Bokrecensioner 2014
En lista över böcker med
värmlandsanknytning utkomna 2014 sammanställd av Bengt Åkerblom, som
också svarar för samtliga recensioner om inte annat anges. Listan
uppdateras fortlöpande. Fattas någon bok är Föreningen
Värmlandslitteratur tacksam för att få information om boken i fråga.
Böckerna är alfabetiskt ordnade efter författare eller titel. Klicka på
författare och eller titel för att snabbt komma till en recension.
Alsterdal, Tove,
Låt mig ta din hand
Andersson, Lars,
Lomjansguten
Andersson, Lars,
Uppenbarelser
Berg,
Bengt,
Dikter genom 40 år
Berg, Sara, Berg, Matti & Frimodig, Karin,
Spöket i köket.
Berggrén, Inger, Berggrén, Per,
De vackra kyrkogårdarna i Karlstads pastorat.
Biller,
Malin,
I varje droppe är en ädelsten.
Birkeland Brandt,
Tove,
Röd vinterängel.
Blidh, Rune,
Hågkomster och tillkomster
Blomqvist, Anders,
KMW:s historia.
Bokbinderi och kaffegôtt.
Brandby-Cöster,
Margareta,
Allmän amnesti
Brodow,
Bengt, Floras
döttrar – några växtporträtt
Burman, Lars, Tal vid Värmlands nation i Uppsala 2004 – 20014.
Bygd i förvandling. Folk och gårdar i norra Väse.
Carlsson, Lena,
Arbetarbostaden på Selma Lagerlöfs Mårbacka
Combüchen, Sigrid,
Den umbärliga
Deckarnas
svenska landskap från Skåne till Lappland
Ehrenroth, Björn,
Disko Titicaca – en resa i västerled
Ekengren, Staffan,
Kärlek till en skrot
Enell,
Bertil,
Gårdarna runt
sjön Panken i Väse
Eriksson,
Caroline,
Inga gudar jämte mig
Falk,
Lillemor,
Frukta Gud och föreståndarinnan.
Falun – Shangai T/R.
Selma Lagerlöfs systerson i kinesisk tjänst
Farväl
Sverige. En musikbok om svenskarna som korsade Atlanten för ett bättre
liv
Forsberg, Maud,
Värmländska lejon
Fransson,
Maja-Stina,
Jag bara tvingar mig lite
Gillet 2014.
Gustafsson, Jan,
Deje och Ullerudsbygden – bruksort och landsbygd
Göthe, Kjell.
I tacksamt minne - Nedslag i en släkts seglats
Haglund,
Bertil,
Mitt brokiga liv i Västvärmland
Hedin, Erling,
En resa genom Ekshärads byar.
Hembygden 2014.
Lilla Edet
Hernström, Gunhild,
Smörgåsnissan
Hesselstedt, Jan-Olof,
Informatör på Skoghallsudden.
Hjalmarsson Engelke, Marie,
Jag har en
plats.
Hjerdt, Jörgen,
Befriad
Iwald, Margareta.
En kottes längtan
Jansson,
Albert,
Alberts dagbok
Jansson, Sten,
Anders
& Lisa.
Johansson, Ami & Stenmark, Kristina,
Nalle och Nillepille. T
Johansson, Arne.
Frödings flaska.
Johansson, Birger,
En resa i tiden
Johansson,
Joakim,
Joakim
Johansson – målningar
Karlsson, Torbjörn,
Utstickare. 2
Klarabor minns.
Byggnader och profiler i Klaras dryga 100-åriga historia
Klingberg, Ewa & Åhman, Hanna,
Kyrkornas hemligheter
Kohlberg, Marcus,
Snö och ruiner.
Kylberg, Karin,
Rött järn
Lagerqvist,
Camilla,
Uppdraget
Lagerlöf, Selma,
Bortbytingen.
Lagerlöf,
Selma,
Selma Lagerlöfs Teatersonetter
Larsson, Johan,
Minnen
och ärfarenheter
Lenz, Karl-Heinz,
Timbonäs
Lerin, Lars.
Egna hem
Lerin, Lars,
Naturlära.
Liljemark, David,
Boltzius. D. 2, Kompletteringar till boken
Liljemark, David,
Tillbaka på
Ilandaskolan
Lindberg Jung,
Gunnel, Glädjen är koloniträdgårdars största nytta
Lindquist,
Maria,
Kvällsvecken i
Övre Ullerud
Lund Kopparklint,
Marléne,
Maskrosflickan.
Löf,
Bengt Olof,
Filipstad från 1960-talet till 2014.
Löfgren, Lars,
Ljus över
stränder och näs 1 – 3
Magnusson,
Jan-Olof, Bilägaren som gick vilse.
Martelius, Kaj,
Skämtartiklar
Melberg, Enel.
Det borde varit stjärnor
Mendel-Hartvig, Åsa & Ane Gustavsson.
Vakna min kastanj
Nilsson, Matts, Alma på Mårbacka.
Nilsson, Olle,
Bilder från förr.
Nordin, Svante,
Sven Stolpe – blåsten av ett temperament.
Nordmarken. Årjäng Förr.
Ohlson, Jan R.,
Flickan i prickig klänning.
Olsson, Hans,
På andra sidan vattnet. Bronsåldern i Värmland
Persson , Arne.
Östra Ämterviks kyrkogård.
Persson, Bjarne,
Livet i Finnskogarna.
Planting-Gyllenbåga, Anna,
Som en vit liten strumpa
Sahlströmsgårdens
Vänners årsbok
7 2014
Samzelius, Inger,
Skrönor från hembygden kring Säffle
Sewall, Lena,
Värmländska kockar och smaker. 25 år med Svenska Kockars Förening
Värmland.
Sjögren,
Ulla & Sjögren, Wilhelm,
Gruvfacklan.x
Smaka på Värmland.
Smedberg, Sven,
Pelops ö med tolv bilder av Gunilla Brander-Smedberg
Stjernlöf, Arne,
Två lösa Boy i Bakelinas kiosk.
Stolpe, Lennart,
Säffle Gjuteri och Mekaniska Verkstad - en
90-årig historia.
Strandberg, Gunilla,
Jag älskar dig, skrek jag.
Strömner, Kjell,
Svea
Svensson,
Anna.
Wandrare, Tänk på dina Förfäder.
Svensson, Gunnar,
Hästen och sparven.
Tell, Johan,
Trista sevärdheter.121 platser ovärda en
omväg.
Thorelius, Emil, ”Boltzianismen” – skandinavisk kulturbild
Tiberg,
Joar,
Fåglar i fält.
Tiberg Joar
& Sara Lundberg,
Vi springer
Tingberg, Therése,
Säffleoperan 40 år
Wadensjö, Bengt.
Gud – ett svallande hav av nåd och
kärlek.
Wallenius, Claes,
Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och
förnuft i samhälle och politik
Watz, Ragnar, Pudens
och den allmänna meningen.
Vem
är rädd för Robert Jäppinen
Westerberg,
Maria,
Hjärtklappning.
Willers, Sophie,
Kajsaboken
Wittgren, Theres,
Gömd.
Wivhammar, Bertil,
Konsten att måla i akryl.
Wivhammar, Bertil,
Värmland performance.
Värmlandsörnen
Värmlandsörnen 2015
Värmländska akademien:
årsskrift 2014
Zandén,
Rolf.
Inslag – omslag.
Östemtingen 56 (2014).
Östman,
Bo,
Från bly till padda.
Alsterdal, Tove,
Låt mig ta din hand. Lind&Co, 2014.
474 s. – Hc
Maken
till thriller var det länge sedan jag läste! Så
välskriven, så oavlåtligt spännande. Handlingen utspelas
i Jakobsberg i Stockholm och militärdiktaturens
Argentina och vi kastas i berättelsen mellan nutid och
1977. Boken i utsågs i höstas av Svenska deckarakademin
till årets bästa svenska kriminalroman. Tove är dotter
till en känd värmlänning, Alvar Alsterdal, som vid sin
död 1991 var pressattaché i London, men Tove är uppväxt
i Umeå och Jakobsberg – enligt Wikipedia. Dock har jag
noterat att Värmland och särskilt Fryken nämns några
gånger i boken. Kanske för att fadern hade ett
sommarställe i Frykstad? Hon har tidigare skrivit två
kriminalromaner, Kvinnorna vid stranden, 2009,
och I tystnad begravd, 2012, som också fått
mycket fina recensioner inte bara i Sverige utan också i
Tyskland och Holland. Alltså någon värmlandsbok är inte
detta men den har andra tillgångar, bl.a. en skakande
skildring av ett land i diktaturens järnhårda grepp!
Andersson, Lars,
Lomjansguten. En berättelse. Sthlm: Bonniers,2014. 135 s. – Hc
I Lomjansguten berättar Lars Andersson om en spelman som föddes
på ett torpställe i Värmlands finnskog i början av 1800-talet. Om honom
står det i kyrkböckerna att han var en "utfattig fältmusikant och
drinkare" och lite senare att "han slagit sin hustru och varnats av
sockenstämman därför".
Kring denne speleman väver Lars Andersson en fantastisk väv
där skytteln går mellan de omvridnas skog och alla ställen där denne Per
Jönsson Lumiainen levt och spelat. I de omvridnas skog vilar han sig på
vägen hem. Där finns hans ansikte inhugget i stammen på ett träd. Ett
ansikte som han hatar och förgäves försöker hacka sönder medan han
febrigt minns sitt liv.
Det är sju år sedan han sist var hemma i Gräsmarks
finnbygder. Han hade ännu en gång dragit norröver till sågverken,
järnvägsbyggena och stadshotellen, "där älvarnas timmer flyter tjockt
som grädde mot havet" och grovjobbat med sina spelmanshänder men också
spelat fiol och undervisat. Pengarna som trillat in hade han supit upp.
Skytteln går vidare till barndomen och torpet där han växte upp och
tidigt visade sin talang. Han spelade nästan tidigare än han pratade.
Hans läromästare var Metbäcken och Halteguten, mytomspunna spelemän, och
informatorn Barkenbom som lärde honom läsa noter i Arvika.
För att slippa ta över torpet tog han en kort tid tjänst
som fältmusiker men dragbasun var inte hans instrument. Det var med
fiolen han drog till Kristiania där han fick lektioner av självaste Ole
Bull och levde livet bland Kristiania-bohemerna. En hjärtesorg och
rastlösheten drog honom dock snart tillbaka till Gräsmark.
Varpen i väven är alla de myter och
legender som format honom, alla de människoöden han mött och som Lars
Andersson berättar om på sitt vidunderligt vackra språk. Som när han
spelat på kvällen och "månen gjort sig blekt osynlig", eller senare i
livet när "han parkerade sig vindstilla i kvällningen och pirkade och
knäppte, nynnade och sjöng" medan lilldottern lyssnade. Han fick så
småningom en stor familj som måste försörjas och där den saktmodiga
hustrun fick dra det tyngsta lasset.
Lars Anderssons bok är ett mästerverk och jag ser verkligen
fram mot att se Västanå teaters dramatisering av verket nästa sommar!
Helena Vermcrantz
Recensionen har publicerats i Karlstadstidningen tidigare i år.
Andersson, Lars,
Uppenbarelser. Göteborg: Daidalos, 2014. 316 s. – Gc
Den TV-sända versionen av Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton
ser jag med allt större behållning i december varje år. Många av
scenerna är lika intagande som avväpnande. I en av dem får en
representant för ”samhällets bottenskikt”, kanske en stackars alkis, ta
emot vad som möjligen är hans livs första och enda julklapp: Jean-Paul
Sartres Les Mots på originalspråket. Bottenskiktsmannen rörs ända
in i djupet av sin själ. Passionerat kysser han boken upprepade gånger,
medan glädjetårarna strömmar nedför hans fårade kinder.
Själv har jag precis arbetat mig igenom Lars Anderssons
Uppenbarelser
med
tillnamnet ”Skriverier och porträtt” (Förlaget Daidalos, 2014), vilket
fått till följd att jag utan svårigheter kan identifiera mig med den
nyss beskrivne gåvomottagaren. Dels märker jag att LA:s
uppenbarelsetexter, c:a femtio till antalet, så gott som undantagslöst
är briljanta, dels att det ibland är nog så knepigt att hänga med i
svängarna. Jag inte bara gråter och kysser hans
bok; jag tvingas också klia mig i huvudet och mellan varven begära
extrainsatt internethjälp.
Men det är helt i sin ordning. Allvarligt syftande författare måste, i
likhet med koncisa och hederliga pedagoger, ställa höga krav på sina
läsare och sina adepter.
Merparten av Anderssons eftertankar i Uppenbarelseboken är
av ganska sent datum, 2005-2013, och bidragens längd pendlar mellan 1
(Sonja Åkesson) och 21 (Birgitta Birgersdotter) sidor. Författar- och
konstnärsporträtten dominerar. Tage Aurell, Ernst Brunner, Lena
Cronqvist, Bob Dylan, Fröding, Hamsun, Ibsen, Selma Lagerlöf, Joni
Mitchell, Tomas Tranströmer, Klas Östergren och många med dem ingår i de
uppenbarades skara och blir oftast generöst, därmed också korrekt,
bemötta.
”Ung man på Hydra” är en av mina deciderade favoritessäer.
Den handlar om Göran Tunströms första trevande författarsteg på tidigt
60-tal i den grekiska övärlden, där ett färgstarkt menageri av
särlingar, äkta bohemer och udda konstnärstyper höll Göran T flytande
och, då så behövdes, under armarna. En av dessa hans 60-talsvänner är
numera berömd världen över som poet, romanförfattare, kapellmästare och
vissångare: Leonard Cohen från Kanada.
När Tunström skrev halva
Maskrosbollen på Hydra, så arbetade Leonard C med Älsklingsleken
på andra sidan bordet. På skivtallriken mellan dem snurrade W. A.
Mozart, Ray Charles och Nina Simone, inte livslevande visserligen, men
väl i musikalisk tappning. Onekligen häftigt.
I reseboken Fylgja (2004) medger Lars A att Tunström
var något av hans guru i åratal. Men även Leonard Cohen torde aspirera
på ett slags mentorsroll. Denne åttioårige (21 sept.) magiker från
Montreal äger en oöverträffad förmåga att poppa upp i Anderssons böcker.
I essäsamlingarna Försöksgrupp (1980) och Väderstreck
(1983) blir Cohen både analyserad och utförligt recenserad. I klippboken
Från pråmkanalen och blankeberget
(1984) nöjer han sig med att njutningsfullt bli lyssnad på (sid. 40).
Ja, så vitt jag förstår är Leonard C den
rankingmässigt allra första icke-fiktiva karaktären i Lars A:s hela
samlade författarskap: i prologen till Brandlyra, LA:s
debutroman, är ju Cohen mannen bakom den avslutande versstrofen, låt
vara att han inte namnges explicit.
I en text på sid. 129f i Uppenbarelseboken hälsar jag en
gammal bekant välkommen –”Stallarholms-Mussolini”. Bakom det epitetet
döljer (eller dolde) sig en viss C. A. Pettersson, död år 1934 och Jan
Myrdals sinnevärldslige farfar. Denne Pettersson var högerman,
kommunalpolitiker och ”en bullrande storsvensk nationalist, som drack
ihjäl sig”, allt betygat av sonsonen. I originalet, med andra ord i JM:s
Den Trettonde
(1983), heter det
emellertid ”Stallarholmsmussolini” utan bindestreck. (Det är som bekant
i detaljerna som Djävulen brukar visa sig...).
Röd stjärna över Indien (2011)
är titeln på en av Myrdals senaste utgåvor. Andersson har i likhet med
JM vistats många år i Indien och är både ense och oense med Den Gamle –
som dock med jämna mellanrum påstås öppna ”ett väldigt, omistligt
siktdjup” (sid. 224). Det är över naxaliterna, som den eldröda stjärnan
sägs lysa. Kanske är det just så.
Två andra herrar, båda
Nobelpristagare, den ene vittberest, den andre mera stationär trots sina
jättelika fötter, har förärats mångsidiga porträtt i Lars A:s bok: Harry
Martinson och Verner v. Heidenstam. Om Martinson får vi veta att han i
sin Kap Farväl! (1933) gav röst åt ”den första icke-koloniala
Indienskildringen i svensk litteratur” – och vidare att ljunghedar och
bambuväxter låg hans hjärta nära, f ö i likhet med reptilskålar. Ja,
”ormbunken är hos Harry M en emblematisk växt som öppnar in mot en djup,
i geologisk skala fantasiförstorande identifikation med en sjunken
värld, en urvärld”. Martinson och Heidenstam var ju på intet vis samma
andas barn, men Lars A tycker sig ändå spåra ett intimt släktskap mellan
de två: Heidenstams berättande 1890-talsspråk kom i hög grad att påverka
”1930-talets autodidaktiska banbrytare”, Harry M inte minst.
Följaktligen hade de nässlor som blommar hos Martinson
redan prunkat i Olshammar under Heidenstams egid, låt vara i
kastanjeform. Adelsmän befattar sig självfallet inte med simpla
brännässlor.
”Jag har en konstant och grundmurad förnimmelse av att leva
i en mirakulös värld. En värld som upprätthålls av en skaparkraft större
än vad jag kan räkna med att få minimalaste begreppslig bukt med” (sid.
288).
Så lyder ackordet i en av Anderssons sluttampsbetraktelser.
Det är väl inte helt uteslutet att Leonard Cohen har åtminstone något
(även) med den formuleringen att göra. Om detta vet jag emellertid noll
och intet.
Mats Parner
Berg, Bengt,
Dikter genom 40 år. Torsby: Heidruns,
2014. 616 s. – Hc.03
”…född i Torsby och har familjegrav där”.
Bengt Berg är en värmländsk poet som inte nöjer sig med att bara vara
det.
Det är lätt att konstatera efter att
ha läst det ”bokslut” som Dikter genom 40 år (Heidruns
2014) utgör. 600 sidor ur 24 diktsamlingar. Med det egna livet
närvarande i texterna levandegör han åren 2014 - 1973. Men boken är inte
främst en poetisk självbiografi. Han får oss att upptäcka också
människorna i norra Värmland: den 80-årige munspelaren med fingrar
”stela som sejbitarna i Konsums Frionorpaket”, hushållerskan med sin
längtan ”efter ett par stadiga armar om livet”, som nu ligger ”övergiven
i välfärdens utkant”, Folkets hus i Höljes med ”minnen och röster,
kringspridda som sotflagor över skarsnön”. Inte bara glesbygden; det
samtida Hagfors, Sunne och Torsby osv. finns som motiv och
värmlandsgeografiska referensramar.
Bengt Berg kallar sig ibland
handelsresande i nordiskt vemod. Men vemodet blandas med en vrede över
utvecklingen och dess aktörer – ”de ansiktslösa namnen” – i de
värmländska skogarna: ”Åkrarna växer igen, plantsätts. Skogarna
kalhuggs, förtundras.” I de tidiga dikterna finns Vietnam. Världen finns
där också fortsättningsvis. Men livet som kommunpolitiker och
riksdagsman får däremot inte riktigt plats i boken. Det är nog prosa.
”Vi är alla lika och ingen liknar
den andra”. Bengt Berg är en resande poet som i sina diktrapporter dock
inte främst förmedlar makropolitiska sammanhang. Poeten Berg rör sig i
Norden, Europa, Asien, Amerika. Möter människor, iakttar och – som i
Sydney - besväras av en uppstickande liten spik genom sandalsulan. Det
finns något anspråkslöst i många av poetens rapporter om den egna
tillvaron, också i de mest långväga länder.
Med exakta iakttagelser lever det
värmländska landskapet på boksidorna: morgondöda möss, hundskall som
”soundcheck inför älgjakten”, en potatisdag i skördetröskornas månad.
Och verktygen som ligger på en bänk: ”handgjorda, handbrukade,
handslitna, handvarma” Det är helt enkelt levande värmländsk historia
fångad i ”den tunna ytan mellan minne och bortglömda ögonblick”
Det är lätt att citera ur boken, men
svårt att här återge innehållet rättvist. Det är en både rik och
omfångsrik bok. Ett skäl är att Bengt Berg varit – och är – en mycket
aktiv kulturarbetare med många kontakter och möten, som också fyller
hans texter. Han skriver, framträder och agerar i många sammanhang .
Hans fasta punkt är Heidruns förlag och kultur-oas i Fensbol, som utgör
ett uppfordrande utropstecken längs E45. Han är poetpedagogen med
otaliga besök i skolor och på bibliotek. Böcker och läsning, återkommer
som tema: ”bok är nya ögon att se den gamla världen med” Han vädjar
säkert inte bara till elever utan vänder sig till oss alla:
Alltför många dikter
har ingenstans att bo:
ingen vill ta hand om dem
ge dem ord att äta, rim att sova i
vackra vokaler att leka med
när kvällen kommer
Och han finns förstås på nätet. En
sektion i boken innehåller texter från hans Facebookflöde: ”Vi släpper
ner våra jag-poletter i Facebook-automaten och hoppas på jackpot”. Och
det får Bengt även där.
Lennart Wettmark
Berg, Sara, Berg, Matti & Frimodig, Karin,
Spöket i köket. Torsby: Heidrun, 2014. [31 s.] – Hcf
Spöket i köket är en läcker bilderbok för barn i
förskoleåldern där Sara och Karin står för den rimmade texten och Matti
för illustrationerna. Med motiv från köksregionen, mat och redskap och
djur, tycker jag att Sara och Karin skapat verser som ofta är fyndiga
och ibland lite krystade. Och tyvärr haltar versen något på somliga
ställen. Bilderna i gouache (?) och akvarell i klara färger är fina.
Matti Berg är en driven tecknare och flera av uppslagen är riktigt bra,
som häxan som trollar fram guld av äkta smör och råttorna som spelar
Memory, eller fölet som lämnat spår i mjölet, eller den underbara älgen
Ester som spelar harpa på sin en-älgs-orkester. Trots mina invändningar
tror jag att många barn kommer att roas av det lilla spöket i köket.
Helena Vermcrantz
Berggrén, Inger, Berggrén, Per, De vackra kyrkogårdarna i
Karlstads pastorat. Kd: Per Berggrén förlag, 2014. 136 s. – Ic Döden
borde inte verka så avskräckande för karlstadsborna med tanke på så fina
viloplatser pastoratets kyrkogårdar erbjuder! Lite blasfemiskt sagt
kanske men visst är de vackra kyrkogårdarna med sina gröna gräsmattor,
färggranna blommor, höga träd och allt så väl vårdat! Pastoratet har
utvidgats på senare år och omfattar inte bara församlingarna i själva
Karlstad utan också Östra Fågelvik, Väse, Alster, Nyed och
Älvsbacka.(Ett gigantiskt pastorat alltså, till vilken nytta kan man
fråga sig?) Nio kyrkogårdar beskrivs inkl. Mosaiska kyrkogården. Pärlan
bland kyrkogårdar är förstås vår skogskyrkogård, som i pampig skönhet
kan konkurrera med Rottnerosparken, fast skulpturerna här är ersatta av
gravstenar. Ingrid Berggrén, textförfattare, och Per Berggrén, fotograf,
har haft en mycket tacksam uppgift i det här fallet och resultatet har
blivit mycket gott, nämligen en mycket vacker bok! Undrar om det i något
annat land finns så vackra, välskötta kyrkogårdar som i Sverige. De
kostar förstås en hel del i underhåll. Av boken förstår man varför!
Biller,
Malin,
I varje droppe är en ädelsten. Text:
Gustaf Fröding; serietolkning: Malin Biller. Sthlm & Malmö, Kolik 2014. 138 s.
– Hci
Detta är Fröding-sällskapets årsbok, den 46:e, och
till skillnad kanske från en och annan av de tidigare årsboken lär den
bli uppskattad av både gammal och ung. Det är ett trettiotal
Fröding-dikter återges i sin helhet, illustrerade av Malin Biller. Hon
har sina rötter på Hammarö. 2011 erhöll hon Urhunden för bästa
seriealbum, det självbiografiska seriealbumet Om någon vrålar i
skogen. Redan året innan hade hon erhållit Region Värmlands
litteraturstipendium för samma bok. Att läsa dikterna och samtidigt
titta på Malins serierutor är högst nöjsamt
Hon skriver i efterordet att ”det här är mitt
hjärteprojekt” och om det kan ingen tvekan råda. ”visserligen”, skriver
hon vidare, ”har han varit min käre vän sedan tjugo år, men nog har jag
lärt känna Fröding ännu bättre under arbetets gång. Och nu hoppas jag
att just du, som håller denna bok i din hand, också ska kommit Gustaf
Fröding lite närmre.” Och det har vi absolut! En del dikter är färglagda,
andra ritade med tusch eller ”träsnitt”. Malin Biller är en suverän
tecknare, hennes tolkningar tillför dikterna mycket av dramatik och
innerlighet. Fel förstås att nämna någon dikt före någon annan men jag
måste ändå bekänna att Ett gammalt bergtroll med skalden själv som
trollet är genial tecknad! Bokens titel har hon hämtat från dikten En
ghasel, som hon håller särskilt kär. Det här är en bok som kommer att
värva många nya Fröding-läsare!
Birkeland Brandt,
Tove, Röd vinterängel. Bra & levepublit [distributör], 2014.
– Hc
I Tove Birkeland Brandt har Arvika
fått en egen kvinnlig deckarförfattare men tyvärr inte någon framstående
sådan – åtminstone inte än så länge.
Tove Birkeland Brandts
styrka är intrigen. I Röd vinterängel, första delen i den serie
hon påbörjat, möts 39-årige Micke, kock och handledare i kognitiv
beteendeterapi, och det värmländska mediet Mimmi. Efter bara någon dag
blir de ett par. Man förvånar sig dock över att Micke så blixtsnabbt
faller för Mimmi.
I Hagfors, den plats
hon växt upp, ”hankar” sig den föräldralösa Mimmi enligt sin egen utsago
”ensam fram i livet” i sin lilla lägenhet utan vänner, syskon och
husdjur. Det tyder snarare på betydande kontaktsvårigheter än förmåga
att snabbt gå in i en relation.
I boken får man också
möta Mickes 22- åriga vackra syster Nilla, som förföljs av en
serievåldtäktsman och går ett fruktansvärt öde till mötes. Och
göteborgspoliserna Rita Vråk och Bengt och flera andra poliser som alla
dyker upp också i seriens andra bok. En fristående uppföljning på Röd
vinterängel uppges det på baksidan av Svart triad men
referenserna till det som hände i första delen är så många och så vaga
att man faktiskt måste läsa Röd vinterängel för att få någon som
helst behållning av andra delen.
I Svart
triad, som utspelar sig både i Värmland och Göteborg, lever Mimmi
och Micke i ett stabilt och harmoniskt förhållande i Deje. Mimmi har nu
engagerats som medial konsult av Rita Vråks mordgrupp i Göteborg. I det
invandrartäta området Gårdsten i Göteborg lever två gäng i fejd med
varandra, ett invandrargäng och ett rasistiskt, som leds av Lonny, en
misslyckad figur som rituellt övar sig på att göra Hitlerhälsningar
framför spegeln. Med sina mediala krafter bidrar Mimmi till att
brottsplatserna, där bestialiska mord på två unga flickor utförts,
snabbt upptäcks och att mördaren uppdagas.
Berättelserna är
spännande men författarens svaghet är språket. Tove Birkeland Brandt är
inte någon språkets mästare. Hennes språk är valhänt, haltande och
bristfälligt och replikerna ibland märkligt gammaldags. Vilken man
kallar i dag sin käraste för ”min sköna dam” och vilken polismästare
tilltalar den församlade presskåren för ”Mina herrar”? I Röd
vinterängel stöds Mickes sörjande familj av en abbedissa. Ordet
abbedissa nämns till och med två gånger. Rimligtvis är det en diakonissa
som tröstar familjen eftersom Nillas begravning äger rum i svenska
kyrkans regi. Något katolskt kloster och någon katolsk abbedissa lär det
inte finnas i norra Värmland. Om Tove Birkeland Brandt bearbetade och
förbättrade sitt språk och korrekturläste manus bättre skulle det kunna
bli en riktigt bra deckarförfattare av henne men hennes språk är så
ofullkomligt att frågan är om hon skulle klara av det .
Lena
Sewall
Blidh, Rune, Hågkomster och tillkomster.
Spridda tankekorn i ordmyllans trädgård. 2014. 75 s.– Hc.03
Rune Blidh är en flitig rimsmed. Detta är hans
sjunde diktsamling och fem CD har han gett ut. Han är sig ganska så lik.
I likhet med undertecknad är han mycket kritisk till den nya sköna värld
vi nu lever i. Han riktar sig mot mångt och mycket i samhället som gått
snett – men han gör det humor. Särskilt uppskattar jag hans kortdikter,
som alltid slutar med en knorr. De flesta dikterna är denna gång på
rikssvenska. Dessa finns också, tonsatta, på skivan. Rune Blidh är ju
också en god underhållare, som han bl.a. visade på Värmlandslitteraturs
litteraturafton i Östra Ämtervik för två år sedan.
Blomqvist, Anders,
KMW:s historia. Företagets tillkomst och de tekniska
landvinningar som gjordes mellan 1854 fram till 1936
[Karlstad], Guskknektarnas ekonomiska förening, 2014.
127 s. (Carlstads-Gillets skriftserie ; 44) – Qz
Karlstads Mekaniska
Werkstad. KMW var länge Karlstads största arbetsgivare och en av
världens största aktörer inom cellulosa- och pappersmaskinsbranschen.
Grundare av företaget var Gustaf Adolf Andersson, som än i dag finns att
beskåda på Hagatorget och som datum för grundandet anger författaren 1
oktober 1854. Men det var trögt i starten! Anders Blomqvist arbetade
under större delen av sitt liv som ingenjör på företaget, som han alltså
känner inifrån men dessutom har han ägnat de senaste nio åren åt att
forska i företagets historia, i olika arkiv inom och utom Värmland. Det
har nu slutligen resulterat i denna bok med många intressanta foton,
ritningar och andra illustrationer. Detta är en mycket efterlängtad bok,
den första om KMW frånsett några mindre häften, och vem skulle vara
bättre lämpad att skriva KMW:s historia än just Anders Blomqvist? Han
ger en utförlig skildring av företagets framväxt fram till 1936, då
Johnsonkoncernen tog över. Hans kunskaper på området är obegränsade,
vilket nog frestat honom att stundom fördjupa sig väl mycket i detaljer,
personhistoria inte minst, vilket kan vara mycket underhållande men
kanske inte hör alldeles hemma i den här historiken. Nå, huvudsaken är
förstås att vi äntligen fått boken om KMW. KMW och Karlstad, de tu äro
ett, så boken är också ett mycket viktigt bidrag till Karlstads
historia. Nu hoppas vi att det snart kommer en fortsättning om KMW efter
1936 och då kanske mer företagsekonomiskt inriktad.
Bokbinderi och kaffegôtt.
Huvudredaktör: Olof A. Myrin. Kd: Olof A. Myrin 2014. 95 s. – Po
Bokbinderi & Kaffegôtt är en mycket trevlig
och originell bok. Den är sammanställd av handbokbindaren Olof A. Myrin
och 25 amatörbokbindare, som alla deltagit i någon av de tre
bokbinderikurser som Olof eller Olle, som är hans tilltalsnamn, handlett
varje termin i 25 års tid.
Det är inte bara en trevlig utan också
i dubbel bemärkelse matnyttig bok, fylld med information om bokbinderi
men också med recept från kafferasterna i bokbinderiverkstaden på
Herrhagen i Karlstad.
Boken, som omfattar 96 sidor, är
handbunden med tråd av de medverkande och upplagan begränsad till 160
exemplar. Alla böckerna har sin egen helt unika utformning, inbundna som
halvklotband, jämnskuret klotryggband eller koptiskt band.
Ena hälften av boken innehåller 29
kortare texter på bokens högersidor, inlämnade av 15 deltagare och Olof
A. Myrin själv, i form av kåserier, dikter, fakta med mera om
bokbinderi, bokbindare, böcker och papper etc. Dessutom finns 131
uppslagsord runt samma ämnen på högersidornas innerspalter. På bokens
vänstersidor hittar man 40 recept på goda bakverk, som 19
bokbinderikursdeltagare bakat och bjudit på under kafferasterna i någon
av de bokbinderikurser som Olof A. Myrin handlett sedan 1989.
För den som är det minsta intresserad
av böcker och bokbinderi är boken en formlig guldgruva av
lättillgängliga, lättlästa och lättsmälta fakta. Tyvärr finns denna
innehållsrika och otroligt trevliga bok inte i handeln men kan lånas på
Karlstads stadsbibliotek. Men kanske, kanske kan man hoppas att den
positiva respons de 160 exemplaren av Bokbinderi & Kaffegôtt hittills
fått kommer att leda till att den ges ut på nytt i en större upplaga.
Lena Sewall
Brandby-Cöster,
Margareta, Allmän amnesti. Predikningar och tilltal i
kortform. BoD, cop 2014. 279 s. – Ci
Margareta Brandby-Cöster hör till Svenska Kyrkans
teologiskt mest belästa och publicerade präster. De två senaste årens
böcker är en predikosamling Allmän amnesti och Sagt och gjort
(2015)
med underrubriken Texter och tal från mitt prästliv. I Allmän amnesti
formulerar hon sin förkunnelse på ett sakligt sätt, fritt från fromleri
och religiösa övertoner, men samtidigt inträngande och jordnära. Det
jordnära hämtar hon från dansk teologi och de teologiska giganterna
Grundtvig, Kirkegaard, Lögstrup och Hansen bl.a. Flera av dem har hon
hedrat med ett förtjänstfullt översättningsarbete, som borde vara till
glädje för dagens prästkandidater. Bokens titel, Alllmän amnesti,
inrymmer på ett utmärkt sätt hela kyrkans centrala budskap om gränslös
kärlek, förlåtelse och upprättelse, från Gud till människa och från
människa till människa. Här liksom i talen och föredragen, som hon
hållit under sin aktiva prästtjänst, sammanfattade under rubriken
Sagt och gjort, anknyter Margareta till sin doktorsavhandling om
lutherska drag i Selma Lagerlöfs författarskap (till glädje inte minst
för oss värmlänningar!). Genomgående för de båda böckerna är de
litterära citaten, vars ord och bilder blir fönster, som ger ljus och
lätthet till framställningen. Båda böckerna har också en livsbejakande
underton, som inte kräver någon religiös tillhörighet för att kännas
uppbygglig.
PS Förlagets hemsida:
www.bod.se
Gunnar Lindberg
Brodow,
Bengt, Floras döttrar – några växtporträtt. [Karlstad:
författaren] 2014. 89 s. – Uf En charmfull
växtporträtt. [Karlstad: författaren] 2014. 89 s. – Uf En charmfull
bok om våra vanligaste växter. Om björk, gran, ask och andra stora och
små växter får vi veta var de växer i landet, vad de kan vara nyttiga
för, om folkliga föreställningar m.m. Blåbär är som bekant synnerligen
nyttiga men mindre känt är kanske att växten kan bli över 30 år. Riset
är basföda inte bara för björnar utan också för älgar. Varje ört eller
träd föräras en vers av skämtsam karaktär och beskrivs dessutom med en
kärnfull karaktäristik. Så här kan det låta:” Blåbären är ej blott
näring och nyttigt godis för barnen. Gamlingar sundhet de ger, skänker
dem skarpare syn.” På varje sida presenteras en växt i ord och sköna
bilder. För utmärkt formgivning svarar Christoffer Zaar Brodow, och för
fotot författaren själv och Inge Sandelius. Synd bara att boken saknar
titelblad. En både läs- och tittarvänlig bok för alla naturälskare.
Bengt Åkerblom
Burman, Lars, Tal vid Värmlands nation i Uppsala 2004 –
20014. Uppsala: Värmlands nation, 2015. 109 s. – Ep
På baksidan av detta tunna häfte kan man läsa, att
Lars Burman tillträdde som inspektor vid Värmlands nation 2004. ”Här
samlas 29 av hans tal från de första tio inspektorsåren. Vilda
hyllningar av det värmländska blandas med mer allvarliga tankar kring
Uppsala och konsten att vara student. Framför allt ger talen en levande
bild av en särpräglad och kamratlig studentmiljö och det liv som under
2000-talets början levts under glada men kontrollerade former på
Värmlands nation i Uppsala. Kanske för studentikost för studerande som
inte legat vid Uppsala universitet men ett och annat allvarsämne tas upp
som avskaffandet av studentobligatoriet, som inspektor tydligt är emot.
Han citerar Lars Löfgren, när han i något tal säger att Värmland är ett
sinnestillstånd. Rolig läsning, fast mest för de närmaste berörda eller
andra nyfikna på studentlivet ii begynnelsen av detta millennium.
Bygd i förvandling. Folk och gårdar i norra Väse.
Av Gunilla och Alf Rydberg Kd: Votum, 2014. 288 a. – Ncagz Väse
Hembygdsböckerna har blivit allt mer påkostade men
den här tar nog priset, men så är den också utgiven av Votum. Per
Kollberg svarar för den fina layouten. Rikligt med illustrationer – på
130-grampapper!
Boken beskriver elva hemman i norra Väse. Dessutom
innehåller den ett femtiotal sidor om föreningslivet, Bastuföreningen,
Hästförsäkringsföreningen, Rosenknoppen, en syförening, m.fl. Ungefär
lika många sidor ägnas ”smått och gott” som Ölmhults skola, affärer,
kommunikationer lingon, kvarnar, älgjakt, Mililtäria, Ölmhults
missionshus och Ölmhults minnesvärda platser.
Glädjande nog finns i
boken en artikel om författaren
Helena Hedqvist, 1904–1988, av Birgitta Andersson. I hem och
helgedom, som kom ut i en andra upplaga 1985, heter en diktsamling
av henne. Hon uppmärksammades båda av TV och NWT (av Elma) och
Svenska Journalen gjorde ett stort reportage om henne.
Omkring 140 personer kom till boksläppet i augusti.
Upplagan är på 400 ex. men 150 försvann på ”släppdagen”. Den finns inte
att köpa från förlaget men torde kunna anskaffas från redaktionsgruppen
bestående av Gunilla och Alf Rydberg, Ingalill Jansson m.fl.
Carlsson, Lena, Arbetarbostaden på Selma Lagerlöfs
Mårbacka. Mårbacka förlag 2014. 72 s. – Gcz Lagerlöf, Selma
”Hilding Bergqvists idoga och besjälade arbete med att få till stånd en
renovering av den gamla förfallna arbetarbostaden på Mårbacka är ett
sentida tack till Selma Lagerlöf för hennes generositet och omtanke
gentemot hans föräldrar och syskon”.
Så inleder Lena Carlsson sin skrift om
den byggnad, där de anställda på Mårbacka hade sina bostäder och som nu
står nyrenoverad och återinvigd. Men utöver själva huset handlar boken
till största delen om det liv som levdes där på Selma Lagerlöfs tid och
om den världsberömda författarinnans omsorger om sina anställda.
Lena Carlsson har i sin tidigare forskning intresserat sig
för Selma Lagerlöfs s.k. ”sociala samvete”, som grundlades under hennes
år som ung lärarinna i Landskrona på 1880- och 90-talen. Där mötte hon
och umgicks med socialt engagerade kvinnor, som verkade för att
förbättra livet för de sämst ställda i samhället. Där kom hon i kontakt
med Frälsningsarméns arbete i slummen, något som många år senare skulle
dyka upp i romanen
Körkarlen. Och när
hon lämnade Landskrona, och senare Falun, för att bosätta sig på
Mårbacka, hade hon med sig sina erfarenheter och sina ideal från
Landskronatiden.
Boken består till stor del av Hilding Bergqvists
berättelser från 1930-talet, då han växte upp på Mårbacka tillsammans
med de andra familjerna och de många barnen som bodde där. Lena
Carlssons intervju lockar fram många personliga minnen från en gången
tid. Foton, små anteckningar och brevlappar kompletterar bilden av en
gången tid och det liv som levdes på Mårbacka. Ett urval av Selma
Lagerlöfs egna brev till sina väninnor ger ytterligare färg till
bilden. För de anställda var Selma Lagerlöf inte i första hand den
berömda förHon var den omtänksamma och generösa arbetsgivaren som månade
om sina anställda. Sitt sociala ansvar visade hon genom att erbjuda
bostadsförhållanden och visa ett personligt intresse för både stora och
små. På Mårbacka såg hon sig själv som i första hand jordbrukare och det
var som sådan hon betraktades av sina anställda.
Lena Carlssons bok ger oss en fördjupad bild av Selma
Lagerlöf. Boken är vackert formgiven av Karin och Christer Strandberg.
Bildmaterialet är både rikt och intressant, delvis hämtat ur Östra
Ämterviks hembygdsförenings arkiv i form av foton, brev och räkenskaper,
delvis ur privata samlingar. Mycket av detta har inte tidigare
publicerats. Det är et tkulturhistoriskt arv som bevarats och som nu
flera kan ta del av tack vare denna vackra och mycket läsvärda bok.
Eva Fredriksson
Combüchen, Sigrid,
Den umbärliga. Sthlm: Norstedt,
2014. 274 s. – Gcz Bäckmann, Ida
Under hösten fick Ida Bäckmann en
plötslig renässans, 64 år efter sin död. På senare år har hon varit
omskriven vid flera tillfällen – men då oftast i Fröding-sammanhang. Nu
är det Sigrid Combüchen – 2010 års Augustprisvinnare m.m. – som tagit
sig an fallet Ida Bäckmann. Men trots att Combüchen går till botten med
mycket av det som skrivits om och av Ida Bäckmann blir det ändå ingen
upprättelse för den beryktade författarinnan. Boktiteln, Den umbärliga,
är ganska talande. Ida Bäckmann föddes 1867 i Åmål, hade rötter i Tveta
och sin första lärartjänst i Säffle – hade därtill en kusin som var
färghandlare i Karlstad. Detta ger henne ingen plats i
värmlandslitteraturen. Kanhända att hennes första roman gör det. Tantali
kval (1898) utspelar sig till stor del i Säffle och det brukar anses att
bokens huvudperson är identisk med Lilliehöök, kanaldirektören. Sigrid
Combüchen vrider och vänder på det hela. Efter de fem åren i Säffle
håller sig Ida mestadels utanför Värmlands gränser. Någon tid bor hon
vid Racken, hos makarna Fjaestad och visst blir det en och annan tur
till Mårbacka. Och genast tar Ida Bäckmann plats i värmlandslitteraturen!
I mitt liv med Selma Lagerlöf (1944) återger hon genom brev 30 års
vänskap till Selma Lagerlöf. Denna inleddes något år efter uppbrottet
från Gustaf Fröding. Den senares liv skildrade hon 1913 i Gustaf Fröding
skildrad af Ida Bäckmann, nyutgiven 1940 som Gralsökaren. Det är svårt
att hitta några berömmande ord om Ida Bäckmann. Selma Lagerlöfs brev
till Valborg Olander ger exempel på vad det handlar om: ”Om du visste
hur många kvalfulla nätter jag har legat och sörjt över att jag någonsin
inlät mig med den människan så oförståndig och elak och besatt av
självhärlighetens paranoja”. Men trots detta väljer Selma ständigt att
ta förnyad kontakt med Ida, ett fenomen som Sigrid Combüchen funderar
över. Sven Stolpe och Irja Brovallius är ett par av dem som bidragit
till att skamfila Ida Bäckmanns rykte. Brovallius gör det i Svensk
Litteraturtidskrift, åtta år efter Idas död. Hon skildrar sitt enda möte
med Ida Bäckmann: ”Usch, tänkte jag. Människan är visst obehagligare än
jag förstår”. Den umbärliga är ingen roman – även om Ida Bäckmanns liv
utan tvekan skulle vara ett intressant romanämne. Istället har Combüchen
följt Ida Bäckmann genom livet. Som läsare kastas man fram och åter
genom Idas liv, ibland är det svårt att hänga med – men det är också det
som gör att man ogärna lägger boken ifrån sig, de 275 sidorna till
trots. Combüchen analyserar böcker och brev och ifrågasätter mycket av
det som skrivits av och om Ida – men lyckas ändå inte rädda hennes ära.
Ida Bäckmann var helt enkelt en komplicerad person. Och kanske ligger
det en del i Sven Stolpes ord; ”"en ful och gastande liten gnom". Det
senare skrevs efter att Germund Michanek 1955 publicerat boken Fröding
och Ida Bäckmann. Så att ingen skulle tolka Michaneks bok som en
upprättelse för Ida. Flera gånger, skriver Combüchen, är hon nära att
hålla med Ida Bäckmans belackare. Men så glimtar det till Idas karriär.
Hon var uppenbart begåvad, och ”Där finns en charm i texterna.” Ida
Bäckmann var berömd redan innan hennes liv med Fröding och Lagerlöf. På
tidigt 1900-tal var hon resereporter och rapporterade från flera
världsdelar, hem till dagspressen. Ett antal böcker blev det också under
dessa år. Det här är texter som stilistiskt är både "kvicka och
poetiska", menar Combüchen. Combüchen har gått grundligt tillväga och
ifrågasätter gärna, eller som recensenten Jonas Thente konstaterar i
Dagens Nyheter: "Sigrid Combüchen är vass där det behövs, och det behövs
ofta. För här finns ju också många tillfällen att tillskriva både Idas
samtid och den följande forskningen och kritiken ett stort mått av
allmän misogyni." Det sista kapitlet i det Bäckmannska livet inleddes
efter att hon fyllt femtio. Hon slog sig på jordbruk i Närke. Nu är det
missionären Stina Sahlin som drabbas av Ida Bäckmanns omsorg, "min
kamrat" som hon kallade henne. Under de här åren skriver Ida också de
tre böckerna om Röpecka. Detta var hennes smeknamn på sig själv. Boken
Den umbärliga har väckt stort intresse, och duon Combüchen och Bäckmann
har fått helsidor i de flesta större dagstidningarna. Via omslagsbilden
tittar Ida Bäckmann oss i ögonen. Hon poserar framför en målning av
Gustaf Fjaestad. Detta lilla medieuppbåd ligger helt i linje med den
uppmärksamhet hon sökte genom livet. Hon gjorde det på ett sådant sätt
att eftermälet blev ungefär så här: ”En ovälkommen, förkrympt skugga
invid de stora, parasit”. Efter sin död återbördades Ida Bäckmann till
Säffle. Hon vilar i urmakare Perssons familjegrav. Det är allhelgonahelg
när dessa rader skrivs. Tidigare idag passerade vi Ida Bäckmanns grav.
By kyrkogård glöder av flämtande lågor. Idas grav vilar i mörker. En hög
sten, en grusbädd, lagd i raka fåror – men inget ljus, inga
dekorationer. Här vilar en författarinna som 64 år efter sin död,
äntligen, själv fått träda fram i helfigur.
Claes
Åkerblom
Deckarnas svenska landskap från Skåne till Lappland. Red
Kerstin Bergman, Göteborg Stockholm: Makadam, 2014, 227 s – Gc.
"Det är uppenbart att den lokala förankringen är viktig för många
deckarförfattare..." skriver redaktören i förordet. Ja, boken är något
av en geografibok. Och alla våra 24 landskap finns med (inte ens Halland
är bortglömt – som i Nils Holgersson!). Även till ytan små landskap som
Öland, Härjedalen och Dalsland skildras, dock inte rakt upp och ner utan
genom att någon representativ författare granskas och beskrivs.
Självklart får Henning Mankell vara Skånes representant, Johan Theorin
Ölands och Gotlands Anna Jansson. Något överraskande är det Birgitta
Edlund som får försvara Värmlands färger och – mindre överraskande – att
Kerstin Ekman får framstå som Jämtlands representant. Hon var ju en
strålande bra deckarförfattare innan hon övergick till att skriva
"vanliga" romaner – må vara att "Händelser vid vatten", en roman med
mycket genreöverskridande karaktär är mer än en deckare. Birgitta Edlund
skärskådas av Christina Lennér, som menar att hon "lyckas med
balansgången mellan nykter nostalgi och kärleksfull kritik av dagens
Värmland. Småstadstrivsel vilar över skeendena".
Bengt Åkerblom
Ehrenroth, Björn, Disko Titicaca – en resa i västerled.
Lysvik: Ehrenroth Bild, 2014. 249 s. – N
Efter att ha tagit en fil.kand. med biologi som
huvudämne begav sig Björn Ehrenroth vid midsommartid 1968 ut på en resa
till Grönland, Island, Kanada och ett antal länder i Sydamerika. Elva
månader senare var han tillbaka till Karlstad och förundrade sig över
hur folktomt det var på järnvägsstationen. Han hade blivit så van vid
att ha folk omkring sig hela tiden! (Ändå hade väl jorden flera
miljarder färre människor för nästan 50 år sedan?)
I början hade han en kompis med sig men efter
Canada skildes deras vägar. I Quito ersattes han av Björns fästmö Anna.
I Sydamerika går resan till Guatemala, Colombia, Peru, Ecuador och –
inte minst – Galapagos. Han noterar hela tiden vilka djur och växter han
stöter på men en stor del av resan går ut på att på billigaste sätt
förflytta sig och hitta inkvartering. Han återkommer ofta till vilken
tur de har och hur många snälla människor de träffar under resan. Ja,
det är spännande att läsa om hans äventyr längs vägen. (Det här
utspelade sig på den tiden då inga mobiler fanns och det kanske gjorde
resan extra spännande?)
Att indianerna ofta har det fattigt
och eländigt, behandlas som andra klassens innevånare, är något han ofta
tar upp. (Ungefär samtidigt eller något senare upplever Göran Tunström
och Lena Cronqvist detsamma i Mellanamerika).
Ehrenroth skriver i förordet att han
hade med sig den enklaste kamerautrustning men så verkar det inte vara!
´Färgfilmen måtte dessutom ha varit av god kvalitet redan på 60-talet.
Boken är en mäktig volym, formgiven
av Janne Bergström. De flesta fotona, totalt 195 , är i färg men det
finaste fotot är i svartvitt, Älgtjur vid Wonder Lake. Han kallar det
själv för en ”drömbild”. Titeln kommer sig av att Disko, en ö utanför
Grönland, var den nordligaste punkten på deras resa och Titicacasjön den
sydligaste. PS Under uppehållet på Disko kunde Björn konstatera att
iskanten på glaciären under senare år dragit sig tillbaka ungefär 15 –
20 meter per år. Började klimatförändringen redan på 1960-talet? En
anmärkning. Bildtexterna är oftast föredömligt korta men statyerna på s.
240 – 242 borde ha fått en kommentar.
Ekengren, Staffan,
Kärlek till en skrot. Kd: Votum & Gullers, 2014. 144 s. – Pra
Mitt i skogen, vid gränsen, drygt två mil från Töcksfors finns Båstnäs,
”Europas mest spektakulära bilkyrkogård”, som det heter i
baksidestexten. Cirka 1 000 bilar från 1930-talet och 40 år framöver,
finns här att beskåda i mer eller mindre långt framskridet förfall.
Minst tre böcker har kommit ut om denna avsides belägna plats, som kan
räkna bröderna Rune och Tore Ivarsson, som drev skroten som en
kommersiell verksamhet som dess upphovsmän.
Under efterkrigsåren fram till början av 70-talet inföll
dess storhetstid. Då strömmade norrmännen till för att hitta delar till
sina bilar, skrotbilar var det mest fråga om efter kriget för de norska
bilisterna. Boken är en stark upplevelse med sina häftiga foton i färg
eller svartvitt av ett förfall i plåt. Naturligtvis är skroten en
miljömässig anomali – men samtidigt en turistmagnet trots sitt
undangömda läge. Fordonen utgör naturligtvis ett hot mot miljön
och borde – enligt lagen – forslas bort och förintas – men det kostar
pengar och hitintills har inte mycket hänt i den vägen.
2009 kom en bok på svenska och norska
av Per Hjort med titeln Parkert, och redan 1993 kom Bengt Berg
och fotografen Horst Tuuloskorpi ut med boken Drömmar i plåt, men
den här är bildmässigt överlägsen dessa skulle jag vilja påstå. Utmärkt
text också, ganska kortfattad, men med relevanta fakta om skrotens
historia, miljön och mycket mera.. Och en vacker bok är det förstås,
utgiven som den är av Votum och Gullers förlag. Trots allt ingen
deprimerande läsning!
OBSERVERA att uppgiften i vår recension i Wermlandiana 2014:3 att Staffan Ekengren skulle begagnat sig av någon
medförfattare är helt felaktig. Han ensam är bokens författare. Vi
beklagar denna missinformation!
Enell,
Bertil,
Gårdarna runt sjön Panken i Väse.
Kd. B. Enell, [2014?]. 79 s. – Ncagz Väse
Den som färdas på E18 mellan Karlstad och
Kristinehamn kan omöjligen missa den vackra vyn ungefär halvvägs på
sträckan, slättsjön Panken inramad av ett ljust och öppet
jordbrukslandskap och längst i norr tornet på Väse kyrka. En och annan
gård kan skymta i bilden men att där fanns så många och så vackra gårdar
runt sjön anar man inte. Inte mindre än elva gårdar presenterar Bertil
Enell i den här boken med hjälp av många fina foton i färg. En del
byggnader har herrgårdsstil som Bartena eller är märkliga på annat vis
som den gamla prästgården. Min favoritgård är dock Fogdegården i Ve, vid
Pankens norra strand. Gården har anor från 1400-talet men själva huset
är från 1700-talet.
I boken berättar författaren om
gårdarnas öden, vilka som ägt och äger dem och vi får också komma
inomhus och avnjuta välbevarade interiörer. Gemensamt för alla husen är
att under de senaste åren renoverats med varsam hand och många har
installerat bergvärme, vilket nog är ett måste i sådana här stora hus.
Väseborna verkar vara ett pietetsfullt släkte, vilket inte hindrar att
det i flera gårdar drivs ett avancerat jordbruk med besättningar på
hundratals kor, ömt (?) vårdade av robotar! Om sjön, som kan sägas vara
yttersta upphovet till all denna rikedom och skönhet, skriver Bertil
Enell att den är fiskrik, där finns både gös och ål, och fågelrik.
Ibland besökt av hundratals tranor, som kan beta av en hel del på
åkrarna.
Trivsam läsning för den som gillar hus
och hem. Boken uppvisar några korrekturfel men det förlåter man gärna
för de vackra bildernas skull! Hembygdshistoria som även utsocknes kan
ha stor glädje av! Om prästgården finns mer att läsa i Kyrkplatsen som
socknens centrum av Carin Bergström. I Svenska prästgårdar av Martin
Giertz utnämner han den till den finaste prästgården i hela Sverige!
Eriksson,
Caroline, Inga gudar jämte mig. –Sthlm: Forum, 2014. 317 s. –
Hc
Seriemord är förmodligen inget vanligt förekommande
fenomen i Värmland men går vi tillbaka drygt 150 år tillbaka i historien
så hittar vi en sådan – i Årjäng och till råga på allt var han präst!
Anders Lindbäck var hans namn och det namnet flög oärat ut över världen
våren 1865, då han hade dömts för tre mord och fyra mordförsök genom
att bland arsenik i nattvardsvinet.
Lindbäck var en duktig präst, som led
av att se att så många av hans sockenbor led stor nöd av sjukdom och
fattigdom. Ja, hans empati var så trängande att han beslöt sig för att
likvidera dessa obotbara och odugliga medlemmar av församlingen, ty,
menade han, Gud ser till den goda avsikten, och det var alltså enligt
honom gott att befria dessa stackare från deras plågor, fast den
världsliga lagen sa något annat! Han gjorde helt enkelt en Gudi behaglig
gärning när han begick mord på dessa socknens allra minsta. Men han var
duktig herde för sin församling, praktiskt, målinriktad med
brännvinsdrickandet som sitt favorithatobjekt. Han var också en
godpredikant och han hade mycket höga tankar om sig själv och gjorde sig
i praktiken till Silbodals okrönte härskare. Han stod över lagen!
En utförlig levernesbeskrivning hittar
vi i Wikipedia. Den är så bra att man kan misstänka att det är en
nordmarking, som skrivit den, kanske Staffan Svanqvist, som forskat i
ämnet?
Caroline Eriksson har skrivit en roman
om denne vilsnegångne ”herde”, som heter Anders Lindbäck. 1861 valdes
han till kyrkoherde i Silbodals församling (Årjäng alltså). Såvitt jag
kan förstå har hon inte fantiserat mer än alldeles nödvändigt, alltså
där fakta saknas.
Huvudverket om Anders Lindbäck är Yngve Lyttkens bok från 1946,
Giftmorden i Silbodal, som hon stött sig på i första hand – men boken är
alltså en roman – alltså en skönlitterärt verk. Lindbäck måste vara ett
tacksamt objekt för en författare, för han var en högst mångfacetterad
människa, som redan antytts här – på gott och ont, mest det snare dock!
Caroline Erikssons bok om prästen som
blev berömd för att han blandade gift i nattvardsvinet är högst läsvärd.
Hon balanserar hans goda och onda sidor på mycket skickligt sätt – så
att man inte vid första bästa tillfälle slänger boken ifrån sig –
tvärtom! Upplägget av berättelsen med kast mellan tid och rum är mycket
lyckat. Hennes första bok, Djävulen hjälpte mig, handlar om Yngsjömordet.
Vad tidningarna skriver om detta hennes debutverk kan användas om den
här boken. Så här skriver exempelvis Expressen: ”Caroline Eriksson
lyckas levandegöra de här tragiska personerna i det skånska (här
värmländska och dalsländska) landskapet…” Och Norra Skåne poängterar att
”det här är en mycket välskriven bok” – det gäller även den här gången!
Och boken är spännande och karaktärerna väl skildrade, får jag tillägga.
Naturligtvis är Anders Lindbäck en omskriven person.
Caroline Erikssons
litteraturförteckning upptar näsan tiotalet böcker eller artiklar. Ett
skönlitterärt verk finns med i litteraturförteckningen, Per-Olof
Ekströms Arsenik och nattvardsvin från 1971. ett omfångsrikt verk men
–som jag minns det – rätt tråkigt. Ekström är förstås mest känd för
Sommarleken, som blev en synnerligen berömd film, Hon dansade en sommar.
Bland artiklarna kan nämnas Den
lindbäckska tragedin (Värmland förr och nu 1957, författad av Sigfrid
Åkerblom, som bl.a. uppehåller sig vid kyrkans och
frikyrkoförsamlingarnas behandling av denna förfärliga händelse, som av
vissa på frikyrkligt håll togs som ett exempel på kyrkans ruttenhet.
Artikelförfattaren aktar sig för att bedöma honom som ett psykfall,
eftersom han inte är psykiatriker, men för undertecknad verkar det ändå
som att han menar att det var – kort och gott – ett slags
storhetsvansinne som han led av ”den gode herden” för vilket allt var
tillåtet – på grund av hans goda hjärta. Men, som det heter – högmod går
före fall – sorgligt bara att han drog med sig så många andra i sitt
stora fall – direkt eller indirekt.
Falk,
Lillemor, Frukta Gud och föreståndarinnan. Kd: Eget förlag,
[2014?], 92 s. – Ohfb Hur behandlade vi egentligen våra barn, undrar
författaren, fil.lic. Lillemor Falk, i ett förord till boken, som
skildrar social omsorg om barn och unga i Värmland åren 1845 till 1945.
Hon har hela sitt liv ägnat sig åt utsatta barn, som för inte så många
år sedan fick lära sig att ”frukta Gud och föreståndarinnan.” För sextio
år sedan började hon som praktikant vid barnavårdsnämnden i Karlstad för
att senare söka in på Socialinstitutet. 1980 erhöll hon tjänsten som
socialvårdskonsulent i Karlstad för att efter något år knytas till
länsstyrelsen. Vid sidan om sitt arbete bedrev hon forskningar rörande
barnhemsvård i Värmland. I det här föreliggande verket vill hon beskriva
hur en grupp utsatta barn och unga har haft det fram till sekelskiftet.
Här kan man verkligen tala om ”hjärtskärande missförhållanden” som Peter
Olausson skriver i ett efterord. Hon skildrar förhållandena vid alla
Värmlands barnhem och skyddshemsanstalter, som fanns in på 1940-talet.
Av särskilt intresse för ”en lekman” i sammanhanget är författarens
genomgång av några självbiografier i ämnet av Harry Martinson, Åke
Wassing m.fl. Boken innehåller också en redovisning av lagstiftningen om
samhällets olycksbarn från 18840-talet och framöver. Avslutningsvis
tillåter sig undertecknad att citera sig själv i baksidetexten: ”Vill
man lära sig om hur de allra fattigaste och mest utsatta barnen har haft
det i Värmland, ger Lillemor Falks uppsats värdefull upplysning. Hennes
opus är en imponerande utförlig dokumentation av den sociala omsorgen i
Värmland under 100 år.”
Falun – Shangai T/R. Selma Lagerlöfs systerson i kinesisk
tjänst. / Monica Hilding. Östra Ämtervik: Mårbacka förlag, 2014. 215 s.
– Lz Ahlgren, Ivar
Tjugosju år gammal begav sig Ivar Ahlgren 1921 till Shanghai för att
söka ett arbete och fick en tjänst på vid den kinesiska tullen. 30 år
senare var han tillbaka i Sverige för gott. Under alla dessa år
brevväxlade han med sin mor, Gerda Ahlgren, Selma Lagerlöfs syster. De
skrev nästan månatligen till varandra. Under praktiskt taget alla dessa
år rasade kriget i Kina, mellan japaner och kineser, mellan
nationalister och kommunister. Shanghai berördes
av dessa krig i allra högsta grad och det är ofattbart att Ivar
överlevde bombardemangen, svälten, sjukdomarna. Hans överlevnadsförmåga
verkar ha varit extraordinär! Hela tiden har han det snött med pengar
men klarar sig trots att han så småningom får både fru och barn att
underhålla. Inte underligt då att hans brev handlar mycket om hans
ekonomi, om valutornas uppgång och nedgång, om inflation och
bankaffärer. En motvikt brev från hemmet i Falun, en idyll, fast
ingalunda utan ekonomiska problem. Inte så sällan oftast vid jul och på
sommaren, besöket Gerda sin berömda syster på Mårbacka. Systrarna var
nära vänner och de drygt 700 breven ”ger en kompletterande och delvis ny
bild av relationen mellan de båda systrarna” som det heter i
förlagstexten. Selma var mycket släktkär och det framskymtar ibland att
hon får lägga ut stora belopp inte bara till den olycksaliga brodern
Johan, som emigrerat till Staterna, utan också till Gerdas barn, framför
allt Birger, som verkar ha varit en riktig hoppjerka.
Boken är en svindlande tidsresa till första häften av 1900-talet med
ständigt krig i Kina, världskrig, kalla vintrar, arbetslöshet och nöd i
både Kina och i Sverige. Man kan förundras över att Ivar Ahlgren orkar
vara kvar så länge i Shanghai men han hade där ett jobb och kunde hoppas
på pension i sinom tid, fast det fick han inte, de nya makthavarna
unnande inte en utlänning det!
Ivars brev handlar mycket om ekonomin och är inte alltid så
underhållande men en god kontrast till hans lakoniska kinarapporter står
moderns skildringar om det, oftast, stillsamivet i Falun, fast med
återkommande bekymmer för barnen och barnen i Sverige såväl som i Kina.
Falun-Shangai T/R bjuder på en fängslande läsning. Bokens redaktör,
Ivars dotter Monica, svarar för korta presentationer för varje år,
personregister m.m. Formgivare har Anders Gunér varit och han har gjort
ett gott jobb frånsett valet av format. Boken har liggande format och
mjuka pärmar. Detta i kombination har gjort boken lite svår att handskas
med under läsningen! Dessutom passar formatet inte in i knappast någon
hylla. En mycket läsvärd bok i vilket fall. Roligt att Mårbacka förlag
velat och kunnat ge ut den, ett dokument om krigisk tid
för inte länge sedan.
Tilläggas kan att boken är mycket noggrant korrekturläst. Att
brevskrivarna inte alltid stavar rätt och inte har blivit rättade är
bara ett plus!
Farväl
Sverige. En musikbok om svenskarna som korsade Atlanten för ett bättre
liv. Av Alf Brorson & Peter Russberg med Ulf Beijbom & Tommy Hellström.
Laholm: Sounds like a good story, [2014]. 167 s. – Kcx
Peter Russberg i Laholm ville göra en skiva med nya
sånger om svenska emigranter och kontaktade bl.a. Alf Brorson i Torsby,
som länge trodde att han skrev texter till ett cd-häfte. Det blev en
skiva men också en bok som heter duga om svenskarna som reste till
Nordamerika med början 1638, då Calmare Nyckel anlöpte Delawareflodens
stränder.
Boken är ett praktverk om ett hisnande
äventyr i svensk historia som väl aldrig presenterats så läckert, så
läsvänligt! Det faller sig lätt att bara sjunka ner i illustrationerna,
som kan omfatta ett helt uppslag. (Boken har format 21 x 28 cm!).
Boken har både bredd och djup. Vi får
ta del av många fängslande människoöden som ”the three lucky Swedes”,
guldgrävarna, som 1898 hittade den största guldfyndigheten i Alaska
1898. En av dem hette som bekant John Brynteson, Guldkungen kallad, som
för pengarna köpte Svaneholms herrgård och Svaneholms bruk. Den förste
svensken i Manitoba i Canada var Jacob Fahlström om vilken det berättas
att han blev adopterad av en indianstam och gifte sig med en av ”deras
kopparfärgade ungmör”. Det sägs att han talade chippewaspråket, engelska
och franska bättre än svenska.
Märkligt lite omskriven i Sverige är
ystadsflickan Anna Q. Nilsson, som filmhistorikern Bengt Forslund kallat
”Sveriges första och kvantitativt främsta filmstjärneexport.” Hon
medverkade i 150-200 filmer. Beundrarposten till henne uppgick 1928 till
30 000 brev i månaden, ett sällsamt rekord! Sista filmen hon medverkade
i var Sunset boulevard 1950 med Gloria Swanson i huvudrollen.
Nämnas bör också Anna G. Oleson
Heighstedt från Jönköpings län, som på 1880-talet var en av Chicagos
första och högst ansedda fotografer.
Självklart finns flera värmlänningar
porträtterade som John Ericsson och prästen Olof Olsson. Till boken hör
en skiva med 16 inspelningar, country, bluegrass, deltasblues och
folkmusik, framförda av ”Sveriges främsta musiker”, som det står på
bokomslaget. (Själv är jag mest förtjust i Lovisa Liljeberg, som sjunger
Vi sålde våra hemman och Värmlandsvisan). Musikerna presenteras
utförligt i boken – med sångtexter.
Farväl Sverige skulle kunna kallas för
en lärobok, för både stora och små, om svenskarna i Nordamerika från
1600-talet och fram till den stora depressionen. Lättillgänglig och
faktaspäckad på en och samma gång. Populärhistoria, när den är som bäst!
Och formgivningen är ju högst tilltalande! Pernilla Ottenfelt Eliasson
svarar för den. Alf Brorson med ett trettiotal böcker bakom sig, mest om
Svensk-Amerika, svarar för större delen av texten.
Forsberg, Maud, Värmländska lejon. Foto: Sven Årnes. Klässbol:
Antikvarietjänst Maud Forsberg, 2014. 95 s. – Ibv
Vargar och vildsvin har på sistone trängt in i vårt landskap men
lejon – är det
möjligt? Ja,, kanske på sikt men inte än på ett tag i varje fall.
Lejonen som Maud
Forsberg berättar om i den här boken är de lejon som finns i form av
träskulpturer, mestadels, i våra kyrkor och där har de funnits från
början av
1600-talet och långt in på 1700-talet. Det rör sig om ett femtiotal
sådana här
prydnader, som nog mången värmlänning svävat i okunnighet om,
exempelvis
undertecknad, trots besök i många av stiftets kyrkor. Anledningen
till lejonets
väldiga popularitet är evangelisten Marcus, som har lejonet, symbolen
för
styrka och vaksamhet, som sin symbol. Djuret var en gång vanligt i
Orienten, i
bibeln omtalas det inte mindre än 150 gånger. Mest kända
”lejonepisoden” i
Bibeln är den om David i lejongropen Boken innehåller färgbilder på
alla
värmländska lejon, som sällan liknar riktiga lejon, oftast lockar de
till skratt eller
inbjuder till medlidande. Dåtidens konstnärer hade aldrig sett ett
livs levande
lejon, och sällan någon bild av det praktfulla djuret utom i möjligen
i Bibeln. Så
fanns det exempelvis några bilder av lejon i Gustav Vasas Bibel.
Konstnären
bakom de skrattretande men ofta också rörande djurskulpturerna är för
det
mesta okänd. Maud Forsberg har forskat i kyrkoarkiven och fått fram
några
namn. Isac Schullström, som svarar för ett trettiotal altartavlor och
andra
kyrkliga prydnader, är exempelvis skyldig till något lejon. Mästare
till flera
altartavlor och lejon är Börje Löfman, som emellertid var mer verksam
i
Västergötland. Praktfulla är altaret och predikstolen i Mariestads
domkyrka,
som är verk av honom.
Boken är väl formgiven av Leon (!) Forsberg. Den kommer att inspirera
till
många kyrkobesök i sommar! Om nu kyrkorna bara hölles öppna!?
Fransson,
Maja-Stina, Jag bara
tvingar mig lite. Krhmn: Norlén & Slottner,2014. 292 s. – Hc
Det ska genast vara sagt, den här självbiografiska
romanen har liten värmländsk anknytning. Den är utgiven av ett förlag i
Värmland – det är allt. Berättelsen tar sin början i Herrljunga och
utspelas till större delen i Uppsala. Men den har så många förtjänster
att jag dristar mig att uppmärksamma den i alla fall i Wermlandiana! En
kvinnas martyrium kunde boken ha hetat. Huvudpersonen lider redan i
tolvårsåldern av bacillskräck till den grad att den dominerar helt
hennes liv. Hon borstar sina händer så att knogarna blöder, hon svälter
sig m.m. Högre upp i tonåren mildras hennes symptom men tvångstankar av
alla de slag slipper hon inte undan. Hon utbildar sig till journalist
men lämnar snart det yrket för att jobba i en bokhandel. Tvångstankarna
tvingar henne att i detalj planlägga sitt liv månader framöver. Hon är
bl.a. besatt av tanken att varje dag besöka ett eller flera caféer för
att avlyssna samtal. Hon tror det ska ge henne goda idéer. Det här låter
rätt snurrigt men faktum är att Maja-Stina Fransson skriver med sådan
humor och lätthet att det bestående intrycket av boken är att den bjuder
på en mycket underhållande läsning. Visst tycker man synd om
huvudpersonen men mest roas man ändå. Eller som det står i
”baksidestexten.” Det är förnekelse, ångest och nya tvång. De är på
blodigt allvar, men också en befriande komisk skildring av vad ett liv
med tvångstankarkan innebära”. Det är inte tomma ord!
Eva Fredriksson
Gillet 2014. Tidskrift för
Carlstads-Gillet. 44 s. – Ncagz Karlstad (p) Tjugosjunde årgången, nr
27, av Carlstads-Gillets årsskrift är som vanligt överdådigt illustrerad
men inte bara det, den innehåller också många artiklar av stort intresse
för karlstadsborna. Här kan vi läsa om den stora branden på Norrstrand
1907, då 300 människor förlorade sina bostäder, om 1929 års
Karlstadsutställning, som första dagen bara lockade 30 000 besökare (!),
om Cyrillus Johansson och Värmlands Museum, om ”Österbergshuset” i Haga
(Centralpalatset också kallat), om det nya Brigadmuseet, om
kulturbyggnader i Karlstad och mycket, mycket mer! Carlstads-Gillet
firar sina 70 år med besked! Redaktör har Marie Aakre varit och hon står
för de flesta artiklarna men som författare har också Per Berggrén, Karl
Axel Hjerdt m.fl. medverkat. Sista sidan pryds av bilder av den nya
Hagaborgsskolan på Norrstrand. Den ser lite spökaktig ut med sin svarta
fasadbeklädnad…
Gustafsson, Jan,
Deje och Ullerudsbygden – bruksort och landsbygd. Kd: Bernhards förlag,
2014. 187 s. – Ncagz Nedre Ullerud.
Boken består till största delen av intervjuer, som
publicerats i Länstidningen Värmlandsbygden åren 2010 – 2014. Rätt så
aktuella uppgifter alltså och till skillnad från de flesta
hembygdsböcker handlar den om nutiden, om Deje och dess ombygd idag även
om historiska återblickar görs ibland. Exempelvis så nämner förra
kommunalrådet Reidar Nordlander att fram till 1970 hade pappersbruket i
Deje ungefär 400 anställda, sågverket 100 och Mölnbacka-Trysils
förvaltning cirka 100 anställda. Men – märkligt nog – tillägger han, så
har inte befolkningen minskat i samma takt. Kanske beroende på att så
många fått jobb i närliggande orter som Karlstad och kanske Forshaga –
förmodar undertecknad. Företagsamheten är inte heller så obetydlig.
Författaren gör en noggrann genomgång av ett tiotal företag, bl. a. det
märkliga Uffes Blås, som säljer, reparerar och hyr ut blåsinstrument.
Företaget har kunder i hela Norden och i Tyskland. Ulf Andersson heter
grundaren av företaget, som för närvarande har sex anställda. Kända
musiker som Björn J:son Lind och Christer Sjögren har tillhört
kundkretsen. Deje är väl en ort som mest blivit omtalat på senare år för
att ha plundrats på så många serviceinrättningar som bank, post och
vårdcentral – men simhallen finns kvar. (Apropå utarmning så lär
Olsäter, som författaren ägnar ett kapitel, inte längre ha kvar sin
lanthandel. Illa det!) Simanläggningen har 77 000 badbesök om året,
vilket låter rätt fantastiskt för en kommun med drygt 11 000 innevånare!
Det är glädjande att Deje av idag fått sig en beskrivning. Utmärkt också
att småorter som Olsäter, Mölnbacka och Dömle får sig en beskrivning.
Idén att förvandla den gamla pampiga kraftstationen till ett kulturhuset
är lysande. Initiativ av liknande slag kan förvisso utveckla Deje
framledes. Tilläggas ska att en höjdpunkt i boken är Lars Mobergs
valborgsmässotal 2006 om sitt barndoms Deje. Hans minne tycks omfatta
allt och stundom höjer sig talet till lyrikens höjder! Boken är
illustrerad med foton som nästan genomgående är rätt så oskarpa och
ganska så grådaskiga! Det är synd. Den ståtliga kraftstationen i Deje
hade varit värd ett bättre foto – exempelvis!
Göthe, Kjell. I tacksamt minne - Nedslag i en släkts
seglats. Växjö [2014]. 183 s. Ldz Göthe
Släktforskning är något som intresserar många. Vi
är alltfler som söker våra rötter och sökandet – numera oftare i dator
än i ett fysiskt arkiv – resulterar ofta i en ohanterlig och
oöverskådlig mängd namn och årtal. Ofta finns i skrivbordslådan också
foton, brev och andra handlingar. Helst vill släktforskaren att
materialet, resultatet av mödan, skall komma också andra till del men
hur presentera det på ett aptitligt sätt?
När Kjell Göthe, med ett förflutet som
tidningsman, bl.a. på NWT, gör i sin bok gör ”nedslag i sin släkts
seglats”, har han de allra bästa förutsättningar att presentera släktens
historia. Hans far har under många år byggt upp ett rikt släktarkiv.
Författaren själv, hans bröder och andra i släkten är duktiga skribenter
och tillsammans kan de verkligen göra något av materialet som väcker
intresse även hos andra än de närmaste. Boken kan ge inspiration
till andra släktforskare som är ute i samma ärende, även om inte alla
har ett så rikt och intressant material att presentera.
Släkten Göthe har genom giften kommit
att knytas till värmländska herrgårdar som Kyrkebyn, Borgvik, Brunsberg
och fr.a. Stöpafors. Det glada livet på Stöpafors under ett par
generationer är ett stycke herrgårdshistoria av bästa värmländska märke,
men där ryms också stor tragik, som i en roman, när gården går familjen
ur händerna.
Många färgstarka personer presenteras
i helfigur, alla inte så värmländska minsann. Mest fäster jag mig vid
den kraftfulle sjökaptenen Isak Göthe från Onsala, som inte för inte
fick tillnamnet ”Göta Lejon” och gick på de sju haven med sitt
segelfartyg. I släkten finns också en bokhandlare i Stockholm och en
färgerifabrikör, som under sin gesällvandring hamnade i
februarirevolutionens Paris 1848. Från senare tid kan vi läsa om livet
på I2 i Karlstad på 1940-talet och Sanna herrgård. Och så naturligtvis
släktens dominerande gestalt, den mäktige brukspatronen Anders Lyrholm.
Därmed är vi fast förankrade i den värmländska brukskulturen.
Illustrationerna är väl valda, privata
foton, tidningsreportage och olika dokument. Skildringen är förd fram
till våra dagar och säkra årtal återfinns nere på 1500-talet – även om
”lite diffusa rötter” sägs kunna preciseras till 1300-talet. I slutet
finns en numrerad antavla, som med en annan grafisk utformning kunde
gett bättre överskådlighet. Jag skulle också gärna sett ett
personregister - om jag nu skall anmärka på något i denna inte
bara för släkten Göthe mycket läsvärda bok.
Haglund,
Bertil, Mitt brokiga liv i Västvärmland. Krhmn: Norlén&Slottner,
2014. 242 s. – Lz Haglund, Bertil
Nordmarkingarna verkar särskilt benägna åt det
biografiska hållet. I år har det i alla fall kommit ut flera biografier
med nordmarkiskt ursprung. Bertil Haglund, är född 1927 och kan alltså
berätta en del om krigsåren men mest handlar boken om sitt liv som
auktionist och som alla vet träffar en sådan verkligen alla sorts
människor och hamnar i de mest befängda situationer. Det sistnämnda har
Bertil Haglund särskild god läggning för – att han hållit sig vid liv
högt upp i åttioåren verkar lite som ett under! Han var också
lantbrukare och var – förstås, eftersom han är nordmarking – mycket
hästintresserad. Vid sidan av auktionsverksamheten verkade han som
fastighetsmäklare, något som förde honom ut på många resor i
västvärmland. En auktion han uppehåller sig vid särskilt mycket är den
då Mårbackastiftelsen skulle sälja ut alla inventarierna på gården Där
ner. Han fick i uppdrag att ombesörja detta men debattens vågor gick
höga och helt oförskyllt angreps han som den ansvarige för
Mårbackastiftelsens mycket kritiserade beslut om försäljning. Till slut
föll stiftelsen till föga för alla påtryckningar och ställde in
auktionen, som blivit så omstridd och ifrågasatt. Avslutningsvis
berättar Bertil Haglund om nordmarkingar som han träffat eller bara hört
talas om – original kanske man kan kalla dem även om ordet numer fått en
lite nedsättande klang. Ett utmärkande drag hos dem är deras
slagfärdighet, något som författaren ger många prov på. Bertil Haglund
bjuder på roande läsning och ger oss samtidigt en skildring av en
lantlig del av Värmland under de senaste 80 åren, som en som var med
uppfattade det.
Hedin, Erling, En resa genom Ekshärads byar. [Eget förlag] 2014. 184 s. – Ncag
Ekshärad Ekshärad har 50 byar, om man får tro Erling Hedin och det kan
man säkert göra, fast det är mycket efter värmlandsförhållanden! Den
gamle kyrkvaktmästaren har inom loppet av några år skrivit 7 böcker med
anknytning till just Ekshärad. Med hjälp av många, många bilder från
dagens Ekshärad och ganska många från flydda tider skildrar han sin
hembygd. Vore jag ekshäring, alltså indian, skulle jag jubla över att få
den här boken i mina händer men för en utomstående ter den sig rätt
plottrig, fast visst blir man imponerad över att socknen har så mycket
att bjuda på eller hade. Något av ett tema för framställningen är alla
de nerlagda skolorna, som förvandlats till något helt annat – detsamma
kan sägas om missionshusen. Ett register hade varit bra att ha, men det
är kanske mycket begärt, fast en karta hade ”utomsocknes” gärna velat
ha, skulle jag tro!
Bengt Åkerblom
Hembygden 2014. Lilla Edet: G. Rydberg
(distr.), 2014. 352 s. – Ncbl(p)
Dalsland ingår i Karlstads stift, bildat 1647,
sedan 1658, och är på så vis aningen värmländskt, vilket kanske kan
motivera att Dalslands fornminnes- och hembygdsförbunds årsskrift
Hembygden får komma med i det här värmländska sällskapet. Värmlands
Museums årsbok Värmland förr och nu har funnits sedan 1905.
Hembygden nästan lika länge, från1918.
Boken ger ett högst gediget
intryck. Vad som väckte mitt speciella intresse var Ingemar Vänerlövs
Väderhistoria 1860 – 2013. Han utgår från de noteringar som gjorts i
Vänersborg. En ganska förvirrande läsning. Ett är i alla fall säkert att
vädret är aldrig att lita på! Den som hört sina föräldrar prata om
30-talets vackra somrar får här detta dokumenterat.
Den som har i friskt
minne snövintern 1951 får här veta att minnet inte spelar honom eller
henne något spratt. Att 1987 var en riktig busvinter framgår också klart
av Vänerlövs noteringar.
Mången kanske också nickar instämmande till hans beskrivning av
1980-talets sommar som den kallaste på 120 år. Enda varma sommaren var
1982 skriver han, men hur var det med sommaren 1983, visst var den
riktigt varm också, åtminstone i mellersta Värmland?
Många artiklar rör
dalsländsk historia, bl.a. hittar vi en om avrättningsplatser på Dal,
som verkar mycket svåra att fastställa, minst fyra är det fråga om,
kanske kan det ha handlar om totalt tio platser. En uppsats om kriget
mellan mecklenburgare och folkungar 1380 har säkert intresse för många
fler än bara dalslänningar.
Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund har
över 5 000 medlemmar. Redaktör för boken är – som vanligt? – Gudrun
Rydberg. Bland hembygdsförbundens årsberättelser kan nämnas den från
Bostads prästgårds vänner. Prästgården är en magnifik anläggning och
föreningen lägger tydligen ner ett omfattande arbete på att hålla den,
inkl. trädgården, i gott skick. I den gamla prästgården har under 2013
hållits 16 föredrag!
Hernström, Gunhild,
Smörgåsnissan. Minnen från Stadskällaren. Kd: Gunhild Hernströms förlag,
2014. 92 s. – (Skrifter från Carlstads-Gillet; 42) – Lz Hernström,
Gunhild
17 år gammal, 1959, kom Gunhild Hernström från Nilsby i Stora Kils
socken, till
Stadskällaren under dess glansperiod. I 20 år blev hon kvar där. 1986
revs Stadskällaren – som en följd av ”avancerad vanskötsel” skriver
Kjell Fredrikson i ett efterord.
En nutida läsare tycker att det är det rena
slavarbetet Gunhild hamnade i. Nå, tack vare sunt förnuft och gott
uppförande överlever hon i alla fall de första åren och blir servitris
på Stadskällaren, dit så många av stadens potentater sökte sig middag
som kväll. Klassamhället står här fram i sin prydno. Här var det den
största dygd att göra skillnad på person. Klassamhället har väl inte
avskaffats men blivit betydligt mindre utmanande med åren!
En del av bokens innehåll publicerades först som
artiklar i Värmlandsbyden, där Gunhild då var anställd som journalist.
Jag minns att jag tänkte vid läsningen att måtte detta bli publicerat i
bokform, denna avslöjande skildring av det sociala livet i Karlstad för
några decennier sedan.
Således gläds jag över boken,
som också ger glimtar från ett Karlstad fordomtima utanför restaurangen.
Då kunde en kvinna gå säker på gatorna nattetid, framhåller hon flera
gånger och något ligger det väl i det! Det har blivit en ”personligt
charmfullt skriven bok” för att citera Kjell Fredriksson. Den har också
fått en god utformning – av en mästare i branschen, Anita Stjernlöf-Lund
på Bild,Text&Form. Framför allt är det ett viktigt bidrag till Karlstads
sociala historia.
Hesselstedt, Jan-Olof, Informatör på Skoghallsudden.
Berättelser och skriverier från 40 år på bruket. Skoghall: Bokförlaget
Dronten, [2014?). 495 s. – Qz Skoghallsverken
Skoghallsudden utgör Hammarös sydvästra hörn och
där ligger Skoghalls bruk eller Skoghallsverken eller kort och gott
Fabriken. Författaren kom till fabriken 1973 och hade där ett tiotal
olika jobb, de sista åren som informatör. Hela tiden har han skrivit
flitigt och det han publicerar i denna väldiga volym är endast 5% av
hela hans produktion, uppger han i ”baksidestexten”. Porträtt både av
”vanligt folk” och platschefer upptar en stor del av boken men där finns
också mycken skönlitteratur och – naturligtvis mycket om själva bruket
under årens lopp. Många uppsatser har karaktären av debattartiklar från
1980-talet och framöver. Gammalt gods kan man tycka men underhållande
ändå, eftersom Hesselstedt är en god kåsör med talang för just den
genren. Boken är en häftigt tjock volym och man kan undra om författaren
inte borde ha nöjt sig med en tunnare bok. För layouten svarar han själv
och den behöver han inte skämmas för. För att vara en fullständig amatör
på området kan man säga att han lyckats skapligt bra. Värre är det med
illustrationerna – fotona är ofta i mörkaste laget. Man må dock betänka
att i det här slaget av ”grannskapslitteratur” är förstås bilderna
särskilt viktiga, fast inte alltid så tekniskt fulländade. Kort sagt, en
trevlig present till alla Skoghallsbor, fast den kan verka avskräckande
tjock!
Hjalmarsson Engelke, Marie,
Jag har en plats. Sophie
Elkans liv genom brev till Selma Lagerlöf 1893–1900. A-script förlag
2014. 64 s.– Gcz Elkan, Sophie På Kungliga biblioteket förvaras 1 119
brev från Sophie Elkan till Selma Lagerlöf och från henne till Sophie
Elkan 2 058. De senare breven har Ying Toijer-Nilsson noggrant gått
igenom och publicerat ett urval av i boken Du lär mig att bli fri från
1992. Dessutom finns en mycket lovordad biografi över Sophie Elkan av
Eva Helena Ulvros: Sophie Elkan. Hennes liv och vänskapen med Selma
Lagerlöf från 2001. Sophie skrev långa brev, där hon berättade om vad
som hänt de senaste dagarna. Många brev är försvunna. Materialet är för
den skull svårhanterligt men också svårläst. Att breven inte tidigare
transkriberats är därför inte så konstigt. Marie Hjalmarsson återger
inte breven i sin helhet utan återger korta smakbitar, som hon
kommenterar mer eller mindre utförligt. Man får på det viset en god bild
av Sophie, född i Göteborg 1853, död 1921. Hon var författare och mycket
ambitiös. Sin bästa bok, den om miljonären John Hall, som dog utfattig,
ägnade hon många års research. Den översattes till flera andra språk.
Väninnorna läste varandras manus och kunde ge varandra hård kritik.
Sophie såg med viss avund på att Selma ”gick om” henne som författare.
Boken ger oss också god uppfattning om hennes privatliv. Hon deltog
ivrigt i kulturlivet i Göteborg och var mycket språkkunnig. Samtidigt
var hon osäker på sig själv och led av åtskilliga sjukdomar. Stort tack
till Marie Hjalmarsson Engelke, som
underkastat sig mödan att tolka Sophie Elkans brev till Selma
Lagerlöf! I ett efterord lovar hon att fortsätta sitt arbete med att
transkribera Sophies brev till Selma Lagerlöf. Många intressanta
händelser väntar, skriver hon, exempelvis den stora Orientresan.
Bengt Åkerblom
Hjerdt, Jörgen,
Befriad. Svante Weyler bokförlag, 2014. 169 s. – Hc Bokens huvudperson
drabbades som barn svårt av faderns oväntade självmord och nu några
decennier senare är han fast besluten att göra detsamma och han far ut
till familjens sommarstuga beläget inte så långt från Forshaga. Flera
värmländska ortnamn nämns i boken men miljön är annars ganska så anonym.
Boken är, som Paulina Helgeson skriver i SvD, ”ett kammarspel, där det
mesta äger rum inne i Mattis huvud”. Det återger författaren mästerligt.
Ibland kan det verka som hans dödslängtan åtminstone kan mildras av
naturen runt stugan, av vanligt trädgårdsarbete. Paulina Helgeson
skriver avslutningsvis att ”romanen är allra bäst i skildringen av vad
en förälders självvalda död gör med det kvarlämnade barnet. Den insikten
i människans förutsättningar låter sig aldrig glömmas: vi kan inte välja
att födas, men vi kan välja att dö”. Författaren är född 1973 i Göteborg
men uppvuxen i Stenungsund. Är”sommarvärmlänning”. Skrivit för både TV
och scenen.
Iwald, Margareta.
En kottes längtan. Degerfors,Iwald
Margareta Iwald är en skicklig fotograf. För något
år sedan kom hennes första fotografiska bilderbok om älvan Elva, med
vackra närbilder av växtlivet i skog och mark under ett helt år. Denna
gång bjuder Iwald på kottnostalgi: vackra närbilder av kottar i
skogsmiljö och två rader rimmad vers på varje sida. Nästan alla av oss
som nått pensionsåldern har någon gång lekt med kottar. Frågan är om
barn idag gör det. Tyvärr är det nog många ungar som aldrig kommer ut i
skogen och aldrig får tillfälle att plocka kottar och ännu mindre komma
på idén att göra kor och kalvar av dem. Men jag kanske har fel. Många
förskolor ligger nära skogspartier och barn älskar ju att leta efter
pinnar och vackra stenar och blanka kastanjer. I så fall kan Iwalds bok
kanske stimulera till lek. Det hade eventuellt varit lättare att skilja
på de olika kottarna, Kotti och Knut och deras kottkalv, om bilderna
varit tecknade. Och denna gång hade jag föredragit att texten varit på
prosa.
Helena Vermcrantz
Ivarsson, Torkel, Nils Holgersson flög inte över
Billingen. Bokebackens förlag, 2013. 175 s. Hc
Torkel Ivarsson, är journalist, född 1946 och
uppväxt i Karlskoga, alltså i Värmland. Men så väldigt mycket handlar
inte den här kåserisamlingen om hemlandskapet. Mest handlar det om
cykelresor i Västergötland. I förlagstexten talas om att boken är
kärleksförklaring till Valle och Vadsbo härad och det stämmer ganska
bra! (Det är delar norra V., alltså bl..av Skara och Skövde kommuner och
Gullspång). Under läsningen förargade jag mig över att det saknades en
kart över hans utflykter men när jag kom till sista sidan så vad hittar
jag där? Kartan kunde dock ha varit lite mer omfattande! Västergötland
är ett land fullt av sevärdheter och som gjort för cykelutflykter. Men
ett och annat har författaren ändå att säga om sitt Värmland. Han grips
av en slags trånsjuka till sitt ”hemland”, till ”de blånande bergen”,
även om hans Värmland nu är Karlskoga, som karlskogaborna själva är
osäkra på om det är ”det riktiga Värmland”, och cyklar mot norr, mot
Värmland, men hejdar sig vid gränsen, eftersom han vid närmare
betänkande kommer på att han har enbart västmanländskt blod i ådrorna,
och vänder åter. Dock förhåller det sig så att han är född och uppväxt i
just Karlskoga och i några kapitel berättar han om staden. En mer
ingående beskrivning ger han oss i Kanonloppet från 2003, som med
all rätt har undertiteln En värmländsk skröna”. Det är en
hejdlöst rolig historia om staden 1954, då filmregissören Roberto
Rosselini tävlade i sportvagnsklassen på Gelleråsens tmotorbana. (Det är
visst sant att han så gjorde!) Boken är en utförlig tidsskildring, som
inte saknar vare sig ”rörost” eller charkuterifönster med rinnande
vatten. Författaren klagar över att Selma Lagerlöf i sin Nils
Holgersson inte ägnar Västergötland så många sidor, vilket är en
sanning med modifikation – sidorna handlar mest om Nääs slöjdskola, (i
kapitlet En stor herrgård), den världsberömda skolan, grundad av Sophie
Elkans bror Salomon. Ivarsson antar – säkert med all rätt – att Selma
helt enkelt hade ont om tid, måste få boken klar i tid till jul! Det var
synd det, Västergötland har verkligen mycket intressant att bjuda på! I
början av sin journalistkarriär arbete författaren på NWT:s kontor i
Karlskoga och blev då bekant med Lars Andersson, den blivande
författaren. Av honom minns han ett yttrande: ”Karlskoga är Värmlands
Kosovo!” Ibland överfalls – som redan nämnts – av en längtan till
Värmland: ”Långt borta åt nordväst ligger Värmland. De leende
dalgångarna med sina glittrande sjöar skär milslånga stråkgenom mörka
skogsbygder. Där är ljuset, glädjen och vemodet. Där är poesin och
skrönan!” Ja, det är väl precis så vi vill se vårt provins presenterad!
Boken innehåller en del snärtiga formuleringar –
som man kan förvänta sig av en gammal journalist – som denna: ”Servicen
på landsbygden tunnas ständigt ut under parollen Hela Sverige ska leva!”
Det är ju så sant som det är sagt!
Jansson,
Albert, Alberts dagbok
Forshaga: Forshaga hembygdsförening, 2014. 97 s. – Lz Jansson, Albert
Bokens redaktörer, Gunnel Johansson m.fl., skriver
i förordet att för de flesta till åren något komna forshagabor är namnet
Albert Jansson väl bekant. Han var folkskolläraren, som kunde undervisa
i naturkunskap, historia, etnografi och astronomi som ingen annan i
Forshaga, han var musikern, som var med om att starta Forshaga
musikcirkel, och han var också författaren till en mängd böcker om
hembygden.
När undertecknad /Bengt Åkerblom/
började på Karlstads stadsbibliotek fanns inte något skrivet om Forshaga
sedan Karl Sandin 1931 kom ut med sin bok om Grava socken (som ända fram
till ungefärligen 1920 omfattade även Forshaga). Under några år på
70-talet rådde just Albert Jansson, nypensionerad lärare, bot för den
saken med tre fackböcker om bygden och några skönlitterära verk. Albert
Jansson var född 1904 och avled 1978 – i hemmet han bebott sedan 1928
eller däromkring.
Redan som åttaåring började han ägnade
han sig åt skriva, först på prosa men senare också på vers. Inget finns
bevarat av dessa hans första författarförsök men däremot finns i behåll
hans dagboksanteckning och dikter som han började skriva på när han var
14 år. Den första dagboksanteckningar är från 29 mars 1919. Första året
är han en rätt flitig skribent men under de följande åren skriver
anförtror han sig alltmer sällan åt sin dagbok. Sista anteckningarna är
från den 26 maj 1926.
Naturligtvis har det sitt intresse att
få tal del av en arbetargrabb i ett litet värmländskt brukssamhälle för
100 år sedan men det bästa med boken är att få ta del av tankar och
känslor hos en ung person, som grubblar över tillvarons alla gåtor, över
liv och död, om universum är befolkat, vilket han lutar åt, ty ”varför
skulle vår lilla jord vara bebyggd bara, då det finns tusen, ja
milliontals likadana. Det är ju ingen som vet, men man kan ju gissa…”Ja,
på ungefär samma punkt står väl vetenskapen än idag! Som observatör av
väder och vind och naturens skiftningar är han en mästare. Hans dagbok
är med andra ord litterärt värdefull. Att han blev en älskad lärare och
prisad hembygdsförfattare är inte att förundra sig över. Hans enda roman
Rallarrosor har jag inte läst men ryktesvis lär den vara högst läsvärd.
Jansson, Sten,
Anders & Lisa.
Särö: Buenaventura, 2014. 472 s. – Hc
Anders + Lisa är en gedigen och omfattande debutroman som tar sin
början i Kristinehamn midsommaren 1959 och avslutas i Göteborg i
februari 1960. Det är en bok som på ett fint sätt fångar stämningar från
en tid som är långt borta men ändå nära.
Bokens huvudpersoner är Kristinehamnspojken Anders, som
på midsommardagen 1959 fyller 17 år, och den nästan ett år äldre Lisa
från brukssamhället Björnå (Björneborg).
Anders, boende hos sin ensamstående mamma, har tröttnat
på skolan och hoppat på diverse ströjobb i väntan på att ta sig ut från
småstaden och gå på sjön för att få se världen.
Lisa, den första arbetarjäntan från Björnå som
märkvärdigt nog skall ta studentexamen kommande år bär på drömmar om
framtida utbildning och yrkeskarriär.
Boken är ingen detaljerad skildring från Kristinehamn
eller Björneborg men rymmer väl igenkänningsbara stämningar, attityder
och miljöer från tiden. Degerfors går upp i allsvenskan, Bofors och
andra värmländska bruksorter spelar i hockeyns högsta serie, Ingemar
Johansson blir världsmästare i boxning, Little Gerhards Buona sera,
Senorita tillhör musikfavoriterna, liksom musiken på populära Radio
Luxemburg som rattas in på 208 m. mellanvåg och för säkerhets skull
besöker männen då och då Adamsons automat på Norra torget i en tid då
p-pillren ännu inte uppfunnits. I en välkomponerad historia låter
författaren läsaren främst få en inblick i de bägge huvudpersonernas liv
och leverne under några händelserika och avgörande månader i deras liv.
Vi får följa Anders och hans liv ombord som mässkalle på
Nelsonrederiets båt, M/S Buenaventura, med destination Sydamerika.
Åtskilliga strandhugg görs i för sjömän på den tiden kända hamnstäder.
Parallellt vävs berättelsen om den hemmavarande Lisa och hennes liv,
glädjeämnen och bekymmer in på ett sätt, som lyfter historien och väcker
nyfikenheten. Det är en tidsskildring med två trovärdiga personporträtt
som växer fram genom bokens sidor då författaren på ett tekniskt
skickligt sätt för in relationer, tankar, meningsutbyten, händelser och
episoder, som speglar tidens synsätt och värderingar, det må så röra
samhällsklass, religion, politik, ensamhet, kamratskap eller synen på
barn utom äktenskapet.
Författaren är född och uppvuxen i Kristinehamn. En
läsvärd bok, som målar upp en annan tid och andra värderingar med hög
igenkänningsfaktor för de många som minns.
Olof Andersson
Jochnick, Anna af, Vindhäxans timme. Krhmn: Norlén&Slottner, 2014.
138 s. –
Hci
”Vår fantastiska värld med sina fantastiska människor beskrivs i
seriebokens
form” heter det i ”förlagstexten”. Och sant är att vad som helst kan
hända i
detta välmatade seriealbum. Enligt författaren handlar berättelsen
”om hur
urmodern samlar de fyra elementen för att besegra ondskan.” Men det
handlar
också ”om att leva i glesbygd, övervinna hinder, och vikten av att
finna sin egen
kreativitet och plats.” Boken har ett humanistiskt budskap, som får
en att
tänka på 60-talismen och kollektivboende. Både djur och människor
spelar en
viktig roll i denna slingriga berättelse. Anna af Jochnick är en
skicklig tecknare
och genomgående humoristisk och alltid överraskande! Mysig, rolig
bok, som
också bjuder på många tänkvärdheter. Kanske kan man säga att boken
går ut
på att ”livet är värt att leva”!
En debutant att hålla ögona på! Till vardags är Anna af Jochnick
sjuksköterska i
Johansson, Ami & Stenmark, Kristina, Nalle och Nillepille.
Tredje boken. Norlén & Slottner 2014. 53 s. - Hcf Som framgår av titeln
är detta Ami Johansson och Kristina Stenmarks tredje fotobilderbok om de
små gosebjörnarna Nalle och Nillepille. Denna gång firar de jul
tillsammans. Vi får följa med till pulkabacken, på julstädning,
granhämtning och julkalas. De små björnarna är bästa vänner och det gör
inget att Nillepille förlorat sina ben. Nalle drar honom gärna på den
gamla ugnsplåten de har som pulka. Författarna bygger upp små mysiga
miljöer som sedan fotograferas. Det framgår inte tydligt vem av dem som
gör vad men jag tror att de tillsammans skapar miljöerna. Texten är
enkel och humoristisk. Det ligger mycket omsorg bakom både text och
bild. Man blir varm om hjärtat av dessa korta små berättelser som vänder
sig till förskolebarn.
Helena
Vermcrantz
Johansson, Arne. Frödings
flaska. 2014.
Alla känner vi till vad pojkstreck är för något. Däremot hör vi
sällan eller aldrig talas om flickstreck och tjejstreck eller ens om
damstreck. Inget av dessa begrepp finns upptaget i Svenska Akademins
Ordlista. Man kan fråga sig varför. Svaret är troligen en funktion av nu
rådande könsmaktsordning: inflytelserika kvinnor på olika positioner har
en gång för alla slagit fast att representanter för deras eget kön
aldrig gör något ofog, om än aldrig så oskyldigt. Så torde det förhålla
sig, och så enkelt är det nog. Det är bara grabbar som ställer till med
hyss och rackartyg. Själv bekymrar jag mig under dessa varma
förhöstdagar varken för pojk- eller flickstreck men i desto högre grad
för oaptitliga ”fågelstreck” (som definitivt inte bör förväxlas med
fågelsträck). Dessa streck, fågelstrecken alltså, yttrar sig på så sätt
att gräsänderna nere vid Mariebergsviken – ungefär 300 meter från min
bostad – i näst intill industriell skala dagligen förorenar den brygga
på vilken jag brukar ta på mig strumpor och skor efter fullbordat
simpass. Det rör sig om ankstreck helt utan finess. Ja, rena skitbryggan
har blivit mitt oblida septemberöde. Som bekant måste inte all
information tolkas efter bokstaven. Raderna här ovan är ett exempel på
detta. De är, till formen men än mer till innehållet, inspirerade av
Arne Johanssons sinnrikt gemytliga berättelse om Richard Wagner, Maggan
Hellberg, rektor Wallin, lektor Rosén, nöjesetablissemanget Afrodite
och, fr. a, om den kände poet vars namn återfinns i rubriken till denna
text. Frödings flaska heter Johanssons bok. Den kan beställas på
www.heltskruvat.se och är en färgstark skröna med Karlstad som
replipunkt och det ärevördiga Tingvallagymnasiet som handlingens
epicentrum. Det vore oförsynt av mig att avslöja den intrig som en (ofta
godmodigt, någon gång maliciöst) leende Arne J har spunnit – men att de
Fyra F:en samtliga spelar viktiga roller törs jag utan vidare påstå.
Gustaf Fröding själv, hans Flaska, de många Flickorna och mörkrets
Furste, här med arbetsnamnet Fan, ligger sannerligen inte på latsidan i
denna buteljbok. Det gör visserligen inte Gud Fader heller, låt vara att
han står sig slätt mot De fyras gäng och i all synnerhet mot sin
ärkefiende nere i underjorden. Med jämna mellanrum förhandlar Herren Gud
och Den Lede med varandra. Nio gånger av tio brukar Fanskapet triumfera.
Författaren stampar igång på 1800-talet men gör bokslut först ”det
magiska året 2020”. Tingvallagymnasiet ska då säljas till högstbjudande
med en lätt (eller möjligen svårt…) åderförkalkad Bengt Alsterlind som
tillförordnad auktionist. Sin aktningsvärda ålder till trots har
utropare Bengt nyligen återvänt från Ostafrika, där han studerat hästar
under en safaritur. Men inte vilka hästar som helst … utan flodhästar. I
alla händelser byter skolan ägare för noga räknat 30 miljoner kr (av
vilka Alsterlind får behålla tiondelen). Johansson behärskar ärans och
hjältarnas språk och formulerar sig väl. Men ibland känns hans stil lätt
manierad och smått förkonstlad med sitt lapidariska stuk. Kanske hade
framställningen vunnit på en eller annan inskjuten bisats och, i varje
fall som omväxling, en smula längre meningar. Med risk för att verka
kitslig vill jag också ta till protokollet att frispråkiga individer
oftast är öppenhjärtiga – inte öppenhjärtliga (sidan 67) – samt att
försiktiga generaler ibland tar det säkra för det osäkra, inte före det
osäkra (sidan 92). Men detta är randanmärkningar. Jag ser Frödings
flaska som en pärla i det mindre formatet och misstänker att den, kring
2020, återfinns på bibliotekens minor classic-hyllor. Ylva Svensson
Högbergs genomarbetade och milt excentriska illustrationer harmonierar
utsökt väl med författarens ambitioner och intentioner. I kapitlet ”Lång
natts färd mot dag” gör en viss Glenn Lindström, ordinarie vaktmästare
på Tingvalla-gymnasiet, plötslig entré. Känd för en bredare allmänhet
blev denne Lindström när han för c:a 25 år sedan läste matematik för mig
på Komvux. Sedan dess har Glenn L, uppenbarligen, avancerat till både
gårdskarl på gamla Tingvalla och nyckelfigur i en äkta Johansson-skröna.
Visst gläds jag då mina före detta elever gör sådana klassresor!
Mats
Parner
Johansson, Birger,
En resa i tiden. Dikter och bilder. Filipstad: B. Johansson, 2014. 106
s. – Hc.03
Birger Johansson har tidigare kommit ut med en självbiografi och en
diktsamling, En inre resa. Undertecknad hade mycket gott att säga
om den och menade att författaren påminde om Alf Henrikson i sin
klurighet.
Detsamma kan sägas om den nya
diktsamlingen, som också är något av en självbiograf och en skildring på
vers av Filipstad och några personligheter med anknytning till staden
som Nils Ferlin, Gunde Johansson, Franz von Scheele, som tog initiativet
till ett kommunalt bibliotek i staden (Karlstad kom på denna goda idé
nästan 100 år senare!) och Knut Warmland, lärdast av alla när det gäller
värmländska mål, skogsfinnar och värmländsk litteratur, särskilt
Fröding.
Författaren skriver så lätt och
ledigt, sällan blir versen krystad eller måste han tillgripa nödrim. Han
tar också upp existensiella frågar på ett sätt som
väcker eftertanke. Dessutom har han lagt ner god omsorg på bokens
illustrationer, en på varje uppslag.
Johansson,
Joakim, Joakim
Johansson – målningar. Sthlm: Galleri Agardh & Tornvall, 2014. 72 s. –
Ibz Johansson, Joakim
Joakim Johansson är uppväxt på Norrstand. Sitt genombrott fíck han på
Galleri Lars i Karlstad 2003. Sex år senare gör han sitt intåg på
Värmlands Museum med 335 målningar, åtskilliga i réjält format. 2012
erhöll han NWT:s kulturpris. Han ger fotorealismen nytt liv skrev Lena
Bonnevier i en artikel med anledning av hans utställning på Värmlands
Museum. Intendenten víd museet, Bertil Bengtsson, svarar för ett längre
förord om den självlärde konstnärens från 90-talet till dags dato. Han
framhåller att Joakims konstnärskap är ”en del av den realistiska våg
som sköljt över Europa de senaste åren.” Men motiven är numera inte så
realistiska, de kan vara ganska mystifierande. Joakim är en konstnär som
berör vare sig motivet är en trappuppgång eller ett självporträtt (?) av
en kattkramare, som pryder omslaget men också var en av de mest
uppmärksammade tavlorna på årets höstsalong!
Karlsson, Torbjörn,
Utstickare. 2 – Sägner, skrönor och somligt sant. Krhmn: Norlén &
Slottner, 2014. 134 s. – Ls
Med uppstickare menar författaren
original, fast det ordet har nu kommit lite i vanrykte. Låt oss istället
kalla dem för färgstarka personer, därtill mer eller mindre tvungna –
oftast av fattigdom eller ett oblitt öde, men en och annan framgångsrik
person blir ändå porträtterad som Mor i Vall, som startade Sveriges
första söndagsskola, den populära kolportören ”Lunngren med lådda”,
Sveriges starkaste polis eller Keo, som var nästan en John Bauers like
men dog av TBC i unga år. (Synd att boken saknar någon målning av KEO!)
Alla personerna i boken har någon slags anknytning till Karlskoga
bergslag. Torbjörn Karlsson skriver underhållande om än lite vårdslöst
och korrekturfelen är inte så få. Hans berättelser ger en god
uppfattning om vilken nöd och vilket elände många fick leva och bo i för
hundra år sedan eller så. Om det talar också åtskilliga fotografier från
en gången tid. Teckningarna av författaren är jag däremot inte så
förtjust i. Del 1 av Utstickare, som utkom 2007, har jag inte läst.
Klarabor minns. Byggnader och profiler i Klaras dryga
100-åriga historia. Christer Mellroth, Allan Thörnevik, Peter Kleve.
Carlstads-Gillets skriftserie. 43. 2014.
Carlstads-Gillets skriftserie har utökats med sitt
43:e nummer, en gedigen bok, signerad Allan Thörnevik, Christer Mellroth
och Peter Kleve. Det handlar om stadsdelen Klara, området som börjar
strax bortom Residensbron. I den 360-sidiga volymen kan vi vandra genom
Klara. Bilderna tar oss till kvarteret Ekorren, vidare genom Staren och
Rättvisan med det storståtliga Tingshuset, det som brann ned efter ett
åsknedslag 1977. Vi bläddrar vidare och når kvarteren Viskan, Kanonen,
Trumpeten och Tuben, och de vackra 1910-talsvillor som omger Tysta
parken. Boken tar oss ända bort till Tingvalla IP och regementet – som
också ingår i Klara. En lång rad skribenter berättar sina minnen från
idrottsplanen, inte minst Staffan Ander, en av dem som vuxit upp i
stadsdelen. Ett fotografi visar kön till Tomtedansen 1938, bandymötet
mellan Göta och Slottsbron. Tiotusen personer köade utmed
Malmtorgsgatan, om man ska tro Pampen Borgströms berättelse. Den
västligaste utposten i Klara, Kamrersgatan, fick 1993 lämna plats åt Nya
Wermlands-Tidningens nybygge. Många minns nog den lilla lantgård som låg
insprängd mellan husen, betydligt färre är nog de som vet att den en
gång byggdes som Hushållningssällskapets demonstrationsgård. Om denna
epok, med försöksodlingar och utprovning av ny teknik, berättar
Inga-Maja Wilhelmsson, vars far var föreståndare för gården. Hon är en
av många som delar med sig av sina minnen i boken. Klarabor minns är en
vacker och välredigerad bok. Bilderna är många och av god kvalitet, men
de är svartvita. Sällan får vi veta hur det ser ut i dagens Klara. Foton
från idag hade nog underlättat för oss som inte är så bevandrade i
Klarakvarteren. Vi får veta en hel del om profiler i Klara och kapitlet
om regementet är gediget. Men ofta får vi inte veta så mycket om husen.
Vem ägde huset och vem drev konditoriet, och vem äger huset idag? Som
läsare blir man nyfiken och vill veta mer. Kanske kan det sporra
författartrion till en ännu en bok. Det är många stiliga hus som fått ge
vika för dagens Klara. Sandwallska villan och Hushållningssällskapets
hus sörjs nog av många. Men ett kvarter står intakt sedan 1890-talet –
Ugglan, med bland annat Sockerslottet, ett hus som nu varit 95 år i
samma släkts ägo. Inte lika intakt är kvarteret Bryggaren, eller Dalmers,
uppkallat efter familjen med samma namn. Här berättar Margareta Cassel
sina minnen. I över åtta decennier har familjen ägt hus i kvarteret. I
Dalmers ligger också Lilla Våxnäs, den gård på vars marker Klara växte
fram. Klarabor minns är annars en något missvisande titel. Boken bygger
på så mycket mer än bara minnen. Källorna är många, inte minst
dagstidningarna. Och finns det en bättre källa till lokalhistorien, än
lokaltidningen? "Läs inte från pärm till pärm, utvidga successivt
läsandet i mån av tid och intresse." Så lyder författartrions budskap,
en slags instruktion till läsaren. Det är nog klokt att ta sig an denna
välmatade bok på just detta sätt.
Claes Åkerblom
Kohlberg, Marcus,
Snö och ruiner. Gunnarskog:
Nordhaget , 2014. 74 s. – Hc.03
Det nystartade förlaget Nordhaget har på kort tid gett ut flera
böcker med anknytning till Gunnarskog men det här är den första
diktsamlingen. Dikterna är treradiga och består av 17 stavelser
(ungefär) och kan alltså betecknas som Haikudikter. De innehåller alla
någon slags årstidsanknytning. I diktsamlingen går vi från vinter till
vinter. Det här är en diktform som jag, undertecknad anmälare, är mycket
förtjust i och Marcus Kohlberg behärskar verkligen konsten att uttrycka
sig på detta japanska vis! Ja, det här är en diktsamling som bör
förtjusa alla haikuns vänner! Att välja ut någon enda, bästa dikt är
omöjligt men eftersom jag är, har varit, bibliotekarie, har jag valt ut
den här:
På biblioteket
möts alla mina världar,
ute faller snön.
Klingberg, Ewa & Åhman, Hanna,
Kyrkornas hemligheter: Mellersta Sverige. Hestra: Isaberg förlag, 2014.
208 s. – Ic
Författarna vill öppna våra ögon för den skatt
som våra kyrkor utgör. De skriver i förordet att ”de är en del av vårt
samhälle och en del av vår historia. De är våra vanligaste och mest
förekommande historiska byggnader, fyllda med historiska föremål. De är
levande museum i en levande bygd.” De slår helt enkelt ett slag för
kyrkoturism och det gör de alldeles rätt i! Den här boken är andra
delen i en serie böcker i ämnet.
I denna del skildras kyrkor på
Gotland, i Södermanland, Närke, Värmland, Dalarna, Västmanland och
Uppland. Varje kyrka ägnas ungefärligen en sida text. Författarna är
goda kåsörer men ägnar oftast onödigt mycket utrymme åt tidigare kyrkor
på platsen ifråga och relativt lite om de nutida kyrkorna.
Exempelvis skriver de om Gräsmarks kyrka utan att nämna att
takmålningarna är ett verk av Eric Jonaeus!
Fjorton kyrkor i Värmland skildras
på tjugotalet sidor. Urvalet kan diskuteras. Viss slagsida åt kyrkor
längs pilgrimslederna kan man nog tala om och kyrkorna i östra Värmland
finns alls inte med.
Det bästa med boken är Hanna Åhmans
och Ove Klingbergs fina foto. Man får verkligen upp ögonen för hur rikt
försedda vi är i vårt land med kyrkor. Författarna
skriver i förordet att fler och fler kyrkor är öppna dagtid men det är
inte undertecknads erfarenhet. Tvärtom – men vardagar brukar man kunna
stöta på någon kyrkogårdsarbetare, som kan släppa in en! Sommartid finns
ju också en del s.k. vägkyrkor, där kaffe och kanske t.o.m. guider kan
finnas på plats.
Lagerlöf,
Selma, Selma Lagerlöfs
Teatersonetter. Utgivna av Ulla-Britta Lagerroth & Lisbeth Stenberg.
Lund: Ellerströms, 2014. 330 s. – Hc.03
Boken är en present till medlemmarna av det
blomstrande Selma Lagerlöf-sällskapet. Jag har inte läst boken rakt
igenom – sonetterna har jag lite svårt för! – utan har först och främst
tagit till mig inledningen av de båda redaktörerna,
”Lagerlöf-professorer båda. De berättar historien bakom de drygt 60
sonetter av Selma Lagerlöf, som här ges ut för första gången i sin
helhet. Selma Lagerlöfs lidelsefulla intresse för teatern i alla dess
former märktes redan i nioårsåldern, då hon under längre besök i
Stockholm – för behandling av hennes hälta – gick och såg
föreställningar både på Dramaten och Operan och hemkommen till Mårbacka
iscensatte föreställningar på husets vind – med stor framgång skriver
hon själv! Senare skrev hon dockteaterspel, som finns utgivna i tryck,
för att skingra tristessen på Mårbacka; hon ville ut i världen! Under
studieåren i Stockholm 1881–1885 var hon en mycket flitig besökare både
på teater- och operaföreställningar, minst en gång i månaden, och
om sina intryck av vad hon upplevt skrev hon alltså ett 60-tal sonetter.
(Varför ett så krångligt versslag, kan man undra?)
Redaktörerna betonar
att dikterna är ett viktigt bidrag till den tidens teaterhistoria men
viktigare är att hon tog starka intryck av sina teaterbesök och att
detta tydligt påverkat hennes skrivande. Så här formulerar sig Lagerroth
och Stenberg: ”Selma Lagerlöfs teatersonetter ger ny belysning åt hennes
litterära produktion och dess rötter genom att de medför kunskap och
insikt om att hon kunde bli inspirerad av den multimediala scenkonsten.
Och inte bara av där förekommande motiv, teman och uppträdande gestalter
utan även av själva den teatrala framställningsformen med dess
dialogiska mångstämmighet, gestiska utspel och övriga visuella effekter,
dess dialogiska mångstämmighet och starka upplevelser…” Visst
verkar ex. Gösta Berlings saga vara mycket operaartad med gestiska
framställning, starka känslor m.m.? De båda forskarna betonar också att
sonetterna erbjuder ett unikt teaterhistoriskt material. Till det kommer
det förnämliga illustrationsmaterialet.
Lagerlöf, Selma,
Bortbytingen. Tolkad av Emelie Östergren. Kolik förlag 2014. 125 s. –
Hci Att Selma Lagerlöf var en god novellist är kanske inte så vida känt,
men så var det. I novellsamlingen Troll och människor från 1915 finns
Bortbytingen med, kanske den bäst kända av hennes noveller, i alla fall
på senare år. Västanå teater kan sägas ha ”upptäckt” novellen – för en
si så där tjugo åt sedan. Nu föreligger alltså denna historia i
serieform också. Det är en rätt ruggig historia och än värre blir den i
Emelie Östergrens tappning. Det svenska skogslandskapet får hos henne
karaktären av en tropisk skog! I ett långt efterord skriver professorn i
konsthistoria Andreas Berg om både Selma Lagerlöf och serien. Jag håller
helt med honom i hans karakterisering av serien som ”dramatiskt
stiliserad, närmast expressionistisk”. Ja, Emelie Östergrens
Bortbytingen är en besynnerlig skapelse men en stark läsupplevelse i
vilket fall som helst! Retar mig bara under läsningen på att trollungen
är så likt människobarnet, liknar föga ett troll – hur nu ett sådant ser
ut i ”verkligheten”! I nyligen utkomna Språnget ut i friheten av
Birgitta Holm har hon ett kapitel om Bortbytingen. Hon skriver
avslutningsvis att ”bondparets pojke blir fri därför att hans mamma har
försvarat trollets värde. Hon har inte kunnat behandla det främmande
barnet på annat sätt än hon skulle behandlat sitt eget. Friheten kan för
henne inte begränsas till att bara gälla vissa.”
Lagerqvist,
Camilla,
Uppdraget. N-
Wahlströms förlag, 2014. 158 s. – Hc
Nazismen dog inte med Hitler – besynnerligt nog. Böcker om vad
nazismen var och är finns det således stort behov av än idag, ja
särskilt i dag, då denna ideologi med sitt våldsbudskap tycks vara på
frammarsch igen. Mycket angläget är det alltså att återigen berätta om
vad de tyska nazisterna hade för sig under sin storhetstid och vad de
ställde till också i Sverige och i broderlandet Norge under Andra
världskriget. Detta, skulle jag tro, är syftet med denna bok, som
utspelas någonstans mellan Årjäng och alldeles vid gränsen till Norge år
1941 (?).
Författaren har fått med allt, tyska flygplan som alltid
på låg höjd flyger över gränsen varje förmiddag. permittenttrafiken,
svenskar ur den högre samhällsklasserna som samarbetar med sina
”trosfränder” i både Sverige och Norge, vederstygglig antisemitism,
förföljelse av misstänkta”tysketöser”, hemligt uppdrag på andra sidan
gränsen i ”hjemmerörelsens” tjänst”m. m., som kunde förekomma i
gränstrakterna under kriget. Man kan tycka att det blir lite mycket av
det goda, alldeles realistisk är inte berättelsen, men huvudpersonerna
är barn i trettonårsåldern och syftet med boken är ju gott. Och mycket
om en tid, som i värsta fall kan komma åter, om än i något annorlunda
dräkt, får man lära sig. För den som är uppväxt med B. Wahlströms
ungdomsböcker är det roligt att få återknyta bekantskapen, särskilt som
kvaliteten på böckerna tycks ha förbättrats något under åren, fast de
var spännande också
Larsson,
Johan, Minnen och
ärfarenheter. Utgivare: Görel Qvarnström. Vulkan cop. 2014. 139 s. – Lz
Larsson, Johan (1862–1932)
Johan Larsson, född 1862, var bonde liksom sin
far i Sunnemo socken men redan som ganska ung fick han många kommunala
uppdrag. Han blev häradsdomare, ordförande i kommunalnämnden och
kyrkvärd m.m. Det var litteraturvetaren Hadar Vessby, son till Johan
Larsson, som uppmuntrade honom att skriva ner sina minnen. Om Johan
Larsson finns redan en hel del skrivet bl.a. i Sunnemoboken. Elis
Malmeström, som var den präst som jordfäste honom har också skrivit om
honom. Johan Larssons konfirmationspräst, Olof Olsson, som 1869 drog
till Amerika tillsammans med några hundra anhängare, är han mycket
positiv till, skriver Görel Qvarnström, som svarat för utskriften av
farfaderns ”dagbok” och för utgivningen av densamma. Däremot nämner han
inte Magnus Lagerlöf, som han var kyrkvärd längst åt, tillägger hon. Det
är naturligtvis mycket värdefullt att få ta del av dessa minnen från
slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, av någon som var ett med
livet i socknen – från barndom till ålderdom. Som barn var han vallpojke
och fick försvara boskapen mot vargen och han skildrar arbetet i
jordbruken, i skogen och – särskilt utförligt – uppehåller han sig vid
det farliga arbetet med kolning. Han berättar också om vidskepelse och
trolldom. Vi får med andra ord veta mycket om liv och leverne i en
värmlandssocken för 100 år sedan och mer!
Lenz, Karl-Heinz,
Timbonäs. Karl-Heinz Lenz Verlag, 2014.
275 s. –Hf
De kaotiska förhållandena i de oljeexporterande
länderna utlöser en försörjningskris i västvärlden. Exporten av
livsmedel och olja bryter fullständigt samman. I Tyskland följer
plundring, våld och laglöshet. Också Sverige drabbas av krisen.
Kjell, bokens huvudperson, som arbetar
på en investeringsbank i Hamburg, får nog och beslutar sig för att fly
till Sverige. Som barn har han varje sommar åkt med sina föräldrar till
den bondgård som familjen äger i Timbonäs, Gräsmark. Dit tar han sig,
först med bil till Danmark, med båt över till Sverige tack vare en
hjälpsam fiskare och vidare på cykel upp till Timbonäs. Värmland är
djupa skogar, midsommarfirande med omåttliga mängder ”Schnaps” och
lössläppthet i samband med det. Karakteristiken av den tyska regeringen,
i synnerhet av den kvinnliga jordbruksministern, är inte snäll. En klok
gumma finns förstås också med. Eftersom allt krisar återgår man till
gamla metoder, plöjer med häst och tröskar med slaga. Lite
naturromantik.
Boken kan bäst beskrivas som en
bagatell. Den är skriven på tyska, trots den svenska titeln, och kräver
goda tyska kunskaper om man ska ha någon behållning av den.
Gudrun Kälvemark Sundqvist
Lerin, Lars. Egna hem.
CKM 2014.
Den
produktive konstnären och författaren Lars Lerin är aktuell med den nya
boken "Naturlära", som innehåller både texter och bilder. Tidigare i år
kom "Egna hem", som består av bilder där hus och gårdar finns avbildade.
Egna
hem är en bok helt utan
text som innehåller återgivningar av
ett 70-tal koppargrafiska blad bearbetade med akvarell och blyerts.
Bilderna är från perioden 2004-2007 och samtliga har
hus och gårdar som motiv. En
fantastiskt fin bok för den som vill sitta och bara njuta av Lerins
bilder.
Lerin, Lars,
Naturlära. Sthlm: Bonniers, 2014. 400 s, –
Ibz Lerin, Lars
I boken samsas
(som i många av Lars Lerins tidigare böcker) texter, foton och målningar
på boksidorna. Foton och målningar är av både äldre och nyare datum,
medan de flesta av texterna är från de senaste tre, fyra åren. Det är en
oerhört vackert formgiven bok på drygt 400 sidor, tryckt på tjockt
papper i folioformat.
Lars Lerin skildrar i "Naturlära" ett år i den värmländska naturen, från
vinter till vinter. Via texterna får man ta del av Lerins intryck av och
tankar om naturen, men också hans reflektioner kring den konstnärliga
processen att skildra denna natur. Och genom de målningar som återges i
boken får man direkt se resultat av detta konstnärliga arbete, antingen
som färdiga akvareller eller skisser.
Mycket av det Lerin iakttar i naturen är små och knappt märkbara
händelser. En vit vessla som springer över snön, isen som svartnar och
ljusnar allteftersom molnskuggorna drar fram. Det språk han använder är
ibland enkelt beskrivande, ibland drastiskt humoristiskt, ibland
impressionistiskt målande och ibland djärvt poetiskt med överraskande
metaforer som till exempel att en hund ”skäller hål i luften”.
Lars Lerin är en fantastisk naturskildrare, både vad gäller texter och
målningar. Hans plats i naturen känns lika självklar för mig som läsare
av hans bok, som den verkar vara livsnödvändig för honom själv. "Att
dagligen återupptäcka naturen är nödvändigt”, skriver han på ett ställe.
"Genom kärleken till naturen återvann jag livet”, står det på ett annat.
Precis som naturen ger honom liv och mening, gör också konsten det. När
Lerin skriver om det egna målandet, beskriver han på flera ställen att
”måleriet ger mitt liv en mening”. Och när han skildrar den
arbetsprocess det innebär att måla, gör han det med uttryck som ”följa
intuitionen", "undgå slentrian”, ”flöde", "lust", "nyfikenhet",
”närvaro”.
Bland de många och fantastiskt fint återgivna akvarellerna i boken finns
hus, kalhyggen och björkar, alltså Lerin-motiv vi är vana att se. Men
här finns så oändligt mycket mer. Här finns målningar från olika
årstider och olika tider på dygnet. Här finns ljus och mörker, gryning
och skymning, litet och stort, is och snö, himmel och hav, stenar och
klippor, djur och växter, insekter och fåglar. Och mycket, mycket mer.
Förutom Lerins egna texter, innehåller "Naturlära" också många citat ur
andra böcker och skrifter. Det kan till exempel vara naturbetraktelser
av författare som Werner Aspenström och Harry Martinsson, men även
texter där andra konstnärer beskriver sitt förhållande till naturen och
skildringen av den. Hans Wigert och Sven X-et Erixson och är två av de
konstnärer Lerin hänvisar till.
I
boken finns också ett okommenterat citat från Goethe: ”Natur! Vi är
omgivna och omfamnade av den - oförmögna att stiga ut ur den och
oförmögna att tränga djupare in i den”. Jag tänker omedelbart att detta
är ju precis vad Lars Lerin gör genom sina målningar. Han tränger
djupare in i naturen.
Mikael Johansson
Liljemark, David, Boltzius. D. 2, Kompletteringar till
boken.
Sthlm: Ordfront Galago cop. 2014. S. 365–447 s. – Hci
David Liljemark, född 1973 i Skåre,
är författare till ett tiotal seriealbum, till en film,
Jakten på Bernard, och lite till. Kanske är han
mest känd för seriealbumet om helbrägdagöraren F. A.
Boltzius från Skåre, som var Davids farmors farbror, ett
album, som till skillnad från de flesta seriealbum
avslutades med över 100 sidor kommentarer. (Unikt i
världslitterturen?) För boken erhöll David bl.a. Region
Värmlands litteraturstipendium 2009. I förordet till
detta häfte med kompletteringar till källförteckningen,
framhåller han att undan för undan nya faktafynd kommit
till hans kännedom. Databasen Digitaliserade svenska
dagstidningar har gett honom 119 träffar. Motsvarande
databaser i grannländerna har dessutom givit en hel del.
Jag måste bekänna att
jag inte har läst häftet rakt igenom utan bara gjort
nedslag lite här och där – men det har gett en hel del
ändå.
Liljemark skriver berömmande om
Ingela Ströms film om Boltzius från 2010 (som bl.a.
Föreningen donerat pengar till). Dock är han missnöjd
med att den inte ger en rättvisande bild av mannen
ifråga, eftersom hon inte vågar säga rent ut att hans
helbrägdarörelse var ren humbug – som Liljemark anser –
på goda grunder verkar det som! Dåtidens tidningar var i
allmänhet mycket kritiskt inställda mot FAB. Att så
många av hans patienter lämnade kvar sina kryckor hos
honom får inte uppfattas som bevis på hans läkekonst.
Tidningen Kalmar 1887 berättar att en besökare uppmanats
att lämna sina kryckor till FAB. Hemkommen måste han
dock skaffa sig nya! I Öresunds-Posten 1885 kunde man
läsa om ”en sorlig syn tedde sig här om dagen vid
Jemtlands norra järnvägsstationer. Ur en tredje
klassvagn kom krypande på händer och fötter en
krympling, som i brist på kryckor var oförmögen att både
gå och stå. Mannen hade varit nere på besök hos Boltzius.
Der hade han befallts …lemna kryckorna qvar hos
undergöraren.”
Vidare har Liljemark
observerat att på Skårekyrkans hemsida anges om FAB att
”under hände så att lama, blinda och döva blev helade.”
En kraftfull kritiker
av FAB var Emil Thorelius, författare till en bok i
ämnet,
Boltzianismen, skandinavisk kulturbild, 1888. Om
honom har Liljemark också mer att berätta. Han har även
snokat reda på¨att Harriet Löwenhjelm hade kontakt med
undergöraren. (I Elisabeth Stenborgs doktorsavhandlling
om Harriet L.).Hon är ingen beundrare av honom men
skriver i ett brev att ”Boltzius är en redlig Guds
Tjänare tror jag fullt och fast.”
Ovannämnde Thorelius
var tydligen skolkamrat till Gustaf Fröding och
uppvaktade honom med ett brev på 50-årsdagen, där han
skriver att han ”är himla arg för att inte August
(alltså Fröding) fick Nobelpriset långt före Selma.”
Fröding tyckte i sin tur att Verner von Heidenstam borde
ha fått Nobelpriset före Selma” tillägger Liljemark med
stöd av en notis i Aftonbladet 12/8 1910, vilket var
tråkigt att höra menar undertecknad.
Om Emil Thhorelius kan
författaren vidare berätta att han finns med som
romaninslag inte bara i Lars Anderssons Bikungskupan
utan också i Albertt Janssons Rallarrosor. Lars
Andersson återkommer f.ö. till Thorelius i sin senaste
roman De levandes land.
Sensationell är
uppgiften att Selma Lagerlöf 1913 tydligen funderade på
att skriva om Boltzius, eller snarare, en
helbrägdagörare, eftersom han var ”en för rå typ”.
Lyckligtvis la hon det uppslaget på hyllan. Av hennes
planer blev istället året efter, Kejsarn av
Portugallien. Vi är många som är glada över det!
Källförteckningen är förstås
omfattande. Allra sist i boken hittar vi ett trettiotal
recensionscitat om Boltzius-boken, 2009. Det är nog
mycket sällsynt att en värmlandsförfattare uppmärksammas
så till den milda grad. Kanske kan det bero på att
Liljemark redan var välbekant för sina seriealbum? Så
här skriver exempelvis Lars Landström i Örnsköldsviks
Allehanda: ”Själva serien i den här boken är drastisk
och dråplig… den historiska forskningen – som upptar två
tredjedelar av boken – är hejdlöst knappologisk, nästan
maniskt noggrann.”
Avslutningsvis får
undertecknad återigen tipsa Karlstads Universitet om att
David Liljemark bör förlänas doktorstiteln (teol. dr.?)
honoris causa för sina serier men framför allt för
hans forskning om F.A. Boltzius, Sveriges genom tiderna
mest kände helbrägdagörare och dessutom värmlänning.
Liljemark,
David, Tillbaka på
Ilandaskolan. Dayw Books, 2014. 29 s. – Hc
Denna lilla skrift innehåller det största antalet
tillmälen jag någon sin skådat mellan två bokpärmar! Att läsa den har
varit ett rent lidande, men samtidigt måste man lite beundra mobbarnas
uppfinningsrikedom vad det gäller bokstavligen dödliga tillmälen och
hotelser. Att förövarna talar värmlandsmål gör dem alls inte mysigare!
David Liljemark, framstående
serietecknare, filmare m.m.,uppväxt i Skåre, skriver i boken att han
själv gick högstadiet på Ilandaskolan 1986–1989 – men kunde verkligen
samtalstonen mellan skolungdomarna ha varit så till den milda grad rå?
Här har nog författaren begagnat sig
av författarens rätt till poetica licentia. Han försäkrar att han själv
inte var utsatt för mobbning, men blivit retad. På bokomslaget kan man
läsa att han gjort en film med samma namn och han kallar den - inte utan
skäl förvisso – för en skarp och mångtydig uppgörelse med mobbningens
inferno:” Boken innehåller hela den skoningslösa monologen från filmen.”
Mobbarna talar som sagt på mål men språket lägger föga hinder för
läsandet – faktiskt!
Lindberg Jung, Gunnel, Glädjen är
koloniträdgårdars största nytta. [Kd]: Gretchen förlag, 2014. 53 s. – Qe
En betagande bok om en betagande miljö –
koloniträdgården med sina dockhus och blomstrande trädgårdar. Gunnel
Lindberg Jung har haft en lätt uppgift i denna överdådigt färggranna bok
om Kroppkärrs koloniträdgård, om Karlstads koloniträdgårdsförening och
om koloniträdgårdens historia från starten på 1860-talet i Tyskland. Att
odla sin trädgård är att odla kropp och själ också! Vackrast av många
vackra foton är det på björkarna som” vaktar” Kroppkärrs koloniträdgård
från oktober till januari – och resten av året också förstås! Detta är –
förmodligen – det första som skrivits om Karlstads koloniträdgårdar.
Desto roligare att det blivit en så vacker bok. (Motsatsen hade ändå
inte varit möjlig?). Det är författaren själv som svarar också för bild
och form.
Lindquist,
Maria, Kvällsvecken i
Övre Ullerud. Krhmn: Norlén & Slotner, 2014. 99 s. – Hc
En charmfull, lite kantig berättelse av en debutant i genren.
Författaren känner sitt Ullerud inpå knuten i denna berättelse om
hälsokällan i Hellekil, pigor och en streber och socialist i slutet av
1800-talet Och så förstås Kvällsvecken, en kufisk, mycket skygg figur
man inte blir alldeles klok på. Förlaget introducerar boken som en
faktionsberättelse, ”en blandning av sanning och myt förlagd till ett
bestämt geografiskt område”. Och visst är det utförlig beskrivning vi
får oss till dels av Övre Ullerud och särskilt Hellekil. Den realistiska
miljöbeskrivningen är bokens styrka – till glädje främst förstås för de
som i Övre Ulllerud bor!
Lund Kopparklint, Marléne,
Maskrosflickan. Krhmn: Norlén & Slottner, 2014. 230 s. Hc
Detta är andra delen i en planerad trilogi om Marléne Lund
Kopparklint, numer kommunalråd i Karlstad, fast uppväxt i de eländigaste
förhållanden. Föräldrarna var periodare och i berusat skick råkade de
alltid i slagsmål. Modern framstår som en veritabel skräckgestalt.
Skildringen tar sin början, när författaren är cirka 14, 15 år. Då är
hon redan hemfallen åt ett svårt drogmissbruk och hon umgås med personer
hemfallna åt samma last och brottslig verksamhet därtill. Läsaren får
många inblickar i Karlstads undre värld, som påminner starkt om Hades.
Vad som räddar Marléne från att gå under definitivt är kärleken till en
just grabb och att hon blir mor, helt kortfattat formulerat. Handlingen
i boken utspelas helt och hållet i Karlstad och kända gatu- och
stadsdelsnamn figurerar i miljöbeskrivningen. Berättelsen är litterärt
något träaktig men vissa partier är klart självbiografiska och de livar
upp framställningen betydligt. Lite synd faktiskt att författaren valt
att förklä sin berättelse i romanform – fast förståligt förstås! Men
även om detta inte är något litterärt mästerverk så är det ändå en
gripande skildring av en ofattbart svår uppväxttid. Märkligt att hon med
sådana dåliga odds kunde bli kommunalråd i sin hemstad, ja
häpnadsväckande! Hur det gick till får vi kanske veta i den tredje,
återstående delen av detta memoarverk?
Löf,
Bengt Olof, Filipstad från 1960-talet till 2014.
Filipstad: [förf:s förlag?] 2014. 99 s. – Ncagz Filipstad
I min recension av Löfs bok om Oxhälja, skrev jag att han gott kunde
ha haft med flera bilder i svartvitt. Som ett svar på denna min bön
finns nu denna bilderbok med enbart foton svartvitt! Märkligt att se hur
även ganska slätstrukna – i varje fall inte av särskilt stort intresse
för en utomstående – foton i svartvitt blir ett slags konstverk,
särskilt de som är tagna vintertid och det är rätt många av fotona i
föreliggande verk. Det svartvitas magi är något oförklarlig men klart
påfallande! Men vad vore Filipstad utan Beijboms Nils Ferlinstaty?
Författaren/fotografen tycker säkert att jag är lite småsint men
konstigt är att han utser Hötorget till ”det ståtligaste torget i
Sverige”, men inte visar något foto av det i boken. Likaledes är jag
lite fundersam över att han kallar gamla stadshotellet för den
pampigaste byggnad som funnits i Filipstad. Det var väl inte ståtligare
än kyrkan i Filipstad – fast kyrkor tävlar kanske i en annan genre?
Bengt Åkerblom
Löfgren,
Lars, Ljus över
stränder och näs 1 – 3. Sthlm: Akleja förlag, 2014. [697 s.] – Hc
”En färgstark och underhållande familjekrönika i
tre delar med dramatisk och thrillerartad upplösning” heter det om
bokverket – i tre delar! – i ”baksidestexten”, vilket är en beskrivning
av boken så väl som någon. Berättelsen tar sin början på Värmlandsnäs,
som författaren menar är en ganska så bortglömd del av Värmland, och
tiden verkar vara 1700-talet, men ganska så snart förflyttas vi till
nutiden. Miljöerna i boken är många men för en karlstadsbo känns det
särskilt glädjande att Karlstad intar en viktig plats i krönikan –
liksom Värmlandsnäs, där den ståtliga men förfallna släktherrgården är
belägen. Boken bjuder som sagt på mycken dramatik alltifrån de drömlika
öppningsscenerna till de sista sidornas ragnarök. I centrum för
berättelsen står en familj med idel osedvanligt framgångsrika och
begåvade människor. Musiken ligger dem särskilt nära hjärtat – inte
minst den unge Sander, som kan Max Bruchs violinkonsert utantill. Han är
f.ö. den ende i romanen som läsaren kan känna riktig sympati för. Desto
tråkigare känns hans öde, som kanske inte ska avslöjas här. Med boken
vill Lars Löfgren skildra ett förändrat Värmland, som ett offer för vår
tids globalisering. ”Det är ett uppbrott också för mig” menar han, ”från
en romantisk uppfattning av ett landskap, som jag alltid längtar
tillbaka till men som nu är helt annorlunda.” Boken bjuder på många
överraskningar och det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna,
men den har ändå sitt underhållningsvärde. Boken innehåller mycken
dialog och det är teatermannen Lars Löfgren bra på. Boken är trots sitt
omfång lättläst, fast korrekturfelen är många. Men det är åtgärdat i ett
nytryck har det sagts mig. En stormvarning för globaliseringen, som nog
inte till alla lycka bär. Så kan man tolka berättelsen – fast med
onödigt tillkrånglad handling.
Magnusson,
Jan-Olof, Bilägaren som gick vilse. Nordhaget förlag 2014. 82
s. – Hc
Äventyr i motorbranschen heter en festlig novell av Göran
Tunström – fritt efter Dylan Thomas kanske? En lämplig benämning på
denna samling berättelse om författarens 14 första bilar vore ”Idel
äventyr i skrotbilsbranschen”, för nästan alla hans ungdoms bilar är i
skrotfärdigt skick. Att en bil kan ha så många fel och ändå rulla måste
förvåna många. Hur som helst är författarens äventyr en mycket rolig
läsning och ett är säkert, billiga bilar är inget latmansgöra!
Visserligen kan man stundom förfasa sig över författarens vårdslösa
körning, men det är ju fråga om ungdomssynder och allt torde vara
preskriberat numer. Nnrdhaget förlag i Gunnarskog står som utgivare av
denna högst underhållande läsning, som är Jan-Olof Magnussons fjärde
bok.
Bengt Åkerblom
Martelius, Kaj,
Skämtartiklar. En samling kåserier. Visby: Nomen förlag, 2014. 170 s. –
Hc
Kaj Martelius har tidigare utkommit med två kåserisamlingar och en
roman. Jag är barnsligt förtjust i hans kåserier eller som hans själv
skriver, ”en brokig samling kåserier, som kanske hellre borde kallas
humoresker. Ett kännetecken är i vilket fall godmodigheten och den
obesvärade frånvaron av gravallvar och sanningslidelse."
Jag är uppväxt på 50-talet, då
julklappspaketen oftast innehöll en samling kåserier, av Bang eller
Cello eller någon annan skrivande skämtare, förutom årets Olle Hedberg
och årets deckare av Stieg Trenter. Det skulle kanske förklara min
förtjusning över dessa alltid så välskrivna berättelser med humoristisk
knorr.
Författaren är uppväxt i Gävle,
vilket framgår på flera sätt, men Värmland får också vara med på ett och
annat hörn. Han är född 1926 (faktiskt!), gått på Konstfack och har bl.
a. arbetat som journalist. Numer är han boende i Karlstad. Unna dig en
samling av Martelius kåserier – du blir på gott humör av dem, om du nu
inte är uppväxt i en tid då skrik och skrän uppskattas mest.
Melberg, Enel. Det borde varit
stjärnor. Heidruns 2014
Kl. 8:45 onsdagen den 8 februari 1911 avled Gustaf Fröding i Villa
Gröndal på Djurgården i Stockholm. Mängder av honoratiores och ett antal
journalister samlades vid likbädden. ”Maggan” Hellberg, legendarisk
chefredaktör på Karlstads-Tidningen, berättade senare att tre småtöser
plötsligt hade gläntat på dörren till poetens sjukläger och, med
tårdränkta kinder, lagt två rosor och ett kort på båren. ”Det borde
varit stjärnor att smycka ditt änne” stod det med spretig handstil på
kortet. Det borde varit stjärnor (Heidruns) är också titeln på den roman
som Enel Melberg sände ut tidigare i år. På 276 sidor och i fem separata
avsnitt presenterar hon lika många kvinnor, samtliga intimt
Frödings-anknutna och alla med fängslande och, åtminstone delvis,
tragiska livsöden. Först ut är Emilia Fröding, dotter till
vetenskapsgeniet och Karlstadsbispen C. A. Agardh och skaldens egen mor.
Därnäst på tur står Matilda Fröding, Gustafs ett år äldre syster och den
mest praktiska i familjen, ja i ärlighetens namn den enda frödingen med
sådan begåvning. I nästa kapitel, det tredje, har Melberg tillfälligt
vänt ryggen åt F-släkten och låtit energiknippet, mångsysslerskan,
svetsloppan och legitimerade yrhättan Ida Bäckmann (1867-1950) ta plats
på stora vridscenen. Skaldesystern framför andra och mor Emilias
förstfödda, Cecilia Fröding, har placerats i fjärde rummet, medan det
femte och sista reserverats för Signe Trotzig, den självuppoffrande
kvinna som var Gustafs sjuksköterska och alltiallo under hans oftast
glädjelösa levnads slutfas (1906-11). Tjugofyra timmar per dygn var det
tidsminimum Signe T brukade avsätta för sin oregerlige patient. Det är
inte främst biografiska skisser som Enel M försett oss med. Inträngande
personlighetsstudier och dristiga karaktärsteckningar handlar det
snarast om. Sans, glans, balans, djupsinne och tvättäkta engagemang
utmärker framställningen, kanske med undantag för avdelning nr fem, den
om Kristinehamnsbördiga fröken Trotzig, som vetter mot det smått
nödtvungna och en smula pliktskyldiga. Melberg utgår från att vi alla är
uppdaterade och rustade med nödvändiga baskunskaper. Som författare
ställer hon krav på läsekretsen (vilket bör räknas henne tillgodo).
Hunnen till sid. 42 lade hennes bok ifrån mig, när jag underrättades om
att ”det Branzellska elementet” i Fröding-släkten måste betecknas som
osunt, t o m ”farligt”. Plågsamt medveten om att jag hade om möjligt
ännu sämre kläm på den rastlöse verskonstnärens stamtavla än på min egen
– och alltså inget kände till om vare sig någon Branzell eller något
element – lånade jag skyndsamt in Rolf Alsings studie Fröding och
kvinnorna (Hjalmarsson & Högberg 2011) och knäckte därefter med RA:s
hjälp alla relevanta släktkoder. Därmed var svårigheterna ur världen och
Melbergs text omedelbart tillgänglig. Ida Bäckmann torde vara den mest
omstridda i Enel M:s färgsprakande kvinnokvintett. Hon föddes i Åmål,
blev student vid en flickskola i Stockholm, arbetade i många år som
lärare och rektor, for vida kring på vår snurrande planet – bl. a i
Sydafrika, Ryssland, Argentina, Brasilien och i Paraguay – skrev
åtskilliga böcker och ägde en unik förmåga att ständigt ta plats i (världs)händelsernas
mittfåra. Av en slump lärde hon känna Gustaf Fröding under en
sommarsejour i Norge 1895. ”Lilla Ida” kom sedan att besöka Den store
skalden var och varannan dag 1903-04 under dennes sjukhusvistelse i
Uppsala och slutligen några gånger på hösten -06. Det var hela saken;
ett lika definitivt som oeftergivligt besöksförbud blev i fortsättningen
hennes lott. Initiativet kom inte från Fröding själv men väl från
poetens förmyndare och läkare – och från skaldesystern Cecilia. Gustaf
Fröding skildrad av Ida Bäckmann hette den frispråkiga biografi som Ida
B utgav på eget förlag 1913, två och ett halvt år efter diktarens
hädangång. Det blev praktskandal, och den arma författarinnan rullades i
fjädrar och tjära överallt i rikets anständiga press. I dag är ”Lilla
Idas” anseende i varje fall delvis återupprättat, och hon är inte längre
var mans niding. När jag tar detta faktum till protokollet (en solvarm
fredag i slutet av september) har Sigrid Combüchen just kommit ut med
Den umbärliga (Norstedts), ett arbete som källkritiskt belyser Ida B:s
liv och leverne. Hon var ingen ”kardborre, intrigant” eller ”glosögd
gnom”, som en upprörd Cecilia tillåts haspla ur sig i Enel M:s fjärde
kapitel. Jo, möjligen glosögd – och rustad med alltför höga tankar om
sin egen betydelse och sin egen lyskraft. Vilket väl trots allt får ses
som ett allmänmänskligt drag. Något funderar jag på den ordningsföljd
som Melberg tilldelat personagerna i sitt stjärnverk. Författare i gemen
skulle nog ha positionerat Frödingklanen som etta, tvåa och trea och
därutöver låtit M och C byta plats – Emilia, Cecilia och Matilda – och
först därefter gett ordet till Ida B och sköterskan Signe. Nu har ”Lilla
Ida” sprängt sig in mellan systrarna och skilt dem från varandra. I det
tilltaget ryms kanske en symbolik. Både Matilda och, framför allt,
Cecilia kom efterhand att tycka intensivt illa om Ida. Det gjorde även
Signe Trotzig. Ytterst handlade allt om att stå Gustaf så nära som
möjligt. Ironiskt nog är det höljt i dunkel vad skalden själv ansåg om
besöksförbudet. Rent språkligt når Enel Melberg långt i sina bästa
stunder, och stunder av det slaget har dessutom hög frekvens i hennes
berättelse. Så här låter det, när Cecilia reflekterar över de litterära
influenser hon gett – eller anser sig ha gett – den fem år yngre
brodern: ”… Det var hon som dukade till gästabudet, det var hon som tog
in honom i Ali Babas grotta och sedan öppnade alla skattkistor inför
honom: lät pärlorna strömma mellan fingrarna, daktylerna rinna,
anapesterna trilla, guldet kasta sina reflexer mot grottväggen, jamberna
glimma, silvret glittra i väldiga drivor på golvet, trokéerna svepa,
smaragder och ametister och safirer gnistra mot taket och diamanter hiva
tusentals reflexer i eldskenet, medan rimmen sprakade, konsonanterna
väste och fräste och vokalerna klingade och sjöng.” (Sid. 231f). ”Det
borde varit stjärnor” återfinns i Stänk och flikar (1896) och är ett av
Frödings mest kända poem. Sannolika skäl talar för att upphovsmannen
hade en viss Olivia ”Vivi” Petersson i åtanke, när dikten mejslades
fram. Av de bägge kvinnor skalden friade till i sitt liv var
frimurarlogeservitrisen ”Vivi” den ena. Det blev dessvärre avslag på
grått papper. Så småningom lämnade den åtrådda Värmland, öppnade
damfrisering norröver och förenade sitt öde med en perukmakare. Bara 36
år gammal dränkte hon sig utanför Nynäshamn (1907). Men den historien är
inte Melbergs. Hennes ger i stället löften om en fortsättning.
Mats Parner
Mendel-Hartvig, Åsa & Ane Gustavsson. Vakna min
kastanj. Natur & kultur, 2014
Åsa Mendel-Hartvig och Ane
Gustavsson har samarbetat förut i böckerna om lille Otis, ett lyckat
samarbete där text och bild fint kompletterat varandra. Denna gång gör
de det i stort format och resultatet har blivit ljuvligt. Mitt i staden,
inne på en gård står en urgammal kastanj. Det är en liten sexårig
flickas älsklingsträd och nu är det vår och flickan väntar ivrigt på att
kastanjen ska vakna. Ömsint kollar hon varje dag om det inte kommer
något tecken på liv i det gamla trädet. Sommaren kommer och trädet har
ännu inte vaknat. Det är dött, påstår husägaren. Det måste huggas ner så
det inte faller och skadar någon. För att hindra detta klättar den lilla
upp i trädet och lägger sig i en grenklyka. I en drömsekvens får flickan
tröst. Träden kommer aldrig att dö även om det huggs ner. Det kommer att
leva vidare i sina små kastanjebarn som slår rot och blir till nya träd.
Mendel-Hartvigs text berättas i jagform. Den är enkel och poetisk och
Ane Gustavsson kompletterar texten med mjuka och lena bilder i akvarell.
På ett uppslag låter hon årstiderna och trädets historia spegla sig i
husens fönster och hon utökar berättelsen med små roliga detaljer. En
tomte skymtar i förrådet. Det är nog han som hjälper den lilla att resa
den långa stegen mot den kastanjebruna stammen. En katt jagar skatorna i
trädets kala grenar, en månbalong vaknar till liv i den stjärnklara
natten. Gustavsson målar med milda, varma färger som exakt fångar
textens stillsamma ton. Någon gång uppfattar jag att perspektivet i ett
par uppslag är lite skevt men det är en liten randanmärkning om en för
övrigt helgjuten bok.
Helena Vermcrantz
Nilsson, Matts,
Alma på Mårbacka. Votum & Gullers Förlag, Karlstad 2014. 207 s.
När jag slår ihop boken tänker jag:
Så roligt att läsa! Om Alma, om Ellen Lundgren, om alla de som arbetat i
köket på Mårbacka och alla de andra som levt och verkat på gården.
Selma Lagerlöf figurerar mest i
bakgrunden – talar gör hon oftast genom Ellen Lundgren, den barska
husföreståndarinnan.
Det är Alma Göranssons liv på Mårbacka som sonen
Matts Nilsson redogör för. Som ung flicka i 20-årsåldern får hon
anställning i köket på Mårbacka. Det blir en tid som kommer att prägla
henne för livet. När jag läser boken så undrar jag hur mycket har Alma
berättat för Matts och hur mycket har han hört från andra källor. Jag
vill tro att det är Alma som berättat om det märkliga hon fått vara med
om under några år i sin ungdom. Med den världsberömda författarinnan som
arbetsgivare och alla de skaror av turister som kom för att bara beskåda
geniet och alla de berömdheter som kom för att besöka Selma på Mårbacka
och som Alma hade förmånen att blygt komma i kontakt med genom
uppassningen.
Det är en intressant vinkel på
författargeniet. Grodperspektivet är spännande och utvidgar kunskapen om
Selma Lagerlöf. Att Selma var en god arbetsgivare hade jag redan fått
klart för mig men förstärktes genom läsningen av Matts Nilssons bok.
Omtänksamhetenom de anställda är genuin.
Livet på en gård på landet kan väl
vara rätt likartad var man än befinner sig men inte här – här blandas
det vanliga med det ytterst ovanliga.
Men framförallt är boken om Alma på
Mårbacka
verkligen en bok om Alma och ingen annan. Och det är det som gör boken
intressant och rolig att läsa.
Matts Nilsson skriver flyhänt och
berättar med stor inlevelse händelser och skrönor om det dagliga livet
på Mårbacka. Texten flyter lätt och levande och man dras med i
händelseförloppet. Och det är lätt att ta till sig Alma som även Selma
gjorde genom hennes sätt att vara och uppföra sig. Rättrådig, ärlig,
plikttrogen och söt att se på. Snabb i uppfattningen. Dessa begåvade
kvinnor, tänker jag, där både klass och pengar satte stopp för vidare
utbildning. Istället har sonen rest ett äreminne över sin mor. Och
det till glädje för oss som får läsa om Alma och hennes tid på Mårbacka.
Matts Nilsson lämnar henne i boken när hon bildat familj och hittat sin
plats i livet. Dock finns i slutet av berättelsen, som sig bör, en mängd
recept på kakor som bakades i köket på Mårbacka och jag tänker sätta
igång med baket direkt!
Det är intressant och spännande att
underifrånperspektivet på Mårbacka börjat skapa intresse. Det är hög tid
men kanske inte försent.
Mårbacka har alldeles nyligen begåvats med en
nyrestaurerad arbetarbostad och nu boken om Alma, något som ger ny
spännande kunskap om dikargeniets liv när hon köpt tillbaka Mårbacka.
Boken är försedd med ett rikt bildmaterial som ger
ytterligare stuns åt texten.
Lena Carlsson
Det kan tilläggas att Alma på
Mårbacka var Karlstads stadsbiblioteks 6:e mest utlånade vuxenbok
2014 (Hemsidesredaktören).
Nilsson, Olle,
Bilder från förr. 30 bildberättelser från Värmlandsarkiv. [Karlstad]:
Make my day. 2 tim., 15 min. – DVD – Ncagz Karlstad
En förnämlig historielektion om Värmland, särskilt Karlstad, och världen
från Sveaborgs fall till idag, ungefär. Det handlar inte bara om gamla
hus (vilket inte i och för sig är ”bara”), utan också om intressanta
människoöden med anknytning mer eller mindre till Karlstad. Låt mig
citera Björn Stefansson i VF: ”Olle Nilssons välgjorda
kommentatorstexter ger det svartvita bildmaterialet sådan nerv och
dramatik… Som historielektion och kuriosaskatt är detta både lärorikt
och underhållande.” Det är bara att hålla med om det! Lite kritik vill
jag ändå komma med, bakgrundsmusiken, som förekommer ibland, är av
skönaste slag men ofta ganska onödig, någon gång också i starkaste
laget. Men det är en petitess!
Nordin, Svante,
Sven Stolpe – blåsten av ett temperament. Sthlm:
Atlantis,
2014. 326 s. – Gcz Stolpe, Sven
Detta är den första heltäckande biografin om Sven Stolpe kan man läsa
på
baksidan av denna bok, författad av Sante Nordin, professor i idé- och
lärdomshistoria vid Lunds universitet.
Han skriver om sin bok att det är en
”intellektuell biografi”, alltså är tonvikten lagd på Stolpes insatser som skribent, diktare
och debattör. Men naturligtvis får vi veta mycket också om personen Sven Stolpe,
som ju är mycket intressant i sig.
Sven Stolpe tog studenten 1923 på Södra Latin i
Stockholm. Han blev
tidigt en flitig kulturskribent och så småningom redaktör för en
nystartad,
bonnierägd tidskrift, Fronten. I början av 30-talet insjuknade han i
TBC och kom
att vistas på ett sanatorium i Schweiz i nästan ett år. Han blev
aldrig helt friskt
utan fick hela livet igenom dras med en kronisk feber. Ett resultat
av denna
vistelse blev romanen I dödens väntrum, som blev hans skönlitterära
genombrott. Den trycktes i nya upplagor och översattes till flera
språk. Annars
var Stolpe inte så framgångsrik på den skönlitterära banan. En roman
av honom utspelas i Värmland, Midsommarnatten (1945) men den hör inte till
hans
bättre. Under 30-talet kan man säga att han stod i den svenska
kulturdebattens mitt men redan i mitten av samma decennium så uppslukades han allt
mer av Oxfordrörelsen, som kom att betyda mycket inom den protestantiska
världen, men var ursprungligen en amerikansk företeelse.
I Värmland blev
biskop Arvid Runestam en av anhängarna men under Andra världskriget kom både han
och Stolpe att bli besvikna på rörelsen. Det var ju denna rörelse, som
skulle förhindra det stora kriget!
Stolpe, som länge haft franska katolska
författare som sin specialitet, konverterade 1947 till den katolska kyrkan.
I mitten av 40-talet flyttade Stolpe med fru och barn till Värmland
och så
småningom kunde han residera på en ståtlig herrgård, Valåsen, som han
hyrde
av Domänverket. Han hade fått en fast anställning på Expressens
kulturredaktion men kunde bo kvar i Värmland.
1959 lade han fram en doktorsavhandling om drottning Kristina. Disputationen i Uppsala blev
”ett celebert arrangemang” som Svante Nordin skriver. Han fick ett gott
betyg på avhandlingen men inte docenturkompetens, vilket var en stor
besvikelse för honom.
Under 60-talet tjänstgjorde han som lektor i på gymnasiet i Mjölby för
att efter pensioneringen flytta tillbaka till Värmland, till
Filipstad. Som
pensionär kom han att mer än någonsin stå i rampljuset för den
offentliga
debatten. Han blev helt enkelt en folkkär kändis, skriver hans
biograf. 1966
utkom han med Mitt Värmland, en kärleksförklaring till landskapet och
– inte
minst – värmlänningarna! Och Selma Lagerlöf var den författare han
satte
högst och hans sista bok handlade om henne.
Under 70-talet gjorde han stor succé med Låt mig berättta, som fick
fyra
efterföljare. Därmed hade han, skriver Svante Nordin, hittat en
kongenial
litterär form som han förnyade. Stolpe var alltid en lysande
berättare. Stolpe
var också alltid en kontroversiell, person. Han hade lätta att få
vänner men
hade ännu lättare för att få fiender. Han älskade striden, får man
tro. Han var
en överdrifternas man och exempelvis undertecknad retade sig ofta på
hans
väldigt tillspetsade uttalanden. Men onekligen var han en frisk fläkt
i den
svenska kulturdebatten, i hela sitt långa liv både älskad och hatad.
Författaren är professor i idéhistoria vid Lunds universitet och det
märks att det är en vetenskapsman som hållit i pennan. Boken ger ett mycket
förtroendegivande intryck. Stolpes betydelse för det svenska
kulturlivet, en
betydelse på både ont och gott, blir väl belyst. En redig och
lättläst biografi, fast ett och annat är kanske av mindre intresse för lekmannen.
Nordmarken. Årjäng Förr.
Trejje boka. [Tankesmedjan Årjäng Förr] 2014. – 248 s. Nordmarken har
under senare år, till stor glädje för nordmarkingar på hemmaplan och i
förskingringen, fått se ett flertal högklassiga alster berätta bygdens
historia, förutom Årjäng Förr :s två böcker bör nämnas ”Karlanda socken”
och ”En hôger Sellere ”. Nu har Tankesmedjan Årjäng Förr än en gång
skapat en till det yttre (och inre) mycket tilltalande produkt. När man
väl öppnat detta deras tredje opus slås man av hur väl papper, layout
och design valts för att ge ett alltigenom gediget intryck. Det är en
bok, som man gärna låter ligga framme, för att bläddra i, eller för att
slå sig ner och läsa något kapitel i, men risken är då stor att man blir
sittande lång tid, för det är en fängslande bok med hissnande
virvlingar. Man får på de nära 250 sidorna uppleva omväxlande läsning
allt från ”Vråa i Sellereskogen” till avslutet i samma trakt med hyss
och spratt i ”Åsebyälva” Huvudvikten är lagd på centralorten Årjäng men
det finns också åtskilliga inslag och kopplingar till bygderna runt
centralorten, vilket höjer bokens värde och gör titeln rättvisa Det är
en fröjd att ta del av dessa faktatexter, bilder och kåserande
berättelser. Man slås omväxlande av igenkännandets glädje och
överraskande samband. Tack vare den kreativa grupp, som skapat och
skapar dessa förmedlande länkar mellan då och nu har vi fått en modern
lokalhistoria, som med känsla speglar såväl människor, miljöer som
företeelser. Om Lill-Ingmars, Nordmarksbygden och Helge Kjellins
bröllopsresa kan man läsa men också om hur, Eva Paulsson,
stockholmstjejen på 1960-talet drabbades av det ”Lilla samhället”. Här
ger hon bland annat en tidsbild från sin första tid i Årjäng, i samband
med TV- inspelningen av teveserien med samma namn. Till tankesmedjan har
också knutits Staffan Svanqvist, som odlat och förädlat sin kunskap om
Årjäng och Nordmarken. Han delar med sig av detta i flera intressanta,
tänkvärda och roande inlägg. Om skolan och dess utveckling i Nordmarken
skriver Olle Östlind förtjänstfullt. ”Kroken”, kåserandets och
historieberättandets okrönte kung bjuder, sin vana trogen, på många
överraskande historier. Många personporträtt finns också av kända och
okända i både text och bild. Vi läsare ser fram emot kommande skapelser
av denna vitala grupp vars arbetsordning i viss mån avslöjas i bokens
förord och ger hopp om flera kommande själfulla och överraskande
berättelser.
Olof Andersson
Ohlson, Jan R.,
Flickan i prickig klänning.
Norlén&Slottner, 2014.174 s. – Hc Av alla böcker – och de är många – är
den här en av de bästa eller rent av bästa av Jan R. Ohlson. Det är en
kortroman men hela tiden är spänningen på topp. Handlingen utspelas dels
i Litauen 1991 och dels i Stockholm den 10 november – för något år
sedan? En god vän till bokens berättare har inbjudit en till synes
mycket disparat samling personer till en ”nobelmiddag” framför TV-n.
En något mystiskt tillställning verkar det som, tycker bokens jag – och han
har alldeles rätt! Språket är hela tiden korrekt registrerande ända till
det överraskande slutet, som ställer frågan om det finns ”mänskliga
rättigheter” på sin spets. En brottshistoria som man inte glömmer så
lätt. Och en påminnelse om Baltikums lidande under Sovjetiskt förtryck.
Bengt Åkerblom
Olsson, Hans, På andra sidan vattnet.
Bronsåldern i Värmland. Kd: Värmlands museum, 2014. 153 s. – Jc
Detta är en bok för framför allt fackfolk. Jag har
förstått att Värmland inte var något utpräglat bronsålderslandskap utom
i vissa delar av Värmlandsnäs, där kontakterna med Västergötland var
täta. Jag har inte läst mer än ett trettiotal sidor i boken och nöjer
mig därför med att citera några avsnitt ur sammanfattningen:
”Sammanfattningsvis kan man beskriva Värmland som ett område, där många
av de nya företeelser som bronsåldern innefattade, hade svårt att få
fotfäste.
Den företeelse som vann störst inträde, har varit att anlägga
gravar i form av rösen och stensättningar.” För en Fryksdaling känns det
naturligtvis dystert att få veta att ”det finns inte en enda uppgift om
bronsföremål från gravar i Fryksdalen, trots att det finns flera hundra
kända gravar.” Men tilläggas kan att Värmland över huvud taget är
fattigt på bronsföremål från bronsåldern.
Boken är ett grundläggande och
mycket utförligtverk om Värmlands bronsålder .Ett standardverk i sitt
ämne. Så mycket vågar jag påstå. Synd bara att den saknar ortregister;
det hade varit bra att ha men kanske inte så lätt att åstadkomma? Boken
har några sidors sammanfattning på engelska. PS ”Vattnet” i boktiteln är
förstås Vänern!
Persson , Arne.
Östra Ämterviks kyrkogård. Bevarandeplan upprättad år 2014.
[Av] Arne Persson, text, Birgitta Persson, foto.
Sunne kykogårdsförvaltning 2014. 64 s. – Ncagz Östra Ämtervik
Bevarandeplaner för kyrkogårdar i Värmland har kommit ut i rask takt
sedan en tid tillbaka. Nu har turen kommit till Östra Ämterviks så
vackert belägna kyrkogård. Till större delen består boken av
fotografier. Kyrkan, kyrkbacken, Mårbackagraven och något hundratal
gravvårdar finns avfotograferade. Skönhetspriset tar ett uppslag med
järnkors, livets träd. Bland mycket värdefulla gravvårdar nämns dessutom
graven över ”Kejsarn av Portugallien”och Frejagraven, d.v.s. monumentet
över dem, som hittades på Freja vid bärgningen 1994. En vacker bok, men
vad man saknar är en vy över Mellan-Fryken,de tre uddarna och den
blånande höjden. Boken kan anskaffas från Sunne pastorats
kyrkogårdsförvaltning till en kostnad av 150 kr.
Bengt Åkerblom
Persson, Bjarne,
Livet i Finnskogarna.. Books on demand 2014. 188 s. – Kdd
Bjarne Perssons bok har underrubriken Mina skogsfinska anor,
nybyggarna i
Nordvärmlands och Hedmarkens finnskogar. Innan författaren går in på
sina
egna anor i finnskogarna har han en allmän inledning på ett tjugotal
sidor. Här
skriver han: ”…och jag undviker att ta för stort intryck av den
gammaldags,
romantiserade bild av skogsfinnarna som många författare har gett
uttryck för”,
och ”Jag håller mig helst till Richard Brobergs sansade åsikter”.
Bjarne Persson har tydligen ovanligt många anor och övriga släktingar
i de
värmländska och norska finnskogarna och några av de allra mest kända
skogsfinnarna passerar revy: Lång-Kristoffer (Honkainen, som Jan
Myrvold
fastslagit och inte Havuinen) och Per Hakkran. Här stödjer han sig på
Segersteds samling och Valter Bergs böcker .
Domböcker är en viktig källa, och därmed blir det mycket av
ägotvister men
också av grova våldsdåd som mord, t.ex. mordet i Skallbäcken 1666,
mordet i
Kindbäcken 1667 och mordet i Skråckarberget 1693. Förövarna i dessa
tre fall
dömdes till döden, men dödsdomar skulle alltid underställas
hovrättens
prövning, innan de verkställdes. Alla tre fick tydligen behålla
livet. Här talar
författaren om benådning, ett begrepp som kan diskuteras. Det är
snarare frågan om lindring av straffet i högre instans.
Släktforskare med egna rötter i finnskogarna har naturligtvis stor
glädje av
denna bok. Ännu bättre hade det varit med ett personregister, som
underlättat
sökning. Bokens förlag är BoD (Books on Demand). Den finns bla
påTorsby
Finnskogscentrum, där den kostar 225 kr.
Arne Vannevik
Planting-Gyllenbåga, Anna, Som en vit liten strumpa. Ett
A-barns memoarer. Recito förlag 2014. 134 s. – Lz Planting-Gyllenbåga,
Anna
Den här boken gör mig märkligt nog glad. Märkligt därför att den
beskriver en ung kvinnas stora svårigheter att finna sin väg i livet. Vi
får följa henne från barndomen där högstadiet upplevdes som ett helvete
med mobbning och vidare upp till universitetsstudier. Svårigheten att
förstå tillvaron blev så småningom för stor. Hon fick till slut hjälp
och, som hon skriver, fick veta att hon var ”ett A-barn med diagnoserna
Aspergers syndrom, ADHD och Atypisk
anorexi”. Med ett klart och varierat språk präglat av insikt, humor,
känsla och beläsenhet lotsar hon läsaren fram till insikt om vilka
obegripligheter tillvaron utgjorde. Skrivandet, såväl i dikt som i
prosa, har för henne blivit en väg till förståelse av att få ett
hanterbart liv. Hon är medveten om sina resurser och vill använda dem i
det liv hon är med och formar. Jag rekommenderar boken till alla som
vill öka sin förståelse av vad som är viktigt i livet.
Birgitta Leander
Sahlströmsgårdens
Vänners årsbok 7 2014.
Sahlströmsgårdens Vänners årsbok har genomgående hållit hög klass
under åren och årets utgåva - den sjunde i ordningen – fortsätter den
traditionen. Lena Sewall står för det första och
längsta bidraget. Päron från Utterbyn åt en dejlig danska är den
underfundigt dubbeltydiga rubriken. Här berättas om banden mellan
Sahlströmsfamiljen i Utterbyn, Erikssonska familjen i Taserud och
konstnärskolonin vid Racken. Den dejliga danskan hette Nanna och var
dotter till Viggo Johansen, Skagenmålare och konstprofessor. Lena
Sewalls artikel är väl dokumenterad och illustrerad. Den har mängder av
intressant personhistoria med Bror Sahlström som den sammanhållande
länken. Självfallet innehåller också artikeln ett par recept, annars
vore det ju inte Lena Sewall! Per Tellander skymtar i bakgrunden på ett
foto i den första artikeln.
I den andra, Per Tellander på Sahlströmsgården, är han
huvudpersonen. Hans-Olof Boström, pensionerad konstprofessor, ger oss
med utgångspunkt i det dryga dussinet verk av Tellander, som finns på
Sahlströmsgården, en utförligare belysning av Tellanders konst än vad
som tidigare funnits tillgänglig. Det är utmärkt om Hans-Olof Boström
fortsätter att presentera flera konstnärer och deras verk på
Sahlströmsgården de kommande åren, ett bra sätt att öka vår kunskap om
den bredd som finns i Sahlströmsgårdens konstsamling.
Annika Streich är en ny kraft i kretsen av aktiva
personer kring Sahlströmsgården. Redan i fjolårets årsbok medverkade hon
med en artikel om några porträtt Årets bidrag från henne heter
Matsalsmöbeln. Det är en helt fascinerande historia om en möbel,
tillverkad av Bror Sahlström och avsedd för gården Täppa på
Sahlströmsfamijens morssida. Möbeln har efter skiftande öden nu kommit
till Sahlströmsgården och finns i Annas ateljé. Artikeln innehåller
också ett stycke historia om en järnväg som aldrig blev byggd.
Bokens avslutande artikel har Håkan Larsson skrivit. Den
behandlar Sahlströmsgården som lantegendom och viktig arbetsplats för
bygden. År 1945 uppgick arealen till 973 hektar varav merparten skog.
Ännu in på 1970-talet fanns mjölkkorna kvar. I dag är den stiftelseägda
åkermarken utarrenderad.
Redaktören Bengt Johansson berättar i inledningen om det gångna
året och om den höga medlemssiffran, 842 vid senaste årsskiftet.
Till sist bör återigen nämnas, att Sahlströmsgårdens
välordnade arkiv och brevsamlingar, ordnade av Elisabeth Lindberg, är en
förutsättning för såväl årets som tidigare års väldokumenterade
artiklar.
Arne
Vannevik .
Samzelius, Inger,
Skrönor från hembygden kring Säffle. Upptecknat av Inger Samzelius efter
morfar Gustaf Julius K:son Ljungmos efterlämnade material.[Örebro?]: I.
Samzelius, [2014?]. 47 s. – Lz K:son Ljungmo, Gustaf Julius
Inger Samzelius återger här sin morfars uppteckningar
om folk och fä på Värmlandsnäs för dryga 100 år sedan. De flesta
berätttelserna handlar om fattigt och strävsamt folk och ofta ändar
historierna på kyrkogården. Hu, så fattigt och uselt det kunde vara!
Morbror Gustaf själv blev en beläst man, fast han kom från ett
arbetarhem. I en del 2 av morfaderns minnen får vi en utförlig skildring
av hur man firade jul 1896 hos farfar, en gård på Värmlandsnäs. Farfar
är en god berättare men konstigt nog är det delvis samma historier som i
första häftet. I den tredje delen får vi läsa den unge Gustaf Julius
dagbok från tre kvartal som lantbrukslärling på Hammars gård i Bro. Det
är förstås värdefullt att dessa uppteckningar har kommit ut i tryck, men
alla tre häftena har en enkel utformning och är utan illustrationer.
Irriterande är att varje sida i häftena är stämplade ”Får ej kopieras”!
Sewall, Lena, Värmländska kockar och smaker. 25 år med
Svenska Kockars Förening Värmland. Kd: Votum 2014. 253 s. – Qca
Denna jubileumsbok, med anledning av SKF Värmlands 25-årsjubileum, är
ett stycke kulturhistoria. För mig och säkert många andra har den gult
lysande boken hög igenkänningsfaktor. Den vackert utformade boken är
berättelsen om hur värmländska kockar, kallskänkor och konditorer gått
samman. Tillsammans har de förvaltat sin yrkeskunskap och sitt uppdrag
att föra mattraditioner vidare.
Berättelsen tar sin början i en ganska mansdominerad värld. I
januari 1989 bjöds yrkesbröder in till en träff för att en förening
skulle bildas med: ”huvudmålsättning att uppehålla ett modernt
yrkesmannaskap i nära kontakt med utbildningarna inom
restaurangbranschen.” Det manliga tilltalet ändras under året från
”Bäste yrkesbroder” via ”Bäste professionella matlagare” till det mer
avslappnade ”Hej, du köksfolk”. Den 10 oktober träffades tjugoåtta
intresserade personer ”för att klubba tillkomsten och godkänna stadgar
för föreningen för det matproducerande köksfolket i Värmland”. Hälften
manliga och hälften kvinnliga medlemmar och så har det förblivit under
de följande 25 åren. Enstaka år har medlemsantalet överstigit 100.
I boken beskrivs hur föreningen kom att kallas Värmlands
Matmästare. Föreningen blev även en värmländsk distriktsavdelning till
riksföreningen Svenska Kökschefers Förening (SKChF), som i sin tur
tillhörde Nordiska Kökschefers Federation (NKF) och Kockarnas
Världsfederation (WACS). 1991 bytte SKChF namn till Svenska Kockars
Förening (SKF) och 2003 blev Värmlands Matmästares nya namn Svenska
Kockars Förening Värmland. Utvecklingen och debatten kring kök och mat
har under åren varit livlig och de internationella inslagen många.
Verksamheten har varit en ständig förnyelse av den kollektiva
kompetensen.
I Lena Sewalls berättelse får vi en fin återblick om SKF Värmlands
aktiviteter under de 25 åren. Sponsorer och samarbetspartners har det
funnits gott om. Tävlingar, kongresser och mässor har varit en viktig
del av föreningens verksamhet, både inom och utom länet samt utomlands.
Ett tävlingsexempel är Team Milko som bildades för att hjälpa kvinnliga
kockar att ta sig in på tävlingsarenan. Och det gjorde de med besked!
Det kvinnliga kocklaget tog hem två OS-medaljer och en Världscupmedalj.
Men grundstenen i verksamheten har alltid varit medlemsträffarna
och studieresorna, ofta kulinariska och festliga. Kontakt och samarbete
med länets fyra gymnasieskolor har varit och är viktigt för att öka
ungdomars intresse för yrket samt rekrytera dem till engagemang i
föreningen. Ett sätt var att nå ungdomarna via deras musiksmak. Mat och
prat i COOP Forums butiker har varit ett sätt att möta allmänheten och
inspirera till matlagning och matglädje. Allmänhetens intresse för mat
och matlagning är stort och till skillnad från alla matprogram ges här
möjlighet till tvåvägskommunikation. Många tusen smakportioner har
delats ut där och tusentals på olika mässor! Inom regeringsvisionen
”Sverige, det nya matlandet” har focus SKF Värmland varit att visa vad
Värmland har att bjuda på. Även länets matproducenter samlades för att
bygga plattformen ”Värmlandsmat”, en ideell förening med drygt 50
småskaliga producenter. Flera av SKF Värmlands medlemmar har fått ta
emot Värmlandsmats utmärkelse Utmärkt matpersonlighet. SKF Värmlands
medlemmar har under årens lopp varit synliga i olika mediala sammanhang.
Några av dem som läroboksförfattare och matjournalister. I boken
berättas livfullt om hur trerättersmiddagar har lagats och serverats
till förmån för Världens Barn.
25 kockar från föreningens 25 år presenteras och ger oss i boken 25
recept. Kockarna är alla engagerade eldsjälar, med stor passion och
yrkeskunnande. Gemensamt för de 25 porträtterade kockarna och
kallskänkorna är att deras matintresse grundats i barndomen i gemenskap
med tidigare generationer, inte sällan mammor, mor- och farmödrar. De
har fortsatt inspirerats under uppväxten och i skolmiljön har de haft
goda förebilder. Att låta barn och ungdomar vara med i köket är något
att tänka på inför kommande generationers yrkesutveckling och för en
hälsosam livsstil. En av kockarna fick sin restaurangutbildning på
Storhushållstekniska skolan, som då låg i Klaraborg i Karlstad.
Köksfranska fick han lära sig av franska nunnor från Katolska kyrkan i
Karlstad! Föreningen ger även den offentliga måltiden ett lyft genom en
av medlemmarna. Hon tävlar i det Svenska Skolkocklandslaget. Nu hålls
tummarna för henne och landslaget inför årets VM, Culinary World Cup
2014, som äger rum i Luxemburg i slutet av november. ”Det som skiljer en
dålig kock från en bra är att en bra kock kan göra något bra av dåliga
råvaror men en dålig kock kan förstöra även de bästa råvaror”,
förklarade en av föreningens medlemmar i en tidningsintervju. Jag tolkar
det som att det är enkla råvaror som menas, för ett genomgående tema i
boken är valet av kvalitativa råvaror. Nestorn Jan-Erik Hallbergs bok
Matlagning – en handbok, refereras till i hans personporträtt. Även den
är en fantastisk källa till kunskap för både professionella och amatörer
inom området. En matlagningens svenska bibel! Det är många medlemmar i
Värmlands Matmästare/SKF Värmland som har belönats med utmärkelser av
olika slag. Alla medlemsträffar under de 25 åren vittnar om en livaktig
verksamhet inom föreningen. Ett restaurangmuseum står på önskelistan
inför framtiden. Tilläggas kan att Svenska skolkockslandslaget tog en
silvermedalj på VM i Luxemburg! Boken ger oss en unik inblick i den
kulinariskt värmländska maten. Lena Sewall har skrivit en läsvärd
berättelse om det professionella matarvet. Boken är illustrerad med
olika köksredskap och bilder från föreningens verksamhet. Omslaget pryds
av konstverket ”Bordet” av Karin Broos Ja, det finns mycket att berätta
om inom detta kulturhistoriska matarv. Läs boken! Jag som fick den
angenäma uppgiften att läsa och skriva några rader om boken heter
Karin Wistrand-Kardemark
PS För formgivningen
svarar KM-Idé, alltså Kjell Sundström och Marie Söhrman.
Sjögren, Ulla & Sjögren, Wilhelm, Gruvfacklan. En berättelse
om bröderna Landberg från Nordmarkshyttan. Krhmn: Norlén&Slottner, 2014.
66 s. – Lz Landberg, Peter
Boken handlar om två bröder Peter och Jöns, söner
till Magnus, som var konstsmed i Nordmarkshyttan, och Greta, ”stammor”
till den kända Hasselbladssläkten.
Deras levnadsöden skiljer sig
mycket åt. Peter blev präst, kapellpredikant i sin födelsesocken, medan
brodern Jöns blev bergsman som sin far och upprorsmakare och avled –
troligen – medan han satt i fängelse.
Läget var besvärligt för bergsmännen
efter det stora nordiska kriget och Jöns ivrade för att bergshanteringen
skulle utvecklas och för det krävdes nytt kapital, men de stora bolagen
och framför allt Uddeholm gynnades särskilt av statsmakterna. Missnöjet
bland bergsmännen var stort. Jöns tog kontakt med kungen för att beröva
ständerna deras makt men upprorsmakarna, Jöns Landberg m.fl. blev
avslöjade och han gick alltså ett sorgligt öde till mötes.
Det var en nyhet för undertecknad att
det funnits en värmlänning som kanske kunde kallas sin tids Engelbrekt –
fast det framgår inte klart av boken om han var upprorsmakarnas ledare
eller bara en i ledningen.
Boken innehåller också en hel del om
livet i Filipstads bergslag på 1700-talet. Annars präglas boken av många
vackra foton av vacker bergslagsnatur och gamla byggnader. Boken är
lämpligt nog försedd med en ordförteckning, varav bland annat kan lära
sig att ”en konstsmed” hade ansvar för en del av en viss gruvdrift.
Boken är resultatet av en släktforskning, vilket innebär att namn och
källmaterial blir redigt redovisade.
Smaka på Värmland. Text: Åke Persson, Åke.
Recept: Christer Schyman, Foto: Bruno Ehrs. Västerås: Ica, 2014.
111 s. – Qcaa
En av de första dagarna som landshövding fick
Kenneth Johansson lära sig att Värmland spänner över hela sex av åtta
klimatzoner, vilket lär vara unikt för svenska län och speglar den
värmländska naturens enorma spännvidd. Och att råvaror och maträtter
omfattar samma spänn. När han började bekanta sig med sitt nya län fann
han ett landskap som inte bara var sagolikt vackert utan också doftade
och smakade, försett med förnämliga råvaror som förädlats av engagerade
mathantverkare.
Imponerad och stolt ville han gärna se
en bok om sitt värmländska län med maten i fokus på samma sätt som hans
hemlän Dalarna fått sin bok Smaka på Dalarna.
Innan det ens hunnit gå tjugo månader
sedan Kenneth Johansson installerade sig i sitt residens i Karlstad kom
boken, Smaka på Värmland, utgiven på Ica-förlaget i samverkan med
Hushållningssällskapet i Värmland. Det kan man kalla raskt marscherat!
Men Smaka på Värmland är ingalunda
något hastverk. Det är en helt igenom gedigen bok, väl genomtänkt och
genomarbetad, sympatisk, nästan lågmäld.
En vacker bok har det blivit,
formgiven av Lisa Kullberg. Fotot av en av Sveriges bästa fotografer
Bruno Ehrs är utsökt, lite nedtonat, mörkt och höstlikt. Man tänker lite
på målningar av de nederländska 1600-talsmålarna när man bläddrar genom
boken.
Valet av den unge och ambitiöse kocken
Christoffer Schyman är lyckosamt. Han är köksmästare på Almars krog, en
klart stigande stjärna på restauranghimlen. Av de nio värmländska
restauranger som omnämns i White guide 2014 fick Almars krog, 10
minuters bilväg från Karlstads centrum, högst betyg och prisas för sin
intressanta och innovativa mat.
Innovativ kan man också kalla Christoffer,
men inte trendig. Han står med båda fötterna stadigt på den värmländska
marken. När han i bokens inledande avsnitt sitter tillsammans med
landshövdingen och talar om Värmland – om naturen och råvarorna,
recepten och maträtterna – framgår det att de, trots åldersskillnaden,
delar många matminnen. Christoffer minns sin mammas kålpudding med
potatis och rårörda lingon, serverad vid norska gränsen i Årjäng, där
han växte upp. Och Kenneth Johansson sin mors, framdukad i Folkkärna
socken, söder om Krylbo, trettio år tidigare.
Christoffers recept i boken är
trevliga, robusta och roliga, både traditionella och nyskapande.
Dessutom är de överlag enkla med åskådliga anvisningar och fullt möjliga
att åstadkomma även för hemmakocken.
Kött och fisk är mestadels anrättade
på traditionellt sätt av råvaror från skog, gård och sjö. Det innovativa
ligger i tillbehören som till exempel karamelliserade gula och röda
betor till grillad abborre eller rotsakspytt och syrad blomkål till
värmländsk bondkorv.
Lingon förekommer rårörda till
nävgröt, som lingonskum till rökt vildsvin, som lingonsirap till gravad
älgcarpaccio, som lingonchutney till viltterrin, i lingonsill eller i en
lingonkaka med kanel och ingefära.
Skrädmjöl är en annan återkommande
värmländsk ingrediens. Vänergös paneras till exempel med skrädmjöl.
Skrädmjöltortillas gräddas i stekpanna och skrädmjölsfrallor och
skrädmjölsdrömmar i ugnen. Och pajdegen till äppelpajen innehåller
skrädmjöl.
Vissa recept vill man bara kasta sig
över som ogräspajen med nässlor och kirskål, viltfärsbiffarna med stuvad
skogssvamp och rostade rotfrukter eller karamellpuddingen med nypon. Den
senare en nästan bortglömd klassisk förrätt, ”som under förra seklet
tronat på mängder av kalasbord i värmländska gårdar” skriver
Christoffer. Nu med torkade nyponskal i karamellen som enda nymodighet.
I sällskap med Christoffer reser
landshövdingen runt i Värmland och uppsöker vackra platser och kreativa
människor, fiskare, jägare, matföretagare och andra entreprenörer. Åke
Persson svarar för den texten.
Sammanfattningsvis kan man bara
konstatera att detta är en bok som nog inte bör saknas i något matroat
värmländskt hem! Eller svenskt för den delen!
Lena Sewall
Smedberg, Sven, Pelops ö med tolv bilder av Gunilla
Brander-Smedberg. Arvika:. Salungen förlag. 2014. 277 s.
Ett gott råd vill jag genast i början ge till läsaren som står i begrepp
att ge sig ut på den svindlande resan i tid och rum, i Sven Smedbergs
sällskap: Ta fram en rejäl kartbok! Sedan är det bara att ge sig av,
till vår civilisations vagga och till dagens lilla grekiska by, där Sven
Smedberg och hans hustru bor, när de inte vistas i Jösse härad.
Sven Smedberg, häromåret både Årets Värmlandsförfattare och
Region Värmlands litteratur-stipendiat, är poet och essäist. Han har
skrivit om konstnärs/musikersläkten Zetterquist i Arvika och Klässbols
linneväveri. Han är lärd, han är underhållande, han är värmlänning. Han
har mycket att berätta, både om det antika Hellas och om dagens
Grekland.”Grekland är gudarnas hem; de är kanske döda men man märker
alltjämt deras närvaro” citerar Smedberg författaren Henry Miller. Om
Heratemplet i Argos skriver han att ”här står historierna tätt”. Ja, det
skulle man kunna säga om snart sagt alla platser som vi tas med till i
denna märkliga och synnerligen inspirerade och inspirerande bok, en
”essä i lyrisk ton” som det står i baksidestexten.
Pelops ö – ja, det är vad vi vanligen kallar Peloponnesos.
Finns det någonstans en plats så full av sagor, myter, historiska och
ohistoriska händelser i vår västerländska kultur? Icke. Det viktiga i
detta påstående är förstås att dessa sagor, myter och händelser
inspirerat författare, konstnärer och tänkare inte bara i forntiden utan
ända fram i vår tid och gör det fortfarande. Det är sådant som kallas
kulturarv. Det handlar om oss.
De grekiska gudarna och heroerna, Herakles ́ storverk, Mykene, Argos,
tåget mot Troja, Odysseus och Agamemnon, Olympia, Sparta och Korinth –
allt är namn och platser som Sven Smedberg berättar om och han gör det
samtidigt som han besöker små avkrokar i dagens grekiska vardag. Det här
är trakter och kultur som han känner och kan berätta om! Det är då och
det är nu. Ja, det är även nu. Dagens Grekland finns tydligt närvarande.
Jag som skriver detta, hade för snart ett halvsekel sedan
tankar på en framtid som arkeolog. Under en vårtermin som stipendiat
besökte jag just de platser som Smedberg skildrar och det är en märklig
känsla att nu uppleva dem på nytt och känna igen små obetydliga och
avlägsna platser dit Sven Smedberg tar sig i sin lilla bil. Jag
förflyttar mig i tanken till Axel W. Perssons utgrävningar i Asine och
till Apollotemplet i Bassae, 1 100 m över havet på hisnande vägar i
oländig bergsterräng. Smedberg skriver också om detta.
Med på resan, för det här är verkligen en resa, har han som
guide Pausanias, den grekiske geografen från 100-talet e.Kr. vars
resebeskrivning är en viktig, om än omdiskuterad källa till antikens
Grekland. Det är ingen dålig reskamrat, men han har också många andra.
Smedberg anknyter ständigt till moderna författare. De litterära citaten
och referenserstår som spön i backen. Det finns en diger
litteraturförteckning, som verkligen lockar till mera läsning.
Ett litet faktafel: Gunnar Wennerberg, visserligen lärd och
ecklesiastikminister, var inte biskop. Däremot landshövding.
Det skall tilläggas att Gunilla
Brander-Smedbergs utsökta bilder, vävnader i växtfärgad ull med
mytologiska motiv, gör Pelops ö till en utomordentligt vacker bok. Ett
exempel på det är omslaget, som återges på sista sidan i det här numret.
Lars Norrby står för den grafiska ormgivningen.
Ta fram kartan, läs och res!
Eva Fredriksson
Stjernlöf, Arne, Två lösa Boy i Bakelinas kiosk. Kd:
Alma, 2014. 235 s. – Lz Stjernlöf, Arne
Arne Stjernlöf föddes i november
1937 i Storhöjden, några kilometer öster om Filipstad. Större delen av
sitt liv har han bott där frånsett en tid i Säter och Filipstad. En
rivigare person lär vara svårt att hitta. Han skulle kunna kallas
”grabben med guldbyxorna” (en boktitel av Max Lundgren) men det var nog
inte så mycket pengar han varit ute efter som att han älskar att vara
aktiv, att få något gjort till sina medmänniskors bästa. Och han har
alltid lyckats i sina företag utom en gång, då han övertog en sportaffär
i Filipstad, som hade i lager vinterutrustning för en halv miljon,
vilket inte var så lyckat, eftersom vintervädret lyste med sin frånvaro
under de år som han drev affären! Tidigt ägnade han sig åt backhoppning,
kanske inte så konstigt med tanke på geografin i hans hembygd. Han vann
flera pokaler som höjdhoppare men så småningom ägnade han sig istället
med framgång åt tyngdlyftning. Fiske var hans stora hobby. Tidigt fick
han börja jobba som springpojke, som i början på 50-talet ofta var den
första introduktionen i arbetslivet. Sedan blev det skogsarbete. Men
framför allt ägnade han sig åt musiken. Han spelade gitarr och spelade
in flera skivor, vilket nu inte hindrade att han hann med så mycket
annat. Bland hans ”storverk” kan nämnas att han återuppväckte Persbergs
Folkets park ur dess slummer och drev den rörelsen i tio år. Fast
närmast hans hjärta stod alltid Storhöjden, som tack vare paret
Stjernlöf gick en ny vår till mötes som turistattraktion. Bengt Åkerblom
Stolpe, Lennart, Säffle Gjuteri och Mekaniska Verkstad - en
90-årig historia. Säffle: förlag Drim, 2014, 90 sidor. – Qz
Säffle gjuteri "Seffle Gjuteri och Mekaniska Verkstad", texten känner
vi igen från en sliten tegelfasad invid Byälven. Bakom vildvinet skymtar
bokstäverna fram och berättar att här låg en av Säffles tidigaste
industrier. Nu har verkstaden ifråga fått sin egen bok. Det är Lennart
Stolpe som sammanställt information om det företag där hans far en gång
arbetade.
Stolpe skriver i förordet att Säfflebygdens
hembygdsförening har som ambition att dokumentera Säffles
industrihistoria. Detta sker genom en föredragsserie. Målsättningen är
att företagen dessutom ska dokumenteras i skriftform.
Först ut är alltså Säffle Gjuteri och Mekaniska
Verkstad. Företaget startades på 1890-talet och ägdes i tre generationer
av familjen Larsson. Skriften berättar om de första trevande stegen och
hur det hela utvecklades till ett betydande företag, periodvis med ett
80-tal anställda. Som så ofta i Säffle hade Billerud ett finger med i
spelet– de var länge bolagets främsta kund.
Företaget gick i konkurs 1982 och därmed har det varit svårt att få fram
arkivmaterial. På så vis blir boken en sammanställning av fakta
– snarare än en heltäckande monografi. Hur mycket enklare
hade det inte varit att skriva denna bok för 30 år sedan då många av de
anställda ännu fanns i livet! I smått och stort skildras
vardagen i
gjuteriet och i den mekaniska verkstaden. Lennart Stolpe, själv teknisk
doktor, skildrar kunnigt de olika tillverkningsprocesserna och de
produkter som lämnade fabriken. Han har intervjuat anställda och
tidigare vd och på så vis fått en levande skildring av verksamheten. En
av de mer spektakulära produkterna var tornspiran på Brunskogs kyrka,
dvs. 1972 års version. Det blev också en av de sista leveranserna från
gjuteriet som lades ner 1976. Kanske hade boken vunnit på ett
namnregister. Ett stort plus dock för de många illustrationerna!
Claes Åkerblom
Strandberg, Gunilla, Jag älskar dig, skrek jag. Sthlm:
Vulkan, 2014. 158 s. - Hce Gunilla Strandberg är verksam som
högstadielärare i Karlstad och med Jag älskar dig, skrek jag,
debuterar hon som ungdomsboksförfattare, vad jag känner till.
Förmodligen har hon flera alster i byrålådan. Det ryktas om att hon är
på gång med en fortsättning på sin berättelse om fjortonåringen Ally.
Detta är något så ovanligt som en humoristisk ungdomsbok som dessutom är
mycket lättläst. Många av de svenska ungdomsböckerna idag är dystopiska
skildringar av familjer som slits sönder, ungdomar som nästan går under
i sitt sökande efter identitet och fäste i tillvaron. Det är inte lätt
att vara ung men så svårt som det skildras nu, i ett av världens rikaste
länder, känns ibland överdrivet. Boken om Ally är som en liten
kärlekskarusell, ett kammarspel kring en ovanligt vällyckad hjältinna.
Allt går henne väl. Hon älskas av två unga välartade killar, hon har
toleranta och kloka föräldrar, hon är duktig i skolan. Med bästisen Maja
kan hon prata om allt – det vill säga om killar, kärlek och kläder. Ja,
om allt som rör sig i en fjortis ganska trånga värld. Jag tycker detta
är en lyckad debut även om jag har lite funderingar kring
interpunktionen och vissa talspråksformer i boken. Å andra sidan är
Gunilla svensklärare så jag förmodar att hennes val är avsiktliga och
säkert speglar ungdomarnas sätt att uttrycka sig. Slutligen undrar jag
om omslaget i form av en stor pratbubbla med bokens titel känns
tillräckligt lockande för målgruppen. Kanske har jag fel?
Helena
Vermcrantz
Strömner, Kjell,
Svea. [U.o], 2014. 222 s. – Lz Strömner, Svea
1919 föddes Svea i Keselbotten i Karlanda socken. 2007 avled hon
efter att ha levt större delen av sitt liv i Nordmarken. Efter hennes
död går sonen Kjell igenom brev och dagböcker, som hon lämnat efter sig
och med stöd av dessa uppteckningar skildrar han hennes liv. Första
kapitlet inleds med orden: ”Livet blev inte som jag trodde. Det blev
bättre.” Det ger hennes karaktär i ett nötskal.
Hon är en genompositiv människa att döma av hennes
dagboksanteckningar, som säkert inte är friserade! Hon växte upp i ett
fattigt jordbrukarhem, började tidigt arbeta, bl.a. som hembiträde. I
några år tjänade hon just som hembiträde i ”fina” familjer i Stockholm.
Livet i Stockholm uppskattade hon mycket sin hemkärlek till trots men
hon kallades åter till hembygden för att hjälpa äldre släktingar i
hushållet. Tidigt går in i SMF – hon lever ju i Nordmarken! – och deltar
i ungdomsverksamheten, som mycket handlar om utflykter och möten. Att ha
en cykel var nästan livsnödvändigt på den här tiden! Svea är livet
igenom aktiv inom missionsförbundet och varmt troende.
Hon var drygt tjugo, när tyskarna anföll Norge och kan
således berätta hur gränsbefolkningen upplevde att vara granne med det
nazistiska Tyskland. Hon gifte sig relativt sent i livet – hon var 30
fyllda – och flyttade till Holmerud, där hon och maken, som var
virkesmätare och taxichaufför, övertog en lanthandel, som de skulle
driva i många år.
Det var en blomstrande rörelse men så småningom blev det
allt färre kunder i affären – som i alla handelsbodar på landet. 1983
avled hennes Erling. Att driva en lanthandel på” den gamla goda tiden”
var alls ingen sinekur, det lär man sig av Sveas dagboksanteckningar!
2007 avled så Svea själv. ” Svea levde ett vanligt liv
kan man säga men det var ändå ett liv fyllt av dramatik. Berättelsen om
henne ger också en bild av en tid, då mycket var annorlunda – då de
stora händelserna i livet, begravningar, förlovningar och bröllop,
uppmärksammades stort. Och arbete, i fysisk form, fanns alltid och man
började arbeta i tidigt. Och det cyklades mycket! En fängslande
livsberättelse som sonen förmedlar på ett förtjänstfullt sätt men man
hade önskat fler direkta, oförmedlade, utdrag ur dagböckerna!
Svensson,
Anna. Wandrare, Tänk på dina Förfäder. Bevarandeplaner
för kyrkogårdarna i Nor-Segerstads församling. Nor-Segerstads församling
2014. 148 sidor En litteraturgenre som uppstått efter millennieskiftet
är bevarandeplaner för kyrkogårdar. Alla som bor i Sverige betalar
begravningsavgift till Svenska kyrkan, som bl.a. bekostar vården av
kulturhistoriskt värdefulla gravstenar på kyrkogården. Bevarandeplanerna
tar upp detta, liksom frågan om kyrkogårdarnas historia och särdrag, som
häckar, gångar, utsmyckningar och annat. Antikvarien Anna Svensson har
gjort en sådan bevarandeplan för de tre kyrkogårdarna i Nor och
Segerstad. Förutom kyrkogårdarna vid församlingskyrkorna så finns
Segerstads gamla kyrkplats. Inventeringen av kyrkogårdarna är välgjord
och gedigen och presenterad på ett fint sätt i denna skrift, som går att
köpa från församlingen. Skriften är också rikt illustrerad av både gamla
och nya fotografier och en del kartor och ritningar. Omslaget pryds av
smidda järnkors. Sådana finns i båda sockarna, men oroväckande nog tycks
några av dem ha försvunnit sedan de inventerades första gången
ordentligt på 1960-talet. På Nors kyrkogård finns gravarna för de som
omkom vid den svåra bussolyckan i Edsvalla 1947, de flesta av dem
samlade i en rad. Här finns också en del påkostade gravar för socknens
herrskapsfolk och kyrkoherdar. Medan Nor förutom jordbruk också haft
bruk och industrier, är Segerstad en utpräglad jordbruksbygd.
Bevarandeplanen är mer än ett byråkratiskt dokument, det ger också en
levande inblick i kyrkogårdarnas och bygdens historia.
Carl-Johan Ivarsson
Svensson, Gunnar,
Hästen och sparven. Något som
verkligen hänt. Jönköping: Simon Editor, cop. 2014. 86 s. Hc
Mycket ung begav sig Gunnar Svensson ut på världshaven. Så gjorde
unga, äventyrslystna grabbar fortfarande på 1940-talet. På en av sina
resor angjorde han eller, kanske snarare, båten han jobbad på, Brisbane
i Australien. Därifrån gjorde han utflykter och blev bekant med ett
underligt par, Hästen, 80 år gammal, och Sparven, 20 år äldre!, båda
gamla cirkusartister. Med dessa visa varelser blir han god vän och
samtalen med dem utvecklas till en lektion i levnadskonst. Mycket
tänkvärda är många av deras reflektioner som denna: ”Tro inte allt vad
de vuxna säger, många är rädda för döden men de är egentligen rädda för
livet” eller ”bland publiken var barnen bäst, de sa som det var. Buade
när något var dumt, tjoade och visslade när något var bra”. Och något
ligger det väl i Sparvens påpekande att ”jordgloben är upp och ned. Nu
när vi äntligen har kommit hit förstår vi att vår skolatlas är felvänd.
Australien, Afrika och ’Sydamerika måste vara upp, Europa, Asien och
Nordamerika måste peka ner.” Många fördomar eller etablerade sanningar
får sig en knuff under detta samtal mellan den unge sjömannen och hans
nyförvärvade vänner. Dialogen dominerar men ibland kan Hästen blir rent
lyrisk som i detta avsnitt i bokens 12:e kapitel. ”Vi hade tänkt lifta
med Golfströmmen till Island där jag har en del släktingar, bland annat
en morbror. Där lever hästar i flock, oselade, obetslade, osadlade,
oskodda, de bejakar det fria livet bland jöklar, lunnefåglar och
vitklöver. Sluttningar fyllda av odon, kråkbär och salt grönt gräs och
havets blåa dån, fiskmåsars skri och hästars gnägg.” Den Lille prinsen
av Saint-Exupéry är den bok jag får i tankarna när jag läser Gunnar
Svenssons berättelse, där han bokstavligen (kan man väl säga?) vänder
upp och ner på många, kanske inte helt korrekta, föreställningar som de
flesta av oss dras med. Charmiga teckningar av författaren själv
förhöjer bokens värde! Sammantaget en uppfriskande upplevelse denna
lilla volym!
Tell, Johan, Trista sevärdheter.121 platser ovärda en
omväg. Sthlm: Max Ström, 2014, 128 s. – Nc + Gcz Esaias Tegnér
Esaias Tegnér dyker upp i de mest oväntade sammanhang. I Johan Tells bok
Trista sevärdheter (2011) har Tegnér ägnats en hel sida. I boken trängs
världens största osthyvel med Björn Ranelids födelsehus och världens
största dalahäst. Författare Tell anser dem alla vara sevärdheter,
”ovärda en omväg”. Man kan undra vad han hade förväntat sig av Tegnérs
minnessten. "Här föddes Esaias Tegnér, numera mest känd för sin dikt om
Karl XII", lyder bildtexten. Kanske var det vädret som avskräckte, på
bilden i boken vilar minnesplatsen under ett rejält snötäcke.
En gång var Kyrkerud ett besöksmål av rang. Hit kom
många för att uppleva miljön där skalden drog sina första andetag.
Minnesstenen restes redan 1847, året efter Tegnérs död. Dagens
Tegnérplats med grusgång och planteringar invigdes 1908. Det hela
omgärdas av ett pampigt jugendstaket.
1847 – 1938 låg här en gästbok. Bland de tusentals
namnen i denna hittar vi många kända författare och
kulturpersonligheter. Ofta har de rest långväga, någon har tillägnat
Tegnér en dikt. För dem var mötet med Kyrkerud en stor upplevelse! Än
idag är platsen ett givet utflyktsmål för skolklasser.
Baksidestexten berättar att Johan Tell rest Sverige runt med sin kamera
för att dokumentera trista platser. Det talas om "en dråplig skildring
av 121 desperata kommunala turistambitioner". Tegnérstenen restes som
nämnts 1847 … Det hade nog gått att finna 121 trista platser, utan att
behöva ta med Treriksröset, Göta Kanal och Tegnérstenen.
Claes Åkerblom
Thorelius, Emil, ”Boltzianismen” – skandinavisk
kulturbild. Bandhagen: Dayw Books, cop. 2014. Utökad nyutgåva. 153 + 48
s. – Ce
Helbrägdagöraren F.A. Boltzius var nästan världsberömd i slutet
1800-talet. En aldrig sinande ström av människor från främst Sverige och
Norge sökte sig till Skåre för att bli friska. Även Gustaf Fröding
uppsökte honom för att skriva ett reportage för Karlstadstidningen. Han
ställde sig skeptisk till Boltzius verksamhet men menade att han var i
alla fall ingen medveten bedragare.
En som var betydligt mer kritisk var Emil Thorelius
(1859–1921), son till kyrkoherden Fredrik Thorelius i Grava. David
Liljemark, världens främste kännare av helbrägdagöraren, skriver i ett
längre förord om honom och hans bok, där han ”med både hård och ödmjuk
bevisföring”, avslöjar Boltzius som en bedragare, dock utan att överge
sin kristna tro. Boken raserar ”boltzianernas i fanatisk övertro
uppblåsta luftslott” framhåller Liljemark. Själv har han i serieboken om
Boltzius (2009) kastat ett löjets skimmer – milt uttryckt – över honom –
och ett roligt” skimmer” dessutom!
Föreliggande skrift innehåller dels Thorelius
”avhyvling” av helbrägdagören dels den minnesbok som av tacksamma
patienter utgavs 1926 till minne av Thorelius. Han utbildade sig
nämligen till läkare och verkade i Forshaga, som då var en del av Grava
socken. Redaktör för det lilla häftet är G. M. Sandin, som 1931 utgav en
sockenbok om Grava. Sällan har man läste så varma hyllningar av någon av
kvinna född! Han måste ha varit den perfekta läkaren, empatisk,
skicklig, alltid till tjänst o.s.v.
Anders Karlsson, ”Andres i Skiftänga” utrycker kanske
finast forshagabornas tillgivenhet för sin doktor, skriver Liljemark i
förordet: ”Hos mig, som hos de flesta människor som kommo i beröring med
den skicklige läkaren, den gode vännen och den barmhärtiga människan
doktor Emil Thorelius, hos oss kommer att leva med kärlek och beundran i
ett ljust och tacksamt minne. Och det är ett kärt minne genom livet att
veta, att man har träffat en människa ibland så mycket folk.”
En helt annan bild av den blivande läkaren ger oss
Mauritz Hellberg, som var klasskamrat med honom på läroverket. Han
skriver om dennes ”utomordentliga talang – att slåss.” Han deltog med
hjärtans lust i striderna mellan ”fårben” (storskolepojkar) och
”snaskar” (folkskolepojkar”. Efter en batalj, där han besegrade två
angripare ”stod därefter en verklig skräck omkring Thorelius” skriver
Hellberg och avslutar sitt porträtt av honom med följande ord: ”han var
skoningslös mot vad han ansåg vara orätt, på samma gång överflödande av
godhet och självuppoffrande hjälpsamhet mot sina medmänniskor.”
Det är rätt få värmländska läkare, som blivit föremål
för minnesböcker. Kan på rak arm bara komma ihåg den om Eric Kjellberg i
Arvika, Ordination humor, 2006, och den om Karl Wessmark, 1965,
som lustigt nog också verkade i Forshaga en stor del av sitt
yrkesverksamma liv.
Tiberg, Joar,
Fåglar i fält. Östra Svealand, Nordvärmland,
Centraleuropa, södra Indien. Torsby: Heidruns, 2014. 107 s. – Ugg Fåglar
i fält kan tyckas som en lite missvisande titel, för flertalet
fågelmöten äger rum i en ganska så urban miljö. Att det är ”en modern
fälthandbok för 2000-talet”som det heter i förlagstexten kan också
ifrågasättas, fast visst är denna lilla behändiga bok ändå en slags
handbok men av ganska annorlunda slag. Författaren skriver om möten med
ett sjuttiotal fåglar. Fåglarna presenteras under sina latinska namn och
ibland måste man – åtminstone undertecknad – bläddra fram
innehållsförteckningen för att kunna lista ut vilken fågel Tiberg avser.
Ett register med de svenska namnen hade inte varit så dumt! Tiberg
skriver mycket personligt om fåglarna han möter. Han har ett mycket nära
förhållande till sina ”bevingade vänner– som det heter i Billböckerna
(av Richman Crompton). Han har ett ledigt och självsvåldigt språk, som
gör läsandet lustfyllt. Kanske blir man inte alltid så mycket klokare
men språkligt omtumlad, vilket alltid är nyttigt. Att han bygger sin
framställning på mycken kunskap är i vilket fall helt säkert. Detta är
en bok man kommer att återvända till inte bara för fåglarnas skull utan
för stilen, de lätt nonchalanta karaktäriseringarna. Om hägern skriver
han exempelvis: ”En gång fick jag syn på honom vid gistgården hos en
bekant, jag minns att vi liknade honom vid Bob Dylan: samma ruggiga,
stela, kutryggiga skörhet. Och om kanadagåsen skriver han bl.a.:
”Kanadagåsen är som golfbanor, vart man än vänder blicken är de där.”
Och han tillägger, ”de saknar historia, eller snarare; landskapet saknar
historia om dem.” Lövsångaren är landets vanligaste fågel, skriver
författaren inledningsvis sitt kapitel om denna hemlighetsfulla fågel
men dessvärre är det inte sant. Norr om Dalälven har fågeln minskat så
stort att bofinken antas nu vara vår vanligaste fågel. Han
karaktäriserar lövsångaren på följande vis: ”Man kan ta lipen om man
kan, hon är så bedrövad, en snorig tonårspojk, övergiven, halvfull, inte
alls särskilt långt från självmord…” Alltså är detta en
fälthandbok av det mer ovanliga slaget –´men en läsupplevelse, som får
läsaren att bli en fågelvän – än mer! ”Fältornitologen” förlänar varje
fågel en särskild personlighet. För en värmlänning är det dessutom
roligt att se att författaren ofta citerar Erik Rosenberg, den främste
av svenska ornitologer – tror jag – född och uppväxt i Visnums-Kil, fast
han oftast tas för att vara närking!
Tiberg Joar
& Sara Lundberg, Vi springer. Sthlm: Rabén&Sjögren, 2014
I Joar Tibergs senaste bilderbok möter vi två
pojkar i kanske tioårsåldern, som sitter i trappan i ett flerfamiljshus.
Bakom dem är dörrarna anonyma och stängda. Förmodligen bor de där.
Varför sitter de därute och inte inne hos någon av dem? Varför går de
inte in fast det är sent? Var är de vuxna? Det hörs fortfarande ljud
någonstans ifrån. Kanske är det en TV. Pojkarna har varit ute och
sprungit. Nu vilar de sig och väntar.
De sprang förbi Island, förbi
Grönland, förbi Grötland, förbi Kamomilla stad, förbi Villa Villerkulla
och Döda havet, förbi en massa ställen som befolkade deras gemensamma
erfarenheter. Välsignade erfarenheter, tänker jag. Texten berättar inget
mer, det får läsarens fantasi fylla i och jag kanske tolkar fel.
Sara Lundberg illustrerar den sparsamma texten med flödande
färg. Lavan rinner längs Islands vulkaner, snön ligger packad över
Grönland. I Grötland ringlar sig ett bord fullt med gröttallrikar. Pippi
sitter och stickar en lång, lång strumpa i Villa Villerkulla. I
Mumindalen är skuggorna långa, långa och mörkret lägger sig över husen
när pojkarna susar hemåt i sin vilda språngmarsch, men hinner springa
tre varv till runt jorden innan de går (vågar sig?) in.
Sara Lundberg är den illustratör som får representera
Sverige i IBBYs honourlist i år, en lista som vartannat år utser de
olika medlemsländernas yppersta författare, illustratör och översättare
av barn- och ungdomslitteratur. (IBBY står för International Board on
Books for Young People).
Helena
Vermcrantz
Tingberg, Therése,
Säffleoperan 40 år. Bland byxor, pundare & rån. Säffle: Ideella
föreningen Säffleoperan, 2014. 127 s. – Ijb-c
Det står inte så bra till med Säffle har det försports. Befolkningen
minskar och i centrum gapar allt fler butiksfönster tomma. Men orten har
ändå ett levande kulturliv. Där finns Visklubben -67 (Sveriges äldsta
visklubb!), bokmässan på biblioteket i oktober månad och – framför allt!
– Säffleoperan, för att nämna något som en utsocknes känner till.
Ordföranden i Föreningen Säffle skriver i förordet att
operan är Säffles starkaste varumärke och det är säkert sant. Sedan
starten 1974 har SäffleOperan framfört 41 operor eller musikaler, alltså
en om året. Det började med Tiggarstudenten och sedan följde
Kärleksdrycken, Sound of music, Oklahoma, Zorba och mycket annat
sceniskt välljud. Jubileumsåret firades med Disneys Skönheten och
odjuret.
Om SäffleOperan skrev Sven-Erik Dahlström 1994 en bok
med undertiteln ”Ett teateräventyr med proffs och amatörer. Therése
Tingberg hänvisar till den boken för dem som vill läsa om de första 20
åren.
Många kändisar har medverkat i Säffleoperans
föreställningar som Arja Saijonmaa, Monica Nielsen, Thore Skogman m.fl.
Boken liknar mest ett fotoalbum och är väl mest av intresse för de som
medverkat i teaterns alla uppsättningar eller gått på föreställningarna.
Åtskilliga medverkande får ändå ta till orda och återkommande är de
varma känslorna för teatern. Den har verkligen betytt något, inte minst
för det unga Säffle har den varit något av en ungdomsgård – till stor
glädje för det uppväxande släktet, det med anlag och intresse för musik
och skådespeleri! Tyvärr är boken mycket enkelt formgiven.
Wadensjö, Bengt.
Gud – ett svallande hav av nåd och
kärlek. Borås: Recito, 2014. 152 s.
Religion har under
2000-talets inledande år fått större betydelse än vad många förutsett.
Kring millennieskiftet var New Age ett fenomen som fascinerade många.
Fokus var riktat mot den egna inre upplevelsen med hjälp av yttre
attribut. I dags tycks de stora traditionerna stå i centrum. För den
europeiska kulturmiljön handlar det huvudsakligen om kristendom och
islam. I båda dessa traditioner finns två motsatta tendenser: Å ena
sidan ”back to basics” - inte sällan hopkopplad med fundamentalism – och
å den andra försök till nytänkande och omtolkning i en tid då ökad
kunskap, förändrad världsbild och ny kulturell identitet gör att de
gamla traditionernas innehåll blir svårtillgängligt. På senare tid har
såväl den förre ärkebiskopen, KG Hammar, och den nuvarande, Antje
Jackelén, väsentlig bidragit till att vidga det andliga rummet genom att
på ett genomreflekterat sätt erbjuda nya tolkningsmöjligheter för
invanda för begrepp och trosföreställningar.
Förre
biskopen i Karlstad, Bengt Wadensjö, vill med sin bok försöka ge ett
annorlunda bidrag till hur man i en tid med starkt förändrade
förutsättningar kan förhålla sig till olika trosinriktningar. I bokens
inledning formulerar han grundfrågorna: Hur tala om Gud på ett relevant
sätt i en global, teknifierad och rationell tidsålder? Hur förhålla sig
till andliga underströmmar i samtiden? Hur förhålla sig till Bibeln –
rensa ut det som inte tycks stämma eller försöka förstå verkligheten
bakom berättelserna? Bokens anspråk är att vara ett försök att med ett
nytt sätt att tänka förstå sin samtids förutsättningar och samtidigt
vara inkluderande avseende människors andliga erfarenheter.
Inspirerad av den
franske filosofen och f.d. utbildningsministern Luc Ferry konstaterar
Bengt Wadensjö inledningsvis att den ensidiga rationalismens tid är
förbi. Den andliga sidan hos människor måste få vara lika levande som
den rationella. Gud kan inte förstås med enbart rationellt tankemönster.
Gud är ande och kan därför inte förstås utan andlighet.
En annan
inspirationskälla är boken Fältet. Jakten på Universums
hemlighet (Vattumannens förlag) av Lynne McTaggart, av somliga
betraktad som en bro mellan vetenskap och spiritualitet. Av andra
ifrågasatt för sitt alternativa tänkande bl. a. när det gäller så
kallade alternativa medicinska behandlingsmetoder. Särskilt
betydelsefullt för Bengt Wadensjö har varit hennes tankar om vad
fördjupad kunskap om kvantfysiken kan innebära för synen på andlighet.
Ett nytt sätt att uppleva tillvaron växer fram. Den intuitiva tidsåldern
som ersatt den enbart rationella räknar med mjukvaror som telepati,
synkronicitet, intuition och andra former av sensibilitet.
Med bl.a.
dessa perspektiv i bagaget inleder Bengt Wadensjö en resa vars mål är
att öppna för nya sätt att förhålla sig till såväl olika
trosinriktningar som en verklighet som skall förstås både andligt och
rationellt. Den viktigaste (egentligen den enda) litterära parlören
under resan är Bibeln. Ur den hämtar han exempel på berättelser som han
menar kan förstås på ett annorlunda sätt än det traditionella. Viktigt
sällskap under Wadensjös resa är också människors paranormala
erfarenheter såsom övertygelsen att ha levt tidigare liv, mirakulösa
ingripanden i vardagslivet, föraningar om att något speciellt skall
hända, möten med avlidna etc. Han menar att ett antal bibelberättelser
kan läsas som bekräftelse på att reinkarnation är en realitet.
Exempelvis kan berättelsen om Jesus, Mose och Elia på förklaringsberget
läsas samman med berättelsen om Johannes döparen. Elias ande hade blivit
reinkarnerad i Johannes döparens gestalt, men då Johannes dödats
återvände den ande som funnits i Elia och i Johannes till Gud. Wadensjö
berättar också om hur gäster i biskopsgården haft närvaro av särskilt en
biskop som bodde i huset på 1800-talet. Identifiering skedde med hjälp
av stiftets porträttsamling.
Den bild av
Gud som tonar fram under Bengt Wadensjös inre resa är en universell Gud
som är kärlek, vill kärlek och det goda samt är höjd över alla
konfessioner och trossamfund. Eller för att anknyta till bokens titel -
ett svallande hav av nåd och kärlek Eftersom Gud är andlig så
måste Gud förstås andligt. Varje religion är ett utflöde ur det
gudomliga. Trossamfunden och religionerna återspeglar alla sin del av
det gudomliga och de har alla till uppgift att förvalta kärleken till
Gud. Jesus gav missionsbefallningen att gå ut och göra alla människor
till lärjungar. Att vara Jesu lärjunge kan bara innebära att tro på det
han förkunnade - Guds rike, det goda livet – för alla människor. Men
kyrkliga traditioner kom enligt författaren att begränsa Jesu öppna
erbjudande om liv i Guds sammanhang till krav att tro rätt och att
uppföra sig rätt.
Berättelsen
om förhänget som rämnade i templet när Jesus dog på korset är av central
betydelse för Bengt Wadensjö. Ur det rämnade förhänget växer ett
universalistiskt perspektiv fram. Samma perspektiv som fanns när jorden
skapades. Guds ande svävade över vattnet. Gud skapade människan. Inte
samfund och folkgrupper. Vare sig Jesus dog på korset som Nya
Testamentet berättar, eller var skendöd och väcktes till liv i sin gamla
kropp som Koranen berättar, så dog han och gick tillbaka till Nådeshavet,
Gud. Konsekvenserna av det rämnade förhänget visar sig i att hans
närvaro fortsätter, men nu på ett andligt plan.
Bengt
Wadensjös bok är förvisso inte invändningsfri. Hans avsikt har varit att
försöka ge ett personligt bidrag i det pågående samtalet om Gudstro
idag. Min uppgift här har varit att anmäla och presentera en bok vars
författare har stark värmlandsanknytning.
Inge Bredin
Wallenius, Claes, Människans illusoriska rationalitet –
om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik. Krhmn:
Norlén&Slottner, 2014. 212 s. – O
Måndagen den 5 maj anordnades en paneldebatt på Hotel Gustaf Fröding i
Karlstad. Omsorgen om de äldre var det ämne som dryftades med
pensionärsorganisationerna (SPF och PRO), en rad studieförbund,
landstinget och Region Värmland som huvudarrangörer.
Till debatten hade representanter för
de politiska partierna bjudits in – med ett viktigt undantag:
Sverigedemokraterna hade fått nobben. Det ursäktades föga övertygande
med att SD inte är att betrakta som ett ”demokratiskt” parti.
I och för sig är det glädjande att ledamöterna i den beslutande
samrådsgruppen misstror Sverigedemokraterna; det gör också jag. Men det
betyder ju inte att partiet kan förbigås i ett sammanhang som det nyss
beskrivna, än mindre att det hux flux kan stämplas som odemokratiskt. SD
har i åratal bekänt sig till den politiska demokratin. Partiet finns
representerat i våra parlamentariska församlingar och har i de flesta
opinionsundersökningar . 8-10 procent av väljarkåren bakom sig. Det är
till dessa omständigheter man, som beslutsfattare, har att förhålla sig.
Tyvärr vet jag inte hur orden föll när Sverigedemokraterna
avspisades. Men jag misstänker att de edsvurna i det hjärngäng, den
samrådsgrupp, som gjorde tummen ner i alltför hög grad lät sig styras av
sina känslor. Man talar om grupptänkande och gruppanpassningsstress inom
psykologin, och med SD på agendan torde risken för såväl det ena som det
andra ha varit hög. Nej, ingen i samrådsgruppen ville dalta med
rasister! Då skulle vars och ens självrespekt
försvinna. I stället gällde det att stå upp för alla människors lika
värde. Säkert fick SD kalla handen i bästa välmening.
Men haken är att beslutet råkar vara kontraproduktivt.
Följderna blir helt enkelt andra än de kalkylerade. Ja, SD får
martyrstatus och därigenom, ironiskt nog, ännu fler anhängare. I
politiska kontexter blir känslostyrda beslut oftast dåliga. JJag anser
mig få kraftigt eldunderstöd för den här uppfattningen i en nyutgiven
bok av legitimerade psykologen och filosofie doktorn Claes Wallenius.
Den heter
Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och
förnuft i samhälle och politik
(Norlén & Slottner). Det är ett utsökt arbete, där författaren med
tålamod och varsam hand lotsar sin publik i kompassnålens riktning,
alltmedan dennas – publikens – invändningar successivt tystnar. Det är
fr. a i spänningsfältet mellan (så kallad) instrumentell rationalitet
och emotionell rationalitet som Claes W opererar. Den förra
rationaliteten är alltid kopplad till ett visst mål – vill man reducera
sin vikt, så krävs i princip motion och sundare kostvanor – medan den
senare förknippas med handlingar, som tillfredsställer ens känslomässiga
behov: jag ber Sverigedemokraterna dra dit pepparn växer och känner mig
omedelbart god, ädel och allmänt framstegsvänlig. Nu om inte förr måste
väl Gud Fader ha reserverat plats åt mig uppe i himlen...
Åren 2002-2010 innehade Wallenius posten som
styrelseordförande i Karlstads Bostads AB, 2006-2010 verkade han som
kommunalråd på heltidsbasis, och 2008-2012 satt han i Vänsterpartiets
styrelse på riksnivå. Sina delvis motsägelsefulla erfarenheter från
dessa hektiska skeden redovisar han öppet i sin bok och analyserar, i
det ena ärendet efter det andra, varför det slutligen ”gick snett”. Så
långt kan texten läsas som ideologisk memoar eller som politiskt
testamente. Utan ett spår av bitterhet kritiserar Wallenius sitt eget
parti i termer som inte är vanliga bland vänsterpartister. I stället är
de närmast sensationella. T ex anser CW att hans partivänner rent
allmänt har en alltför undfallande och troskyldig inställning till
islamismen – alltså till företeelser som regimerna i Iran och
Saudiarabien, vidare till egyptiernas muslimska
brödraskap, palestiniernas Hamas, afghanernas talibaner o s v – och att
denna naiva syn på islamismen tidigare motsvarades av en lika naiv och
blåögd syn på diktaturerna i östblocket. Sant är i och för sig att
kritik förekommer – och förekom. Men den är/var i allt väsentligt
pliktskyldig och utan skärpa. ”Ljusmanifestationer och
appellmöten för de närmast sörjande” är andra fenomen som Wallenius
nagelfar i lätt sarkastiska vändningar. Inte heller Earth Hour har i CW
någon pålitlig vän. Förändringspotentialen är här, menar han, lika med
noll.
Estonia-katastrofen, svenska soldater
i strid, mordet på statsminister Palme, den politiska terrorismen,
religiösa sekter, Israel-Palestinakonflikten och åtskilligt annat tas
upp i Claes W:s bok, men allt detta görs ifrån bestämda utgångspunkter.
Förnuftet och känslan är de båda poler som resonemanget konsekvent
fluktuerar mellan. Som läsare tvingas man ideligen reflektera över den
egna föreställningsvärlden och över sina politiska och filosofiska
utgångspunkter. Väl framme i slutkapitlet är man inte riktigt densamme
som när läsningen påbörjades.Kanske är det så att vi (många av oss...)
tenderar att överskatta värmen och styrkan hos våra känslor. Vi tror att
starka känslor är en tillgång, inte minst i politiska sammanhang, och vi
sätter gärna likhetstecken mellan känsla och medkänsla. Det är nog klokt
att snarast upphöra med det. Palmes mördare var troligen känslostyrd.
Anders Behring Brevik var det i hög grad, både på Utöya och i
rättegångssalen. Exemplen kan lätt mångfaldigas.
Mats Parner
Watz, Ragnar, Pudens
och den allmänna meningen. Sju noveller… Krhmn: Norlén&Slottner, 2014.
101 s. – Hc Sent på kvällen den 8 november 1926 greps den sardiske
språkvetaren och kommunistledaren Antonio Gramsci av polisen i sin
bostad ett hundratal meter öster om centralstationen i Rom. Han
fängslades omedelbart. Under de resterande elva åren av sitt liv hölls
Gramsci inspärrad och avled, 46-årig, som Benito Mussolinis fånge.
Antonio G var invalidiserad och fysiskt spröd, men hans tapperhet bakom
cellväggarna torde ha få motstycken. Vännerna rådde honom att begära
nåd, men Gramsci vägrade: ”Fängelse är en fruktansvärd sak, una
brutissima cosa, men för mig personligen skulle den vanära som feghet
och moralisk slapphet innebär vara ännu värre. Att begära nåd vore
detsamma som ett slags självmord.” I fängelset arbetade Gramsci
oavbrutet och skrev hundratals brev. I slutet av december 1929 fick
brodern Carlo ta emot följande rader: ”… Du bör själv ha insett att jag
varken är nedslagen, modfälld eller deprimerad. Mitt sinnestillstånd är
i princip sådant att även om man dömde mig till döden, så skulle jag
fortsätta att ta det lugnt och kanske rentav, dygnet före avrättningen,
sätta mig ner och studera kinesiska.” I en liten volym med den smått
förbryllande titeln Pudens och den allmänna meningen (Norlén & Slottner)
med Ragnar Watz som upphovsman finns sju noveller, där merparten av
huvudfigurerna är av just Antonio G-typ. De är kort sagt modiga,
oförvägna och dödsföraktande. Mer eller mindre ålderstigna är de också.
I Watz fem första berättelser är hjältarna/hjältinnorna i otur och
ordning den vackra Perpetua, martyr i 200-talets Kartago, vidare den
romerske filosofen Boëthius i 500-talets Padua, den kristne kättaren
Botulf Botulfson i 1300-talets Uppsala, den, i varje fall enligt
överheten, landsförrädiske generalen och adelsmannen Johan Reinhold
Patkul i det tidiga 1700-talets Polen samt – icke minst – Baron
d’Holbach, författare till Le Système de la Nature (”Materialismens
bibel”) i det sena 1700-talets Paris. Till detta kommer ytterligare två
Watz-utläggningar. Där är handlingen förlagd till 1900-talets mitt och
till nutid. Som berättarjag i Watz samtliga sju historier uppträder en
skugglik gestalt vid namn Pudens. Denne undflyende typ är ömsom
djurskötare, fångvaktare, uppassare, läkarassistent eller bara
tidsvittne i största allmänhet. Enligt tillgängliga ordböcker har
”pudens” bibetydelser i stil med anspråkslös, finkänslig, sedesam,
taktfull o s v, men i de sju novellerna ägnar sig Pudens mest åt
dumdrygheter – som att odla fördomar och haspla ur sig plattityder. I
den rollen bör han, enligt författaren, ses som typisk representant för
den allmänna meningen. Man kan också säga att han personifierar
medlöperiet. Pudens har aldrig några egentliga vyer. Han lyder bara
order och tänker sällan längre än njurarna räcker. Därmed är han ett
levande bevis för våra moraliska normers häpnadsväckande relativitet.
Ragnar Watz berättarstil är underhållande och hans språk effektivt. Att
läsa honom är nöjsamt. Men jag undrar om ett så vagt och undanglidande
begrepp som den allmänna meningen bäst låter sig analyseras och avtäckas
i en samling historiska noveller. I romanens form skulle RW kunna ta ut
svängarna på ett mer övertygande sätt. ”Att leva innebär att ta
ställning. Jag hatar likgiltiga människor – odi gli indifferenti” är ett
uttalande som brukar tillskrivas Antonio Gramsci. Jag inbillar mig att
Watz helhjärtat ansluter sig till Gramscis uppfattning. Det gjorde i
varje fall Alberto Moravia (1907-1990). Just Gli indifferenti – De
likgiltiga – är titeln på Moravias debutroman.
Mats
Parner
Vem är rädd för Robert Jäppinen? Redaktör: Jörgen
Svensson. Kd: Stiftelsen Värmlands Museum och Värmlands museiförening,
2014. 210 s. (Värmland förr och nu ; 2014). – Ibz Jäppinen, Robert Tja,
vem är rädd för Robert Jäppinen? Kanske Värmlands Museum som Mats
Dahlberg skriver i sin recension i NWT, men därav märks nu inget i denna
förnämliga bibliografi. Jäppinen betraktades nog under sin livstid av de
flesta som en kuf, som mest ställde till med ”happenings”. Men hans
syftet med dem var alltid gott. Han var mycket empatisk, han led av
tillståndet i världen. I ett dokument i boken, undertecknat av Robert,
slår han fast att hans ”aktiviteter har konsekvent varit länkar i en
kedja i forskningen om vad Människa är”. Uppväxt i Estland, satt i tyskt
fängelse under kriget, var annars freden det viktigaste för honom. Han
var den ständige provokatören! Men man kan ju fråga sig om han inte med
sina aktioner satt krokben för sig själv och om hans taktik var särdeles
framgångsrik. Hans engagemang för politik och fredssparande arbete var i
vilket fall starkt som bokens redaktör skriver. Och hans produktion var
”enorm” framhåller Liselotte Englund i ett annat av bokens kapitel. Och
han arbetade med både grafik, måleri performance och texter skriver
redaktören Jörgen Svensson. Men hans sålde mycket lite, vilket inte
tycks ha bekymrat honom! Ett exempel på en hans och kompisen Bo
Isakssons performanceverksamhet är inlindningen av fredsstatyn på
Karlstads torg med 60 meter vitt tygstycke. Detta tilldrog sig på
trettondagsafton 1972 och för det blev de båda dömda till dagsböter och
brottet var ”förargelseväckane beteende”. I en inlaga till rätten
framhåller de båda anklagade att de bestred brott, att det inte var
ägnat att vara förargelseväckande – ”utan tvärtom för att glädja” Boken
bjuder både på konstverk av Jäppinen som av skrivelser av honom om konst
och tillståndet i världen. Kanske är urvalet av konst lite begränsat och
målningarna av Marilyn Monroe, som Jäppinen var förhäxad av, är väl så
många. Men visst får man en skaplig bild av konstnären Jäppinen. Annars
kan man kanske säga att boken framför allt handlar om den komplicerade
människan Robert Jäppinen, ”en ovanligt sällsynt man”, för att citera
Liselotte Englund, som svarar för en lysande, intressant och välskriven
artikel om en annorlunda konstnär[BÅ1] n från vaggan till graven. Mål
utan gräns har hon kallat sin minibiografi. Boken innehåller förstås
många foton på konstnären själv – han var ju särdeles fotogenisk. Mycket
fina, karaktärsfulla, är Gunnel Edéns foton av honom, flera av dem
smyckade dessutom Värmlands Museums utställning på försommaren. Ett fint
bidrag svarar också sonen Armand för. Han berättar bl.a. hur det var för
honom som barn att ha en i kvällspressen ofta omskriven pappa. Det var
inte alltid så roligt!d En spännande bok för konst- och
människointresserade! Medlemmar av Värmlands Museum får boken – efter
att ha betalt vederbörlig årsavgift kan man förmoda!
Westerberg, Maria,
Hjärtklappning. Torsby:
Heidruns, 2014 s. 192 s.– Ibz Westerberg, Maria
Denna ”pinnbok” är Vildhjärtas
andra bok. Stor succé gjorde hon med sin första, och hon ställde ut på
Värmlands Museum och sålde alla ”pinnskulpturer” hon hade haft med sig!
Hennes första bok, Vildhjärta – en kärlek mellan människa och skog kom
2009. Den nya boken handlar också om denna kärlek men känns ändå lite
annorlunda, svårt att säga hur, men texterna har blivit fler. Det här är
en bok man gärna återvänder till – för att komma på gott humör.
Vildhjärtas humor i ord och bild har den inverkan på läsaren! Och man
slutar aldrig at förundras över hennes skapelser, hennes pinnkonstverk!
På den värmländska bokmässan erhöll hon NWT:s kulturpris på 25 000 kr.
Motiveringen är väl värd att återges: ”Det finns pinnar och pinnar, men
bara ett Vildhjärta och en Maria Westerberg, som med varsamma steg och
unikt öga vandrar på skogens stigar, lär och inspireras och för
klokheten vidare i konst och text till oss andra.” Ja Vildhjärta är värd
allt vad beröm heter för sin konst och sin kärlek till skogen! Hennes
förmåga att ge varje ”pinne” en särskild individualitet är alldeles
häpnadsväckande!
Willers,
Sophie,
Kajsaboken. Kd: Bild,Text&Form,
2014. 47 s. – Qdfja
Klok som en pudel heter det ju och efter att ha läst pudelvalpen Kajsas
brev förstår jag nu varför. Författaren, egentligen spökskrivaren,
berättar i förordet at hon efter en misslyckad ryggoperation skaffade
sig en liten hundvalp, som skulle rehabilitera henne och ”se till att
jag k om tillbaka till världen.” Hon är egentligen bildskapare och
hennes gravyrer och många fina foton på Kajsa och hennes vänner har
resulterat i en mycket vacker bok – formgiven förstås av Anita
Stjernlöf-Lund på det utgivande förlaget.
I boken får vi ta del av Kajsas brev till mattes halvsyster
från de första dagarna hos matte fram till ett års ålder. Och det är
mycket hon har att berätta. Hennes självförtroende är av det mest
avundsvärda slaget och mycket får vi reda på om henne men också om
människorna i hemmet, framför allt matte som trots rörelsehandikapp
ägnar sig åt sin konst. Otvivelaktigt betyder hon mycket för sin matte.
Kajsa äger mycken humor. Att läsa om henne och den övriga familjen, om
hennes väg till vishet och mognad – sisådär i alla fall – är mycket
givande. Rekommenderas alla hundvänner och alla som vill bli det! Och –
som sagt - boken är också en konstupplevelse!
Wittgren,
Theres, Gömd. Mörkersdottir förlag, 2014. 303 s. – Hc
Det tycks ha blivit populärt med medeltid, kloster och erotik i
värmlandslitteraturen. Åtminstone två böcker från i hösas handlar om
detta, utom Gömd Peter Olssons Helenas sista uppdrag. Gömd kan kallas
för en Tristan och Isolde-historia, fast utan trolldryck. Om kärlek som
besatthet helt enkelt! Detta är författarens debutbok och jag har läst
den med nöje – må vara att den bär vittnesbörd om att hon är en
nybörjare på området, men hon har en berättarlust som smittar av sig på
läsaren! Theres satsar stort i sin debut, hon kunde ha tagit i lite
mindre, men resultatet blev ändå ganska gott. Sympatiskt nog ber hon i
ett efterord om ursäkt för några faktafel i texten.
Wivhammar, Bertil, Konsten att måla
i akryl. ”28 steg – från A till Ö”. [Hammarö: B. Wivhammar], 2014. [64]
s. – Ie
Akryl är kanske den populäraste av färger bland bildkonstnärer. En
viktig anledning till det är förmodligen att den torkar snabbt och är en
täckande vattenfärg som Wivhammar skriver i förordet. I denna snyggt
formgivna skrift lär han systematiskt ut allt (?) man behöver veta om
bildtolkning, färglära, metoder, utförande och mycket mer. Han utgår i
sin undervisning från olika motiv som ”den gamla stenbron”, ”filosofen”,
”anno dazumal” m.m.
Wivhammar, Bertil, Värmland
performance. Text: Bertil Wivhammar. [Hammarö: B. Wivhammar], 2014. [32]
s. – Ie
Författaren skriver i förordet att performance är
en bildkonstform med rötter i den tidiga modernismen, där konstnärer
själv framför verken inför publik, en form av ”levande konst”. Kanske en
konstform, som även en okunnig amatör kunde medverka i – den kräver
tydligen en del pyssel och apparatur av olika slag. Min favorit bland
föreslagna konstinstallationer är ”Måltiden”, den verkar lagom enkel för
en mindre konstkunnig person. Bildspel,författarpresentationer, kräver
en del arbete av utställaren! Det verkar inte finnas mycket utgivet i
bokform på svenska i det här ämnet och detta är säkert den första med
värmländsk anknytning!
PS Bertil Wivhammar avled beklagligtvis efter att
jag skrivit anmälningarna. Han var 83 år gammal. ”Mångsidig målare och
god pedagog” lyder rubriken till Mats Dahlbergs minnesruna i NWT av
den18 februari.
Bengt Åkerblom
Värmlandsörnen.
Tidning för Värmlands regementes kamratförening. Årg. 66. Kd 2014. 57 s.
– S-c(p)
Värmlandsörnen har under årens lopp blivit allt
innehållsrikare – och skulle må bra av en innehållsförteckning! Här kan
man läsa om kriget i Ukraina, få en utförlig presentation av Einar Lyth,
som under1979–1983 var chef för Värmlandsbrigaden. Han medverkar själv i
årsskriften med en längre artikel, ursprungligen ett föredrag, om
”Händelserna 1814 ur kronprins Karl Johans perspektiv”. Här hittar vi
också en artikel om arkivpedagogen Olle Nilsson, som gjort stora
insatser för att dokumentera Värmlands regemente. Artikeln avslutas med
en verksförteckning. Nämna allt går inte här men ett särskilt omnämnande
av” Ett beredskapsminne” av Sven-Åke Modin måste jag ha med. Det ger en
aning om hur trassligt det kunde vara under breddskapsåren, kanske
främst sommaren 1943, då Hitler funderade på skarpen att anfalla vårt
land. Redaktör har också denna gång Per Berggrén varit men på sista
sidan vädjar han om hjälp: ”Nu måste alla hjälpa till att hitta min
efterträdare”! Kan inte bli så lätt att efterträda honom!
Värmlandsörnen 2015 (årg. 67). Tidning för Värmlands
regementes kamratförening. Kd 2014. 65 s. – S-c(p)
Årsskriften med det
stolta namnet Värmlandsörnen och den ståtliga omslagsbilden med
regementets fana mot en blå himmel och i fjärran det före detta
regementets tegelröda kaserner. Efter många år som redaktör för
årsskriften har Per Berggrén blivit avlöst av Lars-Erik Sundin.
Värmlandsörnen var även under Berggrén en påkostad historia. Det mesta
är förstås av intresse främst för kamratföreningens medlemmar men en och
annan artikel är ändå något för den vanlige värmlänningen. Den nye
redaktören, flitig skribent i NWT, presenteras förstås och
Försvarsbeslutet 2015 granskas av Yngve Johansson, föreningens
ordförande sedan 21 år tillbaka. Vi kan också läsa om ”Spår av en
mörkare tid!, alltså spåren från Andra världskriget i form av
tankshinder, bunkrar och minnestavlor vid gränsen mot Norge. Vi kan
vidare läsa om militärmusiken, en artikel av Per Berggrén, ett ämne som
inte det finns så mycket skrivet om – väl? Mycket läsvärd är också samme
mans artikel om Värmlands hemvärn, som i år fyllt 100 år. En bok i ämnet
kommer ut under 2016. En fullständig amatör inbillar sig att hemvärnet
nu går ”en ny vår” till mötes, när nu det svenska försvaret bantats ner
näst intill utplåning?
Bengt Åkerblom
Värmländska akademien:
årsskrift 2014. [Kd:
Akademien ?], 2014. 62 s. – Bf
Hemma, hemmet är temat för årets årsskrift från vår akademie. Ett
femtontal ledamöter behandlar temat ur olika perspektiv. Alla är de
läsvärda men låt mig i alla fall nämna särskilt Torleif Styffes dikter
på Dalbymål, Eva Fredrikssons om Selma Lagerlöfs bostäder: ”Inte bara
Mårbacka”, Peter Olaussons berättelse ”Den evige hotellgästen”, en
märklig historia, Carin Bergströms ”alla älskar inte Värmland”, särskilt
inte C.G.. Löwenhielms första fru Jacquette (Gyldenstolpe), Lars
Anderssons ”De levandes land”, om sina amerikanska släktingar i
Rockford, som låg ”närmast ett skotthåll från Chicago”, och Hans-Olof
Boströms uppsats om konstnärshem vid förra sekelskiftet, då det
regionala tillmäts särskild vikt, fast Mårbacka avviker väl totalt från
denna fosterländska stil? Nämnas bör också en översättning av Håkan
Hagegård av Goethes Erlkönig – ”om att inte hinna hem” och Bengt Jonsons
tack för årets lagerlövspris, ”årets mest globale värmlänning” kallas
han! Intressant läsning, populärhistoria av bästa märke! Upplagan har
höjts till 200 ex., vilket nog är välbetänkt. Akademien har nu 17
ledamöter men stadgarna tillåter den att ha hela 24 ledamöter. Det borde
inte vara omöjligt att komma upp i det antalet?
Zandén, Rolf.
Inslag – omslag. Aforismer. Homeros förlag
2014. 64 s. – Hc Rolf Zandén är kanske mest känd som bildkonstnär men
han är också en flitig författare av poesi eller aforismer. I
föreliggande verk bjuder han på många goda och fyndiga visdomsord.
Självklart är inte allt guld som glimmar men tillräckligt mycket för att
jag vågar rekommendera Inslag – Omslag till läsning för envar
”amatörtänkare”.
Östemtingen 56 (2014).
Östra Emterviks hembygdsförening, 2014. 58 s. – Ncagz Östra Ämtervik(p)
Östemtingarna må prisa sin lycka
över att ha denna årsskrift, Östemtingen, som utkommit sedan 1966 med
senaste nytt om socknen men också åtskilligt om gamla tider. Det senaste
numret är ovanligt bildrikt men så har ju hembygdsföreningen ett
förnämligt bildarkiv att använda sig av. Att socknen har en livs levande
författare som är översatt till tio språk är kanske inte allom bekant,
men så är det, skriver Inga-Britt Sundqvist i Humletorp, östemting sedan
24 år tillbaka. Det är hennes Vegetarisk kokboken, som översatts till
tio språk. Hon har också erhållit både svenska och utländska priser för
boken. Hon skriver att det på senare år blivit allt aktuellare med
vegetarisk mat, att den är bra för både vår hälsa och för vår planet.
Löjtnant Lagerlöf, Selmas far, var inte så lyckosam med sina projekt men
anläggandet av brunn- och badanstalten, Ås brunn, var en särdeles god
idé, som dagens östemtingar har glädje av än idag, fast brunnsepoken är
sedan länge förbi. Där ligger nu hembygdsgården, bankmuseet och mycket
annat. Förträffligt nog innehåller Östemtingen en kort historik över
”Brunnen”. Värt ett omnämnande är också den sedvanliga krönikan över vad
som sig i socknen hänt under det gångna året. För ovanlighetens skull
innehåller krönikan ingen observation av varg men däremot av vildsvin,
vilket inte är någon glädjande nyhet. Tyngsta artikeln är Alf Folmers
”Ars moriendi – konsten att dö”. Han framhåller att biologiskt matriellt
liv dör och uppstår i annan form, det reinkarneras. Då är det, menar
han, ”ganska logiskt att det finns ekologiska system på det andliga
planet”. Ja, varför inte, kan man undra? Årsskriften är som oftast ett
verk av KM –idé, alltså Kjell Sundström och Marie Söhrman.
Bengt
Åkerblom
Östman, Bo,
Från bly till padda. Moderat presshistoria & profiler. Härnösand:
Reinhold Media 2014. 447 s. – Bt
Den liknar mest en bibel denna bok
i svensk presshistoria, finansierad av Anne-Marie och Gustaf Anders
stiftelse för mediaforskning. Den ger ett mycket tilltalande intryck med
sina många illustrationer i färg och svartvitt.
Innehållet presenteras
landskapsvis, vilket innebär att tidningarna i Värmland presenteras på
sidorna 142–170 och sympatiskt nog berättar författaren också ett och
annat om tidningar, som fanns före familjen Anders tidningsimperium,
exempelvis Karlstads- Tidningen, men olyckligtvis har här insmugit sig
ett fel! Någon Anna Fröding, gift med skalden och också skribent i
tidningen, har med största säkerhet aldrig funnits.
Värmlandsavsnittet handlar
naturligtvis mest om familjen Ander, som i början av förra seklet tog
över NWT och senare flera andra tidningar i Värmland liksom några
utanför Värmlands gränser. Sympatiskt nog köptes inte tidningarna för
att läggas ner utan de små tidningarna fick fortsätta att leva och
t.o.m. behålla egna lokalkontor vid sidan av NWT:s. En mediapolitik som
visade sig också ekonomiskt mycket lyckad!
Men vi lever nu i en mycket
vansklig tid som alla tidningsläsare måste vara medvetna om – hur länge
komma de tryckta tidningarna att bestå? Ja, inte så värst länge till,
högst en tio år? Naturligt nog har undertecknad nöjt sig med att läsa
enbart sidorna om Värmland men vågar sig ändå till att beklaga att
boken, som vimlar av namn, saknar person- och tidningsregister.
Bengt
Åkerblom
Sidan
uppdaterad den 17 januari 2018
|