Helena Vermcrantz

Gråsjö, Frida, Drömläge för dystra hjärtan. Modernista 2023. 224 s.

Dina tar ut alla sina sparade semesterdagar. Hon vill åka bort och slicka sina sår. Man ska inte liggamed sin chef, hade hennes vänner varnat henne. Mats hade aldrig haft en tanke att lämna sin fru,och nu hade han dessutom utsett hennes före detta vän, Pernilla, till producent för det program Dina hittat på och arbetat med på sin fritid.
Dina söker bland fritidsboendena för uthyrning på nätet och fastnar för Drömläge i Dalsland, en röd
stuga vid en sjö på landet i närheten av Rosnäs (Åmål?). Den får det bli!
Vi följer Dina till Dalsland. Stugan visar sig bara vara ett rum i en bod, men utsikten är fin och hon beslutar sig för att ge det en chans. I närheten finns ett herrgårdshotell där Dinas goda vinkunskaper snabbt tas i anspråk och ganska snart får hon flera trevliga bekanta, inte minst är kocken Daniel en attraktiv person.
Detta är en feelgood-roman, den fjärde i författarens Rosnäs-serie. Boken är ledigt skriven och lättläst och jag hade glädje av den fina naturbeskrivningen. Man får lust att besöka Dalsland under läsningen av Drömläge för dystra hjärtan!

Helena Vermcrantz

Hübinette, Tobias, Den svenska färgblindheten. Verbal 2023. 144 s.

Färgblindhet är ett begrepp inom forskningen som avser det förhållningssätt till ras som säger att vi inte ska se ras, tänka ras, tala om ras eller bruka ordet ras. Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstad universitet med mångårig forskning bakom sig inom områden som rör rasism, har i boken ”Den svenska färgblindheten” kartlagt hur ordet ras har utmönstrats ur det svenska språket och hur Sverige, som han skriver, har blivit världens mest antirasistiska land. Det är en lättläst bok, uppdelad i fyra kapitel med tydliga inledningar som ger en intressant tillbakablick i svensk historia och i språkets betydelse för att benämna världen.

Tobias Hübinette har noggrant gått igenom 500 dagsartiklar och 100 riksdags- och regeringstexter från 1962 till 2015 och följt hur ordet ras börjar brännmärkas på 60-talet och hur rasbegreppet fortsätter att diskuteras och ifrågasättas under kommande årtionden. Han visar hur ordet utelämnas i offentliga handlingar, i det politiska språket och i dagstidningarna. Naturvetarnas och genetikernas utlåtande att det inte finns någon vetenskaplig grund att indela människor i olika raser väger tungt och i 2008 års diskrimineringslag försvinner också ras som grund för diskriminering och ersätts med uttrycket ”annat liknande förhållande”. Sverige medverkar också aktivt till att få bort rasbegreppet ur internationella dokument, t ex i EU och Europarådet. Men i andra länder talar man fortfarande om ras och för att uppfylla FN:s rasdiskrimineringskonvention och införa en lag mot rasistiska organisationer måste Sverige återigen införa lagtext som definierar rent språkligt vad en rasistisk organisation innebär.

I bokens sista och mest intressanta kapitel försöker Hübinette förstå varför svenskarna varit så angelägna om att ifrågasätta indelningen av människor efter ras. På 80 år mellan 1920 då politikerna fattade beslut som resulterade i att Statens rasbiologiska institutet kunde inrättas i Uppsala och 1999 års utredning om en utmönstring av rasbegreppet har den politiska hållningen gjort en totalomsvängning. Hübinettes förklaring till detta är svenskarnas unika solidaritet med tredje världen och närmande till människor i andra kulturer som tog sin början på 1960-talet. Den svenska hållningen under åren har varit att det inte finns rasism i Sverige, man talar istället om fördomar och främlingsfientlighet. Ordet ras kan underblåsa fördomar och bör därför utelämnas ur offentliga dokument och medierna och skolan följer efter. Hübinettes slutsats är att Sverige nått målet att skapa ”världens första och hittills enda färgblinda antirasistiska statsbildning”. Ras är idag ett av de mest negativt laddade orden i nutidssvenskan, skriver han. Han tror att det kommer att förbli så under överskådlig tid trots att rasism, svenskhet och svenska värderingar idag har blivit ämnen i den offentliga diskussionen.

Margareta Lilja-Svensson

Lindgren, KG, Augustsson, Lisbeth, Jordan, Lena, Fädernas kyrkor vid Älgåns strand. En studie i Älgå kyrkors historia. Älgå kyrkliga forskargrupp 2023. 159 s.

Den här boken öppnade jag med ganska höga förväntningar. Älgå kyrka är en intressant och tidstypisk 1700-talskyrka i en intressant och välbevarad kulturmiljö. 1926 fyllde kyrkan 200 år och då utkom en historik skriven av den tidens flitigaste värmländske lokalhistoriker, Linus Brodin.

Den här boken har fått Leif Holgerssons fina akvarell som målades till boken Kyrkor i Karlstads stift, utgiven 2001, som omslagsbild. Boken är i ett behändigt format och inbunden med talrika illustrationer i färg.

Men en viktig fråga kring en bok är – vem är den skriven för och varför? Den frågan känner jag inte att jag får något riktigt svar på. Det är också inte riktigt tydligt vad boken helt handlar om. För av bokens 159 sidor ägnas ungefär 15 sidor åt kyrkans historia. Ungefär lika många sidor ägnas åt kyrklig personhistoria – präster, klockare, kyrkvärdar och andra.

Då har vi ca 130 sidor kvar – och här är innehållet svårare att beskriva. Det handlar om sockennamnet, pilgrimer, gårdar i socknen, läraren och forskaren Arvid Ernvik, medeltida händelser, pilgrimer igen…. En del, men långt ifrån allt, kan ses ha ett kyrkotema.

I förordet säger sig författarna – de är tre men det är troligen KG Lindgren som skrivit mest – så är det den medeltida historien som intresserat mest. Problemet är att det inte är möjligt att skriva historia utan källor. Och källorna är inte särskilt många kring värmländsk medeltid. Det finns ett fåtal dokument, arkeologiskt material, sägner som dock inte nedtecknats förrän flera hundra år senare. Sedan finns det indicier som kan inbjuda att åtminstone dra försiktiga slutsatser.

Här blir det mycket mer än försiktiga slutsatser. Det blir spekulation. Thorger har existerat, men vi kan inte veta särskilt mycket om honom. Pilgrimer och pilgrimsleder har funnits – men medeltidskällorna tiger i stort sett om dem. Att det fanns en medeltida kyrka av trä före den nuvarande – men i boken ägnas mycket diskussioner åt att det funnits två olika träkyrkor.

Vad gäller den senare kyrkohistorien så refereras Brodins uppgifter en del – men det finns så oerhört mycket mer att utforska från 1700-talet och framåt, när det verkligen finns ett omfattande källmaterial att bearbeta. Men det verkar som det genomförts knappt någon ny forskning i t.ex. sockenstämmo- och kyrkorådsprotokoll. Uppgifterna om kyrkvärdar och klockare/kantorer efter Brodin 1926 verkar helt vara tagna från minnesbilder och inte från protokoll.

Ett namn som Isak Schullström, som är konstnären bakom kyrkans altaruppsats i ”bondbarock” finns inte med i namnindex. Inga försök görs att skildra t.ex. församlingslivet under 1900-talet.

Så – det finns mer att utforska om Älgå. Tyvärr ger inte den här boken så många fler svar.

Carl-Johan Ivarsson

Scherman, Jan & Scherman, Margareta, Sola skiner också i Filipstad. Om starka viljor och optimism. Votum förlag 2023. 224 s.

Oxhälja, Nils Ferlin, Wasabröd: vilken värmlänning har inte sin bild av Filipstad? Vissa av oss åker dessutom till konstsnön i Kalhyttan och tränar, minns Bondbönerikets bravader eller gillar rocklegenden som besökte Tilas stoll.

Det hjälper inte. Det finns en dystrare bild i media. Den av nedläggningar, avfolkning och arbetslöshet. Av Bert Karlsson som for förbi och täljde guld med sina tillfälliga förläggningar men lämnade flyktingarna kvar för kommunen att ta hand om. Då, när staten dessutom bröt sitt löfte om många miljoner till hjälp.

Journalisten och före detta TV4-chefen Jan Scherman tycker inte om svartmålningen. Han är född i Filipstad och i juli 2020 blev han utsedd till kommunens 30:e hedersambassadör. Nu avslutar han uppdraget med att ge ut en bok om allt det fina i Filipstad. Det som också finns men sällan syns i media. Alla dessa eldsjälar som stannat kvar och kämpar. De solidariska, entreprenörerna, samhällsbyggarna. Flyktingarna som går till jobbet och betalar sin skatt. De behöver också synas, tycker Jan Scherman och hans fru Margareta som varit redaktör och researcher för boken.

Ibland känns läsningen som att vandra runt på Oxhälja. Det vimlar av folk på sidorna. Jag räknar till minst 97 personer som författarna besöker och intervjuar plus ytterligare många som de nämner. Filip och Emely som försvarar det fria ordet. Linnéa som vill leva och dö i Rämmen. Göran och Karin, herr och fru hembygdsgården. Christina, Linda och Maria, bergskvinnorna bland männen. Ghazal som drömmer om att bli tandläkare så hon kan hjälpa folk. Bröderna Ahmadi med prinsesstårtan, Harri med basturökeriet, Yasmin och Mazlum som sliter för att sätta folk i arbete. Filipstad lever, varenda sida i boken lever. Fina foton, hoppfull text.

Det är inte en tillfällighet att slutmeningarna i personporträtten kan lyda så här: ”Jag vill göra något som är på riktigt och som är viktigt”. ”Ostbågen ler ungefär lika mycket som Per-Inge Eriksson när han talar om chipsfabriken”. ”’Bromsen’, ’Gasen’ och Thomas Fridell gör samhällsnytta som kommer att glädja kommande generationer”. ”Stina Schönnberg – samhällsförbättrare”. ”De är eldsjälar av en särskild sort – Filipstadsaktivister”. ”Önskar att solidaritet är som ett virus. Att det smittar.” ”Oavsett styre kommer vi att vända skutan rätt och hålla hög ton i den nationella debatten”.

I dag står infödda filipstadsbor för 40 procent av utanförskapet i kommunen. Redan det en motbild, det är inte bara flyktingarna som behöver hjälp. Sådana motbilder vimlar boken av. (Fast om den vita älgen har du fel, Jan Scherman. Honom är vi inte få som har mött).

En inspirerande bok av en hedersambassadör som gjort sitt jobb. Det är många svenskar långt bortom Filipstads kommungränser som skulle känna igen sig i makarna Schermans bok. Tack för den bilden. Synd bara att inte media klarar att visa oss den.

Sven-Ove Svensson

Schulman, Ninni, Som vi lekte, Bazar Förlag 2023, 432 s.

Ninni Schulman inleder sin nya kriminalserie med bravur. Efter sju romaner i den bästsäljande Hagforsserien introducerar hon nu sin nya huvudperson Ingrid Wolt, en före detta polis som just frigivits efter tre år i fängelse. Ninni Schulman är uppvuxen i Lesjöfors men har sina rötter i Dalarna och det är också dit hon låter sin nya huvudperson flytta.

Det är sommaren 1983 och Ingrid Wolt kommer till det lilla samhället Våmhus utanför Mora för att starta ett nytt liv. Där hyr hon ett hus med kohagar och en glittrande sjö utanför husknuten och stockholmaren Ingrid gör vad hon kan för att anpassa sig i den lantliga miljön och till ett liv utanför fängelset. Det tar ett tag innan läsarna får veta orsaken till fängelsevistelsen men förstår att Ingrid har anledning att oroa sig för att allt inte är över. För att smälta in i samhället skaffar hon en garderob enligt modet i skyltfönstren och söker jobb. Det är svårt och efter många misslyckanden ger hon upp. Hon kan förstås inte fortsätta som polis men utreda kan hon och startar egen firma som privatspanare. Samtidigt försöker hon övertala socialtjänsten att hon är redo att ta hand om sin 7-åriga dotter som bott i fosterfamilj under hennes fängelsetid. Det är en kamp som tär på hennes krafter.

I det idylliska Våmhus finns idrottsförening och kyrkokör, arbetsamma kvinnor och män som jobbar på fabriken och mekar i garaget. Och här cyklar unga pojkar omkring och leker reportrar och spionerar på folk, oskyldiga lekar som får förödande konsekvenser för 12-åriga Mattias. Det har gått ett år sedan han försvann och befaras ha drunknat, något som hans mamma inte tror på. Ingrid Wolt åtar sig att gräva vidare i fallet och genom hennes arbete får läsaren lära känna människorna i samhället. Idyllen visar sig ha många revor. I återblickar skildras hur Mattias kommer på kant med sina vänner som börjar tycka att han är lite barnslig. Nu är det hårdrock som gäller – musikreferenserna är många – och Mattias skäms för att han fortfarande bygger lego. Vänskapen sätts på prov. I utkanten finns de vuxna som inte heller tycks vara helt pålitliga.

Som vi lekte är en roman om skuld och svek, om vänskap och moderskap och om hur våldet finns närvarande på många plan. Det är en välskriven, stillsam berättelse som utan att göra avkall på spänningen skildrar livet i ett samhälle där Dalarna är allestädes närvarande. Slutet bäddar för en fortsättning som jag ser fram emot.

Margareta Lilja-Svensson

Wermlandiana 2023:1

Torsbys affärer och inrättningar. Lokalhistoriska arbetsgruppen, Norlén & Slottner 2023. 196 s.

Den som gräver i den lokala historien överraskas ofta av den mångfald av verksamheter som präglade våra samhällen. Hantverkare samsades med butiker och bagerier, ett samhälle där de flesta dessutom bodde vägg i vägg med sin arbetsplats. Hur kunde alla dessa överleva, var fanns kundunderlaget Om man gräver djupare inser man att många gav upp efter bara något halvår, för att snabbt efterträdas av en ny lycksökare. Många av dessa affärsmän och hantverkare kom långväga och drog snart vidare – men några stannade och blev med åren något av en institution på orten. Så här var det även i Torsby. De inser man snabbt när man läser Torsbys affärer och inrättningar. Bakom boken står den Lokalhistoriska gruppen. Enligt baksidestexten är detta Solweig Nilsson, Anitha Rattfeldt, Ola Rattfeldt, Karin Åslund, Olle Enarsson och Berit Juhl. Tillsammans har de arbetat sig genom samhället, följt Järnvägsgatan och försökt fånga upp den verksamhet som funnits där.

120 lokaler har författarna lokaliserat. Allt har de inte fått med. En lusläsning av dagstidningar, handelsregister och kyrkböcker hade givit mycket mer – men detta kan ju vara en framtida arbetsuppgift. I bokens andra del har de fokuserat på Torsbybornas minnen, sådant som inte går att hitta i arkiven. Här handlar det om vardagsberättelser, om något så enkelt som arbetet vid telegrafstationen och – och vid Försäkringskassan. Även denna hör ju numera till det förflutna! Det är korta berättelser. Vivianne Ekberg berättar om pappa ”Slevas” kiosk, Bernt Löwenhamn om sina år vid järnvägsstationen – en av alla de arbetsplatser där människan helt har ersatts av det digitala! Hur ska det gå, undrar någon, och funderar över framtiden. Klart är att Lokalhistoriska gruppen har gjort en fin insats, och att de säkerligen har mycket kvar att gräva fram om Torsbys lokala historia. Förhoppningsvis kan boken inspirera fler till att dokumentera, intervjua och skriva. Extra plus för de många fina bilderna.