Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2023:2

Almansour, Mansour, Förort. Norlén & Slottner 2023. 183 s.

Mansour Alomansour och hans familj kom till Sverige 2011 som asylsökande från Syrien. Med sig i bagaget hade han en nästan avslutad civilingenjörsexamen i elektroteknik som avbröts när han fängslades för omstörtande verksamhet. Han hade som student gått med i kommunistiska partiet och protesterat mot regimen.

Efter nio år i fängelse frigavs Mansour. Eftersom regimen inte tillät dissidenter att ägna sig åt högre studier kunde han inte fullfölja sin ingenjörsutbildning. För att försörja sig och den växande familjen tog han diverse okvalificerade jobb. Vid sidan om började han också att skriva filmmanus och blev ganska framgångsrik innan han och familjen tvingades lämna landet. Efter ett år i Beirut tog de sig till Sverige och sökte asyl och är numera Kristinehamnsbor.

På ett språkkafé träffade Mansour Rune Blidh som uppmuntrade honom att börja skriva böcker. Det är också Rune som stått för bearbetningen av hans böcker, varav Förort är den tredje.

Huvudpersonen i romanen Förort är den unge muslimen Maher, som sitter häktad, anklagad för mordet på sin flickvän. Maher som är svensk och uppvuxen i Stockholm. är oskyldig. I sin förtvivlan över inspärrningen har han levt rövare i häktet och för andra gången blivit inlagd på sjukhus. Denna

gång får han träffa en psykiatriker som råder honom att skriva medan han väntar på domstolsförhandlingarna som förhoppningsvis ska leda till hans frigivning. Maher tar till sig rådet och börjar berätta.

Han berättar om ett parallellsamhälle där två måttstockar står mot varandra. Svensk lag och hävdvunna klanlagar. Mahers morfar är imam och bestämmer i förorten tillsammans med ortens mäktigaste klanledare. Deras dominans är total. Maher läser sociologi och frigör sig alltmer från familjen. Han umgås med svenskar, börjar spela amatörteater och förälskar sig i den kvinnliga regissören.

Man märker att Almansour tidigare skrivit filmmanus. Hans skildring är filmisk, man kan lätt föreställa sig scenerna i boken. Detta är en mycket intressant berättelse. Och skrämmande! Jag blev mycket upprörd av läsningen. Litterärt har jag dock en hel det invändningar.

Studentlivet skildras ur ett utifrån perspektiv. Det livet är inte självupplevt och relationerna svenskar emellan känns emellanåt konstruerade. Men Mansours berättelse är modig. Jag frågade honom om han inte var orolig för reaktionerna från sina forna landsmän. Boken som skrevs 2019 förutspår den situation Sverige befinner sig i idag och kommer att befinna sig i snart om ingenting görs. Mansour svarade att han skrev för att varna. Han gillar och respekterar Sverige och vill inte att bedrägerierna och korruptionen tilltar i hans nya hemland.

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2023:4

'

Andersson, Lars, Hittebarnet i Kyjiv. Bokförlaget Polaris 2023. 118 s.

Den nordiska anknytningen till det gamla Rus har gamla anor. Enligt Nestorskrönikan grundades Rus på 800-talet av Rurik från Roslagen. Och såväl Snorres Heimskringla som Nestorskrönikan berättar att den norske kungen Olav Tryggvason något århundrade senare hade växt upp i Novgorod och Kyjiv på flykt från Norge efter att hans far mördats. Välkänt är också att Olof Skötkonung något senare gifte bort sin dotter Ingegerd med den rusiske fursten Jaroslav – son till hjälten och storfursten Vladimir. Efter Jaroslavs död blev hon nunna och ett aktat helgon under namnet Sankta Anna av Novgorod. Nog finns det goda skäl för att dessa rottrådar vävs in också i nutida berättartraditioner.

I Hittebarnet i Kyjiv låter Lars Andersson de knapphändiga uppgifterna om Olav Tryggvasons flykt i österled utgöra en spelplats för en fiktiv berättelse om de miljöer i Estland och Rus som omgav den unge och historielöse Olav – ett typiskt hittebarn med osäker identitet. Hans morbror Sigurd, som är i tjänst hos dåvarande fursten Vladimir, hittar av en tillfällighet den lille Olav på flykt i Estland och tar honom med till Novgorod där en stor del av hans uppväxt äger rum i palatset hos Vladimir och hans dåvarande gemål Allogia. Även hon kan nog tänkas ha nordisk bakgrund och Olavs tidiga levnadsår får sin prägel av urnordiska och urslaviska trosföreställningar.

Men snart förändras Olavs barndomsmiljö i grunden. Särskilt lyfter Lars Andersson fram betydelsen av Vladimirs giftermål med kejsardottern Anna från Bysans. (Första hustrun - Allogia – dumpas i Novgorod.) I samband med giftermålet och flytt till Kyjiv låter Vladimir sig döpas och därmed knyts banden mellan Rus och den bysantinska/ortodoxa kyrkotraditionen. En orolig brytningstid blir följden. Olika trosvärldar lever sida vid sida med riskfyllda kulturkrockar som följd. Gamla traditioner och rädslor lever kvar i myter och handlingsmönster. Annas medföljande själasörjare Feofan blir i romanen en av de många som vägleder Olav in i de nya förutsättningarna. Olav blir med tiden god vän med Svjatopolk – en annan av Vladimirs söner – och därmed också tronpretendent. De båda kungasönerna försöker trevande hitta till varandra. Båda lika vilsna och osäkra i sina roller. Mycket lite är känt om Olav som kung i Norge. Kanske nästa roman kan spekulera i vad Olav tog med sig till Norge av sin erfarenhet från Rus av bysantinsk lärdom och tro?

I romanen speglas konsekvensen av furstens omvändelse och därmed den bysantinska kulturens ankomst till Rus i en infekterad lokal konflikt om hur en gudstjänstlokal i den ”nya” tron ska vara utformad. Alla var osäkra hur det nya skulle tillämpas i praktiken. Och konflikterna kom att bli många och svåra under århundraden framöver. I år – 2023 – rasar ett krig mellan Moskva och Kyjiv, ett krig med rötter i Vladimirs val 988 när han lät Rus ”ingå äktenskap” med Bysans. Är vår tids arvtagare till traditionerna från Rus lika vilsna och osäkra som Olav och Svjatopolk?

Boken är en omarbetning av en kortare version publicerad 1998, med titeln Kievs vår.

Inge Bredin
Wermlandiana 2023:3
 

Andersson, Stig, Synd & skratt. Berättelser från en barndom. BoD 2023. 212 s.

På bokens omslaget syns en ung pojke, brett leende. Hans vita tänder lyser. Han ser fram emot att få börja skolan, men är samtidigt lite orolig. Han är inte van att ha många människor omkring sig. Familjens gård ligger lite avsides.

Skolstarten blir inte som han tänkt sig. Två äldre flickor märker hans osäkerhet och gör honom till mobboffer. Hans mun och hans tänder är för stora. De hånar honom. Och ve och fasa! Till deras förtjusning börjar ”den lille ponken” gråta!

Redan i förordet medger Stig Andersson att huvudpersonen i boken, den han konsekvent kallar ”pojken”, är han själv. Han är född i slutet av 1930-talet och växer upp i en småbrukarmiljö i Roslagen. Han har två systrar. Även farfar bor i huset. Redan som mycket ung får pojken hjälpa till med sysslorna på gården.

Frikyrkligheten ligger som en tung matta över bygden. Hans föräldrar är med i Salemförsamlingen, men de är inte så fanatiskt religiösa som moster Lisa.

Hon pratade ofta om Jesu återkomst. Då ska de rättrogna få komma till himlen. Syndarna ska tvingas leva i armod. Pojken var orolig. Han visste att han hade syndat, men han ville ju bara smälta in i gruppen av barn. Mobbningen levde kvar som en mardröm.

Pojken ”hade läshuvud”, men han såg inte fortsatta studier som nödvändiga. Han skulle ärva gården och driva den vidare.

Gården, djuren och miljön skildras varmt och kärleksfullt. Vi får även följa problemet med en sinande brunn och glädjen när gården fick elström. När gårdens hästar ersatts av en traktor steg familjens status.

Mycket handlar om vardagligt arbete, men samtidigt levde pojken i en fantasivärld. Han drömde sig bort, gärna med sig själv som hjälten i drömmen. Idrotten blev också ett viktigt inslag i livet. Han idrottade själv och följde noga evenemangen via media.

Som tonåring blev han intresserad av flickor. Det sas också vara syndigt, men han blev mer och mer kritiskt inställd till den stränga religionen.

Efter folkskolan fortsatte pojken att arbeta på gården, men när han råkade få syn på en annons om folkhögskolekurser fick han lust att studera vidare. Han kom in på skolan, gick ett läsår och siktade på en högre kurs. Då avled farfar. Pojken tvingades flytta hem och hjälpa sin far. Men läslusten fanns kvar. En Hermodskurs ledde fram till realexamen. Studierna gick att kombinera med arbetet på gården.

Där slutar boken, men nu vet vi att Stig Andersson studerade vidare. Han blev nämligen läkare i Säffle.

Boken är lättsamt och trevligt skriven, uppdelad i korta kapitel. En nostalgisk läsupplevelse för en som är uppväxt på landet och känner igen sig.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2024:2

Arnborg, Beata, Ha förtroende till solen. Berättelsen om kvinnorna på Agnhammar. Votum Förlag 2023. 224 s.

Beata Arnborgs bok om kvinnorna på Agnhammar har liknats vid en värmländsk Downton Abbey. Det får man ta med en liten nypa salt. De praktfulla salarna på slottet i Yorkshire fanns inte på Agnhammar, men det som berättas om i boken var en gång en ståtlig vitmålad herrgårdsbyggnad i två våningar, vackert belägen strax utanför Grums i Värmland. Gården var naturligtvis utsökt möblerad med stilmöbler, flygel (sedermera två), bokhyllor och - blommor. Familjesammanhållningen, stämningen i husen, kärleken, de många barnen och barnbarnen var densamma i båda de stora familjerna.

I boken får vi inte bara möta ett antal intressanta, begåvade, ofta framgångsrika människor utan också värmländsk brukshistoria, kulturhistoria och samhällshistoria. Allt tar sin början med Andreas Elieson, västgötaknallen och affärsidkaren, som blev brukspatron på Agnhammar, med två ångbåtar (för virkestransport) och 200 anställda. Gården hade gamla anor och Andreas och hans fru Beata fick köpa egendomen av brukspatronen Bengt A. Geijer. Året var 1872. Andreas och Beata fick fyra barn, alla flickor. Den yngsta dottern Marie-Louise är något av bokens huvudperson. Hon blir gårdens härskarinna under några viktiga år och är därtill författarens mormor. (Efter sin mormorsmor Beata Elieson fick Beata Arnborg sitt namn). Marie-Louise gifte sig med Carl Matton och de fick fem flickor: Siri, Astrid, Inga, Anna-Greta och Märta. Sonen Carl föddes mellan döttrarna Anna-Greta och Märta. De flesta barn i tre generationer fick utbildning. Musiken och konsten går som en röd tråd genom hela boken.

Det är en vacker bok man håller i sin hand. För den grafiska formen står förlagets Per Kollberg. Han har låtit boken få både hårda pärmar och kapitälband. Omslaget är grönt liksom sidenbandet. Framsidan pryds av en målning av Elsa Backlund Celsing, och föreställer Beata Elieson tillsammans med sin dotterdotter Inga Matton, klädd i klarröd klänning i parken vid Agnhammar.

Till konstnären Elsa Backlund Celsing, som var föremål för en stor utställning på Rackstadmuseet 2013, var steget inte långt. Hennes pappa var astronomiprofessorn Oscar Backlund. Han var kusin till Beatas och Andreas flickor. Förutom omslaget innehåller boken ännu en målning av Elsa B.C. Den föreställer Augusta Jensen, född Elieson. Augusta utbildade sig till konstnär bl.a. i Düsseldorf. Elsa och Augusta var alltså konstnärskollegor. Många fotografier ur diverse familjealbum illustrerar boken.

Det blev Marie-Louise som fick ge namn åt Beata Arnborgs bok: Ha förtroende till solen. Den som yttrar sig på det sättet sitter nog inte bara och solar sig. Det jag läser in i orden är att Marie-Louise gick igenom oro, sorg och smärta i sitt liv, men vände sitt sinne mot den välgörande och värmande solen.

Författaren har en bakgrund som journalist, men är numera mest känd för att ha skrivit biografier. Beata Arnborg har skrivit omfattande böcker om Barbro Alving, Kerstin Thorvald och Zarah Leander. Hennes sätt att skriva är lättläst och engagerande.

Beata Arnborgs bok har på ett sätt givit Agnhammars herrgård ett nytt liv, ett liv som gick förlorat i september 2009 då gården jämnades med marken. Men minnena står kvar i ett förklarat skimmer.

Barbro Järliden
Wermlandiana 2023:3
 

Axelsson, Ida & Bonelli, Åsa, Tyst vrede. Bokfabriken 2023. 381 s.

Kriminalromanen Tyst vrede är ett habilt hantverk. Så är också författarduon Ida Axelsson/Åsa Bonelli väl etablerade författare med flera böcker bakom sig. Tyst vrede är deras första bok i en planerad serie om Billie Karlsson, en prisbelönt grävande journalist med den egna krimpodden ”Sanning”. Billie drivs av ett passionerat rättvisepatos och på spaning efter material till ett nytt poddavsnitt rusar hon iväg mitt under en prisceremoni i Stockholm till den fiktiva orten Svedby på värmländska landsbygden. Där har polisen hittat kroppen efter en ung kvinna, Emma, och under jakten efter hennes mördare avslöjas hur onda krafter pyr på ensliga gårdar och bland samhällets betrodda medborgare. Svedby framställs som en lite håglös ort trots att där finns all service som rimligen behövs inklusive ett ombonat fik, en omtyckt thairestaurang och aktiv idrottsklubb. På plats finns också Henrik Holm, en varmhjärtad polis som lämnat storstan och återvänt till hembygden. Han upptäcker dock att hätska granntvister, kriminalitet, rasism och missnöje med samhället frodas mer än väntat och han kämpar att hålla sonen borta från olämpliga miljöer. De unga har det inte heller lätt på en liten ort där det är modigt att sticka ut. Den duktiga och strävsamma Emma blir redan i inledningskapitlet utsatt för mobbning av sina vänner. Hur hennes liv såg ut bakom den präktiga fasaden och vad hennes framtidsdrömmar kostade henne avslöjas stegvis. Miljöbeskrivningen är allmänt hållen och Svedby skulle kunna placeras var som helst på den svenska landsbygden. Endast i bokens slutscen som tilldrar sig på Stora Torget i Karlstad framgår tydligt att det är i Värmland händelserna tilldrar sig.

Tyst vrede överraskar inte vad gäller berättarteknik och persongalleri och såväl karaktärerna som brotten känns trovärdiga. Författarnas fokus är på handlingen och det är befriande glest mellan långa transportsträckor och onödiga utläggningar om detaljer som läsarna själva kan lista ut. Billie är en kvinna med driv som inte tvekar att utsätta sig för fara. Driv är det även i berättandet och det är det som är bokens styrka. Tyst vrede är en av dessa hyggliga svenska deckare vars huvudperson man gärna återkommer till.

Margareta Lilja-Svensson

Wermlandiana 2024:1

Backenroth, Jan, Min resa i jazzens tecken. Från Värmland och Skaraborg ut i världen. Vulkan 2023. 344 s.

Det är en mycket charmig bok som Jan Backenroth skapat. En bok där bilder lika mycket som texterna förmedlar kunskap och känsla. Boken kan liknas vid en jamsession där musiker spontant kommer samman bara för glädjen att få spela. Musiken skapas i stunden. Men utan gedigen kunskap skulle det inte gå. Kanske är det en orättvis beskrivning, men jag får en känsla av att precis så har boken kommit till. Minnen ur författarens liv med jazzen flödar fram som en yster vårbäck. Mängden bilder på vänner och idoler har hällts ut över texterna utan närmare förklaring. Resultatet har blivit en inblick i jazzens värld, speglat genom författarens egen utveckling som musiker och lyssnare. En mer ordningsam läsare, som inte är lika bekant med musikernas utseende, hade önskat sig bildtexter och en stramare struktur. Men det hade kanske dödat författarens kreativitet och det hade i så fall varit ett för högt pris.

Jan Backenroth tog sina första steg som musiker i Betlehemskyrkan och Sundstagymnasiets aula. Det sätter fokus på vikten av lokala plantskolor. Han beskriver medryckande hur hans eget musicerande utvecklats. Det kan sammanfattas i ett ord: öva. Inte bara spela, öva också upp lyssnandets konst. Analysera, studera, ta in, ta om. Att utvecklas som musiker och lyssnare är också en intellektuell process, men utan kärlek, känsla och inlevelse blir det dött och tråkigt. Det är en allmängiltig reflexion som infinner sig vid läsningen.

Den som drivs av ett intresse vill dela med sig. Det har författaren gjort genom att engagera sig i sammanslutningar som arrangerat konserter. Från Karlstad flyttade han till grannlänet Skaraborg där han och likasinnade byggde upp föreningen Jazz i Skaraborg, en betydelsefull organisation för att vidga möjligheterna att få lyssna till livekonserter med jazzmusiker. Det sätter fokus på en annan sak, nämligen vikten av att stödja kulturens kreatörer. Utan dem skulle kulturen dö. De får sällan de applåder de förtjänar. Ett nästan tragikomiskt inslag i berättelsen blir därför de svårigheter som uppkom för föreningen när Skaraborg blev en del i Västra Götalands län. Det ekonomiska stödet hotades om inte föreningen bytte namn eller lovade att vara verksamt över hela det stora vida länet. Ett exempel på hur politiken kan bli ett hinder istället för ett stöd för rikt kulturliv.

Undertiteln till på boken Från Värmland och Skaraborg ut i världen, är ett relevant tillägg för musiken är en gränslös värld. Jan Backenroth citerar basisten Red Michell som sagt att ”jazz är den enda företeelse som kan förena kommunism och kapitalism”. Vad han ville säga var väl att allt ensemblespel handlar om att inordna sig i ett kollektiv utan att döda den frihet och kreativitet hos varje individ som skulle förinta det gemensamma resultatet. Samspelet mellan jazzmusiker, som bygger både på bestämt struktur och improvisation, är ett bra exempel på det. Det framkommer med stor tydlighet i Backenroths stora, charmiga bok.

Ingemar Eliasson
Wermlandiana 2023:4
 

Bengtsdotter, Linda. Lågorna. Bokförlaget Forum 2023. 282 s.

Linda Bengtsdotter spelar i översta ligan av svenska deckarförfattare. Hennes kriminalroman Annabelle hyllades av både läsare och kritiker och tilldelades Crimetime Specsavers Award som bästa deckardebut 2017. Uppföljarna Francesca (2018) och Beatrice (2020) fick också ett mycket fint mottagande och rättigheterna för böckerna har sålts till ett stort antal länder.

Egentligen är Linda Bengtsdotter inte en värmlandsförfattare men hennes böcker har tidigare utspelats i gränstrakterna mellan Västergötland och Värmland i trakten av Gullspång där hon för övrigt är uppväxt.

Det lilla samhället Silverbro dit huvudpersonen i Lågorna Vega återvänder efter att ha lämnat det för London tio år tidigare skulle kunna ligga just där. Det är barndomsvännen Kaja som ringt det nödsamtal som fått Vega att återvända men när hon kommer till Silverbro är Katja försvunnen precis som Katjas moster, Sofia Lo, tonåringen, som försvann i trakten för trettio år sedan. Det är en suggestiv och mörk men alldeles trovärdig historia som rullas upp och många hemligheter kommer i dagen.

Linda Bengtsdotter skildrar både miljön och sina karaktärer med ett rakt och enkelt språk och en träffsäker dialog.

En mycket välskriven spänningsroman och en riktig bladvändare som man har svårt att lägga ifrån sig!

Lena Sewall
Wermlandiana 2023:4
 

Berglind, Bengt, Minnen, tankar och reflektioner från 27 parkleksår. Eget förlag 2023. 180 s.
Många, många vuxna i Karlstad har goda minnen av parklekarna. Deras historia börjar på 1960-talet. Det var dålig tillgång på barntillsyn och förskola jämfört med idag. Städerna i Sverige växte ikapp med nybyggnationen inom miljonprogrammet. I förorter var det gott om parkeringsplatser för personbilar och dålig lekmiljö för barn. För att råda bot på detta öppnade många orter bemannade parklekar, så även Karlstad. Det började med Orrleken 1968 och några år senare tillkom parklekarna på Rud och Våxnäs. 1974 öppnade stadens sista parklek: Muttern på Kronoparken. Idag 2024 tycks Stockholm, Göteborg och Karlstad vara de enda städer som har behållit parklekar.
Berglind skriver alltså nutidshistoria med sin personliga och intresseväckande bok. Läsaren får inblick i den dagliga verksamheten och den demokratiska planering som barnen deltar i. Det tydliggörs hur stor roll verksamheten har spelat – och spelar – för att utveckla socialt samspel mellan barn från olika bakgrund. Berglinds perspektiv rymmer såväl kommunala turer kring verksamheten som vikten av att barn och unga får dra ut spikar ur bräder när bygglek rivs.
Kultur och lek är viktigt för verksamheten. Barnböcker finns alltid tillgängliga. Berglind lade också ner mycket arbete på Parkleksteatern som engagerade många unga genom åren. Om den kan man läsa i Berglinds Parkleksteatern – kultur på ungas villkor, utgiven i Karlstad 2011.
Näst sist en varning till personer som går i taket av missar i korrekturläsningen. Berglind har läst korrektur efter bästa förmåga, berättar han spontant. Boken skulle ha vunnit mycket på att han fått hjälp med den delen av författandet.
Sist kan jag bara rekommendera många att läsa och fängslas av boken: alla med egna minnen från parklekarna, kommunala beslutsfattare och personer med intresse för demokratiska arbetssätt i barnverksamhet.

Jan Ollars

Wermlandiana 2024:3
 

Bergqvist, Agneta. Att visa andras konst. Per Inge Fridlund och Rackstadmuseet. Carlssons förlag 2023. 432 s.

Som den konstbok den är, inleds Att visa andras konst med ett gott stycke konsthistoria i vars värld man kan befinna sig inte bara på Rackstadmuseet, eller i en av Per Inge Fridlund tidigare gjord utställning.

Hur många han har gjort vet han dessutom inte ens själv.

Agneta Bergqvists bok är dock ingen så kallad coffee table book, ett praktverk i en bilderboksgenre att ha liggande på soffbordet. Att visa andras konst är en smakfullt illustrerad bok med kvalificerad läsning mellan traditionella pärmar, och som under läsningens gång inte bara leder tankarna till Taserud och vad som där finns, eller till miljön vid den omtalade sjön invid Arvika.

Med detaljerad kunskap om konstnärer och deras verk, konsthantverkare och deras alster och musiker och deras musik skulle man kunna betrakta denna språkligt och bildmässigt gestaltade volym som en magistral Rackenhistorik! Mellan inledande ord och efterord ingår avsnitt om Rackenkolonin, Persongalleri, Konstinstitutioner i Arvika, Rackstadmuseet och Per Inge Fridlund, och som det skrivs med en inledande kiasm, ”Det går inte att skriva om RackstadMuseet utan att skriva om Per Inge Fridlund och det går inte att skriva om Per Inge Fridlund utan att skriva om Rackstadmuseet.”

Därigenom blir boken ett dubbelt äreminne, över Rackenkolonin och över en drivande kraft som under 60 år i Arvikas konstliv inte enbart förknippats med Konsthallen, Oppstuhage och Rackstadmuseet.

Att visa andras konst handlar, som det står att läsa, om ”Rackenkolonin och dess vitt förgrenade nätverk” och med ”vitt” i ordets vidaste bemärkelse är det förmodligen ingen påtaglig överdrift att säga: ”Allt har kommit med!”

Snarast en underdrift.

Den som kavaljer betraktade Bror Sahlström ingick i kolonin vid Racken, vilket veterligen inte hans syster Anna gjorde – men hon bereds som så många andra ett eget utrymme. Så även en nordvärmländsk konstnär som Per Tellander, och likaså Erling Ärlingsson därnere vid Fryken.

Ett nätverk av förbindelser består inte bara av konstnärsfolk och musiker, utan också av släktingar, vänner och bekantas bekanta och leder i koncentriska cirklar in i nutid med efterföljare och med ställen som Krokebol vid sjön Ränken, Brättne, Dottevik, Edane, Bålgård och Långvak, eller till den vid Nysockensjön verksamme Axel Hennix – den förste konstnär jag mötte som barn.

Många man känner nämns vid namn i ett personregister som omfattar tretton boksidor med något över åtta hundra namn. De återfinns i ett bildgalleri, där konstnärliga analyser genomgående hämtats från vad som vid olika tillfällen uttryckts av ett stort antal namngivna konstvetare och journalister.

Jugend är ett begrepp som ofta nämns.

En av många tänkvärdheter i boken är denna. Christian Eriksson blev som monumentalskulptör ”utvandrare” medan de som kom att bosätta sig vid sjön Racken var ”välutbildade ickevärmlänningar” som utan tidigare anknytning till Värmland blev ”förebilder för värmländsk konst”.

På samma sätt som de utifrån kommande i Arvika skapade sin ”skymningsvemodsfärgade stämningslyrik” var inte heller Christian Eriksson den ende från Värmland som i Stockholm och annorstädes skapat kända utsmyckningar: Till av värmlänningar utförda offentliga arbeten i huvudstaden kan bland annat fogas sådant som de tre kronorna på Stadshusets torn.

Författaren är slutligen också väl insatt i värmländska förhållanden och likaledes bevandrad i västvärmländska bygder, och lokalhistorik omfattar inte bara den i staden belägna Östra kyrkan, med dess arkitektoniska skepnad, utan också sådant som hur Sågudden fått sitt namn.

Herbert Sjöbergs tidigare utgivna Konstnärskolonin vid Racken, är en minnesbok som med en sjätte upplaga sedan 1976 utgör ett fundament! Där bredvid i bokhyllan kan ställas en i samma ämne nyutgiven bok med encyklopediskt omfång.

Alf Brorson
Wermlandiana 2023:4
 

Bergqvist, Erik, Refugier. Anteckningar 2017–2020. Bokförlaget Ymer 2023. 209 s.
Det finns mycket att säga om denna bok som det är omöjligt att göra rättvisa eftersom den är så krävande när det gäller läsart. Den kräver en långsam lästakt liksom en vidöppen blick för att ta emot författarens reflektioner runt filosofi, litteratur, musik, liksom iakttagelser av och i naturen, inte minst fåglarna. Och funderingar över det egna livet i subtila och ibland rätt så krävande och introspektiva resonemang.

Den vackert typograferade luntan (grafisk form: Martin Bergqvist) och det bläddermjuka pappret underlättar umgänget med denna bok som innehållsmässigt befinner sig så långt från samtidens feel good/chic litt-trend som tänkas kan. Och tänkas bör det, det har bokens författare Erik Bergqvist gett sig blanka fan på! Inget insmickrande medhårsstrykande här inte.

Latinets refugium betyder ”tillflyktsort”, som enligt Wikipedia inom biologin utgör ett område för en isolerad population, som (och det gäller även för djur och växter) tidigare haft ett mycket större utbredningsområde. Bokens titel syftar måhända få samma reservatstänkande även när det – som med denna bok – handlar om den litterära terrängen.

Vilka refugier är det då som Erik Bergqvist frekventerar och utgår ifrån? Ja, vid sidan om vardagens långt ifrån triviala bekymmer om dålig ekonomi och praktiska förehavanden så försöker författaren ge plats åt både samtidens (kärleks)relationer och minnena ur en allt avlägsnare barndom, som för övrigt utspelats på Vänerndeltat.

Diverse musikaliska försök och stunder med till exempel Brahms; otaliga referenser till litterära upptäckter kan dock inte häva ”depressionens låsta vinkel mot tingens ordning.”

De mest varaktiga platserna där ett eller annat refugium kan idkas är Stockholmslägenheten på Sveavägen, det hyrda torpstället i Bettna (Sörmland) och olika destinationer i Värmland – och utomlands.

Refugium (plural: refugier) som på latin betyder ”tillflyktsort”, är inom biologin ett område där en isolerad population förekommer av en djur- eller växtart som tidigare haft ett mycket större utbredningsområde. 

”Sensommar. Doft av fuktig kartong, äpplen, mynta. Förfallets matematik, helt utan neuroser. Och medan jag ramar in det sålunda – ”förfallets matematik” – betyder det kanske att jag nått, hur ska vi säga, en platå för att hantera alltihop med en viss värdighet. Men varför ett så uppsträckt ord som värdighet? Som om det strax bakom alla dessa lite på en gång letargiska och skyndsamma sysslor – flytta in trädgårdsmöbler, klippa gräs, rensa ut böcker och kläder, hantera frukt och bär …”

Detta textutdrag visar också hur Bergqvist för ett resonemang med sig själv, går där och småmumlar om stora och viktiga frågor i sin lantliga avkrok, eller om han råkar befinna sig i Grekland eller Vietnam. Han liksom vrider och vänder, bryter och bänder på sina egna tankar, lika prövande som omprövande. Han befinner sig hela tiden i sitt eget centrum med också en betraktare från sidan. I dessa ibland odaterade dagboksnotiser tycks poeten Bergqvist i sin prosaiska verklighet projektera stämningar och ämnen för de ännu oskrivna dikterna, ungefär som den vattensökande går där med sin slagruta i sökandet efter en åtråvärd källa.

Och: den som söker, den finner. Vilket gäller också för Erik Bergqvists refugium, lika sällsynt som värdefullt.

Bengt Berg

Wermlandiana 2024:4

Berner, Ida. Våfflor och kaffe med twist. Lava förlag 2023. 343 s.
Författaren Ida Berner är född och uppvuxen i Uppsala, bor i Säter men har tillbringat många somrar i familjens stuga i Arvika. Just där har hon hämtat inspirationen till sin feelgood-roman Våfflor och kaffe med twist.
Bokens huvudperson Gry arbetar som psykolog i Stockholm, där hon bor med sin man Ola och de två sönerna. En cykelolycka med efterföljande vistelse på sjukhus får henne att på allvar göra en förändring i sitt liv. Tillsammans med sina systrar Liv och Nora tillbringar hon sommaren i stugan i Arvika. Där öppnar de våffelcafé och Gry får utlopp för sin komiska ådra. Köper man en våffla med twist får man en av Grys vitsar på köpet.
I närheten av sommarstugan bor Måns, ungdomskärleken. Gry både vill och inte vill återse honom. Förhållandet till maken Ola är inte på topp och trots att Måns gjort henne illa finns fortfarande dragningskraften kvar. Systrarnas faster är den trygga punkten och hon säger vad hon tycker på sin jössehäradsdialekt.
Våfflor och kaffe med twist är en lättsam feelgood-roman förlagd till värmländsk landsbygd där dock några mörkare stråk för systrarna närmare varandra. Det som stundtals stör är jargongen i dialogen som känns lite ansträngt skojfrisk.
Ida Berner har tidigare gett ut både barn- och ungdomsböcker samt vuxenromaner.

Gun Berger

Wermlandiana 2024:3

Blomquist, Christina, Det är väl bara att… Ekström & Garay 2022. 316 s.

Förlaget rubricerar Christina Blomquist debutbok som en självbiografisk roman. Jag vill nog snarare påstå att det rör sig om en dagbok förd under en jobbig period i Blomquists liv. En intensiv och mycket detaljerad dagbok som täcker tiden mellan mars 2015 och hösten 2017. Så lång tid kan det ta att hämta sig från ett utmattningssyndrom även om Christina från början hade mycket svårt att förstå att hon över huvud skulle behöva sjukskrivas. Vem skulle ta över hennes sysslor, vem skulle kunna ta över hennes ansvar? Christina hade, vad jag förstår, en skolledarroll när utmattningen slog till. Hon hade nog nonchalerat symptomen ett tag.

Småningom ger hon vika och sjukskrivs gång på gång, allt längre perioder tills hon slutligen inser att hon måste trappa ner. Detta drabbar ju bevisligen många i vår tid, särskilt kvinnor, och jag tror att Christinas anteckningar säkert kan hjälpa andra att inse när det är dags att trappa ner ambitionerna för att finna sig själv och ändra sitt liv.

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2023:3

Bocker, Christofer. Slottets divan. Förlaget November 2023. 1000 s.

Vid första anblick är det en tegelsten jag fått i min hand. Den väger lika mycket också. Men Slottets Divan är luftigt redigerad och påminner visuellt om Kaplas Osebol, med mycket lite text på vissa sidor.

Texten bygger på intervjuer med hundra Sunne-bor, som dramatikern Christofer Bocker under tre års tid bjudit in till pratstunder i lanterninen i det rosa slottet i centrala Sunne. Där hade han placerat en divan, en persisk matta och en fåtölj. Människor har till synes känt sig tillräckligt bekväma för att öppna upp och sätta ord på tankar och känslor som kanske inte uttalats förut. Bekänna. Det blir nog så när man ligger på en divan med en vänlig främling som lyssnar bredvid. Texterna har anonymiserats.

Så här kan det låta:

”Jag är inte allt för säker på att någon tycker om mig. Förutom min mamma och pappa. Ibland är jag inte ens säker på mamma. Pappa vet jag. Det har jag alltid vetat. ”

Christofer Bocker som är bosatt utanför Sunne har de senaste åren skrivit flera pjäser utifrån eget undersökande intervjumaterial. Just så, som en starkt berörande teaterföreställning upplever jag Slottets divan under läsningen. Fram ur kulisserna stiger berättarna med olika röster från olika mikrovärldar och berättar om vår tid och om att vara människa. Ibland är det hjärtskärande, och jag påminns gång på gång om att vi är väldigt ensamma i världen när vi inte delar våra tankar med andra. Vi behöver nog alla ligga på Slottets divan ibland, och ocensurerat berätta.

Slottets divan är en strålande litterär debut och ett imponerande dagsverke. Dessutom bra högläsning från vilken soffa som helst.

Ulla Walldén
 

Borgelid, Roger, Drömspår. Votum 2023. 208 s.

Roger Borgelid, bosatt i Karlstad, är för dem som läser tidskrifter som Utemagasinet och Vagabond en känd profil. Han är professionell som både fotograf och författare och man skulle kunna påstå att han även är professionell längdskidåkare – åtminstone om man ser till volymen.

I inledningen av boken berättar han att han skidat ”hundratals mil genom skogar och över fjäll för att söka efter de verkliga drömspåren”.

Resultatet blev boken med det vackra namnet. I den guidar han oss med hjälp av inte minst poetiska ord och fina foton till ett 20-tal platser från Långberget och Mattila i Värmland i söder till Tärnaby och Hemavan i norr.

Det han beskriver är spår som vem som helst kan följa och som därför, som det heter i boken, bidragit till att öppna upp fjällvärlden utan att man måste använda sig av specialkunskaper, karta och kompass. Läsaren kan även välja hur långt han eller hon vill åka. Korta spår eller milslånga, på de flesta destinationerna finns alla varianter.

I slutet av boken finner vi tips om hur man skapar bra spår, både lämpligt dragna genom olika naturtyper och faktamässigt preparerade utifrån snöns beskaffenhet i temperatur och väderlek.

Sammanfattningsvis alltså en bok som lämpar sig för både amatörer och för dem som vill lära sig mer om den vetenskap det faktiskt handlar om.

Men framför allt är det en fantastiskt vacker bok. Till och med den som aldrig skulle tänka sig att ge sig ut i vildmarken på längdskidor har stor behållning av den.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2024:1

Branzell, Kaj, Hej mor! Om en mors kamp och en sons öde. Visto förlag 2023. 280 s.

Det är en fascinerande och mycket engagerande roman om ett svårt ämne, som Kaj Branzell skrivit, en berättelse om liv och död. Den griper tag i läsaren från allra första stund. Tempot i den välskrivna boken är högt och väl anpassat till det dramatiska innehållet. Författaren beskriver den egna sonens händelserika och mycket korta liv med stark känslomässig närvaro men också med viss distans. Det fysiska avståndet mellan mor och son är långt under en stor del av hans liv och en mor får naturligtvis inte och kan inte heller veta allt som händer i ett barns liv. Samtidigt som vi får läsa om sonens liv, så får vi följa moderns egen hjärtskärande kamp för att kunna finnas till hands och hjälpa till när det behövs.

Problemen börjar redan på mellanstadiet, där sonen inte känner sig hemma och dessutom blir mobbad. Man konstaterar att han förmodligen har det vi idag kallar ADHD, vilket han själv har svårt att acceptera. Det fortsätter sedan i tonåren med missbruk och andra problem, som modern försöker hantera med hjälp av bland annat systern. Räddningen blir en skola på västkusten. Skolan arbetar med ledarskap i dykning, där alla beslut är livsviktiga. Allt måste tas på mycket stort allvar. Sonen lär sig och utvecklas. Han arbetar sedan med dykning på olika håll i Sydostasien framför allt i Indonesien, där modern återkommande hälsar på och stöttar. Den dykarshop han är med och startar och driver med framgång en tid klarar inte ekonomin under pandemin och han lyckas inte försörja sin lilla familj med en liten nyfödd son, vilket blir en katastrof, som han inte klarar av. Den här gången har mamman ingen möjlighet att finnas där för honom på grund av pandemin.

Genom att redan i inledningen av boken redogöra för vad som hänt sonen och kortfattat ge läsaren en sammanfattning av sonens korta liv från tidig barndom till hans alltför tidiga död vid 43 års ålder, synliggör författaren skillnaden mellan en ren faktaredogörelse och den följande fiktiva texten. Författaren kallar berättelsen själv för en autofiktiv roman och förklarar själv vad hon menar med det. Kanske den här formen av uppläggning av boken underlättar för läsaren att koncentrera sig på själva förloppet. Moderns ständiga kamp för sonen under många år blir tydligare liksom utvecklingen av moderns och sonens relation, när vi redan vet vad som hänt sonen. Det är lätt att känna igen sig i moder-son-relationen, när författaren bland annat funderar över det som hänt och frågar sig om hon gjort tillräckligt och om hon gjort rätt. Alla dessa om, som en förälder kan ställa sig.

Boken Hej Mor! har figurerat i artiklar i lokalpressen på olika sätt. Sonens hjältemod lyfts fram. Det handlar bland annat om hur han räddade människor under tsunamin med risk för sitt eget liv. Boken handlar minst lika mycket, enligt min mening, om moderns intensiva engagemang i sonens öde och om den starka relationen mellan mor och son, inte alltid skildrad tydligt med ord, men den är klart kännbar mellan raderna.

Birgitta Holm
Wermlandiana 2023:4

Broos, Karin, Ögonblick av liv. Bonnier fakta 2023. 538 s.

I boken finns Karin Broos bildvärld rikt representerad, många målningar är kända och har redan nått en stor publik genom utställningar eller andra publikationer, några har aldrig tidigare visats. Broos motivkrets är begränsad och rör sig kring konstnärens hemmiljö och vardag, exakt och realistiskt återgivet, ofta beskrivet som fotorealistiska, men jag associerar mer till Edward Hoppers drömlika stämningar och ljusbearbetning där måleriet är en tolkande återgivning av det sedda. Relationen till fotografi tas upp på flera ställen i boken och Karin Broos säger att hon inte upplever det som en komplimang när någon säger att hennes målningar ser ut som ett foto, det är något annat hon vill.

Boken inleds med dikter av poeten Jila Mossaed. Det sätter en stämning som man sedan har med sig när man möter den del av boken där Karin Broos målningar presenteras och varvas med hennes egna kortare texter. Texterna beskriver vägen från konstakademin i Holland till livet i Värmland och vikten av närhet till natur och djur. De ger en fin beskrivning av konstnärskapets villkor och vedermödor men också av den miljö och stämning som bilderna tillkommit i. Monotoni, rutin, upprepning är ord som återkommer i beskrivningen av arbetet och vardagen. Det är också ord som skulle kunna användas om hennes bilder, men jag upplever snarare att koncentration och fördjupning kännetecknar bilderna.

I den senare delen av boken tolkar Ingela Lind under rubriken ”Speglingar” Broos konst och sätter dem i jämförelse med verk av andra konstnärer. Lind har tidigare skrivit utställningskataloger, recensioner och artiklar om Broos konstnärskap och hennes text är initierad och blir en hjälp till tolkning av målningarna.

Ögonblick av liv är framtagen i samarbete med Liljevalchs konsthall, med anledning av utställningen Karin Broos, Svart sol (Liljevalchs, katalog nr 538) I bokens avslutande del samtalar Karin Broos om sin konst och bildvärld med Isak Nilson, vice konsthallschef på Liljevalchs konsthall och curator för utställningen. Intervjun ger en bild av att Broos begränsade motivkrets och hennes beskrivning av en ganska isolerad och rutinartad vardag är en liten värld reflekterad i en större värld, där själslig utveckling har fått stå tillbaks för materiell vinning och makthunger.

Från början reagerade jag på bokens titel och tyckte att en bättre titel varit Ögonblick av stillhet, men efter att ha läst intervjun ser jag att bilderna fångar de där flyende ögonblicken av liv. Det liv som finns i de små vardagliga stilla stunderna.

Ögonblick av liv kunde stannat vid att vara en vackert layoutad coffee table book, med konstbilder, men den visar sig vara så mycket mer och känns nära, viktig och samtida.

Monica Furu
Wermlandiana 2023:3
 

Brorson, Alf, Berättelser längs vägen. Vildgåsens Förlag 2023. 153 s.

Sahlströmsgården i Utterbyn utanför Torsby är vackert vitmålad och i sin byggstil en god representant för det sena 1800-talets ”bondeherrgårdar”, med snickarglädje i verandor och fönsterspröjsar. Men Sahlströmsgården var något utöver det vanliga genom konstnärs- och entreprenörskapet i den stora Sahlströmsfamiljen. Den utvecklades till en större bondgård som också kunde fungera som en ”fristad” för konstnärsvänner från när och fjärran som behövde äta upp sig och få lugn och arbetsro bland vänner.

Det här är en för många värmlänningar välkänd historia. Gården har under de senare decennierna nått en ny fas som hotell- och konferensanläggning där den gamla historien utgör en helt central del av helhetsupplevelsen. Det finns så mycket att berätta om de särpräglade begåvningarna inom och utom Sahlströmsfamiljen – för den som har sinne för att ta berättelserna tillvara. Den förmågan har i högsta grad Bengt Sahlström, som tillsammans med sin familj skapat den nuvarande verksamheten Den som varit med guiden Bengt på en rundvandring i det gamla husets myller av oljor och konsthantverk i trä, metall och textil glömmer det inte!

Och allt – berättandet och uppbyggnaden av hela konferensanläggningen – har blivit möjligt genom breven! Det påpekar alltid Bengt Sahlström när man träffar honom. Han har sannerligen en skatt att ösa ur, genom de ca 5 500 brev och andra dokument bevarats på gården. Här finns detaljer kring livet på gården och kring tillkomsten av konstverk som ingen längre minns – breven blir berättelserna och Bengt är, genom sitt sinne för det drastiska, det lite annorlunda, rätt man att ta tillvara vad arkiven på gården bjuder.

Det har skrivits åtskilliga böcker om Sahlströmsfamiljen och gården och en vänförening ger ut välmatade årsböcker. Under hösten 2023 utkom så Alf Brorson med boken Berättelser längs vägen, där Bengt och hans gärning står i fokus. Det är en påfallande vacker och väl illustrerad volym om 153 sidor, redigerad av Peter Dahlström. Alf har suttit ner med Bengt och fått honom att berätta om hur allt kommit till och om den egna levnadsbanan från födelsen i Bada, sina barndomsminnen med de gamla på Sahlströmsgården, sina bildnings- och yrkesår på olika håll i Sverige – innan stunden kom på 1980-talet när Bengt tog över det rika sahlströmska kulturarvet. Det är en historia från nära nutid om att verka mot alla odds och att aldrig ge upp – och om kraften i arbetet som breven gett. Alf Brorson har lyckats att få Bengt, som sällan vill tala om sig själv, att ge sitt eget bidrag till Värmlands kulturhistoria: Sahlströmsgårdens saga är inte bara dåtid, utan i hög grad en fascinerande del av vår nutid. Allt är möjligt, med drivkraft och med förmåga att se och samverka med andra människor. Berättelser längs vägen är en spännande skildring av hur historien lever och äventyren aldrig är över.

Peter Olausson

Recensionen publiceras även i Näverluren.

Wermlandiana 2024:1

Bryntesson, Göran, Berättelser om Arvika. Versmakeriet i Mangskog 2023. 210 s.

Berättelser om Arvika av Göran Bryntesson är utgiven på förlaget Versmakeriet i Mangskog, 2023. Han är en känd profil i Arvika, även om han numera bor i Mangskog. Innehållet utgår från artiklar som Bryntesson tidigare publicerat i Arvika Nyheter som här samlats i en lättläst bok, med layout av Carina Moberg och med omslagsfoto av Tage Bäck föreställande Arvika.

Det är en innehållsrik samling, strukturerad i tretton avsnitt som alla benämns med ett inledande ”Berättelsen om…”. Boken är dessutom försedd med ett förord under rubriken ”Till läsaren”, ett avsnitt med referenslitteratur och en presentation av författaren. Minnesmosaiken består av gammalt och nytt. Det handlar om allt från stadens tillblivelse, näringsliv och kommunikationer, skola, bildning, till speciella händelser, skeenden och människor i Arvika. Jössehäringen och Arvikamarten får till exempel sina egna berättelser, medan stadens politiker och styrelsemän får mer kortfattade presentationer. Boken är rikt illustrerad, framförallt med porträtt på omnämnda personer, bilder av några särskilda byggnader och omgivningar i staden.

Samlingen har goda möjligheter att intressera Arvikabor, nya såväl som gamla. Även släktforskare med rötter i Arvika som söker uppgifter med koppling till bygden, kan finna upplysningar av intresse.

Margaretha Ullström

Wermlandiana 2024:1
 

Bryntesson, Göran, Thermia. De första hundra åren. Versmakeriet i Mangskog 2023. 71 s.

Thermia i Arvika fyller ett hundra år, och boken om värmepumpstillverkaren är en jubileumsskrift. VD får två sidor i början och berättar att verksamheten går bra och att värmepumpar kan hjälpa till att lindra klimatkrisen.

Resten av texten är skriven av Göran Bryntesson. Han har gått till arkiven och dessutom intervjuat många i företaget. Resultatet blir en kunnig, allsidig och lättläst historieskrivning. Han lyfter fram Thermias långvariga satsningar på utvecklingsarbete som en avgörande framgångsfaktor: de har räddat företaget ur olika kriser som orsakats av plötsliga politiska förändringar, till exempel finskt importstopp och svensk elransonering. Om konkursen 1992 skriver Bryntesson att den delvis kan ha berott på att företaget låg alltför långt före marknaden. Under 90-talet växte sedan efterfrågan på värmepumpar snabbt.

Boken är mycket rikt illustrerad. De hundra åren ges liv av fotografiska tidsbilder. Skriften bör vara intressant för alla som intresserar sig för arvikabygden eller industrihistoria.

Jan Ollars
Wermlandiana 2023:4

Dahlén, Emma. Journalgrodor, volym 1. Ill.: Andreas Andersson. Whip Media 2023. 40 s.

Emma Dahlén, Karlstad arbetar som medicinsk sekreterare och har samlat på språkliga grodor i några år nu. Många hittar hon själv i journalanteckningar, andra har hon fått sig tillskickade av kollegor efter att hon började publicera grodorna på ett Instagramkonto. Det har hunnit bli över 900 inlägg och 95 000 följare. Nu har 299 grodor blivit en liten bok som bjuder på många fniss och lite galghumor.

Ofta handlar det om syftningsfel. ”Pat. kommer hit då han druckit Blomstra och möbelpolish tillsammans med föräldrarna”. ”Ensamboende med katt som lever på socialbidrag”. ”Mobiliserar patienten till stående på sängkanten”.

Ibland kan ett litet stavfel bli ganska kul: ”Patienten söker för paltfot”. ”Patienten fick en stork 2015”. ”När vi kommer in på rummet får patienten ett plötsligt kramanfall”.

Eller så blir det bara knasigt: ”Har tappat 15 centimeter i vikt”.

En liten bok att bli glad av med ett tiotal roliga illustrationer. Inga större pretentioner än så. Törs man gissa att det kommer en uppföljare?

Ulla Walldén
Wermlandiana 2023:3
 

Dahlin, Ulf & Gustafsson, Karin, Dahlin. Enfant terrible. Foto: Kristina Bergström, Ulf Dahlin och Karin Gustafsson. Arvika: Karin Gustafsson 2023.

I Perserud vid sjön Racken ligger Blå Lagårn där ägaren Ulf Dahlin i många år två månader varje sommar arrangerade utställningar med tavlor och andra hantverk av framför allt amatörkonstnärer från när och fjärran. Det var sommarutställningar som under årens lopp lockade tusentals besökare. I Blå Lagårn fanns också en permanent utställning av Ulf Dahlins egna målningar och skulpturer samt en enorm porslinssamling, som bara den var värd att åka till Perserud för att titta på. Ett litet café fanns också med skolungdomar som serverade kaffe, hembakat bröd och glass. En ljuvlig, vildvuxen trädgård med blommor, blad, skulpturer, installationer och dammar omgav Blå Lagårn och utsikten ner mot sjön Racken var vidunderlig.

År 2020 stängde Blå Lagårn efter 44 aktiva år. Ulf Dahlin kände sig trött och Covid 19 satte stopp för folksamlingar.

Det borde skrivas en bok om Ulf Dahlin och Blå Lagård tyckte Karin Gustafsson som liksom sin far och syster tillsammans med runt 70 andra utställare i många år ställde ut på Blå Lagårn. Resultatet blev en skrift på 91 sidor med ett 50-tal foton av den enligt mitt tycke definitivt underskattade konstnären Ulf Dahlins färgstarka och kraftfulla målningar. Men vad jag kan se tyvärr inte av någon av de stora målningar som permanent var uppsatta under snedtaket på Blå Lagårns loft. Särskilt fäster jag mig vid ett mycket fint porträtt av Ulf Dahlins gode vän konstnären Våge Albråten men också vid en rad självporträtt av den originelle Ulf Dahlin och expressiva målningar av landskap, blommor och träd.

Textavsnitten är korta och mycket knapphändiga men bland annat får man veta varför en faluröd ladugård i Perserud fått namnet Blå Lagårn. Jo, det var en NWT-reporter som första utställningssommaren 1975 döpte utställningslokalen till Blå Lagårn för att slänten ned mot ladugården prunkade av blåklockor.

1987 skrev en annan journalist från Arvika Nyheter artikeln ”Konstens enfant terrible ställer ut i AN:s galleri”. Och som en enfant terrible och kontroversiell har Ulf Dahlin ofta ansetts. Därav bokens titel. Men för de talrika besökarna till Blå Lagårn är och var Ulf Dahlin nog varken kontroversiell eller någon"enfant terrible" utan en högt uppskattad och folkkär person.

”Du ska inte tro att Du är någonting”, skriver Ulf Dahlin på bokens omslag. ”Därför är det skönt att lämna en bok efter sig – för min egen existens!”

Men lite mer uttömmande kunde den nog varit!

Lena Sewall

Wermlandiana 2024:4
 

Dahlström, Sven-Erik, Somas. Ett familjeföretag på världskartan. Säffle 2023. 116 s.

En majdag 2020 fick Säffle ett nytt landmärke, en jättelik vridspjällsventil. Det var familjen Hägg och företaget Somas som på så vis ville visa vad som tillverkas bakom den gulvita fasaden. Ventilen som fick sin plats vid E45:an är något större än Somas största ventil på 1,6 meter – och betydligt större än de minsta, vars genomlopp ligger på några få millimeter.

Om detta landmärke, och mycket mer, kan vi läsa i boken Somas. Ett familjeföretag på världskartan. Bröderna Peter och Lars Hägg beskriver i förordet den respekt och stolthet de känner för det som tidigare generationer har åstadkommit och som de förvaltar – och utvecklar. De har velat skildra sin resa med Somas – och gör det genom Sven-Erik Dahlströms ord. Företagsmonografier kan ibland vara fyllda av reklam och klyschor – men så kan de också, som boken om Somas, berätta om företaget med värme och med ett personligt tilltal.

Boken beskriver hur det hela började för snart 80 år sedan, från den blygsamma starten 1945, med slipning och polering av matbestick. Företaget grundades av Folke Carlén och Sven Hägg. Sedan 1982 är Somas ett familjeföretag och med familjen Hägg som ensamägare. Somas har idag närmare 200 anställda och en omsättning på närmare 500 miljoner – att jämföra med 350 000 kronor och 7 anställda då bröderna Häggs pappa Ulf 1964 efterträdde sin far. Ulf Hägg drev igång den expansion som man kan läsa om i boken.

Ett bildsvep ger exempel på företagets produkter, kalottventiler, vridspjällsventiler och kulventiler – och med pappers- och cellulosaindustrin och varvsindustrin som viktiga kunder. Idag går 80 procent av produktionen på export.

Bröderna Hägg berättar sina minnen. Boken porträtterar även deras för tidigt bortgångne broder Jan – och föräldrarna Ulf och Vivi-Ann. Inte minst berättar boken om familjens engagemang i Säffle med stora donationer till kultur- och idrottsliv. Intressanta är intervjuerna med ett antal medarbetare.

Även om målgruppen är kunder och affärskontakter så bör boken om Somas intressera betydligt fler. Inte minst kan den inspirera andra till att dokumentera sin historia, och att dessutom göra det medan företaget ännu blomstrar. Då finns det fortfarande många som minns hur det var – och är.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2024:2

Dalevi, Sören, Julens bästa gåva. Julkrönikor 2023. Karlstads stift och Votum förlag. 2023. 57 s.

Biskopen i Karlstad är en flyhänt skribent. Med pregnant språk får han fram det han vill förmedla. Det gäller även i Julens bästa gåva, en bearbetad version av julkrönikor tidigare publicerade i NWT och VF. Boken är verkligen läsvärd också långt efter jul. En av dess poänger är att julevangeliets texter är mångtydiga. Man får inte exakt veta vad som hände. Berättelserna är snarare ett intro till det som komma skall. En försmak av något stort och obegripligt. Som en panorerande inledning på en storslagen långfilm. I Bibeln finns inte en samlad berättelse om vad som hände den mysteriösa natten i Betlehem. Där finns två olika berättelsetraditioner, en hos Matteus och en hos Lukas. Men de förenas i budskapet om det besynnerligaste av allt: Gud låter sig förstås genom att bli människa och födas till världen som alla andra barn. Men från start finns en speciell lyskraft hos detta barn.

Till sin hjälp tar biskopen några av de stora konstnärerna som tolkat julnattens mysterium. Han börjar med Gauguins målning Bebe (spädbarnet). Gauguin låter Jesus födas på Tahiti där det nyfödda barnet tas om hand av en infödd kvinna. Maria ligger utmattad kvar i sin säng i bakgrunden. Den gyllene sänggaveln blir ett slags gloria vid hennes huvud. Målningen fokuserar på en namnlös kvinna i förgrunden. Hon håller det nyfödda barnet i sin famn. Runt dess huvud kan en gloria anas. Ängeln vid hennes sida, klädd i grönt och lik den infödda kvinnan, bryter med våra föreställningar om hur en ängel ska se ut. Dalevi lyfter fram att Gauguin också bryter med den europeiska konsttraditionen av en liten småmullig Jesus som föds av en relativt oberörd Maria.

En annan medhjälpare är Rembrandt med sin målning Herdarnas tillbedjan. På kort tid dör Rembrandts hustru och tre av barnen, vilket näst intill krossar honom. Han målningar får därefter ny karaktär präglad av närhet, intimitet och tillgivenhet. Målningen är fylld av vardag, mörk och dyster. En pojke leker med sin hund. Herdar söker värme. Deras ansikten återspeglar det starka skenet från det nyfödda barnet längst ner till vänster nästan i utkanten. Det finns ett ljussken till. En äldre man bär en lykta för vägledning i mörkret. Men skenet från barnet är starkare.

En tredje är Giotto med Magikernas tillbedjan. En praktfull målning med guldkronor, tiaror, tjusiga dräkter och kameler. Alla – även kamelerna – är vända mot barnet i det luxuösa stallet. Alla utom en kamelförare. Men hans ansikte belyses ändå av skenet från det nyfödda barnet. Även han berörs av lyskraften trots att han inte har en aning om vad som hänt. Han är ju upptagen av sitt jobb.

En tydlig poäng i de olika krönikorna är att det inte finns någon sann bild eller berättelse som klargör vem Jesus är. Var och en har en egen Jesusbild som sannolikt förändras med åren. Och så måste det vara.

Visst kan Sören Dalevis Julens bästa gåva läsas året runt!

Inge Bredin

Wermlandiana 2024:1

Davis, Joseph A., Hjärtedolken. Ill.: George Rosvall. Stevali Barn 2023. 378 s.

Inspirerad av mina barnbarns fascination och läsglädje över Fantasyböckerna om Harry Potter läste jag barn- och ungdomsboken Hjärtedolken, den fjärde och sista delen i fantasyserien Kampen om Tusenvärld, efter böckerna Dunkelstjärnan, Spegelbilden och Skuggpenseln. Det är en mycket originell berättelse, där konst blir levande och estetiska skapartalanger ger makt och styrka. Med en färgstark pensel kan man måla fram nyttiga saker som mat och verktyg men också nät som fångar monster. En skicklig musiker kan med sitt musikinstrument och sin sång skydda sina vänner genom att göra dem osynliga. Julia, en av huvudpersonerna, kan förstärka personers olika förmågor att tänka bättre och springa fortare, vilket ökar deras möjlighet att överleva i de hårda kamperna i Tusenvärld. Redan från första boken blev jag nyfiken på den underliga kreativa fantasivärld med vackra illustrationer, som A. Davis har skapat. Kampen om Tusenvärld utsågs 2024 av Fantastikrådet till Sveriges bästa fantasyserie för läsålder 9–12 år. I Hjärtedolken knyts händelsekedjorna samman och vi får förklaringar till mycket av det mystiska som hänt i de olika böckerna. Julia och hennes bror Edvin ger sig i Hjärtedolken på nytt in i den oroliga Tusenvärlden, denna gång för att rädda en av de stora hjältarna, Trubaduren, som fallit i koma efter en avgörande strid i kampen om ont och gott. De lämnar då den trygga tillvaron hemma hos mamman i det lilla samhället Åsvik. Till sin hjälp har Julia den döda pappans dagbok från Tusenvärld, som ger råd och hjälp inför de svårigheter de möter, men också avslöjar hemligheter, som kan utgöra stor fara för de inblandade.

Vi får följa karaktärernas utveckling genom hela serien. I Hjärtedolken har huvudpersonen Julia utvecklats till en klok, medmänsklig och ansvarsfull tjej som respekterar andra människors olikheter och delvis även sina egna tillkortakommanden. Nu har hon lärt sig förstå flyktingen Kasirs svårigheter med att kommunicera på svenska i skolklassen i Åsvik från första boken, vilket då irriterade och störde henne. I Tusenvärld märker hon själv hur svårt det är att lära sig nya språk och att göra sig förstådd i de olika domänerna.

Det finns många olika personligheter i Tusenvärld med goda och onda magiska krafter samt otäcka monsterskuggor. Kopplingen till vardagsverkligheten finns med mamman i Åsvik, en plats kanske inspirerad av Arvika, där den svensk-amerikanske författaren Joseph Arthur Davis nu lever.

Jag kan varmt rekommendera boken Hjärtedolken i serien Kampen om Tusenvärld. Den är välskriven, uppfinningsrik och spännande med intressanta underliggande teman om vem man kan lita på, hur vi växer av uppmuntran, hur byte av land påverkar oss. Det förvånar mig inte att berättelsen läses och diskuteras i många skolor. Den är lättläst trots att den skildrar en komplicerad och mystisk värld, främmande från den verklighet vi lever i och det finns mycket att fundera över.

Birgitta Holm

Wermlandiana 2024:3

Edgren, Malin, Rekordkompisar. Ill.: Jennifer Berglund. B. Wahlströms förlag 2023. 106 s.

Rekordkompisar ingår i en ny serie i B. Wahlströms förlag. Samma persongalleri förekom i den första boken i serien, Rekordsommar, som recenserades i Wermlandiana nr 3, 2023.

Huvudpersonerna Joni och Shirin går nu i tredje klass. Shirin vill bli sjökapten när hon blir stor och veta allt om båtar. Hennes pappa drunknade i Medelhavet när de flydde från sitt land i en pytteliten båt som ingen kunde segla. Nu ska barnen börja på sjöscouterna. Problemet är bara att Shirin inte kan simma och det måste man kunna när man går med i sjöscouterna. Sedan katastrofen på Medelhavet är Shirins mamma mycket rädd för vatten och Shirin har inte fått följa med till badhuset när de andra barnen haft simlektioner. Kring detta spinner Malin Edgren en riktigt mysig och spännande historia. Barnen åker på seglarläger och tar lite dumdristiga beslut. Allt kunde ha slutat riktigt illa men motgångar är till för att övervinnas, framför allt om man samarbetar så bra som Joni och Shirin gör.

Rekordkompisar är en rolig och lättläst bok som rekommenderas för högläsning av förlaget, men jag håller med förra recensenten. Den kan säkert läsas på egen hand av de flesta barn i årskurs tre.

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2023:4
 

Edgren, Malin, Rekordsommar. Ill:. Jennifer Berglund. B. Wahlströms 2023. 121 s.

Karlstadsbördiga Malin Edgren uppmärksammades 2021, då hon erhöll Region Värmlands Litteraturstipendium för minnesboken Hundra röster om Corona (2020). Hon har utgivit ytterligare fyra böcker på eget förlag. Nu debuterar hon som barnboksförfattare på B. Wahlströms förlag med två böcker under 2023 i en ny serie, Rekordserien, för barn i åldern 6–9 år. Rekordsommar heter första delen om bästisarna Joni och Shirin. I denna del är det framförallt Joni och hans morfar som läsaren blir bekant med. Det är med glimten i ögat och ett underliggande socialt patos som den skruvade historien om Joni och hans morfar berättas. Joni och Shirin har sommarlov efter sitt andra år i skolan och utmanar varandra på att testa något nytt, en utmaning. Joni bestämmer sig för att bli världsrekordhållare i cykling. Joni ska tillbringa några veckor i staden hos morfar och ser fram emot att träna cykling tillsammans med honom. Joni är en tillitsfull pojke som älskar sin morfar och mellan de två framträder en kärleksfull gemenskap. Allt blir dock inte som Joni drömt om, och värst av allt är nog att tilliten till morfadern fått sig en rejäl törn. De två hittar dock trevande tillbaka till varandra i berättelsens slutskede.

Skeendet ger upphov till många skratt och funderingar. Morfadern har drag av Dartanjang, den lätt demente farfadern i Barbro Lindgrens absurda historia om Loranga och Masarin, men morfadern i Edgrens berättelse är vare sig dement eller självupptagen på samma sätt som Dartanjang utan en empatisk man som försöker göra allt gott för sin dotterson. Det leder dock till oanade förvecklingar och till slut går det över styr. Gestaltningen av morfadern är ömsint och gör att den här berättelsen sticker ut.

Förlaget lanserar berättelsen som högläsningsbok, men jag vill understryka att även barn i årskurs två som knäckt läskoden och vill pröva att själv läsa något annat än Lasse-Maja-böckerna här har ett bjudande alternativ.

Margaretha Ullström
Wermlandiana 2023:3

Engström, Staffan. Skjutsbol uti Stavnäs socken, Del 2. En berättelse i fotoformat. BoD 2023. 183 s.

För tre år sedan publicerade Staffan Engström tillsammans med hustrun Gerd en väldokumenterad bok om hemmanet Skjutsbol i Stavnäs. Redan då varslade Staffan om att ytterligare en bok var på planeringsstadiet. Det fick inte plats så många bilder i den första boken, och flera av dem var i väldigt litet format.

Nu är den här och denna gång står Staffan ensam som författare, medan Gerd avtackas i förordet som släktforskare och korrekturläsare. Även denna gång är boken utgiven genom Books on Demand, som ger möjlighet att publicera vackra böcker med små upplagor.

Skjutsbol är naturligtvis ett hemman bland många andra i Värmland. Människor har fötts, levt, arbetat, älskat och dött här i hundratals år. Det är först i slutet av 1800-talet som människorna är nåbara genom fotografisk dokumentation. Här finns allt från ateljébilder där professionella fotografer stått bakom kameran till amatörbilder av vardagsliv.

Till de som fastnat på plåten eller silveremulsionen finns Kajsa Nilsdotter (1810–1893) på Högen i Skjutsbol. En annan är Kajsa Karlsdotter (1830–1908) på Mellantomta. Fotografiet av henne är från 1860-talet.

Bland amatörbilderna finns ett rikt urval från fest och vardag. Ester Jansson handarbetar och Marianne Hjalmarsson njuter en kaffetår med sin mamma Ellen Strömberg. Vilhelm Johansson ”jaler skyggål” 1959 vid 89 års ålder och samma Marianne Hjalmarsson vintermetar på Billingens is.

Vilken rikedom i alla dessa bilder, och hur glädjande är det inte att Engströms samlat dessa bilder, skannat och kunnat formulera så informationsrika och väldokumenterade bildtexter!

Bilderna är av varierande kvalitet, och det går förstås inte att trolla och göra återgivningen bättre än förlagorna. Men frågan är om inte bilderna kunnat vinna på en blankare papperskvalitet än den som valts.

Men det är en mindre anmärkning – det här är en stor glädje att bläddra i boken. Inte bara för skjutsbolsbor och deras ättlingar – utan för alla som intresserar sig för Värmlands historia.

Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2023:4
ecensionen tidigare publicerad i VärmlandsAnor.

Eriksson, Carin. Innan mörkret lättar. En sonettkrans. Visto förlag 2023. 35 s.

48-åriga Carin Eriksson har kastat sig in i ett poesiprojekt, som hör till de formellt svåraste man kan ge sig på: hon har skrivit en hel och fullständig sonettkrans. Det innebär att hon skrivit ”en strikt bunden diktsvit bestående av femton sonetter, där den sista raden i varje sonett bildar första raden i nästa. - Den avslutande sonetten, mästarsonetten kallad, består av de fjorton föregående sonetternas första rader i tur och ordning”.

Vi får följa två personers möte en natt. Deras röster skiljs åt genom att den ena skrivs kursivt och den andra med rak stil. Den ”kursiva” är den som ställer frågor och är mer mångordig. Den ”raka”, ”jaget”, trevar bland sina minnen, berättar om en liten pojke som nallat choklad, en man som bär en liten flicka, en bästa vän som dött ”fastän hon ville leva”.

Kanske är det hon, den döda vännen, som ställer frågorna? Som gått före dit, som ”jaget” både fruktar och längtar till? Eller är rösten Guds?

Jag kände inte alls Carin Eriksson, men när jag fått den fina lilla boken i min hand får jag höra att hon är sjuk. Och innan jag hunnit skriva färdigt recensionen är hon död! Detta sorgliga faktum färgar förstås läsningen. Vad visste Carin när hon skrev sina sonetter?

Jag läser den lilla kransen om och om igen. Tycker om den utan att förstå allt. Den har både djup, allvar och faktiskt en hel del humor. Jag ger er Sonett nr XIII att fundera en stund på. Det är den värd!

Jag lyssnar lugnt, min vän, om du berättar

ett minne till som vi kan dela på

Ett stort, ett litet – allting underlättar

i denna natt med vägar kvar att gå.

Då väljer jag ett vackert – mycket ljusblått

och ljusomstrålat minne, just för dig.

Det är en fjärilsäng, den fladdrar uppåt,

jag har fyllt fem, det doftar timotej

och jag är ingen, fågelfri att falla

eller stiga i ett annat perspektiv.

Att födas vingklädd gavs ju inte alla.

Men ni fick drömmar och ni fick ett liv

och här bland rymdens alla jättar

kan vi slå följe fram tills mörkret lättar.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2024:2

Eriksson, Jessica & Holm, Stefan, Människor som hör ihop. Everlasting Publisher 2023. 245 s.

Sherlock Holmes var aldrig någon de heta och översvallande passionernas gestalt. Det hindrar inte att han på sitt livs middagshöjd kom att djupt respektera och högakta den sköna Irene Adler, altsångerska med rötter i New Jersey och primadonna vid kejserliga operan i Warszawa. Tillsammans fick de sonen Nero Wolfe. Också Wolfe gjorde med tiden karriär som framgångsrik brottsbekämpare och är identisk med den orkidéodlande deckaren i Rex Stouts böcker. Det intima släktskapet mellan Sherlock Holmes och Nero Wolfe framgår kanske tydligast av vokalernas symmetriska placering – E-O respektive O-E – i faderns och sonens för- och efternamn…

Jag kom osökt att tänka på de nyssnämnda omständigheterna i samma ögonblick som jag lärde känna 6-åriga Mira i Jessica Erikssons och Stefan Holms roman Människor som hör ihop. Mira råkar nämligen ha en yngre syster i den 4-åriga Inka, som är en av huvudpersonerna i Britta Hedéns skildring, Arktiska portalen, anmäld i nr 2/2023 av denna tidskrift. Mira och Inka har inte bara vokalerna gemensamt; de är också bländande solstrålar och förföriska små ”trollungar” med obändig livsaptit, en aldrig sinande energi och idel glimtar i sina mörka ögon.

En glädjefullt valsdansande Mira avbildas f ö på Eriksson- och Holmbokens titelsida i mittpartiet av en sommaräng med vallmoblom och högvuxet gräs någonstans i Londons utkanter. Jag tror mig förstå att detta foto har en påfallande hög nutidsfaktor.

Vanligen brukar man som recensent översiktligt, och utan att avslöja för mycket, redogöra för delar av innehållet och för eventuella förvecklingar i de arbeten man har gett sig på. Just det greppet känns en smula malplacerat denna gång, eftersom läsarna – som torde bli många – inte bör fråntas chansen att reflektera över precis vilka människor som i själar, hjärtan och i osäkra framtider egentligen hör ihop i Människor som hör ihop. Svaret är långt ifrån givet. Vår tid på jorden har ju omisskännligt lotteritycke, och det mesta kan gå hur som helst, vilket det också gör i teamet Erikssons och Holms framställning.

Sägas kan att deras vuxna personager – Jonas, Natalie, Sarah, Henric, Jackie, Paige, Eira – alla lever på en visserligen begränsad men ändå rätt betryggande distans från hypotetiska fyrtioårskriser, samtidigt som deras kärleksrelationer (med blott enstaka undantag) är tilltrasslade och komplexa. Det är till icke så ringa del fröken Miras fel – eller förtjänst. Eriksson/Holm skriver stilsäkert och med väl tillgodosedd underhållnings- och ”feel good”-koefficient, där varken berättarglädje eller tron på det egna projektet sviker. Från sådana utgångspunkter kan resultatet inte bli annat än gott. Intrigen uppfyller högt ställda krav på originalitet, och författarparets rollfigurer är varsamt tecknade i med- som i motgång.

Flertalet av romanens 25 kapitel avrundas med diskreta men i regel dubbelbottnade cliffhanger-fraser – ”Det mörka och vassa flödade ut från hjärtat och genom hennes artärer. Hon kunde inte låta det här ske” – varefter fokus skiftas och alla kretsar kortsluts. Nya satser och nya vinster i nästa kapitel!

Sherlock Holmes och Nero Wolfe applåderar ihärdigt med bägge händerna. Såväl Mira som Inka följer tillitsfullt deras exempel.

Mats Parner
Wermlandiana 2023:3
 

Fernlöf, Ingrid (pseudonym), Våg i vandring. Lava 2023. 217 s.

Våg i vandring börjar som en dramatisk bladvändare. Höljes­dammen riskerar att kollapsa och Myndigheten för skydd och beredskap, MSB, beslutar att 150 000 värmlänningar måste evakueras för säkerhets skull. Vi får följa tre kvinnor och två män och ta del av hur de hanterar hotet, var och en på sitt sätt. Baksidestexten hävdar att ”det är stor skillnad på mäns och kvinnors handlingskraft. I denna berättelse liksom i verklighetens Värmland är överlevarna kvinnor”. Bokens handling stödjer detta påstående.

Våg i vandring är också en stridsskrift mot nättroll och konspirationsteoretiker. På en presskonferens förklarar bokens huvudkaraktär Magdalena pedagogiskt hur desinformatörer hotar hela vårt samhällssystem. Detta framgår även av handlingen.

Magdalena arbetar på MSB och spelar en stor roll för evakueringen. Hon är kompetent i yrkesrollen, empatisk, ibland oförsiktig och någon gång våldsam, alltså en sammansatt och levande personlighet. Skildringen av hennes sökande efter kärlek drar dock mot det schablonartade.

Författaren spar inte på krutet mot män som förminskar kvinnor. Karaktären Leif är en professionellt arbetslös konspirationsteoretiker, nättroll, kvinnoförtryckare och lögnare. ”Fernlöf” närmast frossar i att skildra hans manliga egocentricitet och obefintliga moral.

Våg i vandring finns också som ljudbok, Jag rekommenderar den även för unga och ovana läsare. Låt oss hoppas på fler böcker av ”Ingrid Fernlöf”, vem hen nu kan vara.

Avslutningsvis ett stort plus för det fyndiga slutet som knyter ihop säcken.

Jan Ollars
Wermlandiana 2023:4
 

Fryxelius, Isaac, Draken som fångade en prinsessa. Lumenos förlag 2023. 30 s.

Boken Draken som fångade en prinsessa är Isaak Fryxelius första bilderbok. Isaacs Fryxelius bok om en drake och en prinsessa fångade mitt intresse redan vid första anblicken av den glada, varma och vackra titelsidan. Den handlar om en drake som bestämmer sig för att fånga en prinsessa. Draken tror att det är just detta som förväntas av honom. Men han är dock litet osäker på varför han ska göra det. Prinsessan han fångar beter sig heller inte riktigt som han trott. Inget blir egentligen, som han tänkt sig, så han bestämmer sig till slut för att lämna tillbaka prinsessan till hennes föräldrar.

Berättelsen slutar således med att han inser att han inte måste göra som alla andra drakar gjort under alla tider, utan att han kan välja sin egen väg. Han börjar då att fundera över vad som kan vara viktigt att göra för drakar.

Isaac Fryxelius arbetar med design och illustration för brädspel och mitt första möte med författaren var via det fantastiska brädspelet Terraforming Mars, som han skapat och utformat tillsammans med sin bror. Spelet handlar om att göra Mars till en beboelig planet för mänskligheten att expandera till. För några år sedan fick spelet pris som ett av de bästa brädspelen i världen delvis för den konstnärliga grafiska designen som Isaac Fryxelius stod för.

Redan den nyfikna och glada draken på titelsidan skapar nyfikenhet och lockar till läsning av boken. Det gör också den kavata och aktiva prinsessan på bilden. Trots att hon står bakom burens galler högt över land vinkar hon frejdigt till sin fångvaktare och ser ut att trivas. Under dem anar vi Klarälven flyta och den flagga som viftar långt därnere på ett torn kanske finns på Karlstads flygplats. Kopplingen till Värmland är tydlig i de flesta bilderna för den som känner sitt Värmland. För mig var det roligt att få anledning att berätta om Värmland för mina barnbarn som bor på annat håll.

Det är en underfundig bok där det finns mycket att upptäcka i bilderna.

I ett brev i slutet av boken från författaren till läsaren uppmuntrar han till aktivitet:

”Om du tittade noga när du läste den här boken, så hittade du säkert en eller flera saker på varje uppslag som hade med Värmland att göra. Det finns andra finurligheter i den här boken också …

… och om du hittar något särskilt finurligt så kanske du rent av vill skriva ett litet brev till mig och berätta vad du kommer fram till!

Adressen till mig finns någonstans i boken.”

Barnbarnen och jag fann adressen tillsammans efter en del roligt letande.

Birgitta Holm

Wermlandiana 2024:1
 

Fröding, Gustaf, Selected Poems by Gustaf Fröding. In translation by Mike McArthur. Gustaf Fröding-sällskapet. Bild, text & form förlag 2023. 119 s.

2023 års skrift från Gustaf Fröding-sällskapet innehåller 30 av Frödings dikter med svensk originaltext intill översättningar till engelska. Man vill ”bjuda på en samling av Mike McArthurs bästa översättningar av några av Frödings mest populära dikter”, skriver Johan Andersson, bokens redaktör. Ett vänporträtt ges också av Urban Andersson. Den tvåspråkiga skriften vänder sig till såväl svensktalande som till personer med ingen eller liten kunskap i vårt språk.

Urvalet speglar Frödings breda repertoar av dikter. Kvalitén på översättningarna är hög. McArthur lyckas behålla originalens rytm och rimflätning och samtidigt levandegöra originalens känslor, personer och miljöer. I två fall översätter han dikter på mål till sin egen dialekt från Yorkshire.

Solveig Rudström Svenssons omslagsbild är värd ett särskilt omnämnande. Detsamma gäller den exemplariska korrekturläsningen. En kommentar till översättningen av Lars i Kuja kunde underlätta för läsare som inte förstår svenska. Det utfattiga paret livnär sig på nävgröt, men översättningen bjuder en långt kärvare kost: birch bark, alltså näver.

McArthur har översatt alla Frödings dikter och publicerat dem på det egna förlaget Oak Tree Press. Dessa är svåra att få tag på men lånas ut genom Bibliotek Värmland och Karlstads uiversitetsbibliotek.

Jan Ollars
Wermlandiana 2023:3
 

Grahn, Marcus, Hybelejens bok. Visto förlag 2023. 287 s.

Hybelejen lyckas aldrig konstruera en maskin som kan ge honom den efterlängtade flygturen. Däremot flyger språket luftigt och lätt i denna roman av Marcus Grahn. Han benämner den själv i inledningen: ”En roman baserad på relativt verkliga händelser”. Carl Jacob Heublein var en värmländsk uppfinnare som levde i Karlstad 1743 – 1808. I Hybelejens bok skriver författaren fram hans liv i en jag-berättelse.

Det här är en efterlängtad bok av författaren Marcus Grahn. Ända sedan hans debutbok Picasso valde också Kristinehamn, Albert Bonniers förlag, kom ut 2008 har jag väntat. Han gästade då vid ett par tillfällen mina kurser i Kreativt skrivande på Folkuniversitetet i Karlstad. Vid besöken berättade han om sitt skrivande och det framkom hur ytterst noggrann han är med texten och minsta lilla skiljetecken, vilket tydligt syns även i Hybelejens bok. Det är en sann glädje att läsa denna både poetiska och språkligt tidsanpassade historia.

Hybelejen lever sitt liv både i dröm och verklighet. Hela tiden upptagen av nya uppfinningar, som för det mesta inte lyckas. Spriten är både en vän och en ovän. Hybelejen är en mångfacetterad person och hans tankar pendlar mellan det ljusa och det mörka. Han kan ena stunden ha en önskan om att dö men i den andra uttrycka: ”Jag kanske är det första undantaget? Någon gång borde det hända, att naturen somnar på sitt skift. Att en människokropp går döden förbi”.

Marcus Grahn har tydligt gestaltat miljön, gränderna, smutsen och människorna på ett sätt så att jag både kan se och höra, men även känna och lukta på 1700-talets Karlstad.

Gun Berger

Wermlandiana 2024:1

Grenegård, Eneida. Kohjärta, Eneida förlag 2023. Opaginerad.

Detta är en hjärtevärmande bilderbok skriven och illustrerad av unga flickan Eneida som föddes med hjärtfel och flera funktionsnedsättningar. Det kanske inte skulle behöva påpekas men det bidrar till min förtjusning över hennes bilder och text. Eneida älskar kor och boken är en hyllning till dessa snälla och tåliga varelser. Hon följer korna, kan deras namn, har kanske till och med valt deras namn, och fantiserar över deras liv och lustar. Som när blyge tjurkalven Åke Fjäll von Tuut till slut vågar sig fram till koflickorna och lyckan när han får vara med. Kvigorna skuttar och tjuren med dem. ”Se tusen kilo, se ett ton sväva en sekund som en sommarfjäril”.

Men ibland måste korna dö, som Lill Birtis. Då tror Eneida att hon får vingar. Springer som vinden och hoppar mellan molnen.

Sorgligt blir det när kalvarna ska skiljas från sina mammor. Kalvarna gråter och mammorna gråter. Kanske hörs sorgen länge i kossornas muanden.

Jag tror att det är oljefärg Eneida målar med. Bilderna är härligt naivistiska i klara färger. Och texten mycket poetisk.

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2023:3
 

Grenegård, Ulrika. Flickan på myren. Ill.: Moa Rosenberg. Eneida förlag 2023. 82 s.

Flickan på myren är den första boken i en serie lättlästa böcker, Tidens Skuggor, som vänder sig till barn på gränsen till högstadiet.

Estrid vaknar mitt i natten av ett fasansfullt skrik. Det är mormor i rummet intill som drömmer igen, som jagas av minnen från andra världskriget. På morgonen ska Estrid, hennes bror Ajax och bästa vännen Saga ge sig ut på långritt till utkiksberget. Matsäck har de med och laddade mobiler. Dagen ser lovande ut. Septembersolen värmer deras ansikten.

De rider allt längre in i skogen och upp på ett berg. Estrid har hela tiden en känsla av att något dunkelt följer dem, men väl uppe på berget njuter de av matsäcken och oron försvinner för en stund. När de ska återvända hem, försämras vädret, mobilerna dör och hemfärden blir mardrömslik.

Jag tror säkert att berättelsen kan fängsla även ovilliga läsare. Den är riktigt spännande! Den frasanpassade texten är lätt att läsa utan att vara förenklad. Ser fram mot de kommande böckerna i serien.

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2023:3
 

Gråsjö, Frida, Drömläge för dystra hjärtan. Modernista 2023. 224 s.

Dina tar ut alla sina sparade semesterdagar. Hon vill åka bort och slicka sina sår. Man ska inte liggamed sin chef, hade hennes vänner varnat henne. Mats hade aldrig haft en tanke att lämna sin fru,och nu hade han dessutom utsett hennes före detta vän, Pernilla, till producent för det program Dina hittat på och arbetat med på sin fritid.
Dina söker bland fritidsboendena för uthyrning på nätet och fastnar för Drömläge i Dalsland, en röd
stuga vid en sjö på landet i närheten av Rosnäs (Åmål?). Den får det bli!
Vi följer Dina till Dalsland. Stugan visar sig bara vara ett rum i en bod, men utsikten är fin och hon beslutar sig för att ge det en chans. I närheten finns ett herrgårdshotell där Dinas goda vinkunskaper snabbt tas i anspråk och ganska snart får hon flera trevliga bekanta, inte minst är kocken Daniel en attraktiv person.
Detta är en feelgood-roman, den fjärde i författarens Rosnäs-serie. Boken är ledigt skriven och lättläst och jag hade glädje av den fina naturbeskrivningen. Man får lust att besöka Dalsland under läsningen av Drömläge för dystra hjärtan!

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2023:2 

Gråsjö, Frida, Vatten över huvudet. Bokfabriken 2023. 274 s.

Efter fyra feelgoodböcker inleder Karlstadbon Frida Gråsjö en serie i mysdeckargenren. Liksom i tidigare böcker utspelar sig historien i Dalsland, den här gången vid 17:e slussen vid Dalslands kanal och i det fiktiva samhället Södra Strandviken. Det är hit huvudpersonen Hanna Sand kommer för att ta hand om sin morfar Oskar som brutit benet. Här har Hanna tillbringat många somrar och hjälpt morfar med slussvaktarjobbet. Nu är hon sjukskriven från jobbet som advokat i Stockholm för utmattning och återvänder efter många års bortovaro. Mycket är sig likt men en del har förändrats. Slussvaktarstugans vardagsrum har förvandlats till byns samlingsplats där byns föreningar möts och skvaller utbyts. En utmärkt plats som scen för en pusseldeckare och författarens persongalleri är väl komponerat. Här finns den snälla granntanten, de mystiska nyinflyttade, den kufiska hemmasonen, den glada trädgårdsmästaren, den snygga killen. Men bakom den idylliska fasaden döljer sig hemligheter och som det ska visa sig mordiska känslor. Redan andra dagen blir Hanna vittne till hur den illa omtyckta kommunalpolitikern faller ner i slussfållan efter ett slag i huvudet. Den tröga lokalpolisen tror henne inte så därför inleder hon – med ungdomsbokens Kitty som förebild – en egen utredning tillsammans med Oskar. Undan för undan avslöjar hon vad som försiggår bakom välklippta häckar och i mysiga kök. En stor stridsfråga är vad planerna på skogsförsäljning och befarad avverkning får för konsekvenser för orten. Det måste också sägas att detta inte är en bok för bantare. Med humor beskrivs hur Hanna botar – mot doktorns inrådan – sin trötthet med kakor och choklad i stor mängd (nästan så man förväntar sig några recept i slutet av boken). Och det tar henne emot att gå med i byns träningsgrupp. Men mot slutet mår hon bättre och jag hoppas vi får möta henne i nästa bok i denna serie som döpts till ”Morden vid sjuttonde slussen”. Det är mer spännande att följa henne och människorna i byn än själva mordfallet. Men det är väl så det ska vara i en mysdeckare.

Margareta Lilja-Svensson
Wermlandiana 2023:3

Grötting, Putte, En dagledigs betraktelse. Eget förlag 2023. 44 s.

Putte Grötting – i passet står det Hans-Kristian men det säger ingen – är en välkänd profil i Säffle efter över 40 år som anställd i kommunen, bl.a. som aktivitetssamordnare, fritidsledare och ansvarig för Medborgarhuset. Han ägnar sig som pensionär (eller dagledig som han säger själv) bland annat åt att skriva.

Putte berättar själv en anekdot från hans skoltid, där skrivglädjen var stor men en lärares ovarsamma kommentarer dödade skrivlusten för en dyslektiker. Långt senare har Putte återfunnit denna skrivlust med hjälp av stavningshjälpmedel.

Då blir de vad man skulle kunna kalla kåserier av varierande längd, i den här boken är 22 av dem samlade till en liten skrift som sålts hos Manne Foto i Säffle, i brist på bokhandel i staden.

Det finns inget sammanhållande tema mer än Putte själv och allt är inte lika bra, men det präglas ändå av stor berättarglädje och humor. ”I Värmland är det historien, inte sanningshalten som räknas”, konstaterar Putte. Den som träffat Putte vet att han är en underhållare och det går igen även i hans små betraktelser.

Boken är väl formgiven och trycket är mycket bättre än många andra böcker som ges ut i små upplagor.

Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2024:1
 

Gullbrand, Lina & Bäckman, Maria, Läshataren.Ill.: Odlöw, Ellen,Ill.: Odlöw, Ellen, Idus förlag 2023. 64 s.

I korta kapitel berättar en namnlös tolvårig ”Läshatare” hur hen upptäcker läsningens tjusning.

Författarna är båda lärare och har säkert upptäckt flera läshatare bland sina elever. Huvudpersonen är väl gestaltad: en lite strulig och håglös elev som inte gillar idrott, som går runt utan speciellt mål på rasterna med huvan högt uppdragen, inte särskilt populär men inte heller mobbad. Hen har några likasinnade kompisar och av en tillfällighet hittar de en lokal i skolan där de kan hålla till utan att någon känner till deras gömställe. De är inte ute för att förstöra. De vill bara vara ifred från alla välmenande vuxna och inte tvingas äta skolmaten eller delta i olika aktiviteter. Allt förändras av ett författarbesök. En duktig berättare fångar den ovilliges uppmärksamhet och får honom att börja upptäcka läsningens tjusning. Det finns flera exempel i verkligheten på sena läsare som blivit författare men så fort som i Gullbrands och Bäckmans bok tror jag inte att det sker i verkligheten, och det är inte heller så lätt att bli förlagd som i boken.

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2024:3
 

Gullbrand, Lina & Bäckman, Maria, Tidsdribblarna räddar tronen. Ill.: Gullbrand, Milda,  Idus förlag 2023. 280 s.

Detta är andra boken om tidsdribblarna Erik och Mattea. I den förra tog de sig till artonhundratalet och fick träffa Alfred Nobel och ta del av hans upptäckter och forskning, ett nog så aktuellt ämne. Denna gång går resan ännu längre tillbaka i tiden. De hamnar i Gustav Erikssons femtonhundratal. Och det är tack vare ungdomarnas historiekunskaper som Gustav inspireras till att ta sig släktnamnet Vasa. Inte dåligt! Denna tidsresa varar längre och ungdomarna hinner träffa flera av Gustavs samtida men först och främst får de vara med om hans flykt från de danska knektarna i skidspåren i Dalarna. Väl i Stockholm förmår de Gustav att inte delta i Kristian Tyranns kröningsfest på slottet. De påverkar till och med tronföljden i landet genom att berätta för Gustav att kungakronan från om med honom kommer att ärvas.

Gustav gillar detta skarpt. Sista gången ungdomarna träffar Gustav är när han dikterar sin livshistoria för Peder Svart i Vadstena.

Tonen i boken är humoristisk och lättsam, språket vardagligt. Erik och Mattea stora fotbollsintresse får ta lite plats mellan äventyren. De får till och med lära en grupp 1500-tals ungar att spela fotboll på Vadstenaslottets borggård. Erik lyckades ju få med sig en minifotboll på tidsresan. Jag tror att boken kan väcka lite intresse för historia bland mellanstadieelever eller åtminstone påminna om skeden de redan studerat.

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2024:3
 

Gullbrand, Lina & Bäckman, Maria, Viskningen från andra sidan. Idus förlag 2023. 132 s.

Det här är den bok Gullbrand och Bäckman hittills lyckats bäst med, tycker jag. Språket är vardagligt och lätt att läsa, och den är riktigt spännande. Vi introduceras till berättelsen genom att få träffa gamla Greta och hennes sju katter. Greta är orolig. En kall vind drar igenom huset och en röst hon inte hört på länge viskar i hennes öra. Samtidigt traskar fyra ungdomar hem från skolan. Efter helgen börjar sportlovet och de funderar över vad de ska hitta på att göra. Det har snöat och snöplogen har öst upp en jättevall utanför Gretas ingång. Karl som är huvudperson i berättelsen föreslår att de ska hjälpas åt att skotta bort snön. Han är granne till Greta och har ofta blivit bjuden på nybakat när han hälsat på. Karl har känt sig hemma där trots att det går rykten på byn om att Greta är lite konstig och att hennes hus är hemsökt. Efter skottningen blir alla fyra kompisarna inbjudna på saft och bullar. Samtidigt far Greta omkring och packar. Hon måste resa bort. Ungdomarna erbjuder sig att passa huset och de sju katterna medan hon är borta. De kommer ju att vara lediga hela följande vecka! Greta accepterar tacksamt erbjudandet om de lovar att absolut inte öppna dörren till vinden under hennes frånvaro.

I början på berättelsen har författarinnorna introducerat ännu en huvudperson i berättelsen, den stökiga Agnes och hennes två vapendragare som just pangat ett skyltfönster i en affär. Ungdomarna sköter sina uppgifter och njuter av att ha ett ställe där de kan träffas ostört men varför är det så farligt att öppna vindsdörren? Vad kan finnas där….

Så utvecklas historien och vi får naturligtvis svar på alla frågor. Och kanske även svar på varför Agnes är så stökig.

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2024:3
 

Gustafsson, Kjell, Flykten. Drömmen att bli hjälte. Norlén & Slottner 2023. 330 s.

Man bör veta att ens hågkomster från svunna tider kan vara ytterst bedrägliga. Jag anser mig trots det ha ett knivskarpt minne av att min snälla lärarinna i Skänninge Folkskola en gång berättade för klassen om den 9 april 1940 – tisdagen då nazityska styrkor invaderade Norge och Danmark. Hon anförtrodde oss sjuåringar att alla människor hon träffade i den vevan kände bottenlös förtvivlan och den djupaste oro. Många grät öppet. Skulle Sverige drabbas av samma öde som våra grannländer?

Så illa gick det lyckligtvis inte. Men för den unge kontoristen Svein med fast anställning vid ett tryckeri i centrala Oslo blev de tragiska händelserna den 9 april 1940 bokstavligen livsavgörande. Denne Svein är huvudrollsinnehavaren i Kjell Gustafssons dokumentärroman Flykten – drömmen att bli hjälte, som framför allt handlar om Sverige och Norge under krigsåren men även om livet i de värmländska gränsbygderna under ockupationen. Persongalleriet i boken är väl tillgodosett.

Svein, ännu blott 20 på sitt 21-a, ägnade sig en tid åt illegalt arbete riktat mot de tyska usurpatorerna och den inhemska Quisling-regeringen inklusive dennas medlöpare. Efter ett år av brutalt förtryck och heroisk kamp flydde han emellertid till Sverige. Dels fruktade han Gestapo, rimligtvis på goda grunder, och dels ville han med det snaraste sluta sig till de norska motståndsstyrkorna i Skottland eller Kanada via Sverige för att den vägen förverkliga drömmen om att bli (krigs)hjälte. Sin själs älskade, den vackra Sigrid, lovade han dyrt och heligt att återvända, när ovädersmolnen en dag skingrats.

Dystert nog kommer Sveins förhoppningar på skam. Hans liv i Sverige omvandlas till en enda segsliten väntan på definitivt klartecken och utresebesked från norska legationen i Stockholm, men sin tid bidar han förgäves. Veckor och månader blir till år. Den arme Svein tvingas föra en ambulerande tillvaro från dag till annan i olika flyktingläger i Småland och sedan i Västmanland och Värmland, där han motvilligt ägnar sig åt skogs- och vägarbeten. Under en period tjänstgör han som rockvaktmästare på ett hotell i Örebro. På fritiden spelar han poker, nöter dansbandsgolv med aktningsvärd iver och uppvaktar yngre kvinnor i näst intill industriell skala, vanligen med avsevärd framgång.

En höstdag 1944 knyter Svein hymens band i S:t Nikolai kyrka i Örebro med Gerd från den småländska glasbruksmetropolen Kosta, och de tu blir ett. Döttrarna Kari och Tove anländer därefter i tät följd och gör familjen komplett. Efter ett kortare gästspel i Oslo bosätter sig Svein och Gerd i nästa kapitel på ett torp utanför Arvika, vilket blir deras slutstation.

Livet igenom frågar sig Svein, om han i själva verket förtjänar benämningen svikare eller desertör med tanke på att han, f ö i likhet med ca 50 000 av sina landsmän, övergav sitt Norge och flydde till Sverige och friheten. Ett evigt ältande och ständiga grubblerier på det temat verkar ha blivit hans arvedel. Det hade varit önskvärt, tycker jag, att Gustafsson fördjupat sig i ”ödesfrågor” av det slaget och ägnat dem berättigat intresse. Nu får vi som läsare bara veta att Svein, lika plötsligt som oväntat, söker beröva sig livet genom att dränka sig i maj 1959.

Drygt två decennier senare, i november 1981, kom ännu ett dråpslag. På hemvägen från ett besök hos dottern Tove kolliderade Svein i sin Volkswagen-bubbla med en lastbil ett stycke från Kil. Makan Gerd i passagerarsätet avled ganska omgående, medan föraren blev svårt skadad – men fick leva i ytterligare fem år. Vi lär aldrig få veta om det rörde sig om en halkolycka eller om ännu ett självmordsförsök.

Som flykting tvingas man ofta släpa på ett tungt bagage, osynligt för alla oss andra.

Mats Parner
Wermlandiana 2024:1
 

Gybrant, Lennart, Nederlagets strategi. Anteckningar från Daglösen 2009–2019. Norlén & Slottner 2023. 199 s.

Lennart Gybrant, uppvuxen i Kristinehamn och bosatt i Daglösen är framförallt känd som konstnär och folkmusiker. Han har tidigare gett ut en poesisamling. Nu får vi ta del av Lennart Gybrants tankar kring vardagslivet och bildskapandet, om konstnärens villkor, om att kämpa på med det man har. Boken innehåller också flera av Lennarts egna bilder.

Inledningsvis är boken en självbiografisk skildring av Lennarts barndom och lite röjiga ungdom, men texten övergår sedan i dagboksanteckningar. Lennart iakttar, noterar och reflekterar. Vi följer honom på den eviga vandringen till och från ateljén, mellan vedbod och vedpanna, på återkommande tågresor till Göteborg. Naturens förändring. Kroppens motstånd. Bilderna som trilskas.

De fragmentiserade noteringarna och reflektionerna känns till en början lite svårgreppbara. Efter en stunds läsande framträder bilden av mannen och hans livsverk. Nästan som en bråkig målning som plötsligt ”blir” något. Där, på pallen bredvid konstnären är det gott att sitta och lyssna.

Lennart Gybrant skriver med en god portion självdistans, och ofta om något så svårformulerat som vad som gör en målning intressant:

”I vissa bilder dras du in. Blicken glider in i bilden, bildens olika delar. Rör sig runt i själva bilden. Så att säga på insidan.”

”Skulle också kunna uttrycka det så att det går att komma olika långt i olika bilder. Från den allra yttersta ytan in så långt det går. Hur långt det går, måste vara ytterst personligt, jag menar det går ju att gå så långt in att du ser ryggen på på dig själv, strax framför. ”

Ingen har berättat hur slitsamt det är att arbeta med måleri. Rent fysiskt arbetsamt.

Igen å igen å igen å igen

dra ett streck – ta bort det

dra ett streck – ta bort det

dra ett streck – och ta bort även det.

Det finns visst inga streck kvar.”

”Nederlagets strategi” är en bok att läsa omsorgsfullt och i små portioner, med tid för eftertanke. Då blir den rent ljuvlig läsning om ett liv som konstnär.

Ulla Walldén
Wermlandiana 2024:1
 

Hagvall Einarsrud, Annie, En dum knöl i mammas bröst. Ill.: Hanna Ingvarsson. Idus förlag 2022. 28 s.

Hagvall Einarsrud, Annie, Ett dumt krig i Andrijs land. Ill.: Hanna Ingvarsson. Idus förlag 2022. 38 s.

Hagvall Einarsrud, Annie, Kan man laga armen med en skruv. Ill.: Hanna Ingvarsson. Idus förlag 2023. 32 s.
Hagvall Einarsrud, Annie, Mamma ska bli en enhörning. Ill.: Hanna Ingvarsson. Idus förlag 2023. 36 s.

Hagvall Einarsruds böcker vill jag kalla bruksböcker. Bra att ha till hands när något specifikt händer i familjen. Jag kan tänka mig att de kommer att finnas i sjukhusens väntrum och kanske i klassrum på lågstadiet. Jag kan också tänka mig att de kan vara bra hjälpmedel för språkträning med invandrare. De vänder sig till barn från förskoleåldern och lågstadiet.

På ett enkelt talspråk förklarar hon vad som händer när en förälder drabbas av cancer eller vad som händer när man råkat bryta en arm eller ett ben. Hon utgår oftast från syskonparet Ella och Henric i sina böcker. Tilltalet blir personligt, barnen kan känna igen sig. Mamma ska bli en enhörning är den av böckerna som jag tycker är minst lyckad. Den handlar om spridd bröstcancer. Jag tror den kan verka skrämmande och frågan är hur specifik man måste vara när man berättar för ett barn om ett sådant fall. Jag vet inte!

Den bok jag tycker bäst om är Ett dumt krig i Andrijs land. Där går hon varligt fram och ger barnen en lättfattlig inblick i samhällskunskap samtidigt som hon visar exempel på ett fint mottagande av ett flyktingbarn i Ellas klass.

Samtliga böcker är illustrerade av Hanna Ingvarsson

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2023:3

Hellenrud Hagström, Anna, Som en docka. Visto Förlag 2023. 131 s.

Anna Hellenrud Hagström som arbetar som lärare i Sunne debuterar som författare med en riktig spökhistoria som utspelas under några sommardagar i Frykåsen med omnejd. Här är författaren själv uppvuxen, och de myter och sanna historier om förgångna tider som hon själv hört berättas har varit en stark inspirationskälla. Själva intrigen i boken är dock påhittad liksom många av de platser där allt utspelar sig.

Precis som i Enid Blytons klassiska ungdomsserie är det fyra ungdomar i högstadieåldern och en hund som ger sig in i en spökjakt, där en mordgåta så småningom ska få sitt svar. Den här spökjakten blir dock riktigt skrämmande och rentav farlig. I ett övergivet torp händer oförklarliga saker och de mörka andar som väckts upp tar de levande i besittning. Till slut måste barnen få hjälp av ett medium för att slippa hemsökelserna.

Anna Hellenrud Hagström bygger skickligt upp en kuslig stämning i sina miljöbeskrivningar. Trots att miljön är skön värmländsk högsommar är det otäckt.

Författaren skildrar samtidigt brytningstiden från barn till tonåring, från kompis till förälskelse och hur det kan kännas. Det borde göra boken ännu mer intressant för den tilltänkta målgruppen. Barn-och ungdomslitteratur 12–15 år.

Ulla Walldén
Wermlandiana 2024:3
 

Hidal, Sten, Esaias Tegnér. Skalden och biskopen. Artos 2023. 232 s.

Den 25 februari 1824 utnämndes Esaias Tegnér till biskop i Växjö stift. Det gör alltså att 2024 är ett litet jubileumsår rörande Tegnér och det har föranlett lundaprofessorn Sten Hidal, ordförande i Tegnérsamfundet, att skriva en ny biografi över skalden och biskopen.

Det finns en dikt av Tegnér, som ännu finns kvar i de flesta läroböcker i svensk litteraturhistoria och som också läses relativt ofta. I radions P1 får ”Det eviga” sedan flera decennier förebåda tolvslaget på nyårsnatten. Dikten har haft en särskild koppling till kristider och lästes i ”Dagens dikt” särskilt ofta under andra världskriget.

Men annars är intresset för Esaias Tegnér begränsat, konstaterar Sten Hidal i sin bok. Idag kan en student ha läst flera terminer av litteraturvetenskap på universitetet utan att känna till Tegnér. Han anses mer föråldrad än andra samtida kulturpersonligheter.

Tyvärr är det bara en mycket begränsad del av boken som handlar om Tegnér och Värmland. Det korta inledningskapitlet ”Barndom och uppväxt” omfattar bara fem sidor, självklara namn som Kyrkerud, Millesvik, Ingrirud, Kila och Rämmen nämns.

Men skildringen i boken tar fart när Tegnér kommer till Lund och skrivs in vid universitetet den 4 oktober 1799. En ambition med boken är att vara en lättillgänglig ingång till Esaias Tegnérs liv och verk och då är det hans litterära blomstringstid som sammanfaller med tiden som professor i grekiska i Lund från 1812 till 1824.

Tegnér var egentligen självlärd i grekiska och med vår tids mått ingen verklig vetenskapsman och forskare, men han var en skicklig och uppskattad akademisk lärare. För att försörja professorerna utnämndes de till kyrkoherdar i närliggande pastorat. Därför prästvigdes Tegnér och 1824 blev han alltså biskop.

Sten Hidal, som är teolog, har tidigare utgivit en bok under titeln Tegnér och kristendomen. Frågan om Tegnérs förhållande till kristendomen och dess läror har diskuterats av många. Samtidigt som Tegnér var döpt och konfirmerad och levde i ett kristet enhetssamhälle så uttryckte han ibland att han inte kunde ansluta sig till centrala kristna dogmer som treenigheten och försoningen. Det är tydligt att Tegnér var obekväm i förhållande till vissa delar av biskopsrollen.

Är då Tegnér en diktare för framtiden? Hidals svar är: Ja, men inte allt som Tegnér skrev är läsvärt. Han är en fantastisk brevskribent, han är en av de skickligaste diktarna som hanterat det svenska språket och vissa av hans dikter håller mycket hög klass – inte bara ”Det eviga”. Det skulle vara av värde med göra en utgåva med ett urval av Tegnér på sitt bästa.

Samtidigt är det ett bekymmer att vi idag läser poesi på ett annat sätt än hur Tegnérs dikter är tänkta att framföras. De är skrivna för högläsning, gärna tonsättning.

Ett viktigt steg till att hålla Esaias Tegnér vid liv för framtiden är gjort genom Hidals bok. Vi får hoppas att åtminstone de värmländska biblioteken införskaffar den, och att den kan bidra till en återupptäckt av skalden från Värmlandsnäs!

Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2024:1

Hilmersson, Erika, Resan. Eget förlag 2023. 154 s.
Debutanten Erika Hilmersson från Charlottenberg har skrivit en berättelse i den så kallade ”chick lit-genren”. Chic lit ska vara avkopplande läsning som främst vänder sig till kvinnor, som handlar om relationer och ofta innehåller ett betydande inslag av erotiska skildringar. Brittiska Jojo Moyes är genrens internationella superstar och bestseller.

Erika Hilmersson har fått stöttning i sin romandebut av rutinerade skribenten Andreas Slätt. Berättelsen ska ha kommit till henne i en dröm, och nog är det ett svärmiskt drömscenario som skildras. Singeltjej på solo-solsemester stöter bokstavligen ihop med ursnygg manlig skådespelare. Han är också en fantastisk älskare. Sexet skildras detaljrikt vilket samtidigt gör det lite ospännande. När paret inte har sex besöker de olika attraktioner i Florida. Dum rival dyker upp som det enda molnet på den klarblåa Miami-himlen, allt medan hemresan närmar sig.

Som litterär upplevelse väger boken fjäderlätt, men det var ju inte heller syftet.

Ulla Walldén
Wermlandiana 2024:1

Hübinette, Tobias, Den svenska färgblindheten. Verbal 2023. 144 s.

Färgblindhet är ett begrepp inom forskningen som avser det förhållningssätt till ras som säger att vi inte ska se ras, tänka ras, tala om ras eller bruka ordet ras. Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstad universitet med mångårig forskning bakom sig inom områden som rör rasism, har i boken ”Den svenska färgblindheten” kartlagt hur ordet ras har utmönstrats ur det svenska språket och hur Sverige, som han skriver, har blivit världens mest antirasistiska land. Det är en lättläst bok, uppdelad i fyra kapitel med tydliga inledningar som ger en intressant tillbakablick i svensk historia och i språkets betydelse för att benämna världen.

Tobias Hübinette har noggrant gått igenom 500 dagsartiklar och 100 riksdags- och regeringstexter från 1962 till 2015 och följt hur ordet ras börjar brännmärkas på 60-talet och hur rasbegreppet fortsätter att diskuteras och ifrågasättas under kommande årtionden. Han visar hur ordet utelämnas i offentliga handlingar, i det politiska språket och i dagstidningarna. Naturvetarnas och genetikernas utlåtande att det inte finns någon vetenskaplig grund att indela människor i olika raser väger tungt och i 2008 års diskrimineringslag försvinner också ras som grund för diskriminering och ersätts med uttrycket ”annat liknande förhållande”. Sverige medverkar också aktivt till att få bort rasbegreppet ur internationella dokument, t ex i EU och Europarådet. Men i andra länder talar man fortfarande om ras och för att uppfylla FN:s rasdiskrimineringskonvention och införa en lag mot rasistiska organisationer måste Sverige återigen införa lagtext som definierar rent språkligt vad en rasistisk organisation innebär.

I bokens sista och mest intressanta kapitel försöker Hübinette förstå varför svenskarna varit så angelägna om att ifrågasätta indelningen av människor efter ras. På 80 år mellan 1920 då politikerna fattade beslut som resulterade i att Statens rasbiologiska institutet kunde inrättas i Uppsala och 1999 års utredning om en utmönstring av rasbegreppet har den politiska hållningen gjort en totalomsvängning. Hübinettes förklaring till detta är svenskarnas unika solidaritet med tredje världen och närmande till människor i andra kulturer som tog sin början på 1960-talet. Den svenska hållningen under åren har varit att det inte finns rasism i Sverige, man talar istället om fördomar och främlingsfientlighet. Ordet ras kan underblåsa fördomar och bör därför utelämnas ur offentliga dokument och medierna och skolan följer efter. Hübinettes slutsats är att Sverige nått målet att skapa ”världens första och hittills enda färgblinda antirasistiska statsbildning”. Ras är idag ett av de mest negativt laddade orden i nutidssvenskan, skriver han. Han tror att det kommer att förbli så under överskådlig tid trots att rasism, svenskhet och svenska värderingar idag har blivit ämnen i den offentliga diskussionen.

Margareta Lilja-Svensson
Wermlandiana 2023:2**
 

Högsähf, Jeanette, Livet är en resa, där alla möten har en mening. BoD 2023. 208 s.

Tre olika individer möts under en nattflygning till New York och börjar interagera med varandra. Är det en slump? Svaret lämnar många öppningar för en uppföljare på denna debutroman, skickligt skriven av kultur-och näringslivsutvecklaren Jeanette Högsähf som idag arbetar som rektor i Bengtsfors kommun. Den vältecknade flygplansmiljön har studerats under många egna utlandsresor, och flera av karaktärerna är hämtade ur den värmländska myllan.

Handlingen kretsar kring Eva, en medelålders undersköterska som förlorat sin man i cancer och tagit en paus från vardagen för att återse sin farbror och sin ungdoms USA, om Anna, tjejen med dålig ekonomi som sparat ihop till au pair-resan och om framgångsrike Erik som bara gör ännu en affärsresa over there, och som har problem med närhet. De tre huvudpersonerna hamnar på samma plan och det de upplever leder till personliga förändringar. Eva får tillbaka sin självkänsla, Anna slutar vara rädd och Erik sänker garden.

Författaren driver tesen att alla möten kan ha en djupare mening, en riktning framåt som kan uppenbara sig om vi har ett öppet sinne.

Som läsare lämnas jag ibland med obesvarade frågor. Märkliga händelser som inte riktigt tycks ha någon betydelse- men som kanske får det i uppföljaren? Det mest överraskande inträffar efter sidan 197. Det känns nästan lite snopet att boken är slut när en del pusselbitar äntligen faller på plats. Törs man tro att det finns planer på en del två?

Ulla Walldén
Wermlandiana 2024:1
 

I det ljusa Småland – en berättelse om Smålands trädgård. Red.: Olof Karlander och Marie Hafström. Bokförlaget Arena 2023. 328 s.

2017 kom Olof Karlanders bok I Sigvards spår, en berättelse om svensk djursjukvård och om fadern, den smått legendariske veterinären Sigvard Karlander, som uppväxt på en gård på småländska höglandet från mitten av 1950-talet och resten av sitt liv var bosatt i Karlstad.

Nu har Olof Karlander tillsammans med hustrun Marie Hafström redigerat praktverket I det ljusa Småland. En berättelse om Smålands trädgård.

Namnet på Sveriges tredje största landskap, Småland, är ett samlingsnamn för de små landen som låg mellan götalandskapen och Danmark och är belagt redan år 1240 (Smalandiis). Uttrycket ”I mörkaste Småland” syftar på de mörka och slutna områden som präglas av de senaste århundradenas gran- och tallplanteringar. Men nästan mitt i Småland ligger det vackra och ljusa område som sedan århundraden kallats Smålands trädgård.

I boken I det ljusa Småland berättar sjutton författare med specialkunskaper i olika ämnen om nästan alla tänkbara aspekter av områdets natur, kultur och historia.

Vän med Marie och Olof ända sedan vår studietid i Lund där vi alla tre hörde till Värmlands nation läser jag med särskilt stort intresse deras inledningskapitel. För att närmare beskriva utvecklingen i Smålands trädgård med en enskild gård och dess förändringar under de senaste 150 åren har de valt att utgå från släktgården Hästeryd, en säteriladugård som varit i Olofs släkt ända sedan 1888.

Första gången gården nämns är i Arvid Trolles jordabok från omkring 1500 men fynd från bronsåldern vittnar om att där bott människor länge.

Hästeryd dyker också upp i historikern och konstvetaren Fredrik Selldéns kapitel ”Hur bodde och byggde man” där bland annat invändiga målningar och interiörer på Hästeryd beskrivs. Där till exempel en handmålad tapet från 1850-talet bevarats.

I etnologen Karin Nilssons kapitel utgår hon från Olof Karlanders intervju på 1970-talet med farmoderns syster om hur man firade jul på Hästeryd i början av förra århundradet.

I det ljusa Småland är en oerhört vacker, välskriven och faktaspäckad bok, mycket fängslande och intressant, för vem intresserar sig inte för Småland? Men på grund av den värmlandsbördige redaktören och anknytningen till den karlanderska familjen, som på olika sätt rotat sig i Värmland, nog av visst värmländskt intresse här i Värmland, inte bara för mig.

Lena Sewall
Wermlandiana 2024:2
 

Ivener, Ramona & Storm, Alex, Nemesis. Bokfabriken 2023. 256 s.

Den tidigare universitetslektorn i historia vid Karlstads universitet har på kort tid etablerat sig som åtminstone deckarprinsessa – snart, för hon fortsätter ju idogt att skriva, kanske hon också erövrar drottningtiteln. Hennes serie om kriminalaren David Ritter har fått många läsare och goda vitsord (som jag själv också tidigare bidragit med här i Wermlandiana).
Nu har hon utkommit med boken Nemesis, en kriminalroman av det hårdare slaget. Den ingår i en serie av böcker med det gemensamma namnet Alex Storm, skapad av Leffe Grimwalker och Dan Buthler för några år sedan. Utifrån detta skapade universum med det ofrivilligt kriminella paret Alex och Jessica Storm i centrum har olika författare sedan skrivit sin egen historia i olika volymer. Med Nemesis har Ramona Ivener tagit över stafettpinnen. Någon annan författare kan sedan ta upp andra trådar av berättelsen, eller så fortsätter Ramona med sin egen version av Stormberättelsen (kanske blir det någon geografisk utstickare även till Värmland, vem vet).
Det är ett lätt egendomligt skrivupplägg och om det fungerar sett i serien som helhet har jag inte undersökt. Nemesis går alldeles utmärkt att läsa separat. Den erbjuder de ingredienser som genren förväntas ha – våld (åtskilligt), sex (men rätt begränsat) och intriger. Författaren kan hantverket alldeles utmärkt och det här är en bladvändare, man vill ju se hur det går för knarkdrottningen Jessica Storm, hotad av sina mer eller mindre psykopatiska konkurrenter i det kriminella Stockholms undre värld. Lite för hängmattan, men absolut ingen läsning för barn…
Är det en bra bok? Det är spänning och det är väl just det som efterfrågas här – jag tänker på det gamla begreppet kiosklitteratur, i meningen att det är underhållande och en förströelse i vardagen. Sedan hoppas jag att Ramona Ivener inte fastnar i det här facket, för hon kan så mycket mer. Jag väntar på Den Stora Romanen, med utrymme för utmejslade, intressanta karaktärer och en intrig som går bortom det rena våldet och den rätt banala ondskan. Ramona vet vad jag menar.

Peter Olausson
Wermlandiana 2024:3

Johansson, Karina, Pensionatet. Bokfabriken 2023. 300 s.

I den här pusseldeckaren är det de inblandade själva som löser gåtorna, vad polisen gör får läsarna veta mycket lite om. Platsen för brotten är ett anrikt pensionat utanför Sunne som i generationer drivs av släkten Vinder. Huvudpersonen Alexa i märkeskläder och högklackat har med framgång utvecklat rörelsen till ett pensionat i gammaldags stil där besökarna kan vila upp sig och delta i gemensamma aktiviteter. Hon beskrivs som en kreativ och duktig ledare men har svårt att hantera situationen när inte bara en utan två av de anställda mördas. Städerskorna Birgitta och Siv och trädgårdsmästaren Jimmy smyger omkring i kulisserna. Två försvunna katter ingår också i mysteriet. I persongalleriet ingår även Alexas utseendefixerade exmake Mats och hans kusin Robin som anlitas för snickeriarbeten. Robin i gammaldags hängselbyxor och gubbkeps är Mats motsats, och på samma sätt är Alexas bästis Mickan hennes motsats. Mickan är visserligen också en framgångsrik entreprenör med egen budfirma men intresset för utseendet begränsas till nedhasade byxor, tatueringar och sönderblekt hår.

Karina Johansson är född och uppvuxen i Sunne och Pensionatet är hennes åttonde bok. Det är den första fristående delen i en ny serie där vi får följa familjen Vinder. Det är en lättsam och underhållande mysdeckare med en oväntad upplösning. En släktkonflikt tre generationer tillbaka i tiden ligger och pyr i bakgrunden som det blir spännande att följa i kommande böcker, som dock skulle bli än mer läsvärda med en fördjupning av karaktärerna och miljön.

Margareta Lilja-Svensson

Wermlandiana 2023:3
 

Johansson, Sandra, Hockeytjejerna. Mysteriet med hockeyklubban. Visto förlag 2023. 48 s.

Sandra Johansson från Brunskog skrev om några hockeytjejer när hennes dotter saknade just sådan litteratur. Resultatet blev en bok som ovana läsare gärna tar till sig: kort och lagom spännande. Den har hårda pärmar så att den tål att läsas mer än en gång. Skildringen av personer och miljö är skriven av en person som kan det här med tjejhockey. Illustrationerna – gjorda av Sandra – efterliknar vad en tjej i läsarnas ålder hade kunnat rita.

Detta blir en bra presentbok till en ung hockeytjej och den kan också fungera för högläsning i skola eller på fritids.

Jan Ollars

Wermlandiana 2024:4

Jonasson, Enar, Erik Tolerud. Indelt soldat vid Toleruds rote Värmlands regement 1802 till 1823. Norlén & Slottner 2023. 247 s.

Sverige har levt i fred sedan 1814 – det senaste, och förhoppningsvis sista, kriget utspelade sig i gränstrakterna mellan Värmland och Hedmark och slutade med den närmare hundraåriga unionen mellan Sverige och Norge. I början av 1800-talet var dock militären sedan länge ett fast inslag på den svenska landsbygden genom de indelta knektarna i sina hundratusentals soldattorp. Det är med utgångspunkten från ett av dessa, Soldatlyckan i Östra Toleruds rote i Grava, som Enar Jonasson skrivit boken Erik Tolerud. Indelt soldat vid Toleruds rote Värmlands regemente 1802 till 1823. Han förklarar i förordet vad det handlar om: Berättelsen om Erik Tolerud är en roman men tider, platser och namn är verkliga. Arkiven har luckor som jag efter bästa förmåga har försökt att fylla igen med min egen kunskap och fantasi. En del händelser och människor har jag dessutom uppfunnit.”

Man skall alltså inte tro att man får en dokumentär skildring om soldatlivet i Värmland under Napoleonkrigens dramatiska era när man läser Jonasson. Det är dock en trevligt skriven berättelse som ger glimtar från hus, hem och familj och soldatens många gånger besvärliga kontakter med rotebönderna, som skulle stå för torpet. Erik Olofsson Tolerud är en verklig person, född i Eda 1776 som tillsammans med hustrun Christina tillträdde torpet i Grava år 1802. Efter några mer stillsamma år följde Eriks kommenderingar i fält till Pommern och därefter till norska gränsen i olika omgångar. Vi får också följa honom och hans kamrater på färden till Stockholm 1809, när befälhavaren över Västra armén, Georg Adlersparre, gjorde uppror mot kungen, liksom senare ner till Västergötland för att gräva det som med tiden skulle bli Göta kanal. Boken rymmer en del bataljscener, men författaren gräver inte särskilt djupt i de krigiska krumbukterna med böljande stridslinjer och vardagens elände, där döden tog sin gruvliga tribut på slagfälten eller genom grasserande sjukdomar. Erik Tolerud får vara med om en hel del, men framförallt han som en man som älskar sin hustru och sina barn och det fridfulla livet hemmavid.

Jonassons bok är sympatisk, om än inte påfallande spännande. Lidandet har fått kliva tillbaka till förmån för vardagsharmonin och på det sättet kan man nog kalla detta för en feel good-berättelse, annu dazumal. Författaren är väl påläst, men visst hade det lyft skildringen om vi fått en något mer vidlyftig skildring av källmaterialet – och av vilka slags luckor som han fyllt i, med ”egen kunskap och fantasi”.

Peter Olausson
Wermlandiana 2023:4
 

 Kadhammar, Peter, Maos hibiskus. Natur & Kultur 2023. 439 s.

I samhällsskildringen Maos Hibiskus av journalisten Peter Kadhammar från Säffle tas män och kvinnor av daga med ojämna mellanrum till synes utan anledning. Offren är undantagslöst skolade i 1960- och 70-talens vänsterrörelser och uppvuxna med ordförande Maos ”lilla röda”, i förekommande fall också med den stora och tveklöst lika röda. Men hur ska blomsterspråket i själva boktiteln förstås?

Jo, en tvättäkta hibiskus, med andra ord en fullblodig kinesisk ros, lär enligt pålitliga källor en rörd och erkännsam Mao Zedong ha skänkt till den berömda svenska läkaren Andrea Andreen i nära anslutning till Koreakriget (1950–53) med påföljd att växten av naturliga skäl snart hamnade på våra kärnsvenska breddgrader. En släkting till, eller snarare en inkarnation av, denna 1950-talshibiskus fann sig närmare 70 år senare, enligt Kadhammar, väl tillrätta högst upp i ett flervåningshus i Gamla stan.

När så den väldiga hibiskuskrukan plötsligt faller, eller precisare uttryckt bringas att falla i ett obevakat ögonblick, visar den sig fungera som ett överdådigt mordvapen. På den vägen traskar förövarna sedan vidare och decimerar systematiskt skaran av övervintrade maoister i vår kungliga huvudstad.

Den innehållsrika hibiskusberättelsen må ha vissa brister, men förtjänsterna är mångdubbelt flera. Jag återkommer till dem om ett par sekunder men vill först uppmärksamma läsarna på den gemensamma nämnaren mellan Peter Kadhammar och den 6,5 år äldre närkingen Håkan Nesser.

Skuggorna och regnet (Bonniers 2004) har ett matematiskt grundackord och är den Nesserbok som, i hård konkurrens, gjort störst intryck på mig genom åren. Dock innehåller den åtskilliga sakfel och rena oegentligheter. Bland annat heter det att såväl 91 som 169 är primtal och att ”kvadratroten ur talet 36 är lika med plus minus 6”, vilket allt är fullständigt horribelt. Men till bilden hör, råkar jag veta efter att ha brevväxlat med författaren, att grodorna är medvetet tillyxade och avsiktligt insmugglade. Tydligen roade det Nesser att testa herrar och damer recensenters numeriska allmänbildning.

I Kadhammars hibiskusparabel repriseras förfarandet. På sid. 37, 65 och 91 får man i tur och oordning besked om att den 23 april 1971, den 23 oktober 1972 och den 5 december 1975 inföll på en onsdag, en fredag resp. en tisdag. Händelsevis är det fel rakt igenom. Fredag, måndag och återigen fredag ska det vara. Men även här är ’klavertrampen’ avsiktliga. Det är av idel goda skäl som Peter K manipulerar sina datumangivelser. Dessvärre medger inte utrymmet att jag förklarar varför.

Men givetvis är det inte försåtliga och lömska datumrapporter som gör Maos Hibiskus till en väsentlig och dagsaktuell text utan något helt annat, nämligen Kadhammars intima förtrogenhet med det forna Sovjetunionen och det nutida Ryssland, Jeltsin- och Putindecennierna inte minst. Det är en logisk följd av hans ungdomsengagemang i den maoistiska väckelserörelsen för ca 50 år sedan. Han kan ge exakta besked om vad säkerhetstjänsterna i österled – oavsett om de kallar sig Tjekan, NKVD, MGB, KGB eller (som i dag) FSB – är kapabla till. För sådan kunskap bör man ha respekt.

Fackböcker i all ära. Men allt som oftast är det i skönlitteraturen som de djupare sanningarna kommer oss till mötes och den bistra verkligheten tydliggörs.

Mats Parner
Wermlandiana 2023:3
 

Kvarnström, Hans, Droppar ur ett liv i rörelse. Svenska kyrkan i Karlstads stift 2023. 58 onumrerade s.

Det finns många “kristendomar”. Sannolikt nästan lika många som det finns anhängare. Adderas dessutom alla tidigare generationer blir antalet versioner fascinerande oöverskådligt. Det ligger i sakens natur att det som ligger en människa nära hjärtat får en personlig utformning kompletterat med kollektiva riter. För prästen Hans Kvarnström är måleriet, dansrörelsen, färgerna och poesin centrala uttrycksformer. Inte för att uttrycka lärosatser och åsikter utan för att ge uttryck för sin livsglädje och nyfikenhet. Gud utgör en självklar men ord- och formlös fond till hans skapande. Han börjar varje dag med kontemplation, havregrynsgröt, bön och att måla en ”dagdroppe” präglad av rörelse, möte och samspel. Det är färgglada och underfundiga små konstverk. Där är löven som vågar släppa taget och singlar i skönhet mot marken. Där visualiseras mognad som frön som dansar i osäkerheten. Varje sida utgörs av en ”dagdroppe” åtföljd av en reflexion. Det är alltså inte bok man sträckläser. Snarare är det ett slags konstutställning där man i sakta mak flanerar mellan sidorna och stannar till där man känner sig berörd.

Den läckra formgivningen står Artia Design för.

Inge Bredin
Wermlandiana 2024:2
 

Larsson Anne-Mari, Mormor Viola på Dunderberget. Visto förlag 2023.

Anne-Mari Larsson har skrivit en bilderbok för barn på 3–6 år. Vi får följa med Jejja på hennes äventyr när hon hälsar på hos sin mormor Viola på Dunderberget.

Mormors stuga ligger djupt inne i den värmländska skogen och där händer det mystiska saker. För att inte tala om mormor själv och hennes grannar som alla verkar ha märkliga förmågor.

Författaren som både skrivit och illustrerat boken hoppas att den ska inspirera läsaren att använda sin fantasi. Och fantasifullt är det. Under en kantarelljakt går Jejja vilse och träffar både skogstroll och en häxa (eller om det är mormor, för häxan är väldigt lik henne).

Förutom skogsäventyret får vi stifta bekantskap med huggormen Kurt och ta del av andra upplevelser i och runt stugan.

Boken är rik på påhittiga händelser men det står inte så mycket om hur Jejja känner inför allt det hon upplever.

Vill du följa med på fler äventyr med Jejja hos sin mormor så finns nu även en fortsättning också: Jejja på nya äventyr på Dunderberget.

Mirja Berggren

Wermlandiana 2024:4

Larsson, Björn, Luröskärgårdens bebodda öar och Djurö. Från förr till nutid. Eget förlag 2023. 144 s. Beställes från författaren: bjornlarsson.gapert@gmail.com eller 0703270471.

Värmland är ett mångfaldens landskap. Många förknippar provinsen med skog, sjöar och småskalig jordbruksbygd. Men här finns också ytterskärgård i ett innanhav, där livet mer liknat det som levts i andra skärgårdsområden i t.ex. Bohuslän, Östergötland eller Stockholms skärgård.

Till Eskilsäters socken på Värmlandsnäs sydligaste del hör en skärgård som fått sitt namn av den största ön, Lurö. Här har man livnärt sig på fiske och skärgårdsjordbruk, men också av t.ex. tegeltillverkning och sjöfart. Här finns också andra öar som Vingsön, Kalvön, Stora Klubben, Klövön, Aspholmen, Gunnarsholmen, Vithall, Hökön, Ärnön, Trädgårdsholmen och Lilla Sunnervass som alla varit bebodda. På några av öarna finns bebyggelsen kvar.

Inte så långt från Lurö, på andra sidan gränsen till landskapet Västergötland och Mariestads kommun, ligger Djurö, idag nationalpark.

Om dessa öar och människorna som bott där har Björn Larsson, med personliga kopplingar till Hökön och Djurö skrivit en bok, där han samlat mycket information och ett stort antal bilder av människorna och deras liv. Det finns flera böcker sedan tidigare om Lurö, men denna fokuserar särskilt på befolkningen förr och nu.

Texten kan ibland vara lite tung att ta sig igenom med många datumangivelser som detta exempel (sid 9): ”1825 01 11 sonen Erik, År 1840 05 20 dör Erik Torbjörnsson av ålderdom 69 år gammal och hustrun Sara Börjesson dör 1835 03 07 av håll och styng 54 år gammal”.

I detta fall hade tydligare familjetabeller varit att föredra. Men här finns mycket information att utvinna för den intresserade. En del av skärgårdsborna har antagit klingande släktnamn som Lurén, Örnvald, Ottersten och Freudendahl.

En fin berättelse om skärgårdshustrun Lovisa Persdotter på Vingsön finns också med i boken.

Bokens största värde ligger i de många (ca 350!) bilder som boken är illustrerad med, alla med informativa bildtexter. Här får vi följa skärgårdsfolket i både vardag och fest, i färg och svartvitt. Många bilder är från båtar, fyrar och fiske.

Anders Falk har givit boken en tilltalande grafisk form. Trots att boken har ett relativt enkelt tryck är bildåtergivningen mycket god.

Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2023:4
 

 Lerin. Lars, Lofoten. Albert Bonniers Förlag 2023. 296 s.

Snötäckta klippor, is och ett nedslag bland fiskebåtarna i Svolvær. Lofoten står det i versaler på det vackra bokomslaget. Bokstäverna har lånat sin färg från det röda mesansegel som skär in i bilden. Lofoten heter alltså Lars Lerins senaste bok. Den har redan ett par månader på nacken. Säkerligen låg den under åtskilliga julgranar, en bastant julklapp på 296 sidor. Det är med besked som Lars Lerin återvänder till Lofoten, så här över 30 år efter att han bröt upp.

Det är en plats som han saknar, det slår han fast redan på sidan sju. Där får vi veta vad han längtar efter, det som gör Lofoten till en så unik plats.

Efter de senaste årens barnböcker har Lerin alltså återvänt till en form som man känner igen från tidigare. Akvareller samsas med skisser, ibland tillsammans med korta texter, ofta helt fristående. Som läsare förstår man ändå vad det handlar om. Bilderna förklarar också hur Lars Lerin kan sakna vintrarna, veckor då solen aldrig visar sig över horisonten – men mer eller mindre färgar himlen i oräkneliga nyanser. I texterna tar Lerin ibland hjälp av andra skildrare, som Pelle Molin och Per Olof Sundman. Alla har de fascinerats av Lofoten.

De skräniga fiskmåsarna har sin plats, de kämpar mot vinden eller samlas i hundratal över fiskhallarna. Här kan vi nästan känna dofterna, när Lerin tar oss med in bland berg av filéer och golv som blänker av spolvatten.

Ibland glimtar det till. Den som sträckläser boken får plötsligt veta något om Lerins ankomst till Lofoten, i februari 1978, tillsammans med målarkamrat KG från Bjälverud, På samma vis kastar Lerin oss på sidan 79 in i kartboken. Där, som en rad smala landremsor, ligger alltså Lofoten, på en plats där varm golfström möter sibirisk kyla. Våldsamma sammanstötningar mellan luftmassorna skapar en dramatisk väderlek. Lika tvära är kasten i boken. Lerin lotsar oss mellan grå vinterdagar till ”snösmälta och lövsprickning”, från gatorna i Svolvær till fiskeboden högt över fjorden.

I popularitet är det få som kan mäta sig med Lars Lerin. Lägger man sedan samman Lerin, Lofoten och pågående TV-serie så förstår vi att detta är en bok som kommer att uppskattas av många.

Claes Åkerblom
Wermlandiana 2024:1
 

Lerin, Lars, Pojkarna på sommarön. Bonnier Carlsen 2023. 87 s.

Konstnären Lars Lerin återkommer nu som barnboksförfattare med ytterligare en bilderbok om bröderna Rafael och Gabriel. Deras familj har sen några år ett sommarhus på Fläskö, en västkustö inte långt från Fjällbacka, där de tillbringar några långa semesterveckor varje sommar. Miljön är bekant för Lerin. I Fjällbacka bodde Lars Lerins mormor och här har han tillbringat många sommarveckor tillsammans med sin syster. Det gör det möjligt för honom att blicka bakåt, för som han skriver, är pappa Lars ”ständigt på jakt efter den tid som flytt” samtidigt som han är en aktiv sommarboende på ön.

Resan från Värmland är, enligt pojkarnas uppfattning, lång men går ändå fort eftersom de under resans gång ägnar sig åt att räkna kor och husbilar och slå vad om vem som ser havet allra först. Väl framme ägnas sommardagarna åt vattenlek, fiske och båtturer. Och i likhet med många andra sommarbarn på västkusten samlar pojkarna på snäckor. De lär sig också namnen på en hel mängd av dem. Några av dem är sumpdammsnäckor, knottriga kronsnäckor nakensnäckor, posthornssnäckor och pärlemorsnäckor. Många andra små havsdjur skymtar också förbi, både i text och bild. Där finns ”havstulpaner i tusental”. Genom skildringen i ord och bild av bröderna Rafael och Gabriels upptäckarlust och vetgirighet framkallas hos läsaren en närhet, kanske rentav en kärlek till naturen.

När sommaren lider mot sitt slut blir det oundvikligen dags att packa ihop och stänga till sommarhuset för vintern och säga ett lite vemodigt hej då. Gabriel tänker på hur mycket han har att berätta för kompisarna där hemma. Och på barns vis är han stolt och gläds över att få berätta för alla där hemma i Värmland att han lärt sig simma.

Lars Lerin har skapat en ömsint hyllning till den bohuslänska västkusten med sina förnämliga bilder som korresponderar med hans eleganta poetiska text. Jag hoppas att många barn får möjlighet att ta del av denna berättelse och uppamma en längtan efter att upptäcka och lära känna västkustens magi.

Margaretha Ullström
Wermlandiana 2023:3

Lidén, Gunnar, Hållplatser. BoD 2023. 278 s.

Prästen, författaren, konstnären, musikern, sångaren, designern och fotografen, renässansmänniskan Gunnar Lidén skulle man nästan kunna säga, är mycket produktiv både som konstnär och författare och har sedan 2007 gett ut sjutton böcker, fyra tillsammans med hustrun Kicki.

I oktober kommer han nu med sin tredje bok i år Hållplatser.

Gunnar Lidén är skicklig att fånga ögonblicket i några få streck och korta underfundiga texter i sin alldeles egna speciella stil. Så också i Hållplatser med intryck och minnen i kraftfulla blyertsteckningar gjorda under 2022 och 2023 och korta kärnfulla texter som innehåller både humor, allvar och livsvisdom. Hållplatserna är från Värmland, Bohuslän, Öland, Härjedalen och Skåne och ritblocket har också följt med till Grekland där Gunnars sex år som kyrkoherde i Svenska kyrkan i Aten satt spår i både diktning och synsätt.

Det är som vanligt ett nöje att läsa Gunnars korta men alltid tänkvärda betraktelser ackompanjerade av hans uttrycksfulla, oftast befolkade teckningar.

Mycket aktuell nu i bokfestivaltider är dikten ”Böcker”.

Böcker

Orden väger tungt som bly

när vi bär in våra böcker

till borden där vi dukar upp

våra dignande bokstavsmåltider.

En liten kärra kan behövas

när vi irrar omkring i mässhallen

och hälsar på gamla och nya vänner

som är fulla av välskrivna berättelser.

Vi hoppas att besökarna ska hitta

våra svarta ordflöden på vitt papper

där våra tankar vill befria läsarna

innan de fastnar i karamellskålen.

Lena Sewall
Wermlandiana 2023:4

Lidén, Gunnar, Under färgens yta, BoD 2023. 65 s

Gunnar Lidén är något av en modern renässansmänniska. Han prästvigdes 1979 och har arbetat som präst i Arvika, Mangskog, Karlstad, Alster samt i sex år i Svenska Kyrkan i Grekland med Aten som bas. Han är också författare, konstnär, designer, fotograf, musiker och sångare samt medlem i Sveriges författarförbund, Värmlands författarsällskap, Svenska tecknare och Värmlands konstnärsförbund, där han för övrigt också under en period var ordförande.

Som författare är han mycket produktiv och har sedan 2007 utkommit med 15 böcker, både prosa och lyrik, 4 i samarbete med hustrun Christina, samtliga illustrerade med egna teckningar och ibland också med målningar och foton. Flertalet har recenserats i Wermlandiana och Gunnar och hans texter och bilder har fått lovord som: ”en mästare i att skriva i det lilla formatet”, ”små tänkvärda betraktelser om allt mellan himmel och jord”, ”här finns många små pärlor att njuta av”, ”härliga och underfundiga dikter av Gunnar i hans alldeles speciella stil”, ”Som författare är han skicklig att fånga ögonblicket i några få ord och man återvänder gärna till hans små underfundiga texter”, ”en underbar tecknare som fångar ögonblick, stämningar med några få streck”.

Allt detta kan sägas också om Under färgens yta som innehåller tänkvärda texter eller dikter, som alla ryms på en sida, denna gång med kanske mer allvar, vemod och eftertanke än tidigare, sammanställda med poetiska abstrakta målningar och landskap i färg. Författarens förhoppning är att mötet mellan bild och ord ska öppna upp en berättelse så att läsaren och betraktaren kan gå in och finna sitt eget landskap. En mycket läsvärd och vacker skrift.

Lena Sewall
Wermlandiana 2023:3

Lidén, Gunnar, Uppströms. Dikter och målningar. BoD 2023. 131 s.

Som framgår av föregående recension är Gunnar Lidén en produktiv författare. I årets andra bok Uppströms gör han en resa i ord och bild längs Klarälven från vattnen kring Vänersborg upp mot Lurö i Vänerns mitt, förbi Karlstads delta, längs älven norrut genom Norge till fostervattnet i myrmarkerna kring sjön Rogen i Härjedalen, där den långa Klarälven tar sin början. Det är ingen rak färd. Den är som livet självt med krokar och vindlingar hit och dit, förklarar dörfattaren.
Uppströms är också en livsresa baklänges i tiden, där Gunnar Lidén söker sitt eget livs ursprung och barndom. ”Kanske är det så att vi förstår livet bättre, när vi färdas motströms”, funderar han. ”

”Den inre resan uppströms går baklänges genom livet, till var och hur det hela började. Vi behöver minnas för att hoppas. Vi ser bakåt för att hämta hem framtiden. Då och sedan hänger samman. Människor gör som laxen och ålen, simmar uppströms för att finna mening i livet.”

Ett tjugotal orter längs Klarälven har inspirerat Gunnar till lite drygt hundra dikter i hans alldeles speciella stil med både humor, allvar och livsvisdom. Det är tänkvärda och underfundiga dikter som också är försedda med en hel del mycket konkreta fakta om människor och händelser i såväl nutid som långt tillbaka i tiden. Jag skulle gärna återge en hel rad dikter men Karlstadsbo som jag är väljer jag dikten Karlstad.

Karlstad
 

När Klarälven möter Vänern stannar hon till i Karlstad.

Där tvekan hon långsamt i det stora förgrenade delta

som gör staden till ett litet Venedig i Värmland.

Båtbussar trafikerar kanaler och vikar om sommaren.

Älven drar ner sand från skogskanterna i norr,

och drar till sig nybyggare som lämnat glesbygden.

Runt hundratusen bor i residensstaden utan trängsel.

Universitet och sjukhus växer och kvalitetssäkras.

Det vita operahuset sätter modigt upp premiärer

som drar publik från hela Norden till kulturen i väst.

Färjestad spelar elithockey i Löfbergs arena,

värmländska travhästar tävlar tvärsöver vägen.

Som gammal handelsplats hette staden Tingvalla

tills kung Karl IX gjorde samhället till stad.

Gustaf Fröding står staty med bok i hand vid torget

inte långt från den glada servitrisen Sola i Kallsta.

Varje plats har dessutom försetts med en alldeles underbar målning, en för var och en av de orter Gunnar Lidén gästar längs älven. Målningar som för övrigt ställdes ut i juni hos Galleri Mats Bergman i Karlstad.

Många, för att inte säga de flesta, värmlänningar lär hitta guldkorn i denna mycket läsvärda och vackra bok. Är det något jag skulle önska är att den var försedd med hårda pärmar men det tänker jag själv åtgärda men hjälp av bokbindaren Olof A Myrin för än så länge har vi tack och lov en bokbindare i Karlstad!

Lena Sewall
Wermlandiana 2023:3
 

Lindgren, KG, Augustsson, Lisbeth, Jordan, Lena, Fädernas kyrkor vid Älgåns strand. En studie i Älgå kyrkors historia. Älgå kyrkliga forskargrupp 2023. 159 s.

Den här boken öppnade jag med ganska höga förväntningar. Älgå kyrka är en intressant och tidstypisk 1700-talskyrka i en intressant och välbevarad kulturmiljö. 1926 fyllde kyrkan 200 år och då utkom en historik skriven av den tidens flitigaste värmländske lokalhistoriker, Linus Brodin.

Den här boken har fått Leif Holgerssons fina akvarell som målades till boken Kyrkor i Karlstads stift, utgiven 2001, som omslagsbild. Boken är i ett behändigt format och inbunden med talrika illustrationer i färg.

Men en viktig fråga kring en bok är – vem är den skriven för och varför? Den frågan känner jag inte att jag får något riktigt svar på. Det är också inte riktigt tydligt vad boken helt handlar om. För av bokens 159 sidor ägnas ungefär 15 sidor åt kyrkans historia. Ungefär lika många sidor ägnas åt kyrklig personhistoria – präster, klockare, kyrkvärdar och andra.

Då har vi ca 130 sidor kvar – och här är innehållet svårare att beskriva. Det handlar om sockennamnet, pilgrimer, gårdar i socknen, läraren och forskaren Arvid Ernvik, medeltida händelser, pilgrimer igen…. En del, men långt ifrån allt, kan ses ha ett kyrkotema.

I förordet säger sig författarna – de är tre men det är troligen KG Lindgren som skrivit mest – så är det den medeltida historien som intresserat mest. Problemet är att det inte är möjligt att skriva historia utan källor. Och källorna är inte särskilt många kring värmländsk medeltid. Det finns ett fåtal dokument, arkeologiskt material, sägner som dock inte nedtecknats förrän flera hundra år senare. Sedan finns det indicier som kan inbjuda att åtminstone dra försiktiga slutsatser.

Här blir det mycket mer än försiktiga slutsatser. Det blir spekulation. Thorger har existerat, men vi kan inte veta särskilt mycket om honom. Pilgrimer och pilgrimsleder har funnits – men medeltidskällorna tiger i stort sett om dem. Att det fanns en medeltida kyrka av trä före den nuvarande – men i boken ägnas mycket diskussioner åt att det funnits två olika träkyrkor.

Vad gäller den senare kyrkohistorien så refereras Brodins uppgifter en del – men det finns så oerhört mycket mer att utforska från 1700-talet och framåt, när det verkligen finns ett omfattande källmaterial att bearbeta. Men det verkar som det genomförts knappt någon ny forskning i t.ex. sockenstämmo- och kyrkorådsprotokoll. Uppgifterna om kyrkvärdar och klockare/kantorer efter Brodin 1926 verkar helt vara tagna från minnesbilder och inte från protokoll.

Ett namn som Isak Schullström, som är konstnären bakom kyrkans altaruppsats i ”bondbarock” finns inte med i namnindex. Inga försök görs att skildra t.ex. församlingslivet under 1900-talet.

Så – det finns mer att utforska om Älgå. Tyvärr ger inte den här boken så många fler svar.

Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2023:2
 

Låås Torgny, Yxtjärn. Historien om en skogsfinsk by i östra Värmland. BoD 2023. 120 s.

Torgny Låås har skrivit ett antal böcker. Det handlar ofta om torparliv i östra Värmland, närmare bestämt i Finnmarkerna, i gränstrakterna mot Västmanland och Dalarna. Just där ligger hemmanet Yxtjärn i Gåsborns socken. En ”skogsfinsk by” står det i undertiteln och därmed förstår vi hur det gick till när området koloniserades. I sin bok tar Torgny Låås (med rötter i Yxtjärn) läsaren med till 1600-talet och den finske nybyggaren Philippus. Med hjälp av arkivhandlingar har han kartlagt bosättningen och hur de olika torpen växte fram. Ofta dyker bosättarna upp i domstolsprotokoll. Det kan handla om småsaker som ”uteblivna skjutsfärder, men tack vare protokollen får vi namn på dem. År för år arbetar han sig framåt i historien. Tidvis avlöser arvstvisterna varandra – men så på 1700-talet hettar det till. Torparna i Yxtjärn var inte ensamma om att förlora äganderätten till de marker som de brukat i generationer. Med brukens framväxt blev skogarna alltmer åtråvärda. I Yxtjärn var det och Sebastian Grave som trängde sig på, men även Geijer fanns med i bilden. Torgny Låås beskriver hur brukspatronerna ofta hade som strategi att uppmuntra torparna till att öka sin skuldsättning – för att senare kräva torparna på betalning. Följden blev att dessa ofta fick lämna ifrån sig äganderätten och fortsätta som arrendatorer. På så vis byggde Grave och hans

ättlingar upp sina domäner. Vi får följa torparna in i modern tid, för att på 1900-talet se det som gällde på så många håll i Värmland – att torpstugorna blev bostäder åt de många skogshuggarna, eller torpare som på vintrarna arbetade i skogen. Ofta hette arbetsgivaren Billerud eller Uddeholm. Några av torpen i Yxtjärn finns kvar. Idag är de sommarbostäder.

Claes Åkerblom
Wermlandiana 2024:1  


Lövestam, Sara, Allomorferna. Ill.: Marcus-Gunnar Pettersson. Lilla Piratförlaget 2023. 187 s.

Sara Lövestam är författare och språkkrönikör. Hon har skrivit böcker som Handbok för språkpoliser och de humoristiska grammatikfördjupningarna Grejen med verb, Grejen med substantiv och pronomen, Grejen med ordföljd.

Nu har hon hittat på att vända sig till barn med det nördigaste grammatikbegrepp hon kunnat hitta: Allomorferna! Språkets minsta betydelsebärande beståndsdelar, t ex or och ar som läggs till ett morfem (ordstam) för att markera plural.

I ett efterord, riktat till vuxna, konstaterar hon att ”det är nästan ingen som vet något om allomorfer”. Och därför kan hon och illustratören Marcus-Gunnar Pettersson (från Rackstad) låta Or och Ar bo och prata och se ut precis hur som helst. Bo i en tall utanför febersjuka Bojans fönster t ex, vara små, blå och rufsiga. Och i klorna på en ordklassberoende kråka.

Roliga bilder som gärna kunde varit fler!

Texten är också rolig, även om jag har lite svårt att se målgruppen för mig. En högläsare med grammatikintresse kan kanske skapa en stund av gemenskap med sin öppensinnade 6–9-åring. Men Allomorferna är inte en bok för alla!

Hervor Svenonius
Wermlandiana 2023:3

Maja Fjæstad. Att se på världen med konstnärsögon. Red.: Hannes Trygg, Maria Hellstadius Wiberg & Anneli Strömberg. Författare: Per Faxneld, Johan Knutsson, Kerstin Lind, Patrik Steorn, Hannes Trygg, Maria Hellstadius Wiberg. Votum Förlag, Karlstad, 2023. 121 s.

Maja Fjæstad. Att se världen med konstnärsögon ges ut i samarbete med Rackstadsmuseet i samband med jubileumsutställning om Maja Fjæstad, med anledning av att det 2023 är 150 år sedan hon föddes i skånska Hörby.

Formgivningen gör att vi i innehållsförteckningen får en vägledning till hur vi kan orientera oss i boken. Maria Hellstadius Wiberg står för merparten av kapitlen och har fokus på Maja Fjæstads konstnärskap. I bokens layout sammanbinds hennes kapitel genom att sidorna har en vit inramning och i bokens innehållsförteckning står de till vänster om sidangivelsen, medan de övriga författarnas kapitel står till höger och dessa kapitel har en blågrå inramning. Därefter följer två uppslag med en tidsaxel över viktiga händelser i konstnärinnans liv, vilket är till stor hjälp när man läser de olika författarnas tematiska kapitel. Johan Sjödelius står för bokens formgivning och har låtit Maja Fjæstads eget formspråk prägla layouten. Det rika bildmaterialet utgörs av fotografier från olika miljöer, skisser och färdiga konstverk och är en viktig del i presentationen av Maja Fjæstads konstnärskap.

Johan Knutsson belyser hur man kan se influenser från Arts & Crafts rörelsen hos Rackstadskolonin. Maja Fjæstad framstår som en drivande och central gestalt, där hennes kunskap både inom konst och hantverk användes för att skapa goda förutsättningar även för andra, som t.ex i grundandet av kooperativet Arvika Konsthantverk.

Per Faxeneld behandlar i ”Teosofin och den svenska sekelskifteskonsten” hur det svenska kulturlivet i början av 1900-talet påverkas av de teosofiska strömningarna. Ett fotografi av det Teosofiska sällskapet, Arvika sektionen, finns med i kapitlet och där ser man både Maja och Gustav Fjæstad i gruppen av deltagare.

I kapitlet ”Samarbete med Konstslöjdanstalten i Lund” berättar Kerstin Lind om Maja Fjæstads nära kontakt med familjen Karlin och verksamheten vid Kulturhistoriska föreningen – Kulturen i Lund. Hon blir 1898 erbjuden tjänsten som föreståndare för Konstslöjdsanstalten, men hon väljer att gifta sig med Gustav Fjæstad och flyttar till Oppstuhage. Konstslöjdsanstalten i Lund var pionjärer inom konstindustriell verksamhet. Vad hade hänt om Maja valt att flytta tillbaks till Skåne och tackat ja till föreståndartjänsten?

Men hon gjorde sitt val och flyttade till Värmland och i Hannes Tryggs kapitel ”Gemensamma strävanden” beskrivs hur Maja Fjæstad arbetade för ett bättre och vackrare samhälle som en möjlighet för alla. Hon fick många gånger sätta det personliga strävandet åt sidan för att uppnå ett högre mål, en konstnär med ett samhällsengagemang och en lyhördhet för tidens stora frågor.

Monica Furu
Wermlandiana 2023:4
 

Matarvets trådar. Från antik fisksås till svenskt fredagsmys. Red.: Jenny Högström Berntson & Pernilla Schedin. Carlsson Bokförlag 2023. 337 s.
Häromdagen fick jag en mycket intressant bok i mitt knä. En bok som redan vid en första bläddring fängslade mig. Uppdraget var att recensera det värmlandsanknutna kapitlet ”Ost, getter, landskap och hållbar utveckling”. Genast insåg jag att jag behövde läsa hela boken för att sätta in kapitlet i sitt sammanhang. Värmlandskapitlet är skrivet av Hilde Rigmor Amundsen, Margareta Dahlström. Sigrid Josefsson, Marius Kjönsberg och Eva Svensson.

Boken väver samman kapitlen, vrider och vänder på spännande infallsvinklar från olika tidsepoker. Vi har en hel del att lära av våra förfäder, kunskap som många har tappat bort då vi under lång tid har haft möjlighet att låta ”lusten och längtan” styra våra matval. Kultur, traditioner och matminnen genomsyrar texterna tillsammans med återkommande och högaktuella frågor, såsom miljöfrågor och livsmedelsförsörjning. Från romartiden och framåt, till nutid och framtid.

Det värmlandsanknutna kapitlet ”Ost, getter, landskap och hållbar utveckling” är ett inlägg i dagens debatt kring miljö, öppna landskap och förrådshushållning i närproduktion. Gethållning anses ha potential att utveckla det biokulturella arvet. Men det är ett hårt arbete, med komplexa regelverk, att driva en getgård. Samtidigt är det en livsstil med positiva värden. Geten sågs förr som en ”fattig mans ko”. Två småskaliga gårdar i gränslandskapet Värmland och norska Hedmark undersöks i boken. Gårdarna använder sig av ny teknik i kombination med gamla sätrar och fäbodar. Gårdsbrukarna vill i första hand inte se sig som traditionsbärare utan mer som innovatörer. I bokens efterord diskuteras om Sverige är landet utan matkultur? Vår nationella självbild har det senaste århundradet genomsyrats av viljan av att ligga i framkant och vara ett modernt land. Vi har varit nyfikna på det nya och främmande, samtidigt haft en ovilja (?) att se det kulturspecifika arvet hos oss själva. Här refereras till kapitlet om getterna, ost och landskap. Getternas ställning som ”fattigmanskor” försvann när välståndet på landsbygden ökade. De sydeuropeiska charkprodukterna har öppnat vårt medvetande om inhemska produkter och förrådskultur. Frågan om hur och var mat produceras är högaktuell. Marknader och REKO-ringar (en lokal direkthandel som för samman småskaliga producenter och konsumenter) är en arena för getgårdarna. I kapitlet funderas över hur kunskap kring matens väg till våra bord ska nå oss konsumenter, för att vi ska kunna göra medvetna val. Fler utbildningsinsatser och annan kommunikation till olika målgrupper föreslås. Kanske kan skolans hem- och konsumentkunskapsundervisning bidra till att minska kunskapsluckorna, frågar sig kapitelförfattarna. Hem- och konsumentkunskap är grundskolans minsta, men ack så livsviktiga, ämne med endast 118 veckotimmar till förfogande under 9 år. Studieförbund, andra intresseorganisationer och nätverk kan också bidra med kunskapsspridning. Det finns i Sverige ett 40-tal olika akademier som verkar för kännedom om matkulturer, ibland kring specifika livsmedel. Allt fler konsumenter är medvetna om miljöaspekter och livsmedelsproduktion, de vill veta ursprunget på den mat de köper. Våra nordiska länder har, från att ha varit gastronomiska u-länder, placerat sig i världsklass. Många arkiv och museer runt om i Sverige förvaltar matkulturens berättelser. Även influencern, med hundratusentals följare, ses som en möjlig kunskapshöjare. Här vill jag som mångårig hushållslärare, folkhälsovetare och konsult inom kost- och näringsfrågor höja ett varningens finger. Det gäller att se till helheten och hålla sig till vetenskap och beprövad erfarenhet, att vara källkritisk.

Bokens olika delar och teman bildar med sina trådar en väv av: Mat från sjö och land. Matarv, trender och turism. Minnen, identitet och förhållningssätt. Allt sammanfogat med internationella utblickar, mångkulturella matarv, historiska tillbakablickar och svensk utveckling genom generationer utifrån olika socioekonomiska samt geografiska förutsättningar. Både materiella och immateriella kulturarv. Genom att lära oss mer om historia och levande traditioner kan vi bli bättre på att hantera framtida utmaningar.

Jag läser hela boken med stort intresse och igenkänningsfaktor. Mycket av det som beskrivs har jag på olika sätt själv upplevt. Både genom mina föräldrar och generationerna före dem men också genom mitt egna yrkesval och intressen. En härlig och tankeväckande bok som jag varmt kan rekommendera!

Detta är den andra boken i en serie om mat och kulturarv. Jag blir nyfiken på att läsa den första. I efterordet öppnas det även för en fortsättning…

Karin Wistrand Kardemark
Wermlandiana 2024:2
 

Mattsson, Anders, Fotbollen i Karlstad. En resa under 100 år med fokus på Karlstad BK, Carlstad United och Karlstad Fotboll samt möten med Gunnar Nordahl och Sven-Göran Eriksson. Förlag Anders Mattsson 2023. 316 s.

En junikväll 1955 begav sig Anders Mattsson för första gången i livet till Tingvalla Idrottsplats för att se på fotboll exekverad av blåvitrandiga Karlstad BIK (KUBIK). Han lät sig tjusas och trollbindas: strålande sol, fräsch arena, mycket folk, god stämning och kulan i luften. Spelare som Paul Bark, Torsten ”Krona” Larsson och legendariske burväktaren Folke ”Råda” Svensson grep tag om hans båda hjärtkamrar, och på den vägen har det fortsatt. I kraft av ålder och visdom blev Anders M med tiden mångårig ledamot av Karlstad BK:s styrelse och en av Värmlandsfotbollens stora ledarprofiler.

Om sitt Tingvallabesök anno dazumal berättar Mattsson i inledningen till sitt mastodontverk Fotbollen i Karlstad åren 1923–2023. Det är en genuin och ambitiös studie – eller om man så vill en exemplarisk verksamhetsberättelse för triumviratet Karlstad BK (KBK), Carlstad United och nykomlingen IF Karlstad Fotboll med KUBIK (1935–63) och Karlstads FF (1949–63) som ett par av stickspåren. I boken namnges drygt 500 spelare och ledare. Foton och andra illustrationer uppgår om jag räknat rätt till 199 stycken.

Det är ett lika ångestladdat som pinsamt faktum att Karlstad aldrig haft ett lag i vårt lands högsta serie – Allsvenskan – och tillsammans med Karlskrona är rikets enda länshuvudstad, som aldrig nått översta trappsteget. Men enligt Mattsson var avancemanget till allsvenska finrummet ytterst nära våren 1948:

Då låg KUBIK på andra plats en poäng efter Örebro SK inför allra sista omgången i den ena av dåtidens två division II-serier. OM KUBIK segrade hemma mot Västerås IK, samtidigt som Örebro förlorade eller spelade oavgjort borta mot östgötska Sleipner, SÅ skulle Tingvalla IP bli allsvensk premiärarena framåt höstkanten. Med blott 15 minuter kvar av den ordinarie tiden ledde KUBIK med betryggande 4–1 mot gästerna från gurkornas stamort på jorden (vann sedermera med klara 4–2) medan de åttafotade från Norrköping tidigt gjort 1–0 på kex- och skomakarlirarna från Närke. Inför epilogen hade KUBIK då varit allsvenskt i mera än en timme. Men säg den glädje som varar för evigt: under den sista kvarten vände örebroarna på en femöring och triumferade med 3–1 efter två mål i absoluta slutskedet.

Också 1981 tycktes allsvenskan ligga inom räckhåll. Karlstad BK gick då fram som en ångvält inte minst tack vare två spets- och prestigevärvningar från England – Stuart Garnham och Tony McElvaney – men grus i maskineriet och skadeelände ledde till att förhoppningarna kom på skam.

Anders M ägnar de sista 60 sidorna i sitt underhållande och välskrivna opus åt IF Karlstad Fotboll, som föddes (2020) då KBK och Carlstad United på de flestas begäran slog sina division I-påsar ihop. Det har börjat utmärkt – för damlaget – som på tre säsonger avancerat från division IV Värmland till division II Västra Svealand. Desto trögare har föret i portgången varit för herrarna: sportchefen Svennis Eriksson insjuknade, den allsvenskt meriterade Johan Bertilsson drog korsbandet, och på tränarfronten har det för jämnan blåst styv kuling. Men jag tror på en topplacering 2024 – liksom för uppstickarna i FBK.

Samtidigt betvivlar jag att Karlstad får ett allsvenskt fotbollslag under min tid på jorden.

Mats Parner
Wermlandiana 2024:1

Meyer von Bremen, Ann-Helen & Rundgren, Gunnar, Det levande. Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan. Ordfront 2023. 326 s.

Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgrens bok Det levande. Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan utkom 2023 på Ordfronts förlag. Båda författarna har värmlandsanknytning. Tidigare har de tillsammans bland annat gett ut den hyllade boken Kornas planet (2020).

Boken Det levande är en imponerande framställning. I 27 essäer, som kan läsas fristående men där varje essä vinner på att läsas tillsammans med övriga, visar författarna på en djup kunskap om människans relation till naturen, och naturens relation till människan och hur detta är ett sömlöst flöde som påverkar vårt vardagsliv. Boken är faktarik, analytisk och förankrad i det nuvarande kunskapsläget inom aktuell vetenskap. Den bjuder på intressanta filosofiska och politiska resonemang. Det sker till exempel i avsnittet ”13. Lekplats eller arbetsplats?” som bland annat berör laxfisket i Vänern. Det inleds med ett resonemang om användningen av begreppet vildmark: ”I Sverige är det sällan någon som säger att den ska tillbringa semestern eller helgen i vildmarken. I stället pratar man om ’naturen’, ’skogen’, ’skärgården’, ’fjällen’ eller någon särskild plats som man tänker bege sig till, men rent kommersiellt verkar vildmarken ändå vara mycket gångbar” (s.123). Då handlar det bland annat om att sälja prylar och överlevnadskitt. Om något vardagligt paketeras som ett event så får det en helt annan status, en vanlig fisketur förvandlas med ordets kraft till en storslagen upplevelse, just ett event. Och författarna beskriver den egna upplevelsen av ett dylikt event, en laxfisketur på Vänern. De gör inte mycket själva under denna tur, det mesta står arrangören för. Men läsaren får på köpet en intressant inblick i laxbeståndet i Vänern.

Detta består av två av Europas ”mycket fåtaliga stammar som tillbringar hela sitt liv i sötvatten” (s. 126). De två stammarna utgörs av lax från Gullspångsälven respektive Klarälven. Detta kombineras med en redovisning av hur samhället försöker bevara dessa två stammar vilket leder till ett resonemang om Vänern som fritidslandskap i kontrast till Vänern som arbetsplats och vad det innebär. Författarna avslutar essän med att konstatera: ”När det blir konflikt om naturresurserna är det lätt att inse att den yrkesmässiga användningen alltmer drar det kortare strået.”

Även i det följande avsnittet, ”14. Slaget om skogen” omnämns Värmland. Det handlar då om ”hyggena från Värmland och norrut” på 1970-talet då man skövlade skogen, och även ”planterade främmande trädslag som contortatall, gödslade skogen i stor skala och avverkade de kvarvarande naturskogarna i rask takt” (s. 134). Denna historiska återkoppling med till exempel flygbesprutningen av skogarna med hormoslyr, ett växtgift som dödade lövträd men inte gran och tall har, menar jag, betydelse. Människan har lätt för att glömma, och unga generationer har inte denna och liknande historiska minnen med sig i benmärgen.

Boken utmanar på detta sätt läsaren till att begrunda livets och naturens möjligheter.

Margaretha Ullström
Wermlandiana 2024:1
 

Mohlin, Peter, & Nyström, Peter, Den tysta fågeln. Norstedts 2023. 475 s.

De båda Petrarna Mohlin och Nyström har känt varann sen småskolan i Åmål och skrev sin första deckare ihop i tio-årsåldern. Nu har deras båda spänningsromaner om den svensk-amerikanske polisen John Adderley sålts i 200 000 exemplar i Sverige och till en lång rad länder och fått fina utmärkelser t ex Crime Time Award för Den andra systern.

Nu kommer del 3, som av (för mig) oklar anledning fått titeln Den tysta fågeln. Visserligen spelar en fågel en viktig roll för upptakten av gåtan: I ett fågelbo hittas en benbit som kan ha tillhört en för länge sedan försvunnen pojke i Grums. Han och hans tvillingbror försvann för 30 år sedan och i och med den lilla benbiten aktualiseras fallet och hamnar på John Adderleys cold-case-bord.

Utredningen av detta kalla fall får väl anses vara bokens huvudintrig, med stark konkurrens från sidospår som det om flyktingflickan som hållits gömd hos en familj i samma (fiktiva) bostadsområde i Grums, som pojkarna Brodin försvann ifrån. Och dessutom diverse familjekomplikationer bland småhusen. Och John Adderleys roll som vårdnadshavare för sin nioåriga föräldralösa brorsdotter. Och dessutom får han en del konflikter på jobbet, som inte har med hans hemlighetsfulla bakgrund som FBI-agent att göra.

Peter Mohlin och Peter Nyström skriver vartannat kapitel var, sammanlagt 91 kapitel! Men språkbehandlingen är jämn och njutbar, och åtminstone jag kan inte hitta några hack eller svackor som skulle avslöja den ene eller andre författaren.

Däremot tror jag att Den tysta fågeln slår rekord i antalet villospår och tänkbara skyldiga! Just när man som läsare tror att ”nu kommer avslöjandet!” så pekar indicierna åt ytterligare ett annat håll. Det blir nästan lite komiskt-parodiskt!

Men detta är en randanmärkning. På det hela taget är boken både spännande, varm och vardaglig. Jag rekommenderar den gärna för såväl deckarintrigen som för skildringen av de olika personerna, och de olika relationer som binder dem samman.

Hervor Svenonius
Wermlandiana 2023:3

Mårald, Bert, Läroverken in memoriam, Gidlunds 2023. 367 s.

Måralds nya bok Läroverken in memoriam har undertiteln En studie av kulturmiljö, pedagogik och politik under 100 år. Den erbjuder intressant läsning för en bred allmänhet. Alla har vi ju varit med som elever. Mårald har varit lektor i historia på såväl gymnasium (bl.a. några år i Hagfors) som universitet och varit lärarutbildare vid Luleå tekniska universitet.

Bokens omslagsbild visar dels Härnösands klassiska gymnasiebyggnad, numera rådhus, dels Flickläroverket på Norrmalm, Sveaplans gymnasium. Det är en bild av två förlorare. Det mesta av klassisk bildning har fått maka på sig. Latinet förekommer idag endast i mycket begränsad omfattning. Ett exempel ges i titeln på Måralds bok. Den nedre omslagsbilden visar en modern byggnad för en förlorande skolform, flickläroverket.

Huvuddelen av boken ägnas åt tiden 1864 till 1968 då studentexamen ägde rum vid gymnasierna. Perioden rymmer en enorm kvantitativ utveckling både av antalet skolor med examensrätt och av antalet studenter. Första året var det sammanlagt 81 godkända studenter vid 18 läroverk, varav Karlstad bidrog med fyra. År 1968 blev det mer än 35 000. Om den kvalitativa utvecklingen råder delade meningar, särskilt mot periodens slut.

Gymnasierna hade olika rang. Högst rankades de äldsta med rötter i katedralskolor och latinskolor (Lund, Uppsala, Skara, . Västerås, Linköping, Malmö), därnäst de äldre inrättade av staten ofta i stiftsstäder (Strängnäs). Gymnasier med provår rankades också högt. Provåret hade införts på 1890-talet och fanns kvar ännu på 1960-talet i form av praktisk lärarkurs.

Sist tillkom glesbygdsgymnasier som Hagfors och Torsby i början av 1960-talet. Ett stort antal rektorer och lektorer redovisas, undantagsvis någon adjunkt såsom Karlstads legendariske Erik Schüllerqvist. Exempel ges på framgångsrika elever, för Torsbys del publicisten Hans Bergström. Här kunde lagts till fysikprofessorer i Uppsala och Linköping och en finnskogsdoktor och professor i Karlstad. Filipstad, Kristinehamn och Arvika hade fått sina gymnasier under mellankrigstiden och hade sin första studentexamen 1920 resp. 1934 och 1939. Sedan 1982 bestämmer varje kommun vilka utbildningsvägar man vill anordna. Staten har därmed inte längre gymnasiemonopol.

Bokens uppläggning medför att ett mycket stort antal personer omnämnes, många åtskilliga gånger. Personregistret omfattar cirka 700 namn men är ändå inte fullständigt. Även ett register över orter och skolor hade varit önskvärt. I detta myller bryts åsikter och idéer mot varandra: kristna värderingar mot sekularisering, konservatism mot modernism, naturvetenskap mot humaniora, kön mot kön, tyska mot engelska, klass mot klass, glesbygd mot stad, skolpolitik mot pedagogik.

Statskyrkan hade en inspekterande funktion över läroverken fram till 1958, då länsskolnämnderna tog över den rollen. Biskopen var nu inte längre eforus över gymnasierna. Även här fick ett traditionellt system vika för något nytt.

Sista studentexamen med skrivningar och censorer hölls 1968. Ett par år tidigare hade realskolan fått vika för grundskolan. År 1966 kuggades hela 14 abiturienter eller 10 % i Karlskrona. Stränga censorer med professorn Gerhard Benz i spetsen gick hårt fram. Denna händelse finns inte med i Måralds bok. Jag har hämtat den från artikeln ”Gerhard Benz och studentexamen 1966” av Nils Hansson i boken Chapmanskolan (1995).

Det var mycket vanligt att man inte hann fram till modern tid i historia eller till de modernaste författarna vid litteraturstudiet. Samhällslära var länge bara ett bihang till historieämnet. Själv skrev jag 1952 min studentuppsats om ämnet Varför bör samhällslära läsas som eget ämne på gymnasiet? Av Måralds bok framgår att skolpolitiker, höga skoltjänstemän, rektorer och lärare inte ville att man skulle hinna fram till nuet. Man var helt enkelt rädd för att släppa in politiken i klassrummet.

Den som skriver denna anmälan känner igen väldigt mycket i Måralds bok. Åtta år som elev på Högre allmänt läroverk, åtta år som lärare och drygt 30 år som skolledare ger ungefär 50 år som en kugge i denna del av vårt samhälle, som Mårald har beskrivit på ett utmärkt sätt.

Arne Vannevik
Wermlandiana 2023:3

Nilsson, Anders, Slutet var bara början. Bokfabriken 2023. 349 s.

Anders Nilsson är manusförfattare och regissör och ligger bakom ett femtiotal långfilmer och tv-serier. Tillsammans med filmproducenten Joakim Hansson har han skapat snuten och filmhjälten Johan Falk som avled av sina skador i den sista (senaste?) filmen i serien Slutet, från 2017. Var det inte det som hände en annan stor hjälte, nämligen Sherlock Holmes, när Conan Doyle tröttnat på sin gestalt? Påverkad av trycket från läsekretsen och ett löfte på över en och en halv miljon i svenska pengar från en amerikansk förläggare, lät författaren Conan Doyle sin hjälte återuppstå. Holmes hade fejkat sin död. Och det är precis vad som hänt Johan Falk i Anders Nilssons roman – faktiskt hans debut som romanförfattare!

Det är en polisthriller Anders Nilsson debuterar med. Spännande, initierad. Vi får träffa gestalterna i filmerna, de som står Johan närmast, inte minst kollegan Matte som hjälpte honom att sopa igen spåren efter hans ”död”, frun Helén och barnen, vilka är de enda som vet att han överlevt den brutala tortyren som höll på att kosta honom livet. Nu heter Falk Max Jaeger och det är livsviktigt att ingen får veta att han lever. Den ryska maffian börjar anabnågot och skulle sanningen komma fram är hans frus liv i fara.

Man märker att Anders Nilsson är manusförfattare. Boken är full av filmiska scener. Dessutom är han specialist på vapen och deras fattning vilket skapar longörer i texten, framför allt för en läsare som varken förstår sig på finesserna eller är intresserad. En hel de våld skildras ganska ingående och man häpnar över att någon överhuvudtaget överlever de blodiga konfrontationerna. Å andra sidan blir läsningen säkert spännande för dem som gillar genren.

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2024:3

Nyman, Gunvor, Hjälten på Titanic. Kampen, kvinnorna, sveken. Votum förlag 2023. 224 s.

Någon gång i varje journalists liv kommer tanken: ”Detta borde man skriva en bok om”. För Gunvor Nyman hände det då hon läste om August E. Andersson i en fotnot och fick kontakt med hans arkivsamlande barnbarnsbarn Annette Jörgensen.

Gunvor är pensionerad reporter och ledarskribent på Värmlands Folkblad. I dag skriver hon artiklar i Värmländsk Kultur och recensioner i VF. Tidigare har hon gett ut böcker om dansrestaurangen Sandgrund, revykungen Alvar Anil och förra landshövdingen Eva Eriksson.

August E. Andersson, som hon hittade i en fotnot och nu porträtterar i en fin dokumentärroman, var också anställd på VF. I början av förra seklet fick han jobb på tidningen som tryckeriföreståndare, ledarskribent och ekonomichef. Det är en person vars liv måste ha liknat en roman redan när han levde det. Jag blir närmast andfådd av alla förvecklingar. Hade de varit påhittade skulle vi inte trott på dem.

Född i Skåne med en pappa som är socialdemokratisk pionjär blir August tidigt radikal ungsocialist. När han som tryckare och skribent hjälper kamraterna i Kalmar att ge ut tidningen Gula Faran – där Oscar II kallas för tjuvarnas kung – tas de 42 kvarvarande exemplaren i beslag och han hotas av åtal. Då hans flickvän Selma blir med barn lämnar han henne eftersom han måste arbeta för den politiska saken. Ibland när han åker runt och agiterar följer publiken honom till tåget efteråt, hurrar och vill hissa honom.

1905 reser han till norska gränsen och uppmanar soldaterna att lägga ner vapnen. I Värmland fortsätter han att äventyra både sin egen och Folkbladets ekonomi och blir inkallad i ett faderskapsmål i Filipstad. Han och VF-kollegan, blivande försvarsministern och landshövdingen Ivar Vennerström, flyttar ihop i en egendomsgemenskap där de delar både skjortor och kalsonger.

När August träffar den radikala folktalaren Kata Dahlström, som är 26 år äldre än honom, blir han hennes älskare. 1912 bestämmer han sig för att emigrera till Amerika, bort från krångliga affärer. Han byter efternamn till Wennerström, båten går under, han blir hjälte, tillbringar några nätter med en ung miljonärska och på första folkmötet där han berättar om förlisningen kommer det 400 åhörare.

I Chicago får han hjälp av en ung frälsningssoldat, blir kär i henne, de gifter sig och får sju barn, han lurar till sig jobb som trädgårdsmästare fast han aldrig arbetat i någon trädgård, lyckas bra med det och lever resten av sitt liv i den lilla staden Culver, Indiana. Stabil, betrodd amerikansk medborgare, aldrig mer politiskt aktiv.

Gunvor Nyman har skrivit en mycket läsvärd och väl researchad berättelse om en vild och spännande person i den svenska och värmländska arbetarrörelsens historia. Läs den.

Sven-Ove Svensson
Wermlandiana 2023:3
Recensionen tidigare publicerad i Värmlands Folkblad.
 

Olson, Lars Jergen, När stunden redan är förbi. 24 dikter. Norlén och Slottner 2023. 41 s.

Tonsättaren Lars Jergen Olson från Kristinehamn, utbildad på Musikhögskolan i Örebro har genom åren skrivit främst kammarmusik med ett romantiskt, vackert klingande tonspråk. Under 1980-talet var Karl Erik Welin hans mentor i tonsättandet. Musiken beskrivs ibland som klassisk musik för tjugohundratalet och finns utgiven på fyra fullängdsalbum. Lars Jergen Olson har själv sagt att: ”Musiken skall vara likt ett ilsnabbt möte. Bara ett ögonblick- några andetag ska den beröra.”

När han nu debuterar som poet är det mot en mörk fond. 2019 drabbades den då 61-årige Lars Jergen Olson av en olycka som gjorde honom närmast totalförlamad. Dikterna är skrivna efter olyckan, och behandlar de riktigt svåra frågorna om hur man ska orka leva när allt tycks ha gått förlorat.

Jag vandrar runt bland brustna drömmar

och bland minnen från vår dag

jag samlar stenar på den strand som var vårt hem

som blev grunden till vår ointagna borg.

Jag söker bilder för att minnas

djupa mönster utan sår

men bilden ses i spruckna speglar

ur ramen faller skärvor utan svar.

Ur dikten "Spruckna speglar"

I några verser skriver Lars Jergen Olson om kärleken som aldrig blev eller valdes bort. Dikterna handlar också om författarens tvivel och tro på en Herrens existens, och vad som väntar oss efter döden. Det är mycket svärta i tankegodset och baksidan av boken illustreras med en av Lars Jergens far, Bengt Olsons svarta, tunga oljemålningar.

Lars Jergen använder ett stundtals högtidligt, lite gammeldags språk som för tankarna till läsar- och psalmverser. Så tituleras också avslutningsdikten ”Det tar tid” som ”psalm”. Dikten är tonsatt för blandad kör som opus 43, och blir en konklusion av mycket av det som författaren velat utforska och utmana – en acceptans och ett hopp om evig ro och frihet från tillvarons fysiska begränsningar.

Tonsättarens känsla för melodi och rytm genomsyrar diktsamlingen. När Lars Jergen Olson själv framförde sina dikter i Skärgårdskapellet i Kristinehamn i somras ackompanjerad av egna tonsättningar blev rytmiken än tydligare. Här finns ett bildspråk som är lätt att förstå, det är ärligt och emellanåt starkt berörande, just som författaren själv önskar att hans musik ska vara.

Ulla Walldén
Wermlandiana 2023:4
 

Paul Piltz folkets konstnär. Red.: Berit Juhl.  Kollsbergs hembygdsförening. Norlén & Slottner 2023. 101 s.

Paul Piltz tillhör de konstnärer som börjar falla i glömska. På auktion klubbas hans målningar ofta för hundralappar. Läget var betydligt bättre för 30–40 år sedan. 1988 gick en Piltz för 77 000 kronor, kanske en rekordnotering – om nu ett konstnärskap kan värderas i kronor och ören.

Några som vårdar minnet av Paul Piltz är Fryksände Hembygdsförening (eller Kollsbergs hembygdsförening som de kallar sig på bokens framsida). I hembygdsgården på Kollsberg finns Piltz ateljé med föremål, en gång skänkta av konstnärens änka. I år firar Fryksände Hembygdsförening 100 år, samtidigt är det 50 år sedan Piltz gick bort. För att uppmärksamma detta har hembygdsföreningen ställt samman en bok om Piltz och med Berit Juhl som redaktör.

En mängd av Piltz verk återges i en särskild bildavdelning. I övrigt utgörs boken av en rad kapitel med skiftande ursprung. En av dem som hade minnen av Paul Piltz var Patsy Åström, journalist och konstnär. Hennes porträtt av Piltz blir en fin inledning och med återblickar på studieåren (vid Althins målarskola, hos Carl Wilhelmsson, vidare i Köpenhamn och i Paris). Piltz var prästson, född i Östra Fågelvik. Syskonen blev tidigt föräldralösa och fick hjälp av välvilliga ortsbor. Ett par av bröderna blev präster, någon läkare. Paul bestämde sig tidigt för att bli konstnär. Även Bror Finneskog har skrivit om Piltz, en text som återges i boken. Alf Brorsson skriver om Piltz illustrationer till Kejsaren av Portugallien, bilder som aldrig publicerades.

Hembygdsföreningen har med boken velat bevara minnet av Piltz och samtidigt slå ett slag för sitt lilla Paul Piltz-museum. De beskriver i inledningen hur Piltz måleri kännetecknas av mjuka, fina, klara färger – något som tyvärr inte alltid kommer till sin rätt i boken. Det är svårt att fotografera av konst. Den som vill studera Piltz målningar i verkligheten kan besöka Kollsberg eller kanske kommunalhuset i Sysslebäck – eller stadshotellet i Karlstad. I Hybelejenrummet täcks väggarna av Piltz målningar, även om dessa delvis är gömda bakom träpaneler.

Claes Åkerblom
Wermlandiana 2023:4
 

Pring, Ann, Kalifens gåva. Vulkan 2023. 278 s.

Yrkesläraren Ann Pring är sedan många år bosatt i Karlstad. Hon växte upp i England på 1960-70 talet med litteratur som tillhörde den "victorianska eran" med fantasivärldar baserade på en längtan att komma till en "annan" värld. Efter att tidigare tillsammans med en medförfattare skrivit en bok om Livsmedel och näringskunskap för gymnasieskolans restaurang och livsmedelsprogram som kommit ut i 3 upplagor har hon nu gett sig in i skönlitteraturens värld .
I Kalifens gåva låter hon tre ungdomar göra en tidsresa till 1000-talet. Nyblivne studenten Johan anländer med sina föräldrar och yngre kusiner Petra och Erik till det hyrda sommarhus i Löväng i Mölle som de delar med kamraten Magnus och hans mamma. Under huset lär det under vikingatiden legat ett långhus. Alla fyra cyklar ganska omgående till stranden för att bada men Magnus som får en punktering måste vända om. Väl nere på stranden upptäcker Johan, Petra och Erik en egendomlig skugga uppe på berget och kryper in i en tunnel däruppe som de aldrig tidigare upptäckt. Samtidigt förliser en segelbåt med två ungdomar från Polen i vattnet utanför. Johan, Petra och Erik kryper igenom tunneln och plötsligt har de hamnat i en vikingaby. Där accepteras de som ungdomar med en egendomlig dialekt från en by längre inåt landet som kommit för att erbjuda sina tjänster och ansluta sig till Kung Haakon och Kung Knuts härar. De får bo hos byäldsten och uppleva både vardag, ting, tävlingar, marknad och fest och Petra blir god vän med hans dotter Agnes. Så småningom får de i uppdrag att göra den långa och farofyllda resan till Jarlen i Jorvik i Britannien med det skrin som byäldsten i Flekkesfjord för många år sedan fick av Kalifen av Miklagård. Ett skrin vars innehåll skulle hjälpa Jarlen som hotades av Alfred av Wessex och hans män. Det mystiska innehållet visar sig vara ett fyrverkeri som effektivt får krigsmännen från Wessex att dra sig tillbaka och Johan, Petra och Erik kan återvända till den skånska vikingabyn för att så småningom ta sig tillbaka till Löväng genom den hemliga tunneln. I Löväng har de varit borta några timmar.
Många år senare kommer Johan till Mölle, stöter ihop med Magnus ett kafé och blir hembjuden till honom. Två föremål i ett glasskåp, en brosch i form av en uggla och ett armband av glaspärlor, får Johan att bli alldeles vit i ansiktet. Det har tillhört hans avlidna hustru, förklarar Magnus, den polska flickan från den förlista segelbåten som låg på stranden. Den seglande mannen återfanns aldrig men Agnes som hon kommer att heta togs om hand av en familj i bygden, var stum i många månader men anpassade sig och lärde sig tala skånska. Läsaren får klart för sig att ännu en tidsresa har ägt rum – från andra hållet.
Kalifens gåva är lättläst och spännande med ett myller av händelser och man får mycket information om seder och bruk, vardag och fest på vikingatiden, som Johan för övrigt visade sig mycket kunnig i efter arbeten han gjort i skolan. En utmärkt ungdomsroman som också lämpar sig för äldre läsare med intresse för spänning och vikingatid

Lena Sewall

Wermlandiana 2024:4

Sabel, Bente, Skogsborna. En historia om fattigfolk från Värmland. Översättare från norska: Eva-Maria Gelotte. Norlén & Slottner 2023. 215 s.

Den norska journalisten Bente Sabel har i många år skrivit om ämnen som är av intresse för fackföreningar. Nu har hon utforskat sina svenska rötter och boken innehåller en blandning av släktforskning och historieskrivning.

Under 1800-talet tog fattigt folk upp torp och backstugor långt uppe i skogarna där ingen hade odlat tidigare; marken var stenig och svårbrukad. Hennes förmödrar och förfäder bodde i Rudsheden i Övre Ulleruds socken och boken bör vara av stort värde för läsare som intresserar sig för det förgångna i Övre Ulleruds, Ransäters och Munkfors socknar.

De manliga torparna uppe arbetade ofta på bruken i Klarälvdalen medan kvinnorna odlade till husbehov och sysslade med textilt hantverk. Barn och vuxna dog i sjukdomar och olyckor i en omfattning som saknar motstycke i det nutida Sverige. Många flyttade ofta i hopp om att få det i alla fall något bättre. Sjuka och gamla utan försörjning togs om hand av fattigvården.

Sabel presenterar sina förmödrar och förfäder från Rudsheden med de detaljer som har stått att finna i arkiv och lyckas väl med sin föresats att låta de fattiga och föraktade bli ihågkomna. Hon nöjer sig inte med att beskriva dessa individuella människoöden utan sätter in dem i mycket läsvärda översikter över samhällsförhållandena lokalt och i stort. Någon gång blir det tyvärr så förenklat att det blir felaktigt, så som när Sabel skriver att kvinnor blev myndiga och fick arvsrätt 1845.

Sabel har skrivit manuset på norska varefter Gelotte har översatt till lättläst och livfull svenska. Boken är rikt illustrerad.

Jan Ollars
Wermlandiana 2023:4
 

Sahlén, Kristoffer, Nära älgen. Votum förlag 2023. 103 s.

Älg i trav är något av det vackraste man kan se, säger Kristoffer Sahlén, författaren och fotografen som skapat boken Nära Älgen. Jag tror inte han riskerar bli motsagd. För detta vårt största villebråd fascinerar oss av många skäl, inte minst för sin förmåga att elegant ta sig fram i skog och mark. I Kristoffer Sahléns fall gränsar denna fascination närmast till besatthet. Redan i unga år byttes elgitarren mot kameran och skolbetygen sjönk till följd av all tid i älgskogen. Sedan populationen i de tidigare älgrika Halle- och Hunnebergmarkerna sjunkit kraftigt, blev resorna många och långa. Och det blev oändligt många timmar av stilla väntan i skogsbryn sommar som vinter. Men så har också resultatet som redovisas blivit mycket intressant, lärorikt och vackert. Att bläddra i boken är en fest för ögat.

Kristoffer Sahlén är fotograf, professionell naturskildrare med kamerans hjälp. Men också en god berättare. Han har ett sätt att återge fakta och intryck som får läsaren att vilja veta mer. Hans egen fascination lockar med läsaren i berättelsen om älgens liv och levnadsvillkor. Innan jag vet ordet av har jag lärt mig massor, som att mindre än var tionde tjurkalv får uppleva sin femårs dag, att en vuxen älg äter 10–12 kg varje dag, att 4868 älgar blev påkörda av bil 2022 och att en älgko bara är mottaglig för parning under en dag per år, för att ta några exempel på kunskapsförmedlingen. Därtill avlivas en del myter om älgen, som att älgtjuren får en ny tagg i kronan varje år. Den insikten tar jag motvilligt till mig.

Huvudrollen i boken är emellertid inte den ståtliga älgtjuren med sin krona utan en ko, älgkon i allmänhet och en vit ko i synnerhet. För att få uppleva ett sådant möte måste man bege sig till de värmländska markerna, vilket Sahlén gjort ofta och ofta skyndsamt. Med hjälp av bofasta rapportörer har Sahlén fått vetskap om när chans att fånga vit älg i objektivet funnits. Klokt nog anges varken plats eller namnet på rapportörerna av respekt både för det vildas och det tamas biotoper.

Ett särskilt kärleksfullt öga har fotografen till en vit älgko med två kalvar, en vit och en brun. Att få sitta i en snötyngd skog, ensam med denna speciella älgfamilj var en ynnest, jag njöt varje minut, försäkrar författaren.

Uppskattningsvis finns ca 50 vita älgar i Sverige av ca 340 000 (sommartid), de allra flesta i Värmland. Chansen att få se en vit älg är alltså liten. De är inte albinos, vilket är värt att påpeka varje gång vita älgar kommer på tal. Att färgen blir annorlunda eller saknas beror troligtvis på att en gen i arvsanlaget är avvikande. Företeelsen kallas leucism och kan förekomma också bland andra däggdjur och hos fåglar.

En vit ko som parar sig med en brun tjur kan få en vit och en brun kalv. De vita älgarna jagas på samma villkor som övriga, men många jaktlag sparar dem avsiktligt. Inget tyder på konflikt mellan vita och bruna älgar. Människan tycks alltså ha en del att lära sig av älgarnas beteende. Och varje läsare har mycket att lära sig om älgarnas liv tack vare denna vackra bok.

Ingemar Eliasson

Wermlandiana 2024:4

Sahlströmsgårdens Vänners Årsbok. Årgång 16, 2023.

Ännu en utmärkt årgång, den sextonde, från Sahlströmsgårdens Vänner. Årets tema är brev. Skribenterna är som vanligt en blandning av gårdens eget folk inklusive årets stipendiat och experter utifrån som Peter Olausson. Det är viktigt att den sistnämnda kategorin finns med. Layouten är lika elegant som vanligt.

Håkan Larssons bidrag är bokens längsta. Det bygger på bl. a. på. en brevväxling mellan Bror Sahlström och tecknaren Anders Forsberg. Brevutdrag men också ett antal av Forsbergs teckningar. En teckning visar två bigotta äldre kvinnor som befarar att bli ensamma i himmelen, så ond som världen nu en gång är. Ett gott exempel på Forsbergs mörka humor.

Ordföranden i vänföreningen Curt Engström bidrar med förord och tre artiklar. Årets stipendiat Anna Israelsson, har med en kort artikel. Hon berättar om hur hon dras in i gårdens unika atmosfär och till och med får med ett verk på Liljevalchs.

De inledande artiklarna handlar om framtida digitalisering av de 5000 breven. Detta underlättas av att Elisabeth Lindberg ordnat upp och katalogiserat stora delar. Hon har själv berättat om detta i årsbokens fösta årgång 2008. Brevsamlingen blir därmed i framtiden en alltmer betydelsefull del av kulturarvet Sahlströmsgården.

Arne Vannevik
Wermlandiana 2023:4

Sandberg, Agne, Fjärilen flyger. Norlén & Slottner 2023. 162 s.

”Den som begriper vad som står på spel prioriterar ingenting annat”. Så kategoriskt uttalade sig för ett par år sedan Wolfgang Lucht, renommerad ledare för en stor forskargrupp och yrkesverksam vid tyska klimatforskningsinstitutet i Potsdam. Givetvis syftade han på det ytterligt allvarliga läge som vår värld i dag befinner sig i på grund av jordens fortgående uppvärmning, havsförsurningen, luftföroreningarna, uttunningen av ozonskiktet, de växande förlusterna av biologisk mångfald o s v.

Jag tänker ofta på Wolfgang L:s yttrande – Den som begriper vad som står på spel prioriterar ingenting annat – och gör så helt osökt vid läsningen av klimataktivisten (med mera) Agne Sandbergs ambitiösa, faktaspäckade och väldokumenterade studie Fjärilen flyger. Sandberg inser nämligen till fullo vad som står på spel och tar ett behjärtansvärt ansvar utifrån den insikten.

Hans bok avhandlar inte bara klimatkrisen och det just nu pågående massutdöendet. Avsevärt mer än så ryms mellan pärmarna med bevingade ledsagare som riktningsgivare och ciceroner. Dottern Annas vackra akvarellmålning av en nässelfjäril pryder volymens framsida, medan en stiliserad artfrände står som modell för och illustrerar berättelsens tre huvudavsnitt: fjärilens känselspröt avläser och avkodar nutiden (såväl politiskt, ekonomiskt som kulturellt…), samtidigt som vingarna breder ut sig över å ena sidan historien och å den andra framtiden. På så vis inbegrips allt – eller i varje fall mycket. Författaren är mån om att presentera ett helhetsperspektiv på livet och vår snurrande planet.

Klimatkatastrofer infinner sig här och nu och hör sannerligen inte bara framtiden till. När detta skrivs i september har människor i tiotusental nyss omkommit i Marocko och i Libyen efter våldsamma skyfall med ty åtföljande översvämningar. Om kaosvädret i vitala delar av Pakistan hösten 2022 återges detta skräckscenario i Fjärilen flyger:

”Omkring 33 miljoner människor är drabbade av vilka 6,4 miljoner är i akut behov av humanitärt stöd. Mer än 500 000 bostäder har skadats, 700 000 kreatur gått förlorade, och drygt 3500 kilometer vägar samt 149 broar har skadats.”

”Vi måste till varje pris ställa om utan att en endaste dag går förlorad” sägs det allt oftare på olika håll, dessvärre utan att innebörden av ”vi” eller ”ställa om” egentligen specificeras. På den senare punkten är Sandbergs besked otvetydiga – den kapitalistiska marknadsekonomin har nått vägs ände. Om detta system tillåts leva vidare, så blir resultatet fortsatt rovdrift av de tillgängliga naturresurserna, växande ojämlikhet både nationellt och globalt, en allas kamp mot alla samt, ofrånkomligen, fördjupad klimat-kris. Sandberg vill att vår nödvändiga omställnings viktigaste byggsten ska vara ’social demokrati’ (två ord) med ekologisk socialism som målsättning. Här har filosofen Martin Hägglunds utförliga plädering för demokratisk socialism i den omdebatterade studien Vårt enda liv (2020) tydligen gjort ett varaktigt intryck på den flygande fjärilsförfattaren.

Problemet är att folkmajoriteterna såväl i Sverige som i alltför många andra länder i dag orienterar sig bort från det goda samhället och i stället på bred front anbefaller business as usual.

Mats Parner
Wermlandiana 2023:4

Scherman, Jan & Margareta. Sola skiner också i Filipstad. Om starka viljor och optimism. Votum förlag 2023. 224 s.

Oxhälja, Nils Ferlin, Wasabröd: vilken värmlänning har inte sin bild av Filipstad? Vissa av oss åker dessutom till konstsnön i Kalhyttan och tränar, minns Bondbönerikets bravader eller gillar rocklegenden som besökte Tilas stoll.

Det hjälper inte. Det finns en dystrare bild i media. Den av nedläggningar, avfolkning och arbetslöshet. Av Bert Karlsson som for förbi och täljde guld med sina tillfälliga förläggningar men lämnade flyktingarna kvar för kommunen att ta hand om. Då, när staten dessutom bröt sitt löfte om många miljoner till hjälp.

Journalisten och före detta TV4-chefen Jan Scherman tycker inte om svartmålningen. Han är född i Filipstad och i juli 2020 blev han utsedd till kommunens 30:e hedersambassadör. Nu avslutar han uppdraget med att ge ut en bok om allt det fina i Filipstad. Det som också finns men sällan syns i media. Alla dessa eldsjälar som stannat kvar och kämpar. De solidariska, entreprenörerna, samhällsbyggarna. Flyktingarna som går till jobbet och betalar sin skatt. De behöver också synas, tycker Jan Scherman och hans fru Margareta som varit redaktör och researcher för boken.

Ibland känns läsningen som att vandra runt på Oxhälja. Det vimlar av folk på sidorna. Jag räknar till minst 97 personer som författarna besöker och intervjuar plus ytterligare många som de nämner. Filip och Emely som försvarar det fria ordet. Linnéa som vill leva och dö i Rämmen. Göran och Karin, herr och fru hembygdsgården. Christina, Linda och Maria, bergskvinnorna bland männen. Ghazal som drömmer om att bli tandläkare så hon kan hjälpa folk. Bröderna Ahmadi med prinsesstårtan, Harri med basturökeriet, Yasmin och Mazlum som sliter för att sätta folk i arbete. Filipstad lever, varenda sida i boken lever. Fina foton, hoppfull text.

Det är inte en tillfällighet att slutmeningarna i personporträtten kan lyda så här: ”Jag vill göra något som är på riktigt och som är viktigt”. ”Ostbågen ler ungefär lika mycket som Per-Inge Eriksson när han talar om chipsfabriken”. ”’Bromsen’, ’Gasen’ och Thomas Fridell gör samhällsnytta som kommer att glädja kommande generationer”. ”Stina Schönnberg – samhällsförbättrare”. ”De är eldsjälar av en särskild sort – Filipstadsaktivister”. ”Önskar att solidaritet är som ett virus. Att det smittar.” ”Oavsett styre kommer vi att vända skutan rätt och hålla hög ton i den nationella debatten”.

I dag står infödda filipstadsbor för 40 procent av utanförskapet i kommunen. Redan det en motbild, det är inte bara flyktingarna som behöver hjälp. Sådana motbilder vimlar boken av. (Fast om den vita älgen har du fel, Jan Scherman. Honom är vi inte få som har mött).

En inspirerande bok av en hedersambassadör som gjort sitt jobb. Det är många svenskar långt bortom Filipstads kommungränser som skulle känna igen sig i makarna Schermans bok. Tack för den bilden. Synd bara att inte media klarar att visa oss den.

Sven-Ove Svensson
Wermlandiana 2023:2

Schulman, Ninni, Som vi lekte, Bazar Förlag 2023, 432 s.

Ninni Schulman inleder sin nya kriminalserie med bravur. Efter sju romaner i den bästsäljande Hagforsserien introducerar hon nu sin nya huvudperson Ingrid Wolt, en före detta polis som just frigivits efter tre år i fängelse. Ninni Schulman är uppvuxen i Lesjöfors men har sina rötter i Dalarna och det är också dit hon låter sin nya huvudperson flytta.

Det är sommaren 1983 och Ingrid Wolt kommer till det lilla samhället Våmhus utanför Mora för att starta ett nytt liv. Där hyr hon ett hus med kohagar och en glittrande sjö utanför husknuten och stockholmaren Ingrid gör vad hon kan för att anpassa sig i den lantliga miljön och till ett liv utanför fängelset. Det tar ett tag innan läsarna får veta orsaken till fängelsevistelsen men förstår att Ingrid har anledning att oroa sig för att allt inte är över. För att smälta in i samhället skaffar hon en garderob enligt modet i skyltfönstren och söker jobb. Det är svårt och efter många misslyckanden ger hon upp. Hon kan förstås inte fortsätta som polis men utreda kan hon och startar egen firma som privatspanare. Samtidigt försöker hon övertala socialtjänsten att hon är redo att ta hand om sin 7-åriga dotter som bott i fosterfamilj under hennes fängelsetid. Det är en kamp som tär på hennes krafter.

I det idylliska Våmhus finns idrottsförening och kyrkokör, arbetsamma kvinnor och män som jobbar på fabriken och mekar i garaget. Och här cyklar unga pojkar omkring och leker reportrar och spionerar på folk, oskyldiga lekar som får förödande konsekvenser för 12-åriga Mattias. Det har gått ett år sedan han försvann och befaras ha drunknat, något som hans mamma inte tror på. Ingrid Wolt åtar sig att gräva vidare i fallet och genom hennes arbete får läsaren lära känna människorna i samhället. Idyllen visar sig ha många revor. I återblickar skildras hur Mattias kommer på kant med sina vänner som börjar tycka att han är lite barnslig. Nu är det hårdrock som gäller – musikreferenserna är många – och Mattias skäms för att han fortfarande bygger lego. Vänskapen sätts på prov. I utkanten finns de vuxna som inte heller tycks vara helt pålitliga.

Som vi lekte är en roman om skuld och svek, om vänskap och moderskap och om hur våldet finns närvarande på många plan. Det är en välskriven, stillsam berättelse som utan att göra avkall på spänningen skildrar livet i ett samhälle där Dalarna är allestädes närvarande. Slutet bäddar för en fortsättning som jag ser fram emot.

Margareta Lilja-Svensson
Wermlandiana 2023:1

Storm, Elias. Ölmemålet. En dialekt- och sockenmonografi. Norlén & Slottner 2023. 125 s.

Min mormor föddes på gården Lämås i Ölme socken år 1876. Tyvärr dog hon när jag var mycket ung, så jag har inga språkliga minnen av henne. Därför väcktes min nyfikenhet av den nyutgivna boken Ölmemålet, som är en lovsång till en värmländsk dialekt och en personlig beskrivning av trakten.

Författaren Elias Storms relation till Ölmemålet framgår av inledningens slutstycke: ”Det är inte bräkigt som Kristinehamnsmålet, och inte sävligt som Väsemålet, utan ljuvt och behagligt att lyssna på, åtminstone för den, som i sin ungdom har suttit vid något av dessa kaffebord och hört det talas av gamla bönder och moror. Om detta mål vill jag skriva, för dess ljuva klang hörs alltmer sällan, och de gamles språk och historier går förlorade med dem.” s 9

Lantmäteriets karta över Ölme socken placerar området geografiskt och Elias Storm tar den som utgångspunkt för sitt noggranna arbete. Boken innehåller avsnitt om Ölmemålets ljudlära och grammatik och en genomgång av de olika ortnamnens ursprung och betydelse. ”Historier från Ölme” och en ”Ordlista” med typiska ord och ordformer avslutar boken förutom en källförteckning över publicerade, digitala och övriga källor.

Ett beundransvärt arbete har Elias Storm lagt ner för att kartlägga Ölmemålet. Boken tillägnas hans morföräldrar.

Solveig Nilsson Lindberg
Wermlandiana 2023:3

Svensson, Sven-Ove. Mitt liv som keps. Korta berättelser. BoD 2023. 68 s.

Det är en behändig bok som Sven-Ove Svensson har delgivit omgivningen med: Mitt liv som keps, en kåserande samling berättelser, alla med en keps som minsta gemensamma nämnare. Det börjar med ”En smörgås i Sacramento” och slutar med en innehållsförteckning som visar på bokens spännvidd utifrån författarens egna kepserier till resonemang om kepsens (och storvästens) klasstillhörighet och fram till samlingens sista, det vill säga 56:e keps. Det är ett fint infall att med kepsens hjälp öppna och vädra minnesgarderoben. Det är ju så att ett konkret föremål kan förmedla starka minnen ur en svunnen tid, föremålet är ett slags app för ihågkommandet.

Sven-Ove Svensson är genom sina många krönikor i bland annat Värmlands Folkblad, P4 och TV4 Värmland välkänd och uppskattad så länge som dessa media förmådde upprätthålla en kanal också för den kritiska, satiriska, syrliga, humoristiska, in- och utfallstexten. Att perspektivet helt naturligt är anlagt snett underifrån har medfört att författaren samlat på sig inte bara 56 olikartade kepsar utan säkert minst lika många politiska motståndare.

Mitt liv som keps utgår från tre självklara begrepp: mångfald, medmänsklighet och solidaritet. Dessa får fritt spelrum i varierande grad och sammanhang i den mjukpärmade boken. Liksom på sin Facebook-blogg – ”Svenssons släng” – visar S-O S att vi människor är varandras förutsättning i högst skiftande sammanhang, liksom att både självironi och distans till sig själv kan fungera mycket väl även när man går till storms mot tillvarons och samhällets absurditeter.

När författaren skriver ”storvästarna” på sin dator försöker datorn köra med autocorrect-tricket: ”stormästarna”… Men Svensson vet bättre, förstås. Han vet vad människovärde betyder, att arbetet gör oss till människor och att klassamhället inte alls är lika nödvändigt som friskt vatten, språklig begriplighet och en fungerande keps.

Bengt Berg
Wermlandiana 2023:3

Sälbodabygden 1. Västra och Östra Sälboda. Kättersrud. Sälbodabygdens forskningsgrupp. Ancestor Förlag 2022. 172 s.

Som utomstående förknippar man nog Sälboda med familjen Blakstad som i fyra generationbhar drivit Sälboda gård, men Sälboda visar sig vara mer än så. Boken Sälbodabygden 1 riktar

sig främst till personer med koppling till bygden och då är det kanske inte lika viktigt med enöversiktskarta. Sälboda ligger i alla fall vid sjön Bjälvern, i den sydvästra delen av Gunnarskog.

Tonvikten i boken ligger på gårdar och personer. Denna ”del 1” täcker in tre hemman. Västra och Östra Sälboda samt Kättersrud presenteras i 71 avsnitt. Här handlar det om gårdar och egnahem, men också om enskilda byggnader. För varje hemman finns det en karta, därefter följer uppgifter ur domböcker, avskrift av husförhörslängder och församlingsböcker (från 1700-tal till 1910-tal) och avslutningsvis en uppräkning av de gårdar och torp som funnits

inom respektive hemman.

Uppgifterna är ibland knapphändiga, och det visar hur viktigt det är med dokumentation medan någon ännu minns. Mycket har redan fallit i glömska. Ett omfattande bildmaterial

kompletterar texterna och dessutom avslutas boken med ett värdefullt namnregister.

Sälbodabygdens forskargrupp, beskriver i förordet hur de redan för 20 år sedan började samla material om Sälboda med omnejd. Det finns ytterligare fyra hemman, Gravås, Säterud,

Tollersrud och Kollerud – och författarna förespeglar ytterligare bokutgivning.

I nästa volym får de gärna satsa lite mer på bildkvalitet. Några av bilderna är tyvärr ganska lågupplösta och dåligt avfotograferade. Hur som helst har forskargruppen gjort en liten kulturinsats.

Claes Åkerblom
Wermlandiana 2023:3

Tell, Anna, Det sanningen döljer. Wahlström & Widstrand 2023. 405 s.

Jag har läst två av Anna Tells tidigare deckare, Fyra dagar i Kabul och Med ont fördrivas och tyckte det skulle bli spännande att läsa denna senaste, med kommissarie Hedvig Lilja som ny huvudperson. Det är inte många deckare som har en 58-årig kvinnlig kriminalkommissarie i spetsen för spanarna. Dessutom är det roligt att handlingen utspelar sig i Karlstad. Som i tidigare böcker verkar Anna Tell väl insatt i polisarbetet, att hon också har ett förflutet inom Försvarsmakten vilket spelar stor roll i den här berättelsen.

Uppdraget har sin upprinnelse i mordet på en polis i hans fritidshus vid Bomstad. Polisen i Karlstad begär förstärkning från NOA i Stockholm och den erfarna Hedvig Lilja och två nyutbildade poliser reser dit. Varför dödades Robert Sundström? Hade det att göra med den infekterade vargärendet tidigare under året?

Parallellt med polisens jakt på mördaren skildras en ung sjuksköterskas sökande efter uppgifter om sin försvunna far.

I ytterligare en parallell handling får vi följa ett gäng rekryter vid A9 i Kristinehamn, 1997. Det kan verka komplicerat men författaren får skickligt ihop alla trådarna på slutet.

Detta är en spännande och välskriven deckare och det ska bli roligt att följa Hedvig Liljas och hennes medarbetares fortsatta öden. Hon tackade ju ja till ett tolvmånaders vikariat som förundersökningsledare för Grova brott i Karlstad när hon väl återhämtat sig från sin lindriga skottskada i låret!

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2023:3

Torsbys affärer och inrättningar. Lokalhistoriska arbetsgruppen, Norlén & Slottner 2023. 196 s.

Den som gräver i den lokala historien överraskas ofta av den mångfald av verksamheter som präglade våra samhällen. Hantverkare samsades med butiker och bagerier, ett samhälle där de flesta dessutom bodde vägg i vägg med sin arbetsplats. Hur kunde alla dessa överleva, var fanns kundunderlaget Om man gräver djupare inser man att många gav upp efter bara något halvår, för att snabbt efterträdas av en ny lycksökare. Många av dessa affärsmän och hantverkare kom långväga och drog snart vidare – men några stannade och blev med åren något av en institution på orten. Så här var det även i Torsby. De inser man snabbt när man läser Torsbys affärer och inrättningar. Bakom boken står den Lokalhistoriska gruppen. Enligt baksidestexten är detta Solweig Nilsson, Anitha Rattfeldt, Ola Rattfeldt, Karin Åslund, Olle Enarsson och Berit Juhl. Tillsammans har de arbetat sig genom samhället, följt Järnvägsgatan och försökt fånga upp den verksamhet som funnits där.

120 lokaler har författarna lokaliserat. Allt har de inte fått med. En lusläsning av dagstidningar, handelsregister och kyrkböcker hade givit mycket mer – men detta kan ju vara en framtida arbetsuppgift. I bokens andra del har de fokuserat på Torsbybornas minnen, sådant som inte går att hitta i arkiven. Här handlar det om vardagsberättelser, om något så enkelt som arbetet vid telegrafstationen – och vid Försäkringskassan. Även denna hör ju numera till det förflutna! Det är korta berättelser. Vivianne Ekberg berättar om pappa ”Slevas” kiosk, Bernt Löwenhamn om sina år vid järnvägsstationen – en av alla de arbetsplatser där människan helt har ersatts av det digitala! Hur ska det gå, undrar någon, och funderar över framtiden. Klart är att Lokalhistoriska gruppen har gjort en fin insats, och att de säkerligen har mycket kvar att gräva fram om Torsbys lokala historia. Förhoppningsvis kan boken inspirera fler till att dokumentera, intervjua och skriva. Extra plus för de många fina bilderna.