Sven Delblanc

Axel Nordfälts amerikaår 

Augustanasynoden, som grundades sommaren 1860, var det utan jämförelse största och mest betydelsefulla kyrkosamfundet bland svenskar i Nordamerika, och bland de 2 504 män som inom Augustanasynden var prästvigda från 1850 till 1962 återfinns namnet Axel Nordfält – men i tryckta källor med namns nämnande endast på ett fåtal ställen.

     Faktum kvarstår. Genom att Sven Delblanc gjorde sin värmländske morfar till litterär förebild i romanen Samuels bok  har inte heller ”verklighetens Samuel” försvunnit i historiens anonymitet.

   Sensommaren 1884 for en snart 20-årig Axel Andersson till Amerika – för att åtta år senare återvända hem. Hans utflyttningsort var Brattforshyttan och hans yrke missionselev, med goda vitsord av föreståndaren vid Ahlbergs skola: ”Axel Andersson från Wäse i Wermland, född 24/10 64, bondeson, en mycket älskelig och begåfvad yngling, som jag hoppas skall blifva en prydnad för August. Synoden.”

Det Håkanson här finner ligga närmast till hands är att Axel vid denna tid led av insufficiens, och därför kunde uppfattas som ”något underlig”. Han slutförde dock med framgång sina studier och gavs även hedersuppdraget att hålla avgångsstudenternas tack- och avskedstal, Valedictory, tryckt i ett tolvsidigt häfte. 

   Efter prästvigning vid Augustanasynodens årskonferens i Jamestown, N.Y. den 22 juni 1890 var Axel Nordfält pastor i Grantsburg, Burnett County, Wisconsin, där han varit året innan och sedan fått sin kallelse därifrån. Grantsburg, i nordvästra Wisconsin vid gränsen till Minnesota, fick sin benämning som by l865. Då fanns ett fåtal bosättare i ett till största delen skogbevuxet område längs stränderna av Wood River, men över tid kom allt fler svenskar och norrmän för att ägna sig åt lantbruk på homestead-land, och efter att de uppfört ett enkelt hem blev nästa steg kyrka och skola.

Ljusare än så var inte dessa år i Amerika.

   Med all respekt för Delblancs djupa lärdom, hur insatt var han själv i svenskamerikansk kyrklig verksamhet? Som framgår av romanen kände han naturligtvis till Augustanasynoden, och att hans morfar inom dess verksamhet, med Augustana College och Teologiska Seminarium, nått goda studieresultat och blivit prästvigd. Men Axel Nordfält lämnade Amerika efter en förhållandevis kort tid och till synes orolig som augustanapastor.

     Det förefaller mindre troligt att Delblanc gått in i Augustanas historia för att finna dessa fakta – och om inte i ett bevarat brev, så i den dagbok som uppges finnas i ännu förseglat material på Carolina Rediviva i Uppsala.

Se vidare: Alf Brorson, Axel Nordfälts tid i Amerika (Torsby 2013).

Informant i USA: Berdella Johnson, Grantsburg Area Historical Society, Wisconsin.

Gestaltad verklighet i Samuels bok

Om sin i Samuels bok (1981) litterärt gestaltade morfar skrev Sven Delblanc tio år senare i Livets ax: ”Många forskare, både professionella och amatörer, har intresserat sig för hans öde och bragt nya dokument i dagen.”

En av dessa forskare var Nils Håkansson (Sven Delblancs ”Samuel” i dokumentens belysning; årsboken Wermlandica, 1989). Hans alla jämförelsepunkter utgår från sidorna 22–160 i Samuels bok.

Det jag i ett tidigare sammanhang (Wermlandiana nr 3 2014) funnit är, att Håkansson i ett kort avsnitt om Axel Nordfälts åtta amerikaår gått dessa år förbi med orden: ”En djupgrävning i skrivelser och protokoll i de amerikanska arkiven skulle kanske ge viss upplysning …”  Ändå gjorde Håkansson några misstolkningar av Axel Nordfälts tid däröver och som jag uppfattar, till Axels förfång.

   I det följande något om vad Håkansson och andra funnit och som i romanens gestaltning skiljer sig från den dokumenterbara verkligheten under svenska förhållanden.

Med diktarens rätt

Det är inte ovanligt att en roman (och kanske särskilt amerikanska eller anglosaxiska romaner) kan ha en inledande reservation som: ”Detta är en fantasiskapelse. Varje gestalt och händelse är fritt uppfunnen. Ingen likhet med verkliga människor är avsedd eller möjlig att sluta sig till.”

   Så inte vad gäller Sven Delblanc.

   I Samuels bok är det morfadern och hans familj som är de litterära förebilderna, vilket också Delblanc uppger i romanens "Efterskrift": ”Jag använder fiktiva namn och har tagit mig vad friheter jag anser estetiskt nödvändiga i fråga om kronologi, psykologi och i utfyllandet av traditionens vita fläckar. Ändå är vissa av dessa händelser så uppskakande och osannolika, att det måste göras klart för läsaren, att jag här ganska nära följer verkligheten.”

Litterär gestaltning

Som Louis Hård, kyrkoherde i Fardhem uppgav, har människor kommit för att ”i Samuels fotspår” bese prästgården. Men Hårds undersökningar gav vid handen att prästgården stod tom vid den tid som romanen anger, då det var vakans på kyrkoherdetjänsten. Med kyrkoherde Hårds ord: “Axel Nordfält har säkerligen aldrig bott i prästgården ./---/ Här fanns alltså vare sig möbler, böcker eller något tjänstefolk som kunde passa upp Nordfält varför han helt säkert bodde inneboende i någon av gårdarna.”

   Vidare hade Visby stift vid den tid romanen utspelar sig ingen domprost – men Delblanc låter, som Håkansson funnit, komminister Lindfors bli domprost i Visby; han var på Nordfälts tid v. pastor i Fardhems pastorat.

Vad sedan gäller sådant som Samuels riksdaler i årlig lärarlön, utgjorde verklighetens folkskollärarlön för Axel Nordfält i Väse högre belopp.

Axeliter och manikeism

Av den genomgång som Nils Håkansson gjort, framgår att romanens skildring i några olika avseenden ger en mörkare bild av den dokumenterbara verkligheten.

   Således torteras Samuel vid ett tillfälle av de prästerliga ord som på Gottland avfyras mot honom. Det gällde axeliterna: ”Det var en sekt av galningar och förbrytare, som drog omkring under ledning av en storhetsvansinnig profet.”

   Ledaren för denna sekt var Samuels far.

   Vad gäller Axels far, Anders Andersson, var han sannolikt sekreterare i Väse missionsförsamling 1862. Men både han och hustrun Anna Lisa noterades för flitigt deltagande i både husförhör och nattvardsgång, eller som Håkansson skriver: ”Många av de s.k. läsarna deltog vid den tiden inte i kyrkans nattvardsfirande. Så sent som den 1 maj 1870 tog Anders nattvarden i Väse kyrka. Nattvardstvånget upphörde i princip 1863, så någon skyldighet att deltaga hade han inte.”

   Håkansson har heller inte kunnat finna något om ”axeliter” bland väckelserörelserna i Värmland. För mig leder detta närmast tankarna till ”janssarna” och den historiska verklighet där vi finner sektledaren, den självutnämnde profeten Erik Jansson från Biskopskulla i Uppland, som 1846 med 1 500 medföljare grundade Bishop Hill-kolonin i Illinois, USA.

   Om Axel Nordfält och hans far skriver också Sven Delblanc i den 1991 utgivna Livets ax, att ”vi vet att hans far var religiöst aktiv, om ej i så heroiska roller som han tillskrivs i romanen Samuels bok. Att han på något sätt var gripen av sextiotalets folkliga väckelse verkar dock en rimlig gissning.”

   Till detta kan läggas, att utifrån de betyg, intyg och tjänstgöringsbetyg som Axel Nordfält fick, finns inte skäl att anta något annat än att han var en rättrogen lutheran; hans ”bekännelsetrohet” är dokumenterad. Därför också, med Nils Håkanssons sammanfattning: ”Den dragning mot manikeismen som skymtar i Samuels bok /---/ finner man inga nedslag av i tjänstgöringsbetygen.   

Det är nog snarare Delblancs egen åskådning, som kommer till uttryck på de nämnda ställena.”

   Detta överensstämmer med Delblancs formulering i Livets ax: ”Jag lät Axel-Samuel lösa sina gudsproblem med gnostiska och manikeiska idéer.”

Biskop K. H. Gez. von Schéele

Efter att ha återvänt till Sverige 1892 befann sig Axel Nordfält i Visby, där han i september fick tjänst som stadsmissionär, med venia av biskopen, Knut Henning Gezelius von Schéele.

  Så också i romanen, där von Schéele beskrivs som ”kyrkofurstlig”. Men som Håkansson skriver, ”Jämför man visbybiskopens betyg och den övriga hjälp, som han gett Nordfält, möter man en annan person än den biskop, som romanen skildrar”. Samma uppfattning har såväl Dag Blanck, som konstaterar att von Schéele var en i Sverige viktig förbindelse för Augustanasynoden, som Sten Carlsson, vars slutsats är att inget underlag finns för Delblancs bild av biskopen och andra präster.

   Detta överensstämmer något med vad Delblanc senare skrev i Livets ax om Axel Nordfälts förhållande till biskop von Schéele: ”Hans gynnare var biskopen på Gottland, von Schéele som i tradition och i tidens skämtpress framställs som bördsstolt och en smula inskränkt, men som obestridligen intresserade sig för de svenskamerikanska prästerna.”

Tankar om Nordfälts nederlag

I sin efterskrift till Samuels bok framhöll Sven Delblanc: ”Och i verkligheten blev ’Samuel’ och ’Abel’ offer för sin tids samhälle, annorlunda kan jag inte se saken.”

   Några av andra, uttalade tankar låter oss också ana, att Axel Nordfälts sjukdom kunde vara en följd av de motgångar han mött, de besvikelser han drabbats av och det personliga tryck han kommit att leva under efter sin återkomst till Sverige. Med professor Sten Carlssons sammanfattning: ”Det måste ha funnits personliga eller teologiska skäl till Nordfälts olycka.”

   Vad gäller teologin var Axel Nordfälts bekännelsetrohet väl dokumenterad, men vari bestod personliga skäl? Var han lite obalanserad? Glömska eller tankspriddhet? Kunde hans bristande förmåga vad gäller sådant som kyrkobokföring och andra praktikaliteter ha varit honom till hinders som person?

   Obemedlade ekonomiska förhållanden vägde synbarligen också tyngre än bekännelsetrohet, eller som Louis Hård skrivit, Nordfält ”misslyckades på grund av sin bräckliga ekonomi”. 

   Slutligen, i ett amerikanskt perspektiv skrev 1984 Conrad Bergendoff, den femte presidenten vid Augustanas lärosäte i Rock Island, Illinois, i en maskinskriven kommentar [min övers.] till Samuels bok: “Det är en lång och sorglig historia om det slutliga nederlaget för en man som hade varit augustanapastor, kommit tillbaka till Sverige och funnit det omöjligt att bryta igenom Svenska kyrkans stela hierarki i förhoppning om att få betjäna kyrkan i sitt hemland.”

   Bergendoff var väl insatt i dåförtiden rådande förhållanden.

Statskyrkans hierarki.

Svenska kyrkan, rik på traditioner, bar också den tunga bördan av en offentlig institution.

   Dess prästerskap var en del av samhällets administrativa funktion, och en integrerad del av maktstrukturen. De var utbildade, tvåfaldiga statstjänstemän: ordets förkunnare men också med ansvar för sådant som folkbokföring och mantalsskrivning, folkskola, barnavård och åldringsvård.

   Prästen, liksom länsman och skolläraren, hade en given roll i lokala sammanhang.

   Ett annat, historiskt perspektiv är, som min far fann i sina efterforskningar, att under tiden 1820–1860 hade nära hälften av prästerna rekryterats från de övre samhällsklasserna. Den sociala klyftan mellan över- och underklass inom prästerskapet kunde därför vara vid och djup, eller som far skrev: ”Avståndet mellan prosten eller kyrkoherden och hans komminister var ungefärligen lika stort som mellan brukspatronen och dennes kontorsbiträde. En prost, eller kyrkoherde, kunde i årslön uppbära 4 350 rdr, en komminister 350 rdr och en adjunkt 75 rdr.”

Ett fullbordat litterärt verk

Man kan läsa gestaltad text och få insikter i verkliga förhållanden, men en litterär gestaltning är ändå inte en historiebok. Vi skiljer mellan litterära karaktärer och människor av kött och blod. Det handlar om skilda genrer, vilket inte utesluter en gemensam nämnare.

   Som Sven Delblanc skrev i sina strindbergstexter, med ord som lika gärna kunde gälla hans egna verk, kan det handla om ”diktarens högst subjektiva metod” för att uppnå ett konstnärligt syfte, eller det ”kan till någon del var[a] en bild av diktaren själv” för att inte tala om en gestaltad text ”som allegori över konstnärskapets villkor”.

Se vidare: Alf Brorson, Axel Nordfälts tid i Amerika (Torsby 2013/2014).

Tryckta källor och dokumentation:

Dag Blanck, North Stars and Vasa Orders: On the Relationship between Sweden and Swedish America

Aspects of Augustana and Swedish America (Augustana Historical Society, 1995).Sten Carlsson, Augustana Lutheran Pastors in the Church of Sweden (The Swedish-American Historical Quarterly, July 1984); Sven Delblanc, Samuels bok (Bonniers, 1981), Sörmland i minnet (tills.m. Reinhold Ljunggren, Bonniers, 1989), Livets ax (Bonniers, 1991); Nils Håkanson, Sven Delblancs ”Samuel” i dokumentens belysning (årsbokenWermlandica, 1989); Louis Hård, Pastor Samuel Eriksson, ämbetsbiträde i Fardhem (De hundra kyrkornas ö, 1986);

Predikosamlingar i Värmlandsarkiv Axel Nordfält (1864-1910). SE/VA/51005. Värmlandsarkiv.,Karlstad. 

Olof och Axel – två värmländska livsöden

I Sven Delblancs roman Samuels bok (1981) finns en gestaltad, gotländsk episod där pastor Eriksson, med förnamnet Samuel, talar högt för sig själv, och pigan Stina lurpassar vid dörren. För henne, för vilken han ”är på tok för beskedlig med vanligt folk”, är han i denna situation ”alldeles stollig” och ”bindgalen”, medan det för honom handlar om hans längtan att ”äntligen få tala få tala med en vettig människa”.

Han hade fått brev från en samtidigt med honom prästvigd studiekamrat inom Augustanasynoden i Nordamerika.

Samuels litterära förebild var Axel Nordfält, som efter sin prästvigning under två år, fram till att han begärde avsked 1892, var augustanapastor i tre församlingar i Grantsburg, Wisconsin. I såväl romanen som i ”det som kallas verkligheten” slutade han sina dagar som folkskollärare och familjefar hemma i Värmland, där han vid 47 års ålder avled på Kristinehamns hospital (senare Mariebergs sjukhus).

   Han hade, utan kompletterande studier, inte beviljats dispens att som präst ingå bland Svenska kyrkans prästerskap.

Stina och mor Kirsti

Efter att läst pigan Stinas uppfattning av Samuel, kom en annan läsupplevelse för mig: Den finns i Älgå församlings sockenbok från 1900-talets början. Det handlar om en ung Olof Olsson, sedermera staden Lindsborgs andlige grundare i Kansas (sedan han lett ett utvandrarsällskap på 250 värmlänningar till Amerika), han var den tredje presidenten vid Augustana College och Teologiska Seminarium i Rock Island, Illinois, och i historiens ljus betraktad som en av Augustanasynodens lärdaste teologer, med förblivande insatser inom sakral musik i Amerika.

   Efter sin prästvigning i Uppsala domkyrka 1863 återvände han först till den värmländska landsbygden, och kom 1864 till Älgå där han under en tid bodde hos mor Kirsti på Hagen. Hon citeras i sockenboken som ett sanningsvittne: ”Mor Kirsti, som var van sådana präster som Anders Nyrén, tyckte att det var en underlig präst de fått i Älgå. ’Han sijer stött och stött att det är mörkt,’ sa mor Kirsti, ’jä tycker inte det är mörkt, jä mener, han är inte riktig’.”

   En händelse i en roman, om än ”ren fantasi”, kan ha hänt i en människas liv: Det är en allmänmänsklig situation, som här med sageskvinnor som den romangestaltade pigan Stina i Fardhem eller i en dokumenterbar verklighet mor Kirsti på Hagen.

   Mor Kirsti begrep inte vad det var som sysselsatte Olofs tankar i Värmland, lika lite som Samuelsvitens Stina på Gotland förstod sig på pastor Eriksson. Men de delade samma uppfattning om en ung pastor som de såg framför sig.

Olof Olsson och Axel Nordfält

Då Axel Nordfält 1885 antogs till det svenska lärosätet Augustana College och Teologiska Seminarium fanns vid fakulteten en annan värmlänning, nämligen professor Olof Olsson ... Kanske hade Axel Nordfält, som var fem år då Olof Olsson utvandrade 1869, hört talas om honom tidigare – allmänt känd som värmländsk s.k. läsarpräst som Olof dåförtiden var.

   De var båda födda i östra Värmland, Olof i Linnebäck nära Karlskoga och Axel i Brattfors nära Filipstad, där Olof Olsson en tid också varit gruvpredikant och skollärare

   De hade båda vuxit upp under enkla omständigheter

   Som fakultetsmedlem resp. student på lärosätet i Rock Island tillhörde de som medlemmar den Första sv. ev. lutherska kyrkan i tvillingstaden Moline.

Komminister Olof Olsson, som inte kunde finna sig tillrätta i det svenska statskyrkosystemet, ingick i det fåtal svenska pionjärpräster som under migrationsåren utvandrade till nybyggarlandet Amerika. Han var då 28 år gammal.

   28 år gammal återvände pastor Axel Nordfält till Sverige, i förhoppning om ”att vinna inträde i svenska kyrkans tjänst” sedan han i Amerika givits möjlighet att studera, och prästvigts i Svenska kyrkans etablerade amerikanska systerkyrka, Augustanasynoden.

   De hade båda mött biskopen i Visby, Knut Henning Gezelius von Schéele, som gav hemvändaren Axel Nordfält venia, men som då man 1893 i Rock Island firade 300-årsminnet av Uppsala möte för Olof framstod som representant för Svenska kyrkans inbyggda hierarki.

   Båda hade också i Sverige mött den värmländske kyrkoherden Olof Martinsson, som var en av dem som hade en positiv inställning till Nordfält, och som 1893 i Brattfors vigde Axel och Maria Charlotte f. Johansen. Samme O. Martinsson hade många år tidigare, 1864 i Karlskoga, varit vigselförrättare då Olof sammanvigdes med Anna Lisa f. Jonsdotter.

Kontrafaktiskt skrivande: ”Detta kunde ha hänt …”

Förbindelser uppstår, människor emellan och mellan dikt och verklighet. Kontrafaktiskt skrivande förekommer av och till, som ett utlopp för fantasin: Hur hade det blivit, ”om” eller ”om inte”? Det kan inte förändra fakta, och det kan i historiskt korrekta sammanhang vara en tveksam tankeverksamhet – men likafullt något som kan väcka tankar, ge perspektiv, eller stilla en längtan efter svar. Det utesluter heller inte kunskap om verkliga förhållanden, eller insikt i mänskliga villkor.

Två skilda livsöden

Axel Nordfält (1864-1910) blev aldrig någon centralgestalt i samhället – men som litterär gestalt huvudperson i ett av Nordiska Rådet prisbelönat språkligt konstverk. Om Olof Olsson (1841-1900) är mångt och mycket skrivet på den dokumenterade verklighetens strävare prosa, liksom i dottern Annas bok En prärieunges funderingar.

   I Sam Nordfeldts memoarbok Min resa genom 1900-talet glimtar några minnesbilder av fadern Axel fram.

   Arvid Backlunds Olof Olsson-byst, som finns i tre utföranden, återfinns också på platser med anknytning till Olof, varav en i Sverige och två i USA.

   Om Olof Olsson är det så mycket vi vet. Om Axel Nordfält är det så lite vi vet.

Det är svårt att befria sig från en något brydsam tanke. Vårt sköna Värmland är en särskild plats att komma till världen på, men måste man lämna ett älskat hemlandskap för att förverkliga sitt liv? Det finns historiska som samtida exempel på att så är fallet – liksom detta, att man kan lämna sin hembygd, men ändå alltid bär den inom sig.

   Kontrafaktiskt uttryckt: Om Olof Olsson inte hade lämnat Värmland och det svenska statskyrkosystemet för ett liv i Amerika…? Om Axel Nordfält inte hade återvänt från Amerika till rådande svenska förhållanden …?

   Sant är, att de gick skilda öden till mötes; något annat kan vi inte veta.

     Människor är olika.

     Av tillgängliga källor framgår, att de var båda känsliga personer, med den skillnaden att medan Olof var verksamt utåtriktad var Axel mera sluten och tyst.

   Olof Olsson och Axel Nordfält var båda begåvade personligheter. Deras högre studier inleddes i Sverige vid Fjellstedtska skolan resp. Ahlbergs skola.

   Olof Olsson och Axel Nordfält var båda begåvade personligheter. Deras högre studier inleddes i Sverige vid Fjellstedtska skolan resp. Ahlbergs skola.

   Vid Upsala universitet hade sedan Olof Olssons lärare velat övertala honom att stanna kvar – som blivande professor vid den teologiska fakulteten. Men Olof kunde då, med hans egna ord, inte se sin kallelse ”på det sättet”.

   Axel hade mycket väl vitsordade studieresultat i akademiska ämnen, och han gavs hedersuppdraget att vid Augustanas läsårsavslutning hålla tack- och avskedstalet, Valedictory. Hans ämne var ”Korsets välsignelse”. De två andra som från hans seminarieklass framträdde som talare vid detta tillfälle, blev båda över tid teol. dr. med ledande befattningar inom Augustanasynoden.

   Det har skrivits att Axel Nordfält, p.g.a. frånvaro under studietiden, haft psykiska problem, av skoldokumenten framgår enligt uppgift att han är lite obalanserad och att lärarna oroar sig för honom, och att han 1886, 22 år gammal, upplevde en svår sommar på prärien i en luthersk församling i Iowa, har av vissa forskare tolkats som att han led av insufficiens.

   18 år gammal drabbades Olof av en depression sedan han upplevt ett för honom mörkt år vid missionsinstitutet i Leipzig. Han har beskrivits som ”en drömmare av drömmar”, och det har gjorts antaganden om melankoliska inslag i hans väsen. Hustrun Annas bortgång, vid 46 års ålder, grep honom djupt. Olofs hälsa var aldrig särskilt stark, med återkommande svår huvudvärk, men under sin tid i Värmland hade han aldrig begärt tjänstledighet, vilket han av hälsoskäl vid ett antal tillfällen beviljades i Amerika. Men han förblev i sitt nya hemland livet ut, och Augustana behövde honom.

   Redan efter ett år som augustanapräst gjorde Axel Nordfält en sverigeresa, då han hos biskop C H Rundgren i Karlstad förhörde sig om möjligheten att bli präst i Sverige. Följande år var han tillbaka i hemlandet för gott.

   Olof Olsson gjorde under en europaresa ett kortare besök i Sverige och Värmland sommaren 1890 – och då han avled, 59 år gammal, hade han under sin sista tid haft en stor värmlandskarta vid sin sjukbädd ...

   Olofs gravmonument i Moline, Illinois uppfördes av Augustanasynoden. Var exakt Axels gravplats är, vet man inte, men en minnessten har rests på Väse kyrkogård där han begravdes

Alf Brorson