Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2023:2

Almansour, Mansour, Förort. Norlén & Slottner 2023. 183 s.

Mansour Alomansour och hans familj kom till Sverige 2011 som asylsökande från Syrien. Med sig i bagaget hade han en nästan avslutad civilingenjörsexamen i elektroteknik som avbröts när han fängslades för omstörtande verksamhet. Han hade som student gått med i kommunistiska partiet och protesterat mot regimen.

Efter nio år i fängelse frigavs Mansour. Eftersom regimen inte tillät dissidenter att ägna sig åt högre studier kunde han inte fullfölja sin ingenjörsutbildning. För att försörja sig och den växande familjen tog han diverse okvalificerade jobb. Vid sidan om började han också att skriva filmmanus och blev ganska framgångsrik innan han och familjen tvingades lämna landet. Efter ett år i Beirut tog de sig till Sverige och sökte asyl och är numera Kristinehamnsbor.

På ett språkkafé träffade Mansour Rune Blidh som uppmuntrade honom att börja skriva böcker. Det är också Rune som stått för bearbetningen av hans böcker, varav Förort är den tredje.

Huvudpersonen i romanen Förort är den unge muslimen Maher, som sitter häktad, anklagad för mordet på sin flickvän. Maher som är svensk och uppvuxen i Stockholm. är oskyldig. I sin förtvivlan över inspärrningen har han levt rövare i häktet och för andra gången blivit inlagd på sjukhus. Denna

gång får han träffa en psykiatriker som råder honom att skriva medan han väntar på domstolsförhandlingarna som förhoppningsvis ska leda till hans frigivning. Maher tar till sig rådet och börjar berätta.

Han berättar om ett parallellsamhälle där två måttstockar står mot varandra. Svensk lag och hävdvunna klanlagar. Mahers morfar är imam och bestämmer i förorten tillsammans med ortens mäktigaste klanledare. Deras dominans är total. Maher läser sociologi och frigör sig alltmer från familjen. Han umgås med svenskar, börjar spela amatörteater och förälskar sig i den kvinnliga regissören.

Man märker att Almansour tidigare skrivit filmmanus. Hans skildring är filmisk, man kan lätt föreställa sig scenerna i boken. Detta är en mycket intressant berättelse. Och skrämmande! Jag blev mycket upprörd av läsningen. Litterärt har jag dock en hel det invändningar.

Studentlivet skildras ur ett utifrån perspektiv. Det livet är inte självupplevt och relationerna svenskar emellan känns emellanåt konstruerade. Men Mansours berättelse är modig. Jag frågade honom om han inte var orolig för reaktionerna från sina forna landsmän. Boken som skrevs 2019 förutspår den situation Sverige befinner sig i idag och kommer att befinna sig i snart om ingenting görs. Mansour svarade att han skrev för att varna. Han gillar och respekterar Sverige och vill inte att bedrägerierna och korruptionen tilltar i hans nya hemland.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2023:4

'

Andersson, Lars, Hittebarnet i Kyjiv. Bokförlaget Polaris 2023. 118 s.

Den nordiska anknytningen till det gamla Rus har gamla anor. Enligt Nestorskrönikan grundades Rus på 800-talet av Rurik från Roslagen. Och såväl Snorres Heimskringla som Nestorskrönikan berättar att den norske kungen Olav Tryggvason något århundrade senare hade växt upp i Novgorod och Kyjiv på flykt från Norge efter att hans far mördats. Välkänt är också att Olof Skötkonung något senare gifte bort sin dotter Ingegerd med den rusiske fursten Jaroslav – son till hjälten och storfursten Vladimir. Efter Jaroslavs död blev hon nunna och ett aktat helgon under namnet Sankta Anna av Novgorod. Nog finns det goda skäl för att dessa rottrådar vävs in också i nutida berättartraditioner.

I Hittebarnet i Kyjiv låter Lars Andersson de knapphändiga uppgifterna om Olav Tryggvasons flykt i österled utgöra en spelplats för en fiktiv berättelse om de miljöer i Estland och Rus som omgav den unge och historielöse Olav – ett typiskt hittebarn med osäker identitet. Hans morbror Sigurd, som är i tjänst hos dåvarande fursten Vladimir, hittar av en tillfällighet den lille Olav på flykt i Estland och tar honom med till Novgorod där en stor del av hans uppväxt äger rum i palatset hos Vladimir och hans dåvarande gemål Allogia. Även hon kan nog tänkas ha nordisk bakgrund och Olavs tidiga levnadsår får sin prägel av urnordiska och urslaviska trosföreställningar.

Men snart förändras Olavs barndomsmiljö i grunden. Särskilt lyfter Lars Andersson fram betydelsen av Vladimirs giftermål med kejsardottern Anna från Bysans. (Första hustrun - Allogia – dumpas i Novgorod.) I samband med giftermålet och flytt till Kyjiv låter Vladimir sig döpas och därmed knyts banden mellan Rus och den bysantinska/ortodoxa kyrkotraditionen. En orolig brytningstid blir följden. Olika trosvärldar lever sida vid sida med riskfyllda kulturkrockar som följd. Gamla traditioner och rädslor lever kvar i myter och handlingsmönster. Annas medföljande själasörjare Feofan blir i romanen en av de många som vägleder Olav in i de nya förutsättningarna. Olav blir med tiden god vän med Svjatopolk – en annan av Vladimirs söner – och därmed också tronpretendent. De båda kungasönerna försöker trevande hitta till varandra. Båda lika vilsna och osäkra i sina roller. Mycket lite är känt om Olav som kung i Norge. Kanske nästa roman kan spekulera i vad Olav tog med sig till Norge av sin erfarenhet från Rus av bysantinsk lärdom och tro?

I romanen speglas konsekvensen av furstens omvändelse och därmed den bysantinska kulturens ankomst till Rus i en infekterad lokal konflikt om hur en gudstjänstlokal i den ”nya” tron ska vara utformad. Alla var osäkra hur det nya skulle tillämpas i praktiken. Och konflikterna kom att bli många och svåra under århundraden framöver. I år – 2023 – rasar ett krig mellan Moskva och Kyjiv, ett krig med rötter i Vladimirs val 988 när han lät Rus ”ingå äktenskap” med Bysans. Är vår tids arvtagare till traditionerna från Rus lika vilsna och osäkra som Olav och Svjatopolk?

Boken är en omarbetning av en kortare version publicerad 1998, med titeln Kievs vår.

Inge Bredin

Wermlandiana 2023:3

Arnborg, Beata, Ha förtroende till solen. Berättelsen om kvinnorna på Agnhammar. Votum Förlag 2023. 224 s.

Beata Arnborgs bok om kvinnorna på Agnhammar har liknats vid en värmländsk Downton Abbey. Det får man ta med en liten nypa salt. De praktfulla salarna på slottet i Yorkshire fanns inte på Agnhammar, men det som berättas om i boken var en gång en ståtlig vitmålad herrgårdsbyggnad i två våningar, vackert belägen strax utanför Grums i Värmland. Gården var naturligtvis utsökt möblerad med stilmöbler, flygel (sedermera två), bokhyllor och - blommor. Familjesammanhållningen, stämningen i husen, kärleken, de många barnen och barnbarnen var densamma i båda de stora familjerna.

I boken får vi inte bara möta ett antal intressanta, begåvade, ofta framgångsrika människor utan också värmländsk brukshistoria, kulturhistoria och samhällshistoria. Allt tar sin början med Andreas Elieson, västgötaknallen och affärsidkaren, som blev brukspatron på Agnhammar, med två ångbåtar (för virkestransport) och 200 anställda. Gården hade gamla anor och Andreas och hans fru Beata fick köpa egendomen av brukspatronen Bengt A. Geijer. Året var 1872. Andreas och Beata fick fyra barn, alla flickor. Den yngsta dottern Marie-Louise är något av bokens huvudperson. Hon blir gårdens härskarinna under några viktiga år och är därtill författarens mormor. (Efter sin mormorsmor Beata Elieson fick Beata Arnborg sitt namn). Marie-Louise gifte sig med Carl Matton och de fick fem flickor: Siri, Astrid, Inga, Anna-Greta och Märta. Sonen Carl föddes mellan döttrarna Anna-Greta och Märta. De flesta barn i tre generationer fick utbildning. Musiken och konsten går som en röd tråd genom hela boken.

Det är en vacker bok man håller i sin hand. För den grafiska formen står förlagets Per Kollberg. Han har låtit boken få både hårda pärmar och kapitälband. Omslaget är grönt liksom sidenbandet. Framsidan pryds av en målning av Elsa Backlund Celsing, och föreställer Beata Elieson tillsammans med sin dotterdotter Inga Matton, klädd i klarröd klänning i parken vid Agnhammar.

Till konstnären Elsa Backlund Celsing, som var föremål för en stor utställning på Rackstadmuseet 2013, var steget inte långt. Hennes pappa var astronomiprofessorn Oscar Backlund. Han var kusin till Beatas och Andreas flickor. Förutom omslaget innehåller boken ännu en målning av Elsa B.C. Den föreställer Augusta Jensen, född Elieson. Augusta utbildade sig till konstnär bl.a. i Düsseldorf. Elsa och Augusta var alltså konstnärskollegor. Många fotografier ur diverse familjealbum illustrerar boken.

Det blev Marie-Louise som fick ge namn åt Beata Arnborgs bok: Ha förtroende till solen. Den som yttrar sig på det sättet sitter nog inte bara och solar sig. Det jag läser in i orden är att Marie-Louise gick igenom oro, sorg och smärta i sitt liv, men vände sitt sinne mot den välgörande och värmande solen.

Författaren har en bakgrund som journalist, men är numera mest känd för att ha skrivit biografier. Beata Arnborg har skrivit omfattande böcker om Barbro Alving, Kerstin Thorvald och Zarah Leander. Hennes sätt att skriva är lättläst och engagerande.

Beata Arnborgs bok har på ett sätt givit Agnhammars herrgård ett nytt liv, ett liv som gick förlorat i september 2009 då gården jämnades med marken. Men minnena står kvar i ett förklarat skimmer.

Barbro Järliden

Wermlandiana 2023:3

Backenroth, Jan, Min resa i jazzens tecken. Från Värmland och Skaraborg ut i världen. Vulkan 2023. 344 s.

Det är en mycket charmig bok som Jan Backenroth skapat. En bok där bilder lika mycket som texterna förmedlar kunskap och känsla. Boken kan liknas vid en jamsession där musiker spontant kommer samman bara för glädjen att få spela. Musiken skapas i stunden. Men utan gedigen kunskap skulle det inte gå. Kanske är det en orättvis beskrivning, men jag får en känsla av att precis så har boken kommit till. Minnen ur författarens liv med jazzen flödar fram som en yster vårbäck. Mängden bilder på vänner och idoler har hällts ut över texterna utan närmare förklaring. Resultatet har blivit en inblick i jazzens värld, speglat genom författarens egen utveckling som musiker och lyssnare. En mer ordningsam läsare, som inte är lika bekant med musikernas utseende, hade önskat sig bildtexter och en stramare struktur. Men det hade kanske dödat författarens kreativitet och det hade i så fall varit ett för högt pris.

Jan Backenroth tog sina första steg som musiker i Betlehemskyrkan och Sundstagymnasiets aula. Det sätter fokus på vikten av lokala plantskolor. Han beskriver medryckande hur hans eget musicerande utvecklats. Det kan sammanfattas i ett ord: öva. Inte bara spela, öva också upp lyssnandets konst. Analysera, studera, ta in, ta om. Att utvecklas som musiker och lyssnare är också en intellektuell process, men utan kärlek, känsla och inlevelse blir det dött och tråkigt. Det är en allmängiltig reflexion som infinner sig vid läsningen.

Den som drivs av ett intresse vill dela med sig. Det har författaren gjort genom att engagera sig i sammanslutningar som arrangerat konserter. Från Karlstad flyttade han till grannlänet Skaraborg där han och likasinnade byggde upp föreningen Jazz i Skaraborg, en betydelsefull organisation för att vidga möjligheterna att få lyssna till livekonserter med jazzmusiker. Det sätter fokus på en annan sak, nämligen vikten av att stödja kulturens kreatörer. Utan dem skulle kulturen dö. De får sällan de applåder de förtjänar. Ett nästan tragikomiskt inslag i berättelsen blir därför de svårigheter som uppkom för föreningen när Skaraborg blev en del i Västra Götalands län. Det ekonomiska stödet hotades om inte föreningen bytte namn eller lovade att vara verksamt över hela det stora vida länet. Ett exempel på hur politiken kan bli ett hinder istället för ett stöd för rikt kulturliv.

Undertiteln till på boken Från Värmland och Skaraborg ut i världen, är ett relevant tillägg för musiken är en gränslös värld. Jan Backenroth citerar basisten Red Michell som sagt att ”jazz är den enda företeelse som kan förena kommunism och kapitalism”. Vad han ville säga var väl att allt ensemblespel handlar om att inordna sig i ett kollektiv utan att döda den frihet och kreativitet hos varje individ som skulle förinta det gemensamma resultatet. Samspelet mellan jazzmusiker, som bygger både på bestämt struktur och improvisation, är ett bra exempel på det. Det framkommer med stor tydlighet i Backenroths stora, charmiga bok.

Ingemar Eliasson

Wermlandiana 2023:4

Bengtsdotter, Linda. Lågorna. Bokförlaget Forum 2023. 282 s.

Linda Bengtsdotter spelar i översta ligan av svenska deckarförfattare. Hennes kriminalroman Annabelle hyllades av både läsare och kritiker och tilldelades Crimetime Specsavers Award som bästa deckardebut 2017. Uppföljarna Francesca (2018) och Beatrice (2020) fick också ett mycket fint mottagande och rättigheterna för böckerna har sålts till ett stort antal länder.

Egentligen är Linda Bengtsdotter inte en värmlandsförfattare men hennes böcker har tidigare utspelats i gränstrakterna mellan Västergötland och Värmland i trakten av Gullspång där hon för övrigt är uppväxt.

Det lilla samhället Silverbro dit huvudpersonen i Lågorna Vega återvänder efter att ha lämnat det för London tio år tidigare skulle kunna ligga just där. Det är barndomsvännen Kaja som ringt det nödsamtal som fått Vega att återvända men när hon kommer till Silverbro är Katja försvunnen precis som Katjas moster, Sofia Lo, tonåringen, som försvann i trakten för trettio år sedan. Det är en suggestiv och mörk men alldeles trovärdig historia som rullas upp och många hemligheter kommer i dagen.

Linda Bengtsdotter skildrar både miljön och sina karaktärer med ett rakt och enkelt språk och en träffsäker dialog.

En mycket välskriven spänningsroman och en riktig bladvändare som man har svårt att lägga ifrån sig!

Lena Sewall

Wermlandiana 2023:4

Bergqvist, Agneta. Att visa andras konst. Per Inge Fridud och Rackstadmuseet. Carlssons förlag 2023. 432 s.

Som den konstbok den är, inleds Att visa andras konst med ett gott stycke konsthistoria i vars värld man kan befinna sig inte bara på Rackstadmuseet, eller i en av Per Inge Fridlund tidigare gjord utställning.

Hur många han har gjort vet han dessutom inte ens själv.

Agneta Bergqvists bok är dock ingen så kallad coffee table book, ett praktverk i en bilderboksgenre att ha liggande på soffbordet. Att visa andras konst är en smakfullt illustrerad bok med kvalificerad läsning mellan traditionella pärmar, och som under läsningens gång inte bara leder tankarna till Taserud och vad som där finns, eller till miljön vid den omtalade sjön invid Arvika.

Med detaljerad kunskap om konstnärer och deras verk, konsthantverkare och deras alster och musiker och deras musik skulle man kunna betrakta denna språkligt och bildmässigt gestaltade volym som en magistral Rackenhistorik! Mellan inledande ord och efterord ingår avsnitt om Rackenkolonin, Persongalleri, Konstinstitutioner i Arvika, Rackstadmuseet och Per Inge Fridlund, och som det skrivs med en inledande kiasm, ”Det går inte att skriva om RackstadMuseet utan att skriva om Per Inge Fridlund och det går inte att skriva om Per Inge Fridlund utan att skriva om Rackstadmuseet.”

Därigenom blir boken ett dubbelt äreminne, över Rackenkolonin och över en drivande kraft som under 60 år i Arvikas konstliv inte enbart förknippats med Konsthallen, Oppstuhage och Rackstadmuseet.

Att visa andras konst handlar, som det står att läsa, om ”Rackenkolonin och dess vitt förgrenade nätverk” och med ”vitt” i ordets vidaste bemärkelse är det förmodligen ingen påtaglig överdrift att säga: ”Allt har kommit med!”

Snarast en underdrift.

Den som kavaljer betraktade Bror Sahlström ingick i kolonin vid Racken, vilket veterligen inte hans syster Anna gjorde – men hon bereds som så många andra ett eget utrymme. Så även en nordvärmländsk konstnär som Per Tellander, och likaså Erling Ärlingsson därnere vid Fryken.

Ett nätverk av förbindelser består inte bara av konstnärsfolk och musiker, utan också av släktingar, vänner och bekantas bekanta och leder i koncentriska cirklar in i nutid med efterföljare och med ställen som Krokebol vid sjön Ränken, Brättne, Dottevik, Edane, Bålgård och Långvak, eller till den vid Nysockensjön verksamme Axel Hennix – den förste konstnär jag mötte som barn.

Många man känner nämns vid namn i ett personregister som omfattar tretton boksidor med något över åtta hundra namn. De återfinns i ett bildgalleri, där konstnärliga analyser genomgående hämtats från vad som vid olika tillfällen uttryckts av ett stort antal namngivna konstvetare och journalister.

Jugend är ett begrepp som ofta nämns.

En av många tänkvärdheter i boken är denna. Christian Eriksson blev som monumentalskulptör ”utvandrare” medan de som kom att bosätta sig vid sjön Racken var ”välutbildade ickevärmlänningar” som utan tidigare anknytning till Värmland blev ”förebilder för värmländsk konst”.

På samma sätt som de utifrån kommande i Arvika skapade sin ”skymningsvemodsfärgade stämningslyrik” var inte heller Christian Eriksson den ende från Värmland som i Stockholm och annorstädes skapat kända utsmyckningar: Till av värmlänningar utförda offentliga arbeten i huvudstaden kan bland annat fogas sådant som de tre kronorna på Stadshusets torn.

Författaren är slutligen också väl insatt i värmländska förhållanden och likaledes bevandrad i västvärmländska bygder, och lokalhistorik omfattar inte bara den i staden belägna Östra kyrkan, med dess arkitektoniska skepnad, utan också sådant som hur Sågudden fått sitt namn.

Herbert Sjöbergs tidigare utgivna Konstnärskolonin vid Racken, är en minnesbok som med en sjätte upplaga sedan 1976 utgör ett fundament! Där bredvid i bokhyllan kan ställas en i samma ämne nyutgiven bok med encyklopediskt omfång.

Alf Brorson

Wermlandiana 2023:4

Blomquist, Christina, Det är väl bara att… Ekström & Garay 2022. 316 s.

Förlaget rubricerar Christina Blomquist debutbok som en självbiografisk roman. Jag vill nog snarare påstå att det rör sig om en dagbok förd under en jobbig period i Blomquists liv. En intensiv och mycket detaljerad dagbok som täcker tiden mellan mars 2015 och hösten 2017. Så lång tid kan det ta att hämta sig från ett utmattningssyndrom även om Christina från början hade mycket svårt att förstå att hon över huvud skulle behöva sjukskrivas. Vem skulle ta över hennes sysslor, vem skulle kunna ta över hennes ansvar? Christina hade, vad jag förstår, en skolledarroll när utmattningen slog till. Hon hade nog nonchalerat symptomen ett tag.

Småningom ger hon vika och sjukskrivs gång på gång, allt längre perioder tills hon slutligen inser att hon måste trappa ner. Detta drabbar ju bevisligen många i vår tid, särskilt kvinnor, och jag tror att Christinas anteckningar säkert kan hjälpa andra att inse när det är dags att trappa ner ambitionerna för att finna sig själv och ändra sitt liv.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2023:3

Branzell, Kaj, Hej mor! Om en mors kamp och en sons öde. Visto förlag 2023. 280 s.

Det är en fascinerande och mycket engagerande roman om ett svårt ämne, som Kaj Branzell skrivit, en berättelse om liv och död. Den griper tag i läsaren från allra första stund. Tempot i den välskrivna boken är högt och väl anpassat till det dramatiska innehållet. Författaren beskriver den egna sonens händelserika och mycket korta liv med stark känslomässig närvaro men också med viss distans. Det fysiska avståndet mellan mor och son är långt under en stor del av hans liv och en mor får naturligtvis inte och kan inte heller veta allt som händer i ett barns liv. Samtidigt som vi får läsa om sonens liv, så får vi följa moderns egen hjärtskärande kamp för att kunna finnas till hands och hjälpa till när det behövs.

Problemen börjar redan på mellanstadiet, där sonen inte känner sig hemma och dessutom blir mobbad. Man konstaterar att han förmodligen har det vi idag kallar ADHD, vilket han själv har svårt att acceptera. Det fortsätter sedan i tonåren med missbruk och andra problem, som modern försöker hantera med hjälp av bland annat systern. Räddningen blir en skola på västkusten. Skolan arbetar med ledarskap i dykning, där alla beslut är livsviktiga. Allt måste tas på mycket stort allvar. Sonen lär sig och utvecklas. Han arbetar sedan med dykning på olika håll i Sydostasien framför allt i Indonesien, där modern återkommande hälsar på och stöttar. Den dykarshop han är med och startar och driver med framgång en tid klarar inte ekonomin under pandemin och han lyckas inte försörja sin lilla familj med en liten nyfödd son, vilket blir en katastrof, som han inte klarar av. Den här gången har mamman ingen möjlighet att finnas där för honom på grund av pandemin.

Genom att redan i inledningen av boken redogöra för vad som hänt sonen och kortfattat ge läsaren en sammanfattning av sonens korta liv från tidig barndom till hans alltför tidiga död vid 43 års ålder, synliggör författaren skillnaden mellan en ren faktaredogörelse och den följande fiktiva texten. Författaren kallar berättelsen själv för en autofiktiv roman och förklarar själv vad hon menar med det. Kanske den här formen av uppläggning av boken underlättar för läsaren att koncentrera sig på själva förloppet. Moderns ständiga kamp för sonen under många år blir tydligare liksom utvecklingen av moderns och sonens relation, när vi redan vet vad som hänt sonen. Det är lätt att känna igen sig i moder-son-relationen, när författaren bland annat funderar över det som hänt och frågar sig om hon gjort tillräckligt och om hon gjort rätt. Alla dessa om, som en förälder kan ställa sig.

Boken Hej Mor! har figurerat i artiklar i lokalpressen på olika sätt. Sonens hjältemod lyfts fram. Det handlar bland annat om hur han räddade människor under tsunamin med risk för sitt eget liv. Boken handlar minst lika mycket, enligt min mening, om moderns intensiva engagemang i sonens öde och om den starka relationen mellan mor och son, inte alltid skildrad tydligt med ord, men den är klart kännbar mellan raderna.

Birgitta Holm

Wermlandiana 2023:4

Broos, Karin, Ögonblick av liv. Bonnier fakta 2023. 538 s.

I boken finns Karin Broos bildvärld rikt representerad, många målningar är kända och har redan nått en stor publik genom utställningar eller andra publikationer, några har aldrig tidigare visats. Broos motivkrets är begränsad och rör sig kring konstnärens hemmiljö och vardag, exakt och realistiskt återgivet, ofta beskrivet som fotorealistiska, men jag associerar mer till Edward Hoppers drömlika stämningar och ljusbearbetning där måleriet är en tolkande återgivning av det sedda. Relationen till fotografi tas upp på flera ställen i boken och Karin Broos säger att hon inte upplever det som en komplimang när någon säger att hennes målningar ser ut som ett foto, det är något annat hon vill.

Boken inleds med dikter av poeten Jila Mossaed. Det sätter en stämning som man sedan har med sig när man möter den del av boken där Karin Broos målningar presenteras och varvas med hennes egna kortare texter. Texterna beskriver vägen från konstakademin i Holland till livet i Värmland och vikten av närhet till natur och djur. De ger en fin beskrivning av konstnärskapets villkor och vedermödor men också av den miljö och stämning som bilderna tillkommit i. Monotoni, rutin, upprepning är ord som återkommer i beskrivningen av arbetet och vardagen. Det är också ord som skulle kunna användas om hennes bilder, men jag upplever snarare att koncentration och fördjupning kännetecknar bilderna.

I den senare delen av boken tolkar Ingela Lind under rubriken ”Speglingar” Broos konst och sätter dem i jämförelse med verk av andra konstnärer. Lind har tidigare skrivit utställningskataloger, recensioner och artiklar om Broos konstnärskap och hennes text är initierad och blir en hjälp till tolkning av målningarna.

Ögonblick av liv är framtagen i samarbete med Liljevalchs konsthall, med anledning av utställningen Karin Broos, Svart sol (Liljevalchs, katalog nr 538) I bokens avslutande del samtalar Karin Broos om sin konst och bildvärld med Isak Nilson, vice konsthallschef på Liljevalchs konsthall och curator för utställningen. Intervjun ger en bild av att Broos begränsade motivkrets och hennes beskrivning av en ganska isolerad och rutinartad vardag är en liten värld reflekterad i en större värld, där själslig utveckling har fått stå tillbaks för materiell vinning och makthunger.

Från början reagerade jag på bokens titel och tyckte att en bättre titel varit Ögonblick av stillhet, men efter att ha läst intervjun ser jag att bilderna fångar de där flyende ögonblicken av liv. Det liv som finns i de små vardagliga stilla stunderna.

Ögonblick av liv kunde stannat vid att vara en vackert layoutad coffee table book, med konstbilder, men den visar sig vara så mycket mer och känns nära, viktig och samtida.

Monica Furu

Wermlandiana 2023:3

Bryntesson, Göran, Thermia. De första hundra åren. Versmakeriet i Mangskog 2023. 71 s.

Thermia i Arvika fyller ett hundra år, och boken om värmepumpstillverkaren är en jubileumsskrift. VD får två sidor i början och berättar att verksamheten går bra och att värmepumpar kan hjälpa till att lindra klimatkrisen.

Resten av texten är skriven av Göran Bryntesson. Han har gått till arkiven och dessutom intervjuat många i företaget. Resultatet blir en kunnig, allsidig och lättläst historieskrivning. Han lyfter fram Thermias långvariga satsningar på utvecklingsarbete som en avgörande framgångsfaktor: de har räddat företaget ur olika kriser som orsakats av plötsliga politiska förändringar, till exempel finskt importstopp och svensk elransonering. Om konkursen 1992 skriver Bryntesson att den delvis kan ha berott på att företaget låg alltför långt före marknaden. Under 90-talet växte sedan efterfrågan på värmepumpar snabbt.

Boken är mycket rikt illustrerad. De hundra åren ges liv av fotografiska tidsbilder. Skriften bör vara intressant för alla som intresserar sig för arvikabygden eller industrihistoria.

Jan Ollars
Wermlandiana 2023:4

Dahlén, Emma. Journalgrodor, volym 1. Ill.: Andreas Andersson. Whip Media 2023. 40 s.

Emma Dahlén, Karlstad arbetar som medicinsk sekreterare och har samlat på språkliga grodor i några år nu. Många hittar hon själv i journalanteckningar, andra har hon fått sig tillskickade av kollegor efter att hon började publicera grodorna på ett Instagramkonto. Det har hunnit bli över 900 inlägg och 95 000 följare. Nu har 299 grodor blivit en liten bok som bjuder på många fniss och lite galghumor.

Ofta handlar det om syftningsfel. ”Pat. kommer hit då han druckit Blomstra och möbelpolish tillsammans med föräldrarna”. ”Ensamboende med katt som lever på socialbidrag”. ”Mobiliserar patienten till stående på sängkanten”.

Ibland kan ett litet stavfel bli ganska kul: ”Patienten söker för paltfot”. ”Patienten fick en stork 2015”. ”När vi kommer in på rummet får patienten ett plötsligt kramanfall”.

Eller så blir det bara knasigt: ”Har tappat 15 centimeter i vikt”.

En liten bok att bli glad av med ett tiotal roliga illustrationer. Inga större pretentioner än så. Törs man gissa att det kommer en uppföljare?

Ulla Walldén

Wermlandiana 2023:3

Edgren, Malin, Rekordkompisar. Ill.: Jennifer Berglund. B. Wahlströms förlag 2023. 106 s.

Rekordkompisar ingår i en ny serie i B. Wahlströms förlag. Samma persongalleri förekom i den första boken i serien, Rekordsommar, som recenserades i Wermlandiana nr 3, 2023.

Huvudpersonerna Joni och Shirin går nu i tredje klass. Shirin vill bli sjökapten när hon blir stor och veta allt om båtar. Hennes pappa drunknade i Medelhavet när de flydde från sitt land i en pytteliten båt som ingen kunde segla. Nu ska barnen börja på sjöscouterna. Problemet är bara att Shirin inte kan simma och det måste man kunna när man går med i sjöscouterna. Sedan katastrofen på Medelhavet är Shirins mamma mycket rädd för vatten och Shirin har inte fått följa med till badhuset när de andra barnen haft simlektioner. Kring detta spinner Malin Edgren en riktigt mysig och spännande historia. Barnen åker på seglarläger och tar lite dumdristiga beslut. Allt kunde ha slutat riktigt illa men motgångar är till för att övervinnas, framför allt om man samarbetar så bra som Joni och Shirin gör.

Rekordkompisar är en rolig och lättläst bok som rekommenderas för högläsning av förlaget, men jag håller med förra recensenten. Den kan säkert läsas på egen hand av de flesta barn i årskurs tre.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2023:4

Edgren, Malin, Rekordsommar. Ill:. Jennifer Berglund. B. Wahlströms 2023. 121 s.

Karlstadsbördiga Malin Edgren uppmärksammades 2021, då hon erhöll Region Värmlands Litteraturstipendium för minnesboken Hundra röster om Corona (2020). Hon har utgivit ytterligare fyra böcker på eget förlag. Nu debuterar hon som barnboksförfattare på B. Wahlströms förlag med två böcker under 2023 i en ny serie, Rekordserien, för barn i åldern 6–9 år. Rekordsommar heter första delen om bästisarna Joni och Shirin. I denna del är det framförallt Joni och hans morfar som läsaren blir bekant med. Det är med glimten i ögat och ett underliggande socialt patos som den skruvade historien om Joni och hans morfar berättas. Joni och Shirin har sommarlov efter sitt andra år i skolan och utmanar varandra på att testa något nytt, en utmaning. Joni bestämmer sig för att bli världsrekordhållare i cykling. Joni ska tillbringa några veckor i staden hos morfar och ser fram emot att träna cykling tillsammans med honom. Joni är en tillitsfull pojke som älskar sin morfar och mellan de två framträder en kärleksfull gemenskap. Allt blir dock inte som Joni drömt om, och värst av allt är nog att tilliten till morfadern fått sig en rejäl törn. De två hittar dock trevande tillbaka till varandra i berättelsens slutskede.

Skeendet ger upphov till många skratt och funderingar. Morfadern har drag av Dartanjang, den lätt demente farfadern i Barbro Lindgrens absurda historia om Loranga och Masarin, men morfadern i Edgrens berättelse är vare sig dement eller självupptagen på samma sätt som Dartanjang utan en empatisk man som försöker göra allt gott för sin dotterson. Det leder dock till oanade förvecklingar och till slut går det över styr. Gestaltningen av morfadern är ömsint och gör att den här berättelsen sticker ut.

Förlaget lanserar berättelsen som högläsningsbok, men jag vill understryka att även barn i årskurs två som knäckt läskoden och vill pröva att själv läsa något annat än Lasse-Maja-böckerna här har ett bjudande alternativ.

Margaretha Ullström

Wermlandiana 2023:3

Engström, Staffan. Skjutsbol uti Stavnäs socken, Del 2. En berättelse i fotoformat. BoD 2023. 183 s.

För tre år sedan publicerade Staffan Engström tillsammans med hustrun Gerd en väldokumenterad bok om hemmanet Skjutsbol i Stavnäs. Redan då varslade Staffan om att ytterligare en bok var på planeringsstadiet. Det fick inte plats så många bilder i den första boken, och flera av dem var i väldigt litet format.

Nu är den här och denna gång står Staffan ensam som författare, medan Gerd avtackas i förordet som släktforskare och korrekturläsare. Även denna gång är boken utgiven genom Books on Demand, som ger möjlighet att publicera vackra böcker med små upplagor.

Skjutsbol är naturligtvis ett hemman bland många andra i Värmland. Människor har fötts, levt, arbetat, älskat och dött här i hundratals år. Det är först i slutet av 1800-talet som människorna är nåbara genom fotografisk dokumentation. Här finns allt från ateljébilder där professionella fotografer stått bakom kameran till amatörbilder av vardagsliv.

Till de som fastnat på plåten eller silveremulsionen finns Kajsa Nilsdotter (1810–1893) på Högen i Skjutsbol. En annan är Kajsa Karlsdotter (1830–1908) på Mellantomta. Fotografiet av henne är från 1860-talet.

Bland amatörbilderna finns ett rikt urval från fest och vardag. Ester Jansson handarbetar och Marianne Hjalmarsson njuter en kaffetår med sin mamma Ellen Strömberg. Vilhelm Johansson ”jaler skyggål” 1959 vid 89 års ålder och samma Marianne Hjalmarsson vintermetar på Billingens is.

Vilken rikedom i alla dessa bilder, och hur glädjande är det inte att Engströms samlat dessa bilder, skannat och kunnat formulera så informationsrika och väldokumenterade bildtexter!

Bilderna är av varierande kvalitet, och det går förstås inte att trolla och göra återgivningen bättre än förlagorna. Men frågan är om inte bilderna kunnat vinna på en blankare papperskvalitet än den som valts.

Men det är en mindre anmärkning – det här är en stor glädje att bläddra i boken. Inte bara för skjutsbolsbor och deras ättlingar – utan för alla som intresserar sig för Värmlands historia.

Carl-Johan Ivarsson

Recensionen tidigare publicerad i VärmlandsAnor.

Wermlandiana 2023:4

Eriksson, Jessica & Holm, Stefan, Människor som hör ihop. Everlasting Publisher 2023. 245 s.

Sherlock Holmes var aldrig någon de heta och översvallande passionernas gestalt. Det hindrar inte att han på sitt livs middagshöjd kom att djupt respektera och högakta den sköna Irene Adler, altsångerska med rötter i New Jersey och primadonna vid kejserliga operan i Warszawa. Tillsammans fick de sonen Nero Wolfe. Också Wolfe gjorde med tiden karriär som framgångsrik brottsbekämpare och är identisk med den orkidéodlande deckaren i Rex Stouts böcker. Det intima släktskapet mellan Sherlock Holmes och Nero Wolfe framgår kanske tydligast av vokalernas symmetriska placering – E-O respektive O-E – i faderns och sonens för- och efternamn…

Jag kom osökt att tänka på de nyssnämnda omständigheterna i samma ögonblick som jag lärde känna 6-åriga Mira i Jessica Erikssons och Stefan Holms roman Människor som hör ihop. Mira råkar nämligen ha en yngre syster i den 4-åriga Inka, som är en av huvudpersonerna i Britta Hedéns skildring, Arktiska portalen, anmäld i nr 2/2023 av denna tidskrift. Mira och Inka har inte bara vokalerna gemensamt; de är också bländande solstrålar och förföriska små ”trollungar” med obändig livsaptit, en aldrig sinande energi och idel glimtar i sina mörka ögon.

En glädjefullt valsdansande Mira avbildas f ö på Eriksson- och Holmbokens titelsida i mittpartiet av en sommaräng med vallmoblom och högvuxet gräs någonstans i Londons utkanter. Jag tror mig förstå att detta foto har en påfallande hög nutidsfaktor.

Vanligen brukar man som recensent översiktligt, och utan att avslöja för mycket, redogöra för delar av innehållet och för eventuella förvecklingar i de arbeten man har gett sig på. Just det greppet känns en smula malplacerat denna gång, eftersom läsarna – som torde bli många – inte bör fråntas chansen att reflektera över precis vilka människor som i själar, hjärtan och i osäkra framtider egentligen hör ihop i Människor som hör ihop. Svaret är långt ifrån givet. Vår tid på jorden har ju omisskännligt lotteritycke, och det mesta kan gå hur som helst, vilket det också gör i teamet Erikssons och Holms framställning.

Sägas kan att deras vuxna personager – Jonas, Natalie, Sarah, Henric, Jackie, Paige, Eira – alla lever på en visserligen begränsad men ändå rätt betryggande distans från hypotetiska fyrtioårskriser, samtidigt som deras kärleksrelationer (med blott enstaka undantag) är tilltrasslade och komplexa. Det är till icke så ringa del fröken Miras fel – eller förtjänst. Eriksson/Holm skriver stilsäkert och med väl tillgodosedd underhållnings- och ”feel good”-koefficient, där varken berättarglädje eller tron på det egna projektet sviker. Från sådana utgångspunkter kan resultatet inte bli annat än gott. Intrigen uppfyller högt ställda krav på originalitet, och författarparets rollfigurer är varsamt tecknade i med- som i motgång.

Flertalet av romanens 25 kapitel avrundas med diskreta men i regel dubbelbottnade cliffhanger-fraser – ”Det mörka och vassa flödade ut från hjärtat och genom hennes artärer. Hon kunde inte låta det här ske” – varefter fokus skiftas och alla kretsar kortsluts. Nya satser och nya vinster i nästa kapitel!

Sherlock Holmes och Nero Wolfe applåderar ihärdigt med bägge händerna. Såväl Mira som Inka följer tillitsfullt deras exempel.

Mats Parner

Wermlandiana 2023:3

Fernlöf, Ingrid (pseudonym), Våg i vandring. Lava 2023. 217 s.

Våg i vandring börjar som en dramatisk bladvändare. Höljes­dammen riskerar att kollapsa och Myndigheten för skydd och beredskap, MSB, beslutar att 150 000 värmlänningar måste evakueras för säkerhets skull. Vi får följa tre kvinnor och två män och ta del av hur de hanterar hotet, var och en på sitt sätt. Baksidestexten hävdar att ”det är stor skillnad på mäns och kvinnors handlingskraft. I denna berättelse liksom i verklighetens Värmland är överlevarna kvinnor”. Bokens handling stödjer detta påstående.

Våg i vandring är också en stridsskrift mot nättroll och konspirationsteoretiker. På en presskonferens förklarar bokens huvudkaraktär Magdalena pedagogiskt hur desinformatörer hotar hela vårt samhällssystem. Detta framgår även av handlingen.

Magdalena arbetar på MSB och spelar en stor roll för evakueringen. Hon är kompetent i yrkesrollen, empatisk, ibland oförsiktig och någon gång våldsam, alltså en sammansatt och levande personlighet. Skildringen av hennes sökande efter kärlek drar dock mot det schablonartade.

Författaren spar inte på krutet mot män som förminskar kvinnor. Karaktären Leif är en professionellt arbetslös konspirationsteoretiker, nättroll, kvinnoförtryckare och lögnare. ”Fernlöf” närmast frossar i att skildra hans manliga egocentricitet och obefintliga moral.

Våg i vandring finns också som ljudbok, Jag rekommenderar den även för unga och ovana läsare. Låt oss hoppas på fler böcker av ”Ingrid Fernlöf”, vem hen nu kan vara.

Avslutningsvis ett stort plus för det fyndiga slutet som knyter ihop säcken.

Jan Ollars

Wermlandiana 2023:4

Fröding, Gustaf, Selected Poems by Gustaf Fröding. In translation by Mike McArthur. Gustaf Fröding-sällskapet. Bild, text & form förlag 2023. 119 s.

2023 års skrift från Gustaf Fröding-sällskapet innehåller 30 av Frödings dikter med svensk originaltext intill översättningar till engelska. Man vill ”bjuda på en samling av Mike McArthurs bästa översättningar av några av Frödings mest populära dikter”, skriver Johan Andersson, bokens redaktör. Ett vänporträtt ges också av Urban Andersson. Den tvåspråkiga skriften vänder sig till såväl svensktalande som till personer med ingen eller liten kunskap i vårt språk.

Urvalet speglar Frödings breda repertoar av dikter. Kvalitén på översättningarna är hög. McArthur lyckas behålla originalens rytm och rimflätning och samtidigt levandegöra originalens känslor, personer och miljöer. I två fall översätter han dikter på mål till sin egen dialekt från Yorkshire.

Solveig Rudström Svenssons omslagsbild är värd ett särskilt omnämnande. Detsamma gäller den exemplariska korrekturläsningen. En kommentar till översättningen av Lars i Kuja kunde underlätta för läsare som inte förstår svenska. Det utfattiga paret livnär sig på nävgröt, men översättningen bjuder en långt kärvare kost: birch bark, alltså näver.

McArthur har översatt alla Frödings dikter och publicerat dem på det egna förlaget Oak Tree Press. Dessa är svåra att få tag på men lånas ut genom Bibliotek Värmland och Karlstads uiversitetsbibliotek.

Jan Ollars

Wermlandiana 2023:3

Grenegård, Eneida. Kohjärta, Eneida förlag 2023. Opaginerad.

Detta är en hjärtevärmande bilderbok skriven och illustrerad av unga flickan Eneida som föddes med hjärtfel och flera funktionsnedsättningar. Det kanske inte skulle behöva påpekas men det bidrar till min förtjusning över hennes bilder och text. Eneida älskar kor och boken är en hyllning till dessa snälla och tåliga varelser. Hon följer korna, kan deras namn, har kanske till och med valt deras namn, och fantiserar över deras liv och lustar. Som när blyge tjurkalven Åke Fjäll von Tuut till slut vågar sig fram till koflickorna och lyckan när han får vara med. Kvigorna skuttar och tjuren med dem. ”Se tusen kilo, se ett ton sväva en sekund som en sommarfjäril”.

Men ibland måste korna dö, som Lill Birtis. Då tror Eneida att hon får vingar. Springer som vinden och hoppar mellan molnen.

Sorgligt blir det när kalvarna ska skiljas från sina mammor. Kalvarna gråter och mammorna gråter. Kanske hörs sorgen länge i kossornas muanden.

Jag tror att det är oljefärg Eneida målar med. Bilderna är härligt naivistiska i klara färger. Och texten mycket poetisk.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2023:3

Grenegård, Ulrika. Flickan på myren. Ill.: Moa Rosenberg. Eneida förlag 2023. 82 s.

Flickan på myren är den första boken i en serie lättlästa böcker, Tidens Skuggor, som vänder sig till barn på gränsen till högstadiet.

Estrid vaknar mitt i natten av ett fasansfullt skrik. Det är mormor i rummet intill som drömmer igen, som jagas av minnen från andra världskriget. På morgonen ska Estrid, hennes bror Ajax och bästa vännen Saga ge sig ut på långritt till utkiksberget. Matsäck har de med och laddade mobiler. Dagen ser lovande ut. Septembersolen värmer deras ansikten.

De rider allt längre in i skogen och upp på ett berg. Estrid har hela tiden en känsla av att något dunkelt följer dem, men väl uppe på berget njuter de av matsäcken och oron försvinner för en stund. När de ska återvända hem, försämras vädret, mobilerna dör och hemfärden blir mardrömslik.

Jag tror säkert att berättelsen kan fängsla även ovilliga läsare. Den är riktigt spännande! Den frasanpassade texten är lätt att läsa utan att vara förenklad. Ser fram mot de kommande böckerna i serien.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2023:3

Gråsjö, Frida, Drömläge för dystra hjärtan. Modernista 2023. 224 s.

Dina tar ut alla sina sparade semesterdagar. Hon vill åka bort och slicka sina sår. Man ska inte liggamed sin chef, hade hennes vänner varnat henne. Mats hade aldrig haft en tanke att lämna sin fru,och nu hade han dessutom utsett hennes före detta vän, Pernilla, till producent för det program Dina hittat på och arbetat med på sin fritid.
Dina söker bland fritidsboendena för uthyrning på nätet och fastnar för Drömläge i Dalsland, en röd
stuga vid en sjö på landet i närheten av Rosnäs (Åmål?). Den får det bli!
Vi följer Dina till Dalsland. Stugan visar sig bara vara ett rum i en bod, men utsikten är fin och hon beslutar sig för att ge det en chans. I närheten finns ett herrgårdshotell där Dinas goda vinkunskaper snabbt tas i anspråk och ganska snart får hon flera trevliga bekanta, inte minst är kocken Daniel en attraktiv person.
Detta är en feelgood-roman, den fjärde i författarens Rosnäs-serie. Boken är ledigt skriven och lättläst och jag hade glädje av den fina naturbeskrivningen. Man får lust att besöka Dalsland under läsningen av Drömläge för dystra hjärtan!

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2023:2 

Gråsjö, Frida, Vatten över huvudet. Bokfabriken 2023. 274 s.

Efter fyra feelgoodböcker inleder Karlstadbon Frida Gråsjö en serie i mysdeckargenren. Liksom i tidigare böcker utspelar sig historien i Dalsland, den här gången vid 17:e slussen vid Dalslands kanal och i det fiktiva samhället Södra Strandviken. Det är hit huvudpersonen Hanna Sand kommer för att ta hand om sin morfar Oskar som brutit benet. Här har Hanna tillbringat många somrar och hjälpt morfar med slussvaktarjobbet. Nu är hon sjukskriven från jobbet som advokat i Stockholm för utmattning och återvänder efter många års bortovaro. Mycket är sig likt men en del har förändrats. Slussvaktarstugans vardagsrum har förvandlats till byns samlingsplats där byns föreningar möts och skvaller utbyts. En utmärkt plats som scen för en pusseldeckare och författarens persongalleri är väl komponerat. Här finns den snälla granntanten, de mystiska nyinflyttade, den kufiska hemmasonen, den glada trädgårdsmästaren, den snygga killen. Men bakom den idylliska fasaden döljer sig hemligheter och som det ska visa sig mordiska känslor. Redan andra dagen blir Hanna vittne till hur den illa omtyckta kommunalpolitikern faller ner i slussfållan efter ett slag i huvudet. Den tröga lokalpolisen tror henne inte så därför inleder hon – med ungdomsbokens Kitty som förebild – en egen utredning tillsammans med Oskar. Undan för undan avslöjar hon vad som försiggår bakom välklippta häckar och i mysiga kök. En stor stridsfråga är vad planerna på skogsförsäljning och befarad avverkning får för konsekvenser för orten. Det måste också sägas att detta inte är en bok för bantare. Med humor beskrivs hur Hanna botar – mot doktorns inrådan – sin trötthet med kakor och choklad i stor mängd (nästan så man förväntar sig några recept i slutet av boken). Och det tar henne emot att gå med i byns träningsgrupp. Men mot slutet mår hon bättre och jag hoppas vi får möta henne i nästa bok i denna serie som döpts till ”Morden vid sjuttonde slussen”. Det är mer spännande att följa henne och människorna i byn än själva mordfallet. Men det är väl så det ska vara i en mysdeckare.

Margareta Lilja-Svensson

Wermlandiana 2023:3

Hagvall Einarsrud, Annie, En dum knöl i mammas bröst. Ill.: Hanna Ingvarsson. Idus förlag 2022. 28 s.

Hagvall Einarsrud, Annie, Ett dumt krig i Andrijs land. Ill.: Hanna Ingvarsson. Idus förlag 2022. 38 s.

Hagvall Einarsrud, Annie, Kan man laga armen med en skruv. Ill.: Hanna Ingvarsson. Idus förlag 2023. 32 s.
Hagvall Einarsrud, Annie, Mamma ska bli en enhörning. Ill.: Hanna Ingvarsson. Idus förlag 2023. 36 s.

Hagvall Einarsruds böcker vill jag kalla bruksböcker. Bra att ha till hands när något specifikt händer i familjen. Jag kan tänka mig att de kommer att finnas i sjukhusens väntrum och kanske i klassrum på lågstadiet. Jag kan också tänka mig att de kan vara bra hjälpmedel för språkträning med invandrare. De vänder sig till barn från förskoleåldern och lågstadiet.

På ett enkelt talspråk förklarar hon vad som händer när en förälder drabbas av cancer eller vad som händer när man råkat bryta en arm eller ett ben. Hon utgår oftast från syskonparet Ella och Henric i sina böcker. Tilltalet blir personligt, barnen kan känna igen sig. Mamma ska bli en enhörning är den av böckerna som jag tycker är minst lyckad. Den handlar om spridd bröstcancer. Jag tror den kan verka skrämmande och frågan är hur specifik man måste vara när man berättar för ett barn om ett sådant fall. Jag vet inte!

Den bok jag tycker bäst om är Ett dumt krig i Andrijs land. Där går hon varligt fram och ger barnen en lättfattlig inblick i samhällskunskap samtidigt som hon visar exempel på ett fint mottagande av ett flyktingbarn i Ellas klass.

Samtliga böcker är illustrerade av Hanna Ingvarsson

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2023:3

Hübinette, Tobias, Den svenska färgblindheten. Verbal 2023. 144 s.

Färgblindhet är ett begrepp inom forskningen som avser det förhållningssätt till ras som säger att vi inte ska se ras, tänka ras, tala om ras eller bruka ordet ras. Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstad universitet med mångårig forskning bakom sig inom områden som rör rasism, har i boken ”Den svenska färgblindheten” kartlagt hur ordet ras har utmönstrats ur det svenska språket och hur Sverige, som han skriver, har blivit världens mest antirasistiska land. Det är en lättläst bok, uppdelad i fyra kapitel med tydliga inledningar som ger en intressant tillbakablick i svensk historia och i språkets betydelse för att benämna världen.

Tobias Hübinette har noggrant gått igenom 500 dagsartiklar och 100 riksdags- och regeringstexter från 1962 till 2015 och följt hur ordet ras börjar brännmärkas på 60-talet och hur rasbegreppet fortsätter att diskuteras och ifrågasättas under kommande årtionden. Han visar hur ordet utelämnas i offentliga handlingar, i det politiska språket och i dagstidningarna. Naturvetarnas och genetikernas utlåtande att det inte finns någon vetenskaplig grund att indela människor i olika raser väger tungt och i 2008 års diskrimineringslag försvinner också ras som grund för diskriminering och ersätts med uttrycket ”annat liknande förhållande”. Sverige medverkar också aktivt till att få bort rasbegreppet ur internationella dokument, t ex i EU och Europarådet. Men i andra länder talar man fortfarande om ras och för att uppfylla FN:s rasdiskrimineringskonvention och införa en lag mot rasistiska organisationer måste Sverige återigen införa lagtext som definierar rent språkligt vad en rasistisk organisation innebär.

I bokens sista och mest intressanta kapitel försöker Hübinette förstå varför svenskarna varit så angelägna om att ifrågasätta indelningen av människor efter ras. På 80 år mellan 1920 då politikerna fattade beslut som resulterade i att Statens rasbiologiska institutet kunde inrättas i Uppsala och 1999 års utredning om en utmönstring av rasbegreppet har den politiska hållningen gjort en totalomsvängning. Hübinettes förklaring till detta är svenskarnas unika solidaritet med tredje världen och närmande till människor i andra kulturer som tog sin början på 1960-talet. Den svenska hållningen under åren har varit att det inte finns rasism i Sverige, man talar istället om fördomar och främlingsfientlighet. Ordet ras kan underblåsa fördomar och bör därför utelämnas ur offentliga dokument och medierna och skolan följer efter. Hübinettes slutsats är att Sverige nått målet att skapa ”världens första och hittills enda färgblinda antirasistiska statsbildning”. Ras är idag ett av de mest negativt laddade orden i nutidssvenskan, skriver han. Han tror att det kommer att förbli så under överskådlig tid trots att rasism, svenskhet och svenska värderingar idag har blivit ämnen i den offentliga diskussionen.

Margareta Lilja-Svensson
Wermlandiana 2023:2

Johansson, Karina, Pensionatet. Bokfabriken 2023. 300 s.

I den här pusseldeckaren är det de inblandade själva som löser gåtorna, vad polisen gör får läsarna veta mycket lite om. Platsen för brotten är ett anrikt pensionat utanför Sunne som i generationer drivs av släkten Vinder. Huvudpersonen Alexa i märkeskläder och högklackat har med framgång utvecklat rörelsen till ett pensionat i gammaldags stil där besökarna kan vila upp sig och delta i gemensamma aktiviteter. Hon beskrivs som en kreativ och duktig ledare men har svårt att hantera situationen när inte bara en utan två av de anställda mördas. Städerskorna Birgitta och Siv och trädgårdsmästaren Jimmy smyger omkring i kulisserna. Två försvunna katter ingår också i mysteriet. I persongalleriet ingår även Alexas utseendefixerade exmake Mats och hans kusin Robin som anlitas för snickeriarbeten. Robin i gammaldags hängselbyxor och gubbkeps är Mats motsats, och på samma sätt är Alexas bästis Mickan hennes motsats. Mickan är visserligen också en framgångsrik entreprenör med egen budfirma men intresset för utseendet begränsas till nedhasade byxor, tatueringar och sönderblekt hår.

Karina Johansson är född och uppvuxen i Sunne och Pensionatet är hennes åttonde bok. Det är den första fristående delen i en ny serie där vi får följa familjen Vinder. Det är en lättsam och underhållande mysdeckare med en oväntad upplösning. En släktkonflikt tre generationer tillbaka i tiden ligger och pyr i bakgrunden som det blir spännande att följa i kommande böcker, som dock skulle bli än mer läsvärda med en fördjupning av karaktärerna och miljön.

Margareta Lilja-Svensson

Wermlandiana 2023:3

Jonasson, Enar, Erik Tolerud. Indelt soldat vid Toleruds rote Värmlands regement 1802 till 1823. Norlén & Slottner 2023. 247 s.

Sverige har levt i fred sedan 1814 – det senaste, och förhoppningsvis sista, kriget utspelade sig i gränstrakterna mellan Värmland och Hedmark och slutade med den närmare hundraåriga unionen mellan Sverige och Norge. I början av 1800-talet var dock militären sedan länge ett fast inslag på den svenska landsbygden genom de indelta knektarna i sina hundratusentals soldattorp. Det är med utgångspunkten från ett av dessa, Soldatlyckan i Östra Toleruds rote i Grava, som Enar Jonasson skrivit boken Erik Tolerud. Indelt soldat vid Toleruds rote Värmlands regemente 1802 till 1823. Han förklarar i förordet vad det handlar om: Berättelsen om Erik Tolerud är en roman men tider, platser och namn är verkliga. Arkiven har luckor som jag efter bästa förmåga har försökt att fylla igen med min egen kunskap och fantasi. En del händelser och människor har jag dessutom uppfunnit.”

Man skall alltså inte tro att man får en dokumentär skildring om soldatlivet i Värmland under Napoleonkrigens dramatiska era när man läser Jonasson. Det är dock en trevligt skriven berättelse som ger glimtar från hus, hem och familj och soldatens många gånger besvärliga kontakter med rotebönderna, som skulle stå för torpet. Erik Olofsson Tolerud är en verklig person, född i Eda 1776 som tillsammans med hustrun Christina tillträdde torpet i Grava år 1802. Efter några mer stillsamma år följde Eriks kommenderingar i fält till Pommern och därefter till norska gränsen i olika omgångar. Vi får också följa honom och hans kamrater på färden till Stockholm 1809, när befälhavaren över Västra armén, Georg Adlersparre, gjorde uppror mot kungen, liksom senare ner till Västergötland för att gräva det som med tiden skulle bli Göta kanal. Boken rymmer en del bataljscener, men författaren gräver inte särskilt djupt i de krigiska krumbukterna med böljande stridslinjer och vardagens elände, där döden tog sin gruvliga tribut på slagfälten eller genom grasserande sjukdomar. Erik Tolerud får vara med om en hel del, men framförallt han som en man som älskar sin hustru och sina barn och det fridfulla livet hemmavid.

Jonassons bok är sympatisk, om än inte påfallande spännande. Lidandet har fått kliva tillbaka till förmån för vardagsharmonin och på det sättet kan man nog kalla detta för en feel good-berättelse, annu dazumal. Författaren är väl påläst, men visst hade det lyft skildringen om vi fått en något mer vidlyftig skildring av källmaterialet – och av vilka slags luckor som han fyllt i, med ”egen kunskap och fantasi”.

Peter Olausson

Wermlandiana 2023:4

 Kadhammar, Peter, Maos hibiskus. Natur & Kultur 2023. 439 s.

I samhällsskildringen Maos Hibiskus av journalisten Peter Kadhammar från Säffle tas män och kvinnor av daga med ojämna mellanrum till synes utan anledning. Offren är undantagslöst skolade i 1960- och 70-talens vänsterrörelser och uppvuxna med ordförande Maos ”lilla röda”, i förekommande fall också med den stora och tveklöst lika röda. Men hur ska blomsterspråket i själva boktiteln förstås?

Jo, en tvättäkta hibiskus, med andra ord en fullblodig kinesisk ros, lär enligt pålitliga källor en rörd och erkännsam Mao Zedong ha skänkt till den berömda svenska läkaren Andrea Andreen i nära anslutning till Koreakriget (1950–53) med påföljd att växten av naturliga skäl snart hamnade på våra kärnsvenska breddgrader. En släkting till, eller snarare en inkarnation av, denna 1950-talshibiskus fann sig närmare 70 år senare, enligt Kadhammar, väl tillrätta högst upp i ett flervåningshus i Gamla stan.

När så den väldiga hibiskuskrukan plötsligt faller, eller precisare uttryckt bringas att falla i ett obevakat ögonblick, visar den sig fungera som ett överdådigt mordvapen. På den vägen traskar förövarna sedan vidare och decimerar systematiskt skaran av övervintrade maoister i vår kungliga huvudstad.

Den innehållsrika hibiskusberättelsen må ha vissa brister, men förtjänsterna är mångdubbelt flera. Jag återkommer till dem om ett par sekunder men vill först uppmärksamma läsarna på den gemensamma nämnaren mellan Peter Kadhammar och den 6,5 år äldre närkingen Håkan Nesser.

Skuggorna och regnet (Bonniers 2004) har ett matematiskt grundackord och är den Nesserbok som, i hård konkurrens, gjort störst intryck på mig genom åren. Dock innehåller den åtskilliga sakfel och rena oegentligheter. Bland annat heter det att såväl 91 som 169 är primtal och att ”kvadratroten ur talet 36 är lika med plus minus 6”, vilket allt är fullständigt horribelt. Men till bilden hör, råkar jag veta efter att ha brevväxlat med författaren, att grodorna är medvetet tillyxade och avsiktligt insmugglade. Tydligen roade det Nesser att testa herrar och damer recensenters numeriska allmänbildning.

I Kadhammars hibiskusparabel repriseras förfarandet. På sid. 37, 65 och 91 får man i tur och oordning besked om att den 23 april 1971, den 23 oktober 1972 och den 5 december 1975 inföll på en onsdag, en fredag resp. en tisdag. Händelsevis är det fel rakt igenom. Fredag, måndag och återigen fredag ska det vara. Men även här är ’klavertrampen’ avsiktliga. Det är av idel goda skäl som Peter K manipulerar sina datumangivelser. Dessvärre medger inte utrymmet att jag förklarar varför.

Men givetvis är det inte försåtliga och lömska datumrapporter som gör Maos Hibiskus till en väsentlig och dagsaktuell text utan något helt annat, nämligen Kadhammars intima förtrogenhet med det forna Sovjetunionen och det nutida Ryssland, Jeltsin- och Putindecennierna inte minst. Det är en logisk följd av hans ungdomsengagemang i den maoistiska väckelserörelsen för ca 50 år sedan. Han kan ge exakta besked om vad säkerhetstjänsterna i österled – oavsett om de kallar sig Tjekan, NKVD, MGB, KGB eller (som i dag) FSB – är kapabla till. För sådan kunskap bör man ha respekt.

Fackböcker i all ära. Men allt som oftast är det i skönlitteraturen som de djupare sanningarna kommer oss till mötes och den bistra verkligheten tydliggörs.

Mats Parner

Wermlandiana 2023:3

Larsson, Björn, Luröskärgårdens bebodda öar och Djurö. Från förr till nutid. Eget förlag 2023. 144 s. Beställes från författaren: bjornlarsson.gapert@gmail.com eller 0703270471.

Värmland är ett mångfaldens landskap. Många förknippar provinsen med skog, sjöar och småskalig jordbruksbygd. Men här finns också ytterskärgård i ett innanhav, där livet mer liknat det som levts i andra skärgårdsområden i t.ex. Bohuslän, Östergötland eller Stockholms skärgård.

Till Eskilsäters socken på Värmlandsnäs sydligaste del hör en skärgård som fått sitt namn av den största ön, Lurö. Här har man livnärt sig på fiske och skärgårdsjordbruk, men också av t.ex. tegeltillverkning och sjöfart. Här finns också andra öar som Vingsön, Kalvön, Stora Klubben, Klövön, Aspholmen, Gunnarsholmen, Vithall, Hökön, Ärnön, Trädgårdsholmen och Lilla Sunnervass som alla varit bebodda. På några av öarna finns bebyggelsen kvar.

Inte så långt från Lurö, på andra sidan gränsen till landskapet Västergötland och Mariestads kommun, ligger Djurö, idag nationalpark.

Om dessa öar och människorna som bott där har Björn Larsson, med personliga kopplingar till Hökön och Djurö skrivit en bok, där han samlat mycket information och ett stort antal bilder av människorna och deras liv. Det finns flera böcker sedan tidigare om Lurö, men denna fokuserar särskilt på befolkningen förr och nu.

Texten kan ibland vara lite tung att ta sig igenom med många datumangivelser som detta exempel (sid 9): ”1825 01 11 sonen Erik, År 1840 05 20 dör Erik Torbjörnsson av ålderdom 69 år gammal och hustrun Sara Börjesson dör 1835 03 07 av håll och styng 54 år gammal”.

I detta fall hade tydligare familjetabeller varit att föredra. Men här finns mycket information att utvinna för den intresserade. En del av skärgårdsborna har antagit klingande släktnamn som Lurén, Örnvald, Ottersten och Freudendahl.

En fin berättelse om skärgårdshustrun Lovisa Persdotter på Vingsön finns också med i boken.

Bokens största värde ligger i de många (ca 350!) bilder som boken är illustrerad med, alla med informativa bildtexter. Här får vi följa skärgårdsfolket i både vardag och fest, i färg och svartvitt. Många bilder är från båtar, fyrar och fiske.

Anders Falk har givit boken en tilltalande grafisk form. Trots att boken har ett relativt enkelt tryck är bildåtergivningen mycket god.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2023:4

Lerin, Lars, Pojkarna på sommarön. Bonnier Carlsen 2023. 87 s.

Konstnären Lars Lerin återkommer nu som barnboksförfattare med ytterligare en bilderbok om bröderna Rafael och Gabriel. Deras familj har sen några år ett sommarhus på Fläskö, en västkustö inte långt från Fjällbacka, där de tillbringar några långa semesterveckor varje sommar. Miljön är bekant för Lerin. I Fjällbacka bodde Lars Lerins mormor och här har han tillbringat många sommarveckor tillsammans med sin syster. Det gör det möjligt för honom att blicka bakåt, för som han skriver, är pappa Lars ”ständigt på jakt efter den tid som flytt” samtidigt som han är en aktiv sommarboende på ön.

Resan från Värmland är, enligt pojkarnas uppfattning, lång men går ändå fort eftersom de under resans gång ägnar sig åt att räkna kor och husbilar och slå vad om vem som ser havet allra först. Väl framme ägnas sommardagarna åt vattenlek, fiske och båtturer. Och i likhet med många andra sommarbarn på västkusten samlar pojkarna på snäckor. De lär sig också namnen på en hel mängd av dem. Några av dem är sumpdammsnäckor, knottriga kronsnäckor nakensnäckor, posthornssnäckor och pärlemorsnäckor. Många andra små havsdjur skymtar också förbi, både i text och bild. Där finns ”havstulpaner i tusental”. Genom skildringen i ord och bild av bröderna Rafael och Gabriels upptäckarlust och vetgirighet framkallas hos läsaren en närhet, kanske rentav en kärlek till naturen.

När sommaren lider mot sitt slut blir det oundvikligen dags att packa ihop och stänga till sommarhuset för vintern och säga ett lite vemodigt hej då. Gabriel tänker på hur mycket han har att berätta för kompisarna där hemma. Och på barns vis är han stolt och gläds över att få berätta för alla där hemma i Värmland att han lärt sig simma.

Lars Lerin har skapat en ömsint hyllning till den bohuslänska västkusten med sina förnämliga bilder som korresponderar med hans eleganta poetiska text. Jag hoppas att många barn får möjlighet att ta del av denna berättelse och uppamma en längtan efter att upptäcka och lära känna västkustens magi.

Margaretha Ullström

Wermlandiana 2023:3

Lidén, Gunnar, Hållplatser. BoD 2023. 278 s.

Prästen, författaren, konstnären, musikern, sångaren, designern och fotografen, renässansmänniskan Gunnar Lidén skulle man nästan kunna säga, är mycket produktiv både som konstnär och författare och har sedan 2007 gett ut sjutton böcker, fyra tillsammans med hustrun Kicki.

I oktober kommer han nu med sin tredje bok i år Hållplatser.

Gunnar Lidén är skicklig att fånga ögonblicket i några få streck och korta underfundiga texter i sin alldeles egna speciella stil. Så också i Hållplatser med intryck och minnen i kraftfulla blyertsteckningar gjorda under 2022 och 2023 och korta kärnfulla texter som innehåller både humor, allvar och livsvisdom. Hållplatserna är från Värmland, Bohuslän, Öland, Härjedalen och Skåne och ritblocket har också följt med till Grekland där Gunnars sex år som kyrkoherde i Svenska kyrkan i Aten satt spår i både diktning och synsätt.

Det är som vanligt ett nöje att läsa Gunnars korta men alltid tänkvärda betraktelser ackompanjerade av hans uttrycksfulla, oftast befolkade teckningar.

Mycket aktuell nu i bokfestivaltider är dikten ”Böcker”.

Böcker

Orden väger tungt som bly

när vi bär in våra böcker

till borden där vi dukar upp

våra dignande bokstavsmåltider.

En liten kärra kan behövas

när vi irrar omkring i mässhallen

och hälsar på gamla och nya vänner

som är fulla av välskrivna berättelser.

Vi hoppas att besökarna ska hitta

våra svarta ordflöden på vitt papper

där våra tankar vill befria läsarna

innan de fastnar i karamellskålen.

Lena Sewall

Wermlandiana 2023:4

Wermlandiana 2023:4

Lidén, Gunnar, Under färgens yta, BoD 2023. 65 s

Gunnar Lidén är något av en modern renässansmänniska. Han prästvigdes 1979 och har arbetat som präst i Arvika, Mangskog, Karlstad, Alster samt i sex år i Svenska Kyrkan i Grekland med Aten som bas. Han är också författare, konstnär, designer, fotograf, musiker och sångare samt medlem i Sveriges författarförbund, Värmlands författarsällskap, Svenska tecknare och Värmlands konstnärsförbund, där han för övrigt också under en period var ordförande.

Som författare är han mycket produktiv och har sedan 2007 utkommit med 15 böcker, både prosa och lyrik, 4 i samarbete med hustrun Christina, samtliga illustrerade med egna teckningar och ibland också med målningar och foton. Flertalet har recenserats i Wermlandiana och Gunnar och hans texter och bilder har fått lovord som: ”en mästare i att skriva i det lilla formatet”, ”små tänkvärda betraktelser om allt mellan himmel och jord”, ”här finns många små pärlor att njuta av”, ”härliga och underfundiga dikter av Gunnar i hans alldeles speciella stil”, ”Som författare är han skicklig att fånga ögonblicket i några få ord och man återvänder gärna till hans små underfundiga texter”, ”en underbar tecknare som fångar ögonblick, stämningar med några få streck”.

Allt detta kan sägas också om Under färgens yta som innehåller tänkvärda texter eller dikter, som alla ryms på en sida, denna gång med kanske mer allvar, vemod och eftertanke än tidigare, sammanställda med poetiska abstrakta målningar och landskap i färg. Författarens förhoppning är att mötet mellan bild och ord ska öppna upp en berättelse så att läsaren och betraktaren kan gå in och finna sitt eget landskap. En mycket läsvärd och vacker skrift.

Lena Sewall

Wermlandiana 2023:3

Lidén, Gunnar, Uppströms. Dikter och målningar. BoD 2023. 131 s.

Som framgår av föregående recension är Gunnar Lidén en produktiv författare. I årets andra bok Uppströms gör han en resa i ord och bild längs Klarälven från vattnen kring Vänersborg upp mot Lurö i Vänerns mitt, förbi Karlstads delta, längs älven norrut genom Norge till fostervattnet i myrmarkerna kring sjön Rogen i Härjedalen, där den långa Klarälven tar sin början. Det är ingen rak färd. Den är som livet självt med krokar och vindlingar hit och dit, förklarar dörfattaren.
Uppströms är också en livsresa baklänges i tiden, där Gunnar Lidén söker sitt eget livs ursprung och barndom. ”Kanske är det så att vi förstår livet bättre, när vi färdas motströms”, funderar han. ”

”Den inre resan uppströms går baklänges genom livet, till var och hur det hela började. Vi behöver minnas för att hoppas. Vi ser bakåt för att hämta hem framtiden. Då och sedan hänger samman. Människor gör som laxen och ålen, simmar uppströms för att finna mening i livet.”

Ett tjugotal orter längs Klarälven har inspirerat Gunnar till lite drygt hundra dikter i hans alldeles speciella stil med både humor, allvar och livsvisdom. Det är tänkvärda och underfundiga dikter som också är försedda med en hel del mycket konkreta fakta om människor och händelser i såväl nutid som långt tillbaka i tiden. Jag skulle gärna återge en hel rad dikter men Karlstadsbo som jag är väljer jag dikten Karlstad.

Karlstad
 

När Klarälven möter Vänern stannar hon till i Karlstad.

Där tvekan hon långsamt i det stora förgrenade delta

som gör staden till ett litet Venedig i Värmland.

Båtbussar trafikerar kanaler och vikar om sommaren.

Älven drar ner sand från skogskanterna i norr,

och drar till sig nybyggare som lämnat glesbygden.

Runt hundratusen bor i residensstaden utan trängsel.

Universitet och sjukhus växer och kvalitetssäkras.

Det vita operahuset sätter modigt upp premiärer

som drar publik från hela Norden till kulturen i väst.

Färjestad spelar elithockey i Löfbergs arena,

värmländska travhästar tävlar tvärsöver vägen.

Som gammal handelsplats hette staden Tingvalla

tills kung Karl IX gjorde samhället till stad.

Gustaf Fröding står staty med bok i hand vid torget

inte långt från den glada servitrisen Sola i Kallsta.

Varje plats har dessutom försetts med en alldeles underbar målning, en för var och en av de orter Gunnar Lidén gästar längs älven. Målningar som för övrigt ställdes ut i juni hos Galleri Mats Bergman i Karlstad.

Många, för att inte säga de flesta, värmlänningar lär hitta guldkorn i denna mycket läsvärda och vackra bok. Är det något jag skulle önska är att den var försedd med hårda pärmar men det tänker jag själv åtgärda men hjälp av bokbindaren Olof A Myrin för än så länge har vi tack och lov en bokbindare i Karlstad!

Lena Sewall

Wermlandiana 2023:3
 

Lindgren, KG, Augustsson, Lisbeth, Jordan, Lena, Fädernas kyrkor vid Älgåns strand. En studie i Älgå kyrkors historia. Älgå kyrkliga forskargrupp 2023. 159 s.

Den här boken öppnade jag med ganska höga förväntningar. Älgå kyrka är en intressant och tidstypisk 1700-talskyrka i en intressant och välbevarad kulturmiljö. 1926 fyllde kyrkan 200 år och då utkom en historik skriven av den tidens flitigaste värmländske lokalhistoriker, Linus Brodin.

Den här boken har fått Leif Holgerssons fina akvarell som målades till boken Kyrkor i Karlstads stift, utgiven 2001, som omslagsbild. Boken är i ett behändigt format och inbunden med talrika illustrationer i färg.

Men en viktig fråga kring en bok är – vem är den skriven för och varför? Den frågan känner jag inte att jag får något riktigt svar på. Det är också inte riktigt tydligt vad boken helt handlar om. För av bokens 159 sidor ägnas ungefär 15 sidor åt kyrkans historia. Ungefär lika många sidor ägnas åt kyrklig personhistoria – präster, klockare, kyrkvärdar och andra.

Då har vi ca 130 sidor kvar – och här är innehållet svårare att beskriva. Det handlar om sockennamnet, pilgrimer, gårdar i socknen, läraren och forskaren Arvid Ernvik, medeltida händelser, pilgrimer igen…. En del, men långt ifrån allt, kan ses ha ett kyrkotema.

I förordet säger sig författarna – de är tre men det är troligen KG Lindgren som skrivit mest – så är det den medeltida historien som intresserat mest. Problemet är att det inte är möjligt att skriva historia utan källor. Och källorna är inte särskilt många kring värmländsk medeltid. Det finns ett fåtal dokument, arkeologiskt material, sägner som dock inte nedtecknats förrän flera hundra år senare. Sedan finns det indicier som kan inbjuda att åtminstone dra försiktiga slutsatser.

Här blir det mycket mer än försiktiga slutsatser. Det blir spekulation. Thorger har existerat, men vi kan inte veta särskilt mycket om honom. Pilgrimer och pilgrimsleder har funnits – men medeltidskällorna tiger i stort sett om dem. Att det fanns en medeltida kyrka av trä före den nuvarande – men i boken ägnas mycket diskussioner åt att det funnits två olika träkyrkor.

Vad gäller den senare kyrkohistorien så refereras Brodins uppgifter en del – men det finns så oerhört mycket mer att utforska från 1700-talet och framåt, när det verkligen finns ett omfattande källmaterial att bearbeta. Men det verkar som det genomförts knappt någon ny forskning i t.ex. sockenstämmo- och kyrkorådsprotokoll. Uppgifterna om kyrkvärdar och klockare/kantorer efter Brodin 1926 verkar helt vara tagna från minnesbilder och inte från protokoll.

Ett namn som Isak Schullström, som är konstnären bakom kyrkans altaruppsats i ”bondbarock” finns inte med i namnindex. Inga försök görs att skildra t.ex. församlingslivet under 1900-talet.

Så – det finns mer att utforska om Älgå. Tyvärr ger inte den här boken så många fler svar.

Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2023:2
 

Lövestam, Sara, Allomorferna. Ill.: Marcus-Gunnar Pettersson. Lilla Piratförlaget 2023. 187 s.

Sara Lövestam är författare och språkkrönikör. Hon har skrivit böcker som Handbok för språkpoliser och de humoristiska grammatikfördjupningarna Grejen med verb, Grejen med substantiv och pronomen, Grejen med ordföljd.

Nu har hon hittat på att vända sig till barn med det nördigaste grammatikbegrepp hon kunnat hitta: Allomorferna! Språkets minsta betydelsebärande beståndsdelar, t ex or och ar som läggs till ett morfem (ordstam) för att markera plural.

I ett efterord, riktat till vuxna, konstaterar hon att ”det är nästan ingen som vet något om allomorfer”. Och därför kan hon och illustratören Marcus-Gunnar Pettersson (från Rackstad) låta Or och Ar bo och prata och se ut precis hur som helst. Bo i en tall utanför febersjuka Bojans fönster t ex, vara små, blå och rufsiga. Och i klorna på en ordklassberoende kråka.

Roliga bilder som gärna kunde varit fler!

Texten är också rolig, även om jag har lite svårt att se målgruppen för mig. En högläsare med grammatikintresse kan kanske skapa en stund av gemenskap med sin öppensinnade 6–9-åring. Men Allomorferna är inte en bok för alla!

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2023:3

Maja Fjæstad. Att se på världen med konstnärsögon. Red.: Hannes Trygg, Maria Hellstadius Wiberg & Anneli Strömberg. Författare: Per Faxneld, Johan Knutsson, Kerstin Lind, Patrik Steorn, Hannes Trygg, Maria Hellstadius Wiberg. Votum Förlag, Karlstad, 2023. 121 s.

Maja Fjæstad. Att se världen med konstnärsögon ges ut i samarbete med Rackstadsmuseet i samband med jubileumsutställning om Maja Fjæstad, med anledning av att det 2023 är 150 år sedan hon föddes i skånska Hörby.

Formgivningen gör att vi i innehållsförteckningen får en vägledning till hur vi kan orientera oss i boken. Maria Hellstadius Wiberg står för merparten av kapitlen och har fokus på Maja Fjæstads konstnärskap. I bokens layout sammanbinds hennes kapitel genom att sidorna har en vit inramning och i bokens innehållsförteckning står de till vänster om sidangivelsen, medan de övriga författarnas kapitel står till höger och dessa kapitel har en blågrå inramning. Därefter följer två uppslag med en tidsaxel över viktiga händelser i konstnärinnans liv, vilket är till stor hjälp när man läser de olika författarnas tematiska kapitel. Johan Sjödelius står för bokens formgivning och har låtit Maja Fjæstads eget formspråk prägla layouten. Det rika bildmaterialet utgörs av fotografier från olika miljöer, skisser och färdiga konstverk och är en viktig del i presentationen av Maja Fjæstads konstnärskap.

Johan Knutsson belyser hur man kan se influenser från Arts & Crafts rörelsen hos Rackstadskolonin. Maja Fjæstad framstår som en drivande och central gestalt, där hennes kunskap både inom konst och hantverk användes för att skapa goda förutsättningar även för andra, som t.ex i grundandet av kooperativet Arvika Konsthantverk.

Per Faxeneld behandlar i ”Teosofin och den svenska sekelskifteskonsten” hur det svenska kulturlivet i början av 1900-talet påverkas av de teosofiska strömningarna. Ett fotografi av det Teosofiska sällskapet, Arvika sektionen, finns med i kapitlet och där ser man både Maja och Gustav Fjæstad i gruppen av deltagare.

I kapitlet ”Samarbete med Konstslöjdanstalten i Lund” berättar Kerstin Lind om Maja Fjæstads nära kontakt med familjen Karlin och verksamheten vid Kulturhistoriska föreningen – Kulturen i Lund. Hon blir 1898 erbjuden tjänsten som föreståndare för Konstslöjdsanstalten, men hon väljer att gifta sig med Gustav Fjæstad och flyttar till Oppstuhage. Konstslöjdsanstalten i Lund var pionjärer inom konstindustriell verksamhet. Vad hade hänt om Maja valt att flytta tillbaks till Skåne och tackat ja till föreståndartjänsten?

Men hon gjorde sitt val och flyttade till Värmland och i Hannes Tryggs kapitel ”Gemensamma strävanden” beskrivs hur Maja Fjæstad arbetade för ett bättre och vackrare samhälle som en möjlighet för alla. Hon fick många gånger sätta det personliga strävandet åt sidan för att uppnå ett högre mål, en konstnär med ett samhällsengagemang och en lyhördhet för tidens stora frågor.

Monica Furu
Wermlandiana 2023:4

Mohlin, Peter, & Nyström, Peter, Den tysta fågeln. Norstedts 2023. 475 s.

De båda Petrarna Mohlin och Nyström har känt varann sen småskolan i Åmål och skrev sin första deckare ihop i tio-årsåldern. Nu har deras båda spänningsromaner om den svensk-amerikanske polisen John Adderley sålts i 200 000 exemplar i Sverige och till en lång rad länder och fått fina utmärkelser t ex Crime Time Award för Den andra systern.

Nu kommer del 3, som av (för mig) oklar anledning fått titeln Den tysta fågeln. Visserligen spelar en fågel en viktig roll för upptakten av gåtan: I ett fågelbo hittas en benbit som kan ha tillhört en för länge sedan försvunnen pojke i Grums. Han och hans tvillingbror försvann för 30 år sedan och i och med den lilla benbiten aktualiseras fallet och hamnar på John Adderleys cold-case-bord.

Utredningen av detta kalla fall får väl anses vara bokens huvudintrig, med stark konkurrens från sidospår som det om flyktingflickan som hållits gömd hos en familj i samma (fiktiva) bostadsområde i Grums, som pojkarna Brodin försvann ifrån. Och dessutom diverse familjekomplikationer bland småhusen. Och John Adderleys roll som vårdnadshavare för sin nioåriga föräldralösa brorsdotter. Och dessutom får han en del konflikter på jobbet, som inte har med hans hemlighetsfulla bakgrund som FBI-agent att göra.

Peter Mohlin och Peter Nyström skriver vartannat kapitel var, sammanlagt 91 kapitel! Men språkbehandlingen är jämn och njutbar, och åtminstone jag kan inte hitta några hack eller svackor som skulle avslöja den ene eller andre författaren.

Däremot tror jag att Den tysta fågeln slår rekord i antalet villospår och tänkbara skyldiga! Just när man som läsare tror att ”nu kommer avslöjandet!” så pekar indicierna åt ytterligare ett annat håll. Det blir nästan lite komiskt-parodiskt!

Men detta är en randanmärkning. På det hela taget är boken både spännande, varm och vardaglig. Jag rekommenderar den gärna för såväl deckarintrigen som för skildringen av de olika personerna, och de olika relationer som binder dem samman.

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2023:3

Mårald, Bert, Läroverken in memoriam, Gidlunds 2023. 367 s.

Måralds nya bok Läroverken in memoriam har undertiteln En studie av kulturmiljö, pedagogik och politik under 100 år. Den erbjuder intressant läsning för en bred allmänhet. Alla har vi ju varit med som elever. Mårald har varit lektor i historia på såväl gymnasium (bl.a. några år i Hagfors) som universitet och varit lärarutbildare vid Luleå tekniska universitet.

Bokens omslagsbild visar dels Härnösands klassiska gymnasiebyggnad, numera rådhus, dels Flickläroverket på Norrmalm, Sveaplans gymnasium. Det är en bild av två förlorare. Det mesta av klassisk bildning har fått maka på sig. Latinet förekommer idag endast i mycket begränsad omfattning. Ett exempel ges i titeln på Måralds bok. Den nedre omslagsbilden visar en modern byggnad för en förlorande skolform, flickläroverket.

Huvuddelen av boken ägnas åt tiden 1864 till 1968 då studentexamen ägde rum vid gymnasierna. Perioden rymmer en enorm kvantitativ utveckling både av antalet skolor med examensrätt och av antalet studenter. Första året var det sammanlagt 81 godkända studenter vid 18 läroverk, varav Karlstad bidrog med fyra. År 1968 blev det mer än 35 000. Om den kvalitativa utvecklingen råder delade meningar, särskilt mot periodens slut.

Gymnasierna hade olika rang. Högst rankades de äldsta med rötter i katedralskolor och latinskolor (Lund, Uppsala, Skara, . Västerås, Linköping, Malmö), därnäst de äldre inrättade av staten ofta i stiftsstäder (Strängnäs). Gymnasier med provår rankades också högt. Provåret hade införts på 1890-talet och fanns kvar ännu på 1960-talet i form av praktisk lärarkurs.

Sist tillkom glesbygdsgymnasier som Hagfors och Torsby i början av 1960-talet. Ett stort antal rektorer och lektorer redovisas, undantagsvis någon adjunkt såsom Karlstads legendariske Erik Schüllerqvist. Exempel ges på framgångsrika elever, för Torsbys del publicisten Hans Bergström. Här kunde lagts till fysikprofessorer i Uppsala och Linköping och en finnskogsdoktor och professor i Karlstad. Filipstad, Kristinehamn och Arvika hade fått sina gymnasier under mellankrigstiden och hade sin första studentexamen 1920 resp. 1934 och 1939. Sedan 1982 bestämmer varje kommun vilka utbildningsvägar man vill anordna. Staten har därmed inte längre gymnasiemonopol.

Bokens uppläggning medför att ett mycket stort antal personer omnämnes, många åtskilliga gånger. Personregistret omfattar cirka 700 namn men är ändå inte fullständigt. Även ett register över orter och skolor hade varit önskvärt. I detta myller bryts åsikter och idéer mot varandra: kristna värderingar mot sekularisering, konservatism mot modernism, naturvetenskap mot humaniora, kön mot kön, tyska mot engelska, klass mot klass, glesbygd mot stad, skolpolitik mot pedagogik.

Statskyrkan hade en inspekterande funktion över läroverken fram till 1958, då länsskolnämnderna tog över den rollen. Biskopen var nu inte längre eforus över gymnasierna. Även här fick ett traditionellt system vika för något nytt.

Sista studentexamen med skrivningar och censorer hölls 1968. Ett par år tidigare hade realskolan fått vika för grundskolan. År 1966 kuggades hela 14 abiturienter eller 10 % i Karlskrona. Stränga censorer med professorn Gerhard Benz i spetsen gick hårt fram. Denna händelse finns inte med i Måralds bok. Jag har hämtat den från artikeln ”Gerhard Benz och studentexamen 1966” av Nils Hansson i boken Chapmanskolan (1995).

Det var mycket vanligt att man inte hann fram till modern tid i historia eller till de modernaste författarna vid litteraturstudiet. Samhällslära var länge bara ett bihang till historieämnet. Själv skrev jag 1952 min studentuppsats om ämnet Varför bör samhällslära läsas som eget ämne på gymnasiet? Av Måralds bok framgår att skolpolitiker, höga skoltjänstemän, rektorer och lärare inte ville att man skulle hinna fram till nuet. Man var helt enkelt rädd för att släppa in politiken i klassrummet.

Den som skriver denna anmälan känner igen väldigt mycket i Måralds bok. Åtta år som elev på Högre allmänt läroverk, åtta år som lärare och drygt 30 år som skolledare ger ungefär 50 år som en kugge i denna del av vårt samhälle, som Mårald har beskrivit på ett utmärkt sätt.

Arne Vannevik

Wermlandiana 2023:3

Nyman, Gunvor, Hjälten på Titanic. Kampen, kvinnorna, sveken. Votum förlag 2023. 224 s.

Någon gång i varje journalists liv kommer tanken: ”Detta borde man skriva en bok om”. För Gunvor Nyman hände det då hon läste om August E. Andersson i en fotnot och fick kontakt med hans arkivsamlande barnbarnsbarn Annette Jörgensen.

Gunvor är pensionerad reporter och ledarskribent på Värmlands Folkblad. I dag skriver hon artiklar i Värmländsk Kultur och recensioner i VF. Tidigare har hon gett ut böcker om dansrestaurangen Sandgrund, revykungen Alvar Anil och förra landshövdingen Eva Eriksson.

August E. Andersson, som hon hittade i en fotnot och nu porträtterar i en fin dokumentärroman, var också anställd på VF. I början av förra seklet fick han jobb på tidningen som tryckeriföreståndare, ledarskribent och ekonomichef. Det är en person vars liv måste ha liknat en roman redan när han levde det. Jag blir närmast andfådd av alla förvecklingar. Hade de varit påhittade skulle vi inte trott på dem.

Född i Skåne med en pappa som är socialdemokratisk pionjär blir August tidigt radikal ungsocialist. När han som tryckare och skribent hjälper kamraterna i Kalmar att ge ut tidningen Gula Faran – där Oscar II kallas för tjuvarnas kung – tas de 42 kvarvarande exemplaren i beslag och han hotas av åtal. Då hans flickvän Selma blir med barn lämnar han henne eftersom han måste arbeta för den politiska saken. Ibland när han åker runt och agiterar följer publiken honom till tåget efteråt, hurrar och vill hissa honom.

1905 reser han till norska gränsen och uppmanar soldaterna att lägga ner vapnen. I Värmland fortsätter han att äventyra både sin egen och Folkbladets ekonomi och blir inkallad i ett faderskapsmål i Filipstad. Han och VF-kollegan, blivande försvarsministern och landshövdingen Ivar Vennerström, flyttar ihop i en egendomsgemenskap där de delar både skjortor och kalsonger.

När August träffar den radikala folktalaren Kata Dahlström, som är 26 år äldre än honom, blir han hennes älskare. 1912 bestämmer han sig för att emigrera till Amerika, bort från krångliga affärer. Han byter efternamn till Wennerström, båten går under, han blir hjälte, tillbringar några nätter med en ung miljonärska och på första folkmötet där han berättar om förlisningen kommer det 400 åhörare.

I Chicago får han hjälp av en ung frälsningssoldat, blir kär i henne, de gifter sig och får sju barn, han lurar till sig jobb som trädgårdsmästare fast han aldrig arbetat i någon trädgård, lyckas bra med det och lever resten av sitt liv i den lilla staden Culver, Indiana. Stabil, betrodd amerikansk medborgare, aldrig mer politiskt aktiv.

Gunvor Nyman har skrivit en mycket läsvärd och väl researchad berättelse om en vild och spännande person i den svenska och värmländska arbetarrörelsens historia. Läs den.

Sven-Ove Svensson

Wermlandiana 2023:3

Recensionen tidigare publicerad i Värmlands Folkblad.
 

Olson, Lars Jergen, När stunden redan är förbi. 24 dikter. Norlén och Slottner 2023. 41 s.

Tonsättaren Lars Jergen Olson från Kristinehamn, utbildad på Musikhögskolan i Örebro har genom åren skrivit främst kammarmusik med ett romantiskt, vackert klingande tonspråk. Under 1980-talet var Karl Erik Welin hans mentor i tonsättandet. Musiken beskrivs ibland som klassisk musik för tjugohundratalet och finns utgiven på fyra fullängdsalbum. Lars Jergen Olson har själv sagt att: ”Musiken skall vara likt ett ilsnabbt möte. Bara ett ögonblick- några andetag ska den beröra.”

När han nu debuterar som poet är det mot en mörk fond. 2019 drabbades den då 61-årige Lars Jergen Olson av en olycka som gjorde honom närmast totalförlamad. Dikterna är skrivna efter olyckan, och behandlar de riktigt svåra frågorna om hur man ska orka leva när allt tycks ha gått förlorat.

Jag vandrar runt bland brustna drömmar

och bland minnen från vår dag

jag samlar stenar på den strand som var vårt hem

som blev grunden till vår ointagna borg.

Jag söker bilder för att minnas

djupa mönster utan sår

men bilden ses i spruckna speglar

ur ramen faller skärvor utan svar.

Ur dikten "Spruckna speglar"

I några verser skriver Lars Jergen Olson om kärleken som aldrig blev eller valdes bort. Dikterna handlar också om författarens tvivel och tro på en Herrens existens, och vad som väntar oss efter döden. Det är mycket svärta i tankegodset och baksidan av boken illustreras med en av Lars Jergens far, Bengt Olsons svarta, tunga oljemålningar.

Lars Jergen använder ett stundtals högtidligt, lite gammeldags språk som för tankarna till läsar- och psalmverser. Så tituleras också avslutningsdikten ”Det tar tid” som ”psalm”. Dikten är tonsatt för blandad kör som opus 43, och blir en konklusion av mycket av det som författaren velat utforska och utmana – en acceptans och ett hopp om evig ro och frihet från tillvarons fysiska begränsningar.

Tonsättarens känsla för melodi och rytm genomsyrar diktsamlingen. När Lars Jergen Olson själv framförde sina dikter i Skärgårdskapellet i Kristinehamn i somras ackompanjerad av egna tonsättningar blev rytmiken än tydligare. Här finns ett bildspråk som är lätt att förstå, det är ärligt och emellanåt starkt berörande, just som författaren själv önskar att hans musik ska vara.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2023:4

Paul Piltz folkets konstnär. Red.: Berit Juhl.  Kollsbergs hembygdsförening. Norlén & Slottner 2023. 101 s.

Paul Piltz tillhör de konstnärer som börjar falla i glömska. På auktion klubbas hans målningar ofta för hundralappar. Läget var betydligt bättre för 30–40 år sedan. 1988 gick en Piltz för 77 000 kronor, kanske en rekordnotering – om nu ett konstnärskap kan värderas i kronor och ören.

Några som vårdar minnet av Paul Piltz är Fryksände Hembygdsförening (eller Kollsbergs hembygdsförening som de kallar sig på bokens framsida). I hembygdsgården på Kollsberg finns Piltz ateljé med föremål, en gång skänkta av konstnärens änka. I år firar Fryksände Hembygdsförening 100 år, samtidigt är det 50 år sedan Piltz gick bort. För att uppmärksamma detta har hembygdsföreningen ställt samman en bok om Piltz och med Berit Juhl som redaktör.

En mängd av Piltz verk återges i en särskild bildavdelning. I övrigt utgörs boken av en rad kapitel med skiftande ursprung. En av dem som hade minnen av Paul Piltz var Patsy Åström, journalist och konstnär. Hennes porträtt av Piltz blir en fin inledning och med återblickar på studieåren (vid Althins målarskola, hos Carl Wilhelmsson, vidare i Köpenhamn och i Paris). Piltz var prästson, född i Östra Fågelvik. Syskonen blev tidigt föräldralösa och fick hjälp av välvilliga ortsbor. Ett par av bröderna blev präster, någon läkare. Paul bestämde sig tidigt för att bli konstnär. Även Bror Finneskog har skrivit om Piltz, en text som återges i boken. Alf Brorsson skriver om Piltz illustrationer till Kejsaren av Portugallien, bilder som aldrig publicerades.

Hembygdsföreningen har med boken velat bevara minnet av Piltz och samtidigt slå ett slag för sitt lilla Paul Piltz-museum. De beskriver i inledningen hur Piltz måleri kännetecknas av mjuka, fina, klara färger – något som tyvärr inte alltid kommer till sin rätt i boken. Det är svårt att fotografera av konst. Den som vill studera Piltz målningar i verkligheten kan besöka Kollsberg eller kanske kommunalhuset i Sysslebäck – eller stadshotellet i Karlstad. I Hybelejenrummet täcks väggarna av Piltz målningar, även om dessa delvis är gömda bakom träpaneler.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2023:4

Sabel, Bente, Skogsborna. En historia om fattigfolk från Värmland. Översättare från norska: Eva-Maria Gelotte. Norlén & Slottner 2023. 215 s.

Den norska journalisten Bente Sabel har i många år skrivit om ämnen som är av intresse för fackföreningar. Nu har hon utforskat sina svenska rötter och boken innehåller en blandning av släktforskning och historieskrivning.

Under 1800-talet tog fattigt folk upp torp och backstugor långt uppe i skogarna där ingen hade odlat tidigare; marken var stenig och svårbrukad. Hennes förmödrar och förfäder bodde i Rudsheden i Övre Ulleruds socken och boken bör vara av stort värde för läsare som intresserar sig för det förgångna i Övre Ulleruds, Ransäters och Munkfors socknar.

De manliga torparna uppe arbetade ofta på bruken i Klarälvdalen medan kvinnorna odlade till husbehov och sysslade med textilt hantverk. Barn och vuxna dog i sjukdomar och olyckor i en omfattning som saknar motstycke i det nutida Sverige. Många flyttade ofta i hopp om att få det i alla fall något bättre. Sjuka och gamla utan försörjning togs om hand av fattigvården.

Sabel presenterar sina förmödrar och förfäder från Rudsheden med de detaljer som har stått att finna i arkiv och lyckas väl med sin föresats att låta de fattiga och föraktade bli ihågkomna. Hon nöjer sig inte med att beskriva dessa individuella människoöden utan sätter in dem i mycket läsvärda översikter över samhällsförhållandena lokalt och i stort. Någon gång blir det tyvärr så förenklat att det blir felaktigt, så som när Sabel skriver att kvinnor blev myndiga och fick arvsrätt 1845.

Sabel har skrivit manuset på norska varefter Gelotte har översatt till lättläst och livfull svenska. Boken är rikt illustrerad.

Jan Ollars

Wermlandiana 2023:4

Sahlströmsgårdens Vänners Årsbok. Årgång 16, 2023.

Ännu en utmärkt årgång, den sextonde, från Sahlströmsgårdens Vänner. Årets tema är brev. Skribenterna är som vanligt en blandning av gårdens eget folk inklusive årets stipendiat och experter utifrån som Peter Olausson. Det är viktigt att den sistnämnda kategorin finns med. Layouten är lika elegant som vanligt.

Håkan Larssons bidrag är bokens längsta. Det bygger på bl. a. på. en brevväxling mellan Bror Sahlström och tecknaren Anders Forsberg. Brevutdrag men också ett antal av Forsbergs teckningar. En teckning visar två bigotta äldre kvinnor som befarar att bli ensamma i himmelen, så ond som världen nu en gång är. Ett gott exempel på Forsbergs mörka humor.

Ordföranden i vänföreningen Curt Engström bidrar med förord och tre artiklar. Årets stipendiat Anna Israelsson, har med en kort artikel. Hon berättar om hur hon dras in i gårdens unika atmosfär och till och med får med ett verk på Liljevalchs.

De inledande artiklarna handlar om framtida digitalisering av de 5000 breven. Detta underlättas av att Elisabeth Lindberg ordnat upp och katalogiserat stora delar. Hon har själv berättat om detta i årsbokens fösta årgång 2008. Brevsamlingen blir därmed i framtiden en alltmer betydelsefull del av kulturarvet Sahlströmsgården.

Arne Vannevik

Wermlandiana 2023:4

Sandberg, Agne, Fjärilen flyger. Norlén & Slottner 2023. 162 s.

”Den som begriper vad som står på spel prioriterar ingenting annat”. Så kategoriskt uttalade sig för ett par år sedan Wolfgang Lucht, renommerad ledare för en stor forskargrupp och yrkesverksam vid tyska klimatforskningsinstitutet i Potsdam. Givetvis syftade han på det ytterligt allvarliga läge som vår värld i dag befinner sig i på grund av jordens fortgående uppvärmning, havsförsurningen, luftföroreningarna, uttunningen av ozonskiktet, de växande förlusterna av biologisk mångfald o s v.

Jag tänker ofta på Wolfgang L:s yttrande – Den som begriper vad som står på spel prioriterar ingenting annat – och gör så helt osökt vid läsningen av klimataktivisten (med mera) Agne Sandbergs ambitiösa, faktaspäckade och väldokumenterade studie Fjärilen flyger. Sandberg inser nämligen till fullo vad som står på spel och tar ett behjärtansvärt ansvar utifrån den insikten.

Hans bok avhandlar inte bara klimatkrisen och det just nu pågående massutdöendet. Avsevärt mer än så ryms mellan pärmarna med bevingade ledsagare som riktningsgivare och ciceroner. Dottern Annas vackra akvarellmålning av en nässelfjäril pryder volymens framsida, medan en stiliserad artfrände står som modell för och illustrerar berättelsens tre huvudavsnitt: fjärilens känselspröt avläser och avkodar nutiden (såväl politiskt, ekonomiskt som kulturellt…), samtidigt som vingarna breder ut sig över å ena sidan historien och å den andra framtiden. På så vis inbegrips allt – eller i varje fall mycket. Författaren är mån om att presentera ett helhetsperspektiv på livet och vår snurrande planet.

Klimatkatastrofer infinner sig här och nu och hör sannerligen inte bara framtiden till. När detta skrivs i september har människor i tiotusental nyss omkommit i Marocko och i Libyen efter våldsamma skyfall med ty åtföljande översvämningar. Om kaosvädret i vitala delar av Pakistan hösten 2022 återges detta skräckscenario i Fjärilen flyger:

”Omkring 33 miljoner människor är drabbade av vilka 6,4 miljoner är i akut behov av humanitärt stöd. Mer än 500 000 bostäder har skadats, 700 000 kreatur gått förlorade, och drygt 3500 kilometer vägar samt 149 broar har skadats.”

”Vi måste till varje pris ställa om utan att en endaste dag går förlorad” sägs det allt oftare på olika håll, dessvärre utan att innebörden av ”vi” eller ”ställa om” egentligen specificeras. På den senare punkten är Sandbergs besked otvetydiga – den kapitalistiska marknadsekonomin har nått vägs ände. Om detta system tillåts leva vidare, så blir resultatet fortsatt rovdrift av de tillgängliga naturresurserna, växande ojämlikhet både nationellt och globalt, en allas kamp mot alla samt, ofrånkomligen, fördjupad klimat-kris. Sandberg vill att vår nödvändiga omställnings viktigaste byggsten ska vara ’social demokrati’ (två ord) med ekologisk socialism som målsättning. Här har filosofen Martin Hägglunds utförliga plädering för demokratisk socialism i den omdebatterade studien Vårt enda liv (2020) tydligen gjort ett varaktigt intryck på den flygande fjärilsförfattaren.

Problemet är att folkmajoriteterna såväl i Sverige som i alltför många andra länder i dag orienterar sig bort från det goda samhället och i stället på bred front anbefaller business as usual.

Mats Parner

Wermlandiana 2023:4

Scherman, Jan & Margareta. Sola skiner också i Filipstad. Om starka viljor och optimism. Votum förlag 2023. 224 s.

Oxhälja, Nils Ferlin, Wasabröd: vilken värmlänning har inte sin bild av Filipstad? Vissa av oss åker dessutom till konstsnön i Kalhyttan och tränar, minns Bondbönerikets bravader eller gillar rocklegenden som besökte Tilas stoll.

Det hjälper inte. Det finns en dystrare bild i media. Den av nedläggningar, avfolkning och arbetslöshet. Av Bert Karlsson som for förbi och täljde guld med sina tillfälliga förläggningar men lämnade flyktingarna kvar för kommunen att ta hand om. Då, när staten dessutom bröt sitt löfte om många miljoner till hjälp.

Journalisten och före detta TV4-chefen Jan Scherman tycker inte om svartmålningen. Han är född i Filipstad och i juli 2020 blev han utsedd till kommunens 30:e hedersambassadör. Nu avslutar han uppdraget med att ge ut en bok om allt det fina i Filipstad. Det som också finns men sällan syns i media. Alla dessa eldsjälar som stannat kvar och kämpar. De solidariska, entreprenörerna, samhällsbyggarna. Flyktingarna som går till jobbet och betalar sin skatt. De behöver också synas, tycker Jan Scherman och hans fru Margareta som varit redaktör och researcher för boken.

Ibland känns läsningen som att vandra runt på Oxhälja. Det vimlar av folk på sidorna. Jag räknar till minst 97 personer som författarna besöker och intervjuar plus ytterligare många som de nämner. Filip och Emely som försvarar det fria ordet. Linnéa som vill leva och dö i Rämmen. Göran och Karin, herr och fru hembygdsgården. Christina, Linda och Maria, bergskvinnorna bland männen. Ghazal som drömmer om att bli tandläkare så hon kan hjälpa folk. Bröderna Ahmadi med prinsesstårtan, Harri med basturökeriet, Yasmin och Mazlum som sliter för att sätta folk i arbete. Filipstad lever, varenda sida i boken lever. Fina foton, hoppfull text.

Det är inte en tillfällighet att slutmeningarna i personporträtten kan lyda så här: ”Jag vill göra något som är på riktigt och som är viktigt”. ”Ostbågen ler ungefär lika mycket som Per-Inge Eriksson när han talar om chipsfabriken”. ”’Bromsen’, ’Gasen’ och Thomas Fridell gör samhällsnytta som kommer att glädja kommande generationer”. ”Stina Schönnberg – samhällsförbättrare”. ”De är eldsjälar av en särskild sort – Filipstadsaktivister”. ”Önskar att solidaritet är som ett virus. Att det smittar.” ”Oavsett styre kommer vi att vända skutan rätt och hålla hög ton i den nationella debatten”.

I dag står infödda filipstadsbor för 40 procent av utanförskapet i kommunen. Redan det en motbild, det är inte bara flyktingarna som behöver hjälp. Sådana motbilder vimlar boken av. (Fast om den vita älgen har du fel, Jan Scherman. Honom är vi inte få som har mött).

En inspirerande bok av en hedersambassadör som gjort sitt jobb. Det är många svenskar långt bortom Filipstads kommungränser som skulle känna igen sig i makarna Schermans bok. Tack för den bilden. Synd bara att inte media klarar att visa oss den.

Sven-Ove Svensson

 Wermlandiana 2023:2

Schulman, Ninni, Som vi lekte, Bazar Förlag 2023, 432 s.

Ninni Schulman inleder sin nya kriminalserie med bravur. Efter sju romaner i den bästsäljande Hagforsserien introducerar hon nu sin nya huvudperson Ingrid Wolt, en före detta polis som just frigivits efter tre år i fängelse. Ninni Schulman är uppvuxen i Lesjöfors men har sina rötter i Dalarna och det är också dit hon låter sin nya huvudperson flytta.

Det är sommaren 1983 och Ingrid Wolt kommer till det lilla samhället Våmhus utanför Mora för att starta ett nytt liv. Där hyr hon ett hus med kohagar och en glittrande sjö utanför husknuten och stockholmaren Ingrid gör vad hon kan för att anpassa sig i den lantliga miljön och till ett liv utanför fängelset. Det tar ett tag innan läsarna får veta orsaken till fängelsevistelsen men förstår att Ingrid har anledning att oroa sig för att allt inte är över. För att smälta in i samhället skaffar hon en garderob enligt modet i skyltfönstren och söker jobb. Det är svårt och efter många misslyckanden ger hon upp. Hon kan förstås inte fortsätta som polis men utreda kan hon och startar egen firma som privatspanare. Samtidigt försöker hon övertala socialtjänsten att hon är redo att ta hand om sin 7-åriga dotter som bott i fosterfamilj under hennes fängelsetid. Det är en kamp som tär på hennes krafter.

I det idylliska Våmhus finns idrottsförening och kyrkokör, arbetsamma kvinnor och män som jobbar på fabriken och mekar i garaget. Och här cyklar unga pojkar omkring och leker reportrar och spionerar på folk, oskyldiga lekar som får förödande konsekvenser för 12-åriga Mattias. Det har gått ett år sedan han försvann och befaras ha drunknat, något som hans mamma inte tror på. Ingrid Wolt åtar sig att gräva vidare i fallet och genom hennes arbete får läsaren lära känna människorna i samhället. Idyllen visar sig ha många revor. I återblickar skildras hur Mattias kommer på kant med sina vänner som börjar tycka att han är lite barnslig. Nu är det hårdrock som gäller – musikreferenserna är många – och Mattias skäms för att han fortfarande bygger lego. Vänskapen sätts på prov. I utkanten finns de vuxna som inte heller tycks vara helt pålitliga.

Som vi lekte är en roman om skuld och svek, om vänskap och moderskap och om hur våldet finns närvarande på många plan. Det är en välskriven, stillsam berättelse som utan att göra avkall på spänningen skildrar livet i ett samhälle där Dalarna är allestädes närvarande. Slutet bäddar för en fortsättning som jag ser fram emot.

Margareta Lilja-Svensson

Wermlandiana 2023:1

Storm, Elias. Ölmemålet. En dialekt- och sockenmonografi. Norlén & Slottner 2023. 125 s.

Min mormor föddes på gården Lämås i Ölme socken år 1876. Tyvärr dog hon när jag var mycket ung, så jag har inga språkliga minnen av henne. Därför väcktes min nyfikenhet av den nyutgivna boken Ölmemålet, som är en lovsång till en värmländsk dialekt och en personlig beskrivning av trakten.

Författaren Elias Storms relation till Ölmemålet framgår av inledningens slutstycke: ”Det är inte bräkigt som Kristinehamnsmålet, och inte sävligt som Väsemålet, utan ljuvt och behagligt att lyssna på, åtminstone för den, som i sin ungdom har suttit vid något av dessa kaffebord och hört det talas av gamla bönder och moror. Om detta mål vill jag skriva, för dess ljuva klang hörs alltmer sällan, och de gamles språk och historier går förlorade med dem.” s 9

Lantmäteriets karta över Ölme socken placerar området geografiskt och Elias Storm tar den som utgångspunkt för sitt noggranna arbete. Boken innehåller avsnitt om Ölmemålets ljudlära och grammatik och en genomgång av de olika ortnamnens ursprung och betydelse. ”Historier från Ölme” och en ”Ordlista” med typiska ord och ordformer avslutar boken förutom en källförteckning över publicerade, digitala och övriga källor.

Ett beundransvärt arbete har Elias Storm lagt ner för att kartlägga Ölmemålet. Boken tillägnas hans morföräldrar.

Solveig Nilsson Lindberg

Wermlandiana 2023:3

Svensson, Sven-Ove. Mitt liv som keps. Korta berättelser. BoD 2023. 68 s.

Det är en behändig bok som Sven-Ove Svensson har delgivit omgivningen med: Mitt liv som keps, en kåserande samling berättelser, alla med en keps som minsta gemensamma nämnare. Det börjar med ”En smörgås i Sacramento” och slutar med en innehållsförteckning som visar på bokens spännvidd utifrån författarens egna kepserier till resonemang om kepsens (och storvästens) klasstillhörighet och fram till samlingens sista, det vill säga 56:e keps. Det är ett fint infall att med kepsens hjälp öppna och vädra minnesgarderoben. Det är ju så att ett konkret föremål kan förmedla starka minnen ur en svunnen tid, föremålet är ett slags app för ihågkommandet.

Sven-Ove Svensson är genom sina många krönikor i bland annat Värmlands Folkblad, P4 och TV4 Värmland välkänd och uppskattad så länge som dessa media förmådde upprätthålla en kanal också för den kritiska, satiriska, syrliga, humoristiska, in- och utfallstexten. Att perspektivet helt naturligt är anlagt snett underifrån har medfört att författaren samlat på sig inte bara 56 olikartade kepsar utan säkert minst lika många politiska motståndare.

Mitt liv som keps utgår från tre självklara begrepp: mångfald, medmänsklighet och solidaritet. Dessa får fritt spelrum i varierande grad och sammanhang i den mjukpärmade boken. Liksom på sin Facebook-blogg – ”Svenssons släng” – visar S-O S att vi människor är varandras förutsättning i högst skiftande sammanhang, liksom att både självironi och distans till sig själv kan fungera mycket väl även när man går till storms mot tillvarons och samhällets absurditeter.

När författaren skriver ”storvästarna” på sin dator försöker datorn köra med autocorrect-tricket: ”stormästarna”… Men Svensson vet bättre, förstås. Han vet vad människovärde betyder, att arbetet gör oss till människor och att klassamhället inte alls är lika nödvändigt som friskt vatten, språklig begriplighet och en fungerande keps.

Bengt Berg

Wermlandiana 2023:3

Sälbodabygden 1. Västra och Östra Sälboda. Kättersrud. Sälbodabygdens forskningsgrupp. Ancestor Förlag 2022. 172 s.

Som utomstående förknippar man nog Sälboda med familjen Blakstad som i fyra generationbhar drivit Sälboda gård, men Sälboda visar sig vara mer än så. Boken Sälbodabygden 1 riktar

sig främst till personer med koppling till bygden och då är det kanske inte lika viktigt med enöversiktskarta. Sälboda ligger i alla fall vid sjön Bjälvern, i den sydvästra delen av Gunnarskog.

Tonvikten i boken ligger på gårdar och personer. Denna ”del 1” täcker in tre hemman. Västra och Östra Sälboda samt Kättersrud presenteras i 71 avsnitt. Här handlar det om gårdar och egnahem, men också om enskilda byggnader. För varje hemman finns det en karta, därefter följer uppgifter ur domböcker, avskrift av husförhörslängder och församlingsböcker (från 1700-tal till 1910-tal) och avslutningsvis en uppräkning av de gårdar och torp som funnits

inom respektive hemman.

Uppgifterna är ibland knapphändiga, och det visar hur viktigt det är med dokumentation medan någon ännu minns. Mycket har redan fallit i glömska. Ett omfattande bildmaterial

kompletterar texterna och dessutom avslutas boken med ett värdefullt namnregister.

Sälbodabygdens forskargrupp, beskriver i förordet hur de redan för 20 år sedan började samla material om Sälboda med omnejd. Det finns ytterligare fyra hemman, Gravås, Säterud,

Tollersrud och Kollerud – och författarna förespeglar ytterligare bokutgivning.

I nästa volym får de gärna satsa lite mer på bildkvalitet. Några av bilderna är tyvärr ganska lågupplösta och dåligt avfotograferade. Hur som helst har forskargruppen gjort en liten kulturinsats.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2023:3

Tell, Anna, Det sanningen döljer. Wahlström & Widstrand 2023. 405 s.

Jag har läst två av Anna Tells tidigare deckare, Fyra dagar i Kabul och Med ont fördrivas och tyckte det skulle bli spännande att läsa denna senaste, med kommissarie Hedvig Lilja som ny huvudperson. Det är inte många deckare som har en 58-årig kvinnlig kriminalkommissarie i spetsen för spanarna. Dessutom är det roligt att handlingen utspelar sig i Karlstad. Som i tidigare böcker verkar Anna Tell väl insatt i polisarbetet, att hon också har ett förflutet inom Försvarsmakten vilket spelar stor roll i den här berättelsen.

Uppdraget har sin upprinnelse i mordet på en polis i hans fritidshus vid Bomstad. Polisen i Karlstad begär förstärkning från NOA i Stockholm och den erfarna Hedvig Lilja och två nyutbildade poliser reser dit. Varför dödades Robert Sundström? Hade det att göra med den infekterade vargärendet tidigare under året?

Parallellt med polisens jakt på mördaren skildras en ung sjuksköterskas sökande efter uppgifter om sin försvunna far.

I ytterligare en parallell handling får vi följa ett gäng rekryter vid A9 i Kristinehamn, 1997. Det kan verka komplicerat men författaren får skickligt ihop alla trådarna på slutet.

Detta är en spännande och välskriven deckare och det ska bli roligt att följa Hedvig Liljas och hennes medarbetares fortsatta öden. Hon tackade ju ja till ett tolvmånaders vikariat som förundersökningsledare för Grova brott i Karlstad när hon väl återhämtat sig från sin lindriga skottskada i låret!

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2023:3

Torsbys affärer och inrättningar. Lokalhistoriska arbetsgruppen, Norlén & Slottner 2023. 196 s.

Den som gräver i den lokala historien överraskas ofta av den mångfald av verksamheter som präglade våra samhällen. Hantverkare samsades med butiker och bagerier, ett samhälle där de flesta dessutom bodde vägg i vägg med sin arbetsplats. Hur kunde alla dessa överleva, var fanns kundunderlaget Om man gräver djupare inser man att många gav upp efter bara något halvår, för att snabbt efterträdas av en ny lycksökare. Många av dessa affärsmän och hantverkare kom långväga och drog snart vidare – men några stannade och blev med åren något av en institution på orten. Så här var det även i Torsby. De inser man snabbt när man läser Torsbys affärer och inrättningar. Bakom boken står den Lokalhistoriska gruppen. Enligt baksidestexten är detta Solweig Nilsson, Anitha Rattfeldt, Ola Rattfeldt, Karin Åslund, Olle Enarsson och Berit Juhl. Tillsammans har de arbetat sig genom samhället, följt Järnvägsgatan och försökt fånga upp den verksamhet som funnits där.

120 lokaler har författarna lokaliserat. Allt har de inte fått med. En lusläsning av dagstidningar, handelsregister och kyrkböcker hade givit mycket mer – men detta kan ju vara en framtida arbetsuppgift. I bokens andra del har de fokuserat på Torsbybornas minnen, sådant som inte går att hitta i arkiven. Här handlar det om vardagsberättelser, om något så enkelt som arbetet vid telegrafstationen – och vid Försäkringskassan. Även denna hör ju numera till det förflutna! Det är korta berättelser. Vivianne Ekberg berättar om pappa ”Slevas” kiosk, Bernt Löwenhamn om sina år vid järnvägsstationen – en av alla de arbetsplatser där människan helt har ersatts av det digitala! Hur ska det gå, undrar någon, och funderar över framtiden. Klart är att Lokalhistoriska gruppen har gjort en fin insats, och att de säkerligen har mycket kvar att gräva fram om Torsbys lokala historia. Förhoppningsvis kan boken inspirera fler till att dokumentera, intervjua och skriva. Extra plus för de många fina bilderna.