slaget att också en utböling kan ha glädje av det. Gammalvalas tillkomst 1963 behöver man inte vara jösshäring för att finna högst noterbart. ”Där står tia litte still – då ä väldit speciellt” som Urban skriver Två år tidigare hade Arvika Nyheter en artikel om vad barnen ska ha i veckopeng: ”För en 12-åring – max tre kronor rekommendere”. 1965 slog tydligen den fria lördagen igenom på allvar, för så diktar vår skald och 1972 då ”Brûnskes granne körke brann” påminner han om men det kommer i alla fall undertecknad ihåg så bra ändå! Den 19 juni 1993, invigdes Rackstadmuseet, stadens stolthet likvisst!, och det av självaste kongen och det uppmärksammar förstås Urban och menar att ”Sänna denna summerdagen / hävder vi ôss gôtt med Skagen”! Om 1996 skriver han åtskilligt – bl.a. om bokbussen – en försvinnande serviceinrättning i Sverige men kvar i Jösse härad. Och han tillägger: ”Tack å lôv att vi bokbussen har. Dä ä bra. / För i vala på lannsbygda brukte vi ha / både feskbil å köttbil å dreckbil gunås / å bröbil å konsumbussen förståss. / Män tämlit möe ha hänt sänna den tia.”

Upprinnelsen till boken är en förfrågan från Arvika Nyheter om han ville skriva en årsvers för tidningen för vart och ett av de 100 år Arvika varit stad. Och det gjorde alltså Mangskogens stämma i världen till stor glädje för Arvikaborna, tar jag för givet, och också en och annan utsocknes som ex. undertecknad! Men vad heter den vackra statyn som pryder bokomslaget? Alla arvikingar vet det förstås – men resten av mänskligheten kanske icke? Christian Erikssons Sommardopp är det, vet jag dock nu, för så står det på en sida om statyer i Arvika, som finns på nätet!

 

Asplund, Karl Gustav, Mitt i Värmland, mitt i världen. Minnen och reflektioner. Munkfors: Föreningen Gamla Bruket i Munkfors, [2010]. 143 s. – Ncagz Munkfors

Gamla Bruket i Munkfors utgav 2009 en bok om Munkfors av Karl Gustav Asplund: En skimrande värld av intryck. Liksom denna var den skriven på blankvers, Shakespears versmått, men i det här fortsättningsverket handlar det inte enbart om Munkfors som boktiteln f.ö. antyder.

   Drygt 60 av bokens sidor ägnar han åt sin älskade hembygd, åt liv och leverne där i denna av det stora bruket så dominerade ort, om idrotten, som betydde så mycket (och också alstrade flera stjärnor!) och – framför allt – munkforsingar av alla de slag, såväl drinkare som mer kända personer, Bosse Parnevik, Sten Bergman, och  Cajs Alstermark, som debuterade som författare 1944 med romanen Moder, se din son och senare, 1947, fick en radiopjäs, Sommarkväll, spelad i Sveriges radio.

   De sista 60 sidorna grubblar författaren över den avflyttning som drabbat Munkfors sedan han själv lämnat orten – liksom all landsbygd världen över. Han tar särskilt upp som exempel Bjurberget, där han var lärare ett tag på 40-talet och där det fanns butik, post, skola m.m. och – inte minst – skog, men några decennier senare inget fanns kvar över huvud taget, inte byn och minsann  inte skogen!

   Han berättar också något om sin tid på Karlstads h.a. läroverk men framför allt om ett livsavgörande möte under skoltiden. Med Hamlet nämligen, som gavs av Riksteatern på Karlstads vackra teater med Hans Jacob Nilsen, norsk flykting, i huvudrollen. Asplund blev mycket gripen av pjäsen och läste en bok och sedan hur många som helst om den sorgsne prinsen och så småningom blev han forskare på området och hans tankar om Hamlet blev erkända av storheter som Gunnar Brandell och Örjan Lindberger – men vägen dit var lång, för dumhet och lärdomshögfärd lade många hinder i vägen. Till sist blev dock hans böcker om pjäsen, Liv och kraft av majestätet och Ofeliasyndromet utgivna på Bo Cavefors förlag. ”Men lydnaden gentemot all överhet  / är skådespelets propagandabudskap”. De orden utgör en slags sammanfattning av pjäsen menar Asplund och tillägger ”Och det är prinsens egen tragedi / att han förlorar i sin inre strid om / sin relation till samma lydnadskrav.” Hans intresse för Hamlet i synnerhet och Shakespeare i allmänhet ledde också till att han fick till stånd ett särskilt Hamlet-museum i Tranås, där han bor.

   Allra sist i sina vittsvävande memoarer hyllar författaren värmlänningen: ”Ja, det är livsglädje och framtidstro / och sorglöshet, som i sig utgör / de tre värmländska egenskaperna!” Sant eller inte, det låter väl sympatiskt!

   Boken är alltså skriven på blankvers och det är alldeles sant – som det står i förlagstexten – att ”rytmen gör boken lätt och trevlig att läsa.”  Så är det faktiskt. Det är inte alldeles säkert att undertecknad gjort sig besväret att läsa en hel bok om Munkfors annars – må vara att den nu handlar om en hel del annat! Den kan rekvireras från Föreningen Gamla Bruket i Munkfors, tel: 0563/50003. Föreningen kan också hittas på nätet: www.hembygd.se/varmland/munkfors. En märklig bok är det, trots ett påvert utseende! Glädjande nog är den försedd med ett personregister.

 

Berggrén, Per, Ett år i Värmland. Bilder från ett älskat landskap. Kd: Per Berggrén, 2010. 120 s. – Ncag

Boken är tvåspråkig med parallelltext på engelska och heter alltså också:  A year in Värmland – pictures from a beloved county. Per Berggrén svarar för både foto och text. Framför allt är detta en fotobok. Att bläddra i den är som att plumsa rakt ner i den värmländska naturen med skogar, berg, glittrande vatten och vilda djur –  en högst angenäm upplevelse! –men visst rymmer den också en hel del annat som människor och kultur av olika de slag. Med vit- och blåsippor tar det värmländska året sin början och slutar med Rally Sweden, en sorglig företeelse, som inträffar årligen i början av februari och av outgrundlig anledning älskas av många värmlänningar. (Bilar, som kör för fort lider vi väl annars ingen större brist på – må vara att rallybilarna sladdar och sprutar grus mer än lovligt.) Ett år i Värmland är med andra ord ett lite annorlunda praktverk om landskapet. Den ger oss en vacker och mångsidig bild av kronan bland Svea rikes länder!

PS Ett annat praktverk i samma stil med betoning på den värmländska naturen är Sköna Värmland av Lennart Utgren, som utkom 2006. Av den har föreningen ännu några ex. kvar att sälja för endast 150 kr.

 

Björklöf, Sune, Björnen i markerna & kulturen. Hedemora: Gidlunds, 2010. 414 s. – Ugf
Detta måste vara det mest kompletta verk som givits ut på svenska om björnen, det både fruktade och omtyckta rovdjuret! Här kan vi bl.a. läsa om björnen i klassiska skildringar, om björnens fysiologi, om lagstiftning, om björnar i fångenskap, om björnen i kultur, magi och riter och om björnen i konsten och litteraturen. Naturligtvis bjuder boken på en hel del värmländska inslag. Sune Björklöf skriver exempelvis om värmländska storjägare som Herman Falk, engelsmannen Llewellyn Lloyd, Jan Andersson m.fl. Vad gäller hovjägmästaren Herman Falk anmärker Björklöf att det viktigaste resultatet av hans viltvårdande insatser var att älgstammen i Sverige räddades. I avsnittet om tama och dansande björnar omnämner han Gustaf Schröder och redogör för dennes skildring av en infångad björns uppväxt fram till tvåårsåldern och prisar honom som en kunnig och god iakttagare.I konstkapitlet uppehåller han sig bl.a. vid skulptören m.m. Arvid Knöppel (1882–1970). Denne levde hela sitt vuxna liv på Knöppelåsen i Gunnarskog. ”Knöppel hade”, menar författaren, ”en säregen förmåga att överföra djurets rörelse i bild.”  I ett kort kapitel om landskaps-, kommun- och sockenvapen ser vi att författaren observerat att Årjängs kommun har en björn i sitt vapen, kransat av karttecknet för riksgräns. Boken är väl försedd med både person- ort- och sakregister. I den digra litteraturförteckningen saknas varken A. A. Milne eller Herman Falks Underrättelser om björnskall men av denna endast 2:a upplagan, 1832, inte den av BokJohan 2002 utgivna med texten både i faksimil och återgiven med modern skrift samt med nyskrivna uppsatser av Håkan Eles.

 

Blomqvist, Sven E., Nödlandningen. Krhmn: Norlén&Slottner, 2010. 67 s. –  Ncagz Grums

Den 9 april 1940 inledde Tyskland sin ockupation av Danmark och Norge – som alla vet, men kanske inte att den 16 april på morgonen startade ett tyskt flygplan, ett tremotorigt transportplan, Junkers Ju 52 med plats för upp till 20 fallskärmshoppare, från Oslo för att bedriva spaningsflyg. Besättningen bestod av tre man. Så småningom förirrade sig planet in på svenskt område och när man inte hade bensin till mer än en halv timmes flygning beslöt sig tyskarna för att gå ner och platsen råkade vara ett fält utanför Grums kyrka och nu var klockan 18.30. Det tyska planets uppdykande i fredliga Grums väckte förstås stor uppståndelse, några beslöt lämna orten, någon gömde bordsilvret i lillans barnvagn, medan andra försåg sig med proviant för att kunna klara sig ute i skogen över natten i alla fall. Andra åter begav sig till platsen för nödlandningen för att beskåda det tyska flygplanet.

Råkade extra illa ut gjorde Nils Nyman. Han satt hos frisören, när larmet kom 18.23 och eftersom han var ordonnans vid civilförsvaret måste han genast rycka ut trots att han bara var klippt på ena sidan av huvudet!

En landsstormspatrull på tre man anlände tydligen ganska omgående till platsen för nödlandningen och tog hand om den tyska besättningen. 18.40 larmades FO-staben i Karlstad, som genast skickade en underrättelseofficer med uppgift att ”tillfångataga besättningen och föra den till Karlstad.” Den tyska besättningen internerades på Kronobergshed till den 12 juli, skriver Blomqvist, och fick sedan tydligen fara hem. Flygplanet flögs redan den 18 april till F1 i Västerås för att sedan, den 2 september, flygas till Warnemünde. Alltså fick tyskarna tillbaka både plan och besättning.

Denna episod från andra världskrigets dagar skildrar Sven E. Blomqvist nästan minut för minut och man förstår att den här händelsen verkligen väckte uppståndelse i Grums, där annars ”ingenting  händer” som någon ortsbo säger i boken. För en utomstående kan det dock vara lite svårt att hänga med i svängarna, obekant som man är med folk och platser i Grums. Men författaren saknar inte humor och han har förstått att ta vara på dramatiken i skeendet denna dag i Grums. På plussidan kan också noteras åtskilliga foton från den dagen och den tiden. En lustifikation bjuder han på allra sist med en bild på en inbjudan till bröllop den 4 oktober 1942, där det allra längst ner på kortet står: ”2 smör- o. 3 brödkuponger torde medtagas.” Det var tider det!
 

Bratt, Christian, Bratt från Brattfors. Släktmatrikel 2010… Sthlm: Brattska släktföreningen, 2010. 43 s. – Ldz Bratt

En hel del finns skrivet om släkten Bratt av Helmer Bratt och Christian Bratt m.fl. Huvudboken om släkten torde vara Bratt från Brattfors. En släktkrönika, 1992, av den sistnämnde. Släkten anses härstamma från Steinar Eysteinsson Bratt, skatteuppbördsman i Gudbrandsdalen, som levde på 1400-talet. En son, Nils Bratt, adlades av kung Karl 1456. Brattforssläktens samband med denna adliga släkt har utretts av ingen mindre än Erik Fernow i Lärda tidningar 1768! Stamfader för släkten Bratt från Brattfors anses annars vara brukspatronen Anders Andersson Bratt på Brattfors, död 1677. I en uppsats efter matrikeln, ursprungligen publicerad i Värmländsk Kultur 2006, nr 3–4, berättar Christian Bratt om herrgårdar med anknytning till hans släkt – framför allt Rottneros. Annars höll Brattarna helst till på Värmlandsnäs, ex. på Forsvik och Brosäter. En som skrivit underhållande om livet på herrgårdarna på Näset är översten Claes Bratt, som, född 1844, utgav Minnesbilder 1937! Han var själv uppväxt på Sjönnebol, som med sina 5 000 tunnland var Näsets största gods. Den siste i släkten som övergav det värmländska herrgårdslivet, skriver Christian Bratt, var doktor Christian Bratt som 1952 flyttade ifrån det vackra Krokstad utanför Säffle. Om en Lars Gustaf Bratt, har Mauritz Hellberg (signaturen M.H.) skrivit i Karlstads-Tidningen av den 6 augusti 1932.

Den nya skriften om släkten kan beställas från den livaktiga Brattska släktföreningen via dess skattmästare Margaretha Alm, E-post: margaretha@abm.se. Priset är 95 kr + porto. Ordföranden Christian Bratt har adress: Karlaplan 3A, 114 60 Stockholm.  

 

Brorson, Alf, En amerikabok = An America Book. Torsby: RM Reklam&Tryck, cop. 2010. 176 s. – Kcx
Alf Brorson är kanske den främste värmländska kännaren av Svensk-Amerika och tillika den flitigaste skribenten på området. Hans bokproduktion uppgår till trettiotal skrifter och minst  hälften av dessa rör svenskar i Staterna och deras kontakter med hemlandskapet. Särskilt Lindsborg på Kansas slätter, där pastor Olof Olsson 1869 grundade ett samhälle, har stått i centrum för hans intresse. Föreningen Värmlandslitteratur kan skryta med att vid åtminstone två tillfällen ha uppmärksammat Alf Brorson. 1992 hade vi nöjet att utse hans lilla skrift om fadern, kyrkoherden Bror Carlsson, till det gångna årets vackraste, och 1999 tilldelade vi honom ett bidrag ur Bengt Axelssons fond för att kunna ge ut hans bok om släkten Sillén. I föreliggande verk har han samlat drygt trettiotalet artiklar från de senaste tjugo åren, som inte blivit publicerade i bokform. De flesta är på engelska beroende på i vilket sammanhang de förekommit, oftast har det varit fråga om anföranden i amerikansk miljö. Många av Alf Brorsons uppsatser handlar förstås om Lindsborg och om dess grundare. I anslutning till det avsnittet passar förstås en artikel med rubriken The Sunnemo – Lindsborg connection! Ett annat avsnitt i boken har rubriken Amerikabrev och bjuder på artiklar i mycket skiftande ämnen – om Toni Morrison, om cowboys och Minneapolis Sculpture Garden bl.a. Boken avslutas med en förteckning över texter av författaren med anknytning till svenskamerikanska förbindelser, publicerade i olika tidningar och tidskrifter under årens lopp.

 

Cedmar, Gunilla, Längs älven. [Mariestad: G. Cedmar], 2011. 184 s. – Hc

Av Gunilla Cedmar har jag tidigare läst en självbiografisk barndomsskildring, Brittis&Nilla. Den utspelas i författarens födelsestad, Filipstad. Jag minns att jag tyckte att den var mycket charmfull och något liknande kan jag säga om hennes nya roman, Längs älven, fast den är av helt annat slag. Förlagstexten ger en god beskrivning av boken: ”Längs älven är en berätteelse om kreativa människor vars öden flätas samman under några höstmånader. Givande möten uppstår där de delar tankar om livet såväl som döden.” Det stämmer alltså rätt väl! Boken är väl ingen självbiografi precis men att författaren hämtat en hel de från sitt eget liv verkar klart. Hon presenterar sig på sin hemsida som ”konstnär, författare och föreläsare” och bokens huvudpersoner, alla kvinnor i sin bästa ålder, har sådana talanger – mer eller mindre. Jemima får betraktas som författarens alter ego och vi får följa hennes väg från en trygg anställning som fotpedagog (????) till sin första utställning och en oviss framtid som fri konstnär. Liksom  bokens författare använder hon lite annorlunda material som tyg, fjädrar, pärlor och godispapper för att skapa sina konstverk. Lokalfärgen är inte så stark men visst förstår man att handlingen delvis utspelas i Filipstad, och att den stora ”marken” hon skildrar är inget mindre än Oxhälja. Gunilla Cedmar har god hand med språket och ventilerar många viktiga tankar – om liv och död och konstnärskapet! Boken är väl korrekturläst frånsett att på de första 50 sidorna eller så uppvisar texten påfallande många extra mellanslag, vilket inte är snyggt och på s. 31 står det Jemima men det ska väl vara Karin?

 

Davidsdotter, Margareta, Mitt hjärta sjunger. Dikter av Margareta Davidsdotter, bilder av Per Berggrén. Kd: Förlag Per Berggrén, 2010. 39 s. – Hc.03

Författaren utkom för två  år sedan med diktsamlingen Ur mitt hjärta. Den nya samlingen av henne är i mycket lik denna frånsett att den är betydligt tunnare och inte försedd med hårda pärmar, men en vacker bok är det i alla fall, inte minst tack vare Per Berggréns foton, som ansluter sig följsamt till dikterna, enkla, korta centrallyriska verser, som har ”en hög och seren ton” som jag skrev om den förra diktsamlingen.  
 

Demirbag-Sten. Dilsa, Fosterland. Sthlm: Albert Bonniers, 2010. 329 s. – Lz Demirbag-Sten, Dilsa

Dilsa Demirbag-Sten heter en känd samhällsdebattör med kurdiska rötter, född 1969. 1976 kom hon med mor och syskon till Sverige och Uppsala, dit fadern flyttat året innan. Han var kommunist och stor Sverige-beundrare, fast inget gick upp mot den riktiga, kommunistiska staten, Sovjet! Dilsa växte upp i Flogsta utanför Uppsala, där människor från många nationer hade sitt boende. Fadern talade svenska flytande och var en läsande person men framför allt politiskt intresserad och familjen hade många vänner inom vpk. Han och senare Dilsas mor arbetade som städare på Akademiska sjukhuset. Fadern var en hustyrann, som aldrig tvekade om sin rätt att kroppsligt bestraffa sina  barn (fast Dilba lyfte han tydligen inte så gärna sin hand mot!). Han trivdes i sitt socialistiska, nya fosterland medan modern längtade tillbaka. Hon saknade ”gemenskapen, värmen, skrattet, avlastningen, språket, kulturen och sångerna”, medan pappan skildrade sitt gamla fosterland som präglat av ”fattigdomen, fadershatet, det hårda arbetet, skvallret, tomheten, leran, isoleringen och kraven.” Dilsas unga mor liksom tynade bort inför hennes ögon. Mannens otrohet som småningom ledde till en formlig skilsmässa gjorde inte förhållandet mellan föräldrarna bättre. Musiken och litteraturen betydde mycket i Dilsas hem. Radion, inte minst Kjell Alinge, var en viktig musikförmedlare för Dilsa och Dilba, vilken senare skulle bli en känd sångerska och kompositör. Arbetarförfattare som Martinson, Lo-Johansson och Delblanc lästes av fadern, som uppmuntrade sina barn att göra detsamma. Någon vanlig, lycklig barndom hade inte Dilsa, men hon lät sig sannerligen inte kuvas av vare sig pappan eller pojkarna i skolan, som hon snaraste satte skräck i! De kulturella skillnaderna mellan det kurdiska Turkiet och det moderna Sverige var stora: ”I en trea på 57 kvadratmeter försökte en ung familj sammanfoga ett liv från två länder. Vi introducerades för radio, telefon, spolande toaletter, rinnande vatten, elspisar, element, diskmedel, duschslang, tapeter, mjölkpaket, fryspåsar, osthyvel, smörkniv plåster, Desivon, strömbrytare, tvättmaskiner, torktumlare, nyckelknippor, våningssängar, stereoanläggning, teve och vår far” skriver hon på ett ställe i boken. Hon har förstås många iakttagelser av oss svenskar att förmedla. Den minst smickrande är väl den, att för oss, alltså svenskarna, var idrotten det allra heligaste – efter spriten!

Fadern tröttnade så  småningom på att städa på Akademiska för en måttlig lön utan att bli befordrad trots att han var en av få där som behärskade svenskan väl och beslöt sig för att bli egen företagare och han och hela familjen hamnade på det viset i Karlstad, där man tog över en pizzeria, som tydligen gick bra. I ett av bokens sista  – och kortaste – kapitel möter vi alltså Dilsa och hennes familj i Karlstad. Hon är nu gammal nog att börja på gymnasiet och sin studentexamen tar hon också i Karlstad, som hon inte ger mycket för. Hon är van att träffa människor från olika nationer och tala politik och kultur – i Karlstad talade man bara om ishockey och bandy! Och hon var ensam om att tala svenska! Och eftersom inslaget av invandrare fortfarande var obetydligt i stan kände hon sig som en främmande fågel i vår stad. CGC, som hade s.k. märkeskläder  och Café Royal omnämner hon särskilt men annars får vi inte veta mycket om åren i Värmland. Så snart hon tagit studenten lämnar hon staden och söker sig åter till Uppsala och Stockholm! 

Under hela Dilsas uppväxt utgör tanken på mormodern och kontakten med henne en ojämförlig kraftkälla. ”I begynnelsen var berättelsen” började alla mormors sagor, skriver Dilsa, och en värmlänning kommer naturligtvis att tänka på Selma Lagerlöfs farmor, som måste ha betytt så mycket för den blivande författaren, fast hon bara var 4 – 5 år, då ”visor och sagor körde bort från gården, inpackade i en lång, svart kista, och aldrig vände tillbaka.” (Mårbacka, kapitlet Farmor). Dilsa avslutar sin minnesbok med följande ord: ”Du, mormor, är mitt hemland.”

I en mycket uppskattande recension av boken skriver Göran Greider i DN och kallar den bl.a. ”en läsfest och en sedeskildring av Sverige från vänsterradikalismens och Stenmarks sjuttiotal till kurdspårens åttiotal efter Palmemordet, då etnicitetens alla fällor tycktes slå till om svennar och blattar.”  Vad jag har emot boken är att den är så kompakt. Viss kapiteluppdelning finns efter platserna familjen och/eller Dilsa bodde på men jag skulle vilja ha haft en mer tydlig strukturering av stoffet. ”Läsäventyret” blir gärna lite segt i denna kompakta textmassa.  

 

Det finns flera som passar…”och det blir aldrig lika med någon”. [Gnosjö?]: [minbok nu?], cop. 2010. 103 s. – Hc(s)

Antologin med denna förbryllande titel (dessutom uppdelad på omslag och titelsida) är en samling av vers och prosa av sju kvinnliga författare i sextioårsåldern, ungefär, med anknytning till Värmland – mer eller mindre. De presenterar sig själva föredömligt nog i slutet av boken, som blev en glad överraskning. Överlag bjuder boken på trivsam läsning, om än barndomsskildringarna kanske blir väl många. Dikterna är ofta av det lekfulla slaget eller har en religiös ton. Måste jag peka ut någon favorit så är det Christl Franz. Hennes lilla novell Vaniljdrömmar är  betagande i sin enkelhet och hennes barndomsskildring, Flugan i bärnsten, mycket underhållande men det är också Ann-Viol Kjellqvists Wildheart och Eva Nylanders dikter. Läsvärda är också dikterna och berättelserna av Maud Brunmark, Merja Larsson, Else-Marie Söderqvist och BrittMarie Wirgård. Därmed är alla författarna nämnda. Bara någon av dem har blivit publicerade förut. Nu var det på tiden!

 

Ekman, Henrik, Vargen – den jagade jägaren. Sthlm: Norstedts, 2010. 315 s. – Ugf

Detta är en vargencyklopedi helt enkelt. Visst handlar boken mycket om vargens återkomst till Sverige söder om fjälltrakterna och – inte minst om vargens uppdykande i Värmland 1983 – men den innehåller så mycket mer, myterna om vargen, jakten på vargen, vargen i världen, främst USA, där den återplanterats i Yellowstone nationalpark med lyckat resultat, fakta om vargen, genetik och fysik, äldre tiders uppfattning om djuret, vargupplevelser och – inte minst – ”den politiska vargen”. Därtill kommer att det är en vacker bok med massvis av sällsynt fina foton, nästan alla tagna av författaren själv. Bokens första femtio sidor handlar till stor del av vargens mottagande i Värmland. Historien tog sin början den 28 december 1983, då Arvid i Liden, i Nyskoga, gick till brevlådan för att hämta posten och till sin stora förvåning fick se åtta vargar korsa vägen en femtio meter bort.

Författaren verkar ha läst det mesta i  litteraturväg om vargen. Naturligtvis berättar han om episoden i Gösta Berglins saga, då Gösta Berling och Anna Stjärnhök förföljs av vargar (en berättelse som solkat vargens rykte åtskilligt!), men han åberopar också ett vargavsnitt i Gyllenius dagbok (fast inte den värsta skrönan (?)!) och han har förstås även läst Värmland förr och nu 1986, som har som tema just vargen, och redogör för Håkan Eles genomgång av ett stort antal kyrkböcker, en genomgång som gav vid handen att antalet fall, när vargen dödat människor är försvinnande litet. Henrik Ekmans vargmonografi är sprängfylld av fakta men mycket lättläst. Och – förstås – av särskilt intresse för oss värmlänningar. Likt Tommy Hammarström (i Vargen kommer!) tror han att det är förnuftigt med en återkommande jakt på varg, så att den behåller sin skygghet, men han avslutar boken med följande, mycket tänkvärda ord: ”Det måste finnas plats för det vilda.”  Det håller väl vi alla med om? Dessutom är vargen ett ekologiskt nyttigt djur. För flera arter har vargens återkomst betytt ett uppsving. Att boken fått mycket goda recensioner i tidningar och i radion (Naturväktarna) behöver jag knappast tillägga?

Läs också: Henrik Ekman och hans bok Vargen den jagade jägaren

Stora stygga vargen väcker gammaltestamentlig oförsonlighet.

Kyrkans tidning 2010: 51/52

 

Emsell, Sven, Från gläntor och stigar. Dikter. [Årjäng: S. Emsell], 2009. 65 s. – Hc.03

Detta är Sven Emsells fjärde diktsamling. Han kan i sanning kallas för bygdepoet, nästan allt han skriver kan lokaliseras till hans hembygd Västra Fågelvik. Därmed inte sagt att hans dikter skulle vara direkt beskrivande. Den resa naturlyriken dominerar, därutöver bjuder diktsamlingen på en del personporträtt. Glädje över naturens härligheter blandas med vemod över alla förändringar bygden genomgått – hur människoboningar övergetts, skogen avfolkats och stigarna växt igen. Avslutningsvis innehåller boken några dikter på mål. Sven Emsell har ett nära förhållande till naturen och dess innevånare, grävlingen, ringduvan, pärlugglan m.fl. och det har resulterat i flera mycket vackra dikter.  

 

Ett enastående rum bland småstäder. Filipstad 400 år. Redaktion: Agneta Svensson, Rolf Carlsson… Filipstad: Filipstads kommun, 2010. 208 s. – Ncagz Filipstad

Den 6 april 1611 undertecknade Karl IX privilegiebrevet, som gjorde Filipstad till stad och den uppkallades efter kungens sistfödde son, Karl Filip, som avled redan 1622, drygt tjugo år gammal. Agneta Svensson skriver i förordet att boken framför allt speglar de senaste 50 åren, vilket nog kan anses rimligt med tanke på att boken till 350-årsjubileet var desto omfångsrikare och utförligare om både nutid och historia. I första kapitlet ger emellertid Lena Richardson en komprimerad men behändig och lättläst framställning av stadens historia från april 1611 fram till dagens problem med utarmning av olika slag och frågan vilken region Värmland och i synnerhet Filipstad ska slås samman med. (Västra Götaland verkar kanske lite avlägset?) Utöver Lena Richardson innehåller boken texter av ett tiotal personer som Ewa Persson, Ulf Juvél, Magnus Norman, tennisspelaren!, författaren Rolf Carlsson och kändisen Anders Lundin. Förvånansvärt många av artiklarna är skrivna av idrottsutövare och fram tonar Filipstad som en riktig idrottsstad, inte minst inom skidsporten med flera SM-arrangemang på meritlistan. Jag vill minnas att jag höll tummarna extra hårt för Filipstad 1981, då det var både varmt och regnigt, när det drog ihop sig till Skid-SM! Artiklarna, kåserierna, är i allmänhet mycket lovprisande och kan på så vis kännas lite turistbroschyraktiga, men säkert är det fråga om äkta kärlek till staden i dalen. Som Magnus Norman, en gång nr 1 i tennisvärlden, uttrycker det: ”Filipstad kommer alltid att vara hem för mig och det är enorm glädje att återkomma varje gång”. Framför allt är dock boken ett planschverk, fast det är nog riktigare att kalla det en fotobok, för i de flesta fallen har fotograferna haft mer konstnärliga ambitioner än att bara dokumentera i sitt bildskapande. Resultatet har också blivit en strålande läcker fotobok, fast visst är det konstigt att mest stämningsmättade är fotona i svartvitt från äldre tider. Några porträtt rymmer boken också och det är med särskild glädje jag här hittar ett utmärkt foto av Björnjägarn, alltså Nils Rundgren. Han står med en fiol i händerna. Kunde han spela på den månne tro? Känd blev han ju som konstnär. Den märkliga titeln på boken är hämtad från Jalmar Furudahl, lektor i Filipstad, och fortfarande ett känt namn för sitt verk, De värmländska järnbruken från 1924.  

 

Eriksson, Ann, Christian Eriksson bildhuggare. Sthlm: Sigma, 2011. 160 s. – Ibz Eriksson, Christian

Ann Eriksson är barnbarn till den store bildhuggaren. I boken berättar hon minnen i släkten av honom och återger intervjuer hon haft med anhöriga och andra på något vis närstående. Dessutom innehåller boken ”en betraktelse”, Ögats bildning, av Hans Henrik Brummer och en text av Christians son Liss. Vi får bekanta oss med olika miljöer som betytt mycket för Christian Eriksson, möbelverkstan i Taserud, Paris, hemmet i Arvika, Oppstuhage, som han ”skulpterade fram”, den fantastiska ateljén på Maria Prästgårdsgata i Stockholm, och Kiruna, där han blev god vän med gruvdisponenten, Hjalmar Lundbohm, ”Kirunas grundare”, och ofta vistades tillsammans med Anders Zorn, Carl Larson och andra konstnärskamrater. Flera verk tillkom där; mest kända är utsmyckningarna till Kiruna kyrka, ritad av arkitekten Gustaf Wickman.

Boken bjuder på trivsam läsning men framför allt är det ett praktfullt bildverk, det finaste jag vet mig ha sett om och av Christian Eriksson. Det generösa urvalet av bilder ger mig en bättre uppfattning än tidigare om bredden av hans mästerskap. Här finns återgivna både stora och små verk, både känt och okänt av honom. En utomordentlig introduktion i Christian Erikssons värld och en njutning för ögat!

 

Fornlämningar i Munkfors kommun. Sammanställd av Maggie & Olle Olsson och Torbjörn Sjökvist. Krhmn: Norlén&Slottner, 2010. 263 s. – Ncagz Munkfors

Vad man i dagligt tal kallar fornlämningar har inte boken så många, däremot foton på torp, kvarnar, industrier, affärer, skolor, missionshus, utsiktstorn m.m. –  foton som tagits åtskilliga år tillbaka innan anläggningarna blivit riktiga fornminnen. Dessutom hittar vi många kort på människor, en hornmusikkår, skolklasser, kvinnor som tvättar vid Klarälven o.s.v. Den första ”fornlämningen” som möter oss i boken är utsiktstornet på Ransätershöjden. Det visar sig ha blott 58 år på nacken men är sedan flera år fallfärdigt och avstängt för allmänheten. (Synd att det inte hållits i stånd. Jag har i många, många år funderat på att ta mig upp där!) Det här är först och främst ett bildverk och mest är det fråga om bilder från en tid, då det fortfarande fanns industrier av mångahanda slag på den värmländska landsbygden. Förvånansvärt många i Ransäter förresten. Man förflyttas verkligen till de gamla tider, när man försjunker i boken, som innehåller så många vittnesbörd om en tid som flytt. Originellt nog har utgivarna angett koordinaterna för varje ”lämning”, vilket gör dessa lätt att återfinna exakt på kartan. Boken innehåller förteckningar över företag, som funnits i olika delar av kommunen och ett namnregister. Boken avslutas med foton på drygt tjugofemtalet vägstenar. Det här är naturligtvis en bok, som främst vänder sig till Ransäters- och Munkforsborna, men jag kan lova att den har mycket att ge också en utomsocknes person, som är lite svag för framfarna dagar.

 

 

Fröding, Gustaf, De glömda texterna. Journalistik av Gustaf Fröding i Karlstads-Tidningen 1885–1894. Utgivna med inledning och kommentarer av Dag Nordmark. Kd: Karlstad University Press, 2010. 78 s. – Hc

Det är Fröding-år i år och ett och annat har kommit ut från trycket om och av skalden. Självklart har Gustaf Fröding-sällskapet hyllat honom, bl.a. med en CD och med ett specialnummer av tidskriften Värmländsk Kultur, och Alf E. Sjöberg, Skattkärr, har utkommit med en 32-sidig skrift, Till minnet av Gustaf Fröding. Främst fram i ledet av gratulanter står dock litteraturprofessorn Dag Nordmark med sin i förra numret av Wermlandiana presenterade bok om Gustaf Frödings journalistiska författarskap, sorgligt försummat tidigare av Fröding-forskningen. Nordmark är också mannen bak föreliggande verk, De glömda texerna. Han har nämligen funnit att Ruben G:son Bergs utgåva av Gustaf Frödings samlade skrifter inte har med alla kända artiklar av skalden i främst Karlstads-Tidningen. Mycket publicerades anonymt, varför det är omöjligt att säkert veta hur mycket och vad Fröding i själva verket skrev. Det som Nordmark tagit med i föreliggande skrift kan dock med all rimlig säkerhet knytas till honom.  Boken skall, skriver professorn, ”i första hand uppfattas som ett komplement till Samlade skrifter, i väntan på att en vetenskaplig och fullständiga utgåva av Frödings verk kommer till stånd.” Innehållet är blandat, kort och smått och långt, politiskt eller bara underhållande, fast, det måste sägas, Gustaf Fröding är alltid underhållande, även när han – med Viktor Rydbergs ord – är ute ”i krigarens lovliga avsikt att såra och döda”, ty hans satir kan vara vass! Hans skriverier på mål gladde tydligen hans läsekrets mycket och ledde till korrespondens mellan författare och läsare, som det här finns prov på. För karlstadsborna bör den här volymen vara extra rolig att läsa med tanke på att den bjuda på flera roande kåserier med klar karlstadsanknytning som Kostymbalen, Merkurius, Societetsliv i yrväder och Den nya vattenkonsten. Gustaf Fröding var också teater- och operarecensent och han skiljer sig med heder från uppdraget, fast man märker att han inte är någon mästare på just det området. Hans recensioner blir gärna väl så personfixerade kan det tyckas. Anita Stjernlöf-Lund heter formgivaren av denna ganska tunna skrift och har naturligtvis gjort ett bra jobb, men fullt så grå behövde boken väl inte ha blivit? Den är utgiven med stöd av bl.a. Svenska Akademien och Föreningen Värmlandslitteratur.

 

Fröding, Gustaf, Guschelôv för Gustaf. 12 värmlänningar läser Fröding. Kd: Gustaf Fröding-sällskapet, 2010. 2 CD.

Ingen i Värmland lär sväva i ovisshet om att det i år är 150 år sedan Gustaf Fröding kom hit till världen, närmre bestämt till Alsters herrgård.  Sällskapet till hans ära har tidigare i år givit ut ett påkostat nr av tidskriften Värmländsk Kultur och hedrar nu hans minne med denna inspelning av tolv värmlänningars tolkningar av Gustaf Fröding-texter på mål. Originellt nog har man, närmare bestämt redaktören, som torde heta Olle Österling, tillåtit de medverkande att välja samma dikter , vilket innebär att många av dikterna och rägglerna kan avnjutas i två eller tre olika tolkningar. Ingen dum idé alls att göra så! Roligt att jämföra de olika inläsningarna som kan skilja sig åt en hel del. Bland inläsarna märks  mästare på området som Urban Andersson, Per Elam Kjell Kvarnevik, Carina Ekman och Tomas Sköld,  men också storheter, som gjort sig kända inom andra fält som skådespelaren och TV-stjärnan Björn Starrin, författaren och journalisten Hanna Hellquist och retorikföreläsaren Klas Hallberg. Okända namn för mig är Gunilla Fält,  Lena Wallman Alster och  Maria Alster men inte minst den sistnämnda är en positiv överraskning. Lena Wallman Alster chockar dock undertecknad genom att läsa En ghasel på något slags värmlandsmål. Det tycker jag är ett utslag för bristande respekt för skalden, som skrev denna så oerhört gripande dikt på rikssvenska – och väl hade en tanke med det! I förordet till Räggler å Paschaser, väl återgivet av Urban Andersson, spår Fröding att ”sockenmålen” ska vara borta inom 30 år men så illa har det ändå inte gått. Dock märker man att uttalet inte alltid känns helt naturligt på tungan för en och annan av de yngre inläsarna! Just det kanske inte gäller så mycket Klas Hallberg men hans insats är i alla fall en besvikelse. Han är  en lysande  föreläsare men här bullrar han på som gällde det att  överrösta vällingklockan i Gamle grevinna på Gampertin, som tre uppläsare valt att framför, dock inte Klas. För alla älskare av Fröding på mål är i vilket fall de här CD-skivorna en glad och god nyhet! 

 

Fröding, Gustaf, Det var dans bort på vägen. Lars Löfgren läser dikter av Gustaf Fröding. Sthlm: Bonnier Audio. – 1 CD; speltid 1 timme.

Lars Löfgren har mycket att komma med på sin meritlist, framgångsrik chef för TV-teatern på 60-, 70-talen, sedan chef för ett Dramaten i kris och därefter styresman för Nordiska museet och nu kabinettssekreterare. Han är också en god inläsare, något av ett proffs, vilket märks av den här skivan med Fröding-dikter, framför allt ur debutdiktsamlingen, som blev en sådan framgång, kanske mest för dikterna på värmlandsmål. Lars Löfgren läser dämpat, sobert, – och dramatiserar inte mer än nödvändigt. Bäst är han nog ifråga om dikterna på mål, där han kan släppa loss lite mer. Roande är den avslutande konversationen med Fröding-hermen (”pelare med mansansikte” enl. SAOL)  på Djursholm. Lars Löfgrens Fröding-inläsningar är av god klass och sådana kan vi inte få för mycket av! Att skivan ges ut på Bonnier Audio torde dessutom vara en garanti för att den för ordentlig spridning – utöver Värmlands gränser!

 

Fröding, Lennart, Livet på gården. Jordnära hästbruk. Kd: Votum, 2010. 128 s. – Qd

Värmlandslitteraturen blomstrar men bokförlagen är inte särskilt många. I år har Värmland emellertid lyckliggjorts med ett nytt förlag, Votum, med praktverk som specialitet! Om detta står att läsa på annan plats i detta nummer. Den första värmlandsboken (?) från förlaget är föreliggande verk, som absolut förtjänar att kallas för praktfullt! Författaren beskrivs som en hängiven fotograf och har sannerligen utsmyckat sitt förstlingsverk med många vackra foton – fast vem kan misslyckas med så vackra motiv framför sig? Han är uppväxt på en bondgård och kan alltså med sakkunskap skildra livet på den här gården i skuggan av ”Gurlita klätt”, alltså i Stöpafors, en gård som skiljer sig från de flesta här i landskapet på det viset att bonden envisas med att använda hästar istället för traktor i jordbruket och använda sig av redskap, som är många decennier gamla. Nästan varje uppslag pryds av Peter Nilssons praktfulla ardennerhästar och här och där på fotona ser vi den likaså praktfulla klätten, som Selma Lagerlöf gjort världsberömd! Mycket sakligt skildrar Lennart Fröding året på gården från körningen i skogen i slutet av året fram till nästa vinter. För den som är uppväxt på landet fordomdags fungerar boken som en resa långt tillbaka, till barndomens land, då traktorer ännu var få och små och hästar fick arbeta för brödfödan! Självklart kan inte Peter och hans fru  leva på sitt jordbruk utan har ”riktiga” arbeten vid sidan om men klart är att för dem är slitet i jordbruket inget självplågeri eller någon underlig nyck. Så här säger han till sist till bokens författare: ”När jag är ute och kör med hästarna, oavsett vad vi gör, om vi harvar eller plöjer,

och fårorna blir så  där raka och fina, eller om vi kör slåttermaskinen eller är i skogen och kör eller vad det kan vara – då mår jag så bra, så bra. Jag vet inte om man kan må bättre än så.”

PS. I Björn Gidstams utomordentligt fina landskapsbeskrivning, Värmland, återfinns lustigt nog ett kapitel om en annan ”riktig” hästbonde i Sunne socken, nämligen en Lennart Jansson i Pörtet, men han brinner mer för nordsvenska hästar! Gidstams målning av dem är suveränt bra! 

 

Hallinger, Gunnar, Läsarna. 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet. Sthlm: Atlantis, 2010. 478 s. – Cj-c

Gunnar Hallinger är litteraturhistoriker och massmediaforskare men genom arv och miljö djupt förtrogen med frikyrkorörelsen. Han menar att väckelserörelsen alltför ofta behandlats som ett ämne bara för kyrkohistoriker och teologer, när det i själva verket inrymmer så mycket annat och bör behandlas som en viktig del av den svenska kulturhistorien. Undertiteln ger en aning om syftet med hans bok. ”Det moderna genombrottet” kom inte på 1880-talet menar han. Det var begränsat inom en liten krets intellektuella. Nej det ägde rum redan på 1850-talet, då den folkliga väckelsen tog fart, konventikelplakatet, som förbjöd bönemöten i hemmet med undantag av husandakter, avskaffades, och mycket annat hände på det religiösa och medborgerliga området. Läsare var en beteckning för de ”väckta”, ty de läste mycket och ivrigt, särskilt bibeln förstås men också mycket annat, ex. Arndts Sann kristendom och annan uppbygglig litteratur av rörelsens okrönte ledare, missionsförbundets P. Waldenström. Några kapitelrubriker kan ge viss inblick i vad denna mäktiga bok innehåller: Romantikens morgonstjärna:  Författaren menar - med all rätt tycks det mig – att romantikernas känslosamma språk påverkade den nya kristna diktningen. Geijer, Bremer, Scott och folket: E.G. Geijer intar en hedersam plats i boken och ett mycket framsynt uttalande av honom om att kunskapsförrådet är större än någonsin och ”ökas dagligen på ett förvånande sätt” återges av Hallingberg. Kulturarv och kulturhistoria. Frikyrklig samfundskultur. En sjungande folkrörelse: Mycket utmärkande för de nya andliga rörelserna var sången. J. A. Hultman, solskenssångaren, och Oscar Ahnfeldt är kända namn på området liksom en värmlänning, Nils Frykman. Men det dröjde länge, skriver Hallingberg, ”innan den enkla väckelsesången accepterades…” Få väckelsesånger togs in i 1937 års psalmbok. Lina Sandells Blott en dag var en av dem men fick inte behålla Ahnfeldts melodi! Yttre missionen: En värmlänning, Peter Fjellstedt från Sillererud, är portalfiguren för den missionsverksamhet som blev en följd av väckelsen. (Mycket läst blev också hans bibelutgåva i tre band, som finns att hitta i Stiftsbiblioteket och faktiskt efterfrågats åtminstone en gång under redaktörens 30 år på Karlstads stadsbibliotek!) Missionen har mycket kritiserats som vägröjare för kolonialismen men den etablerade i alla fall direkt kontakt med okända folk i främmande länder och ledde till att dessa i flera fall fick sina skriftspråk, grammatik m.m. Gunnar Hallingberg ägnar vidare ett avsnitt av boken till ”närbilder” av frikyrkornas verksamheter i Göteborg, Jönköping och Skaraborg – dock ej i Värmland! I de sista kapitlen pekar han på läsarnas betydelse för litteraturen. De läste förstås bibeln men inte bara det. Väckelsen kom att betyda mycket för psalm och andlig visa, barnlitteraturen omhuldades och användes i söndagsskolan (kanske ingen litteratur som i dag skulle slå an särskilt mycket?). Romanen kom så småningom till heders och en helt ny genre uppkom, missionslitteraturen, mestadels av dokumentärt slag.

Det här är en mycket kortfattad sammanfattning av en mycket innehållsrik bok, som jag inte läst från pärm till pärm utan mera bläddrat i men hittat mycket av värde i. Väckelserörelsen var en kulturrörelse av omvälvande slag, som sågs på med förakt av det etablerade samhället och den är ännu inte blivit riktigt förstådd och uppskaddad. Gunnar Hallingbergs bok ger nu en helt annan bild av denna vår äldsta folkrörelse. Strindbergs Röda rummet utkom i sammanlagt 7 500 ex. de första sju åren, skriver författaren, men under åren 1856–66 tryckte Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 3,3 miljoner skrifter. Så nog läste läsarna och sjöng och byggde missionshus, deltog i skötseln av kommunen, blev riksdagsmän,  reste ut till främmande  länder och lärde känna folken där o.s.v., o.s.v. Visst innebar deras insatser en förändring av vår samhällskultur! En andra del av det här verket, som innehåller så mycket av brett kulturintresse, kommer ut senare i år. Väckelsens läsare förändrade Sverige har Svenska Dagbladet som rubrik på Gun-Britt Sundströms recension. Den säger väl något?

 

Grahn, Marcus, Om det inte gjorde ont skulle jag le. Krönikor 2009. Kd: Någorlunda förlag, 2010. 173 s. – Hc

Marcus Grahn utkom 2009 med den lovprisade berättelsen Picasson valde också Kristinehamn, en pikareskroman kan man kanske kalla den, och året därefter med kåserisamlingen Men det här är det väl dumt att slänga? Föreliggande samling krönikor, som alla tidigare publicerats i Värmlands Folkblad, är således hans tredje bok. Marcus Grahn har sin alldeles speciella stil, som är svår att beskriva. Den är humoristisk, underfundig och bjuder på idel överraskningar. Det är ett helt äventyr att läsa honom. För en pensionär är det förstås ett aber att han inte vet ett dugg om den musik eller de musiker författaren hänvisar till – Marcus Grahn är nämligen recensent av popmusik, något som jag vet mycket lite om eller, snarare, inte ett dugg! Marcus Grahn svarar också för formgivningen, som – naturligtvis – också är lite annorlunda! Lite abstrakt liksom berättelserna i sin spindelvävsluftighet.
 

Halvardsson, Susanne, Natt. Sthlm: S. Halvardsson i samarbete med Podium, 2010. 145 s. – Hc.03

Detta är Susanne Halvardssons fjärde diktsamling. Den bjuder på variationer på ett tema – natt och mörker – för att citera Lars Göran Söderberg i Kulturen. Det är stämningsmättade dikter, ofta på bara tre, fyra rader, drömlika, gåtfulla och vackra. I längden känner en ovan lyrikläsare en viss övermättnad och tycker att många av dikterna i all sin skönhet känns väl så sökta, ja rent av krystade. Å andra sidan ska förstås lyrik, inte minst om den är av så här laddat slag, avnjutas i ganska så små doser! I Norrköpings Tidningar skriver Kristian Lundberg bl.a. att ”det händer inte allt för ofta att den samtida lyrikutgivningen förvånar mig” och menar att det gör just Susanne Halvardssons Natt. Och han avslutar med följande lovord: ”Det är en anmärkningsvärd samling, pregnant, fylld upp till brädden med destillerad livserfarenhet.” Själv har jag fastnat för några korta, precisa naturiakttagelser:

”Bäcken letar sig fram / runt stenarna som formar / dess porlande.” Och ”Ingenting faller lättare / än seglande flingor av köld / genom svart tystnad.”  

 

Hallinger, Gunnar, Läsarna. 1800-talets folkväckelse och det moderna genombrottet. Sthlm: Atlantis, 2010. 478 s. – Cj-c

Gunnar Hallinger är litteraturhistoriker och massmediaforskare men genom arv och miljö djupt förtrogen med frikyrkorörelsen. Han menar att väckelserörelsen alltför ofta behandlats som ett ämne bara för kyrkohistoriker och teologer, när det i själva verket inrymmer så mycket annat och bör behandlas som en viktig del av den svenska kulturhistorien. Undertiteln ger en aning om syftet med hans bok. ”Det moderna genombrottet” kom inte på 1880-talet menar han. Det var begränsat inom en liten krets intellektuella. Nej det ägde rum redan på 1850-talet, då den folkliga väckelsen tog fart, konventikelplakatet, som förbjöd bönemöten i hemmet med undantag av husandakter, avskaffades, och mycket annat hände på det religiösa och medborgerliga området. Läsare var en beteckning för de ”väckta”, ty de läste mycket och ivrigt, särskilt bibeln förstås men också mycket annat, ex. Arndts Sann kristendom och annan uppbygglig litteratur av rörelsens okrönte ledare, missionsförbundets P. Waldenström. Några kapitelrubriker kan ge viss inblick i vad denna mäktiga bok innehåller: Romantikens morgonstjärna:  Författaren menar - med all rätt tycks det mig – att romantikernas känslosamma språk påverkade den nya kristna diktningen. Geijer, Bremer, Scott och folket: E.G. Geijer intar en hedersam plats i boken och ett mycket framsynt uttalande av honom om att kunskapsförrådet är större än någonsin och ”ökas dagligen på ett förvånande sätt” återges av Hallingberg. Kulturarv och kulturhistoria. Frikyrklig samfundskultur. En sjungande folkrörelse: Mycket utmärkande för de nya andliga rörelserna var sången. J. A. Hultman, solskenssångaren, och Oscar Ahnfeldt är kända namn på området liksom en värmlänning, Nils Frykman. Men det dröjde länge, skriver Hallingberg, ”innan den enkla väckelsesången accepterades…” Få väckelsesånger togs in i 1937 års psalmbok. Lina Sandells Blott en dag var en av dem men fick inte behålla Ahnfeldts melodi! Yttre missionen: En värmlänning, Peter Fjellstedt från Sillererud, är portalfiguren för den missionsverksamhet som blev en följd av väckelsen. (Mycket läst blev också hans bibelutgåva i tre band, som finns att hitta i Stiftsbiblioteket och faktiskt efterfrågats åtminstone en gång under redaktörens 30 år på Karlstads stadsbibliotek!) Missionen har mycket kritiserats som vägröjare för kolonialismen men den etablerade i alla fall direkt kontakt med okända folk i främmande länder och ledde till att dessa i flera fall fick sina skriftspråk, grammatik m.m. Gunnar Hallingberg ägnar vidare ett avsnitt av boken till ”närbilder” av frikyrkornas verksamheter i Göteborg, Jönköping och Skaraborg – dock ej i Värmland! I de sista kapitlen pekar han på läsarnas betydelse för litteraturen. De läste förstås bibeln men inte bara det. Väckelsen kom att betyda mycket för psalm och andlig visa, barnlitteraturen omhuldades och användes i söndagsskolan (kanske ingen litteratur som i dag skulle slå an särskilt mycket?). Romanen kom så småningom till heders och en helt ny genre uppkom, missionslitteraturen, mestadels av dokumentärt slag.

Det här är en mycket kortfattad sammanfattning av en mycket innehållsrik bok, som jag inte läst från pärm till pärm utan mera bläddrat i men hittat mycket av värde i. Väckelserörelsen var en kulturrörelse av omvälvande slag, som sågs på med förakt av det etablerade samhället och den är ännu inte blivit riktigt förstådd och uppskaddad. Gunnar Hallingbergs bok ger nu en helt annan bild av denna vår äldsta folkrörelse. Strindbergs Röda rummet utkom i sammanlagt 7 500 ex. de första sju åren, skriver författaren, men under åren 1856–66 tryckte Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 3,3 miljoner skrifter. Så nog läste läsarna och sjöng och byggde missionshus, deltog i skötseln av kommunen, blev riksdagsmän,  reste ut till främmande  länder och lärde känna folken där o.s.v., o.s.v. Visst innebar deras insatser en förändring av vår samhällskultur! En andra del av det här verket, som innehåller så mycket av brett kulturintresse, kommer ut senare i år. Väckelsens läsare förändrade Sverige har Svenska Dagbladet som rubrik på Gun-Britt Sundströms recension. Den säger väl något?

 

Hermelin, Olof, Hecatompolis Suionum. Svenskarnas hundra städer. Översättning: Tore Wretö; latinsk textetablering av Bengt E. Thomasson; kommentar av Hans Helander. Sthlm: Atlantis, 2010. 274 s. – Hoc.03

Olof Hermelin (1658–1709?) ”gjorde en vacker karriär i Stormaktstidens Sverige, som professor och ämbetsman vid det kungliga kansliet” heter det i förlagets presentation av boken. Ja, få värmlänningar från karolinsk tid torde vara mer omskrivna än Olof Hermelin, borgmästarsonen från Filipstad. Karlstads stadsbibliotek har inte mindre än 9 böcker eller artiklar om honom. Utförligast är väl Sven Olssons doktorsavhandling från 1953. Olof Hermelin var också poet och nu publiceras för första gången hans verk Hecatompolis Suionum. Översättaren Tore Wretö framhåller att ”födelsestaden Filipstad och skolstaden Karlstad ägnar Hermelin hyllningar som med sin personliga ton och omisskännliga värme särskiljer sig från övriga texter i samlingen”. Ytterligare en värmländsk stad som han bringar sin hyllning är Kristinehamn.

1701 kallades Hermelin till en nyckelbefattning i det svenska fältkansliet. Han fick hand om den svenska krigspropagandan och blev ett hatat namn för Karl XII:s fiender, bl.a. tsar Peter. Den 28 juni 1709 besegrade tsaren de svenska styrkorna vid Poltava och i samband därmed ”försvann” Olof Hermelin. En uppgift gör gällande att tsaren själv egenhändigt skulle ha avrättat honom efter slaget. Känt är han uttalat sig hätskt och hatfullt om den svenska propagandamakaren. Olof Hermelin är ett ”wallenbergsfall” långt före Wallenberg – men hans mystiska försvinnande lär aldrig ha lett till överläggningar på toppnivå länderna emellan!

Versmåttet är elegiskt distikon, som innebär omväxlande hexameter och pentameter. Visst klingar versen skönt, men är det författarens eller översättarens förtjänst? 

 

Hernström, Gunhild, Så som jag tänker. Kd: Förf.förl., 2010. 163 s. – Hc

Gunhild Hernström är ingen debutant. Mest känd är hon förmodligen för utgivningen av faderns dagboksanteckningar i fyra volymer, som bjuder på givande läsning för alla nostalgiker – som undertecknad! Hon har i många år skrivit krönikor i VärmlandsBygden och har här ställt samman dem – snarare kanske ett urval – i bokform. Kåserierna handlar – som sig bör – om allehanda men ofta, ofta återkommer hon till sin barndoms jular – nutidens också förresten – och ett annat återkommande inslag är hennes ”avslöjanden” från restauranglivet i Karlstad på 50-  och 60-talen. Klassamhället tog sig synnerligen synliga uttryck på den tiden och ibland låter hennes skildringar som hämtade ur Grönköpings Veckoblad. Att vara ung och obeprövad smörgåsnissa på en restaurang för sextio år sedan var absolut ingen sinekur! Just författarens ”rapporter från en ishink” (för att nu anspela på en känd rapportbok) är det bästa med boken men den har också annat att bjuda på som många minnesbilder från en barndom på landet så annorlunda mot vad nutida barn erbjuds. Genomgående är hennes kritik av dagens samhälle, där köpdjävulen regerar och där rast och ro – och besinning! – är en sällsynthet.

På bokens baksida presenteras författaren och hennes kåserier av ingen mindre än Ragnar Magnusson. Han avslutar med följande ord: ”Gunhild Hernströms förmåga att på ett ömsint och humoristiskt sätt berätta om sin kära hembygd och dess strävsamma och plikttrogna människor och sina erfarenheter från arbetslivet gör läsningen till en upplevelse och väcker många igenkännande leenden och nickar från oss som var med på den tiden.” Det är så sant som det är sagt!

Boken verkar väl korrekturläst men innehåller inte desto mindre flera förargliga skrivfel.

PS. På annan plats i Wermlandiana återger vi ett litet exempel på hur Gunhild Hernström skriver, när hon är som bäst. 

 

Hidén, Bo, Entreprenörerna. Berättelsen om en spännande affärsidé, Wäse Grynverk 1898. Kd: Poker Press, cop. 2010. 107 s. – Qz Wäse Grynverk

Från min barndoms dar kommer jag ihåg att på hyllorna i Prästbols handel lyste gula påsar, som det stod Ideal Gryn på och därunder AB Wäse Grynverk, Väse, och jag undrade vad Väse kunde vara för en märkvärdig ort, där sådant tillverkades. Som barn var jag nämligen förtjust i havregryn, inte i grötform, utan som de är – med lite socker till förstås. Än mer imponerad blev jag av detta Väse, när det började komma ut i handeln läskedrycker, som var från ”vattenfabriken” där. Bo Hidén är sonson till en av Wäse Grynverks grundare, nämligen bondsonen Frans Valfrid Hidén från Västergötland. Redan 1892 hade han anlänt till Väse stationssamhälle (ett ganska gudsförgätet ställe då, frånsett tåget!), där han arrenderade ett mejeri. Tillsammans med Erik Artur Welin från Gummerud i Väse startade han 1897 ett företag, som kallades Wäse Grynverk, som inte bara ägnade sig åt att framställa havregryn utan också sålde kalk och gödning och timmer. Väse var ju en jordbrukssocken. Överraskande snart sköt verksamheten fart och på hösten 1899 kunde man – exempelvis – expediera en hel järnvägsvägn havregryn, cirka 5 000 kg, till en handlande i Karlstad. Specialiteten var ångpreparerade gryn, sådana var nämligen ”vitare och lättkokta”, ansågs vara kvalitetsgryn, som det gick att ta lite mer betalt för! ”Affärsidén var bra”, skriver författaren, ”folk gillade gröt, en stadig, lättillagad maträtt till tämligen billigt pris.” Och så kunde en hel del av säden inhandlas på nära håll, men, märkligt nog, ungefär hälften av råvaran importerades under företagets hela livstid från Tyskland, Polen och Danmark.

Bo Hidén skriver i förordet att ”min idé har varit att berätta om betydelsen av entreprenörskap, påhittighet, mod, ansvar och konsekvens i utvecklingen av ett litet företag,” Och – inte minst – ”berätta om dess betydelse för den ort där det verkar.” Företaget existerade i drygt 60 år, innan det 1960 såldes till VLC. Efter andra världskriget hade svenskarna  börjat få andra matvanor. ”Totalkonsumtionen av gryn i landet minskade från 24 453 314 kg 1948 till 13 938 312 kg 1958. Detta drabbade naturligtvis Wäse Grynverk, som fick minska sin tillverkning rejäl. Det hade dock en marknadsandel på 6%, när det avvecklades. Kungsörnen inklusive Gyllenhammars hade 71 % av marknaden! 1975 revs de sista resterna av industrin och därmed var, konstaterar författaren, slutpunkten satt för en sjuttioårig industriverksamhet, ”som sysselsatt och försörjt många familjer och bidragit till samhället Väses utveckling från ödemark till välfungerande tätort i Karlstad[s] kommun.”

Författaren har varit i den lyckliga belägenheten att han haft god tillgång på arkivmaterial. Kassaböcker, avräkningsböcker, huvudböcker och mycket annat har han haft god tillgång till åtminstone för de första tjugo åren, ungefär fram till ombildandet av rörelsen till aktiebolag. Dessutom har han förfogat över något som han kallar Hidéns familjearkiv. F.ö. finns rätt mycket skrivet om Väse socken och den litteraturen har han naturligtvis studerat av litteraturförteckningen att döma. Och så har han själv arbetet där i mycket unga år och intervjuat arbetare, som arbetet på Wäse Grynverk.

Rikedomen på källmaterial har lockat författaren att vara i utförligaste laget kan man tycka, men det har ändå känts givande att läsa om det slit och den uppfinningsförmåga ägarna fick mobilisera under mycket växlande tider. Deras äventyr i havrebranschen var betydligt framgångsrikare än Selma Lagerlöfs! Tilläggas skall att boken handlar inte bara om företaget utan också om Väse stationssamhälles framväxt, som alltså det blomstrandet ”grynverket” bidrog till och lite om Väse socken i sin helhet efter järnvägens tillkomst – den förutan hade Väse stationssamhälle, som nu inte längre har någon tillverkningsindustri, aldrig kommit till. Med sina cirka 500 invånare är den idag endast en förort till Karlstad. Att läsa om Wäse Grynverk är också att lära sig lite om teknikens framväxt under de femtio  första åren av förra seklet. (Den ene grundarens son, Sven Hidén, var den förste i bygden att skaffa sig en kristallmottagare, berättar Hidén. Det ryktades att en sådan mottagare kunde överhöra, vilket ledde till att landsfiskalen Berg sökte upp honom och förklarade att han inte fick lyssna på ”kafferepssamtalen”.) Boken är rikt illustrerad, vilket underlättar läsningen av denna faktaspäckade företagsmonografi. Och nu vet jag betydligt mer om Väse än som barn i Prästbols handel! 

 

Hotade arter i Värmland. Kd: Länsstyrelsen, 2010. 226 s. – Ue

I Värmland finns över 500 rödlistade arter. I boken beskrivs knappt ett hundratal. Författarna, alltså Sven-Åke Berglind, Karin Enfjäll, Dan Mangsbo och Torbjörn Nilsson, har fått göra ett urval och tagit med arter, som är på något vis särskilt intressanta. En del för att de är särdeles välkända, vackra eller på annat sätt iögonfallande (ex. vargen!), andra för att Värmland är särskilt viktigt för arten ifråga eller den är utsatt för en speciell hotbild här. I boken finns också med en växt, som redan dött ut i Sverige och är globalt hotad, värmlandslaven. Det är – paradoxalt nog – verkligen en fröjd att bläddra i boken med de många vackra fotona av värmländsk natur och djur och växter.  Boken inbjuder både till bläddring och läsning! Först ut i boken är – föga överraskande – vargen, detta hatade och älskade och så omdebatterade djur”. Författarna skriver att jaktbrott förorsakar ungefär hälften av dödligheten bland vargarna, men efter den legitimerade massavskjutningen, som inledde året, så har faktiskt denna olagliga verksamhet enligt tillgänglig statistik närapå fördubblats under första halvåret. Lodjuret är väl inte så mycket ”snällare” än vargen men det vann en av TV utlyst tävling 1998 om Sveriges populäraste djur. Rådjur, rådjurskid väl, hönsfåglar och får ingår i dess meny, vilket säkert inte alla uppskattar! Bland fåglar som beskrivs i boken finns förstås den vitryggiga hackspetten men också Värmlands landskapsfågel, smålommen, och – förstås – kornknarren och nattskärran. Spoven finns inte med i boken och är väl förhoppningsvis ingen hotad artad men i sommar är det första gången som jag inte hört hans vemodigt vackra drillande. Ett varningstecken kanske? Givetvis ägnas flodkräftan ett kapitel. Det är alldeles obegripligt att människor ännu i denna dag sätter ut signalkräftor, fast alla vid det här laget borde veta att det är ett garanterat säkert sätt att ta död på vår inhemska kräfta, flodkräftan, eller förhindra att den kan sättas ut i vattnet ifråga. Signalkräftan är inte överlägsen vår inhemska kräfta i annat än i konsten att sprida kräftpest! Boken borde locka många till att bekanta sig närmare med natur och djur och växter i Värmland. Populärvetenskap när den är som bäst. Boken är f.ö. mycket prisbillig. Kan bl.a.  inhandlas på Värmlands Museum och Naturum i Mariebergsskogen i Karlstad.

 

Hugosson, Kerstin, Ögonblick i Filipstad. Akvareller. Filipstad: Ateljé Trivselmåla, 2011. C:a 180 s. – Ncagz Filipstad

Fotoböcker i all ära men det är ändå något särskilt att få uppleva ett stycke Värmland genom  en konstnärs ögon. Ett gott exempel på sådan konstnärlig, beskrivning är Björn Gidstams Värmland – må vara att den i första hand är en beskrivning i ord. Nu är visserligen inte Kerstin Hugosson lika duktig konstnär som denne men god nog ändå. Hon är mycket bra på byggnader, inte minst kyrkor, men den gröna färgen tycker jag är genomgående i mörkaste laget. Bäst är hennes höst- och vinterbilder. Boken innehåller hela 199 vyer, inte bara över den 400-årsjubilerande staden utan också över andra delar av kommunen från Liljendal i norr till Nykroppa i söder. Kroppa kyrka är från 1884 och liknar kyrkan i Sunne (som invigdes samma år eller närapå) – mycket nygotisk som den men inte lika ståtlig! Boken är en fin present till de jubilerande filipstadsborna men även en utböling som undertecknad har god  behållning av boken som av allt med konstnärligt värde. Den är säkert unik i värmlandslitteraturen –eller har vi någon mer liknande bok? – en beskrivning i bild, akvareller, av en hel kommun? Boken kan beställas från konstnären själv: kerstin@hugosson.org.

 

Johansson, Anders, De glömda agenterna. Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Sthlm: Fischer&Co, 2010. 364 s. – Kdb

Anders Johansson, som utkom för några år sedan med den lovprisade boken Den glömda arméen, skriver i förordet bl.a. att den nya boken handlar ”främst om människor, både norska och svenska medborgare, som enligt min mening inte fått den uppmärksamhet de förtjänar.” Det kan röra sig om kurirer, flyktinglotsar, sabotörer, kommandosoldater, myndighetspersoner. Antalet norska medborgare som sökte sig över till Sverige varierar i uppskattning mellan 40 000 och 80 000. Så småningom kom dessa att bilda något som liknade en stat i staten skriver Johansson. Bara till Värmland kom under kriget 25 000 flyktingar och landsfiskalerna fick ta första stöten. 225 svenska medborgare erhöll efter kriget det kungliga norska förtjänsttecknet som tack för hjälp under kriget men inte landsfiskalen i Järnskogs distrikt, Åke Hiertner, som tog emot fler norska flyktingar än något annan landsfiskal längs norska gränsen! Författaren menar att Hiertner förtjänar ett särskilt kapitel, eftersom han fått utstå mest kritik för sitt uppträdande under kriget. (Landsfiskal är en titel som försvann i början av 1970-talet. Landsfiskalen var både polischef, åklagare och kronofogde i en och samma person i ett visst distrikt, kanske några socknar.).

Kapitlet om Åke Hiertner är på 20 sidor och har som rubrik Många svåra fall för ung landsfiskal. Under kriget tog han emot tolv till femton tusen flyktingar enligt egna uppgifter. Han kunde underkasta framför allt norska ynglingar mycket hotfulla, stränga förhör och han avvisade förföljda flyktingar och tyska desertörer och vållade t.o.m. en dödsskjutning. Dock förhöll det sig så, att alla (?) hans mer omtvistade beslut hade han förankrat på regeringsnivå – han var den plikttrogne tjänstemannen som följde lagar och förordningar blott. Dessutom så var han ganska ny i jobbet och – som han försvarade sig med vid ett tillfälle – de stränga förhören var ju bl.a. till för att förhindra att infiltratörer släpptes in i landet. Klart är ändå, skriver författaren, att ”Åke Hiertner blev i ledande norska kretsar i Stockholm och inom hjemmefrontens ledning i Oslo tidigt en välkänd, ja ökänd, och obekväm svensk landsfiskal.” Ett tragiskt fall som kastar en skugga över landsfiskalen”, skriver Anders Johansson, handlar om den tyske underofficeren Willy Jutzi, som sannolikt blev skjuten av svensk polis. Om det finns mycket skrivet.

Värmland och värmlänningar förekommer på flera ställen i boken. Bl.a. berättar Johansson om Sveders herrekipering i Arvika, som härbärgerade norska agenter, fast en ”nyfiken” nazist bodde på andra sidan gatan”. (Därom finns mer att läsa i den nyutkomna boken om Arvika: Arvika – strövtåg, möten och  infall i en jubilerande stad. ”Suspekta” norska gäster kunde också inhysas på Spåres pensionat i Arvika. Värdinnans son, Olle Spåre, hade deltagit i Berlinolympiaden och blev på kuppen övertygad antinazist!

I litteraturförteckningen återfinns en hel del värmlandslitteratur, bl.a. Nils Norléns De sista vittnena (utgiven av Föreningen Värmlandslitteratur, som ännu har några ex. kvar av 2:a tryckningen). Saknas i förteckningen gör Gösta Johannessons Kurirer, flyktinglotsar och slippegäng, som däremot är svår att komma över.  

 

Insändare om landsfiskal Hiertner:

:Hans Edvinson i Mariestad har skrivit till redaktionen och anser att undertecknad i recensionen av Anders Johanssons bok De glömda agenterna (Wermlandiana nr 1, 2011) inte rätt återgett författarens bedömning av Åke Hiertners insats som landsfiskal vid norska gränsen under krigsåren. Därom vet nämligen Hans Edvinson besked, ty han var med (som Runeberg skriver om gamle Ståhl). Under drygt ett år var han nämligen i landsfiskalens i Koppom tjänst mot slutet av kriget. Det här brevet från honom ger en säkert mer rättvisande bild av Åke Hiertner än den som tidigare florerat:

”Recensionen handlar mest om dåvarande landsfiskalen Åke Hiertner och hans verksamhet i samband med flyktingtrafiken från Norge. I inledningsstycket till kapitlet om Hiertner skriver Anders Johansson bl.a., att Hiertner förföljdes livet ut av oförtjänt dåligt rykte bland norrmän. Detta får anses vara hans slutsats av sin omfattande forskning på området. Han överlämnar likväl till läsarens bedömning om Hiertner blev ”ökänd” efter förtjänst bland norrmännen. I recensionen har inte tagits någon direkt ställning denna fråga men ändock inte tagits med något som skrivits till Hiertners fördel. / BÅ

Som på sin tid anställd på landsfiskalskontoret i Koppom vill jag på Hiertners plussida åberopa följande:

Jag har tillgång till ett 30-tal brev till Hiertner från flyktingar, bland dem även judar, med tack för hans goda bemötande av dem då de kommit till Sverige. Antalet sådana brev överstiger alltså klart antalet missnöjesanmälningar, av vilka inga föranlett anmärkningar mot Hiertner.

Att han skulle ha varit nazist och tyskvänlig är ett rykte som uppkommit och spritts i vida kretsar. Johansson har i boken angivit ett antal omständigheter som visar att detta rykte saknar grund. Det hade varit en mycket angelägen uppgift att ta med i recensionen.

I boken talas också om avvisning av flyktingar. Till Järnskogs distrikt kom enligt uppgift i boken mellan 20 och 25 procent av alla flyktingar till Sverige Det var det klart största antalet för samtliga gränsdistrikt i hela landet. Trots det så var antalet avvisningar från Järnskogs distrikt enligt gjord undersökning inte störst. Avvisningarna var f ö beslutade av UD.

Efter att boken kommit ut har jag fått veta att Hiertner haft goda relationer med personal vid både norska legationen i Stockholm och den del av den svenska försvarsstaben som sysslat med kurirverksamheten mellan Sverige och Norge och alltså på goda grunder får antas ha underlättat denna. Vid bedömningen av Hiertners insats borde rimligen även beaktas den enorma arbetsbörda som vid sidan av de ordinarie göromålen uppkom för honom under de tre och ett halvt åren, då han ansvarade för flyktingmottagningen i sitt distrikt. Jag anser att Hiertners minne inte ska behöva utsättas fortsatt orättvis kritik. För att få en objektiv undersökning av hans verksamhet till stånd har jag hos norska myndigheter anhållit om en sådan.

Flera böcker har under senare år skrivits som berört Hiertner. Ingen författare har dock tagit kontakt med mig som torde vara mer insatt i frågorna än de flesta.

Hans Edvinson , Mariestad

 

Jansson, Andreas, Drömhuset och andra noveller. Sthlm: Publit, 2010. 175 s. – Hc

Boken består av en samling skräckhistorier: Drömhuset, Coral Key, Böcker & Sånt, Boken, Av jord är du kommen, Två bruna ögon. Jag tycker de är riktigt bra, d.v.s. författaren skräms bra! Till det bidrar säkert en mycket effektiv berättarstil, som oavbrutet driver handlingen framåt. Rekommenderas för älskare av genren! Liksom fler av de anmälda böckerna i detta nr av Wermlandiana är den utgiven på ett litet förlag av ”gör det själv-slag”. Enligt informationen på Nätet ”kan du enkelt, snabbt och billigt trycka och distribuera en bok” och arbetet är klart inom 5 dagar och kostar endast 495 kr + moms! Kanske är det därför typografin blivit så tråkig – dock lättläst!

 

Johansson, Annelie, & Jakobsson, Lars Jacob,  Drömmen om Rottneros Park. [S.l.]: Jacobmedia, 2011. 193 s. – Ic-c

Selma Lagerlöf  kallar Rottneros bruk och herrgård för Ekeby i Sagan. Många turister sökte sig dit efter att boken blivit berömd för att se denna förnämliga herrgård, där kavaljererna huserade ett helt år i majorskans frånvaro. I början av 1900-talet tog en verklig entreprenör över bruket genom att gifta sig med dottern i huset. Svante Påhlson hette han och hade smak för det storartade. När han märkte att turisterna tyckte att Rottneros inte levde upp till sitt rykte i Sagan, så beslöt han sig för att förvandla parken och verkligen göra Rottneros värt ett besök. Bruket gick med vinst och efter andra världskriget  var efterfrågan på  pappersmassa omättlig och han tjänade pengar som gräs eller – som Lars Jacob Jakobsson skriver – ”vinsterna var enorma och en del av pengarna användes till att förverkliga major Påhlsons dröm om Rottneros”. Till all lycka var majoren inte endast trädgårdsintresserad utan också en konstälskare och han gick in för att förse parken med skulpturer av nutida nordiska konstnärer, konstverk som skulle samverka med den omgivande miljön enligt hans visioner för parken. Första steget till denna förvandling av Rottneros var kanske tillkomsten av den nya herrgården, som tillkom efter branden 1929. (Det berättas att det enda som räddades från den gamla gården var en hink värmlandskorv och några möbler!). Den nya herrgården, ritad av Georges von Dardel, blev en vacker byggnad inspirerad av nyklassicism och empire. Stilen blev utgångspunkten för den omkringliggande parken, särskilt Södra parken i barock stil med rosengården och statyer som Nike från Samotrake, skulpturer av Carl Eldh och Per Hasselberg, Kungens trädgård, ett arboretum och mycket annat. Parken karaktäriseras annars av en blandning av engelsk och klassicistisk stil. Det unika med Rottneros park är ju det stora inslaget av konstverk. Författarna slår annars särskilt för den mer vilda delen av parken, Strandparken, som nog inte så många hittar till. Där finns Diktens tempel, Arvid Backlunds spanande Selma Lagerlöf och ett arboretum, anlagt 1979, som inte utvecklat sig så bra. Bibelträdgården, anlagd så sent som 2001 på initiativ av biskop Bengt Wadensjö är ett exempel på, ”att det är lättare att få till stånd en nyanläggning än att få tillräckliga resurser för skötsel och förvaltning.”

Carl  Eldh är den skulptör som är bäst representerad i parken med 12  statyer, därnäst kommer Christian Eriksson med sju. (Ett tag var Påhlson betänkt på att anlägga ett Christian Eriksson-museum men kom på bättre tankar. Han ville ju inte att hans park skulle få museikaraktär!) Mot Eric Grate var han till en början rätt reserverad. ”Höst”, som står längst in i Granalamedan (spanska för granallé!), och är en av parkens mest lyckade ”installationer” var det första konstverket av Grate. Det är, skriver författarna med all rätt, ”ett fint ex. på att man kan tillvarata och lyfta fram och förstärka platsens befintliga förutsättning” – en granplantering förvandlas till en mystisk pelarsal. (En annan historia är att platsen senare av olika skäl förvanskats.) Mellan Grate, som enligt historia, skröna?, blivit bildhuggare tack vare Christian Eriksson, och Svante Påhlson uppstod ett varmt vänskapsförhållande. I ett brev skriver Grate till honom att ”jag har sällan träffat, kanske aldrig, en människa med så mycken inneboende vitalitet, humor och intelligens, samlat i en kropp”. Ett fint betyg!

Eldsjälen Svante Påhlson dog 1959 men släkten tog över underhållet av parken och den fortsatte att blomstra både i verkligheten och bildligt. Antalet besökare var i decennier 100 000 per sommar, om jag nu inte minns alldeles fel. Så småningom började dock besöksantalet dala och gjorde så också i fjol. Något måste göras för att rädda denna park, som är klassad som riksintresse för kulturmiljövården! 2007 genomfördes en inventering av parken med fokus på dess historiska utveckling och kulturvärden. Med den inventeringen som grund gjordes ifjol en utvecklingsplan för parken. Idéer i den som tagits upp är exempelvis idéträdgårdarna, skapade av utomstående trädgårdsmästare i samarbete med konsthantverkare av olika slag. På Rottneros inrättades för några år sedan en ettårig trädgårdsmästarskola, Trädgårdsdax, som blivit mycket uppskattad. Tack vare den har man möjlighet att själv driva upp egna plantor. Kvaliteten blir en helt annan på dessa plantor, eftersom de inte drivs lika hårt som de från konventionella plantskolor. Ekologisk odling gäller i parken, vilket innebär att endast organisk gödsel, hästgödsel vanligen, och kompost kommer till användning. Nässelvatten också i viss utsträckning.

Avslutningsvis får tre utomstående experter ta till orda och föra fram synpunkter på Rottnerosparken. Lasse Krantz, som förestår den  berömda trädgården i Ockelbo, Wij, är en av författarna. En annan Hannu Sarenström, författare till både trädgårds- och kokböcker. Han menar att parken ger ett något stelt  och oinspirerande intryck. Det gäller att ha en trädgård, som människor kan känna igen sig i och omsätta i sin egen praktik. Trädgårdsintresset är ju så stort och hela tiden växande! En trädgård som människor kan ta till sig borde kunna bli en succé. Trädgårdsfestivalen är ett steg i rätt riktning mot att ”öppna upp” parken. Gustav och Marie Mandelman, som driver en trädgård på Österlen, propagerar för djurhållning, framför allt höns och grisar – om i Rottnerosparken framgår inte klart”. Och lägger ett ord för fruktträd. Värmland äger faktiskt hela 17 egna äppelsorter. En experimentträdgård finns f.ö. på andra sidan Fryken i Västmyr, där Tommy Bergström och Angela Lind Bergström har hur många tomatsorter som helst! En trädgård borde vara en plats för att pröva nya sorter menar de. Endast cirka 150 arter i världen kommer till nytta som föda, fast det finns cirka 15 000 växtarter som kunde komma till användning!

Lars Jacob Jakobsson är fotograf och grafiker och har bl.a. arbetat som scenograf på Västanå teater. Annelie Johansson är projektledare och trädgårdsmästare på Rottneros Park. De har gjort ett mycket styvt arbete. Boken är dels en beskrivning av en helt unik park men också en historik samt innehåller synpunkter på parker i allmänhet och Rotternosparken i synnerhet och hur skulptur och natur kan samverka. Dessutom är det något av en hyllning till parkens grundare Svante Påhlson. Konstigt att det inte finns någon biografi över denna värmländska eldsjäl, som 1953 kröntes till hedersdoktor vid Stockholms nyblivna universitet. Något skämtades då om att han köpt sig sin doktorstitel men nu längre kan ingen tvekan råda om att han var väl värd den! Att tillägga att det är en bedårande vacker bok är kanske onödigt? Vad skulle det annars bli av en bok om parken, som sannerligen är Värmlands främsta underverk – näst några författare förstås. Vackraste bilden är ett foto av parken försänkt i rimfrostsömn!  En annan fullträff är fotot av den vita Mercurius, som sticker upp ur ett hav av grönska!  Lars Jacob Jakobsson svarar för både fotot och för bokens formgivning.

Dessutom ska tilläggas att ”de hundra statyernas park” också har en äventyrspark att bjuda på som är mycket uppskattad av de yngre besökarna. Den fina parken har alltså något för både gammal och ung!

 

Johansson, Birger, På den tiden. [Filipstad: Förf:s förl.], 2010. 123 s. – Lz Johansson, Birger

Allt fler skriver sina memoarer och ger ut dem i tryck, vilket förstås är glädjande, även om nu alla dessa minnesböcker inte alltid är så välskrivna, men det är denna – föga oväntat, efter- som författaren för två år sedan kom ut med en diktsamling, En inre resa, som skvallrade om både god formuleringsförmåga, humor och livsvisdom. Författaren föddes 1930 i Väse, där hans far förvärvat gården Sandbacken på 50 tunnland jord och lika mycket skog. Förutom far och mor kom familjen att bestå av fyra pojkar och en flicka. Birger kom f.ö. inte ensam till världen utan anlände tillsammans med en broder, en tvilling alltså. Givetvis får vi veta mycket om livet på landet både före och under andra världskriget, som ledde till att Väse bl.a. fick ett militärflygfält, något att förundras över! Kupongtrasslet under krigsåren – och därefter – skildrar Birger Johansson utförligt. Annars blir man som alltid lite förvånad över hur stor roll idrotten spelade på den tiden trots avsaknad av det mesta av redskap. En trasig fotboll kunde tas i bruk sedan den fyllts med papper! En gång deltog författaren i DM på Tingvalla i diskus. Naturligtvis cyklade han dit, en sträcka på drygt två mil. Fotboll var ändå den populäraste sporten och inte så sällan begav sig Väseungdomarna till Stora Valla i Degerfors för att bese Värmlands enda allsvenska lag! På rasterna i skolan spelade pojkarna, inte flickorna, gärna kula. Däremot var lek med bollar, hoppa rep och hoppa hage lika populärt bland flickor som bland pojkar, vilket inte stämmer med mina minnen. Hoppa rep och hoppa hage gjorde bara flickor, såvitt jag kommer ihåg. Bollkastning kunde även pojkar ägna sig åt men mest var det för flickor. Ett kapitel i boken bär rubriken Nya aktiviteter och av det framgår att bokens jag var något av ett tekniskt snille, men hans försök att konstruera en perpetuum mobile rönte ingen framgång – tyvärr! Däremot lyckades han bl.a. framställa ett episkop (skioptikonapparat) och en radio med kristallmottagare. I kapitlet Seder och bruk skriver han rätt utförligt om julfirandet, tranafton, den 24 mars, och om ”stora brevkastardagen” alltså påskafton. Birger och hans bror Bertil läste sig till realen på Hermods, något som säkert många svenskar gjorde för ett halvsekel sedan. På två år tog de sin realexamen, en bragd kan man tycka!, och kunde därefter vinna inträde vid ”semis” i Karlstad och utbilda sig till folkskollärare. Så småningom blev författaren fil, mag. och adjunkt vid läroverket i Filipstad. Summa summarum – Birger Johansson bjuder på en trivsam läsning och berättar inte bara sin egen historia utan indirekt många andra svenskars som den kunde utveckla sig för drygt ett halvsekel sedan och på köpet får vi veta en hel del om vårt närmaste förflutna, om hur livet kunde gestalta sig för en ynglig från landet utan stora ekonomiska tillgångar men utrustad med vetgirighet och sunt förnuft! 

 

Johansson, Karina, Bara en pärla. Kil: LibraArtic, 2010. 319 s. – Hc

Karina Johansson är journalist och bor i Sunne. Detta är hennes debutroman och det är en omfångsrik bok, en deckare av traditionellt slag kan man säga. Den kunde också heta Lösa förbindelser eller något åt det håller för de amorösa förvecklingarna är legio. Personskildringen är inte av det djupborrande slaget – Förmöget folks förening skulle ha en del att klaga på (om nu denna förening skulle existera?) och det är tveksamt om intrigen verkligen håller för närmare granskning. Det hindrar nu inte att Karina Johansson bjuder på underhållande läsning. Hon är en glad berättare, som kanske kunde ha koncentrerat framställningen en aning. För den som är bekant med Sunne och trakten däromkring är boken extra rolig att läsa, eftersom författaren håller sig noga till den faktiska geografin. Släkten Brinkes ståtliga herrgård är det enda som är fritt uppfunnet, säger hon i en tidningsintervju. Att hjältinnan angör Malön gläder mig särskilt. Om Mellan-Frykens enda ö, Lagön kallad i Gösta Berlings saga, skriver Selma Lagerlöf att där finns ännu kvar spillrorna efter en gammal sjörövarborg, men på det tror jag så mycket jag vill!. Ön förekommer också i Göran Tunströms Juloratoriet och vem besöker den då om inte författarinnan själv – tillsammans med Sidney och Splendid. Själv har jag bara varit där en gång, påskaftonen 1947, efter en  vandring från Herresta (Borg i Sagan) över den istäckta sjön. En rätt lång promenad men en gång klarade ju Elisabeth Dohna av att gå över Lövens långa sjö ända till Ekeby (Rottneros i verkligheten) i värsta  islossningen!

 

Johansson, Karl-Axel, Karl-Axels egna målningar och berättelser om barndomen i 1930-talets Uddeholm. Hagfors: Uddeholms byalag, 2010. [60] s. – Ncagz Norra Råda

Boken påminner om Föreningens första riktiga bokutgåva, Gårdarna och folket av Gunnar Nordansjö. I ord och bild skildrade denne liv och leverne och arbete i Boda socken i början av förra seklet. Men, tyvärr, då var det alltför dyrt att återge målningarna i färg. I föreliggande verk är förstås allt i färg. Karl-Axel Johansson har inte Nordansjös etnografiska ambitioner utan nöjer sig med att kortfattat berätta om sitt barndoms Uddeholm på 1930-talet och annars låta bilderna tala och dessa bilder, som har han gjort på senare år ur minnet, kretsar främst kring familjen. På så vis påminner han om Elise Lindow Agnarson. Pappan arbetade inte på bruket utan på bolagets jordbruk, så där vilar ett skimmer av lantlig idyll över skildringen. Karl-Axel Johanssons målningar är naivistiskt berättande. Han är en mycket god amatörmålare. 

 

Johansson, Kjell, I ondskans våld. Krhmn: Norlén@Slottner, 2010. 193 s. – Hc

Detta är munkforsförfattaren Kjell Johanssons fjärde roman. Han debuterade som författare med novellsamlingen Myrstacken (2006) och frågan är om han inte är bäst som novellist. Å andra sidan är han aldrig dålig tack vare sitt enkla, glasklara språk! Romanen handlar om en s.k. ful gubbe, som kidnappar en tioårig flicka och för bort henne till sitt förfallna torp i skogen någonstans mellan Karlstad och Arvika. Mamman utom sig förstås och polisen larmas och letandet går i gång. Så långt en helt realistisk berättelse men så plötsligt händer oförklarliga saker som i en Stephen King-historia. Mer ska här inte avslöjas men säkert är att berättelsen utvecklas på ett ganska oväntat sätt! Romanen är något av en bagatell och snabbt läst men fastnar i minnet, vilket förstås betyder att den ändå har sina otvivelaktiga kvaliteter. 

 

Jägergren, Bengt. Tveta – en värmländsk socken. Tveta Utvecklingsgrupp 2010.

Med ojämna mellanrum så  inträffar det storslagna, att en ny värmländsk sockenbok når läsarna. Att skriva om en hel socken är en speciell konst, som ofta är resultat av ett lagarbete, men ibland ensam författares verk. Nu finns sedan några månader en bok om Tveta, skriven av Bengt Jägergren.

Tveta socken har tidigare blivit beskriven som en del av större helheter. Redan på mitten av 1800-talet skrev prosten Anders Lignell i Kila om sitt pastorat Kila, Tveta och Svanskog i handskriften Kilaboken – utgiven i tryck av Kila hembygdsförening 1992. Iwan Schyman beskrev 1958 socknarna By (med Säffle), Bro, Huggenäs, Södra Ny, Kila och Tveta i boken Värmlandsnäs från forntid till nutid, del 2.

Tvetabokens upphovsman Bengt Jägergren är journalist och bosatt i Ånimskog. Han har tidigare publicerat flera böcker, de flesta handlar om Dalsland. Tveta – en värmländsk socken är utgiven av Tveta Utvecklingsgrupp.

En del säger kanske att en bok bör bedömas utifrån sina förtjänster och inte från sina brister. Men i detta fall är bokens brister så allvarliga, att jag inte förmått mig att tiga om dem.

Efter att ha läst Tvetaboken från pärm till pärm så är det svårt att hitta några förtjänster med boken. Till det positiva kan dock räknas det vackra omslaget med fina färgbilder. Boken har också en fin layout och ett behändigt format.

Men när det gäller sockenböcker så måste det vara innehållet som är avgörande. Den viktigaste anmärkningen mot Tvetaboken är, att den i stor utsträckning inte handlar om Tveta! Allmängods av högst tvivelaktig kvalitet fyller bokens sidor. Det värsta är, att det i mycket handlar om kompilation eller i värsta fall avskrifter ur andra böcker. Texter av andra har återgivits som om de vore Jägergrens egna.

I några fall är det lätt att spåra var Jägergren hämtat sina källtexter. Stycket om värmsk lag (s. 16-17) är hämtat från Värmland Förr och Nu 1977. Där har Jägergren dock hoppat över en mening, som gör texten missvisande. Kapitlet om Tveta kyrka (s. 25-39) är en helt ordagrann avskrift av Iwan Schymans historik om Tveta kyrka, tryckt 1970.

På sidorna 42-43 så  finns ett egendomligt stycke om de ”sakramentiska handlingarna”. De beskrivs som tre: dop, konfirmation och nattvard. Detta handlar om konfirmationen enligt medeltida katolskt bruk. Den lutherska traditionen som Svenska kyrkan tillhör räknar två sakrament, dop och nattvard. Det finns fler exempel på märkliga sakfel av denna typ.

Väckelsen och frikyrkligheten skildras bl. a. genom en ”lånad” artikel från Värmland Förr och Nu 1977. Metodistförsamlingen ägnas en hel sida där det anges att ”församlingens verksamhet är numera förlagd till kyrkan och Salemskapellet i Kila”. Salemskapellet revs ca 1960 och sedan 2007 finns inte Säffle metodistförsamling längre. Metodistkyrkan i Säffle är konferenslokal. Den kyrkoherde Gustaf Berggren som omnämns på sid. 50 hette i verkligheten Olof Berggren.

Kantorn Wilhelm August Gätje finns på bild två gånger (sidorna 67 och 70) och har fått två biografiska notiser i kapitlet personligheter på två olika uppslag. I raden av personligheter så tycks källan vara tidningsnotiser, som inte alls uppdaterats utan som i texten är ”nu”. Så noteras att Johanna Svensson i Billsvik, född 1859 är ”för sin ålder, 90 år, ovanligt vital med goda själsförmögenheter” (sid. 72). Den Anders Lignell som finns på bild på sidan 72 är inte fadern som var komminister i Tveta och refereras i brödtexten, utan sonen som var kyrkoherde i Kila.

På sidorna 94-95 så finns ett sockenstämmoprotokoll återgivet, som skall vara från 1825. Vid kontroll med volymen KI:3 i kyrkoarkivet, där ett sådant protokoll borde återfinnas, så finns det inte där. Året är fel och det är förmodligen äldre än 1825.

Texten om skolan (s. 99-105) handlar faktiskt om Tveta, men det är tack vare Iwan Schyman. Men det finns en markant lucka i skolskildringen, mellan 1875 och 2003. Anknytningen till modern tid är framför allt referat av artiklar ur Säffle-Tidningen.

Jag hade kunnat fortsätta och redovisa sådana här märkligheter sida för sida ända till slutet – boken har 215 sidor. Källorna till boken verkar i huvudsak vara tre: allmängods med vag eller ingen som helst anknytning till Tveta, artiklar av Iwan Schyman, framför allt ur Värmlandsnäs från forntid till nutid, samt artiklar ur Säffle-Tidningen från olika tider som Jägergren kommit över.

En sådan här bok väcker flera frågor. Hur har Jägergren tänkt? Det är naturligtvis helt i sin ordning att använda tryckt litteratur i en sådan här bok – men då måste en författare tydligt redovisa sina källor. Det räcker gott med att hänvisa i den löpande texten. Vad som är milt sagt tveksamt är att ordagrant citera långa stycken utan att visa att det är ett citat, snarare ge intryck av att det är sådant Bengt Jägergren skrivit själv. 

Hur har utgivarna, Tveta Utvecklingsgrupp, tänkt? Finns det någon som helst kvalitetsmedvetande där när man låter trycka en sådan här bok? Har ingen läst boken före tryckningen?

För alla seriösa hembygdsforskare och lokalhistoriker så är Bengt Jägergrens bok om Tveta en förolämpning. För Tvetaintresserade är boken i det närmaste oanvändbar. Tvetaborna är att beklaga. Jag hoppas bara att någon författare någon gång skriver en riktig Tvetabok.

Recensent: Carl-Johan Ivarsson

Recensenten har redigerat ett femtiotal kyrkoboksregister, skrivit flera släktutredningar och kyrkobeskrivningar. De flesta skrifterna med anknytning till Säfflebygden.
 

Jörnmark, Jan, Karlstads globalisering. Kd: [Karlstads kommun], cop. 2010. 142 s. – Ncagz Karlstad

Titeln är helt relevant men samtidigt något intetsägande. Att läsa den är att få veta mycket om Karlstads häpnadsväckande förvandling sedan krigsslutet och fram till i år och därom finns inget så inträngande och övergripande skrivet tidigare, såvitt jag vet. Jan Jörnmark är docent med inriktning på ekonomiska ämnen men mest känd för sina böcker om ”övergivna platser” och hans hemsida därom lär vara en av de mest besökta här i landet. Han är uppväxt i Karlstad och lokalpatriot, vilket lättar upp hans framställning av annars så strängt ekonomisk karaktär. Någon recension är jag knappast kapabel till utan nöjer mig med att ta fram en och annan särskilt intressant uppgift i denna föreläsning om Karlstads makalösa omvandling från industristad (eller något åt det hållet) till handels-, krog- och evenemangsstad.

Fenomenet globalisering kan enklast förklaras vara en följd av drastiskt sänkta fraktkostnader, som gör det likgiltigt om en vara är tillverkad i Karlstad eller Bombay, och att ”kunskapsindustrin”, informationsutbytet, vuxit till sig och blivit allt viktigare.  Allt detta har resulterat i ”en helt unik konsumtionsnivå”. Hela tiden har konkurrensen skärpts och en fortsatt kompetensutveckling är livsnödvändig och därmed har förstås Karlstads universitets betydelse blivit allt mer livsviktig för karlstadsborna. Författaren konstaterar att Karlstad kommunikationsmässigt gått tillbaka, vilket lett till en svagare tillväxt än tidigare efter 1990.

Bostadspolitiken var länge väl reglerad av statsmakterna, ända fram till slutet av 60-talet och så länge bestod också ”bostadsbristen”.(Författaren sätter ordet inom citattecken för att poängtera att bristen var ett av staten skapat fenomen.) Men just omkring 1970 var denna brist som bortblåst, en följd inte bara av avregleringen utan också av de grandiosa bostadsprojekt kommunen sjösatte i slutet av 60-talet, då Orrholmen, ”Den vita staden”, Gruvlyckan, Rud och Kronoparken kom till. Även villabyggandet släpptes fritt och följden blev att Karlstads kranskommuner växte till kraftigt – medan utvecklingen stod nästan stilla befolkningsmässigt i Karlstad under 70-talet.

På sextiotalet avfolkades innerstaden – den som då var med minns att det fanns många rivna tomter i centrum, vilket inte var snyggt! Men redan 1950 inleddes så smått ”Karlstads väg in i efterkrigstidens konsumtionssamhälle” skriver Jörnmark och nämner att då fick city sitt allra första moderna affärshus, CGC-huset vid Drottninggatan–Västra Torggatan. Andra tecken på ett uppvaknande för Karlstads centrum var bygget av den stora Royal-biografen 1958, som senare följdes av flera nya biografer – ironiskt nog med tanke på att nu trängde TV som bäst in i alla hem – men, som författaren framhåller, behovet av nya biografer, som kunde konkurrera med TV-n var stort. Biografer liksom hotell hade det tydligen rått byggförbud på – sedan före världskriget får man förmoda, så existerande inrättningar, som biografen Roxy, rucklet på Västra Torggatan, var inte i bästa skick! Flera hotellbyggen kom också till stånd liksom en renovering – med kommunala medel – av Stadshotellet, som tydligen var i miserabelt skick enligt bokens författare. CGC och de nya biograferna följdes alltså av att tre nya varuhus kom till i Karlstads innerstad och stadens kommersiella centrum flyttades åt Drottninggatan till. Men ungefär samtidigt påbörjades den stora utflyttningen av stadens kommersiella inrättningar. Först ut var Wards möbler som 1960 skaffade sig nya lokaler i Nickebo, i Råtorp, till glädje förmodligen för alla, allt fler bilburna möbelkonsumenter, som ännu inte ett skvatt visste om IKEA. Stadens ”kantifiering” hade påbörjats, alltså en tendens från näringslivets sida att etablera sig externt, d.v.s. i stadens ytterområden, Våxnäs först  och främst och Bergvik. Motståndet mot planerna på ett handelsområde i  Bergvik var mycket stort. Köpmannaföreningen menade bl.a. att ”nedläggning hotar närbutiker i Karlstadsregionen, äldre och handikappade drabbas hårdast, ökad arbetslöshet hotar Handelsanställda om Bergvik byggs”. Alldeles fel hade väl inte föreningen men nu blev det i alla fall som det blev. Två regeringar av olika kulör hann säga nej till Bergvik tills det slutgiltiga regerings-jaet kom 1979. Och den 9 september 1982 kunde den nya stormarknaden öppnas – med buller och bång och – som författaren skriver – ”det skulle sedan bli en närmast osannolik framgångshistoria under nästföljande decennierna.” (Den första stormarknaden som kom till i Sverige var Wessels utanför Malmö, som etablerats precis 20 år tidigare.) Bergvik och IKEA m.m. har förskonat Karlstads centrala delar från ”ungefär nästan 10 nybyggda varuhus med tillhörande parkeringsplatser och varutransporter” skriver Jörnmark.( Frågan är dock om förf. räknat med varuhus i ett eller flera plan.) Under tiden kunde innestaden i lugn och ro utvecklas i en helt annan riktning.  På kort tid, mellan 1983–88, fördubblades antalet hotellrum och mellan 1995 och 2007 fördubblades antalet restauranger, så att Karlstad numer är en av landets ”absolut krogtätaste.” Nöjesetablissemanget Sandgrund, som stod fix och färdigt året efter restaurang Stadsträdgårdens olyckliga hädanfärd, blev ”landets dansbandscentrum på 1960- och 1970-talen” enligt en artikel i Dagens Industri från 1985, som författaren citerar. Karlstad hade blivit synonymt med ”Sola, Sandgrund, Sven Ingvars och sport.” Det hade blivit ”en modern event- och upplevelsestad” slår författaren fast och tillkomsten av det nya CCC, Kongresspalatset i Haga, kommer förstås att förstärka den bilden, (men det är en förmodan av undertecknad bokanmälare). Ett särskilt kapitel ägnas Färjestad och Löfbergs Lila Arena, som han har mycket gott att säga om: ”För Karlstads del kan man konstatera att man knappt ens vill tänka på hur bilden, staden och landskapet skulle sett ut utan FBK  och LLA”.

Ett längre avsnitt av boken ägnar författaren två stora, statliga satsningar: Karolinen och Universitetet, som han anser ha  betytt synnerligen mycket för stadens utveckling. Betydelsen av ett fungerande universitet, med egen forskning och samarbete med näringslivet, i det kunskapssamhälle vi nu rasat in i kan knappast överskattas, menar författaren. En kort kapitel om livsmedelsindustrin innehåller inget om Milkos planerade nedläggning av mejeriet i Karlstad, vilket visar att ”utvecklingen” går i ett så rasande tempo att inte ens en ekonomie docent hänger med i alla svängarna!

Ett avslutande kapitel om ”den nya kapitalismen och den värmländska ekonomins förvandling” är naturligtvis högintressant men undertecknad sitter inte inne med kompetensen att referera detta avsnitt om högre kapitalistisk ekonomi – en mycket trasslig historia!

Allra sist konstaterar Jan Jörnmark att ”Karlstad har under de senaste decennierna genomgått en mycket omfattande omvandlingsprocess. Under trycket av en ekonomisk femdubbling (vår kursivering) växte staden på ett tidigare ojämförbart sätt.” Och hans bok ger syn för sägen s.a.s. Vi får inte bara veta vad som skett med vår stad de senaste 60 åren utan också varför. Tyvärr har jag bara kunnat ge glimtar ur innehållet. Också tyvärr måste sägas att boken har en ovanligt tråkig typografi, möjligen till glädje för dem som för omväxlings skulle vill kunna läsa utan glasögon på näsan. Korrekturfelen är få men avstavningen lämnar en del övrigt att önska. Stundom verkar det som en ordhackningsmaskin fått härja fritt i textmassan! Numer lär det visserligen vara fritt fram att inte följa några regler vid avstavning men en del ord ser onekligen mycket besynnerliga ut i sitt tilltufsade skick.  

 

Kangas, Robert, De där somrarna. Sthlm: Alfabeta, 2010. 334 s. – Hc

Om jag räknat rätt, så är det här Robert Kangas opus nio och nästan alla romanerna utspelas i ”Kangasland” den vilda del av Värmland, som officiellt benämns Brunskog. Fem år har förflutit  sedan han sist kom ut med en bok, Den förbannade turen, som sannerligen inte saknade inslag av våld men ändå var en ganska så stillsam historia – för att vara skriven av Robert Kangas vill säga! De där somrarna får mig att tänka på Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö av Nessil. Huvudpersonen, trettonårige Gert, har ett syskon, som han står mycket nära, modern är mer eller mindre obefintlig, där finns en strålande vacker, ung kvinna och en sjö samt – inte minst – åtminstone ett mord eller självmord, som förblir ouppklarat – åtminstone för undertecknad – och sommaren är skön. Allting ses genom den unge Gerts ögon. Porträttet av honom, varom ”hormonerna studsar”, som det heter i förlagstexten, är trovärdigt och jag läste boken med stor förtjusning och gladdes bl.a.över dialogen, som genomgående känns så naturlig. Att platsen är Brunskog framgår klart med namns nämnande men annars är inte miljöskildringen framträdande. Kort sagt, en underhållande skildring av en tonårings erotiska uppvaknande (flickorna i Brunskog var inte buskablyga!),  men – som alltid hos Kangas – med inslag av familjeförhållanden så trassliga att de ter sig något förbryllande.

 

Karnstedt, Torgny, Tro, hopp och jävelskap. (Båstad?]: Karnstedts förl., cop. 2010. 298 s. – Hc

Om Markus, uppväxt i Sverige men med kurdiska föräldrar och cirka 20 år gammal, som  söker sin identitet, handlar denna roman av Torgny Karnstedt. Den utgör en fortsättning på Låtsaskungen, boken om internatskolan för värstingar och en av dessa var Markus, som tack vare främst en av lärarna, Magdalena, blivit en välanpassad medborgare, som läser på Komvux och har som mål att bli journalist, en världsberömd journalist! Vi får följa Markus i hans sökande efter gamla skolkamrater, värstingar en gång också de, i både Stockholm och Småland. Sökandet är framgångsrikt också såtillvida att han både han och skolkamraterna utvecklas på vägen och mognar som människor. Också förhållandet till styvpappan, hustruplågare och allmänt våldsbenägen, blir under handlingens gång allt bättre. Allt – utom julfesten i bokens upptakt – utspelas 1994, då svenskarna tog det ödesdigra steget in i EU och hade riksdagsval och vann brons i VM i fotboll m.m. Referatet från det evenemanget är f.ö. i längsta laget men visst känns det roligt att återuppliva minnena från svensk fotbolls största stund sedan 1958! Boken är faktaspäckad men författaren har en effektiv berättarstil, som gör den klart lättläst. ”Jävelskap” innehåller den mycket av men mest äger den rum ute i världen, som journalisten in spe ständigt tar in nyheter från. Annars bjuder berättelse om Marcus eller, som han heter egentligen, Memet, mer på tro och hopp och slutar gott. Summa summarum, en sympatisk ungdomsskildring. Bokens huvudperson bor i Bagarmossen, som författaren skildrar med sakkunskap. Annars har han länge bott i Arvika, dit han flyttade efter succén med Slamfarmen, men är numer bosatt i Båstad. Ett och annat värmländskt inslag kan man  dock hitta i Tro, hopp och jävelskap! 

 

Kruse, Jan, Historien om Långbans gruvor. Borås: Recito, 2010. 188 s. – Pd

Långbans gruvor var i kontinuerlig drift från 1711 fram till 1972, skriver författaren i förordet och nämner också att Långban är en av världens mineralrikaste platser; antalet funna mineraler uppgår till cirka 270. Mycket är redan skrivet om dessa gruvor. Om dem utkom 1930 Långbans malmtrakt av Nils. H. Magnusson och året därpå en bok med samma titel av Harald Carlborg, en ekonomisk-teknisk/ekonomisk beskrivning av gruvorna. Om tiden därefter är emellertid lite skrivet frånsett Långban – the mines, their minerals, geology and explorers, ett praktverk från 1999 av Dan Holtstam och Jörgen Langhof m.fl., men enligt Kruse är verket till största delen baserat på Carlborgs bok vad det historiska  beträffar. Jan Kruses bok beskriver mycket utförligt gruvorna och verksamheten där, framför allt efter 1930, men också vad som hänt i Långban efter nedläggningen 1972. Han omnämner bl.a. arbetarspelet Eld i  berget av Aino Trosell, som hade premiär 1988 men spelades i flera år, vill jag  minnas, med stor framgång. Illustrationerna är många, foton mest, men också teckningar och kartor. Särskilt må prisas den noggranna redovisningen av tryckta och otryckta källor efter varje kapitel + en omfattande förteckning över artiklar i Filipstads Tidning om Långban från slutet av 1890-talet! Vidare innehåller boken biografier över ett antal disponenter och tjänstemän vid gruvan samt ordförklaringar, något som verkligen är av behovet påkallat! Boken ger ett gediget intryck. Pappret är alls inte av det glansiga slaget – mjukt, lite grovt och det ger boken en ”billig” prägel – kan en och annan känslig bokvän kanske tycka, vilket vore synd.

PS När detta skrivs förkunnar tidningarna att ännu ett mineral upptäckts i Långban. Det nya mineralet har fått namnet Långbanshyttenit!

 

Lagerlöf, Karl-Erik, Moralisten och drakarna. Minnen. Sthlm: Carlssons, 2010. 331 s. – Lz Lagerlöf, Karl-Erik

Karl-Erik Lagerlöfs memoarer handlar kanske mindre om honom själv än om hans insatser som litteraturkritiker och debattör, förutom de första kapitlen om de första levnadsåren i prästgården i Glava och åren på Fjellstedtska skolan i Uppsala, där Göran Tunström några år senare också skulle gå. I tio år var han recensent på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fram tills tidningen lades ner 1973, vilket var stor synd och skam med tanke på att den av många ansågs ha landets bästa kultursida. Därefter, i tjugo år, blev det DN, under större delen av tiden med den legendariske Olof Lagercrantz som chefredaktör. Lagerlöf redogör utförligt för debatterna han invecklades i under dessa år som kulturjournalist – och de var många. Politiskt stod han nämligen till vänster, vilket inte uppskattades helt på DN, och dessutom stod han miljörörelsen mycket nära och var – till råga på allt – EG-motståndare (numer EU)! Om kulturklimatet i Sverige under 1900-talets andra hälft finns alltså här mycket att hämta. Hans första tidning var dock Karlstads-Tidningen den heta sommaren 1955. (Uppgiften att tidningen skulle ha blivit nerlagd 1956 är dock felaktig, eftersom den lever än, må vara endast som veckotidning, men övergången till veckoutgivning skedde först 1957).  Om värmlandsförfattare har Lagerlöf inte mycket att berätta. Om Göran Tunström och Lena Cronqvist kan vi i alla fall läsa en dryg sida. Bl.a. nämner Lagerlöf att han vid ett tillfälle (i början på 1970-talet?) rådde Göran att försöka skriva som han talade: ”Du berättar ju så medryckande på kvällarna här hos oss, varför skriver du inte så i dina böcker” hade han frågat Göran, som ett par dagar senare ringde och sa: ”Jag gjorde som du sa, jag har skrivit femtio sidor redan.” Lars Andersson är den andre värmlandsförfattaren som blir omnämnd men  verkligen en passant. Om jag nu minns rätt (personregister saknas tråkigt nog), så skildras han som en lovande, långhårig ynglig från Värmland – i samband med en bjudning hos den store, alltså Olof Lagercrantz. De fem, sex kapitlen om barndoms- och ynglingaåren är ändå de mest läsvärda sidorna i boken – förtrollande glimtar från en tid och miljö som numer endast finns kvar hos ett utdöende släkte, prästbarnen. Kanske inte i allo så idealisk, en miljö med många komplikationer, men högst speciell.   

 

Lagerlöf, Selma. Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros. Del 2. Utg. av Lena Carlsson, Litorina Press 2010.

I ett tidigare nummer av Wermlandiana recenserade jag Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros. Del 1. Utg. av Lena Carlsson, Litorina Press 2009. Boken, som omfattar åren 1886-1913, kom välförtjänt att belönas med utmärkelsen Vackraste Värmlandsboken 2009. När nu del 2 utkommit, åren 1914-1937, kan man bara konstatera att även denna jättevolym är utomordentligt vacker och påkostad, rik på intressanta bilder och utsökt formgiven av Christer Strandberg. Den är också försedd med ett personregister, som tack vare genomgående paginering kan omfatta båda volymerna. Lena Carlssons mångåriga arbete med de tre väninnornas brev är avslutat. Ordet ”kulturgärning” ligger nära till hands.

   Selma Lagerlöf har nu nått höjden av sin berömmelse, ofta tung att bära framgår det. I Lands-krona blir väninnorna pensionerade, världskriget sätter sin prägel på vardagslivet och ålders-krämporna sätter in. Det glesnar i leden bland de gamla vännerna och släktingarna. Ändå känner man den varma, aldrig svikande vänskapen och många gånger en befriande humor i de många breven. Minnena från ungdomsåren dyker nu allt oftare upp i breven, som då Selma och Anna berusade sig med poesi på flickskolans vind och spelade Månskenssonaten. Selmas pris i Iduns tävling firades med bakelsekalas och promenad utmed Sundet ända till midnatt. Och aldrig någonsin tvivlade de på hennes kommande storhet!

Livet ut bestod deras vänskap. Det är med saknad och vemod man till sist lägger ifrån sig boken. 1936 dog Anna Oom och året därpå var även Elise Malmros borta. Hur mycket de två  kvinnorna betytt för Selma Lagerlöf genom åren, den kunskapen har Lena Carlsson förmedlat åt oss genom sina två stora böcker, tillsammans drygt 900 sidor.

   Boken avslutas med Jesper Svenbros tal vid invigningen av Selma Lagerlöfs staty på strandpromenaden i Landskrona och en epilog av Lena Carlsson själv.

Recensent: Eva Fredriksson

 

I Wermlandiana 2011:1 skriver Bengt Åkerblom: På självaste julafton uppmärksammade Dagens Nyheter boken om Selma och hennes väninnor från Landskronaåren. Det är Ebba Witt-Brattström, som för pennan i recensionen som framför allt handlar om den tidens kvinnliga nätverk. Hon menar att brevsamlingen visar på en typ av kvinnlig solidaritet, som inte finns mer. Hon konstaterar att de två väninnorna Anna och Elise tidigare inte haft någon framträdande plats i Lagerlöfforskningen men att det nog kan bli ändring på det efter Lena Carlssons publicering av den här brevväxlingen. Hon avslutar sin uppsats med att undra om inte ”efter niohundra sidors stålbad i godhet och oegennytta läsaren frågar sig hädiskt om dessa hekatomber av självuppoffrande kvinnoarbete inte varit bortkastat”     För Selma och hennes väninnor var kvinnans uppgift att ”med sitt historiska arv av omsorg om andra rädda civilisationen från undergång. Medan mannens uppgift var att (äntligen) lära av kvinnan, ett viktigt tema i Lagerlöfs författarskap.” Och Ebba Witt-Brattström tillägger: ”Återstår att grunna på vad Selma, Anna och Elise hade sagt om de dumpit ner här och nu och sett vår tids slogan: ta för dig, cause you’re worth it.”

   Först den 30 januari uppmärksammade Skånes stora drake, Sydsvenskan, denna bok om Selma Lagerlöf, hennes väninnor och Landskrona! Kulturredaktören Per Svensson levererar en lång recension, där han bl.a. gör avbön för att tidningen dröjt så länge med att skriva om detta magnifika verk av största skånska intresse: ”Att vi här på kultursidan först nu uppmärksammar denna skattkammare, detta praktverk, är en oförlåtlig underlåtenhetssynd. Jag ställer mig härmed i skamvrån.” Lena Carlsson berättar i artikeln att projektet har givit henne så mycket: ”Jag har till exempel fått resa till Sunne, och stått vid Selma Lagerlöfs skrivbord och berättat om boken!” 

Bengt Åkerblom i Wermlandiana 2011:1

 

Larsen, Britt Karin, Himmelbjörnens skog. Oslo: Cappelen Damm, cop. 2010. 279 s. – Hdb

Himmelbjörnens skog är en direkt fortsättning på Det vokser et tre i Mostamägg (2009), som fick ”strålende kritikker” som det står i förlagstexten. Själv blev jag mycket förtjust i denna berättelse från svensk-norska finnskogen i mitten av 1800-talet. En av bokens huvudpersoner var en präst, som påminde om Emanuel Branzell, den förste på sin tjänst i Norra och Södra Finnskoga. (Ofta utpekad som en förebild till Gösta Berling.)  I detta fortsättningsverk är berättartempot lugnare och huvudpersonerna blir mer utmejslade i ett ganska omfattande persongalleri. Britt Karin Larsen tror liksom Selma Lagerlöf på att människan innerst inne är god. Någon riktigt ond människa stöter vi inte på i hennes berättelse om den fattiga finnbefolkningen i norra Värmland och på andra sidan gränsen. Det känns tryggt! Läsaren börjar tro att det finns hopp om mänskligheten i alla fall. Britt Karin Larsen är en sann epiker och det är en fröjd att läsa henne och mycket får man veta om natur och traditioner och folkliga föreställningar!

 

Lauth, Carin, Gud som haver… Krhmn: Norlén&Slottner, 2010. 102 s. – Hc

Carin Lauth är född 1934 i Tyskland men kom efter kriget till Sverige. Numera bor hon i Älvsbacka. Hon har gett ut flera diktsamlingar och medverkat med dikter i olika antologier. Barndomen tillbringade hon i en idyllisk småstad, Walsrode, på Lünerburgerheden – bara 5 mil från utrotningslägret Belsen eller Bergen-Belsen. 1939 var det slut med den idyllen och det med besked! Hennes pappa måste ut i kriget och mamman, Maria från Sverige, måste på egen hand försöka klara livhanken för sig själv och Carin och hennes syskon. Det var förstås svåra år, med matbrist och otaliga familjetragedier och ständiga bombanfall. I korta kapitel skildrar Carin Lauth livet i hemmet och staden under dessa svåra förhållanden. Så var det för ”vanligt folk” under kriget! Man kommer att tänka på den lovprisade TV-filmen Heimat, där livet i byn Schabbach under bl.a. Andra världskriget skildras, men i mitt minne framstår den skildringen som nästan idyllisk jämfört med Carin Lauths korta berättelser. Kanske beror det på barnperspektivet, som får alla hemskheter att framstå som än mer hemska! Att hon delar upp sin skildring i korta berättelser är god berättarteknik, som får läsaren att stå ut, att läsa vidare trots alla vidrigheter, när de som här presenteras pö om pö och kärleksfullhet och god vilja var naturligtvis ingen sällsynthet hos familjen Lauth kriget till trots. Några av kapitlen faller lite utanför ramen som när hon skildrar Polens kamp mot Hitler och Stalin och påpekar att polackerna alls inte lät sig besegras så lätt. Det tog ändå trettiofem dagar för de allierade skurkstaterna att stycka upp Polen, lika lång tid som Hitler behövde för att inta Paris! Avslutningskapitlet, Epilog, som handlar om Hitlers och Eva Brauns hädanfärd, kunde författaren gott ha uteslutit.  

 

Lindell, Gunilla, Herrgårdsliv och matkultur. Kd: Värmlands Museum & Värmlands museiförening, 2010. 200 s, (Värmland förr och nu ; 109) + Ncagz Visnum

De första 50 sidorna är förmodligen av störst allmänt intresse, Här får vi en grundlig beskrivning av själva herrgården, ”inspirerad av Carl Hårleman”. Den stod färdig i augusti 1774. Vi får också parkens historia. Under 1800-talets slut förvandlades den till en park i engelsk stil och en nyttoträdgård, som länge betydde mycket för husets kök ända tills billiga tomater från Spanien och äpplen från Kina och Chile i närmaste butik gjorde egenodlingen överflödig.

1871 köptes godset av Samuel Åkerhielm men han kom aldrig att bo där men däremot hans dotter Ebba som 1887 gifte sig med baronen och löjtnanten Henric Falkenberg, vilka 1888 bosatte sig där. Så inleddes den falkenbergska epoken på Värmlands Säby, som ännu består. Fortfarande bor på gården en Henric Falkenberg! Att läsa om livet på gården är som att titta på en film från forna dagars England. Tjänstestaben var stor och hierarkin helig och du fick inte användas som tilltalsord ens mellan tjänarna under tjänstgöring. Barnen skickades förstås till internatskolor men hemma ”bildades” de i jakt på fågel och rådjur och älg. Antalet torp var 27 och statarväsendet avskaffades 1945 av riksdagen – på förslag av Ivar Lo Johansson kan man kanske säga!

Om mat och hushållning innehåller boken mycket. Gården var i stort sett självförsörjande tack vare jordbruket, jakten och fisket.i Vänern. Vi får också ta del av författarens egna minnen. Som nära släkting, kusin till barnen, kom hon, född 1939, att vistas mycket på Säby både som barn och senare. Hennes minnesbilder från julfirande och påsklov på godset hör till höjdpunkterna i boken, som annars är full av recept och porträtt av legendariska kokerskor, framför allt ”Fröken i köket alias Hanna P., Hanna Lydia Persson, som svarade för mathållningen från 1924 till 1952, och den sista kocken på Säby, Inga Aronsson 1963-1994. Ett långt avsnitt i boken är betitlat Axplock ur mamsellernas receptböcker. Årstiderna betydde mycket förr. Det mesta i matväg var ju färskvara från gården eller närmaste omgivningen. (Julafton firades utan jordgubbar på bordet!)

Boken är påkostad med många illustrationer i färg, men de utfällda bilderna gör sig inte alltid så bra och svårlästa är ibland texterna, när de läggs in i fotot. I den intressanta litteraturförtecknngen saknas den lilla skriften om labyrinten på Värmlands Säby och Erik Fernows hyllning till gården. (Ingår i Dikter vid skilda tillfällen utgivna av Magnus Jungblom 1938).
 

Lindén, Christer, Thomas evangeliet. Kil: LibraArtic, 2010.132 s. – Lz Lindén, Christer

På valborgsmässoafton 2007 förlorade poeten och trubaduren Christer Lindén sin lillebror Thomas i en smitningsolycka i Molkom. Brodern och dennes gode vän blev överkörda och dödade av en alkoholpåverkad bilförare. Det var en trafikolycka som i all sin hemskhet blev mycket uppmärksammad och omskriven. Christer och lillebrodern Thomas stod varandra mycket nära. ”Jag lever med dig i min hjärna” skriver Thomas i denna bok riktad till brodern. Och tillägger: ”Jag skriver dessa spökrader för att skriva dig hel.” Och lite senare i  boken: ”Jag ska skriva dig till liv så människor ska få läsa om dig. Jag ska skriva dig ett eget evangelium.”

Att läsa detta farväl till brodern och berättelsen om olyckan i alla dess konsekvenser känns som att gå igenom ett inferno, att utsättas för tortyr. Boken vittnar om en sorg och saknad och förtvivlan, som varje läsare måste beröras starkt av. Och det är inte svårt att hålla med Christer om att en dom på bara två års fängelse för att ett brott av det här slaget – i realiteten mord på två människor – måste vara felaktig.

Boken innehåller också  poesi av Christer Lindén och en skiva med inspelningar av den gode trubaduren. Det känns som om han ändå kommit ut helbrägdad från denna infernovandring, som broderns plötsliga och så onödiga död gav upphov till. En svaghet med boken är väl att man så lite får veta om brodern, den är alls ingen biografi över honom. 

 

Lindgren, Torgny,  Minnen. Sthlm: Norstedts, 2010. 213 s. – Hc

Torgny Lindgren förklarar inledningsvis att inte har några minnen, men det har han lyckligtvis och en rolig memoarbok har det blivit även om det inte alltid är så lätt att hänga med i svängarna – han är underfundigare än de flesta, för att inte säga ofta milt absurd, om jag nu inte missförstått honom helt. Han är oavbrutet underhållande i vilket fall. Han lär en tid på 70-talet ha varit lärare i Storfors. Ett vittnesbörd om det är kanske att han i ett kapitel om sina hälsoproblem berättar om ett besök hos en psykiater, som håller till på Mariebergs sinnessjukhus.Han tillägger: ”När den lysande diktaren Göran Tunström och jag långt senare någon gång träffades, mestadels utomlands, brukade vi växla ett och annat ord om detta: Att vi hade varit på samma dårhus.” (Gissar att det var vintern 1960 som Göran var intagen där. Han gjorde under den tiden ett överraskande besök hos mina föräldrar i Karlstad, kanske för att våra föräldrar varit nära vänner eller att min mamma vårdat honom på Sunne sjukstuga någon månad tidigare. Jag vill minnas att han var i mycket god form.) Göran förekommer i ett annat kapitel i boken. De båda vännerna träffas i Paris och ska under Görans ledning bege sig till en författarkonferens någonstädes i storstaden. Efter visst irrande träffar de en intellektuell fransman som tror att Strindberg och Lagerlöf skrev på franska: ”Bah! sade han. Inga stora författare skriver på dialekt! Deras språk var naturligtvis franska.” (Tja, En dåres försvarstal skrevs väl på franska?)

 

Linryd, Anna-Mi, Från koltbarn till förskoleelev. Femtio års tillbakablick på förskolläraryrket och på barnomsorgen i Karlstad. Kd: Karlstads kommun, 2010. 112 s. – Em

1997 utkom författaren med en historik över barnomsorgens historia i Karlstad från 1881 till 1953: Från privat till kommunalt. Här kan vi alltså läsa om fortsättningen, sedan kommunen tagit över förskoleverksamheten. 1960 anställdes hon inom barnomsorgen i Karlstad, närmare bestämt vid Tingvallagården, som 1948 blivit barndaghem, ”barnträdgård”, för att 1953 tas över av Karlstads kommun. Under åren i barnomsorgens tjänst hann hon arbeta också på Norrstrandsgårdens barnträdgård och Rudsängens deltidsförskola fram till 1993. Om sin tid där berättar hon utförligt men boken innehåller också en översiktlig historik över daghem/barnstugor i Karlstad, om familjehem och fritidshem m.m. Hon skriver också om utbildningen av förskollärare. Tilläggas skall att Anna-Mi Linryd på 1990-talet tog initiativet till ett ”förskolemuseum”. Nappade på idén gjorde förstås Karlstads skolmuseums grundare Carl-Eric Carldén och sedan 2001 finns alltså i skolmuseet en barnträdgårdssal med föremål som använts inom förskolan under årens lopp. Boken, som är rikt illustrerad, ger ett mycket vederhäftigt intryck. Glädjande att karlstadsborna fått denna fina dokumentation av en så angelägen kommunal verksamhet.  
 

Martelius, Kaj, Oss emellan. En samling kåserier. Visby: Books on demand (distr.), cop. 2010. 265 s. – Hc

Var 50-talet en storhetstid för kåseriskrivandet? Inte vet jag, men jag har ett minne av att en kåserisamling i julklapp var mer vanligt då än en deckare nuförtiden – fast det är nog en överdrift i denna tid, då boklådorna bågnar av spänningslitteratur och kokböcker. Cello, Olle Carle, Käringen mot Strömmen, alltså Bang alltså Barbro Alving Eld, Red Top, Kar de Mumma  och  många fler ägnade sig då åt kåseriförfattandets ädla konst i dagstidningar och – en gång om året – i bokform. Cello var min favorit, fast inte främst för sitt ordvitsande. Det gamla spelet om en far, Cellos lilla lila (!),  Varför blommar inte hembiträdet, Flottare utan färg (utgiven då Snoddas var nationens hjälte!) är några boktitlar av honom. Roligast av alla var ändå engelsmannen med det lustiga namnet, Jerome K. Jerome, med Tre män i en båt. Jag lärde mig att han också skrivit Tre män på velociped (och ytterligare några titlar) men det blev aldrig av att jag läste dem – kanske var de svåra att få tag på då? Nu blev det inte så att jag fortsatte att läsa kåserier och åter kåserier men en viss svaghet för genren har jag i alla fall behållit, vilket kanske är en förklaring till att jag är mycket förtjust i den hitintills för mig så okände författaren Kaj Martelius, boende i Karlstad sedan några år tillbaka. Jag har haft mycket nöjsamt i sällskap med hans Oss emellan, där han i skämtsam form behandlar det mesta som kan vara värt att veta – eller inte – mellan himmel och jord. Kanske är det den lite gammaldags stilen jag mest njuter av? Författarens krumelurer, som inleder varje kapitel, förhöjer läsandets njutning. Ett och annat värmländskt ortnamn förekommer i kåserierna men annars är de inte särskilt värmländska. Boken kan anskaffas från Adlibris. Det här är kåserier som jag tror skulle uppskattas av fler pensionärer än undertecknad, ja, pensionärsskap är kanske ingen ovillkorlig förutsättning? 
 

Myrehed, David, Björke från frälsegods till bondehemman.[Sunne: Förf.], 2010. 39 s. – Ncagz Sunne

Författaren, som häromåret utkom med Glimtar från bygden kring Fryksdalens katedral , d.v.s. Sunne kyrka, utreder i föreliggande skrift hur det medeltida frälsegodset Björke, under medeltiden Fryksdalens mäktigaste gård, delades upp och blev till bl.a. hemmanet Ivarsbjörke, men framför allt är det en släktutredning, som rör lagmansätten Vinge, som bl.a. hade sitt säte i Åmbergs f.d. prästgård i Sunne, och frälsesläkten Bratt, som kan knytas till Björke i gränsområdet mellan södra Lysviks och norra Sunne socknar. Dessa ätter har – som det heter i förlagstexten – ”satt avtryck i vår historia under medeltidens sista århundrade.” Författaren konstaterar avslutningsvis att det kan föreligga ett släktband mellan Brattfamiljen i 1500-talets Björke och de som nu bor i Ivarsbjörke. Ett värdefullt bidrag till värmländsk medeltidshistoria.

 

Mörtberg, Matti, Vardag och högtid. Matti Mörtbergs uppteckningar om den skogsfinska kulturen. Sammanställda av Anna Forsberg. Gävle: Veidarvon, cop. 2010. 134 s. (Folktro och folkminnnen från Finnskogen ; 3) –  Mz

Anna Forsberg skriver i förordet att Matti Mörtberg är ett välkänt namn inom finnkulturforskningen. Han föddes 1894 i Övertorneå och förblev Norrland trogen till sin död 1992 i Örnsköldsvik. Där var han i många år lektor vid läroverket i svenska och historia. 1928 gjorde han sin första resa genom den värmländska finnskogen. Under resor där åren 1935, 1937 och 1938 gjorde han uppteckningar, som numera finns på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, f.d. SOFI. Femton personer hemmahörande i Östmark, Nyskoga och Lekvattnet blev intervjuade av honom men hans överlägset främsta informant var den  kända värmlandsfinnen Kajsa Henriksson Vilhuinen, född 1855, som sedan 1941 vilar på Östmarks kyrkogård under en vacker gravsten, som drar blickarna till sig. Matti Mörtberg har tecknat ner de intervjuades berättelser rakt upp och ner. Rena talspråket är det, vilket kan verka förvirrande ibland även om Mörtberg försett uppteckningar med en och annan förklarande not och Richard Broberg likaså. På det här viset kommer man människorna närmare än i andra mer välputsade texter av det här slaget. Bland ämnesområden som tas upp i boken kan nämnas arbetet på gården, gårdens djur, läkekonst, mat och dryck, livets högtider och andra märkesdagar, väderleken och ett rätt långt avsnitt om att gå i kyrkan. Ett särskilt avsnitt om djuren behandlar hur man ska bete sig när kon sörjer sin matmor och bl.a. berättas om en ko, som sörjde så svårt att hon hade tårar i ögonen. Ofta var det förstås ont om foder och då kunde man ta höstgödsel och koka och blanda i agnar och ”korna voro vilda efter sådant foder”. Kapitlet om läkekonst bjuder förstås på deprimerande läsning, om det nu inte var så att konsten att överföra tandvärken till ett särskilt träd verkligen botade -  för att nu ta ett exempel. Födelseträd fanns det något som hette och det planterades, när någon föddes och sedan fanns livet ut en särskild bindning mellan människan ifråga och trädet. Vårdträd var något annat. Om begravningsseder finns en hel del upptecknat. Vargen omnämns knappast alls. Däremot återkommer uttrycket ”springa varg”, vilket innebär att valla djuren, vara herde helt enkelt! Kort sagt, boken ger en livfull och jordnära, fast något splittrad bild av livet på finnskogen för hundra år sedan eller mer.Underhållande läsning skulle jag vilja kalla det!     

 

Nilsson, Lars, Avtryck. Krhmn: Norlén&Slottner, 2010. 210 s. – Gcz Nilsson, Lars

Detta är Lars Nilssons tionde bok, på sätt och vis en dagbok från den 29 juli 2005 till julen 2009. Han är bonde ”på riktigt”, av den gamla stammen, som håller sig med både kor och kalvar och tjur t.o.m. Dessutom är han i hög grad bokförsäljare, främst av sina egna böcker, så en stor del av hans tid upptas med resor runt bland stugorna i Värmland och ännu törs folket på landet öppna dörren  för främmande – må vara att Lars Nilsson bör vara känd för de flesta vid det här laget! Det verkar som han säljer bra men det viktigaste för honom och dem han besöker är nog mötet, att få träffas och prata. På det viset kan man säga att bedriver han en slags terapeutisk verksamhet! Reseberättelserna varvar han med skildringar från arbetet på gården. Dessutom har han med några kapitel från en resa till släktingar i Polen, som bl.a. inkluderar ett besök i Auschwitz, utrotningslägret.

Författaren är en äkta värmlänning med hjärtat på rätta stället så visst känner man sig väl till mods i hans sällskap. Men bokens karaktär av dagbok innebär att mycket av innehållet är ganska privat och inte sällan känns författarens anteckningar ointressanta för en utomstående. För korrekturläsningen svarar Ann-Britt Säfström och det gör hon med den äran!  

 

Nilsson, Tomas, & Sandström, Jan, I Arvika – strövtåg, möten och infall i en jubilerande stad. Arvika: [Arvika kommun], [2010]. 143 s. – Ncagz Arvika

Bokens undertitel kan tolkas som att boken skulle präglas av en lössläppt jössehärisk lättsamhet men så är alls inte fallet; bokens tolv kapitel är faktaspäckade och ger ett mycket seriöst intryck. Man kan säga att boken har en kulturell ”slagsida”, särskilt om man räknar idrott och motorsport som kultur och det ska man ju göra nuförtiden? Boken inleds dock med en längre skildring av översvämningen 2000–2001, då arvikaborna visade sig från sin bästa sida. ”That was their finest hour” som Winston Churchill utryckte saken på sitt vanliga slagkraftiga sätt eller som författaren eller författarna av den här boken formulerar det: ”Översvämningen gav onekligen en positiv bild av ett Arvika, där lugna medborgare tar svåra omständigheter med fattning”. I övrigt kan vi läsa om konstnärerna, författarna, musiken, idrotten, skolorna, och bilar och motorer, som ”ligger folket i Arvika varmt om hjärtat” och dess största idol heter Kenny Bräck! Industrin kan vi också läsa om liksom om ”andens hus” men inget där om Mikaelikyrkan och Trefaldighetskyrkan. Med tanke på att Arvika hyllades med en omfångsrik bok till 75-årsjubileet är den här 100-årsskriften mer inriktad på nutiden än på historien. Det är en vackert formgiven bok – av Hans Bergström – men jag gillar alls inte att de olika kapitlen saknar rubrik. Dessa hittar man i innehållsförteckningen, gömd på baksidan av förordet! Anmärkningsvärt är vidare att avsnittet om bygdens författare inte omnämner Bengt Hallgren, en mästare på miniatyrens område. Inte heller känner jag mig nöjd  med att Urban Magnusson och Göran Bryntesson kort och gott karaktäriseras som ”bygdepoeter”. Inget fel på sådana med framför allt den förstnämnde är värd en bättre karaktäristik än detta. En välsignad sak med boken är dock att den är försedd med namnregister! Den som vill ha en god beskrivning av Arvika av idag, har mycket att hämta i boken, men den är knappast något för turisten – till skillnad från jubileumsboken om Filipstad, som lockar med många bilder och ganska korta texter.

 

Nordmark, Dag, Pajas, politiker och moralist. Om Gustaf Frödings tidningstexter 1885–1896. Hedemora: Gidlunds, 2010. 234 s. – Gcz Fröding, Gustaf

Märkligt nog har litteraturforskarna tagit mycket lätt på Gustaf Frödings journalistiska författarskap, fast det är omfattande – bara i Karlstads-Tidningen skrev han minst 400 artiklar – och högkvalitativt. Professorn i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet, Dag Nordmark, har upptäckt denna lucka inom frödingforskningen och har ägnat en bok åt hans texter i Karlstads-Tidningen. Detta författarskap visar sig – som sagt – vara omfattande och mycket mångsidigt. Han skrev inte bara kåserier och dikter, på mål eller svenska, utan politiska betraktelser, resebrev, samhällssatirer, recensioner av både böcker och teaterföreställningar, ja, t.o.m. några ledare. Han var verkligen de många genrernas mästare! Det har varit en vanlig uppfattning att han leddes vid tidningsarbetet och ägnade sig åt det av nödtvång men så verkar det förvisso inte ha varit även om han ibland säkert kände olust över sitt brödskrivande. Och någon ”tillvarons utlänning” går det knappast att kalla honom, den skarpe  samhällsdebattören, inte under de här åren han var Karlstads-Tidningens betrodde medarbetare, 1887 och 1891–1894 och vid flera enstaka tillfällen. Boken handlar inte bara om Gustaf Fröding utan Dag Nordmark har också en längre artikel om själva tidningen, vars upplaga ökade stort de sista decennierna av 1800-talet för att vid sekelskiftet uppgå till 5 000 ex. Det är inte omöjligt att Gustaf Fröding bidrog till upplagehöjningen! Det var vanligt att hans bidrag till tidningen dök upp i andra svenska tidningar – ”stals” alltså – har Dag Nordmark kunnat fastslå. Otvivelaktigt utgjorde hans tidningstexter ”en betydande del av Frödings författarskap” som det heter i förlagstexten. Det är lätt att fastslå med stöd av denna välskrivna, skarpsinniga och utförliga granskning av hans författarskap i Karlstads-Tidningen, som vid den här tiden var läst i hela Värmland – må vara att många av skaldens texter handlar om just Karlstad.

Tilläggas ska att omslaget pryds av ett foto av ett ovanligt men mycket bra foto av Gustaf Fröding, troligen från den tiden han var på Karlstads-Tidningen och förmodligen från början av 1890-talet, Det är taget av den kända karlstadsfotografen Anna Ollson och tillhör Värmlands Museum.

 

Nydahl, Thomas, En centraleuropeisk afton. Breven från Alvar Alsterdal. Enhörna: Tusculum, 2010. 167 s. – Lz Alsterdal, Alvar

Alvar Alsterdal känner många, inkl. undertecknad, mest till som en röst i radion. Han deltog för några decennier sedan flitigt i kulturella och politiska program. På 80-talet var han en av de flitigaste medarbetarna i debattprogrammet OBS och även sedan han övergått till att bli pressattaché, första i Bonn och sedan i London, lämnade han rapporter i radion om det kulturella och politiska klimatet i Öst- och Centraleuropa. Ursprungligen var han dock journalist. Blott 32 år gammal, 1958, blev han chefredaktör för Arbetet i Malmö. Han var också en oerhört flitig skribent med drygt trettiotalet böcker på sitt samvete – om socialism, Östeuropa, Israel m.m.m.m. Den här boken innehåller brevväxlingen mellan den ännu flitigare författaren Thomas Nydahl och Alvar Alsterdal åren 1958–1991. I dessa herrars sällskap befinner man sig i mycket bildat sällskap. Den sistnämnda kunde många språk och var beläst utöver det vanliga och försedd med ett mycket gott förstånd. Hans omdömen om politiska och kulturella personer och företeelser är ofta svåra att inte ta till sig men att han kallar den östtyska regimens män för gråsossar  (detta är 1986) låter förstås märkligt med tanke på att STASI knappast var avskaffat redan då och att kalla Iran för ”en anständig stat jämfört med Irak” får väl anses ett vågat påstående, några år efter ayatollorna tagit makten. Möjligen finns de som håller med honom om något han säger om Sverige: ”Det är det bästa samhälle jag vet men det är bra tråkigt”?

Både Thomas Nydahl  och Alvar Alsterdal är socialdemokrater av lite äldre modell, som är övertygade vänner av den israeliska staten. Sten Anderssoon, utrikesminister och Alsterdals högste chef, bereder honom ofta bekymmer. Hela boken vimlar f.ö. av namn på judiska intellektuella inom och utom Israel. (Boktiteln är lite felaktig så till vida att de innehåller också breven från Thomas Nydahl – må vara att de är något färre, kortare  och inte lika brilliant skrivna). Denne var redaktör, helt eller delvis, för den förnämliga kulturtidskriften Studiekamraten, som på den här tiden övergått i Bibliotekstjänsts ägo. Den är bådas skötebarn kan man säga men nästan komiskt är de återkommande klagomålen från främst Alsterdals sida att tidskriften under alla åren brevväxlingen pågår innehåller stavfel, som han med all rätt menar kan gå för sig i dagstidningar men inte i tidskrifter. Faktum är dock att även denna bok döljer en och annan felaktighet – såvitt jag kan förstå. Thomas Nydahl har försett boken med noter till nästan varje person, som han eller Alvar Alsterdal, omnämner, men att beskriva Olle Pahlin som ”radioman” bara är lite njuggt med tanke på att han de sista decennierna av sitt liv var chef för Mariebergsskogen i Karlstad. Om en föreställning av Onkel Vanja skriver Alsterdal, att föreställningen ”var dock mera brittisk än tysk”. Det ska väl vara ”rysk”? Om filmen Mannen som såg tågen gå förbi uppger han vidare att den bygger på ett litterärt underlag av Bohumil Hrabal? Det bör vara Georges Simenon, om nu inte två filmer finns med samma titel? Nå, det var ju inte mycket men rätt ska vara rätt, om jag nu har det?

Ett annat återkommande tema är utgivningen av Svante Foerster (1931–1980), mest känd för romanen Klasskämpen. Hans verk ”genomsyras av socialistisk övertygelse” som det heter i Wikipedia. I första hand är det hans efterlämnade dikter men senare också hans brev, ett företag som de båda brevvännerna Thomas och Alvar efter många sorger och bedrövelser lyckas få utgivna.

Alvar Alsterdal var värmlänning, vilket avslöjades av hans behagligt radiovänliga stämma. Han var uppväxt i Kil (Fryksta?), möjligen också i Alsters socken – jag är lite osäker på hur han menar därvidlag. Så mycket av Värmland skymtar inte fram i breven. Mest nämner han författare som Lars Andersson, som han finner mycket  begåvad och dessutom gillar för hans israelvänliga inställning, Bengt Berg, fast han kanske nämns mest av Thomas Nydahl – de samarbetade om tidskriften Rallarosen¸ utifall jag minns rätt, och Lars Lerin, som han menar är ”svårt begåvad”. ”Den begåvade Lars Andersson” får flera omnämnande. Tage Aurell ett enda. Han berättar att just Lars Andersson håller på med en biografi över honom, ”den märkligt bortglömde”. Enda omnämnandet av Göran Tunström görs av Thomas Nydahl, som skriver att han beställt Tjuven till sin brevvän. Anskaffning och utbyte av böcker och musikinspelningar upptar en hel del av korrespondensen – detta utspelas ju på 1980-talet, innan Nätet var var mans egendom. Vid ett besök på Mårbacka prisar han, Alvar alltså,  Selma Lagerlöf för överraskande god smak. Strindberg och Eyvind Johnson är enligt honom de bästa svenska författarna. P.O. Enqvist, som han inte läst, kallar han för ”en norrländsk grobian”! Helt riktigt menar han att ”klassiker ska man naturligtvis inte läsa för att de är klassiker (det finns ju stendöda) utan för att de är bra” och nämner Homeros, Vergilius, Dante, Shakespeare och Joyce”. Han tillägger att vid en cykeltur runt Fryken häromåret med Aeneiden i bagaget hade det gått upp för honom vilken stor diktare Vergilius var. Ja, visst är det något särskilt med denna sjö!

Det blev allt längre mellan breven det sista året, 1990, och året därpå bröts brevväxlingen definitivt genom Alvar Alsterdals plötsliga bortgång, ”64 år ung”. Han hade nyss gift sig – en stormande förälskelse i en minst trettio år yngre svenska – och de hade just adopterat två rumänska barn. Om detta berättar Kina Alsterdal i självbiografin Fallet. Det visade sig att hon inte ärvde annat än skulder. Hon flyttade till Fryksta, som skulle säljas av kronofogden, och lyckades få behålla det. Hon arbetade som besatt för att bli ekonomiskt oberoende och gick in i väggen som det heter och blev skadad för livet. Av Thomas Nydahls  bok framgår emellertid att hon inte gett upp. Hon avtackas i förordet för hjälp och uppmuntran med boken och han tillägger: ”Utan henne hade den aldrig kunnat färdigställas.”

Vid ett tillfälle skriver Alsterdal ”fjor” istället för ”fjol”. Jag undrar varför. Det är väl bara i Sydsverige man säger och ev. skriver så? Kommer ihåg hur jag studsade till en gång för längre sedan, när Frans G. Bengtson i något sammanhang använde sig av ”fjor”. Jag började undra om det var jag som sa fel, när jag använde mig av ”fjol” (med tjock l förstås!). Jag har i alla fall inte hört någon i Värmland säga så

 

Olofsson, Eila, Följer du med, Elina? Kil: LibraArtic, cop. 2010. 135 s. – Hc

Eila Olofsson är född och uppväxt i Finland men bor numer i Karlstad. I sin debutroman, Elina, Joels dotter från 2008 berättade hon om sin uppväxt i Finland under Andra världskriget och senare. Som tonåring kände hon en längtan bort, till Sverige! Hon kunde redan lite svenska, till exempel orden ”svag bris” och ”Norra Kvarken” som en följd av pappans idoga lyssnande på väderleksrapporten. Fortsättningsboken tar sin början 1959/60, då hon kom till Sverige, 21 år gammal, en av 75 000 finska medborgare i Sverige. (1970 hade antalet ökat till över 200 000!). Så småningom utbildade hon sig till vårdlärare och1967 gifter hon sig och kommer till Karlstad – men där slutar hennes självbiografi – fast mycket tyder att det kommer en fortsättning! Lena Bonnevier skriver i sin recension (VF10/11 -10), att ”den förra boken grep tag ganska ordentligt”, men den här känns mer som ”alldaglig dagboksberättelse”. Mats Dahlberg i konkurrenten NWT tycker däremot att ”boken känns äkta och berättelsen är självupplevd. Detaljer ur vardagen tyder på att Eila Olofsson har en skarp blick och ett gott minne.” 

 

Olofsson, Gösta, Arvika de första hundra åren 1811–1911. [Arvika: G. Olofsson], 2010. 111 s. – Ncagz Arvika

Gösta Olofsson har skrivit bortemot ett tiotal skrifter om västra Värmland i forna tider och otvivelaktigt behärskar han väl sitt ämne, när han berättar om Arvikas första hundra år. Han lyckas bl.a reda ut de märkliga turerna kring Arvikas första tio år som stad eller köping med namnet Oscarsstad, som enligt kunglig skrivelse 1821 skulle ändras tillbaka till Arvika. Kungl. Maj:t verkar ha varit ovanligt virrig i det här fallet! Författaren skriver trevligt om föreningslivet, inte minst om idrotten, industrin, och överraskande utförligt om sjukvården i Arvika och västra Värmland, om Westra Wermlands Sparbank, vars betydelse för Västvärmland enligt författaren inte kan överbetonas, om Såguddens museum och om Kyrkeby brunn, beläget på Agneteberg, och existerande under större delen av 1800-talet. Kapitlet om brunnslivet, som kom att betyda så mycket för de någotsånär burgna medborgarna i vårt land under 1700- och 1800-talen, bjuder på en mycket roande och allmänbildande läsning. Boken om Arvikas första hundra år är en behändig, rikt illustrerad skrift, som bör vara av intresse för alla, som anser sig i behov av en lättsam framställning av svensk 1800-talshistoria på lokal nivå.

 

Olsson, Bertil, Bondeminnnen – mina och andras i Mellerudstorp. [Edsvalla], 2010. 164 s. – Ncagz Nor

Bertil Olsson är född 1925 och hans minnen sträcker sig alltså långt tillbaka. En stor del av boken är en noggrann beskrivning av livet som lantbrukare men boken är också lokalhistoria, en skildring av Mellerudstorp, där han vuxit upp och bott nästan hela sitt långa liv. Han har ett särskilt kapitel om kommunikationerna, mycket viktiga för mjölktransporterna till mejeriet, och om seder och bruk vid årets fester och livets högtider. I avsnittet om begravningar omnämner han bl.a. prestaverna, sorgstavsbärarna, ett slags begravningsmarskalker, som förekom långt in på 50-talet och som undertecknad själv har minne av. Ett stort utrymme ägnar han jordbrukets föreningsverksamhet, elektrifieringen, LRF, jordbrukskassan m.m. Han berättar bl.a. om sina fåfänga försök att få till stånd ett jordbruksmuseum. Det känns som självklart att Värmland ska ha ett sådan. Nu finns väl egentligen bara Göran Bengtssons i Kvarntorp i Östra Ämtervik? Bertil Olssons minnen är inga memoarer, inte i första hand personliga minnen, utan en hel bygds historia med tonvikten vid jordbruket med alla dess förändringar under 1900-talets gång – från hästjordbruk till oljeslukande jordbruk. Hans framställning bygger således inte bara på vad han själv kommer ihåg utan också i hög grad på studiecirkelarbete och många både trycka och otryckta källor, som framgår av en förteckning i slutet av boken.. Något som tydligen väckt författarens särskilda intresse är baron Cederströms uppvisningsflygningar på Trossnäs fält i augusti 1914 – faktiskt bara elva år efter bröderna Wrights luftdebut – för om det har han fått fram en hel del. Boken är givetvis ett viktigt bidrag till det värmländska jordbrukets historia. Synd att den har format A4, som aldrig ser särskilt förtroendegivande ut. Bildåtergivningen är dessutom inte den bästa. Boken innehåller många fakta av olika  slag – exempelvis att 1942, tredje krigssommaren, gick tjälen aldrig ur jorden på vissa jordsluttningar.

 

Olsson, Jan R., Hemkomster. Kil: LibraArtic, 2010. 264 s. – Hc

Hemkomster är författarens sjätte bok efter den lovande starten med deckaren Målträff, 2005. I sin nya roman är han tillbaka till sitt kära Aspudden i Stockholm, den lilla, länge fattigdomspräglade stadsdelen, som för något år sedan miste sitt badhus, trots starka protester från de boende där. Berättelsen är ett gott exempel på en bildningsroman alltså, med handbokens ord, ”en romantyp, vars tema är personlighetens och karaktärens utveckling till ett harmoniskt helt”. Ja, det sistnämnda, kanske inte stämmer helt, men huvudpersonen kommer ändå till ”klarhet över sig själv”, vilket inte är så illa det! Vi möter först Erik som förskolebarn i ett kärleksfullt skildrat Aspudden, sedan som skolelev – med bl.a. Stikkan Andersson som lärare, som han tecknare ett sympatiskt porträtt av – och så småningom skolljus och vidare ut i arbetslivet, som resulterar i att han förverkligar sina drömmar att bli flygplanspilot. Hans hemförhållanden är hela tiden trassliga, minst sagt, och som en röd tråd genom berättelsen går hans aversion, för att inte säga hat, till modern efter en hemsk upplevelse i Ungern – under själva revolten 1956, som alla svenskar vid mogen ålder nog har i gott minne – inte minst tack vare Kurt Anderssons reportage i radion! Boken är ingen självbiografi men mycket är säkert självupplevt, vilket ger framställningen en äkthetsprägel, som engagerar läsaren. Så småningom känns berättelsen i alla fall lite långrandig och en svag punkt i romanbygget är hatet mot modern. Det känns inte riktigt motiverat och ändå utgör det ett fundament för berättelsen.

 

Olsson, Sylvia, Hemmanet Ärtviken, Långseruds sn., Värmlands län. Säffle: Lönnskogsgruppen, 2010. 213 s. – Ncagz Långserud

I förordet berättar Sylvia Olsson att Lönnskogsgruppen bildades 1977 men den består sedan länge bara av henne, som fick redovisa den första boken, Hemmanet Lönnskog, 1977, och sedan fått forska ensam och skriva de följande böckerna, Hemmanet Stenbyn, 2008, och så föreliggande verk. I Hemmanet Ärtviken redovisar hon med yttersta utförlighet alla som levat och verkat på alla hemmanets 14 boställen. Personregistret, som – lämpligt nog finns – omfattar nästan dussinet sidor! Boken bör således vara en veritabel guldgruva för alla som har någon liten rotslinga i Ärtviken. Boken har fått en enkel utformning men illustrationerna är rätt många och fotografierna skapligt bra. Peter Olausson har recenserat både Hemmanet Stenbyn och den här boken i tidskriften Näverluren och därvid gett Sylvia Olsson högsta beröm både för denna beskrivning och forskningen, som ligger till grund för den. Det torde utgöra en säker garanti för att det är ett högst gediget verk! Han framhåller bl.a. att boken ”är gott ett exempel på att lokalhistoria faktiskt kan läsas av vem som helst med ett historiskt sinnelag och/eller nyfikenhet på värmländsk geografi.” Den kan beställas direkt från författaren: 0533/52040. Den kostar 250 kr.

 

Prästen kom ridande över fjället. Koppom: Jernskogs antikvariat, 2010. 38 s. –  Ae

Ett förnämligt livstecken från Jernskogs antikvariat, vars innehavare, Lennart Elgström, varit redaktör för denna lilla, pigga skrift, som bjuder på korta artiklar om Carl Jonas Love Almqvist i Skillingmark, Mosstakans skolmuseum, Gustaf Schröder och hans sällskap och lite till som några sidor av Hans Kleyne om hur han flyttade från Holland och övertog Harvigs antikvariat i Karlstad samt ett porträtt av en handbokbindare, Olof A. Myrin, den ende heltidsarbetande i sitt slag i Värmland. Denna lilla udda skrift kan beställas från Jernskogs antikvariat: jernant@spay.se eller telefon: 0571/120 84, för 50 kr + ev. porto.  

 

Replikens platser – en Dagbok. Festskrift till Dag Nordmark. Redaktörer: Helene Blomqvist… Karlstad: Karlstad University Press, 2010. 343 s. – Gc

Dag Nordmark anställdes 1998 som den första professorn i litteraturvetenskap vid dåvarande Högskolan i Karlstad. I år har han fyllt 65 år och hyllas därför med denna vänbok, som bjuder på ett tjugotal artiklar i hans eget ämne. Innan han kom till Karlstad, hade han tjänstgjort i Umeå och Tromsö och där visat prov på sitt ”regionanknutna engagemang”, som redaktörerna skriver i förordet. Detta engagemang har också kommit i dagen under åren i Karlstad, framför allt genom en mängd artiklar om Gustaf  Fröding med inriktning särskilt på dennes journalistiska författarskap, som är omfattande och inte blivit nämnvärt uppmärksammat tidigare av Fröding-forskarna. Värmland var emellertid inte något terra incognita för professorn dessförinnan. Bland annat har Nordmark intresserat sig för F.A. Dahlgrens ”odödliga” folklustspel Wermlänningarne och en artikel av honom om detta, Sveriges mest spelade teaterstycke, publicerades redan 1982 och det var också han som skrev kommentarerna till Värmlands Museums utgåva samma år av F.A. Dahlgrens dagboksanteckningar 1844–1860.

Av artiklarna i vänboken har jag läst alla under rubriken Värmländska nedslag samt Tomas Forsers om Thorild och kritiken och Per Rydéns Per Hallströms tre lärdomar. Thorild var inte helt bortglömd i litteraturhistorieundervisningen på 1950-talet men det är väl endast hans Critik öfver en critíker, som jag har något minne av, kanske för att andra budet i hans regelverk lät så sympatiskt: ”Ingen ting göres för sina fels skull, utan för sitt värdes skull”. Som polemiker stod hans sig rätt slätt mot den förfinade Kellgren, kan man tycka, men Tomas Forser menar likväl att ”Thorild gav den svensk prosan ny kraft. Så frisk och snabb polemik skrev ingen före Strindberg”. Och sannerligen, han kunde salta på, den gode Thorild! Högst intressant är också Per Rydéns uppsats om Per Hallström, som räknades som en av de stora 90-talisterna, föreslagen till nobelpriset av Nathan Söderblom en gång!, men nu är ganska så bortglömd. Handplockad till Svenska akademien av dess sekreterare C.D. af Wirsén redan 1908, ett smart drag av den smarte Wirsén, eftersom Hallström, allt mer konservativ, kom att verka i akademien i hans anda. Hans inflytande över valet av nobelpristagare var stort ända tills Anders Österling tog över ”nobelprisarbetet” efter andra världskriget. Hallström var liksom Fredrik Böök och Verner von Heidenstam mycket tyskvänlig. 

Av stort intresse är också de fyra ”Värmlands-artiklarna”. Margaretha Ullström ger oss en översikt av den värmländska barn- och ungdomslitteraturens historia, som tog sin början allaredan 1624 med Satser och påbud (Decreta sev edicta) av borgmästaren i Filipstad, Laurentius Carolstadius! En liknande historik vet jag mig inte läst förut. Att definiera vad som ska räknas som ”värmländsk” litteraturhistoria bereder förstås vissa svårigheter men jag tycker att Margaretha Ullström löst det problemet på ett tillfredsställande sätt. Erik Zillén ägnar sig i sin artikel åt Gustaf Frödings journalistiska författarskap och konstaterar att mängder av recensioner och andra bidrag i Karlstads-Tidningen som är anonyma kan vara skrivna av just skalden själv. Han tar som exempel några teaterrecensioner och påvisar – bortom allt rimligt tvivel, skulle jag vilja påstå – att några av dem är av honom. Stilen med särskilda frödingska grepp tyder på det liksom skaldens påtagliga intresse för främst skådespelarna och mindre för själva pjäsen. Är Gud värmlänning undrar Helene Blomqvist i en genomgång av ”hemlängtan och gudslängtan i Sven Delblancs Samuelsvit”. I centrum för hennes intresse står Samuels dotter Maria. När hennes liv går mot sitt slut är det, skriver uppsatsförfattaren, ”bara en längtan som finns kvar – den som låg under alla de andra – längtan efter en Vän.” Paradiset hon längtar till är inte framför allt en vacker, värmländsk plats, ”utan ett tillstånd av verklig, naken, nära kontakt.” Och hon avslutar artikeln med sitt favoritcitat ur Samuelsviten: ”Ty kärleken är det fjun av Guds vinge, som i vågskålen uppväger allt livets bly.”

Avslutningsvis berättar Anders Bergman om ”gymnasieelevers möte med Fröding”. Han tycker sig ha märkt att ”Gustaf Fröding har en framtid.” Skalden har ”lyckats beröra eleverna, hans texter har väckt tankar och reaktioner.” Och så är det tydligen en allmän uppfattning att det hör till att känna till honom när man bor i Värmland och det kan man ju hålla med om!

Som sig bör är notapparaten utförlig och – självklart – avslutas vänboken med en ”verkförteckning”. Den sägs uppta ”i huvudsak” Dag Nordmarks vetenskapliga produktion. Fullständig är den alltså inte.  Saknas gör i allmänhet bokrecensioner och en del smärre artiklar som ”De glömda texterna”, om Gustaf Frödings journalistiska författarskap. Den återfinns i Värmländsk Kultur, som redaktionen annars nogsamt gått igenom, i nr 1 för 2009. Tyvärr är boken inte försedd med namnregister. Anmärkningsvärt är att den inte innehåller någon artikel om etermedierna, vars historia Nordmark också forskat i.

 

Rundgren, Kjell, Livet gråter. [Kd]: Alma, 2010. 103 s. – Hc.03

”Ur djupen ropar jag till dig, Herre” heter deet i psaltarpsalmen 130 och om detta handlar först och främst Livet gråter. Bön blandas med tvivel och författaren bekänner känslor av total ensamhet men skriver också kärleksdikter och dikter om död växlar med dikter om liv. Starka känslor kan dock ibland ge plats åt stillsamma, finurliga funderingar. Författaren använder sig av ett mycket enkelt, direkt språk, som ofta kan vara verksamt men lika ofta verkar väl så enkelt tillyxat. Men att hans liv är en hetsig brottningsmatch med sjukdom, ensamhet, Gud och själva tillvaron råder det inga tvivel om. Exempel på hans filosofiska dikter ges!

Sahlströmsgårdens vänner. Årsbok. Nr 3. 2010.

Sahlströmsgårdens Vänner är en livaktig förening med en bra bit över 500 medlemmar. Lagom till Sahlströmsgårdens Dag den 29 augusti förelåg årsbok nummer 3 med samma tilltalande layout som de två föregående. Trots det begränsade sidantalet – 64 – har man valt hårda pärmar. Därigenom blir det en riktig  bok och inte ett häfte.

    Mycket tilltalande är också den rika illustreringen. Inemot halva sidantalet upptas av bilder, flertalet i färg. Huvudperson i årets utgåva är Erling Ärlingsson, som ägnas hela tre artiklar, en av Henrik Torstensson om Erlings sista utställning på Prostgårdslagårn i Torsby, en av Lars Lerin om  kontakter i ungdomsåren med Erling och Margit. I den  tredje redovisar  Bengt Sahlström sina minnen av Erling. Men ännu mer ryms: den tovade Utterbymattans tillkomst  skildras, och  hundraåriga Ann-Lisa Pewe  intervjuas om sina minnen av Sahlströmarna. Bokens längsta artikel ägnar Henrik Torstensson  åt riksdagsmannen Per Sahlstöms engagemang i olika järnvägsfrågor, främst Fryksdalsbanan. I en inledande artikel framhåller  Bengt Johansson det värdefulla arbete handskriftsbibliotekarien Elisabeth Lindberg lagt ned på katalogisering av gårdens brevsamlingar.

       En stor eloge till redaktörerna Bengt Johansson och Henrik Torstensson för denna fina årgång.

Arne Vannevik

 

Samén, Gertrud, nära stranden – akvareller och ord från Gotland. Kd: Bild,Text&Form, 2010. 42 s. – Ibz Samén, Gertrud

Detta är konstnären och författaren Gertrud Saméns femte bok men den första med motiv helt från Gotland, där hon har sina rötter. Hennes senaste samling av målningar, akvareller, med tillhörande, kortfattad text, är de tidigare böckerna lik frånsett att vi denna gång alltså befinner oss på Gotland och nästan genomgående vid strandkanten. Jag har tidigare skrivit om henne att hon är en minimalist i sitt konstskapande, genomsyrad av en vördnad och kärlek till naturen, som läsaren känner det som en ynnest att få ta del av och de orden gäller även här. Det är en bok som skänker glädje sin mycket stilla framtoning till trots – eller, kanske snarare, tack vare det. Som alla gånger tidigare är det Anita Stjernlöf-Lund, som svarar för den finstämda formgivningen.  

Med hjärtat i Värmland heter en bok som kom ut lagom till bokmässan i Göteborg. Eftersom undertecknad  (eller övertecknad?) redaktör fick det ärofulla uppdraget att skriva förordet till boken, vågar jag mig inte på att recensera den men vill i alla fall informera om att den finns.. Undertiteln lyder: 50 värmlandsprofiler i ord och bild. Formula Five heter förlaget, vilket är liktydigt med fotografen Lennart Utgren. Han har lång karriär bakom sig i modebranschen men står också för fotot i flera böcker. Sköna Värmland från 2006 är helt hans verk och verkligen en vacker bok! För presentationerna i ord av de 50 kändisarna, som kan vara författare, konstnärer, sångare, entreprenörer, idrottsmän och idrottskvinnor m.m., svarar Bengt Alsterlind, synnerligen lämplig för uppgiften med tanke på att han personligen känner – mer eller mindre – alla de porträtterade. En vacker bok, som på sätt och vis speglar dagens Värmland. Rolig att bläddra i, utmärkt som presentbok – om jag nu får säga det själv^?

 

Sandin, Alf, Skomakardocenten. Ståndscirkulerad mot sin vilja. Kd: Alf Sandin, 2010. 181 s. – Lz Sandin, Alf

Alf Sandin, docent emeritus vid Göteborgs universitet, berättar om sitt liv i tredje person, mycket sakligt men på ett något oskönt, rapportartat språk. Han växte upp alldeles utanför Mariestad. Det lilla lantstället föräldrarna hade lydde under en herrgård, Sandbäcken, som tyvärr revs på 60-talet. Själv är han född 1930 och familjen var fattig men rik på barn. Tydligen erhöll den hjälp av fattigvårdsnämnden men på ett sätt så att det inte kändes förnedrande. Tidigt, tidigt hjälpte han till i hushållet och han tyckte det var roligt och snart  började han dra hem pengar till familjen genom att skaffa sig arbete på godset. Trots studieanlag ville han inte läsa vidare efter folkskolan – om det nu var för att realskoleelver kallades ”mesar”? Han blev skomakarlärling istället och trivdes alldeles utmärkt i den branschen. Hans framställning är rätt rapsodisk men barndomen ägnar han hela 70 sidor och det är den delen av boken jag tycker bäst om  – en överraskande ljus skildring av hur det är att växa upp på landsbygden i det kvardröjande fattigsverige.

Efter åren som skomakare blir Sigge, som han kallar sin huvudperson, så småningom journalist, först i Skövde, sedan i Göteborg på Kvällstidningen. Han är framgångsrik i sitt yrke men känner av sin obildning och blir utbytesstudent i USA, där han överlever genom att ta diverse jobb. Så småningom tar han studenten på Hermods, han utbildar sig i Bryssel, där han  bland andra storheter träffar Jean Monnet, mannen bakom Schumannplanen och EG, Fader Europa kallad. Ett tag är han lärare på KPS i Kristinehamn och så småningom hamnar han på Karlstads universitetsfilial, blir Sveriges förste specialist på riskhantering, om jag förstått rätt, blir lektor på universitetet i Madrid, och så småningom doktor på just riskhantering vid Karlstads universitet. Dans och dramatik (han deltar på en teaterfestival i Finland med den på 70-talet så populära pjäsen Meningen med föreningen!) är några estetiska ämnen han odlat.

Alf Sandin har mycket roligt och nöjsamt att berätta från ett liv, som han alls inte verkar ha tillbringat på sofflocket. Hans lätthet för att lära sig språk har fört honom ut i världen och hemma har han ägnat sig åt att författa läroböcker. Ett synnerligen aktivt liv alltså! Boken har fått en rätt enkel utformning och till min stora sorg saknar den titelblad. Det borde ingen ”riktig” bok sakna. Än värre är att den inte innehåller mycket värmländskt, fast författaren blev lärare vid universitetsfilialen redan 1971. Under drygt tio år dock anställd på Handelshögskolan i Göteborg.  

 

Schulman, Ninni, Flickan med snö i håret. Forum, 2010. 352 s. – Hc

Journalisten Magdalena Hansson har flyttat hem till Hagfors med adoptivsonen Nils efter en uppslitande skilsmässa. Hon får plats på Värmlandsbladet, egentligen Värmlands Folkblad, som författaren, bördig från Lesjöfors, själv jobbat på en gång. Konkurrenten NWT får heta Länstidningen. Hon har det inte lätt som ensamstående mamma men trivs ganska omgående med sin nya arbetsplats och träffar gamla skolkamrater; möten, som kan vara påfrestande men mestadels angenäma! Hagforsmiljön är utförligt skildrad och staden verkar vara en trivsam plats – men så inträffar på kort tid två mord och i båda fallen är det fråga om unga flickor, inte mer än tonåringar  – och vår vän Magdalena får mycket att göra och råkar ut för både det ena och det andra…Författaren lyckas hela tiden hålla spänningen uppe, vilket är A och O för en kriminalroman men den är mer än bara en spänningsberättelse. Den är också ett studie av nästan sociologiskt slag av svensk medelklass, dess leverne, vanor och fördomar i ett litet brukssamhälle - må vara att bruket inte har någon framträdande plats i den här berättelsen. Ninni Schulman ger intryck av att vara  en fix och färdig författare. Historien är mycket proffsigt berättad, den hoppar utan förvarning  mellan bokens många huvudpersoner och till en början kan den berättarstilen verka lite förvirrande. Sällan har jag läst en bok som består så nästan uteslutande av dialog. Därvidlag kan hon likna en Christie eller en Simenon, fast hon saknar förstås den sistnämndes förmåga som miljöstämningsskildrare. Boken blir på det här sättet mycket lättläst och den gamla klyschan att det är svårt att lägga den åt sidan, förrän man läst ut den, är omöjlig att undvika i det här fallet! Upplösningen var en fullständig överraskning – för mig i alla  fall – men jag skulle vilja sätta ett frågetecken för den psykologiska trovärdigheten – må vara att människan ju är ett underligt djur, vars handlande kan vara högt oförutsägbart. Det är min enda anmärkning – d.v.s.jag måste hålla med Lena Bonnevier i VF om att Hagforspolisen inte visar några imponerade handlag utan kollegerna i Karlstad borde rimligen ha tagit över hundra sidor tidigare! Dock, Ninni Schulman visar redan i sitt debutverk att hon kan åstadkomma ett romanbygge av det mest proffsiga slag! Sannerligen en stark debut! Tilläggas kan att jag inte hittade ett enda korrekturfel i boken.

 

Schyman, Anna Maria. Skönt förvirrad kvinna. Aage förlag 2010

Anna Maria Schyman är en (inte alltför hemlig) pseudonym, bakom vilken döljer sig en debuterande författare uppväxt på Värmlands Näs. Romanen ”Skönt förvirrad kvinna” inleder en serie av planerade tre om huvudpersonen Bea Backtorvlitz.

Bea är i 40-årsåldern och bor med man och två barn utanför Göteborg. Hon jobbar med konstutställningar och föreläser om form och formgivning. Ganska snart förstår man som läsare att Bea känner sig främmande inför det liv hon lever. I hennes förhållande finns varken närhet, kärlek eller sex, och Bea har svårt att förstå sin man. Ja, hon har svårt att förstå andra människor över huvud taget (framför allt män), men också livet och det samhälle hon lever i uppfattar hon som allt mer obegripligt.

Bea har även problem med att förstå sig själv. Det hon verkligen vet om sig själv, det är att hon har ett starkt behov av att känna mening i sitt liv. Hon vill känna kärlek och glädje. Hon vill uppleva sanning och ärlighet. Bea ägnar mer och mer tankar åt vem hon är och så småningom drabbas hon av en livskris.

Anna Maria Schymans roman är skriven i jagform. Genom Beas tankar och beskrivningar av händelser och dialoger, får vi ta del av hennes inre och yttre liv. Den faktiska handlingen i ”Skönt förvirrad kvinna” är dock minimal, det väsentliga i roman utspelas i Beas inre. Det finns dock ett yttre händelseförlopp som framför allt kretsar kring skådespelaren Klas, som Bea blivit starkt berörd av.

Det är Klas som tycker att Bea verkar vara en ”skönt förvirrad kvinna”. Och det är hon verkligen. Romanfiguren Bea är inte bara gestaltad som en kvinna i kris, utan också som en vimsig kvinna som tappar bort sin bil och glömmer sina barn på dagis när hon irrar omkring på Ikea. Bea är skildrad med en humor som aldrig är gapflabbig, utan lågmäld, varm och sympatisk. 

Mycket av det som upptar Beas tankar om livet, är sådant som framför allt kvinnor kan förhålla sig till. Vissa känner säkert igen sig, medan andra ställer sig frågande till Beas funderingar om sin roll som kvinna, dotter, mor, älskarinna och hustru. Men gestaltningen av Bea rymmer också frågor av allmän karaktär. Hur påverkas mitt liv av upplevelser i barndomen? Hur får man tvåsamheten att fungera? Vad är viktigt i livet? Hur vill jag leva mitt liv?

 Recensent: Mikael Johansson

 

Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros åren 1886−1937. Sammanställd av Lena Carlsson. Bildredaktör och research Christer Strandberg. Litorina Press 2009−2010.

Thörnevik, Allan,  Pojkminnen från landsvägskanten. [Kd: A. Thörnevik], [2010]. 160 s. – Ncagz Vitsand

1947, fjorton år gammal, anlände Allan Thörnevik till Karlstad, för att jobba på Bergholmens såg och hyvleriet på Orrholmen. Därom har han redan berättat i boken om Orrholmen (Glimtar från Karlstads historia ; 4) men om denna hans första tid utanför Vitsand har han också ett längre avsnitt i den föreliggande verk, som annars nästan uteslutande handlar om Vitsand, om fadern och moderns föräldrar, om Storpo, mästerflottaren m.m. Den inledande delen av boken känns lite torr och trevande men desto bättre blir det sedan, när författaren kan berätta om det han själv varit med om från de första skolåren och om krigsåren, då inte bara tyskarna slog till utan också vädret, som vintertid var obarmhärtigt kallt. Allan Thörnevik har förvånansvärt mycket att berätta – framför allt  handlar det om arbete hemma och i skogen och på åker och äng och på vattnet – som flottare. Det arbetades mycket på landet förr för överlevnads skull! Tiderna han berättar om ligger bara en sextio, sjuttio år tillbaka, men lite låter det som 1800-talet. Ändock fanns el, i viss utsträckning, ja, bilar och bussar och lättviktare, fast under kriget måste bränslet bli gengas i stället för bensin, och – inte minst – cykel, som var det populäraste av trasportmedel men en bristvara. Det är en livfull och högst underhållande skildring författaren ger oss av liv och – inte minst – arbete i en nordvärmländsk socken för inte så länge sedan. Historier har han förstås många att berätta och inte så sällan handlar de om överkonsumtion av brännvin, som oftast var hemtillverkad. Om den innovativa familjen Stolpe – hela släkten bestod av entreprenörer! – , om affärsmännen, missionsförsamlingen, idrotten, som mest bestod av fotboll, har han också mycket att förmedla. En sällsynt utförlig självbiografi om en fattig värmlandspojk, som inte fick fortsätta att läsa efter folkskolan men tack vare folkhögskolestudier kunde lämna det slitsamma knoget i skog och mark eller inom industrin och  få jobb som arbetsvårdare  inom länsarbetsnämnden och senare anställning inom TBV. Han blev kvar i Karlstad men har hela tiden hållit kontakten med sin hembygd. Att modern fick slita mycket ont som ankaret i familjen, som bestod av man och sju barn– och hade jobb även utanför hemmet – återkommer han till flera gånger, men i femtioårsåldern erbjöds hon s.k. husmorssemester på Frykenstrand. Det var enda ledigheten under hela hennes 60-åriga liv och – skriver Thörnevik – vid hemkomsten ”uttryckte hon sin glädje över denna ofattbara viloperiod.”  (Om Frykenstrand som semesterhem kom Annika N. Lindqvist ut med en bok 2006).

Allan Thörneviks minnesbok har mycket att lära oss om en gången tid, full av slit och inte så lite elände – fast klagade gjorde han aldrig, verkar det som! Boken är en trivsam läsupplevelse och måste dessutom vara ett viktigt bidrag till Vitsands historia. Bygden är annars inte så omskriven – saknar exempelvis en riktig sockenbok. Ett klagomål har jag ändå att komma med. Det liggande formatet gör boken nästan omöjlig att hantera för en läsare som avskyr att sitta och läsa vid ett bord. Formatet är visserligen tacksamt ur layoutsynpunkt – illustrationerna är många – men alltså inte läsvänligt, inte ”hyllvänligt” heller f.ö. Dessutom ogillar jag att boken saknar någon slags uppgift om utgivare och tryckår. Ett ISBN-nummer hade förstås också prytt sin plats.  
 

Utgren, Lennart & Alsterlind, Bengt. Med hjärtat i Värmland. 50 Värmlandsprofiler i ord och bild. Formula Five 2010.

Med hjärtat i Värmland heter en bok som kom ut lagom till bokmässan i Göteborg. Eftersom undertecknad  (eller övertecknad?) redaktör fick det ärofulla uppdraget att skriva förordet till boken, vågar jag mig inte på att recensera den men vill i alla fall informera om att den finns.. Undertiteln lyder: 50 värmlandsprofiler i ord och bild. Formula Five heter förlaget, vilket är liktydigt med fotografen Lennart Utgren. Han har lång karriär bakom sig i modebranschen men står också för fotot i flera böcker. Sköna Värmland från 2006 är helt hans verk och verkligen en vacker bok! För presentationerna i ord av de 50 kändisarna, som kan vara författare, konstnärer, sångare, entreprenörer, idrottsmän och idrottskvinnor m.m., svarar Bengt Alsterlind, synnerligen lämplig för uppgiften med tanke på att han personligen känner – mer eller mindre – alla de porträtterade. En vacker bok, som på sätt och vis speglar dagens Värmland. Rolig att bläddra i, utmärkt som presentbok – om jag nu får säga det själv^?

 

Värmlands nation 350 år * och lite mer därtill. Uppsala: Värmlands nations kamratförening, 2010. 160 s. (Nationen och hembygden ; 18) * Ep

Boken ingår i den förnämliga skriftserien Nationen och hembygden, som utgetts sedan 1930, men, som ordföranden i skriftseriekommittén Olle Mattsson skriver i sitt förord så ser den inte ut som tidigare böcker i serien, eftersom det här är ”en jubileumsbok snarare än en konventionell historik.” Avsikten med boken är att ”i både text och bild skildra nationslivet till vardags och i festliga sammanhang.” Och därmed har skriftkommittén lyckats väl tycker undertecknad, som trots att han aldrig studerat i Uppsala hittat rätt mycket läsvärt i detta påkostade verk. En regelrätt historik hittar vi i alla fall inledningsvis och den är författad av Åke Frändberg, nationens inspektor 1987–2004. Han uppger bl.a. att 1660 har utsetts till året då Värmlands Nation i Uppsala grundades. Från det året finns nämligen i behåll en räkenskapsbok för Societatis Vermelandensis, men troligen har nationen några år ytterligare på nacken. På den gamla goda tiden, åtminstone på 1600-talet, kunde det gå hett till på nationen, så hett att kakelugnar slogs sönder. Men så kunde det på ett möte, ett konvent, gå åt 126 kannor öl och 28 kannor vin! År 1755 grundades nationsbiblioteket – cirka 80 år efter Karlstads stiftsbiblioteks tillkomst! År 1930 invigdes Ragnar Östbergs sköna skapelse, där nationen än idag håller till. Om ”Den värmländska studentskan” skriver Carina Burman, känd och uppskattad romanförfattare med viss värmländsk anknytning. Hon berättar bl.a. att Värmlands nations första studentska hette Hildegard Björck (1847–1920), lantmätardotter från Bro socken på Värmlandsnäs. Hon skrevs in vid nationen 1873 och var Uppsalas andra kvinnliga student. Hon utbildade sig till läkare – som flertalet av de kvinnliga pionjärerna – men på grund av sjukdom tog hon aldrig någon examen utan fick arbeta som ”som en slags uppgraderad sjuksköterska.” (Man kan undra om Hildegard ett populärt namn bland bildade kretsar i slutet av 1800-talet? Vi känner ju alla till Hildegard Alstermark från Berga i Brunskog!) Vardagsliv kallas ett av bokens avsnitt och där finner vi ett och annat om idrotten på Värmlands nation och vem skulle kunna berätta bättre om det än Erik Bengtson, lärare, marathonlöpare och författare, ja, Årets värmlandsförfattare 2008? Han skriver förstås om bollsporterna under hans år i Uppsala i början av 60-talet. Som alltid skriver han roligt men berättelsen om hur han höll på att bli fockad ur Norrstrands IF:s A-lag på grund av sitt debutverk, diktsamlingen I somras, är nästan osannolikt dråplig. Att även idrott är kultur var nog inte allmänt känt på 60-talet! Bland allt annat bjuder boken också på några korta konstartiklar, presentationer av konstverk, som är i nationens ägo. Erika Frykström skriver om ”Ett minne från det svarta Paris”, närmare bestämt skulpturen Negerhuvud (!), en gåva från Liss Eriksson, den store Christians son. Konstprofessorn Hans-Olof Boström analyserar två oljemålningar av Gustav Fjaestad, Livsgåtan, ett snölandskap, och Solnedgång, en  sommarmålning från 1909, som länge varit försvunnen men nyligen återfunnits. Om en målning av Bengt Olson, som nationen förvärvade så nyss som 2008, skriver Teddy Brunius och påpekar att Olson är något som ovanligt som en internationellt framgångsrikt verksam  konstnär i Paris och ”sin hembygd trogen i sina landskap från hembygden”.

Gamle dramatenchefen Lars Löfgren var tydligen en gång i tiden teaterdirektör för nationen. Om detta skriver han men också om F.A. Dahlgrens Värmlänningarne, som han menar var före sin tid med de många sånginslagen, som i en musikal, i sitt shakespeareinspirerade drama. Han avslutar med att  han säger inte längre ”Fan ska vara teaterdirektör” som det heter i August Blanches Ett resande teatersällskap utan istället: ”Javisst fan ska man vara teaterdirektör!” Om nationens bibliotek berättar helt kortfattat bibliotekarien Mia Eriksson, som en gång i tiden katalogiserade det – men tyvärr inte på data. I detta bibliotek ingår det förnämliga Svaneholms-biblioteket, som i slutet av 1800-talet tillföll nationen. Det finns en katalog över samlingen, tryckt 1898, som bl.a. ingår i Karlstads stadsbiblioteks värmlandssamling.

Wermlandus heter som bekant Värmlands nations egen tidning. Den började komma ut 1960 men fick inte sitt nuvarande namn förrän året därpå. Den är naturligtvis en oöverträffad dokumentation av liv och leverne på nationen, ja, ”den kan ses som nationens ryggrad” som Elin Rantakokko skriver i sin artikel om tidskriften. 

Festlig är berättelsen om en alldeles särskild kväll på nationen, en ärtmiddag hösten 1964 med statsminister Tage Erlander vid bordet. Det hände sig då inte bättre än att statsministern vid detta tillfälle nödgades offentligen avsätta den dåvarande överbefälhavaren över Harpsundsflottan, ministerpresidenten Nikita Chrusjtjov. Dock blev Erlander senare under kvällen informerad om  nyheten att Chrustjov avsatts som ministerpresident! Tage Erlander tog då till orda och förkunnande för middagssällskapet att Chrustjov inte blivit avsatt bara i Sverige utan också i Sovjetunionen!

Ett av bokens kapitel behandlar Nylands nations vid Helsingfors universitet alldeles speciella förhållande till Värmlands i Uppsala. I sammanhanget nämns att Föreningen Värmlandslitteraturs grundare Erik Elinder var hedersledamot ”i Nylands”. Han bekostade nylänningars och värmlänningars gemensamma ”Renhornsveckor” med början 1958. Renhornet var Erik Elinders eller, snarare, hans företags vinterparadis i Edsåsdalen i  Jämtland.

Summar summarum. ”Jubileumsboken” innehåller mycket av högt läsvärde men för ”en utböling” är långt ifrån allt om det festliga livet på nationen av större intresse. Och en vacker bok är det även om de många färgfotona är av högst växlande kvalitet. Färgfotografiet har utvecklats mycket med åren… 

 

Värmländsk julglädje 2010. Krhmn: Synskadades riksförbund Värmlands län, [2010]. 2 CD-skivor. – Bb

Tidskriften Värmländsk julglädje utkom åren 1937–1988. De glada omslagen av Anders T. Byberg eller Oscar Wiklundh bidrog säkert till att göra tidskriften populär i hela Värmland men 1988 var i alla fall tiden ute för den. Dock, 19 år senare beslöt sig Synskadades Riksförbund i Värmland för att återuppta det nedlagda projektet, men nu ge ut tidskriften i form av en ljudbok.Det var tydligen en idé som slog för nu kom alltså till Värmländska bokmässan i höstas ut en fjärde årgång av den ljudande tidskriften – för första gången som  två CD-skivor. Senaste årgången är absolut mycket hörvärd! Den bjuder på författaruppläsningar av Torleif Styffe, Eva Thorstensson-Landin, Berndt Andersson,  Ragnar Magnusson, Staffan Ander, Kjell Johansson (inläst av Berndt) och Tage Aurell – faktiskt – som på sitt oefterhärmliga sätt läser berättelsen Gammal gudsman. Därtill bjuds vi bl.a. på intervjuer av Dan Andersson d.y. av Jörgen Malm, katt- och torpägare!, och Lena Sewall, mathistoriker. Musikinslagen är måttligt många och passar väl in som en del av helheten. Högt betyg alltså för senaste Värmländsk Julglädje, som med fördel kan avnjutas även på andra tider än jul. Antalet julrelaterade inslag är inte så många och att höra Torleif Styffe läsa julevangeliet på dalbymål kan f.ö. säkert vara en upplevelse även en vacker sommardag!

 

Värmländska Akademien. Årsskrift 2010. (Årg. 8). Kd: Värmländska Akademien, 2010. 37 s.  – Bk(p)

Åttonde årgången av Värmländska Akademiens årsskrift har genomgående illustrationer i färg och ger därmed inte längre ett så grått intryck som tidigare årgångar. Humor, spiritualitet och ibland skämtsamt skruvad chauvinism hittar man i denna lilla skrift från sällskapet, som ju har i uppdrag att vårda dessa särskilt värmländska dygder. Hela tre nya ledamöter tog i och med årsmötet 2009 sitt säte i akademien förutom en korresponderande ledamot. Nykomlingarna heter Peter Olausson lika lärd som flitig som författare i alla möjliga genrer, vikingaskeppsbyggare m.m., Inger Liliequist, riksantikvarie med rötter i Vitsand, och Ulla Norrman, chef för kulturveckan i Sunne, samt Carin Bergström, chef för Kungl. Husgerådskammaren och föreläsare av guds nåde, korresponderande ledamot.  Givetvis innehåller årsskriften presentationer av dessa vittra personer men också en artikel av länsrådet Björn Sandborgh om länsresidensets historia, dikter av Urban Andersson på mangskogsmål, ett samtal med Fröding, framfört av hovmarskalken Lars Löfgren, och det tal (i resonemangsform), som den sistnämnde och förre riksmarskalken Ingemar Eliasson höll på Uppsala slott den 1 maj 2010, då Värmlands Nation firade sitt 350-årsjubileum – både kvickt och lärt förstås! Dessutom en miniföreläsning om Selma Lagerlöf och Östra Ämterviks församlingsbibliotek, ett obetydligt men dock bidrag till Lagerlöfsforskningen (?), framförd vid årsmötet av årets mottagare av akademiens främsta utmärkelse, Lagerlövet, nämligen ordföranden i Föreningen Värmlandslitteratur.

 

Väseräven 2010–2011. Väse: Väse hembygdsförening, 2010. 51 s. – Ncagz Väse(p)

Ovanligt innehållsrikt tycks mig 21:a årgången av Väseräven. Uppsatser av intresse även för utsocknes folk är exempelvis Bo Hidéns om Wäse grynverk, som han skrivit en hel bok om, Entreprenörerna (se Wermlandiana nr 2 för i år!), Bertil Enells om Röör (den sjätte gården i serien Gårdarna runt sjön, d.v.s. Panken), en av Väses största gårdar, Sigvard Boströms om Håkan Fogel, en väsepräst, som bl. a. var lärare för Petrus Magni Gyllenius (!): Vidare medverkar den lika outtröttlige som samvetsgranne forskaren Pelle Räf med en artikel om ett mystiskt dödsfall, kanske mord, på en piga 1727, och som så ofta finns där också en minnesbild från äldre tider av Martha Bodin. Jag noterar också att runstenen vid Röör, inte Vee (som det felaktigt brukar uppges!), är på väg att välta – men ”länsstyrelsen är medveten om problemet” – och att årsskriftens redaktionskommitté uppmärksammat att Martin Giertz i sin bok Svenska prästgårdar har ett kapitel om Väse prästgård. Årets vårtal av Konrad Larsson på vers och  på väsemål återges på sista sidan! 

 

Åkerman, Lisbeth B. Det vore väl synd… Krhmn: Norlén&Slottner, 2010. 282 s. –  Hc

Lisbeth B. Åkerman bor i Visnums-Kil på gränsen mellan den värmländska skogen och Vänerhavet men av det märks inte så mycket i den här boken som utspelas i en prästgård i Sydsverige, Blekinge tror jag. Hon kunde ha kallat sin deckare för The murder at the vicarage – Mordet i prästgården – om nu inte Agatha Christie redan hade lagt beslag på det. Säkert är att Lisbeth B. Åkerman inte skriver med riktigt samma stringens som sin företrädare men det innebär nu inte att hon inte skulle vara en begåvad berättare för det är hon. Huvudpersoner i boken är två kvinnor men annars kretsar handlingen för det mesta kring komministern Peter Svensson, som får mig att associera till Gösta Berling, en kvinnoförförare, alltid passionerad och med ett lätt skiftande humör. Heta äro allas känslor förvisso! Ibland kan författaren låta som Selma Lagerlöf: ”Män! Vackra ska era kvinnor vara – men ni straffar dem för det! Allt vi säger till vårt försvar används mot oss!” Peter Svensson kan verka vara en orimlig figur men boken lämnar en inte oberörd. Lisbet B. Åkermans debutverk inger löften om en framtid som författare, fast hon får inte ägna 20 år åt sin nästa bok – som hon enligt förordet gjort den här gången!

 

Österling, Ulf,  De utvalda. Uppsala: U. Österling, 2010. 212 s. – Hc

Handlingen i boken är helt och hållet lokaliserad till Uppsala. För läsare som kan sin stad måste berättelsen vara extra underhållande. Att redogöra för handlingen ter sig inte så enkelt men låt oss säga att boken är en rasande angrepp på maktgalna koryféer av alla de slag, världsliga som andliga. Mest liknar det hela en gangsterfilm av det mer grälla slaget men någon enkel historia är det ändå inte fråga om. Gåtfullheten är stor och språket skruvat intill det yttersta. En våldsam, mycket tillspetsad historia, berättad på ett sätt som Ulf Österling, en son av Karlstad, nog är ensam om i den svenska litteraturen.

 

10 år efter Arvikaöversvämningen. Av Barbara Blumenthal… Kd: Karlstad University Press,[2010]. 77 s. – Ub

Hösten 2000 var betydligt varmare och blötare än normalt i nästan hela Sverige. Regnandet började i slutet av september, fortsatte i oktober och november. Under dessa två månader fick Arvika 388 mm nederbörd och det motsvarar 65% av årsnederbörden. Regnande fick sina konsekvenser. Arvika med omnejd drabbades av den värsta översvämningen i vårt land i modern tid. Den 29 november kulminerade översvämningen med en höjd över havet på 48,36 m.  d.v.s. drygt 3 meter över normalnivån. Dagarna innan hade både kungen och statsministern besökt Arvika, som nu var i centrum för hela Sveriges intresse. Hemvärn och militär (sådan fanns i Värmland då!) hade inkallats. Sammanlagt deltog 100 befäl, 1 100 värnpliktiga och 900 hemvärnsmän! Den 13 november beslutades om Räddningstjänstläge, vilket innebär särskilda befogenheter för Räddningstjänsten, och tågtrafiken var nedlagd under flera veckor i november. De samhällsekonomiska kostnaderna av översvämningen beräknas uppgå till sammanlagt 313 miljoner. För enbart Arvika kommun uppgick de till 97 miljoner, för näringslivet uppgick kostnaderna till 38 miljoner, för privatpersoner till 40 miljoner, men dyrast blev att återställa vägväsendet, 106 miljoner kronor. (Enligt 2009 års prisnivå).

Vad skulle man nu dra för lärdomar av det inträffade och vad göra för att förhindra en ev. upprepning? Flera förslag diskuterades men Arvika kommun beslöt sig för att satsa på en invallning av Kyrkviken genom att anlägga en damm i Sundet, som förbinder Kyrkviken med Glafsfjorden. 2005 lämnade kommunen in en ansökan om att få förverkliga dammprojektet men 2009 så beslöt Högsta domstolen att avvisa tillståndsansökan. Miljökonsekvensbeskrivningen ansågs otillräcklig. I fjol skickade kommunen in en ny ansökan och huvudförhandlingarna beräknas komma  i gång i mars i år. Byggnadskostnaderna uoppskattas till storleksordningen 80 miljoner, alltså bara en fjärdedel av vad översvämmningskostnaderna..

Om allt detta och mycket mer kan man läsa i föreliggande rapport om Arvikaöversvämningen. Boken avslutas med berättelser från folk som var i elden (?) de hektiska dagarna hösten 2 000. Anders Norrby, som tjänstgjorde som konsult åt kommunen, framhåller att ”det skapades en bra känsla i Arvika utifrån det stora stödet och intresset som fanns från hela landet, från tidningar och TV, från landets ledare som kung Carl XVI och statsminister Göran Persson.” Och han tillägger: ”Vi fick en god stämning, alla gjorde så gott de kunde, ingen tyckte det var besvärligt att göra besvärliga uppgifter och att jobba långa dagar.” Det uppstod i Arvika en särskild känsla av samhörighet! Bokens författare menar att möjligheterna att lära från Arvikaöversvämningarna är stora: ”Att ta vara på lärdomar från inträffade naturolyckor, i detta fall en översvämning, och använda dessa i ett förebyggande arbete är en av de viktigaste insatserna för att minska samhällets risker.”   

Mycket är skrivet om Arvikaöversvämningen. Boken avslutas med en två sidor lång litteraturförteckning! Föreliggande beskrivning och utvärdering är av gott pedagogiskt märke och formgivningen av Magnus Keineby utmärkt – frånsett de vita sidorna, som gör ett något besynnerligt intryck!