Lasse Anrell

Sven-Erik var Frödings jämlike

Någonstans under de här kalla dagarna läser jag om Staffan Bergstens fina bok om Gustaf Fröding och jag grips av skildringen av scenerna efter dödsbudet om Fröding och av hans färd i ett tågekipage till begravningsplatsen i Uppsala, en resa som följdes av tusentals sörjande och skapade ett kaos av kärlek och vilja att hylla den döde poeten. Miljoner sökte styrka.

Tusentals samlades.

Tiotusentals grät.

Hundratusentals sörjde.

Jag tänker att där föddes en klassresa. Där blev den olycklige mannen från Alster en person som stod för lycka, kraft och enande.

Uppnästa Dagens Nyheter hade Frödings död på hela förstasidan. ”Få dödsfall kunde som detta väcka den djupaste förstämning och deltagande i alla kretsar av vårt folk.”, skrev DN. Riksdagens talman tackade poeten för ”allt gott han gjort Sverige”. Blivande ärkebiskopen Nathan Söderblom höll tal i domkyrkan.

Jag tänkte att så kan det gå när de riktigt stora spelmännen tar farväl.

Jag tänkte på Sven-Erik Magnusson.

Sedan tänker jag att just klassresan är det jag funderar oupphörligt på de här sorgliga dagarna 2017.

Det är klassresan som var Sven-Ingvars ständiga följeslagare. Eller snarare klassresorna. För det var ju 60 år i ständig förändring och ständig positionering i den värld som alltför sällan är spelmännens och de realistiska drömmarnas.

Jag tänker det, för nu blev det ju så tydligt.

Jag märkte det själv. Första telefonsamtalet kom strax före sju på morgonen. NWT ville att jag skulle kommentera nyheten om sångarens död. Jag visste att Sven-Erik var sjuk sen länge, det var ju ingen hemlighet. Jag sa några ord till reportern. En timme senare hörde SVT av sig. Jag skrev en liten runa som byggde på en krönika jag skrev här i NWT för något år sen.

Sen ringde Aktuellt.

Stora, fina, uppnästa statsteleviserade Aktuellt. De ville att jag skulle komma till studion på kvällen och prata om Sven-Erik Magnussons död och sätta in den i ett sammanhang inom svensk kultur.

Jag drog efter andan.

Jag tänkte att det här kändes nästan för stort. Stort för mig men också för Sven-Ingvars. Ett ämne i Aktuellt. Jag har visserligen en uppsättning av i det närmaste fullständigt värmländska gener och jag har skrivit mycket om Sven-Ingvars grandiosa storhet, men att jag skulle tolka den här klenoden i

A k t u e l l t. Det gjorde mig en smula yrslig, det medger jag.

Jag satte på P1 på radion.

Det var fortfarande morgon.

Då – först då – insåg jag till slut den känslomässiga digniteten i den här nyheten. Varje sändning på Ekot toppades av nyheten om Sven-Erik Magnussons död. Analyser, tankar, dignitet.

Åtta. Första nyhet. Halv nio. Första nyhet. Nio. Första nyhet.

Då. Först då kommer känslorna och jag märker att tårarna rinner. Det är som om mina känslor, mitt liv, blir erkänt. Jag känner en stolthet och tänker att för första gången blir Sven-Erik Magnusson på a l l v a r erkänd som en stor spelman, av det etablerade Sverige.

Det kanske är en fånig tanke, men så kände jag. Tårarna rann och det var underbara tårar, mitt i sorgen.

Sen fortsätter det.

Den sista bekräftelsen kommer när statsministern till slut uttalar sig. Stefan Löfven säger några fina ord. Andra ministrar hakar på. Var och varannan kulturpotentat säger något fint om Sven-Ingvars eviga påverkan på det här landet.

En del av Värmland dog i natt, sa jag i NWT.

En del av Värmland dog i natt, och därmed en del av Sverige, sa jag i SVT.

Jag tänker på 60-talet när SVT var monopol och om möjligt ännu mera uppnäst och när man tittade på Hylands hörna och Carl-Gustaf Lindstedt och Sven-Ingvars var de enda som fick människor att le i en tid när Det Stora Allvaret ännu härskade över Sverige. Jag minns ännu känslan när de sjöng Min gitarr.

Det var ju en grandios klassresa från brukets Slottsbron och Folkets hus enkla spelningar.

Historiens vingslag kommer när jag tänker på att Owe Thörnqvist skrev Ett litet rött paket som en julsång. Sven-Erik gjorde det till en kärlekssång. Rätt så.

Rune Lindström tog ledigt från Himlaspelet och skrev Te dans mä Karlstadstösera.

Klassresan gick raka vägen i diket när de spelade in en vilda Värmlands-western. En dålig idé men det var det för alla andra popband också. Allra sämst för Hep Stars dock. Och säga vad man vill om Magnusson, men någon John Wayne var han aldrig riktigt.

Sen kom en stor klassresa till. Frödingskivan blev en kommersiell resa som gjorde Fröding till kulturstjärna och Sven-Erik fick sjunga med Zarah Leander – en annan värmlänning som gjort så många klassresor att hon inte ens själv kunde hålla reda på dem. Bespottad-Älskad-Bespottad igen-Älskad-Sven-Ingvars.

Sen kom Hultsfred 1991. Plötsligt var Sven-Erik trend.

Sen kom skivan med alla kända och en smula välsedda låtskrivare. Plura, Strömstedt, LeMarc, Hylander. Cred. Från dansband till cred. Det är en evighetslång resa. Längre än Zarahs resa från Karlstad till Goebbels. Den tog en skiva för Sven-Ingvars.

Min resa var enkel; jag kunde alla texterna. Särskilt bra kunde jag Säg inte nej. Det fanns inte en fest på 80-talet som inte lite Sven-Ingvars-allsång kunde rädda. Jag red på Sven-Eriks framgångsvåg.

Aftonbladet gjorde en hel bilaga om Sven-Erik Magnussons död. Varje text var skriven på värmländska. Emil Karlsson Lagnelius och Tobias Lindner hade mästerligt översatt vartenda ord. Det var så vackert.

TV4 sände förra årets mästerliga dokumentär i repris och slutscenerna med Så Många Mil, Så Många År – sången Dan Hylander skrev på Sven-Eriks berättelse – blev än mer magiska.

Och slutorden i filmen om sjukdom, cancer och om att inte dö blev till en episk saga om att Sven-Erik redan då förstod att han var... odödlig.

Fröding, ja.

Verner von Heidenstam skrev en berörande fin dikt till Frödings begravning. Vid Gustaf Frödings jordafärd hette den:

”Sommar var du och blommande vår,

sävens sus vid sjöarnas stränder.

Sov, vår sångare, sov på din bår,

lyft på tusendelen händer.”

Bättre kan det inte sägas. Inte 1911 och inte 2017

***

Nu är Sven-Erik Magnusson död och det mesta som behövts sägas är väl egentligen sagt. En av de stora giganterna har gått ur tiden.

En Frödings jämlike är död. En spelman ska begravas.

Frödings jämlike? Skrev jag så?

Ja. Och historien kommer att ge mig rätt.

Sven-Erik skänkte tröst och glädje till fler än någon annan i det här landet – i 60 år.

En spelman är död. En spelman ska begravas.

Jag läser också Dan Anderssons ord i En spelmans jordfärd och jag känner igen varenda stavelse i känslan:

”Se en konung, säja rosorna, och trampas på igen,

se en konung och en drömmare är död!

/.../ Det var lustigt, svarar vinden, om jag vore en orkan,/jag skulle spela hela vägen där han går!”.

Lasse Anrell