Bodil Diseth om Värmlandsmuseiförenings

resa i Gunvor Anérs fotspår

Barndomshemmet 2017. Gården Hagen dit Gunvor Anér flyttade med sin mor och syster när fadern gått bort står fortfarande kvar i Västra Hungvik. 

I onsdags hade Högeruds hembygdsförening celebert besök av Värmlands landshövding Kenneth Johansson och ett 25-tal medlemmar i Värmlands Museiförening. Gästerna hade med sig en unik gåva, ett porträtt föreställande Högeruds egen dotter, poeten Gunvor Anér, som man i sin tur ville donera vidare till hembygdsvännerna.

Förväntningarna var stora när den stora bussen från Karlstad svängde in på planen vid hembygdsgården och landshövdingen med stora steg närmade sig välkomstkommittén med ett oväntat stort paket i famnen. Var tavlan så stor? Ingen hade fått se den i förväg.

Men innan nyfikenheten stillades var det mycket som måste sägas och göras inne i hembygdsgårdens fint pyntade sal. Eftersom landshövdingen också är ordförande för museiföreningen fick han första ordet, som innehöll en översvallande berättelse om den värmländska naturens skönhet och egen glädje över att personligen få överlämna porträttet.

Kenneth Johansson försökte sig till och med på att läsa Gunvors kända dikt ”Grandôft”. Ett gott försök, men en dalmas som läser värmländska? Nej, det blir inte bra. Men åhörarna var nöjda.

Gunvor (Löfvendahl) föddes 1892 i Högerud, men lämnade tidigt Värmland för Stockholm. Hennes far omkom tidigt (överkörd av tåget), men hon fick ändå möjlighet att utbilda sig till lärare liksom fadern.

Men sin hembygd glömde hon aldrig. Detta märks tydligt i hennes diktsamlingar, samtliga skrivna med den jössehäringska dialekten. Trots detta – eller kanske just därför – har hennes dikter getts ut i nya upplagor gång på gång. Men så rymmer dikterna mycken värme, humor och vardagslycka men också hemlängtan. Med rätta har hon jämförts med välkända skaldinnan Anna-Maria Lenngren och kallats "fru Lenngren, förklädd till värmländsk bondmora".

Gunvor gifte sig med finansmannen Josef Anér och fick två barn, Kerstin och Sven båda välkända journalister och författare. Hon avled 1967.

Mycket av detta fick vi höra av museiföreningens vice ordförande Emelie Nilsson och Hembygdsföreningens ordförande Birgitta Carlsson innan det var dags avtäcka tavlan, som visade en underbart vacker ung kvinna. Porträttet är målat av landskapsmålaren Knut Jansson (1892-1996), som är representerad bland annat på Nationalmuseet. Tavlan värderades för något år sedan på Antikrundan till en lägre summa. Alldeles för litet tyckte Högerudsborna om tavlan, som i deras ögon är ovärderlig och ska hängas på hedersplats i hembygdsgården.

Anérporträtt. Glädjen var stor när Knut Jansons underbara porträtt av Gunvor Anér överlämnades.

Nästa programpunkt var en rundtur i Västra Hungvik, Gunvors barndomsby, till skolan och barndomshemmet. Bussen förde oss genom en natur som bjöd på det bästa som finns om våren – nyutspruckna björkar och mattor av vitsippor, men också glittrande vatten (Glafsfjorden) och in genom radbyn Västra Hungvik, där till och med dalmasen Kenneth uttryckte sin förtjusning. Jo minsann. Det är inte bara i Dalarna, som ”Bullerby-bebyggelse” finns bevarad!

När sedan rådjur, tranor, Kanada-gäss, en räv och en flock Highland Cattle passerades var succén klar.

Färden slutade i Högeruds sockenstuga (församlingshem) där det bjöds på förtäring.

Här fick vi ytterligare information om dagens huvudperson, innan vi alla avnjöt en högtidsstund tillsammans med sångerskan Anna Tunström och pianisten, mm Yngvar Sofiedahl, som tonsatt ett hundratal av Gunvors dikter. Underbart.

Dagen avslutades med att Karin van Baalen och Anita Weiborg läste några dikter på äkta Högerudsmål, bland annat Grandôft.

Stämningen var närmast magisk när Birgitta Carlsson till sist läste dikten Ack Varmelann till Värmlandsvisan på pianot.

Nu längtar jag bara efter att höra mer av Gunvors dikter framförda av Anna och Yngvar.

Bodil Diseth