Sanningen om Lerins lärlingar

 Vad är det egentligen som gjort att man suttit som förhäxad varje v Jag funderade länge på varför det blev en så misslyckad intervju hos Skavlan när Lerin och Junior var där tidigare i vintras. Ni såg det kanske, det var ett spektakel, illa dolt under en planerad orgie om Juniors tokrolighet i allmänhet och hans fullständiga galenskap som grävlingskramare i synnerhet.

Det blev inte bra. Skavlan som sämst.

Det tror jag alla i redaktionen var överens om. Lars Lerins humor kring Juniors speciella charm - som ju egentligen är sanslöst befriande - ska vara en spegling av hans egna tillkortakommanden.

Inte en reflektion av hans upphöjda position.

Inslaget hos Skavlan var första gången Lerin var upphöjd till överhet. Det passade honom illa. Lerin är en outsider. Det är då hans charm blir i världsklass. Som insider blev det alldeles för konstlat.

Intervjuserien ”Vänligen Lars Lerin” förra året, där han reste runt bland vänner, tyckte jag däremot blev ganska fin. Jag hörde en del människor i min omgivning som inte tyckte det, och sa att det blivit för mycket Lerin nu för deras smak i tv.

Jante, tänkte jag. Inget träd får växa för högt, inte ens ett försynt litet geni från Munkfors.

Men jag tyckte nog att han klarade av serien med godkänt, mycket tack vare det bedårande programmet med Barbro Lindgren som jag fortfarande kan tänka på som ett under av klokhet.

Men nu, vintern 2018, har han nått mästerskapet som tv-skapare.

Nu har han skapat en serie som kommer att framstå som hela 10-talets stora magi.

Nu är Lerin tillbaka som Guds gåva till tv-mediet.

Hur han gjort det?

Ja, jag tror att svaret är något så enkelt, men obegripligt svårt, som att han egentligen inte gjort någonting. Så enkel är sanningen ibland.

De medverkande i programmet har olika slags funktionsnedsättningar. Downs syndrom, bokstavskombinationer, men kanske allra oftast olika värmländska former av autistiska spektra.

Jag måste erkänna att jag har blivit fullständigt kär i några av dem. Jag kan inte se mig mätt på de sköra uttrycksmedlen som flera av dem har.

 Jag är mest kär i Jessica och Janni - det kan jag väl erkänna. Och den bedårande dansaren Per så klart.

Men det magiska är ju att Lerin inte en enda sekund placerar sig själv ovanför sina elever. Tvärtom, han bjuder varenda program på att han är precis lika förvirrad och tilltufsad av verkligheten och av andra människor som de är.

Det är så bedårande så att jag sitter helt lamslagen och bara fylls av en omslutande kärlek framför tv:n.

Jag känner mig som en Lerins lärling själv och sitter och suger i mig av värme och vilja att bli sedd. Lerin tar fram den 14-årige adhd-pojken i mig och kramar om honom lite milt.

Att det här kan ske är ju egentligen obegripligt.

Lars Lerin är i dag en av Sveriges mest kända människor. Han upplever varje dag människors förväntningar på att få en del av honom och på att få tala om hur mycket de beundrar honom. Han har vid något tillfälle berättat hur lite intresserad av det han är. Han orkar knappt med människors tillbedjan.

Att han ändå kan bottna i de här programmen utan att bli dränkt av all den kärlek som finns i lektionssalen i Karlstad är egentligen obegripligt. Jag kan inte se att det beror på något annat än att han känner ett slags släktskap. Här är människor som inte gör sig till något förmer och inte vill spegla sig i hans person - utan som snarare vill lära honom något han inte vet.

Det är verkligen tv-magi. Tv när det är som bäst.

Att det gått att göra det här är också ett under; produktionsteamet har gjort ett fantastiskt jobb.

Ledarna på konstskolan står för en värme som inte fjäskar eller daltar. Bara de är i sig värda ett tv-pris och en utmärkelse som årets värmlänningar. Dem är jag också kär i. Mest i Wanja.

Men någonstans undrar jag om inte en stor del av förtjänsten också måste tillfalla Filip Hammar som leder produktionsbolaget som gjort Lerins lärlingar och en gång för länge sen var inblandad i det fina programmet ”I en annan del av Köping” där Filip Hammars syster Linda var en av huvudpersonerna.

Också ett program om funktionsnedsättningar.

Också ett program om värme.

Också ett program som lärde oss tv-tittare mycket om hur man blir en mera hel människa.

”Lerins lärlingar” tog slut i onsdags, men det kommer att vara länge.

Om det inte får det stora tv-priset Kristallen i höst är det en stor skandal och ren galenskap.

KRÖNIKAN: LASSE ANRELL i Nya Wermlands-Tidningen