Dä finns fäll knafft nô finer

än jola, når ho skiner

utå nyjsnö som faller

mjuk, fin, ren.

Dä glimrer i all vâla,

dä skimrer över jâla,

dä hänger sej som spesser

på kvest å gren.

Å nyjsnön han måler

gamle gråe gåler

så blanke å vite

sôm små sockerslôtt,

se på fygges, på laa,

hele uthusraa,

hôlls di blänker når sitt nyje

tak di ha fått

Å vägen, som va gôri

å lorti å spôri

å ussli å elänni

bå te se å te gå,

han jämnes, han slättes,

han lägger sej terättes

mä e matte som selke

å sammet på.

Allting tiger. Vinterdvalen

vilar över Sloredalen,

tom och ödslig, grå och kulen,

nalkas magfördärvarn Julen.

ur Ungdomsdikter

låt min snö

gå i tö",

suckade vintern till våren.

"Kanhända, kanhända om solen vill,

vi vänta väl ännu en månad till.

så kanske det sker", sjöng våren.