|
Bokrecensioner 2015
En lista över böcker med värmlandsanknytning utkomna 2015 sammanställd av Bengt Åkerblom, som också svarar för flertalet recensioner. Listan uppdateras fortlöpande. Fattas någon bok är Föreningen Värmlandslitteratur tacksam för att få information om boken i fråga. Böckerna är alfabetiskt ordnade efter författare eller titel. Klicka på författare och eller titel för att snabbt komma till en recension.
Al Mansour, Mansour. Fånge nummer 10 000. Ander, Staffan, God morgon 2016 Andersson, Berndt, Värmländska skrönor. Berggren, Marianne, Gåtan med cykeln som försvann två gånger Bergqvist, Erik, Inte är vind. Björklund, Monica, Finngårdens byggnader. Brandby-Cöster, Margareta, Sagt och gjort. Brandby-Cöster, Margareta, Sven Hector. Oroväckande präst krigsvintern 1939–40. Brodow, Bengt, Parallella världar Carlsson, Lena. Jag kan gå i döden för dig men skrifva kan jag ej Dahlén, Ann-Charlotte, Når Hôr Hôls. Fryksdalsgrammatik. Ekerman, Petrus, Om Cicero som matematiker. Eriksson, Göte, Ungdomsår och nöjesliv i 40- och 50-talet Eriksson, Leif, & Svensson, Martin, 501 svenska platser du måste se innan du dör Esaias Tegnér i centrum. En citatvandring i Säffle. Ewertz Engdahl, Mia, Bortom skogen, bortom mossen. Falk, Anders, Värmländska riksspelmän 1933 – 2015. Fax, Göte & Gustavsson, Jan. Från Norra Hyn till Hanoi. Flygare, Ingrid, En ny kompis, Pytte! Fredén, Kristian. Skriv som en nobelpristagare. Fredriksson, Kjell, Minnenas långrev. För den värmländska lanthushållningens väl. Grevillius, Måns, Pappas 25-öresvitsar. Gustavsson, Jan, Värmlandspoliser berättar. Gustavsson, Per. Prinsessan och den fasansfulla björnen. Gårdfeldt, Linus, Lys med apan. Göthe, Kjell, Stöpafors herrgård i verkligheten och i sagans värld. Hesselstedt, Jan-Olof. Folkets Husföreningen i Skoghall 100 år Hjertzell, Maja, Vad gör man inte Hynell, Magnus, Värmland längesen – jägarstenåldern. Håkansson, Willy. Minnen från Forshaga. Ivarsson, Verónica, Raíces profundas Johansson, Arne, Nobody puts Baby in a corner. Johansson, Karina, Ett felsteg eller två Johansson, Mats, Lönn han går hem han. Kalin, Mona, Gamla vanliga dikter Karlstadsdagen 2015. Fyra föreläsningar om Karlstads 1900-talshistoria Kohlberg, Marcus, Hans Villius röst. Kroppkärr. Hertig Carls Kroppkiärr. Kruse, Jan, Historien om gruvorna vid Nordmarksberg Lagerlöf, Selma, Fyra noveller av Selma Lagerlöf. Lagerqvist, Camilla, Förrädarna. Lagerqvist, Camilla, Isbarnen. Larberg, Elisabet & Andreen Sachs, Magna, Andrea Andreen: Larson, Sven Åke & Tullberg, Eva- Lena, Sveriges berggrund. Larsson, Björn. Gaperhult som jag minns det. Lindberg Ljung, Gunnel & Vilson, Bo, Bovilgården Lokvist,Kent & Juhl, Berit, Helande hämnd. Längs Badaälven. En hembygdsbok om Badabygden vid sjön Fryken i norra Värmland. Löf, Bengt Olov, Oxhälja – den stora marknaden i Filipstad. Martling, Carl-Henrik, Biskops vederlike Mendel-Hartwig, Åsa & Gustavsson Ane, Otis bråkar. Nilsson, Henry, 23.15 till Arvika. Nilsson, Jan Olov, Masurholk och fallråg. Nilsson, Karl, Mitt namn är Karl Nilsson. Del 6. Nilsson, Matts, Trollkarlen från Ås. Nordlund, Anna, Selma och filmen. Ollson, Anna, Fotograf Anna Ollson. Ranius, Allan, Övralidsbiblioteket. Ribbing, Eva-Gunilla, Noveller Blå. Ribbing, Eva-Gunilla, Över is. Rundgren, Kjell, Tankar och poesi Sahlströmsgårdens Vänners årsbok 8 (2015). Samén, Gertrud, i växtriket. Akvareller och ord. Schützer, Jan, Sjukhusbiblioteket i Karlstad – en historik. Sjöberg, Bengt, Flyktingpastorn. Som ringar på vattnet. 25 år av internationellt samarbete. Steinfeld, Thomas, Selma Lagerlöf. Stuart-Beck, Jessica, Hus i Karlstad genom konstnärens ögon Styffe, Torleif, Nordvärmländsk krönikebok. Söderberg, Karl-Erik. Mat från bygden Thorstensson Landin, Eva. Inte glömma, inte minnas. Thörnevik, Allan, Mina nordvärmländska möten Tiberg, Joar & Ahmed Backström, Siri. Rovan. Tiberg, Joar & Tidholm, Anna-Clara, Den blå traktorn. Torstensson, Peter, Finns det trafikljus i Säffle Wredberg, Lars, Gjutarns pojke : barndomsminnen från 30- och 40-talets Kristinehamn Årsskrift. Tema Skapelse. 2015. Utg. Av Värmländska Akademien
Al Mansour, Mansour. Fånge nummer 10 000. Krhmn: Norlén & Slottner, 2015. Svensk bearbetning: Rune Blidh. 153 s. – Hce En synnerligen aktuell bok! Författaren är syrier men bor i Sverige sedan 2011. Han är nu bosatt i Kristinehamn. Det här är hans första roman. Han talar svenska bra men boken har han skrivit på arabiska. Tillsammans med trubaduren och poeten Rune Blidh har han översatt sitt manus till svenska. Kruxet är att Rune Blidh inte behärskar arabiska men med gemensamma krafter – bl.a. en översättningssajt på Nätet – har de åstadkommit en respektabel översättning, fast lite amatörmässig, men på sätt och vis gör det historien mer autentisk. Handlingen i boken utspelas med början några år före inbördeskriget. Huvudpersonen, Radi, är en intellektuell, yngre man, som på oklara skäl sitter fängslad, på en tortyrinrättning kan man kanske kalla det. Tydligen anklagas han för att vara en fiende mot staten. Tortyren han och hans medkamrater utsätts för är hur djävulsk som helst, men efter att han förlorat medvetandet efter en osedvanligt våldsam ”behandling” förs han till sjukhuset, där han så småningom vaknar till liv. Hemliga polisen är allsmäktig men tortyren upphör och han straffas med tolv års fängelse och släpps sedan. Att anpassa sig till livet utanför fängelsemurarna är inte lätt. Han känner sig märkt av åren i fängelse och många ”hederliga” medborgare behandlar honom som pestsmittad. Även före inbördeskriget, som nu varat i fem år, var Bashar al Assads land inget paradis för alla. En otäck historia men säkert sann. Nyttig läsning i dessa tider. Bengt Åkerblom
Ander, Staffan, God morgon 2016. Kd: NWT, 2015. X s. – Hc Detta är Staffan Anders sjunde ”godmorgonbok”. Som bekant skriver NWT:s chefredaktör varje lördag ett kåseri i sin tidning och vartannat år ger han ut ett urval av sina skämtsamma betraktelser. Som vanligt är det Tin Wigelius, som svarar för en läcker formgivning med många roliga illustrationer av god klass. Kåserierna är av det trivsamma slaget. Läsaren känner sig mycket svensk i sällskapet, vilket inte kan vara helt fel? Underhållande läsning för alla men särskilt för kattvänner. Även den som redan läst kåserierna har utbyte att ta del av dem i den vackra inramning, som den fått här – för inte att tala om bokomslaget, som säkert är årets gladaste, signerat av Lennart Jirlov, och färgstarkaste! Bengt Åkerblom
Andersson, Berndt, Värmländska skrönor. Krhmn: Norlén&Slottner, 2015. 75 s. – Hc.04 Berndt Andersson står som författare till ett tiotal böcker i skiftande ämnen. Under de senaste tjugo, trettio åren har han gett ut fem thrillers och ungefär lika många om elektronik – Elektronik för alla består av minst åtta delar! Dessutom har han skrivit en innehållsrik beskrivning om Mangskogs kyrka. Han har hållit sig till svenska språket men ifjol kom han alltså ut med en bok på jösshärska eller liknande tungomål. I många år har Berndt förgyllt föreningens litteraturaftnar i Östra Ämtervik med att berätta på mål om näcken och Gustaf Fröding och brännvin och mycket annat typiskt jösshärskt! Nu finns dessa lika lögnaktiga som roliga historier i tryck. En och annan av oss kan dock tycka att Berndts skrönor skulle göra sig allra bäst i muntlig form, så kanske läser han in dem inom en inte alltför avlägsen framtid, ty till saken hör att han är en hejare på att berätta på svenska eller mål. Kanske kommer han med en ljudversion av berättelserna om livet på landet för cirkus 50 år sedan eller så? Berndt Andersson skriver i förordet att ”det skrämmande är att historieberättandet är en konstart på väg ut. Det som en gång var en naturlig del av sällskapslivet…” Och han tillägger: ”det är ur denna skatt (skrönornas värld) våra värmländska författare fått inspiration. Allt var inte bättre förr, men det som var bra borde vi ta till vara på ett bättre sätt.” Avslutningsvis skriver han att ”boken du nu håller i hand är mitt försök att väcka skrönan till liv. ” Skrönorna är skrivna för uppläsning – en ny varje år – för föreningens litteraturaftnar i församlingshemmet i Östra Ämtervik. Berndts skrönor har varit mycket uppskattade av en stor publik, stor inte minst för hans uppläsningar, kan man tänka sig! Vi är många som önskat att han skulle ge ut sina historier i bokform! Och lagom till bokmässan i Göteborg i hösta kom de ut och rönte strykande åtgång! Vilket värmlandsmål han skriver på är inte spiksäkert men den är inte svårläst och – som Berndt skriver – bör vara läsvärda även för en icke värmlänning. Allra bäst fungerar förstås dessa historier om näck och skogsrå och tomtar och troll ooh Kalle på Brötens badvanor bisvärmar och bålgetingar m.m. inlästa. Förhoppningsvis läser Berndt in dem på skiva en vacker dag! Bengt Åkerblom
Andersson, Lars, De våra. En kriminalistisk roman. Bonniers förlag, 2015. 425 s. – Hc Lars Anderssons De våra utspelar sig under slutskedet av det andra världskriget, mest i Karlstad och Östmark. Det är en procedurdeckare av klassiskt snitt. Läsaren får följa polisens arbete i jakten på spår, motiv och förövare. De våra är verkligen en skarpladdad bok och en riktig bladvändare, som jag hade stor glädje av att läsa. Romanens undertitel – kriminalistisk – antyder att berättelsen har med brottsfall att göra. Och visst är det en äkta kriminalroman – men det är bara ett av de ben som berättelsen vilar på. Huvudpersonen Leonard Ringer (som alltid får lite bekymmer när han presenterar sig) är en av Sveriges första vetenskapligt utbildade brottsutredare, upplärd av Leif G.W. Perssons idol, kriminologen Harry Söderman. Han får, dels på grund av att han har en speciell begåvning för att se dunkla samband och dels för att han har rötter i trakten, i uppdrag att utreda ett mord i. Östmark. Det är en tjädergluttare som hittar liket, alldeles på gränsen till Norge. Allt tyder på att motivet är politiskt. Mordoffret tycks vara en norsk kvinna. Hon har ett tvivelaktigt politiskt förflutet – men man kan aldrig vara helt säker. Jag vill här slå en passning till Jan Bergmans bok Sekreterarklubben, som avslöjar hur kvinnor utnyttjades i underrättelsearbetet. Leonard Ringer – sympatisk, cigarillrökande, biträdande överkonstapel – drar i många trådar, framför allt i Karlstad men kommer inte långt. Och det är precis som det ska i en thriller. Det är först i slutet de avslöjanden kommer som leder till upplösningen. Lars Andersson har gjort en grundlig research och integrerat sin omfattande kunskap i handlingen och gjort en roman om som är full av märg och must, lokalfärg och brutalt cynisk storpolitik. Intrigen har förgreningar över från Skandinavien till Baltikum. Gestaltningen av personer, miljöer och tid är konkret och trovärdig. Som läsare är jag där och då. Nostalgifaktorn är hög. Gamle släggkastaren och patrulleringsatleten Massa Lind är ett av de namn dyker upp i texten. Boken blir en guldgruva att ösa ur för bokklubbar och läsecirklar i Östmark och Karlstad. Leonard Ringer är inte bara Östmarking. Han har dessutom hela sin ungdom burit på tattarstämpeln. Och titelns De våra är alltså resandefolket, tattarna, lika förföljda och föraktade både i Norge och Sverige. Skallmätning och tattarregistrering i pågick för fullt. Den rasbiologiska diskussionen är ett viktigt tema i boken och Lars Andersson vidgar mina insikter i ämnet. Och så ser vi då att De våra inte bara är en roman om det förflutna. Kopplingen till tendenser i nuet är skrämmande tydlig. Anders Hjertén
Berggren, Marianne, Gåtan med cykeln som försvann två gånger. Ill: Marianne och Peter Berggren. Majas sagoslott. 2015. Teknikarv, distr. 92 s. – Hcf Författaren skriver i förordet att hennes son Jonatan fått smak för deckare i stället för sagoböcker, fast de fick förstås inte vara för spännande – så utbudet var begränsat. Särskilt uppskattade han att han kände till platserna och personerna. ”Det gjorde att det var enklare för honom att leva sig in i historien”, skriver Marianne Berggren. Sagt och gjort. Hon satte sig ner och skrev en spännande historia, som helt och hållet utspelas i känd miljö, Skåre nämligen. Resultatet blev den här boken, som var mycket lättläst men gjorde mig lätt förvirrad. Kanske närmare kännedom om Skåre skulle underlätta för en utomstående att lösa gåtan om cykeln som stals två gånger? Boken är en mycket snygg trycksak och jag tror inte den innehåller ett endaste korrekturfel, vilket man inte kan säga om så många böcker nu förtiden! Bengt Åkerblom
Bergström, Carin, Mitt i byn. Med kyrkan som följeslagare genom Sveriges historia. Sthlm: Natur & Kultur, 2015. 203 s. – Cj-c Vad ligger mitt i byn? Jo, förstås, kyrkan! Carin Bergströms senaste opus handlar emellertid inte så mycket om just kyrkobyggnaderna som om den svenska kyrkohistorien – som antyds i undertiteln. Det framgår klart av kapitelrubriker som ”Ständiga strider om Sveriges tron”, ”Folkets kyrka”, ”Politisk oro”, ”Hundra år av reformation”, ”Stormaktens idévärld”, ”Prästgårdsidyll” ”Den stora kyrkobyggnadsperioden 1760 – 1860”, ”Kyrkbyn i ett alltmer sekulariserat samhälle”. Om Värmland skriver hon i kapitlet ”Bergslagens nybyggda kyrkor”, bl.a. om Brattfors och Älvsbacka, som tillkom på initiativ av brukspatronen i bygden, ja ibland kunde brukspatronen själv vara präst eller ha rätt att tillsätta präst. Detta är populärvetenskap när den är som bäst! IIlustrationerna är inte få, men dominerar inte. Den som snabbt och lätt vill lära sig det viktigaste om kyrkans historia i Sverige, bör skaffa sig den här boken. Finns förresten något skrivet på svenska om kyrkan i Finland, en del av Sverige en gång? Bengt Åkerblom
Bergqvist, Erik, Inte är vind. Bonnier 2015. - Hc.03 Bonniers förlag har nyligen kommit ut med Erik Bergqvists nya diktsamling ”Inte är vind” på 62 sidor. Det är hans sjätte bok. Han debuterade år 2000 med diktsamlingen Nedfrysningenkonst. Förutom lyrik skriver han essäer och är även välkänd som kulturkritiker. Erik Bergqvist skriver en omsorgsfull lyrik med ett språk som fordrar att läsaren stannar upp och tänker, med andra ord det är svåra dikter för en ovan läsare. I hans dikter finns en läsupplevelse med varierande fenomen omväxlande märkliga och vanliga. Det känns som förkroppsligade upplevelser i beskrivningar av den värld som han ger sina läsare. En styrka finns i hans texter som fängslar och ger överraskningar med djup. Om man tar sig tid vid läsningen av Erik Bergqvists dikter finns där en upplevelse med en känsla av sanning i hans beskrivningar . Naturen och tiden i dagar och årstider är något som han ofta återkommer till. Man känner något av en estetisk klang som föds i fraser som ger djupa spår I inlevelser av beskrivningar. Man undrar hur en ängel är hur den känner och upplever. Det finns en ängel i hans text som beskrivs hon verkar osäker med frågor hon ställer: Tillhör jag världen, undrar ängeln, eller finns jag bara som hypotes över intet, ekvation för det osynliga. Det sägs att jag är sju meter hög. Kanske är regnet min enda vän. Är jag i själva verket regn? En ängel som verkar osäker och ställer frågor bland annat vad hon i själva verket är. Här får läsaren utrymme för sin fantasi och föreställa sig vad en ängel egentligen är om det ät en mänsklig varelse eller om den överhuvud taget finns kanske finns den bara i fantasin, det framkommer aldrig i hans dikt. En ängel är tacksam att fantisera om där finns det plats för drömbilder. Det är en värld i bilder i hans dikter en intressant värld som emellanåt avviker från våra invanda upplevelserna. Det är en diktsamling med en stor variation av skildringar som väcker ett överflöd av fantasi. Händelserna i Erik Bergqvists dikter är medryckande de är av en temperamentsfull karaktär. Det är en livfull text där man aldrig möts av något inställsamt. Erik Bergqvists dikter ger en aktivitet åt tankar med varierande fantasier och verklighet. Det är livet själv att umgås med hans texter. Rolf Zandén
Björklund, Monica, Finngårdens byggnader. Torsby Finnskogscentrum 2015. 58 s. – Kdd Tisdagen den 14 april var det boksläpp på Torsby Finnskogscentrum i Lekvattnet. Monica Björklund, som är byggnadsantikvarie vid Värmlands museum med placering vid Finnskogscentrum har skrivit en bok på ca 60 sidor med viss tyngdpunkt på finngårdarnas uthus. Men klokt nog har även karaktärsbyggnaderna rökstuga, bastu, ria och kokhus behandlats, varför bokens titel Finngårdens byggnader är väl motiverad, även om den handlar om mycket mer än byggnader. Den ingår som nummer 10 i centrets skriftserie. Enhetschef Kersti Berggren välkomnade en publik på ett 30-tal personer. På plats fanns länsrådet Robert Andrén, som berättade om detta samarbetsprojekt mellan Länsstyrelsen och Finnskogscentrum, som också ingår i ett EU-projekt. Han förrättade själva släppet. En huvudtanke med boken har varit att privatpersoner på finnskogen, som äger byggnader, ska få information om hur man värnar varsamt genom underhåll. Dessa personer får var sitt gratis exemplar av boken, som har en rikligt tilltagen upplaga (6000 ex.) och ett pris på endast 50 kr. Monica Björklund berättade sedan om bokens tillkomst. Arbetet med att skriva och sammanställa boken har gått på några månader, men bakom ligger många års arbete av många med att inventera och dokumentera bakom, framhöll Monica, som också tackade kolleger som bidragit på olika sätt. Efter mingel och förfriskningar fick vi alla var sin bok och skyndade hem för att läsa. Så följer ett kort omdöme om boken. Först en sak, som inte är bra. Trycket i texten är alldeles för svagt. Många med mig måste bitvis läsa med förstoringsglas, t.ex. innehållsförteckningens minsta rubriker. Därefter går vi över till allt som är bra. Författaren är mycket sakkunnig och skriver ett gott språk. Illustrationerna, framför allt Lars Sjöqvists foton är utomordentliga, men uppmätningsritningarna för små. De inledande avsnitten, som ger bakgrunden, är väl avvägda liksom lästipsen. Särskilt värdefulla är avsnitten om varsamt underhåll och restaurering. Vad vi har fått är en ny grundbok om den värmländska finnskogen, ett utmärkt underlag för t.ex. studiecirklar. ( Artikeln tidigare publicerad i Finnkultur, nr 2, 2015.) Arne Vannevik
Brandby-Cöster, Margareta, Sagt och gjort. Texter och tal från mitt prästliv. BoD, cop. 2015. 306 s. – Ci Margareta Brandby-Cöster hör till Svenska Kyrkans teologiskt mest belästa och publicerade präster. De två senaste årens böcker är en predikosamling Allmän amnesti (2014) och Sagt och gjort med underrubriken Texter och tal från mitt prästliv. I Allmän amnesti formulerar hon sin förkunnelse på ett sakligt sätt, fritt från fromleri och religiösa övertoner, men samtidigt inträngande och jordnära. Det jordnära hämtar hon från dansk teologi och de teologiska giganterna Grundtvig, Kirkegaard, Lögstrup och Hansen bl.a. Flera av dem har hon hedrat med ett förtjänstfullt översättningsarbete, som borde vara till glädje för dagens prästkandidater. Bokens titel, Alllmän amnesti, inrymmer på ett utmärkt sätt hela kyrkans centrala budskap om gränslös kärlek, förlåtelse och upprättelse, från Gud till människa och från människa till människa. Här liksom i talen och föredragen, som hon hållit under sin aktiva prästtjänst, sammanfattade under rubriken Sagt och gjort, anknyter Margareta till sin doktorsavhandling om lutherska drag i Selma Lagerlöfs författarskap (till glädje inte minst för oss värmlänningar!). Genomgående för de båda böckerna är de litterära citaten, vars ord och bilder blir fönster, som ger ljus och lätthet till framställningen. Båda böckerna har också en livsbejakande underton, som inte kräver någon religiös tillhörighet för att kännas uppbygglig. PS Förlagets hemsida: www.bod.se Gunnar Lindberg
Brandby-Cöster, Margareta, Sven Hector. Oroväckande präst krigsvintern 1939–40. Books on Demand 2015. 180 s. – Cjz Hector, Sven Onsdagen den 23 augusti 1939 undertecknade Vjatjeslav Molotov och Joachim v. Ribbentrop den s. k rysk-tyska nonaggressionspakten i Moskva. Nio dygn senare gick nazityska truppstyrkor in i Polen, och därmed hade andra världskriget påbörjats. Som ett led i stridshandlingarna angreps Finland av sin mäktige granne i öst, Josef Stalins Sovjetstat, torsdagen den 30 november. I samlingsregeringens Sverige blev ”Finlands sak är vår” ett motto, som de allra flesta tog till sina hjärtan. På samma gång fördömdes den sovjetiska aggressionen i allt vidare kretsar – med Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) som ett av de få undantagen. Där låg man lågt, både av paktskäl och av ideologiska trohetsskäl. I västvärmländska Eda Församling alldeles intill norska gränsen verkade under denna kritiska tid en Sven Hector (1906-85) som komminister. Hector var familjeförsörjare och trebarnsfar – hans söner föddes 1936, -37 och -39 – men han var även lutheran och marxist. I kyrkan förkunnade han Guds ord och trons primat, men i byggnader av annat slag föreläste han om bland annat kommunismen och om bolsjevikernas historia. Som aktiv marxist på basplanet gjorde sig Hector närmast omöjlig i vissas ögon. Efter den sovjetiska inmarschen i Finland blev läget med ens akut för hans del: kyrkliga dignitärer krävde handfasta åtgärder, lokalpressen – fr. a NWT och Karlstads-Tidningen – ställde sig bakom kraven. I Eda och Charlottenberg spreds illasinnade rykten om den stridbare själasörjaren, de städse rättfärdiga ville förflytta honom till Moskva o s v. Teol. dr och fil lic. Margareta Brandby-Cöster har i volymen Sven Hector – Oroväckande präst krigsvintern 1939-40 redovisat de principiellt mest väsentliga inslagen i Sven H-affären. I Margareta B-C:s arbete återges ett av Hectors politiska föredrag (hållet den 2 januari 1940 i Kungsör), en serie brev från Sven H till nära vännen och vapenbrodern Albin Renström, ett tiotal predikomanuskript samt rader av andra tidsdokument. Studien är avgjort intressant och utan tidigare motsvarighet. Faktum är att den västvärmländske prästen utsattes för ett politiskt och teologiskt drev. Ett stycke in på det nya decenniet eskalerade konflikten: Den 19 januari 1940 hölls s. k extra visitation i Eda församling. Vid denna visitation strålade dåvarande biskopen i Karlstads stift, Arvid Runestam, samman med kyrkoherde, kyrkoråd och andra dignitärer i Eda och avhandlade i enrum Sven H:s politiska engagemang. Det uppfattades av de närvarande som anstötligt. Efter sammanträdets slut kallades Hector in till Runestam et co och fick avlägga räkenskap för sina mått och steg. Bl. a tvingades han, mot sin vilja, att uttala sig om striderna i Finland. Överläggningarna ledde till att ’den oroväckande’ beordrades, även det mot sin vilja, att begära tjänstledigt på obestämd tid. Så skedde också. I praktiken sattes Sven Hector i karantän och belades med yrkesförbud – i fyra månaders tid. Under läsningen av Margareta B-C:s fängslande studie har jag inte kunnat undgå att reflektera i olika riktningar: För det första står det för mig klart att Hector föll offer för ett slags attentat. Hans överordnade gick vida utöver över sina befogenheter och satte yttrandefriheten på undantag. Sven H kan beskyllas för att i en rad avseenden ha gjort felaktiga analyser – vem har väl inte gjort det? – men han sade inget förgripligt och bröt inte mot rikets lag. Till saken hör att hans budskap från predikstolen inte hade några likheter med vad han sade i Folkets Hus. För det andra konstaterar jag att den rysk-tyska ickeangreppspakten trasslade till begreppen tämligen rejält för Sven H. De flesta kommunister runt om i Europa ställdes offside, när generalissimus Stalin och rikskansler Hitler i ett nu blev paktbröder och den anti-fascistiska kampen – i varje fall tills vidare – plötsligt blåstes av. Slående är att Hector i sitt Kungsörsföredrag i januari 1940 (se ovan) brännmärkte ”den engelsk-franska imperialismen och den svenska kapitalismen”, samtidigt som han sparade på sitt krut och höll inne med sin kritik mot de nazistiska folkmördarna i söder. Den hållningen påbjöds av Kreml och därmed även av Sveriges Kommunistiska Parti. För mig är det uppenbart att (det i och för sig imperialistiska) Storbritannien, med Winston Churchill i ledningen från och med våren 1940, var den part som effektivast och mest verkningsfullt bekämpade nazismen i början av 40-talet. Varken Sovjetkoryféerna eller Europas kommunistpartier gjorde något väsen av sig på den fronten. För det tredje finner jag Sven H:s ideologiska universum smått fascinerande. Att Bibeltroende präster bekänner sig till marxismen tillhör ju inte vanligheterna. Den lutherska ”tvåregementsläran”, som Brandby-Cöster skriver om på sid. 155, kastar här visst ljus över det idémässiga dunklet. ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” menade Thomas Thorild på sin tid. Jag kan livligt föreställa mig att Sven Hector var en man som tänkte beundransvärt fritt – men inte alltid rätt. Mats Parner
Brodow, Bengt, Horisonter. Sthlm: Publit, 2015. 83 s. – Hc.03 Bengt Brodow (f. 1929) har undervisat i svenska och skrivit läromedel och didaktisk facklitteratur. Han skriver på omslagets baksida att hans bok innehåller ”korta texter”. ”Någon annan genrebeteckning kan jag inte komma på” tillägger han. Undertecknad har i alla fall valt att klassificera boken som diktsamling, eftersom texterna är uppställda på poetiskt vis. I förlagstexten betonas författarens intresse för friluftsliv, natur och foto och det framgår alldeles tydligt. Hans texter är en gammal mans tankar om livet och döden, ofta med en humoristisk touch eller en dräpande knorr. Han återkommer ständigt till naturen men är ingalunda främmande för vad som händer i dagens samhälle i stort som smått. Så här fränt kan det låta: ”Vi behöver inte besöka / några främmande planeter. / Vi bor redan på en / som blir alltmer främmande. / Vänta bara några årtionden / tills urskogarna har huggits ner; / tills polarisarna har smält…” Men han kan också uppehålla sig vid svårigheten (omöjligheten?) att få kontakt med en läkare: ”Men denna möjliga läkare / och tänkbara sjuksköterska / har systemet gjort lika onåbar / som en direktör på Telia Sonera.” Bengt Brodows diktsamling (som undertecknad vill kalla den) är full av tänkvärdheter om gott och ont – högst läsvärd med andra ord. Förmodligen kan den anskaffas genom www.publit.com. Eller kanske författaren, boende i Karlstad har ex. att sälja? Bengt Åkerblom
Brodow, Bengt, Parallella världar. Kd: Författaren, cop. 2015. 123 s. – Hc Boken består som författarens Horisonter av ”korta texter” men här är texterna nog något längre. Externa är en gammal humanists tankar om livet och döden och naturen, som han känner så väl både utan och innan. Det låter kanske inte roligt men det är det, för författaren besitter en ansenlig humor. Bengt Åkerblom
Carlsson, Annette, & Jansson, Ingalill, Om Allmänningen i Väse. 2015. – Ncagz Väse En gång i tiden var allmänningarna allmänt förekommande, om man nu skall försöka vitsa till det. Särskilt utmarken var gemensam egendom för alla i en by, socken eller härad. Utvecklingen kom dock att gå i riktning mot större inslag av privatägande och i samband med jordskiftena gjorde man ofta upp om gränser gårdsägarna emellan också på tidigare samfällda ägor. De kvarvarande allmänningarna var rätt begränsade i omfång. I både Väse och Ölme är Allmänningen dock ett geografiskt begrepp som används än idag, trots att marken sedan länge är delad. I boken Om Allmänningen i Väse beskriver Anette Carlsson och Ingalill Jansson denna sockendel av nordöstra Väse. Det är ett område med skog och småbruk, känt inte minst bland geologerna tack vare sina spektakulära dödisgropar, sådana som den väldiga sandkratern Lämpundshålan. Väse allmänning blev under trycket av befolkningsökningen också ganska tätt bebyggt. Under loppet av 1800-talet fick trakten en klar fattigprägel, i bjärt kontrast till slättbygdens jordbruksbaserade välmåga. Boken om Allmänningen är ett praktverk. Den omfattar över 300 rikt illustrerade sidor och håller hög klass också i skildringen av utvecklingen, från 1500-talet och framåt. Anette Carlsson har ägnat sig åt att utreda hur och varför Allmänningen styckades i början av 1700-talet. Det gör hon med stor sakkunskap och baserat på en lång rad källor i arkiven. Ingalill Jansson tar vid när Allmänningen under 1800-talet får fler och fler invånare. Hon har tagit tillvara traditionerna om enskilda människor och redovisar vad som är känt om bebyggelsen ställe för ställe, fram till avvecklingen under 1900-talet. Det rör sig om totalt över hundra torp och backstugor. Vi får möta sådana som ”samboänkorna” Get-Bôlla och Hunn-Britta på San eller den starka och kärlekskranka Ox-Ida i Hedås, hon som var spådd att gifta sig med en nära granne och därför sökte upp de som fanns att tillgå av manfolk – också de tidigare gifta. Ingalill berättar om en kvinna som var ensam hemma när Ida kom: ”Hon försökte lägga på kroken på insidan av dörren, men Ida var ju stark och fick in handen mellan dörr och dörrpost. Situationen räddades genom att någon fick tag på en brödspade och slog Ida över handen och då släppte hon taget.” – Farhågan var att Ida skulle försöka göra sig av med hustrun, så att det var fritt fram för giftermål med änkemannen… Boken är ovanlig genom en föredömlig dokumentation av använda källor. Dessutom är den utrustad med ett personregister, som gör den enkel att använda. Det är bara att gratulera till ett mycket väl genomför arbete! Peter Olausson Recensionen är tidigare publicerad i Näverluren nr 3, 2015.
Carlsson, Lena. Jag kan gå i döden för dig men skrifva kan jag ej. Landskrona Litorina Press, 2015. 147 s. – Hc Lena Carlssons magnum opus är förstås utgivningen av brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och hennes ”Landskronaväninnor” Anna Oom och Elise Malmros, men därutöver har hon skrivit en bok för barn om Selma Lagerlöf som skolfröken i Landskrona och om Arbetarbostaden på Mårbacka. Sin senaste bok kallar hon för roman, till yttermera visso förhåller det sig så att ”berättelsen bygger till stor del på verkliga händelser. Däremot är samtalen mellan personerna, samt vissa händelser i boken fiktiva”, som hon skriver i ett kortfattat förord. I stor utsträckning bygger hon på citat ur korrespondensen mellan Selma Lagerlöf och hennes vänner, en brevväxling som varade från 1886 till 1936. Av litteraturen om Selma får man lätt ett intryck av att hon var en stel och tillknäppt författardrottning. Henrik Wivel kallar henne ju Snedronningen.”Diktningen är min enda passion” lär hon ha sagt om sig själv. I förlagstexten till Wivels bok talas om att hon var ”en förbluffande radikal och modern författare, om frigörelse och mod och om oförlöst längtan, kyla och död.” Men den Selma märker vi inte av i Lena Carlssons berättelse om Selmas tolv år i Landskrona. Här är hon motsatsen till detta. Här skildras hon som beundrad, omsvärmad, populär och engagerad i välgörenhet – bl.a .älskade hon att läsa högt för fattiga barn, som annars inte fick läsa böcker. I Landskrona kom hon i kontakt med frälsningsarméns arbete i slummen, vilket återspeglas i romanen Körkarlen, där handlingen i boken utspelas. Hennes bästa bok, skriver Lena Carlsson, men hon är förstås lokalpatriot! Bokens huvudperson vid sidan av Selma själv är Anna Oom, som spelade Månskenssonaten så himmelskt vackert! Deras förhållande skildras som mycket passionerat. Kanske var hon Selmas största kärlek i livet? Lena Carlssons nya bok ger oss en uppfriskande fräsch bild av den unga Selma Lagerlöf och hennes vänkrets och – inte minst – Landskrona med sina salta vindar och många fattiga. Eva Fredrikssom
Carlsson, Rolf, Rosita Bitter. Sthlm: Vivenda Albatross förlag, 2015. 317 s. – Hc Det märks att det inte är någon nybörjare som fört pennan. Rolf Carlsson, hemmahörande i Filipstad, har tidigare givit ut fem diktsamlingar och en självbiografisk roman, Filip, 2009. I den här romanen får vi följa Rositas jakt efter kärlek från ungdomsåren och fram tills hon blir pensionär. Berättelsen är lite pikaresk, fast här förflyttar sig huvudpersonen inte så mycket geografiskt som mellan olika karlar och alltid går hennes lyckodrömmar i kras. Berättelsen blir också en berättelse om samhällsklimatet i Sverige, främst Filipstad och Karlstad, från 1949 till nutid. Jakten efter kärlek är bokens huvudtema men den kan också karaktäriseras som en pamflett i skönlitterär form mot alkoholen, förstöraren av så många av hennes förhållanden. ”Kung Alkohol” är inte att leka med! .Det är lätt att hålla med Jonas Herrlin som i sin recension för Bibliotekstjänsts räkning skriver om författaren ”att han berättar med värme och humor – och mot slutet med stillsamt vemod”. d Bengt Åkerblom
Christenson, Märta-Elin, Jag väver mina drömmar. Mattor året om. [Karlstad]: Per Berggrén, 2015. [70] S. – Qcc En påkostad bok med foton av trasmattor i skön miljö fotade av Per Berggrén. Märta- Elin Christenson har ”vävt till och från” sedan 1960. Hon är alltså inget proffs på området men är man svag för just trasmattor som undertecknad så är det en sann njutning att bläddra i denna bok med färgstarka foton av en skicklig fotograf! Bengt Åkerblom
Dahlén, Ann-Charlotte, Når Hôr Hôls. Fryksdalsgrammatik. Ur min synvinkel. Sunne: Ann-Charlotte Dahlén 2015. 241 s. – Fc Adolf Noreen var den förste i Sverige att vetenskapligt beskriva ett mål och det gjorde han i sin doktorsavhandling Fryksdalsmålets ljudlära 1871. Troligen är vi fryksdalingar också först ute med en grammatik om vårt eget språk. Till skillnad från alla (?) andra grammatikor innehåller den många russin värt en genombläddring . "Russinen" består förstås av historier på mål. Sträckläsning är däremot inte att rekommendera. Det orkade i alla fall inte undertecknad med! Om grammatiken håller måttet språkvetenskapligt vågar jag inte uttala mig om. Korrekturfel finns, exempelvis får Knut Warmland sitt namn felstavat. Men, som sagt, det är en grammatik med underhållningsvärde för oss från Fryksdalen. Boken finns att köpa i bokhandeln i Sunne och i Karlstad. Bengt Åkerblom
Ekerman, Petrus, Om Cicero som matematiker. En 1700-talsdissertation under presidium av Petrus Ekerman. Inledning, översättning och förklarande noter av Erik Bohlin. Biblioteca Neolatina Upsaliensis II. 61 sid. Uppsala 2015. ”En stor del av den europeiska litteraturen är på väg att glömmas bor och försvinna ur vårt medvetande”. Med detta dramatiska konstaterande börjar den här skriften. Det är så, att det som skrivits och utgivits på latin inte kan läsas av särskilt många längre. Det är inte bara en kulturhistorisk förlust, utan gör också att kunskap är på väg att glömmas bort. Därför har latinisterna i Uppsala startat denna skriftserie, som syftar till att ge ut kortare latinska texter på nytt i översättning till svenska. Latindocenten Erik Bohlin, bördig från Dalsland, gav sig i kast med en avhandling som den 13 juni 1759 försvarades i Uppsala av den värmländske prästsonen Anders Piscator (1736-1804). Erik Bohlin disputerade i Göteborg 2009 och har efter detta varit verksam både där och i Uppsala. Han har nu en tjänst som biträdande universitetslektor i Göteborg. Piscator blev med tiden lektor i Karlstad och dessutom kyrkoherde och prost på Hammarö. Därför har alltså avhandlingen även ett värmländskt intresse, även om ämnet inte är särskilt värmländskt. Disputationen skedde ”pro exercitio” (för övnings skull) och gav lyckligt genomförd respondenten rätt att senare disputera ”pro gradu”. Det är inte troligt, att Piscator själv skrivit sin avhandling, utan att denna författats av professorn Petrus Ekerman (1697-1783). Det var vid denna tid vanligt, att professorn författade avhandlingen. Så var det Ekerman sökte göra Cicero ”relevant i frihetstidens lärdomsklimat”. Avhandlingstexten publiceras här på bokens vänstersidor, med översättningen på högersidorna. Själva texten är blott 16 sidor, medan de förklarande noterna upptar mer än 20 sidor. Vi kanske kan hoppas på att fler latinska texter med värmländsk anknytning kan få bli publicerade i denna skriftserie. Den som önskar fördjupa sig i avhandlingen om Cicero som matematiker, kan kontakta författaren på adress erik.bohlin@sprak.gu.se Carl-Johan Ivarsson
Eriksson, Göte, Ungdomsår och nöjesliv i 40- och 50-talet. Säffle: Författarens förlag, 2015. 208 s,– Ncagz Säffle Ungdomsår och nöjesliv på 40- och 50-talet. Där har vi titeln på en bok som kom ut strax före jul. Undertiteln, Göte Eriksson berättar minnen från sin uppväxt, skulle kunna kompletteras med ”Säffle” – och då förstår vi vad det handlar om. De som var unga i 1950-talets Säffle känner säkert igen sig i de många berättelserna. Författaren har ett brokigt förflutet som företagare. Han lämnade Säffle för 55 år sedan, men minnena från ungdomsåren har etsat sig fast och har nu alltså kommit på pränt. Vi får följa författaren från barndomsåren hemma vid Odenplan till tonåren där mycket kretsade kring nöjesutbudet. Under vinter och vår dominerade filmerna och några inomhusdanser. I maj startade Folkets Park-säsongen med ett stort utbud av kända artister, orkestrar, varietéer, teater och operettsällskap – och så kom hösten med eldfest, cirkusbesök och Säffle-marken. Sedan drog biograferna igång igen. Ungefär så kunde ett nöjesår se ut. Säffle hade tre biografer och vissa storfilmerna kunde ses av tusentals personer. Hon dansade en sommar har nog rekordet, 18 fullsatta hus på Saga och uppskattningsvis 6-7000 personer. Författaren var själv en del av nöjeslivet, inte minst som maskinist på Saga-biografen. På så vis fick han ofta se filmerna flera gånger. Men nu är det inte bara därför han kommer ihåg dem! Göte Eriksson har förstått lokaltidningens värde som källmaterial. I arbetet med boken tillbringade han en vecka i Säffle-Tidningens arkiv. Han fotograferade av tusentals notiser och annonser som tillsammans berättar om det rika nöjeslivet. Det har hjälpt honom att sätta händelserna i kronologisk ordning. Detta låter som en tråkig uppräkning, men icke! Göte Eriksson har ett sant intresse för film och musik, och i boken kommenterar han kunnigt artister och filmer. Bokens värde förhöjs av de många illustrationerna, inte minst avfotograferingar ur folkparkens gästböcker. Det var Sven- Erik Dahlström som räddade böckerna när Folkets park skulle rivas. Utdragen visar att det verkligen var artisteliten som turnerade i folkparkerna. Göte Erikssons bok kan ibland kännas väl personlig – men genom humoristiska inlägg blir berättelserna ett värdefullt tidsdokument, inte bara för säfflebor. Adressen till författarens hemsida är: www.goteeriksson.se Claes Åkerblom
Eriksson, Leif, & Svensson, Martin, 501 svenska platser du måste se innan du dör. Lind & Co, 2015. 415 s. – Nc Boken innehåller en brokig blandning av sevärda platser. Av Värmland finns 16 orter beskrivna. Bland dessa kan nämnas ”Kusten”, Trollhagen, Ängsbacka, fordonsmuseet i Arvika och Karlskoga hotell (!), som inte torde vara så kända platser ens för värmlänningar. Bolziushemmet i Skåre är väl heller inte något stort turistmål. Men mer självklara platser som Mårbacka, Rottnerosparken och Brigadmuseet finns också med. Boken bjuder för övrigt på åtskilliga överraskningar och artiklarna är föredömligt korta. Den som vill veta mer hänvisas oftast till Nätet. Illustrationerna är inte så många men av god kvalitet; fotograf har Sevda Svensson varit. Beskrivningarna är inte ordnade alfabetiskt eller ordnade på något annat tänkbart sätt, men boken avslutas med ett register, där orterna är ordnade landskapsvis. Boken bjuder på lättsam och underhållande läsning men den är tung och aningen ohanterlig. Bengt Åkerblom
Esaias Tegnér i centrum. En citatvandring i Säffle. Text: Värmländska Tegnérsällskapet; Foto Andreas Hansen. Säffle: Värmländska Tegnérsällskapet, cop. 2015. 61 s. – Gcz Tegnér, Esaias För några år sedan monterades det upp skyltar med Tegnércitat på ett antal byggnader i Säffle. Nu har dessa flyttats till Byälven och Säffle kanal. För att manifestera detta kom nyligen skriften Esaias Tegnér i centrum – en citatvandring i Säffle. Det är Värmländska Tegnérsällskapet som ligger bakom såväl citat som skrift. Idén är god, Tegnér behöver lyftas fram -– även i Säffle. Boken rymmer totalt 19 citat och är samtidigt en guidebok där lika många byggnader och miljöer presenteras. Citaten är valda bland Tegnérs mera kända, Det eviga återges i helhet – i övrigt är det korta, kärnfulla citat, ofta hämtade ur Tegnérs brev. Det finns ingen som helst koppling mellan byggnad och citat, mer än att de råkar vara placerade där respektive bild är tagen. Och att Tegnér är en son av Säffle, förstås. Fast nu ska det ju ärligt sägas att vare sig Säffle som tätort eller Säffle kanal fanns när skalden föddes ett par kilometer därifrån. Men vi kan nog gissa att han har passerat över Byälven, vid Sefflebron. Med boken i handen kan vi alltså vandra längs "Tegnérslingan" och lära oss mer om såväl Säffle som Tegnér. De vackra fotografierna är tagna av Andreas Hansen – och visst finns det många intressanta hus längs älvområdet. Vi fastnar för Sifhällagården, ursprungligen Valdemar Dahlgrens Seffle Folkhögskola. Intill denna ligger nationalmålaren Otto Hesselboms Villa Talldungen – eller Talludden som den har råkat få heta i boken. Den trevliga boken, utgiven av Säffle kommun och Tegnérsällskapet, rymmer också ett litet Tegnérkalendarium och en kort historik om Säffle. Claes Åkerblom
Ewertz Engdahl, Mia, Bortom skogen, bortom mossen. Värmlands Nysäter 2015. 52 s. – Hc Fascinerad av gammal folktro är uppenbarligen Mia Ewertz Engdahl och lockar läsaren med sig på äventyr i ett Värmland, där bäckahästar och älvor är livs levande. Hon kan konsten att levandegöra gamla tiders folktro men titelnovellen är i undertecknads smak väl så tillkrånglad. En andra läsning är att rekommendera! Det är annars bara att hoppas att Mia Ewertz Engdahl fortsätter att berätta om vad våra förfäder trodde på en gång! En fascinerande värld förvisso! Bengt Åkerblom
Falk, Anders, Värmländska riksspelmän 1933 – 2015. Säffle: författaren, 2015. 63 s. – Iju-c Alla dessa oskrivna böcker! Varför finns det ingen bok om de värmländska riksspelmännen, har kanske någon undrat. Nu finns den! Ett trevligt häfte på 64 sidor, och med lagom mycket information om de 49 riksspelmännen. 28 29 Att bli riksspelman är inte enkelt. Uppspelning för Zornmärket fordras, långtifrån alla godkänns. Under senare år är det årligen ett 90-tal spelmän som prövat sina vingar, för att citera Anders Falk. Bara ett tiotal av dem har meriterat sig för silvermärket och därmed kunnat titulera sig riksspelman. Anders Falk har letat fram foton och personalia om alla riksspelmän med anknytning till Värmland. Landskapets förste riksspelman var passande nog Valdemar Dahlgren. Kulturbäraren från Värmlandsnäs grundade 1905 Seffle Folkhögskola, dvs. upprinnelsen till dagens Ingesund. Många av riksspelmännen har fått sin skolning vid just Ingesund, men kanske är det ännu vanligare att de har folkmusiken med sig från födseln och har fått låtar i arv från de lokala bygdespelmännen. Det senare är något som värderas högt i folkmusikkretsar. Alla utom en av riksspelmännen är avporträtterade tillsammans med sitt instrument. Fiolen dominerar stort. Durspel och klarinett förekommer, liksom säckpipa! Här går det inte att räkna upp alla spelmän, men Carl Iderström och Hans Bryntesson är ett par av dem som dessutom betytt en hel del för det värmländska musiklivet. Bryntesson, 95 i år, blev för övrigt riksspelman redan 1972. Leif Stinnerbom har gjort sig känd långt utanför danstiljorna, liksom Maria Larsson med rötter i Karlanda. Hon är en av de yngre riksspelmännen, för övrigt en av bara tre kvinnor i sällskapet. Hon har dessutom visat att en spelman, både kan värna den lokala spelmanstraditionen och spela rockmusik! Anders Falk var under många år redaktör för den nu insomnade Värmländsk Folkmusik. Där hade han en porträttserie om riksspelmän – och det är detta material som han nu har kompletterat. Falk driver eget bokförlag och har själv formgivit den trevliga skriften. Värmländska riksspelmän 1933–2015 beställes från an.falk@telia.com Claes Åkerblom
Fax, Göte & Gustavsson, Jan. Från Norra Hyn till Hanoi. På äventyr med Jan och Göte. Bernhards förlag, 2015. 230 s. – N Den första resan går till Asien i mitten av 1970-talet till Vietnam, Laos och Filippinerna. Annars är det Afrika, speciellt Uganda och Swaziland, som Jan Gustafsson och Göte Fax mest reser till. Intressantast är Jan Gustafssons skildring av Uganda, där han vistades som volontär. De båda skribenterna berättar rätt korthugget om sina upplevelser i främmande land – lite torrt känns det ibland. Ur värmländsk synpunkt är första kapitlet, det om Norra Hyn, fågelsjön mellan Apertin och Löved, det mest intressanta. Det är skrivet av Göte, som är uppväxt vid sjön, ”mitt första stora äventyr att upptäcka” skriver han. Om sjön och dess fågelliv finns en uppsats av Ingemar Norell, som skrevs på slutet av 40-talet. (Den beskrivs också i Where to Valdemar Dahlgren blev 1933 Värmlands förste riksspelman. Med åren har han fått 48 efterföljare som alla presenteras i Anders Falks nya bok. watch birds in Britain and Europe av John Gooders). Göte konstaterar att sjön krympt betydligt sedan Norells tid men det ”finns förvånansvärt många arter kvar, fast i mindre antal. Storspoven har varit borta men tycks ha kommit åter med sin ”välljudande, bubblade drill”. Tillbaka är också kornknarren – något som vi som deltog i vårens kulturutflykt till Lurö kunde konstatera hänt även där. Antalet häckande fåglar är cirka 100. Vanligaste fåglarna är kanadagässen och grågässen men de senare tycks ha tagit över på sistone. Förvånansvärt nog, skriver Göte. Vid Hyn finns en energiskog och ”det goda med det är att där vistas faktiskt många sångfåglar” säger Lars Johansson, en av Norra Hyns beskyddare. I förordet skriver globetrottern att ”vi tror att vistelse i främmande miljöer skärper människors sinnen och öppnar upp för nya perspektiv” och därom vittnar denna bok men man kan också säga att den som har läst en reseskildring har något att berätta… Bengt Åkerblom
Flygare, Ingrid, En ny kompis, Pytte! Sthlm: Rabén & Sjögren, 2015. [25] s. – Hcf Forshagabon Ingrid Flygare har givit ut sin tredje bok på Rabén&Sjögrens förlag. En bragd i sig! Tanken är att de ska bli en bilderboksserie om den lille shetlandponnyn Pytte och hans hästkompisar på hästgården Granbacken. Ingrid Flygare, som är utbildad i USA, hade illustrerat andras böcker i femton år innan hon beslöt sig för att börja skriva själv. Det saknas hästböcker för de allra minsta entusiasterna och hennes första bok om Pytte blev en omedelbar succé. På ett mycket enkelt talspråk utan svåra facktermer berättar här Flygare om när Pytte fick en konkurrent i stallet om barnens kärlek. Nykomlingen Jasmin gör först Pytte avundsjuk men boken slutar i Dur när de små hästarna finner att de kan hjälpas åt. Mest uppskattar jag illustratören Flygares färgstarka och uttrycksfulla bilder. Vad jag förstår har hon arbetat med serieteckning och animation. Böckerna riktar sig till barn mellan 3 och 6 år. Helena Vermcrantz
Fredén, Kristian. Skriv som en nobelpristagare. Från Selma Lagerlöf till Alice Munro. Sthlm: Ordfront 2015. 199 s. – G Kristian Fredén är författare och litteraturkritiker samt bibliotekarie på Svenska akademiens Nobelbibliotek. Han har också en värmländsk anknytning – fast ganska tunn må sägas – hans morfar var biskop Arvid Runestam, som förrättade begravningen efter Selma Lagerlöf påskaftonen 1940 i Östra Ämterviks kyrka. I sitt minnestal sa Arvid Runestam bland annat: ”Selma Lagerlöf fick gå till sagan, för att få fatt på de äkta människorna. Gripna ur dagens verkliga människovärld skulle de inte ha tett sig trovärdiga, men när de steg fram ur sagans skimmer, kände vi igen dem såsom dem vi själva äro eller ville vara.” Artikeln om Selma Lagerlöf är 30 sidor lång och innehåller många kloka ord. Fredén poängterar att vistelsen i Stockholm både under barnaåren och sedan som studerande betydde mycket för henne. Till platser av betydelse för henne bör alltså rimligen läggas också Stockholm, till de redan så välkända, alltså Östra Ämtervik, Bohuslän, Landskrona och Falun. Utan hennes fascination för operan, alltså Kungliga Operan, hade säkert Gösta Berlings saga blivit ganska annorlunda. (Tycker alltså undertecknad, fullständig amatör i ämnet!). Om Selma Lagerlöf skriver också Ajvide Lindqvist, skräckmästaren som 2008 erhöll Selma Lagerlöfs litteraturpris bl.a. för Låt den rätte komma in, som blev en riktigt bra film. Lindqvist tvekar inte om att ”i mitt tycke är hon (Selma Lagerlöf) den största författare vi haft.” Och tillägger: ”Hennes berättelser har en stark rörelse framåt, framåt genom att hon ständigt utlovar nya uppenbarelser på nästa sida, i nästa mening.” Ytterligare ett citat som jag vill återge är: ”För mig är det i grunden vad författande handlar om. Att ha ett antal tavlor som man älskar och sedan bygga ett hus kring dessa för att bära och skydda dem.” Kill your darlings ska man alltså inte göra! Nio författare till, bland annat Tomas Tranströmer, skriver Kristian Fredén om. Men ingen mer med värmländsk anknytning. Bengt Åkerblom
Fredriksson, Kjell, Minnenas långrev. Kd: Bild,Text&Form, 2015. 152 s. – Lz Fredriksson, Kjell Kjell Fredriksson, född 1938, är Karlstads kommuns förste kultursekreterare, men är numer pensionär dock utan slå av på takten. Han är uppväxt på en mindre bondgård i Dalsland. Mamman dog tidigt och han växte upp med sin 48 år äldre pappa, som var bonde, förtroendeman inom både kyrka, kommun, rättsväsende och dessutom ”barfotafrisör”! Syskon fanns inga och några lekkamrater fanns inte i de närmaste granngårdarna, vilket så väl illustreras av fotot från hans sexårsdag, där han sitter omgiven av idel tanter, förutom mamma och pappa. Boken är framför allt en minnesbok, en berättelse om hur det var att växa upp på landet, på en liten bondgård, på trettio- och fyrtiotalen. En ”39:a” känner återseendets glädje. Allt intresserar pojken/ ynglingen Kjell. Kräftfiskenostalgi, Stålfarfar, 30 31 solförmörkelsen 1953 (som undertecknad inte har så häftiga minnen av), ”drickabilen”, som var en efterlängtad företeelse sommartid på landet (fast i Värmland talade vi om drickbilen eller bryggarn) och så mjölkbordet förstås, som sakta och omärkligt, spårlöst försvunnit från vägarna i Värmland. Att Kjell lider av ”mjölksbordsnostalgi” är han inte ensam om. Rune Blidh skriver i en dikt om ”mjölkbola” , att de ”va väl en slags fritidsgål”. Det gläder undertecknad att Kjell också minns Cello, som på 50-talet var en mycket uppskattad kåsör, ja författaren kallar honom ”en av alla tiders främsta kåsörer” och har däri alldeles rätt! (Undras om inte 50- och 60-talen var kåsörernas gyllene tid. En kåserisamling av Viola, Kar de Mumma, Eld, Bang var då en obligatorisk julklapp i de flesta svenska hem – inbillar sig recensenten). Alla som växte upp vid mitten av seklet får många ahaupplevelser av boken – just så var det, inte bara på Dal! (Men att odon skulle vara giftiga trodde man inte i Värmland, så vitt jag vet.) Och författaren behandlar språket mästerligt! Ja, boken är en läsupplevelse. Att den bygger på de krönikor författaren skrivit för Karlstads. Tidningen gör att bokens kapitel oftast är ganska kortfattade men det är inget fel, det gör dem bara desto mer kärnfulla. Boken avslutas med korta betraktelser om diverse fenomen i nutiden. Kjell tillhör sedan flera år tillbaka nätverket ”Detvarbättreförr” och det är han inte ensam om, vågar undertecknad påstå, men ”det var bättre förr” låter lite kverulantiskt och han rekommenderar istället frasen ”det är sämre nu”. Tänkvärt är också följande rader, som återfinns på bokpärmen: ”Mina minnen är viktiga, de ger mig en existentiell identitet” och tillägger: ”Kanske är själva nuet överreklamerat”? Tag och läs! Bengt Åkerblom
För den värmländska lanthushållningens väl. Landshövdingar, akademiker och hushållningssällskap i arbete för agrar modernisering 1790–1820 skildrat i samtida och nyskrivna texter. Redaktör: Olof Kåhrström. Kungl. Skogs- och lantbruksakademien 2015. 224 s. – Qd Aldrig har väl lantbruket varit så välutvecklat, och aldrig har väl så många åkerlappar legat för fäfot. Det låter motsägelsefullt, men här finns ett samband: Hög produktivitet och överproduktion. Lägg därtill importen. Inget av detta behövde bekymra de tidiga 1800-talets lantbrukare i Värmland. För 200 år sedan var problemen av annan natur. Hur skulle man få jorden att räcka till, hur kunde skördarna ökas? Men det var då som hushållningssällskapen bildades. I Värmland låg jordbruket ännu i sin linda, åtminstone det rationella jordbruket. Här har vi en av hushållningssällskapens uppgifter – att sprida kunskap och öka skördarna. Värmländska Hushållningssällskapet (bildat 1803) kallade hit utländsk expertis och skickade värmlänningar till andra landsändar för att lära om cirkulationsbruk och nya redskap. Det behövdes. Befolkningen växte snabbt. För den värmländska lanthushållningens väl är det senaste bidraget till litteraturen om den värmländska jordbrukshistorian. Det är en bok som fyller en lucka inom ett viktigt område. I sitt företal har Karl-Ivar Kumm och Thomas Ohlsson satt rubriken "Vikten av att känna det värmländska lantbrukets historiska utveckling". Det kan man skriva under på efter att ha läst denna högintressanta och välredigerade bok! Värmland var i början av 1800-talet till stora delar ännu en agrart outvecklad region" heter det i företalet. Men åren omkring 1800 var en brytningstid och starten på en agrar revolution – bättre jordbearbetning, nyodling, skiftesreformer och cirkulationsbruk . Det gjordes stora insatser för att höja produktiviteten. Ett par av dem som bidrog till detta var landshövdingarna Wibeli och Wingård, båda mycket intresserade av jordbruk. Deras redogörelser från 1814 respektive 1815 och 1822 återges i boken, liksom akademikerna Ulrik Johan Åbergs och Lars Petrus Collins intressanta tidsbild från 1801 – nu för första gången översatt från latinet. Deras Observationer kring den värmländska lanthushållningen känns som ett eko från vår tid – fast ändå inte. De oroas över misshushållningen och hur värmlänningarna trots kunskap kör vidare i förfädernas hjulspår. Misskötseln av skogen är en springande fråga där de i detalj går in och ger råd kring skötsel och de produkter som hämtas ur skogen. De ger även råd kring åker och jord, liksom boskapsskötsel – allt för att bidra till en bättre lanthushållning. Och ansträngningarna gav resultat. Under första halvan av 1800-talet gjorde Värmland större framsteg än någon annan provins i Sverige. Det är en intressant och lärorik läsning. De äldre texterna kommenteras och kompletteras med nyskrivna texter som sätter in dem i sitt sammanhang. För de nyare texterna svarar Olof Kåhrström (bokens redaktör) och Ulf Jansson, båda med stor kunskap inom området. Om 1800-talet innebar en agrar revolution så fortsatte denna under 1900-talet, dock med en helt annan inriktning! Nu handlade det om ändrade växtföljder, handelsgödsel och växtskyddsmedel. Ökad avkastning och import ledde till att man nu kunde börja plantera igen 1800-talets nyodlingar. Ibland är det intressant att göra jämförelser mellan det tidiga 1800-talet och dagens debatt, om naturskogar och det öppna landskapet. Detta är också något som lyfts fram i bokens företal där Karl-Ivar Kumm och Thomas Ohlsson menar att "debatten ges en helt annan faktabakgrund att vila på när man läser För den värmländska lanthushållningens väl". Boken lyfts ytterligare av en mängd illustrationer, hämtade från olika arkiv. Utgivare är Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien. För att sprida boken har det delats ut friexemplar till olika institutioner, men den kan också inhandlas direkt från akademien. Claes Åkerblom
Glava i helg och söcken. Fotografier från bygd och bruk – bildhistorik från 1900-talets första hälft – tagna av bröderna Källqvist med flera. Bildredaktör: John Johansson. Glava hembygdsförening, 2015. 265 s. – Ncagz Glava Under 1900-talets första hälft verkade flera duktiga fotografer i Glava som Gunnar Ödvall och Erik Rafael Rådberg, den kände skulptören, och – inte minst – bröderna Adolf och Rickard Källqvist, som från 1900-talets början fram till 1950 verkade i socknen. De fotograferande bröderna lämnade efter sig 30 000 glasnegativ. De flesta fotona i boken är tagna av dem. Fotografierna från glasbruket är dock tagna av Rafael Rådberg. Det är lätt att hålla med Ola Jordán, en av bokens textförfattare, när han skriver att ”bilderna visar tydligt den levande bygd – med människor både i arbete och på fritiden – som präglade Glava med omnejd under denna tidsepok” – alltså första hälften av förra seklet. Det vimlar av människor i boken, arbetare, konfirmander, bröllopsgäster, sörjande, skolklasser och inte så få hästar och en och annan bil. Fotona är genomgående av god kvalitet. Det slår en att jord- och skogsbruk var inte de allenarådande näringarna i denna landsbygdsförsamling. Där bröts skiffer, där fanns Glava glasbruk och sjöfarten var betydande. Glava i helg och söcken ger oss senfödda verkligen en god bild av en mycket levande bygd. Och en utomordentlig lärobok om livet på landet för inte så länge sedan men ändå så annorlunda. Glava hembygdsförening ska ha mycket beröm för denna ovanligt vettiga hembygdsbok. Fast klassfotona kunde ha varit färre, tycker i alla fall en utomstående. Boken har liggande format, vilket kanske är nödvändigt för att fotona ska komma till sin rätt men är ett besvärligt format för den läsande. Boken kostar 400 kr och kan beställas från hembygdsföreningen i Glava eller Birgitta Bjuås. Bengt Åkerblom
Grevillius, Måns, Pappas 25-öresvitsar. Otvetydiga tvetydigheter. Krhmn: Norlén & Slottner 2015.– Hc En i Kristinehamn och Säffle välkänd profil var Gösta Grevillius. I Kristinehamn som rådman och borgmästare till 1965. Därefter som häradshövding i Säffle vid Södersysslets Domsaga till 1969. Han kom förutom sin civila ämbetsmannagärning att bli en av landets flitigast anlitade och mest populära inläsare av talböcker, med över 3000 inläsningar genom åren. Sonen Måns har inspirerats av faderns privata förkärlek för ord och sättet att vränga och vrida dem. Familj och vänner utsattes ständigt för nya varianter. Inspirerad av detta har Måns efter att på samma sätt ha testat på sin familj och andra i sin närhet bestämt sig och samlat egna ordvrängerier i bokform. Här står ordvitsarna som spön i backen medan man försiktigt sticker ut huvudet och försöker fånga dem För den som är road av språk och ordens betydelsevarianter är boken ett fynd om man nu också kan stå ut med att det ibland tar sin tid att finna ut alla finesser. Språkets nyanser lyfts fram och orden får sin betydelse det må så vara med betoning, kommatecken, accenter eller dialektala vinklingar. Till läsarens hjälp finns förklaringar, nycklar och spår, utlagda som förhoppningsvis bidrar till förståelsen. Men ibland är det som med ett motspänstigt korsord, d.v.s. man får lägga boken åt sidan en stund för att pröva igen senare. Smaka på några av bokens fyndigheter. Vid återvinningsstationen kan man förstå att ” containrarna med kartong är papprika” eller rådet varför man inte skall tälta på en kulle jo kanske därför att ”ett läger läger lä ger”. Kanske har tungvrickningsramsan ”sex laxar…” fått konkurrens av ”en kvinna i chickt skick med fint skick vill skicka ett skickt av skick”. Men vad gjorde då denne man ”Han la’ gom i lagom lag om natten”. Under läsningen av denna bok blir man varse ett antal ords mångtydigheter som man kanske aldrig reflekterat över. För den språkligt intresserade bjuds här på mycken humor och många spännande ordvitsar. Det är onekligen en bok vars titel ger skäl för namnet fylld som den är av otvetydiga tvetydigheter. Olof Andersson
Gustavsson, Jan, Värmlandspoliser berättar. Minnen från 1930- till 2000-talet. Forshaga: Jan Gustavsson förlag, 2015. 96 s. – Oep Fjorton pensionerade poliser intervjuas av Jan Gustavsson, själv avdankad polis. Han skriver i förordet att nästan alla de intervjuade beklagar att dagens polis har dålig lokal- och personkännedom jämfört med när de själva var ute på fältet. Och de ständiga centraliseringarna av verksamheten upplevdes av de flesta som negativt liksom att administration och möten fått uppta deras arbetstid allt mer. Flera av poliserna påvisar att allmänhetens förtroende för polisen var större förr. Råsupandet har minskat (Jan Gustavsson har en hel del att berätta om hur det gick till på s.k. Fäbodfester i norra Värmland). Brännvinet har emellertid ersatts av allehanda droger och våldet har blivit råare menar flera av poliserna. Boken är av stort intresse. Den ger läsare inte bara en inblick i polisarbetet då och nu utan ger också en uppfattning om förändringarna i vårt samhälle under andra hälften av 1900-talet på gott och ont – kanske mer det senare. Poliserna kunde ha presenterats lite bättre. Att polisen Henry Nilsson är den skicklige deckarförfattaren med samma namn framgår inte klart! Tilläggas kan att den s.k. bomben i Bibliotekshuset, som omnämns av någon av poliserna bara var en bluff – som brukligt är lyckligtvis. Frågan om stora distrikt är bättre än små verkar besvaras med ett nej! Bengt Åkerblom
Gustavsson, Per. Prinsessan och den fasansfulla björnen. Sthlm: Natur&Kultur, 2015. [27] s. – Hcf Än en gång får prinsessan rycka ut! Denna gång för att hjälpa skogens djur att göra sig av med den fasansfulla Björnen som tagit över makten. Björnen som påstår att skogen är en björnskog och inget annat. Alla de övriga djuren har flytt till prinsessans slott och träden har skövlats. Något måste göras, men prinsessan kan inte göra det själv. Hon samlar alla djuren omkring sig och tillsammans gör de upp en plan och precis som lilla musen säger: om alla hjälper till kan skogen bli vår igen! Och visst klarar man av att för alltid förvisa den äckliga björnen till en öde ö i havet. Per Gustafsson har skrivit flera böcker om den handlingskraftiga lilla rosaklädda prinsessan och jag förstår att barnen gillar dem. Det måste vara roligt att läsa dem högt för en liten unge som lätt kan hänga med i svängarna och som säkert jublar när Björnen får sitt rättmätiga straff. Lagom otäckt för ett litet barn. Gustafssons illustrationer är härliga med många små detaljer att fördjupa sig i och texten är precis på småbarns nivå: Era pruttiga pälsdjur! Era fisiga fasaner! skriker björnen när de tagit honom till fånga och bundit fast honom vid flotten som förs bort av strömmen. Helena Vermcrantz
Gårdfeldt, Linus, Lys med apan. Bonnier 2015. 115 w. – Hc.03 ”Lys med apan” är Linus Gårdfeldts tredje diktsamling på 125 sidor sedan debuten 2009 med ”Men golvet har ingen mun”. Albert Bonniers förlag står för utgivningen. Diktsamlingen är uppdelad i sju kapitel med stor variation på dikternas längder från en rad till sju sidor. Det är texter med ett omfångsrikt innehåll. Naturen och tiden är något som är väsentligt hos Linus Gårdfeldt som han ofta återkommer till i sina texter. Det är det intima, talande och gripbara ljuset och mörkret, årstiderna, dygnet och de sovande kropparna, från det dunkla till det klara som han tar fram tiden genom . Det finns ständiga strömningar och rörelser med ett innehåll som föder en övertro i hans beskrivningar. Man upplever att det är ett diktjag som söker en sinnebild det observerar det känner sig fram söker efter sin identitet. I första delen av Linus Gårdfelts diktsamling finns en beskrivning där fantasin är nödvändig det är en låda som han rör sig runt, det föder funderingar det är en låda som fylls med frågor. Linus Gårdfeldt får den att kännas som en levande varelse med en hud av läder som ger en speciell doft och där sprickor ger liv. Där finns en känsla av en närvaro där han umgås med lådan och stryker med handen över den och upplever öppningar, ögonblick och glipor det känns som ett förhållande. Det är en levande beskrivning med inlevelse som ger lådan en känning av liv. Det finns en känsla en ström av intryck i Linus Gårdfeldts texter där man känner naturen och tideni olika skeenden och att de hör samman. Det är en vid och öppen framställning som ger en närhet med ett lyriskt intryck:
Alla dagar vid vattnet fötterna vid berget och många år senare om morgonen, vindstilla att säga där är vattnet där är fågeln där är de närmaste öarna och granskog
I sista delen av Linus Gårdfeldts diktsamling finns uppräkningar och beskrivningar som ger bilder och tydliga förklaringar av olika ting. Det är texter med ett inre som fordrar tid att tänka de gör läsaren medveten om omgivningen där det finns en sanning som upplevs i fängslande och trovärdiga påståenden. Det är ett rikt och renodlat ordflöde med ett språkligt värde som är berikande och föder tankar i hans texter. ”Lys med apan” är en diktsamling som ger gripbara och lättfattliga beskrivningar av liv ock skeenden det är en diktsamling som man gärna återkommer till. Rolf Zandén
Göthe, Kjell, Stöpafors herrgård i verkligheten och i sagans värld. I samarbete med åtskilliga Stöpa-kännare. Växjö 2015. 119 s. – Ncagz Sunne År 2014 utgav Kjell Göthe boken I tacksamt minne. Nedslag i en släkts seglats. Boken recenserades i Wermlandiana samma år och författaren besökte då också Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg och presenterade skickligt och medryckande sin bok. Han har mycket att berätta om sin släkt och han gör det bra – mycket tack vare ett rikt källmaterial insamlat av olika släktmedlemmar under många år. Han är 32 33 också en skicklig skribent med bakgrund i tidningsvärlden. Den nya boken har ett lite annat och varierat upplägg. Mycket handlar förstås om Stöpafors, bl.a. ett intressant kapitel om hur gården drivs i dag, men mot bokens slut svävar författaren ut och då får vi läsa t.ex. om F.A. Dahlgren, Svenska kyrkan i New York, svenskbygderna i Minnesota, diverse värmlandshistorier och goda råd till politiker i landsbygdsfrågor. Kjell Göthe skriver här med gott humör men för en släkt- och hembygdsforskare är hans första bok förstås av större intresse. Eva Fredriksson
Hallberg, Lena, Volontärliv. Vulkan, cop. 2015. 317 s. – Hc Bokens huvudperson, Maria, lärare i Sunne, vistades i tre år i Bolivia hos guaraníindianerna. Tack vare att hon fick en skrivarkurs på Svalövs folkhögskola i present av sin man och sina döttrar började hon skriva ner sina minnen av tre års projektarbete i ett av världens allra fattigaste länder. Skillnaden är förfärande stor mellan stad och landsbygd, vita och indianer. I indianernas land befinner man sig förflyttad flera hundra år tillbaka i tiden. Och längst ned på samhällsskalan befinner sig förstås kvinnorna. Maria deltar i ett projekt som går ut på att höja levnadsstandarden för kvinnor bland guarnaíindianerna, göra det möjligt för dem att själva tjäna pengar genom att inrätta en butik för livets nödtorft m.m. En föga äventyrligt lagd svensk kan bara häpna över Marias hängivna arbete i ett långtifrån fredligt samhälle, där exempelvis stöld förekommer i de bästa kretsar med eller utan våld. Pocketstöld är det nästan omöjligt att värna sig emot. Den sista stölden hon drabbades av gällde hennes kamera med alla oersättliga bilder från tiden i Bolivia! Nu handlar boken långtifrån bara om Maria utan också om hennes medhjälpare, framför allt Paula, guaranindíindian, som offrar allt för sin sak. Flera gånger räddas Paulas och Marias projekt tack vare bidrag från Fryxellska skolan i Sunne. Författaren framhåller att boken ska uppfattas som skönlitteratur men hennes skildring av biståndsverksamheten i Bolivia bär ändå tydlig prägel av att vara självupplevd – autentisk i högsta grad. Bengt Åkerblom
Hesselstedt, Jan-Olof. Folkets Husföreningen i Skoghall 100 år 1916 – 2016. Skoghall: Dronten, 2016. 157 s. – Ncagz Hammarö Detta är Jan-Olof Hesselstedts tredje bok om Skoghall och han är således väl insatt i ämnet, särskilt som han varit fackligt aktiv i många år. Ska man tro uppgifterna på Nätet finns fortfarande ett tjugofemtal Folkets hus i Värmland, men frågan är om det finns ett livaktigare än det i Skoghall. Där finns ett vackert bibliotek, utställningslokal, restaurang, stor biografsalong – med ett tak målat av Oscar Jonsson. Författaren påvisar att konstnären varit påverkad av Mäster Amunds målningar i gamla Södra Råda kyrka och i sakristian i Hammarö kyrka. (Mäster Amund kallas den trolige konstnären av dessa målningar!) Gunvor Nyman skriver i VF av den 30 mars om boken och framhåller bl.a. att ”Janne Hesselstedt har läst protokoll, tidningsartiklar och andra handlingar och låter oss följa utvecklingen i kronologisk ordning. Det kan låta torrt och tråkigt men det blir det inte. Mängder av namn presenteras, liksom ett imponerande bildmaterial. Dessutom är texten lättsamt skriven och kryddad med humor både här och där.” Hon avslutar med att ”Janne Hesselstedt har lagt ner ett jättejobb på boken och han har gjort en berömvärd insats när han räddat en bit på kulturhistoria åt eftervärlden.” Ja, det måste undertecknade hålla med om. Det är inte svårt! Bengt Åkerblom
Hofsten, Erland, Med fjädern från en kerubs vinge. Studenten Erland Hofstens ”Ett Rimm” (1677). Textutgåva med inledning och förklaringar. Av Lars Burman. Uppsala 2014. 86 s. (Acta Academiae Regiae Scientiarum Upsaliensis. Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala Handlingar ; 25) – Hc.03 I ärevördiga Stiftsbibliotekets samlingar (i Bibliotekskhuset i Karlstad) finns en hylla vackra 1700-talsband. De innehåller avhandlingar, som Värmlands nation i Uppsala skänkt till Gymnasiebiblioteket från 1759 (då Gamla gymnasiet invigdes) till 1973, fast efter ett tag upphörde nationen att låta binda in avhandlingarna! En genombläddring av dessa volymer från andra hälften av 1700-talet ger vid handen att latinet ännu var det vanligaste avhandlingsspråket. Svenska förekom inte så ofta och då främst ifråga om mer praktiskt inriktade arbeten som det om sockenmagasinens nytta – exempelvis. Erland von Hofsten är väl för nutidens läsare av värmlandslitteratur mest känd för sin Beskrifning öfwer Wermeland, tryckt först 1917. Tyvärr omfattar den bara Karlstad och socknarna däromkring). Lars Burman berättar att eposet Ett rimm finns på Föreningsarkivet i Värmland och härrör från Stifts- och läroverksbibliotekets handskriftssamling som 1972 fördes över till Folkrörelsernas arkiv, som Föreningsarkivet då hette. Burman skriver att av estetiska skäl finns det ingen anledning att uppmärksamma denna dikt om Jesu lidande, död och uppståndelse, som framfördes första gången vid påsken 1677. Men han framhåller att dikten har ”nydanande karaktär, både som nationsoration och svenskspråklig akademisk dikt.” En ungdomsvän till Hofsten var Petrus Lagerlöf, kurator vid den här tiden på nationen. Denne värmlänning är ju mest känd för sin diktning på latin men även hans dikter på svenska blev mycket uppskattade. ”Det förefaller troligt, skriver Burman,” att Lagerlöf utövade inflytande på den yngre värmlänningen.” Och han tillägger att ”Lagerlöf skulle ju komma att bli den förste som föreläste i Uppsala om svensk diktning och svensk metrik”. Lagerlöf säger sig rent av ha varit den förste ”som regulerat wårt språk”. Avslutningsvis skriver Burman att ”hans (Hofstens) framgång var kanske måttlig, men tillsammans med liknande insatser på andra nationer skapades faktiskt en livaktig, vitter studentkultur i Uppsala”. Han bör, menar Burman, ”få ett erkännande som en strävsam föregångare i skapandet av svenska litterära miljöer”. För det bör vi vara honom mycket tacksamma, menar undertecknad! Numer har engelskan ersatt latinet. Utgången av den språkstriden verkar lätt att förutspå! Ett annat verk av Hofsten, som Burman omnämner är Om scholeväsendet i Carlstad, som finns bevarat i avskrift i Archivum Wermlandicum på Föreningsarkivet. Han nämner dock inte att man hittar sju sidor av handskriften tryckta i Karl-Åke Mossbergs Karlstads gymnasium 1675–1975, Karlstad 1975. Därtill finns en längre kommentar av utgivaren. Bengt Åkerblom
Hjertzell, Maja, Vad gör man inte. Sthlm: Gilla. 2015. 137 s. – Hc Det är med spänning man öppnar en ny bok av Maja Hjertzell som arbetar som gymnasiebibliotekarie i Arvika. Som jag ser det, är hon en av de mest mångsidiga barn- och ungdomsförfattarna vi har just nu. Vad gör man inte skulle kunna betecknas som en kortroman – inte i första hand en ungdomsbok – den passar lika bra för vuxna läsare. Här beskrivs en samling dysfunktionella syskon i övre tonåren någonstans på landsbygden där alla känner alla. Det är Caroline som helt passivt anpassar till sin sambos krav. Man inser att han kommer att utvecklas till en misshandlare. Redan nu vill han ha full kontroll över henne. Det är Anders som dricker och slåss och törstar efter kärlek. Där är Sanna som hämningslöst lever ut sin sexualitet. Men Sanna är stark, har aptit på livet. Ungdomarna får var sitt kapitel i början så vi får lära känna dem. En sommardag är alla tre är på väg att fira moderns födelsedag. Sakta avslöjar Hjertzell vad som ligger bakom ungdomarna beteende. Man hålls i spänning och när man tror att allt är avklarat kommer det sista avslöjandet. Det skulle förstöra läsupplevelsen att berätta mer om innehållet. Detta är en skickligt knep som Hjertzell använt sig av i tidigare böcker som Henrietta är min hemlighet, ännu en favorit. I Vad gör man inte får författaren naturen att samverka som stämningsskapare. Det är kvavt och hett och boken avslutas med ett nästan symboliskt reningsbad som inger förtröstan. Allt kanske inte är kört, det finns hopp även för dem som haft en svår uppväxt. Eller…. Helena Vermcrantz
Hynell, Magnus, Värmland längesen – jägarstenåldern. Mihars förlag, 2015. 387 s. – Jc Värmlands allra äldsta historia, jägarstenåldern, har varit ett försummat ämne inom arkeologin. Det finns enstaka uppsatser och artiklar från de fåtal boplatser som blivit utgrävda. Den viktigaste översikten är Ernst Nygrens bok Värmlands stenålder från 1914. Nu hundra år senare har emellertid en viktig lucka blivit fylld. Detta genom boken Värmland längesen – jägarstenåldern av Magnus Hynell. Hynell har en bakgrund långt utanför arkeologin och blev intresserad då han 2006 besökte utgrävningen av en boplats vid Kvarnåsen i Norra råda socken. Som författaren själv skriver har det inte funnits någon ambition att vinna akademiska meriter men strävat efter vetenskaplig korrekthet, något som också genomförts med utmärkt beröm godkänt. Texten är lättläst och arkeologiska termer förklaras på ett lättfattligt vis. Boken riktar sig till alla som är intresserade av historia och den geologiska utvecklingen. Den torde i hög grad intressera dem som idag brukar sina släktgårdar eller dem som på annat sätt har anknytning till en speciell bygd. På flera ställen nämns också enskilda personer, oftast i samband med fynd som gjorts på ägorna. Det är uppenbart att Hynell har mycket stor kännedom om Värmland och i samband med arbetet kring boken besökt landskapets alla socknar. Boken är ett praktverk på närmare 400 sidor och med få undantag är figurerna, minst 300 till antalet, helt i färg. Den innehåller 22 kapitel (där alla inleds med en dikt) men består i huvudsak av två delar. Första delen inleds med en kort men viktig bakgrund om människans äldsta historia, människan som social varelse och våra allmänmänskliga drag. Sedan visas hur landet formats efter istiden och just den geologiska utvecklingen är förträffligt beskriven. Därefter kommer en arkeologisk del med skildringar av miljön, jakten, fisket, redskapen, bostäderna med mera. Laxfisket antas ha spelat stor roll för dessa tidiga invånare. Andra delen beskriver att antal boplatser, såväl tänkbara som kända inom fjorton olika områden. Upplägget i områden bygger delvis på Selma Lagerlöfs berättelse om Värmlands tillkomst där sju bröder plöjde var sin fåra, det vill säga de olika dalgångarna genom landskapet. Här beskrivs fynd och boplatser, allt redovisat i såväl kartor som i enkla tabeller. Inflikat i denna del finns också faktarutor, skrönor, korta berättelser, beskrivningar av speciella fynd eller utvikningar om hur livet kan ha varit under äldre stenålder. Det finns bara positivt att säga om Värmland längesen. Alla som älskar kartor kommer att bli lyckliga. Här finns en mängd egenhändigt gjorda och mycket tilltalande kartor. En annan förtjänst är att Hynell i första hand ser människan som en social varelse där religionen och föreställningsvärlden ges stor betydelse. Även entreprenörskap betonas; till exempel vårt behov att söka nya revir och pröva det okända, en drift som varit ”irrationellt stark” i den meningen att man ”lämnat varma sköna nejder för att uppsöka otillgängliga och uppenbart ogästvänliga trakter”. Detta ligger också i linje med mycket av dagens arkeologiska forskning. Tidigare såg man människan mest som styrd av yttre omständigheter. Hynell betonar också människan som universell att vi i grunden är lika och att det inte finns och troligen inte funnit några rena människoraser. För alla som vill veta eller lära sig mera om vår äldsta historia är detta en bok som undertecknad varmt rekommenderar. Att Värmland är i fokus är mest en bonus för värmlänningarna själva. Dr Robert Hernek Arkeolog på Bohusläns museum med speciell inriktning på äldre stenålder.
Håkansson, Willy. Minnen från Forshaga. Om folk och händelser i vår bygd. Forshaga 2015. 71 s. – Ncagz Forshaga Willy Håkansson har skrivit åtminstone 9 böcker om sitt Forshaga – ofta dock ganska så tunna volymer. Han är född 1923 och växte alltså upp i Forshaga på 20- och 30-talen. Han minns alltså hur Forshaga tedde sig för snart 100 år sedan. Inte dåligt! Hans äldsta minne är från tvåårsåldern, vilket verkar nästan rekordartat. Han växte upp under enkla förhållanden. Hans pappa arbetade åt NKlJ, som han för övrigt skriver mycket om i en tidigare bok – förmodligen Tåget har gått! Här skriver han om sina hemförhållanden, sina första steg in på en yrkesbana. Som så ofta på den tiden började han som springpojke, ett krävande jobb vintertid i ett litet samhälle som Forshaga. Men självklart har han mycket att berätta också om det lilla samhället han växer upp i. Trivsam läsning om människor, inte på samhällets skuggsida precis men under fattiga förhållanden, som – exempelvis – förhindrade att den otvivelaktigt begåvade Willy Håkansson kunde få börja läsa på läroverket i Karlstad. Ja, vill man läsa om hur det var att leva och växa upp i Värmland för snart 100 år sedan, är denna bok utomordentligt upplysande. Dock måste jag bekänna att jag under läsningen retat mig på att författaren talar om sig själv i tredje person, för jag antar att bokens Erik är identisk med Willy Håkansson! Bengt Åkerblom
Iwald, Margareta. Stenbarnen. Iwald illustration, 2015 Detta är Margareta Iwalds tredje bilderbok. De två tidigare, Älvan Elva och En kottes längtan var fotografiska. När jag presenterade den senare i Wermlandiana för något år sedan, skrev jag att det kanske hade varit bättre om kottarna varit tecknade i stället för fotograferade, för då kunde man ge dem lite särdrag och på så sätt lite lättare skilja de olika ” kottpersonerna” från varandra. I Stenbarnen är illustrationerna målade i starka färger, i akryl, kanske. Liksom i kottboken vill Margreta Iwald stimulera barn att leka med sådant de hittar i naturen. I den här boken hittar en liten flicka två små gulliga stenar som hon leker med. De får mjuka löv till kläder, bär att äta. De får segla i diket i en liten ask, gunga i en gunga o.s.v. Så leker verkligen barn om de får vistas i naturen. Den rara texten består av rimmade fyraradingar i Elsa Beskows anda. Helena Vermcrantz
Ivarsson, Verónica, Raíces profundas. – Hk.03 Verónica Ivarssons bok är en fin diktsamling tillägnad hemlandet Chile och föräldrarna. De enkla, delvis rimmade, stroferna är mycket lättillgängliga och sångbara med många omtagningar. De nästan ropar på att tonsättas. Ivarsson skriver på spanska om sin längtan till Valparaíso där hon är född. Hon skriver om den kuperade gamla stadens linbanor, om havet och vindarna som sveper över landskapet. Hon skriver om blomsterprakten, om dofterna, om människorna som hälsar när de går förbi. Den nordiska vintern är för diktaren en enda lång väntan på våren och ljusets återkomst. Hon fryser i själen och längtar tillbaka till en färggrann stad full av liv, till föräldrarna, förankringen. I drömmarna är havet ett centralt tema och dikterna fångar dess böljande gång fram och tillbaka, som en besvärjelse. Boken är fint illustrerad av författarens färgfoton. Boken är på spanska. Titeln betyder Djupa rötter. Helena Vermcrantz
Jansson, Sten, Osäkert läge. Särö: Buenaventura, 2015. 250 s. – Hc Sten Jansson tilldelades 2015 års debutantpris av föreningen för romanen Anders + Lisa. Motiveringen löd så här: ”En gedigen och omfattande debutroman, sprungen ur värmländsk miljö där trovärdiga personporträtt i en tekniskt skicklig komposition speglar tidens synsätt och värderingar.” Den nya boken kanske inte mycket liknar debutverket, om inte i det att de nio novellerna ”speglar tidens synsätt och värderingar”. Det gör han så bra, vare sig berättelsen utspelas i Brasilien, Hong-Kong, Dakar, Norge, Finland, Vitryssland (eller Belrus, som författaren skriver och landet officiellt heter), Stureplan, Finland, Minsk, samt Sverige om tjugo år, på väg att ockuperas av Ryssland, värnlöst som det är utan medlemskap i NATO! Författaren svingar sig ledigt mellan skilda länder och miljöer men oftast i övre medelklassen. I boken är norrmännens repliker i novellen om svenska ungdomar som ”slavar” i Oslo på norska. Bra! Sten Jansson är mycket underhållande och väcker tankar och funderingar om ”borgarklassens diskreta charm”, titeln på en mycket sevärd film av Luis Buñuel. Personerna i boken är oftast ytliga med viner och mat och märkeskläder som sina främsta intressen – och så pengar förstås! Förlaget finns på Särö, Gihlsrovägen 19,c/o Sten Jansson, telefon 070/6080403,, hemsida: www.buenaventura.se. Bengt Åkerblom
Johansson, Arne, Nobody puts Baby in a corner. 164 s. Kd 2015; Arne Johansson – Hc – Författaren har på kort tid utkommit med tre romaner, alla mycket fantasifulla. Fantasifull är sannerligen också hans senaste ”skröniska” roman. Arne Johansson är pensionerad universitetslektor och handlingen i den nya boken utspelas delvis på universitetet i Karlstad men också på Sicilien! Det är en underhållande berättelse, där hans speciella, nonchalanta stil kommer till sin rätt. Men läsningen lämnar ändå en bitter eftersmak. Boken är en nyckelroman med lätt identifierbara personer och omdömen om dem, som nog får kallas kränkande. Det känns inte så bra! Boken handlar om en uppenbart begåvad student, som får att göra med oförstående och föga empatiska lärare, vilket driver henne att tillgripa mindre välbetänkta åtgärder. Delvis en sann historia uppger författaren. Bengt Åkerblom
Johansson, Karina, Ett felsteg eller två. Krhmn: Norlén&Slottner, 2015. X s, – Hc Mirjam från Göteborg, åker till Sunne för att hjälpa Sagolika Teatern med deras revy. Men allt står inte rätt till. Det finns krafter som vill få bort henne och hela teatern är i fara. Lenny, teaterns primadonna, blir svårt misshandlad men det ärbara början. Offentligheten vill sälja och vad har då en amatörteaterförening att sätta emot. Mirjam har också ett annat ärende i Sunne. Hon letar efter den pappa som hon aldrig har träffat. Hon får hjälp av Fredrik, grannen som bor i samma hus på Brårudskullen. Under letandets gång stiger också hennes mamma fram i en ny dager. Spirande kärlek saknas inte heller men vilka de lyckliga är tänker jag inte berätta. Med sin tredje bok har Karina Johansson nu tydligt grundat sin egen genre - feel good-deckaren. För trots mord och blod, om än inte i så stora mängder, så är det de vanliga människorna i småstaden (läs Sunne) som får ta plats i intrigen. Polisväsendet har en blygsam roll i historien och själva utredningsarbetet får vi läsare själva tänka ut. Men teorier om vem eller vilka som är skyldiga saknas ändå inte, de står Mirjam, Fredrik och skådespelarna i Sagolika Teatern för. Det finns många trådar och berättarspår och scenbytena är snabba och många. Ibland har jag svårt att hänga med och kanske skulle jag önska att författaren vilade i och fördjupade vissa scener innan de bryts för nästa spår. Författaren har ändå varit noga med sina planteringar och allt nystas upp på ett elegant sätt. Sista meningen i boken lyder "Det har hänt något otäckt vid Ski Sunne", vilket ger löften om ännu en Sunne-deckare. Gun Berger
Johansson, Mats, Lönn han går hem han. Löntorpet produktion 2015. 394 s – S Detta är Mats Johanssons tredje bok om de indelta soldaterna från Lönnskogs norra rote i Långserud. Den täcker åren 1790–1848 och behandlar tre knektar, först Anders Andersson Lönn (soldat 1790–1808), Nils Svensson (soldat 1808–1822), och den 13:e knekten från begynnelsen i Löntorp, Jan Jacobsson Lönn (soldat 1823–1848). Om dessa får vi veta en hel del och om systemet med indelta soldater men framför allt får vi till del svensk krigshistoria under en mycket dramatisk tid. Dessutom är boken förstås ett gott bidrag till Långseruds historia och ger oss en uppfattning om livet på landet med missväxt, hungersnöd, epidemier som rödsot och kolera och stor barnadödlighet. De indelta inkallades för mönstring och exercis två gånger året i princip och mötesplatsen låg utanför Kristinehamn, som kanske verkar som en olämplig plats, men saken var den att Värmlands regemente och Närikes var ett enda regemente ända till 1817 då Värmland fick ett eget regemente. Mötesplats blev då Varpnäs mo i Nors socken, som inte var så lyckad som exercisplats, om det inte var regnigt; vid torkväder yrde sanden omkring. 1833 flyttades exercisplatsen till det mer berömda Trossnäs fält, som ligger fyra kilometer från Varpnäs. Även det tämligen nybildade regementet Värmlands fältjägare flyttade dit för att vid sekelskiftet förläggas till Vaxholm. Knektarna hade ofta arbetskommendering. Det kunde gälla Karlskrona, Eda skans, Sveaborg eller något kanalbygge – 1800-talet är ju kanalbyggandets århundrade. Man lär sig mycket av att läsa denna trinda bok. Om Adlersparres revolutionsarmé och marschen till Stockholm för att avsätta kungen får vi en utförlig skildring liksom av Sveriges sista krig, det mot Norge 1814, eller att 1867 var det inte isfritt på sjöarna förrän vid midsommar. Soldaternas kläder är ett ämne författaren återkommer till lite väl ofta. Gustav IV Adolf hade pippi eller något ditåt på att ändra detaljer på uniformen soldaterna skulle bära. Bössorna man hade var alltid ålderstigna och mer eller mindre obrukbara. Skjutövningarna var därför ganska få! Boken är försedd med ordlista, vilket är högst tacknämligt och detsamma kan sägas om de många kartskisserna. Författaren skriver i förordet att framställningen ”utgår från autentiska fakta”, men tillägger han, ”jag har dock tillåtit mig att förse bokens personer med allmänmänskliga känslor för att ge lite liv åt historien.” Ja, det är kanske inget att säga om, knepet fungerar faktiskt rätt bra. Knektarna blir lite av levande personer. Vad som är fakta och vad som är fantasi framstår ganska tydligt. Men upprepningarna har blivit många – kanske boken hade blivit betydligt tunnare utan dem, något som inte hade skadat? Ett synnerligen imponerade arbete är i vilket fall Mats Johanssons krigshistoria, som måste vila på en mycket grundlig forskning. Bengt Åkerblom
Jacobson, Lasse, Lasse-Kaja, Bilden i Bilden för balans i hjärnan. Gnosjö: minbok.nu, [Jacobson, distr]., [2015]. 55 s. – Ncag Lasse Jacobson är framför allt filmare. Han har gjort filmer om zigenare, årstiderna, olika träd m.m. – stundom tillsammans med Gunilla Lundgren. Nyss fyllda 44 år kom han 1980 till Nordvärmland, närmare bestämt till Rikkenberg och den bygden har han varit trogen sedan dess! Här blev han bl.a. bekant med Anders Björnsson i Likenäs. Vänlig odling var hans devis. Han kom från Dal till Klarälvdalen på 1930-talet och han kände sig befryndad med finnbefolkningen, för vilken marken var helig! Trädkramare är vi många men Lasse Jacobson är – kan man allra minst säga – skogskramare! De vackra fotona från naturen i norra Värmland är högst njutbara men layouten är inte lyckad. Det bästa med boken är den vördnad för djur och natur i vår finnskog som genomsyrar författarens framställning. Kanske kan man säga att på sätt och vis är detta en andaktsbok för envar, kristen eller muslim eller hedning! Bengt Åkerblom
Kalin, Mona, Gamla vanliga dikter. Nomen förlag, 2015. 27 s. – Hc.03 Mona Kalin utkom med en bok senast 1989. Hon är mest känd för sina romaner, framför allt för Livet är härligt, 1978, ny upplaga 1987. Men hon har också gett ut en diktsamling, Inga goda ord, 1965. Föreliggande lilla häfte består, förmodar jag, av ett minde urval ur den samlingen. Mona Kalin är säkert en av de mest samhällstillvända av nutida värmlandsförfattare. Hon är verkligen värd att läsa. Världen har i grunden inte ändrats sig så mycket de senaste decennierna. ”Ångerbön” till exempel är högaktuell! Boken kan beställas från Nomen förlag/books-on-demand Visby. Tel: 0498/213360. Föreningen har den också till salu. PS Från vanligtvis välunderrättat håll förljuds att Mona Kalin sedan en tid tillbaka återigen är i skrivartagen! Glädjande nyhet! Bengt Åkerblom
Karlstadsdagen 2015. Fyra föreläsningar om Karlstads 1900-talshistoria på Värmlands Museum 18 maj 2015. Kd: Karlstad lever, Nätverket Karlstads 1900-talshistoria, Värmlands Museum, 2015. 39 s. – Ncagz Karlstad Ett inte särskilt omfångsrikt men mycket läsvärt häfte om Karlstad. Erik Bengtson ger ett underfundigt, för att inte säga underhållande porträtt av J.A. Eklund, biskop i Karlstads stift 1907–1938, flitig psalmförfattare. Bengt Schüllerqvist berättar om Litteraturklubben, som fanns i Karlstad 1944–1970, en tid då litteraturen kanske stod som högst i kurs bland bildat folk. Om Stora torgets förvandlingar under tidernas lopp skriver antikvarien Andreas Hansen. Ständigt detta bekymmer med det för stora torget! Korrumperad polis och korrumperade makthavare var inga sällsyntheter i Karlstad på 20- och 30-talen. Göran Bengzon startade ett parti, Kvastpartiet, för att rensa upp. Hans parti blev mycket framgångsrikt och när partiet 1950 åkte ur fullmäktige liknade Karlstad inte Chicago längre. Gunvor Nyman, f.d. journalist på VF, är det som forskat i denna föga omskrivna epok i Karlstads politiska historia. Av detta bör bli en bok, skriver Kjell Fredriksson i förordet! Bengt Åkerblom
Kohlberg, Marcus, Hans Villius röst. Dikter. Gunnarskog: Nordhaget förlag. 2015. 80 s. – Hc.03 ”Marcus Kohlberg gör samvetsgranna dagboksanteckningar om både stort och smått i vår vanligaste verklighet” skriver Sven Smedberg i förordet ”och när minnena och den vardagliga iakttagelsen plötsligt råkar ut för en tranströmersk kortslutning svajar verkligheten till en aning, men står.” Smedberg framhåller vidare att i sin fina diktsamling med haikudikter måste han underkasta sig en sträng form. ”Här är visserligen den japanska 17-stavaren ersatt med fri vers men den fria versens frihet får aldrig fresta till formlöshet. Kohlberg fuskar inte!” Dikterna är inte alltid så lättolkade. Marcus 34 35 Kohlberg bjuder på vers som är paradoxal och motsägelsefull, ofta mystifierande men också uppiggande humoristisk. Sällan är han tråkig! Föreningen Värmlandslitteratur gav Marcus Kolberg ett särskilt hedersomnämnande, när föreningen våren 2015 utdelade sitt pris till det gångna årets bästa debutant. Vem var Hans Villius kanske någon frågar sig. Jo, han var historieprofessor men mest känd för sina radio- och tv-framträdanden. Det var svårt att inte fängslas av hans bubblande entusiasism. Bengt Åkerblom
Kroppkärr. Hertig Carls Kroppkiärr. Historik. Redaktör: Inger Falk Andersson. Karlstads hembygdsförening 2015. (Glimtar från Karlstads historia ; 8) – 129 s.– Ncagz Karlstad Inger Falk Andersson är uppväxt på Kroppkärr och har många detaljerade minnen från sina uppväxtår liksom många släktingar och vänner som också har goda minnen från den tiden, trettio- och fyrtiotalens Kroppkärr. Men hon har inte nöjt sig med det utan har en hel del att berätta om stadsdelens äldsta historia. För de flesta karlstadsbor är Kroppkärr bara ett tämligen nytt villaområde från 1950-talet – men det omnämns första gången så tidigt som 1348, som Croppeker, kropp i betydelsen knöl, klump, syftar förmodligen på en bergshöjd i närheten, Trollkoneberget, medan kärr stod för ”värdefullt lertäcke och odlingsmark”, skriver redaktören. I sitt privilegiebrev för Karlstad 1584 undantog hertig Carl Kroppkärr för egen del. Om Kroppkärr på 1600-talet får vi glimtar av i Petrus Gyllenius dagbok, som redaktören citerar ur. Om Kroppkärrs herrgård har hon fått fram många uppgifter, som är nya för åtminstone undertecknad. Kroppkärr tillhörde Karlstads landsförsamling tills det 1932 ingick i Karlstads församling. (Att Hammarö skulle ha ingått i landsförsamlingen måste vara en felaktig uppgift?) NKLj-banan invigdes 1904 och banvaktsstugan vid Kroppkärrssjön blev hållplats. Av tågtidtabellen från 1945 för järnvägen Filipstad – Hagfors – Karlstad, som återges i boken, hade banan ett 40-tal hållplatser, betydligt fler än vad dagens Fryksdalsbanan har, förmodar jag. Om Kroppkärrssjön står mycket att läsa och man förstår att den betytt och betyder mycket för kroppkärrsborna, för både gammal och ung. Fram till 1950-talet vimlade det av kräftor i sjön. Sedan 1969 vilar sjöns öde i goda händer, för då bildades Kroppkärrssjöns miljövårdsförening på initiativ av Bengt Alsterlind och Tage Bäckström. Oj, så mycket det fanns på gamla Kroppkärr: Speceriaffärer, kiosker, handelsträdgård, soldattorp, karamelltillverkning, folkpark, som tillkom 1905, och Gjeins hus, som kallades Muttern, åttkantigt som det var och med torn på taket. Huset måste ha varit en sevärdhet, men det är förstås rivet, vilket känns bra synd. Boken är rikt illustrerad med foton från gamla tider, fast av ganska naturliga skäl är de av mycket skiftande kvalité. Glädjande att Kroppkärr, en annars inte så omskriven eller omtalad stadsdel, får en så utförlig beskrivning, som kunde ha hetat ”O, ljuva barndomstid i Kroppkärr!” Inger Falk har enbart ljusa minnen från sin barndoms ”stad”. Ett längre intressant bidrag om att växa upp i Kroppkärr svarar också Göran Peterson, född 1944, för. Han berättar om hur det var på 50-talet. Därmed och med ett femtiotal skolklassbilder tar boken slut. Kroppkärrsborna är att gratulera och karlstadsborna över lag. Allt detta visste ni inte om Kroppkärr? En stadsdel har fått en historik! Bengt Åkerblom
Kruse, Jan, Historien om gruvorna vid Nordmarksberg. Mjölby: Atremi, 2015.198 s. – Ud J an Kruse har tidigare givit ut böcker om Långban och Persberg men inget om Nordmarksgruvorna: Nordmarksberg, Taberg, Finnmossen och Värmlandsberg. Föreliggande verk handlar till större delen om Nordmarksberg, som finns beskrivet fram till 1930 av Harald Carlborg men brytningen där pågick fram till nedläggningen 1962. Jan Kruse fyller i den men skriver också utförligt om tiden dessförinnan. Det finns en historia om att Nordmarksbergs gruvor skall ha blivit upptäckt genom att en bock råkade sparka bort det täckande mosslagret som låg över malmen. När detta skulle ha skett är omtvistat men kanske före 1413, då Erik av Pommern utfärdade ett privilegium för Värmlands Bergslag. Värmlands Bergslag är en helt annorlunda del av Värmland med alla sina gruvhål och alla anläggningar som därtill hör och annat som kan finnas kvar från brytningstiden. Författaren dokumenterar det mesta i både ord och bild. Boken, som är minst lika väl formgiven som hans tidigare böcker i ämnet, innehåller också en monografi över Nordmarks gruvor och Tabergs anrikningsverk från 1962 skriven av Harry Skalare. Boken är rikt illustrerad och vänder sig till alla med intresse för denna speciella del av Värmland. Boken finns på Nätet, där den kan inhandlas för 282 kr eller från utgivaren, Nordmarks hembygdsförening för 250 kr. Bengt Åkerblom
Lagerlöf, Selma, Fyra noveller av Selma Lagerlöf. Ett urval av Leif Stinnerbom. Novellix,[2015?]. 4 häften. – Hc I en liten kartong hittar vi fyra noveller av Selma Lagerlöf. Leif Stinnerbom skriver i ett efterord att ”många av hennes noveller är bland det bästa som skrivits på svenska språket”. Novellerna är Dödskallen, Vägen mellan himmel och jord, Tjänsteanden och Frid på jorden. ”Precis så här ska noveller läsas” skriver DN om Novellix Klassiker i fickformat. Novellkartongen kan inhandlas på Västanå teater och kostar 150 kr. En trevlig, mycket tilltalande present till alla som älskar god litteratur. Bengt Åkerblom
Lagerqvist, Camilla, Förrädarna. Sthlm: B. Wahlström, 2015. 150 s. – Hcg Förrädarna är den tredje boken i författarens serie, Svarta Rosorna, om tre ungdomar som engagerar sig mot nazisterna under andra världskriget. Ungdomarna lever på landsbygden i Värmland på gränsen till Norge. Författaren fångar fint miljön på landet och livsvillkoren för familjerna. Männen ligger inkallade, man dricker surrogatkaffe och handlar med ransoneringskort. I denna bok har några anakronismer smygigt sig in. Svenskarna fick personnummer först 1947 och jag tror inte barn hälsade på okända vuxna med Hej, hej. Det är ändå bagateller i en för övrigt spännande bok där författaren bl.a. berättar om de hemliga läger för träning av norska poliser som fanns i Dalarna och runt om i Sverige i slutet av kriget. Som vanligt råkar ungdomarna ut för stora faror och flickorna Maja och Hilde blir tillfångatagna av nazistiska agenter på tåget från Stockholm till Oslo. Som tur är räddas de i sista stund av Elin, deras lärare, som är aktiv i motståndrörelsen. Vermcrantz, Helena
Lagerqvist, Camilla, Isbarnen. B. Wahlström 2015. 157 s. (Svarta rosorna ; 2) – Hcg Isbarnen är den andra boken i Camilla Lagerqvists serie Svarta rosorna, utgiven på B.Wahlströms förlag. Den ligger bra i tiden. Mycket skrivs nu om andra världskriget och det känns viktigt att våra barn får veta vad som hände i vår nära omgivning de åren. Camilla fångar väl 1940-tals miljön i denna äventyrsbok för barn i 10-12 års åldern. Det är vinter och ungdomarna från förra boken Uppdraget, Maja, Hilde och Ben tar emot ett telegram avsett för Elin, deras lärarinna. Elin, vars täcknamn är Svarta Rosen, arbetar för motståndsrörelsen och i telegrammet uppmanas hon att försöka rädda en barnfamilj som håller sig gömd i Norge, nära Värmlandsgränsen. Vad ska ungdomarna göra? Elin ligger på lasarettet med en skadad axel och det är bråttom. När som helst kan tyskarna komma och skicka familjen till Auschwitz. Naturligtvis ger sig de tre modiga ungdomarna iväg på skidor för att försöka rädda Isbarnen, som de kallas i telegrammet, och efter tusen vedermödor lyckas de återvända oskadda till sin by i Torsbytrakten med den räddade lilla judiska familjen. Jag skulle ha älskat att läsa om detta äventyr när jag var elva år! I ett efterord berättar författaren om judeförföljelsen i Norge, koncentrationslägren och nazismens utbredning i Norden. Helena Vermcrantz Lind, Åsa & Gustavsson, Per, Äskil äter träd. Natur & Kultur, 2015. 28 2. – Hcf 1970 kom en bilderbok som hette Hus är gott, sa Oskar, av Larserik Eriksson. Titeln gavs ut igen 1989 av En bok för alla. Möjligtvis har denna roliga historia inspirerat Åsa Lind och Per Gustavsson eller också är det ett sammanträffande. Oavsett detta är det en fin bilderbok som de båda skapat. Åsa Linds verser löper friktionsfritt med en härlig rytm och finurlig knorr och Per Gustavssons bilder väller ut över bokuppslagen i form av grenar, barr och blad, så frestande för en trädätare som Äskil! Man känner igen Gustavssons gestalter med stora huvuden och smala stickor till armar och ben. Det är fart och fläkt över träden vars grenar slingrar sig över bildytan, allt i klara, starka färger. Helena Vermcrantz
Larberg, Elisabet & Andreen Sachs, Magna, Andrea Andreen. För livets skull. Publit 2015. Andrea Andreen (1888–1972) är en av de stora kvinnliga pionjärerna i 1900-talets Sverige men egendomligt nog nästan helt bortglömd i dag. För att lyfta fram hennes liv och gärning har systerdottern Elisabet Larberg, välkänd karlstadsprofil, och brorsdottern Magna Andreen Sachs skrivit en synnerligen välskriven och fängslande biografi, som bygger på omfattande forskning. Andrea Andreen var läkare, diabetespionjär, sexualupplysare, kvinnosakskvinna, radikalpacifist och fredsaktivist. En visionär idealist som med radikala idéer och outtröttlig glöd reste jorden runt i sin kamp för nedrustning, fred samt jämställdhet mellan män och kvinnor. Andrea var en av de första kvinnliga läkarna i Sverige, Hon var också en av de första läkarna i landet som införde insulin i behandlingen av den dittills dödliga sjukdomen diabetes. Dessförinnan hade hon redan 1923 startat ett kliniskt laboratorium för diabetesprovtagning och analys som hon ledde ända fram till sin pensionering 1953. Hon gjorde många och långa studie- och arbetsresor till Danmark, England, Tyskland, Skottland och USA, forskade bl a vid Harvard Medical school. 1933 disputerade hon och fick sin doktorshatt vid Karolinska institutet. I ett kvarts sekel undervisade hon i sjukdomslära och fysiologi och publicerade tillsammans med en kollega flera läroböcker i invärtesmedicin. Andrea Andreen var hälsodoktorn på modet och pläderade i artiklar och föredrag för en hälsofrämjande kost. För Pernillas kokbok från 1947 komponerade hon en ”rolig och ofarlig diet” baserad på kokta och råa grönsaker och halstrat magert kött eller fisk för dem som ville magra 4 kilo på 8 dagar! 1924 grundade hon ”Svenska kvinnors Centralförbund för fysisk kultur” som bl a ordnade ”Kvinnornas Idrottsriksdag” och efter 10 år uppgick i Riksidrottsförbundet. Själv vandrade Andrea i vildmarken och åkte skidor och var som ung en skicklig fäkterska. Hon var också under många år skolläkare och drev vid sidan av sina parallella anställningar en omfattande privatpraktik. Men hon var också sin familjs och sina vänners läkare, oavsett sjukdomsorsak – alltid beredd att hjälpa och stödja. I femtio års tid 1921–1972 var Andrea Underläkaren Andrea Andreen på Sabbatsbergs sjukhus. Andreen djupt engagerad i kvinnorörelsen, medlem av Fogelstadgruppens förening Frisinnade kvinnors riksförbund, en flitig skribent i föreningens radikala politiska tidskrift Tidevarvet, en ofta sedd gäst på Fogelstad och nära vän till Elisabeth Tamm och Elin Wägner. 1946–64 var hon ordförande i Svenska Kvinnors Vänsterförbund och tidskriften Vi kvinnors ansvariga utgivare från 1948. Andreas mål var att kvinnor skulle samarbeta över partipolitiska gränser för att uppnå nedrustning och fred. I internationellt fredsarbete var hon intensivt engagerad från 1945, bl a i Svenska Fredskommittén och Kvinnornas Demokratiska Världsförbund. Sommaren 1952 deltog hon i en internationellt sammansatt kommission som reste till Korea för att undersöka anklagelser om att USA:s armé använt biologiska vapen där. Kommissionens rapport fick skoningslös kritik. Andrea Andreen hängdes ut som kommunist och vänner vände sig ifrån henne, i synnerhet efter det att hon 1953 hade tilldelats Stalins fredspris. Men kommunist var hon inte, bara en fredsälskare i ordets djupaste mening. Och tiden skulle visa att kommissionen nog hade rätt. Man skulle kunna tro att Andrea Andreen inte hade tid för något privatliv men hon var gift tre gånger och behöll livet ut en nära vänskap med sina exmän. Med förste maken den blivande Nobelpristagaren The Svedberg fick hon två barn. Omvittnat vacker och välklädd var hon och duktig i språk. Hon skrev och talade engelska, tyska och franska så väl att hon till och med kunde vara simultantolk på kongresser. På sin ålders höst lärde hon sig ryska så att hon kunde läsa Tolstoy på originalspråket! Sin familj, syskon och syskonbarn månade hon om och ordnade många släktträffar. Hon lagade fantastiskt god mat och hennes julluncher i Gamla stan var storartade! Men någon hög uppfattning om sig själv hade hon inte. Vid flera tillfällen beskriver hon sig själv som obetydlig och medelmåttig. Hon hade bara ”som tjänande ande tillhört en krets begåvade kvinnor”. Men obetydlig och medelmåttig var det minsta hon var. I Elisabet Larbergs och Magna Andreens Sachs bok avtecknar sig en rikt begåvad, modig, klarsynt och storslagen kvinna – ”en inspirationskälla för alla som i dag vänder sig mot orättvisor, våld och skövling”, som Elisabet och Magna skriver i bokens förord. Det är en bok som borde läsas av många. Man önskar bara att den kommit ut på ett stort förlag som Bonniers för att få den spridning den förtjänar! Lena Sewall
Larson, Sven Åke & Tullberg, Eva- Lena, Sveriges berggrund. En geologisk skapelseberättelse. Terralogica 2015. Det finns knappast någon berättelse som kan tävla i dramatik med den om jordens historia. Det förstår man när man läst Sveriges berggrund – en geologisk skapelseberättelse (Terralogica AB), skriven av Rackstadbördige geologiprofessorn Sven Åke Larson tillsammans med docent Eva- Lena Tullberg. Större delen av boken beskriver vad som utmärkte olika epoker med start tre miljarder år tillbaka när norra Skandinavien och Kolahalvön bildades. Plattektoniken är den teori som förklarar de stora rörelser som ägt rum på jorden under olika tider, hur jordskorpan består av plattor som rör sig inbördes ”likt isflaken i en smältande våris”. Därför har våra 36 37 nuvarande kontinenter en historia där i ett skede alla suttit ihop (”Pangea”), i andra varit på drift åt olika håll. En tid sitter Nordamerika/Grönland (”Laurentia”) ihop med Skandinavien (”Baltica”) för att sen skiljas åt. Ett tag fanns vår kontinent vid ekvatorn. Det är i sådana rörelser som det händer saker: sprickbildningar öppnar för magman i jordens inre att komma ut. Nya bergarter omformar på så vis landskapet och kompletterar de äldsta bergarterna som bildades när jordklotet avkyldes för 4,6 miljarder år sedan. Oslofjorden är t ex resultatet av att jordskorpan tänjdes ut och vulkaner var sedan verksamma där under 50 miljoner år. Island ligger nu i skarven mellan Nordamerikanska plattan och den Euroasiatiska och magma väller fram och åstadkommer vulkanaktiviteter och de varma källorna. När den nordamerikanska kontinenten för 400 miljoner år sedan krockade med ”oss”, hade först det mellanliggande havet försvunnit (”oceanskorpan har subducerats”) och sedan skjuter stora bergssjok upp – och voilà, fjällen har bildats! Och dessutom skotska högländerna och bergskedjorna i Nordamerika. Men inget är beständigt, med tiden kommer de svenska fjällen att erodera från att ha varit höga som nutida Himalaya. Den mesta förändringen av jordskorpan kommer från jordens innandöme. Men ibland kan en meteorit påverka. Det hände i Dalarna för 380 miljoner år sedan, där den sk Siljansringen uppstod efter att en meteorit skapat en tryckvåg som blåste bort ett tre kilometer tjockt sedimentlager flera mil och en krater med en diameter på 50 km uppstod. Historien spänner över svindlande tidsrymder och författarna gör allt för att pedagogiskt komprimera en utveckling som omspänner 4,6 miljarder år. Till att börja med genom att besvara allmänna frågor i ämnet, t ex hur och när jorden bildades, hur jorden ser ut i genomskärning, hur berg skapas osv. Med bokens hjälp kan man sedan orientera sig om granit, gnejs, gabbro, basalt, kalksten, marmor, porfyr och säkert hundratals andra bergarter. Boken är rikt illustrerad med foton på dem och större delen utgör en kommenterande reseguide där man kan se hur den geologiska historiens olika skeden avspeglar sig i det svenska landskapet från Norrbotten till Skåne. Målgruppen är den naturintresserade som inte vet så mycket om geologi. Hen får här 300 sidor intensiv geologisk information och inser hur mycket som har hänt i världen före oss – och varför. Lennart Wettmark
Larsson, Björn. Gaperhult som jag minns det. Falconi förlag 2015, 54 s. Vi har konstaterat det förut. I den stora floden av värmlandslitteratur dyker det upp sådant som inte ens uppmärksammas i lokalpressen. Ett exempel är Björn Larssons skrift om Gaperhult. Han växte upp där för ganska många år sedan. Efter sina tre böcker om båtar på Vänern återvänder han här till södra Värmlandsnäs och Eskilsäter. Där ligger byn Gaperhult. Björn Larsson skriver att han tror att ortsnamnet Gaperhult betyder ”öppning mot sjön”. Detta låter rimligt. Gaperhult och Bäckenviken var länge en viktig hamn på Näsets ostsida. Sjötrafiken var livlig och Björn Larsson minns hur de dagligen lastade virke utefter Vänerstränderna. I Björn Larssons barndom livnärde sig tretton familjer på jordbruket – på marker som idag brukas av en gård. År 1900 bodde det 43 sjömän i denna by! Det totala invånarantalet var 146, fördelade på 30 hushåll – att jämföra med dagens 23 Gaperhultsbor. Detta borgar för en innehållsrik skrift. Varje gård presenteras – liksom de sommarställen som kommit till under senare år. Äldre bilder varvas med nya. Här finns bilder av folk i alla situationer. Janne Rask puffar på pipan, Gustav Olsson pysslar om sina kor, Amanda Ottersten presenterar stolt dagens fiskafänge, Gustav Svensson lagar nät i stugan på Vithall. Där har vi ytterligare en bit av Gaperhult. Ön Vithall ägs än idag gemensamt av gårdarna i Gaperhult. Här finns ett av skärgårdens sista torp bevarat som ett litet hembygdsmuseum, öppet dygnet om, året om ... Björn Larsson delar med sig av sina minnen, och sådant han fått berättat för sig. Några digra ägarlängder hittar vi inte i boken. De finns för alltid bevarade i arkiven – medan Björn Larsson på sin dator slagit ner sådant som annars snart fallit i glömska. Claes Åkerblom
Leffler, Yvonne, Sigge Stark. Sveriges mest produktiva, utskällda och lästa författare. Göteborg: Göteborgs universitet, 2015. (LIR-skrifter 4) – Gcz Stark, Sigge Sigge Stark, som egentligen hette Signe Björnberg, var född i Närke men vistades större delen av sitt liv i Värmland. Yvonne Leffler, professor i litteraturvetenskap, har – verkar det som – läst alla hennes 115 romaner och cirka 500 noveller, fast förmodligen har hon skrivit än mer – under annat namn exempelvis. Eftersom värmländska ortnamn sällan nämns vid namn i hennes berättelser, står det inte alldeles klart att miljöerna i hennes böcker och noveller oftast är värmländska, norra Värmland, skogsbygderna – skogen betydde särskilt mycket för henne. Det var inte slättbygderna med sina godsägare som intresserade henne utan skogens folk, ofta fattiga, inte så sällan brottsliga. Hennes ideal är bönder som vårdar sina gårdar och förblir sin hembygd trogna. Staden med sin kommersialism, sin penningdyrkan, sin kapitalistiska livsstil var hon emot och det är ett återkommande ämne i hennes böcker. En inte så sällan återkommande figur är flickan från staden som är bortskämd, tänker mest på sitt utseende men i en lantlig miljö lär sig uppskatta hederligt arbete och respektera landsbygdens människor. Yvonne Leffler menar att en vanlig uppfattning om Sigge Stark var att hennes böcker handlade om tjusande vildmark, kärlek och spänning: Boys meet girls-historier. Hon uppvisar dock stor variationsrikedom i sitt berättande. Brott, spänning och skräck återkommer hon till. Att hon skrev några deckare överraskar undertecknad. I en av hennes romaner är mördaren en älg! (I Veckans brott, det populära TV-programmet med Leif G. W Persson togs i fjol upp ett likadant mordmysterium. Ibland imiterar verkligheten verkligen litteraturen!) Vad som är rakt igenom utmärkande för hennes böcker är att de drar läsaren in i en spännande och äventyrsfylld värld, skriver Yvonne Leffler. Hon var suverän på att med några få ord locka läsaren att läsa vidare. Varför blev hon då så föraktad av ”förståsigpåarna”, det litterära etablissemanget? Ja, kanske var det så enkelt att ingen hade läst henne och bara antog att hennes rent omänskliga skrivarflit inte kunde resultera i annat än ren smörja! Ja, varför kunde hon inte lugna ner sig och ägna mer tid åt sitt skrivande? En förklaring kan vara att hon var i ständig penningbrist och lät Bonniers och andra förlag diktera de ekonomiska villkoren för hennes böcker eller novelller. Och kanske behövde hon en piska över sig för att skriva? Hon hade ju flera andra intressen, travsport och djur framför allt. För Kamrat hund och några andra böcker om sina vänner bland djuren fick hon god kritik. Av Yvonne Lefflers minutiösa genomgång av Sigge Starks produktion kan man bara dra en slutsats, hon var mycket folkkär 38 39 men föraktad av dem som borde veta bättre – kanske var hon Sveriges mest lästa författare på sin tid? Och att trots frånvaron av värmländska ortnamn i hennes böcker och noveller så är det Värmland, skogarnas Värmland, hon skriver om. Hon kan helt klart kallas för värmlandsförfattare! Sigge Stark, född Petersén, växte upp utanför Örebro men kom så småningom att bosätta sig i Värmland, gärna intill en travbana! 1951 flyttade hon och maken Gösta Björnberg till Mannickehöjden i Nordmarks socken, där de blev kvar fram till hennes död 1964. Professor Yvonne Lefflers bok om Sigge Stark är en formidabel äreräddning av ”Sveriges mest utskällda och lästa författare”. Den bör innebära en vitamininjektion för Sigge Starks vänner, alltså Sigge Starks litterära sällskap. Ordförande är Beth Haglund, Kyrkebol 7, 680 51 Stöllet, telefon 070/2929655. Vi, särskilt vi värmlänningar, är Yvonne Leffler mycken tack skyldiga. Hennes verk är en äreräddning av ett författarskap, som är ”mera värt att hedras ändå” – minst sagt. Monografin över Sigge Stark är en välgärning, fast den skulle förstås ha kommit långt tidigare, säger undertecknad som bara läst en roman av henne, på norska (det finns ett 70-tal översättningar av henne till norska), men Yvonne Lefflers äreräddning av henne är högst övertygande. Bengt Åkerblom
Lerin, Lars, Axels tid. Sthlm: Bonniers, 2015. 118 s.– Ibz Florin, Axel Boken är en ordentligt omarbetad version av Axels väg (1999). Innehållet är i stort sett detsamma men språket något förändrat och bilderna visserligen delvis desamma men framför allt färglösare och oskarpa, som mycket gamla foton – ”ofta som tagna ur gamla familjealbum” som Göran Kastlund skriver i en lång och mycket uppskattande recension i Dalademokraten. Boken har fått ett större, rejälare format och texten är tryckt, inte ”skrivmaskinshärmande”. Boken handlar om Axel Florin, Lars Lerins mentor i tonåren. Florin var fabriksarbetare men vid sidan om arbetet så ägnar han sig åt konstnärlig verksamhet. Han var skulptör och fick åtskilliga uppdrag som sådan – bl.a. fick han göra en byst av ingen mindre än Per-Albin Hansson och en av Fridolf Rhudin, som numer pryder hans grav. Han var verkligen mer än bara en amatör! Orden läggs i Florins mun men boken handlar inte bara om honom och hans familj utan också till en del om Munkfors. ”Boken och texten ger som helhet en finstämd bild av hur människor levde i ett litet och då snabbt expanderande brukssamhälle på den värmländska landsorten från det förra sekelskiftet fram mot mitten av 1900-talet”. Och recensenten slår fast: ”det är en bok, en helgjuten konstupplevelse, att ta fram och titta i, läsa i, under lugn och ro, i avskildhet.” Avslutningsvis uppmärksammar Göran Kastlund att boken kommer ut som ljudbok – ”att lyssna till texten genom Lerins mjuka värmländska dialekt bör göra utgåvan till något mycket extra”. Så sant som det är sagt, tycker undertecknad! Bengt Åkerblom
Lindberg Ljung, Gunnel & Vilson, Bo, Bovilgården – ett konstnärshem. Karlstad: Gretchen förlag, 2015. 68 s. – Ibz Vilson, Bo Bo Vilson (1010 – 1949) var sin tids kanske förnämsta serietecknare men han behärskade andra konstformer också. Det framgår av den här boken om hemmet han byggde i Utterbyn i början av 40-talet. Sällan eller aldrig såg man ett hus så dekorerat som detta. Gården är helt enkelt en konstuställning – av mycket skiftande slag – i sig själv. Dessutom finns där ett galleri i källaren för mer tidsbegränsade utställningar av andra konstnärer. I ett kortfattat porträtt av Bo Vilson i Wikipedia talas om hans ”omänskliga skaparkraft” och det är nog inte överord! Fältskärns berättelser, Tusen och en natt, Sinhue egyptiern var några av hans populäraste serier, särskilt Tusen och en natt med sina lättklädda skönheter gladde mången herre! Han ägnade sig också åt reklamteckning och bokillustrationer, bl.a. omslag till ungdomsböcker. Sonen Björn är intendent för gården, som är öppen sommartid för visning. Närmare besked om det finns att få på hemsidan: bovilgarden@telia.com. En utförlig beskrivning i ord och bild, mest det senare, får vi i föreliggande häfte. Det lockar verkligen till besök! Man tror inte att det är sant, att det finns något så” konstfyllt” hus som Bovilgården! Det ligger ungefär en kilometer från Sahlströmsgården med alla dess konstskatter och med utsikt över Sirsjön. Bengt Åkerblom
Lokvist,Kent & Juhl, Berit, Helande hämnd. En sann berättelse om ett mobbat barn. Krhmn: Norlén & Slottner, 2015. 131 s. – Lz Lokvist, Kent Det här är en märklig historia, som tidningarna berättat om i höst. Kent Lokvist blev under hela sin skoltid mobbad och det mycket grovt. Han beskriver sig själv som fysiskt stark och han var duktig i sport men det var honom inte till stor hjälp mot hans två, ibland tre, plågoandar. Och aldrig lade någon av hans lärare märke till vad som försiggick och inte vågade han berätta om det för vare sig lärare eller föräldrar. Han kände stor skuld och skam och vågade inte anförtro sig till någon. Även som vuxen fick han leva med denna känsla av att det var något fel på honom, men ”ångesten urholkar själen” som en film av Rainer Werner Fassbinder heter. Han sökte psykiatrisk vård och blev tablettberoende men det dröjde många år innan han vågade berätta för sin psykiater om vad han blivit utsatt för under skoltiden. Att han äntligen kunde klämma fram med vad hans besvär berodde på innebar en oerhörd lättnad. Men han förstod att riktig ro i själen kunde han inte få utan att hämnas på de två, mobbande skolkamraterna. Följaktligen iscensatte han en raffinerad hämnd, som innebar en slags ”stalking”. Sedan anmälde han sitt brott till tingsrätten. Kent Lokvist gick dock inte lika blodigt till väga som Edmont Dantés i Greven av Monte Cristo, den stora boken om hämnd. Och han gick mer raffinerat till väga! En deprimerande bok att läsa, om än med ett slags lyckligt slut. Men det är en nyttig läsning framför allt för lärare och föräldrar, en uppmaning att alltid hålla ögonen öppna för allt som kan likna mobbning. Under 2015 har 60 000 skolelever utsatts för mobbning. Är det inte förfärligt? Bengt Åkerblom
Långban - gruv- och kulturby. Värmlands Museum och Värmlands Museiförening 2015 s. 190 s. (Vämland förr och nu. 114) En sällsynt mineralrikedom och två bröder Ericsson. Detta har satt Långban på världskartan. I över 400 år bröts det malm i Långban. Hyttan lades ned 1930, brytningen fortsatte till 1972. Några år senare inleddes arbetet med att utveckla Långban från en gruvby till en kulturby. Med 2015 års årsbok om Långban fortsätter Värmlands Museum sin svit om museets filialer i länet. Boken är samtidigt årgång 114 i serien Värmland förr och nu. 1972 är alltså ett viktigt årtal i Långbans historia. Sex år tidigare hade fotografen Mats Holmstrand dokumenterat arbetet i gruvan, bilderna finns med i boken. Han fångade därmed de sista skälvande åren i en 400-årig industriepok. Värmlands Museums engagemang tog fart redan 1972, men då tillsammans med flera organisationer – och en mängd ideellt arbete. Det handlade först om att bevara och restaurera miljön. Sedan 1991 är museet även ansvarigt för verksamheten. Boken belyser arbetet med att göra Långban till ett besöksmål. Från toppårens 10 000 besökare har man idag landat på halva de antalet – men så ligger också Långban en bit från allfarvägen. En centralgestalt i arbetet är Lars-Erik Vänerlöf, under åren 2002– 2015 intendent i Långban. Han berättar om dagens Långban och har också tagit många av bilderna i boken. Givetvis får även tidigare sekler stort utrymme i boken. Hans Olssons (arkeolog) och Mattias Libecks (byggnadsantikvarie) artiklar är mycket läsvärda, liksom Erik Jonssons. Den senare berättar om Långbanssällskapet, en förening som samlar personer intresserade av mineralogi och geologi. Boken är rikt illustrerad och innehåller även bilder som skildrar vardagslivet under 1900-talet i denna avlägsna och numera allt mer avfolkade bergslagsbygd. Efter några år med växlande format och kvalitet har museet och museiföreningen hittat en trevlig form för sina årsböcker. Claes Åkerblom
Längs Badaälven. En hembygdsbok om Badabygden vid sjön Fryken i norra Värmland. Sammanställd av medlemmar i Badabygdens byforskning. Textgranskning: Alf Brorson. Badabygdens Byforskning 2015. 384 s. – Ncagz Fryksände Bada hemman ligger söder om Torsby på östra sidan av Fryken. Älven, som inte ser så märklig ut, är bygdens livsnerv – har varit i alla fall. På mitten av 1600-talet anlades där en stångjärnshammare. Sedan tillkom flera järnbruk, sågverk, och så småningom en pappersmassefabrik och slutligen anlades där flera kraftverk. Badas första företagare var – lustigt nog – Karlstads stifts förste biskop (eller superintendent), Sven Camenius. En annan bemärkt person med Bada-anknytning är Erik Eurén född 1722, vars dagbok utgavs 1927 som Värmlands Museums årsbok Värmland förr och nu. Han skriver både om sin barndoms- och ungdomstid i Bada och om tiden som läroverkselev i Karlstad. Bada verkar ha haft nästan allting: Poststation, (nedlagd 1957), hamn, mejeri, linbäststugor (där linet behandlades), fem affärer, mjölkkor, herrgård och 25 privata företag av olika slag och järnvägsstation, som revs 1977. (Den var ritad av Yngve Rasmussen som övriga byggnader längs Fryksdalsbanan). Och föreningslivet blomstrade. Om missionshusen och dess historia finns en längre historik. Jakten spelade och spelar förstås en stor roll – på ett foto ser vi bortemot 50-talet medlemmar av Bada jaktlag. En historik över kampen mot rovdjuren går fram till nutiden, som skildras i dystra färger. Nästan 30 sidor ägnas åt skolan med många foton, särskilt många härliga klassfoton. Om mycket annat, bl.a. luffare, som tydligen togs emot mer välvilligt än våra tiggande romer, men hälften av boken upptas av ett utförligt fastighetsregister Som framgått har mycket förändrats i Bada under årens lopp. En stor förändring måste vara att inte en endaste mjölkko finns kvar på någon äng. På Herrgården finns dock några köttdjur. Vi har fått vänja oss vid att bygdeböckerna blivit allt vackrare men denna tar nästan priset. Formgivare har varit Peter Dahlström, RM Reklam & Tryck i Torsby, som gjort ett synnerligen gott arbete. Texterna av Mona Engström m.fl. bjuder i allmänhet på underhållande läsning, fast kapitlet om Fryksdalens äldsta historia ger nog en väl positiv bild av det forntida Fryksdalen. Att låta Göte Erikssons träsniderier inleda varje kapitel är en god idé. PS Uttrycket ”sjön Fryken” i titeln är lite irriterande, Fryken är Fryken och har aldrig varit annat än en sjö! Bengt Åkerblom
Löf, Bengt Olov, Oxhälja – den stora marknaden i Filipstad. En bilddokumentation av Bengt Olof Löv. 2015. 90 s. – Ncagz Filipstad Den stora marknaden i Filipstad har anor från 1500-talet men flyttades enligt beslut av Karl IX först 1606 till Filipstad. Det är en av de äldsta marknaderna i landet, skriver Bengt Olof Löf. Besökarna uppgår till cirka 150 00 på de tre dagar den håller igång, fredag – söndag första helgen i september. Mycket är skrivet om denna stora marknad men i fotoväg finns nog inte något mer än denna bok. Dock utgav Löf en fotobok om Filipstad för två år sedan. De flesta fotona är i färg, ibland är det fråga om riktiga färgexplosioner men inte så sällan är det frågan om bilder av mer dokumentär karaktär, som skulle varit än mer värdefulla om de hade datummärkts! Med årtal alltså. En bilderbok, rolig att bläddra i, särskilt för den som likt undertecknad bara besökt marknaden en gång och fann den urtråkig, men det är den tydligen inte för den observante fotografen! Glädjande har Löf tagit med några foton i svartvitt i slutet av boken. Av det hade han kunnat haft fler! Bengt Åkerblom
Martling, Carl-Henrik, Biskops vederlike. Minnen och reaktioner. Helsingborg: GAudete förlag, distr., 2015. 287 s. – Cjz Martling, Carl-Henrik Carl-Henrik Martling är utan tvekan en av huvudpersonerna i den dramatik som utspelas inom Svenska Kyrkan på 60- och 90-talen och som inrymde den s.k. ”skilsmässan från staten” och kvinnopräststriden. Martlings Minnen och reaktioner” i boken Biskops vederlike, är ett värdefullt bidrag till kyrkans person- och nutidshistoria. C-H Martling blev aldrig biskop trots att han flera gånger varit på förslag, och fick nöja sig med titeln ”biskops vederlike”, d.v.s. jämställd med biskoparna i landet. Som sina ”vedersakare” anger Martling med illa dold bitterhet, kyrkopolitiker och främjare av ett prästämbete öppet för kvinnor. Kyrkopolitikerna framkallade genom ”sin vilja och sina beslut” kyrkans största nederlag, skriver Martling och ger motståndarna skulden för sekularisering och medlemsras. Hans starka självkänsla får genomslag på nästan varje sida i boken. Med sin begåvning och imponerande kroppshydda i tvåmetersklassen hade han redan som skolgosse vant sig vid att vara först, störst och bäst. Något som undertecknad, som var hans skolkamrat på Fjellstedtska skolan i Uppsala, kan bekräfta. Han dröjer vid minnet av sin roll som ”övermarskalk” vid ärkestiftets 800-årsjubileum, då han före alla biskopar och överstepräster i ett internationellt uppbåd, anförde processionen till domkyrkan med stav i hand. Hela boken med dess väl valda fotografier kan ses som en enda diger meritlista, där bl.a. hans roller som överhovpredikant, jubeldoktor och professor vid Åbo akademi redovisas plus priser, medaljer och kungliga nådesvedermälen. Kanske hade boken vunnit på att vara mindre revanschistisk och egocentrerad. Kanske frestas någon att kalla den för ett välformulerat äreminne över den egna personen, men detta förtar inte på något sätt dess värde som tidsdokument och läsupplevelse. Gunnar Lindberg
Mendel-Hartwig, Åsa & Gustavsson Ane, Otis bråkar. Sthlm: Natur & Kultur, 2015. – Hcf Otis bråkar är den fjärde boken om lille Otis och ännu en gång visar författaren Åsa Mendel-Hartvig och illustratören Ane Gustavsson prov på ett suveränt samarbete. Mendel-Hartvigs språk är så knappt och precist som det bara går att skriva och Ane Gustavsson tolkar texten så inkännande i sina bilder i pastellkrita och akvarell. Nog måste de två sitta tillsammans och arbeta? Gustavssons bilder vittnar om stor förtrogenhet med barns kroppsspråk. Otis och Stina leker gärna tillsammans men den här gången blir det fel. Båda vill rita en röd traktor men Stina hinner ta den röda kritan först och Otis väntar och väntar på sin tur. Till slut plitar han en liten blå anka på Stinas papper och så är bråket igång. Båda blir mycket ledsna. Otis hämtas hem. Hemma har han egna kritor men inget känns riktigt bra förrän Stina knackar på dörren med en försonande present. Det enda jag har att anmärka på är att Otis och Stina ser uatt vara tre-fyra år och i den åldern kunde i alla fall mina barn inte teckna mycket mer än huvudfotingar. Å andra sidan kan man ju tänka sig att Stina fick lite vuxenhjälp med sin fina present till Otis. I vilket fall som helst är böckerna om Otis små pärlor och passar barn från två år. Helena Vermcrantz
Mogensen, Peter, Svart hål. Grym berättelse [ av Pi Mogensen].N&S 2015. 175 s. – Hc Den som börjar läsa Peter Mogensens nyutkomna roman Svart hål (Norlén & Slottner) får bana sig fram i okänd terräng. Man tillåts inte följa de rösade lederna, ty några leder av det slaget finns inte. Konsumentupplysningen på bokomslaget och försättsbladen är med andra ord sparsam om än inte helt obefintlig. Den är också en smula gåtfull, troligen med avsikt: Författarens dopnamn – Peter – har på titelsidan bytts ut mot den grekiska bokstav som vanligtvis symboliserar talet pi, kanske beroende på att Mogensen vägde 3,14 kilo vid sin ankomst hit till jorden. Fotografiet på samma titelsida kommer till sin rätt först när boken vrids 180 grader medsols eller motsols, dvs. först när volymen hålls uppochner. Då uppenbarar sig plötsligt en kraftig mansgestalt i silhuettform på en nattlig sjöis. Läsaren bör nog inte utesluta att den avbildade sjöbjörnen i vintermörkret är Pi Mogensen själv… På baksidan specificeras genren/genrerna och blottläggs författarens avsikter i sammanlagt sju ord. Mera exakt får vi besked om att Svart hål ska uppfattas som ett ”kammarspel med stänk av kriminalroman och cyberpunk”. På sidan 3, slutligen, finns ännu ett informationskorn. ”Grym berättelse” heter det där med en diskret blinkning i omedelbar anslutning till författarnamnet och själva boktiteln. Skildringen utger sig alltså för att vara ”grym”. Så förhåller det sig också. Men föga oväntat använder Mogensen detta ord i två olika betydelser. ”Helt grym sändare du har på taket”, utbrister 16-årige Andreas på sidan 74 och vill med det ha sagt att det enligt hans bedömning rör sig om en avancerad, tekniskt driven, brukbar och ytterst pålitlig takmackapär, kort sagt om en i alla avseenden häftig sändare. I Carls ansikte ”finns en grymhet som hon aldrig sett förut. Hon kan inte värja sig mot tanken att det är en mördares anlete”, står det i svart på vitt sjutton sidor längre fram. Carls grymma uppsyn är i just det sammanhanget ingalunda någon uppbygglig syn; snarare är den brutal, hänsynslös, känslokall, obeveklig, tyrannisk. Bara ett fåtal personager befolkar Mogensens vridscen, och handlingen utspelar sig väsentligen i, eller intill, det sinnrika hus som den c:a 40-årige Carl nyligen låtit uppföra – och till stora delar konstruerat själv. Pannan nere i pannrummet är avsedd för restplutonium men kan också köras på andra energikällor. Från (och till) det rymliga biblioteket finns en lönngång. Bastun måste anses väl insutten. Vindskamrarna är två stycken och i dem logerar av och till luffare, exhustrur och släktingar, andra skumraskfigurer icke att förglömma. Uppe i observatoriet kan hisnande tidsresor och åtskilligt annat simuleras. Bland annat råkar nyssnämnde Andreas oförmodat hamna på villospår någonstans i södra Afrika under ett par svindlande ögonblick och blir där åsyna vittne till hur Carl, hans egen far, attackeras av kidnappare. Lyckligtvis kan Andreas återvända välbehållen. Insprängd i berggrunden under huset som Carl byggde ruvar Miman, jätte- och superdatorn, som har bokstavlig järnkoll på allt som händer både på vår egen planet och på alla andra ställen. Att avslöja mer än så om bokinnehållet vore oförsynt. Men jag vågar säga att en undflyende herre med namnet Ola H. Larsson spelar en viktig roll tack vare sina ”genetiska särdrag”. Dessa hans ärftliga egenheter yttrar sig på mångahanda sätt, t ex på så vis att han klädd i vit smoking först kan byta olja i sin bil eller tjära en brygga för att sedan, utan en fläck på vare sig kläder eller händer, frekventera en utsökt galamiddag. Mogensens stil är lättillgänglig och hantverksmässigt noga genomarbetad. Den intrig han spinner är elegant och fantasifull om än lätt excentrisk. Ramhandlingen kan vem som helst förstå utan problem – med alla undertexter och de många becksvarta hålrummen är det avsevärt svårare. Men driftiga medlemmar i bok- eller studiecirklar kan nog med gemensamma krafter upptäcka beröringspunkterna mellan bokens deckar- resp. cyberpunktema. ”Tekniken börjar springa ifrån oss”, fruktar Carls syster på sidan 163. Vi sackar efter och är inom kort obetydliga sällskapsdjur åt datorerna. Ja, lakejer i utvecklingens tjänst kan vara det ogunstiga öde som väntar oss. Mats Parner
Nilsson, Henry, 23.15 till Arvika. Krhmn: Norlén&Slottner, 2015. 203 s. – Hc ”Bakgrunden till min berättelse är ett gammalt ouppklarat mord i Arvika”, skriver författaren Henry Nilsson i förordet. ”En då 33-årig jordbruksarbetare hemmahörande i Fagerås försvann spårlöst efter att ha stigit av tåget i Arvika kl. 23.15 söndagen den 8 juli 1945,” berättar han. Bertil Berg, som Henry Nilsson kallar honom var en hängiven spelare och han hade tillbringat dagen på travbanan i Årjäng. Midsommaraftonen 1951 hittades hans kropp i Kyrkviken och ett intensivt polisarbete vidtog för att finna hans mördare. Stora delar av handlingen i romanen är fiktiv men bygger på fakta, som Carl Olof Bernhardsson redovisar i Mordkommissionen efterlyser. I utredningen återfinns en notering om att denne Bertil Berg, deltog i finska vinterkriget och det har Henry Nilsson tagit fasta på. Han ger oss en skakande skildring av den svenska kontingentens kamp mot ryssar och – inte minst – stark kyla. Den skildringen upptar gott och väl en tredjedel av boken. Ett mellanspel utgör Bertil Bergs förälskelse i en hotellvärdinna i Stockholm och hur han hjälper till att rädda livet på hennes far, som är jude, eftersökt av rasistiska medlöpare. De sista sidorna behandlar Bengt Bergs försvinnande och jakten på hans mördare, vem det nu kan vara? Henry Nilsson är en utomordentlig berättare. Detta är hans tredje kriminalroman och litterärt den bästa. Henry är f.d. kriminalpolis och de sista 25 åren av sitt yrkesverksamma liv var han utredare och förhörsledare på våldsroteln i Karlstad. Inte minst detta, att han behärskar polisarbetet så väl, gör hans böcker extra läsvärda! Bengt Åkerblom
Nilsson, Jan Olov, Masurholk och fallråg. En släktresa genom Värmland under 400 år. Ultima Esperanza books. 2015. 179 s.– Lds Släktforskning är ett växande intresse, numera en folkrörelse. Många nöjer sig med att spara sina forskningsfynd i skrivbordslådan (idag oftare i datorn) eller sprida dem inom den närmaste släkten. Andra siktar på en större läsekrets och ger ut en bok – detta till inspiration för många, som går i samma tankar. En släktbok kan i bästa fall vara av allmänt intresse. Den kan också ge tips om hur man på ett lockande sätt presenterar sina resultat. Masurholk och fallråg. En släktresa genom Värmland under 400 år av Jan Olov Nilsson är exempel på en mycket läsvärd släktkrönika. Utgångspunkterna är två, 1600-talets Finland och Värmlands bergslag. Under 400 år får vi följa två släkters liv i parallella berättelser och se hur individernas öden närmar sig varandra, tills två trådändar slutligen knyts ihop. Då är vi framme på 1900-talet. På vägen dit ges inblickar i livet bland skogsfinnar, bergsmän, torpare, brukspatroner och soldater. Kvinnorna inte att förglömma! Det är den värmländska historien under 400 år, skildrad genom individernas liv, mödor och dramatik, i krig och i fred. Språket är livfullt och medryckande. Medkänsla och humor växlar med saklighet och historiska fakta. Personliga, ibland skämtsamma nutida kommentarer växlar med dåtidens allvar och språkliga tyngd. Över huvud taget är boken språkligt medryckande och höjer läsvärdet. Dessutom är boken försedd med något idag så ovanligt som en bra litteraturlista. Vad jag saknar i boken är en antavla. Det är många namn och många generationer att hålla reda på. En enkel grafisk sammanställning med namn och årtal skulle underlätta för läsaren och göra texten mer överskådlig. Författaren är journalist, bosatt på Orust och har arbetat på Sveriges Television i Göteborg. Han har sina rötter i Gräsmark. Där och i Filipstads bergslag utspelar sig huvuddelen av hans berättelser. Boken kan beställas hos: jan-olov51@hotmail.com Eva Fredriksson
Nilsson, Karl, Mitt namn är Karl Nilsson. Del 6. Nedtecknare: Gunhild Hernström. Förlag g. Gunhild Hernström 2015. 236 s. – Lz Nilsson, Karl Karl Nilsson (1907 – 1979), Nilsby, Kils kommun, förde anteckningar dag för dag under hela sitt liv från 1926. En dag innan sitt frånfälle den 21 maj 1979 tvingades han lägga ner pennan för gott. Om varje dags bestyr skriver han tre, fyra rader, men på sin ålders höst ägnar sig inte bara åt arbetet utan också åt resor, oftast i egen bil, och han fiskar med ännu större framgång än tidigare och umgås mer med barn och grannar. Läsningen av Karl Nilssons anteckningar, som alltid, varje dag, inleds med en väderbetraktelse, är en lisa för själen. Livets gilla gång på en liten bondgård an gång i tiden. Självklart var där mycket arbete och möda, men också familjeliv, umgänge och annat gott, som livet kan ge – som en tre kilos lake! Gunhild Hernström är värd allt beröm för att hon lyckats med bedriften att dra det här stora projektet i hamn! En bragd som envar kan ha glädje av som vill veta mer om en nyligen gången tid, ett svunnet Sverige! Bengt Åkerblom
Nilsson, Matts, Trollkarlen från Ås. Karlstad: Votum, 2015. 256 s. – Lz Nilsson, Alfred Åker man över Åsslätten (eller Mårbackadalen) rakt mot öster, mot Klarälvdalen, ser den uppmärksamme resenären till höger om vägen ett vackert falurött hus, vänt mot aftonsolen på sluttningen nedanför Åsberget. Huset skiljer ut sig genom sina ”mazettiögon”. Dit flyttade Johan Alfred Nilsson (1860– 1936) eller, rättare sagt, ”förvisades sexton år gammal från Fredriksbergs bruk i Dalarna, blev bonde och välkänd berättare i Fryksdalen, Värmland”, som författaren, sonsonen, sammanfattande skriver. Det låter som en saga men är säkert sant. Alfred var son till bruksbyggmästaren Nils Larsson på Fredriksbergs bruk i Säfsnäs och han skulle väl där förblivit, om inte något inträffade på självaste midsommaraftonen 1876. Herre på täppan, alltså brukspatron, var August Sundin, som dristat sig ta en promenad för att lugna ner folkets firande på bron nere vid sjön. Det skulle han inte ha gjort för vid det tumult som hans ankomst väckte kom han att knuffas i vattnet. Det kändes förstås mycket genant för bruksherren och Alfred, som han redan kände som en busunge, fick skulden för det inträffade och dömdes av honom att före sommarens slut flytta ifrån Fredriksbergs marker. Hur sådan maktutövning kunde gå för sig är konstifikt men pappa Nils förstod att patron menade allvar. Han härstammade från Östra Ämtervik och begav sig därför dit för att hitta en tillflyktsort för sonen. Det blev just det vackra huset på Åsbergets sluttning. Till gården, När Måns, som den hette, som senare blev När Alfred, hörde förstås ett mindre jordbruk. Hur en sextonårig brukspojke kunde ta över och sköta en bondgård utan närmare introduktion är en gåta men Alfred Nilsson ägde många förmågor skulle det visa 42 43 sig. Han var snickarkunnig och rustade upp gården och han skötte djuren, fast först och främst hästarna. Stor hjälp hade han förstås av sina pigor, utan dem hade han nog inte klarat sig. Alfred blev känd i Södra Ås, ja kanske i hela Fryksdalen, som ”skrönikör”. Han kunde konsten att berätta och allsköns spratt och upptåg var honom inte främmande, men, som Matts skriver, ”hans uppsåt var gott och några fiender har inte trätt fram med förebråelser.” Han kallades Skôjer-Alfred, vilket kanske låter graverande, men därmed menades inte att han var en bedragare utan att han ägnade sig åt skoj, var underhållande helt enkelt. Boken är först och främst en biografi över en berättare, (som bodde bara drygt 2 km från en annan berättare, Selma Lagerlöf!), en färgstark värmlänning – fast han talade dalmål!. Och som trollkarl hade han växlande framgång! Boken är också en bymonografi. Matts hade forskat grundligt i byns historia och kunde alla dess innevånare i historisk tid på sina fem fingrar. Det är också en bok om livet på landet i en föränderlig tid, andra hälften av 1800-talet och början på 1900-talet, då byn fick affär, mycket hände inom jordbruket och automobilen dök upp på vägarna och skrämde hästar i sken. Mycket gott finns att säga om detta stycke värmländsk historia, bl.a. för en föredömlig stil, sober men inte utslätad, klar som Frykens vatten! I kapitlet Ljud och lukt ger Matts prov på sin sensuella sida. Bokens titel är ju rent genial och omslaget verkar kongenialt men undertecknad hade föredragit en bild från Södra Ås eller Mårbackadalen. Matts hann fullborda sin bok, som han ägnat så många timmar alldeles innan sin bortgång, men fick aldrig se den i tryckt skick… Utmärkt läsning för den som vill veta mer om sitt Värmland för inte länge sedan. Tilläggas kan att boken avslutas med en presentation av ”viktiga personer”, ordförklaringar och en bildförteckning. Bengt Åkerblom
Nilsson, Torsten, Folk och bygd i Gunnarskog. Gunnarskog: Nordhaget förlag, 2015. 98 s. – Ncagz Gunnarskog Författaren är uppväxt i byn Bortan i Gunnarskogs socken. På 1800-talet bodde där över tusen personer, skriver han, men ”nuförtiden” finns där knappt 250 personer. Boken innehåller glimtar från hans födelsebygd. Här kan vi läsa om skolvägen, Han skriver om människor han känt som Albert på Hagbacken, Artur Jacobsson, Seljus på Rinna, Skrot-Gustav och många fler. Och han berättar om byar i socknen, Mjögsjöhöjden, Ekhöjden, om Lyreds bruk och om original som Smålands-Pelle och Trinnloffen och bjuder på femtiotalsnostalgi som mest handlar om mc-åkning. Naturligtvis är det viktigt att sådana här skildringar av ett Värmland, som verkar så annorlunda, fast endast två generationer bort, att de kommer i tryck. Bengt Åkerblom
Nordlund, Anna, Selma och filmen. Om stumfilmens glansdagar. Mårbacka förlag 2015. 27 s. – Gcz Lagerlöf, Selma Den svenska filmens guldålder inföll – före Ingmar Bergman – mellan 1917 och 1924. Nio filmer från de här åren var baserade på Selma Lagerlöfs författarskap, skriver Anna Nordlund. En av dessa var Körkarlen, som bl.a. Ingmar Bergman satte stort värde på. Tydlig referens till filmen hittar vi i hans Smultronstället med Viktor Sjöström i huvudrollen, alltså han som var guldålderns mest framgångsrika regissör. Charlie Chaplin lär ha ansett att den var ”den bästa film han hitintills hade sett!” Filmen var från början ”de fattigas teater” skriver Anna Nordlund och mycket som skrevs om filmen i början på förra seklet handlade om att den var ett osunt folknöje. Filmens kulturella status var låg” skriver hon. Selma Lagerlöf såg emellertid inte så fördomsfullt på denna nya konstform. Viktor Sjöström tog kontakt med henne och samarbetet dem emellan resulterade i en filmatisering av Tösen från Stormyrtorpet (novell i En saga om en saga) en film med feministisk tendens, som bl.a. bjuder på filmhistoriens första rättegångsscen! Den blev en försäljningssuccé, 69 kopior såldes till utlandet och bara på den svenska marknaden såldes 42! Filmen innebar så klart ett internationellt genombrott för svensk film. 1921 gjorde så Sjöström Körkarlen, som alltså bygger på Selma Lagerlöfs roman med samma namn. Den blev en dundersuccé, inte minst i utlandet, inte minst på grund av den avancerade teknik som användes. Sammanlagt gjorde Sjöström 5 filmer under denna guldålder för svensk film. Den andra framstående filmaren under ”guldåren” var Mauritz Stiller, mannen bakom tre filmer som byggde på Selma Lagerlöfs verk. Men han var inte lika framgångsrik som Sjöström. Mest känd är han nog för Gösta Berlings saga med Greta Garbo i huvudrollen och Herr Arnes pengar, som såldes till 46 länder. Selma var mycket nöjd med just den filmen. Hans version av En herrgårdssägen från 1923, Gunnar Hedes saga, som han kallade filmen, blev dock ingen framgång. Anna Nordlund menar att ”Stiller markerar filmkonstens självständighet mot det litterära underlaget i dessa två filmer. Han ”tog avstånd från fiktionsinnehållet i hennes berättelser, som omskapades kraftigt i hans filmer”. Efter Gösta Berlings saga (1924) avbröt Selma Lagerlöf allt samarbete med Stiller. I ett brev till honom betonade hon att hon var en vän av filmen men ansåg att filmer som byggde på litteratur skulle vara ”en rik och levande illustration utan att omskapa densamma”. Och tillägger, att ”filmen bör sträva att stå på egna fötter, frigöra sig från ordet…” Kunnigt och insiktsfullt om den svenska filmens tidiga guldålder. Välvalda och inte så kända illustrationer gör boken eller snarare häftet än mer intresseväckande. Författaren disputerade 2005 på en avhandling, Selma Lagerlöfs underbara resa genom den svenska litteraturhistorien 1891 – 1996, Bengt Åkerblom
Nordmark, Dag, Frödings förvandlingar. Historien om ett författarskap. Gustaf Fröding-sällskapet i samarbete med Bild,Text&Form förlag, 2015. 312 s. (Gustaf Fröding-sällskapets skriftserie 47). – Gcz Fröding, Gustaf Professorn emeritus Dag Nordmark uttalar sig på Karlstads universitets hemsida om sitt verk att han ville skriva ”utifrån hans samtid, som såg honom (Fröding) som en offentlig person, både när han levde och efter hans död 1911. Periodvis var han mycket omtalad och omskriven”. Ja, sannerligen, inte så många svenska har åkt en sådan berg- och dalbana på popularitetsskalan. Hans debutverk, Guitarr och dragharmonika, gjorde honom genast berömd både bland herrar kritiker som den läsande allmänheten även om han på en del håll ansågs både folklig och aningen lättviktig. Publiceringen av Stänk och flikar med den i mångas ögon liderliga dikten ”En morgondröm” fick allmänheten att helt slå om, det och åtalet som följde för hädelse var en stor skandal i borgerliga kretsar och – inte minst – bland kristna och konservativa. Men vistelsen på mentalsjukhuset Ulleberg ledde till en omsvängning i synen på den tidigare så dekadenta moraliska skalden. Han kom att betraktas en profet och filosof, ja, på Carl Eldhs målning av honom framstår han som en biblisk gestalt, som Job på sin bädd av aska, fast här var det lakan och vid sin bortgång 1911 hyllades som en diktarfurste. Till jordfästningen skrev Verner von Heidenstam en vacker och ståtlig dikt och Hugo Alfvén fick någon dag på sig att tonsätta den. Några år efter skaldens bortgång kom Ida Bäckmann ut med sin bok om honom: Gralsökaren, en bok som väckte väldig uppståndelse och gjorde författaren till ett hatobjekt för alla frödingbeundrare. Hon ansågs ha förtalat skalden, farit med lögn. En omedelbar följd av detta blev att hon, känd författare och journalist, uteslöts ur de förnäma kretsar hon tidigare kunnat vistats i. Böckerna om Gustaf Fröding blev så småningom många men utmärkande för många är inriktningen på den sjuke Fröding. Litteraturvetarna tycktes tro att skalden var så bra för att han var så dålig, sjuklig, alkoholiserad m.m. Jag minns att jag på 60-talet läste Landqvists biografi och blev övertygad om att Fröding led av schizofreni. Min lärare i litteraturvetenskap på Stockholms universitet höll dock alls inte med på det. På senare tid har ändå litteraturvetarna gått över till att i första hand intressera sig för texten och mindre på författaren. Men, framhåller Dag Nordmark, Frödings prosatexter är i hög grad outforskade. Både Kjell Fredriksson, som svarar för förordet, och Dag Nordmark undrar om Fröding har någon framtid. I skolorna är han tydligen inte särskilt känd. Vad som kan rädda Frödings lyrik kvar hos oss är förmodligen de många tonsättningarna och inspelningarna av hans dikter. Sven-Ingvars skiva I Frödingland gjorde säkert mycket för göra honom känd bland människor, inte minst ungdomar, som kanske aldrig ens hört talas om honom. Nordmark skriver att ”Jubileumsfirandet 2010–11 skulle kunna bli den dystra slutpunkten på denna översikt och vittna om hur Fröding tros betydande ansträngningar från en rad aktörer, långsamt bleknade bort i det kollektiva minnet och förblev okänd för den uppväxande generationen. Men så blev det inte: ”Hösten 2012 lanserade nämligen Mando Diao sitt album Infruset, och nådde en närmast exempellös framgång med sina Frödingtolkningar”. Frödings förvandlingar är intressant, högst läsvärd och lättläst dessutom trots all lärdom den bjuder på. Den handlar inte bara om Sveriges största skald utan också om kulturklimatet i landet under 1900-talet. Den är utgiven av Gustaf Fröding-sällskapet, som har adress Verkstadsgatan 20, 652 19 Karlstad och mailadress info/frodingsallskapet.se. Bengt Åkerblom
Ohlson, Jan R., Fritagningen. Norlén&Slottner, 2015. 294 s. – Hc Huvudperson i Jan R. Ohlsons senaste bok är polismannen Filip Rister vid Karlstadspolisen. Han var också huvudperson i Jans förra polisroman, Uppdraget, från 2013. Scenerna är många och mycket trovärdigt skildrade. Från narkotikabeslag vid norska gränsen till mord i en flyktingförläggning i Deje förflyttas vi till Israel och Sinaiöknen och – till sist – åter till Karlstad, där Rister, den i krig och kärlek lycklige, har en lägenhet vid Pråmkanalen. Händelseförloppet bjuder på många överraskningar. Sinai, som sedan några år sedan övergick till Egypten, har de senaste åren mer eller mindre övertagits av terrorister, som gärna ägnar sig åt kidnapping. Skildringen av öknen och den laddade situationen där ger boken en karaktär av äventyrsskildring. Om det politiska läget på Sinaiöknen redogör författaren i ett särskilt efterord. En stundtals spännande polisroman med många politiska förvecklingar, som ger läsaren en inblick i vår tids globaliserade brottslighet. Stundtals är författaren väl omständlig i sitt berättande men det kanske andra, mindre otåligt lagda läsare uppskattar, alltså utförligheten? Ett och annat korrekturfel kan noteras. Bengt Åkerblom
Ollson, Anna, Fotograf Anna Ollson. Människor och miljöer i Karlstad. Bilder i urval och med kommentarer av Peter Sörensen. Kd: Greenhouse infomedia, Värmlands Museum, 2015. 159 s. – Inz Ollson, Anna Fram till den 13 mars visar Värmlands Museum en alldeles fantastisk utställning, ett urval av fotografen Anna Ollsons (1841 – 1926) foton från Karlstad under andra hälften av 1800-talet. Hon bjuder” på en historisk bildvandring i Karlstad” som det heter i museets program. Utställningen bör ingen karlstadsbo missa men den finns också i bokform och den är heller inte så dum! Så många detaljskarpa foton av Karlstad fordomtima har aldrig förr samlats i en volym. Redaktören och författaren Peter Sörensen skriver i förordet att ”i den här boken ska jag med hjälp av ett axplock fotografier tagna av Anna Ollson, ta dig med på en resa just till den tiden” (alltså andra hälften av 1800-talet). Då som nu är det en stad full av människor med framtidstro och drömmar om hur deras liv ska bli”. Fotona 44 45 är ibland överväldigande (på museet kan de täcka en vägg) men prisvärda är också Sörensens kommentarer till bilderna. Det måste ligga avsevärt arbete bakom dem. Mitt favoritfoto är annars Häkteberget med den blänkande älven, som breder ut sig kring hela staden – verkar det som! Boken är väl värd sitt pris, 295 kr – minst sagt! Bengt Åkerblom
Ranius, Allan, Övralidsbiblioteket. Anteckningar om Heidenstams böcker och läsning. Linköping: Författaren, 2015. 200 s. – Gcz Heidenstam, Verner von En riktig mångsysslare är förre bibliotekarien för lokalsamlingen på Linköpings stiftsbibliotek, Allan Ranius, född 1934. Han är författaren till åtskilliga bibliografier, bl.a. en om Saab-flygplanet! Han är också författare till mängder av artiklar om Linköpings stift, Stiftsbiblioteket, och i ämnet personhistoria m.m. Hans äldsta skrift har lustigt nog stark värmlandsanknytning, nämligen Litteratur om Karlskoga bergslag, 1966. Men annars har han inte sysslat något med Värmland såvitt jag kunnat finna. På äldre dar har han åstadkommit en bibliografi över Verner von Heidenstam: Verner von Heidenstam – en bibliografi. (2002. 434 s.) En fortsättning av bibliografin kan föreliggande verk betraktas som. Allan Ranius har gjort en minutiös genomgång av Heidenstams bibliotek, brev och mycket mer. Om Heidenstam och hans böcker skriver han sammanfattningsvis att ”en närmare genomgång ger en tydlig bild av 40 41 ägaren. Han var knappast vad man skulle kalla bibliofil, alltså bokälskare. ”Bokintresset var ringa och egna förvärv få. Han ärvde ett par tre tusen böcker och erhöll dubbelt så många som gåva. Stora gallringar gjordes inför varje flytt.” Han skänkte f.ö. gärna bort böcker ur sin samling. Kanske har han haft närmare kontakt med en tiondel av sina böcker, menar Ranius. Efter Heidenstams frånfälle i maj 1940 konstituerades en styrelse för Stiftelsen Övralid, som skulle ”förvalta egendomen och vårda diktarens minne på ett värdigt sätt.” Det innebar en inventering av inventarierna + boksamlingen. En museitjänsteman A. Ohlsson fick i uppdrag att katalogisera boksamlingen. Stiftelsens ordförande, ingen mindre än Fredrik Böök, fann systematiseringen bristfällig. Centralbibliotekarien i Örebro, Wieselgren, fick slutligen i uppdrag att katalogisera samlingen som resulterade i 3 000 katalogkort. Fast katalogen var alltfort bristfällig! Intressantast är kapitel 3 om Heidenstams läsning. Ranius skriver sammanfattande att ”Heidenstam hade inget större läsbehov och läsningen avtog markant under åren.” Han var inte särskilt allmänbildad, var sjuklig som barn och sändes i mycket ung ålder till varma länder. ”De första Orientresorna var bildande och livsavgörande, skriver Ranius. Boken innehåller avslutningsvis ett kort kapitel om Heidenstams dedikationer. Han skänkte gärna bort böcker men var snål med personliga dedikationer. På Mårbacka finns i alla fall 13 böcker av honom och alla utom fyra saknar dedikation. ”Fröken Selma Lagerlöf tillgifnast från förf.”, står det i andra samlingen av Karolinerna. Heidenstam hade, skriver Ranius, ”en deciderad klockarkärlek” till Selma Lagerlöf, som han kallade ”en genial fantasimänniska.” Enligt det förnämliga personregistret omnämns vår Selma 20 gånger i boken. En ofta citerad dedikation av Heidenstam är annars ”ett porträtt af författaren som gumma”. Boken ifråga är förstås Heliga Birgittas pilgrimsfärd. När han för sista gången deltog i ett sammanträde i Svenska akademien den 20 december 1935, ledsagade han Selma till hennes stol bredvid hans egen! Boken om Övralidsbiblioteket handlar om så mycket mer än biblioteket. Den är också ett ingående porträtt av ”nationalskalden”. Ett imponerande verk, som innehåller en svindlande mängd fakta, väl redovisade. Boken bör vara ett mycket viktigt bidrag till forskningen om Heidenstam och hans tid. Och för den som är intresserad av personhistoria bjuder den på en mycket underhållande läsning. Bengt Åkerblom
Ribbing, Eva-Gunilla, Noveller Blå. Krhmn: Norlén & Slottner, 2015. 87 s. – Hc Eva-Gunilla Ribbing utkom 2010 med en omfångsrik roman om präster och patroner i Värmland för några hundra år sedan, och i höst kommer hon också med den här samlingen noveller. Hon presenterar sin bok på bokens baksida med bl.a. följande ord: ” Men var och en vet att en och annan gång stannar livet upp och tar en helt annan riktning. Från den dagen, den timmen, den stunden, blir allt annorlunda. Det kan vara mötet med en människa om kommer att betyda något för ens liv, det kan vara ett smärtsamt besked eller en hisnande glädje, en insikt om en annalkande katastrof eller ett beslut som blir avgörande för framtiden.” En alldeles utmärkt karaktäristik av de tio novellerna, alla mycket välskrivna och psykologiskt tänkvärda. En givande läsning! Noveller, spännande ända till det överraskande slutet. Bengt Åkerblom
Ribbing, Eva-Gunilla, Över is. Krhmn. Norlén & Slottner, 2015. 278 s. – Hc Med vikingar avses människor som under den s.k. vikingatiden var bosatta i Skandinavien. Det menar Peter Olausson i tidskriften Näverluren nr 2, 2015. Således måste också människorna i Eva-Gunilla Ribbings roman över is vara det! ”Vikingatiden har skildrats på många sätt, oftast med fokus på männens värld av vikingatåg och äventyr” skriver hon men här är det sannerligen de hemmavarande, som är bokens huvudpersoner. Vikingar, alltså handelsmännen och krigarna, lyser mest med sin frånvaro. Här läser vi framför allt om kvinnorna, som vårdar sig om barn och djur och allt som är livsuppehållande. Sällan har jag läst en så skakande skildring av hungersnöd och en grym naturs härjningar. Framför allt är det en hyllning av kvinnnors livsuppehållande arbete men också om kärlek, som kan ta sig allehanda former. Mäns våld i nära relationer är här – liksom i en annan av höstens böcker, Ninni Schulmans Vår lilla hemlighet – ett viktigt inslag i berättelsen, som ändå inte slutar alldeles nattsvart. Jag vet mig aldrig läst en bok som handlat så mycket om arbete, ett arbete för överlevande. Det måste ligga mycken forskning bakom allt detta vetande om hur livet kunde gestalta sig på en gård eller, kanske närmare bestämt, liten by i Sverige (kanske Värmland?) för 1 000 år sedan. En bitvis gastkramande historia! Den som likt undertecknad är intresserad av personnamn har mycket att glädjas åt i denna historiska roman. Ett litet frågetecken sätter jag dock för ett bärande inslag i boken, nämligen att drakoniska lagar skulle skydda mot övergrepp mot kvinnor. Var det verkligen så civiliserat? Bengt Åkerblom
Rundgren, Kjell, Tankar och poesi. Karlstad: Alma, 2015. 63 s. – Hc.03 Det här är Kjell Rundgrens elfte bok sedan 2002! Den är lite slarvigt ihopsatt liksom flera av de tidigare samlingarna, men innehåller dock ett och annat visdomsord. Boken skiljer sig från de senaste så till vida att den är inte är så präglad av nöd och förtvivlan. Samlingen har en ljusare ton, vilket läsaren tacksamt noterar! Boken innehåller inte bara poesi utan också några prosatexter som den om Vasaloppet, som ger en god uppfattning om hur det är att åka niomilslöpet utan att vara tränad för det. Det är högst plågsamt faktiskt, förstår man! Som extra bonus får läsaren ett recept på kålpudding. Liksom undertecknad gillar han denna härliga rätt! Bengt Åkerblom
Sahlströmsgårdens Vänners årsbok 8 (2015). Torsby: Sahlströmsgårdens vänner 2015. Årsboken håller samma höga klass som de förgående med intressanta och väl illustrerade artiklar. De fina årsböckerna är säkert en av förklaringarna till att vänföreningens medlemsantal hela tiden har ökat. För den viktigaste artikeln svarar åter Hans-Olof Boström, som skriver om Siri Derkert och Vera Nilsson på Sahlströmsgården med utgångspunkt i deras besök 1933. Tyvärr har rubriken bara med en av konstnärinnorna, Siri Derkert, men artikeln handlar lika mycket om båda. En tanke kan vara, att gården äger ett antal verk av Siri Derkert men tyvärr inget av Vera Nilsson. Många andra kvinnliga konstnärer besökte Sahlströmsgården, men som Boström skriver: ”Störst behållning av vistelsen hos väninnan Anna fick nog Vera Nilsson och Siri Derkert, både konstnärligt och mänskligt.” Håkan Larsson har i artikeln Gustaf Sahlström , den ”glömda brodern” hittat något verkligt intressant, nämligen ett häfte ur tidskriften Svenska landsmål ock svenskt folkliv med innehållet: Sahlström: Fryksdalsmål. Gustaf Sahlström var student i Uppsala på 1880-talet och intresserad av landsmål. När hans manuskript efter trettio år publicerades, blev tolkningen inte helt rätt. I ett språkprov skulle en pojke och en flicka dela ett arv. Flickan fick stugan och pojken tre sör. Ordet har tolkats som söder, men som Håkan Larsson skriver, det ska naturligtvis vara söer lika med får. Det måste vara högst ovanligt med ett sådant fel i den högt aktade vetenskapliga tidskriften! Ordet sö är ju fortfarande högst levande, vilket visas av det värmländska nyordet för robotgräsklippare, nämligen elsö! Sahlströmsgårdens vänner är också Sillegårdens vänner. Sillegårdens historia under de hundra år den varit en konstnärsgård tecknas av Henrik Torstensson med tonvikt på Idas textila hantverk och Erling Ärlingssons målarkonst. ”Gården har än en gång under sommartid blivit en kulturell oas och ett populärt turistmål i Värmland”, skriver Henrik Torstensson. Till Sillegården anknyter också en artikel av Bo Sonnsjö. Han skriver om sin läromästare Erling Ärlingsson Vid vänföreningens årsmöte 2015 höll Bengt Sahlström ett föredrag om Torbjörn Sahlström, den siste i släkten, son till den broder som Håkan Larssons artikel handlar om. Föredraget finns nu i artikelform. Utan Sahlströmsgårdens välordnade arkiv inklusive brevsamling hade denna intressanta artikel inte varit möjlig. Arne Vannevik
Salmi, Allan, Ida Bäckmann - en märklig kvinna och författarinna. Säffle: A. Salmi, 2015. 58 s. – Gcz Bäckmann, Ida Denna Ida Bäckmann, helt plötsligt ständigt aktuell. Alsing, Melberg, Combüchen - och nu en frödingmedaljör från Säffle. Det är ingen hejd på bokutgivningen med tema Bäckmann. Senast i raden är alltså Allan Salmi. Det var under sina studier om Fröding som han kom i kontakt med Ida Bäckmann. Redan för ett par år sedan publicerade han den lilla biografi som nu kommit ut i en trevligare form. Den som vill ha snabba fakta har här sin bok! Allan Salmi har rest i Idas fotspår, Åmål, Kristinedal, Bergslagen och Mårbacka. Dessutom har han träffat Ida Bäckmanns släktingar i Säffle som kunnat förmedla personliga minnen. En av styrkorna i Allan Salmis bok är bilderna. Särskilt intressant är kanske bilden där Ida träffar Jean Fabre, fransk minister i Paraguay, dagen efter revolutionens avslutande 1908. Combüchen berättar om Idas möte med Fröding - på en teaterföreställning i Lillehammer. Allan Salmi återger även Frödings helt annorlunda version av mötet, och är benägen att tro mer på den senare. Här hade Idas syster en viktig roll. Hon var gift med Wilhelm Brockman, en gammal klasskamrat till Fröding. Kanske har Allan Salmi inspirerats av sin gamle gymnastiklärare Börje Tolgfors som även han studerade Ida Bäckmann. Tolgfors besökte ibland Åmål och vid ett tillfälle frågade han efter Bäckmanns böcker. "Nej, den skrytmajans böcker köper vi inte!", blev det tydliga svaret. Beställes direkt från författaren (tallmon18@telia.com) Claes Åkerblom
Samén, Gertrud, i växtriket. Akvareller och ord. Bild, Text & Form 2015. 50 s. – Uf Detta är Gertrud Saméns sjunde bok. Den liknar mycket hennes tidigare böcker och alla är de formgivna av Anita Stjernlöf-Lund – som sannerligen kan konsten! Gertrud har ett kärleksfullt, ett ömt förhållande till naturen. Här ”porträtterar” hon ett tjugotal växter i bild och ord. Den korta texten, versen, om varje blomma är ren poesi. Liksom akvarellerna. Mats Dahlberg skriver i sin recension i NWT; ”så är det alltid nyfikenhet och känslighet för det sköna växtriket som är typiskt saménskt.” Han avslutar sin recension med orden: ”Hennes naturbilder bär man med sig i minne och tankar” och det kan man absolut hålla med om! Tack Gertrud för att du upptäcker naturen åt oss! Bengt Åkerblom
Schützer, Jan, Sjukhusbiblioteket i Karlstad – en historik. 2015. [46 s.]. – Vp Jan Schützer, som arbetat som bibliotekarie på sjukhuset i Karlstad i 35 år, skriver i förordet att boken till stor del blivit en bilderbok. Ja, så kan det tyckas, färgfotona är många och fina men fotografen-författaren har faktiskt lyckats få plats med en ganska utförlig historik också. Man blir imponerad över hur mycket som hänt på biblioteksområdet sedan 1923, när utlåningen av böcker till patienter tog sin början i Karlstad. När Karlstads stadsbibliotek 1930 blev centralbibliotek (alltså länsbibliotek), anställdes för första gången utbildad bibliotekspersonal. 1969 var utlåningen uppe i drygt 35 tusen lån, en ökning med 35% från året innan. 1979 var man uppe i 7,5 tjänster varav hälften var bibliotekarier. 1985 anskaffades den första persondatorn – den kostade mer än 80 000! Bokvagnsronder var det traditionella sättet att låna ut böcker på sjukhusbiblioteken men under 90-talet upphörde man med dessa ronder och istället började man med en service som biblioteket kallade ”ring så kommer vi”. Förändringarna har varit många under årens lopp, fler än på ett traditionellt folkbibliotek, skulle jag tro. Så införde man exempelvis något som kunde kallas en form av patient- och närståendeutbildning. Det här är bara en högst ytlig redovisning för allt som hänt på sjukhusbibliotekets område. Inte ens en vanlig folkbibliotekarie lyckas fatta allt av den märkliga förvandling sjukhusbiblioteken undergått de senaste 100 åren! Ganska anonyma är det biblioteksfolk som genomfört detta – man skymtar bara en och annan på foto Lena Sewall finns dock med på ett foto från 1974. Av bildtexten framgår att hon var bibliotekschef 1968–1991. En avsevärd tid, då mycket hände på biblioteket. Lena är enligt Libris författare till 9 böcker och/eller kompendier i ämnet och var under sin tid på sjukhusbiblioteket Sveriges kanske mest kända sjukhusbibliotekarie. Bengt Åkerblom
Sjöberg, Bengt, Flyktingpastorn. Min svaghet har aldrig hindrat Gud. Sjöbergs förlag, 2015. 202 s. – Cjz Sjöberg, Bengt Om sin verksamhet att hjälpa flyktingar från att bli utvisade eller trakasserade, har Bengt Sjöberg berättat tidigare i boken När världen kom till stan och om det uppehåller han sig också här men den här boken är mer en självbiografi. Om att vara missionspastor och också kämpa för flyktingar mot en stelbent eller rent inhuman svensk byråkrati har inte varit lätt, särskilt som han tidvis lidit av svår sjukdom. Låt mig citera några rader om boken ur förlagstexten: ”Idag kan Bengt Sjöberg se tillbaka på snart tre decennier av engagemang för att hjälpa människor som flytt från krig, oroligheter och förföljelser”. Lite längre ner i texten kan vi vidare läsa:” Han har kämpat mot iskall byråkrati, blivit utsatt för sabotage, som hade kunnat kosta honom livet, och drabbats av hjärtflimmer och stressreaktioner, när bakslagen kommit trots alla insatser.” Bengt Sjöberg har verkligen levt ett innehållsrikt liv! ”Han har mestadels haft sin gärning förlagd till Filipstad men i två år verkade han i Japan på 1960-talet, där han fick smaka på vad främlingsfientlighet” är. Folk kastade sten på honom och skrek ”amerikanare, amerikaner”! På 60-talet tjänstgjorde han också i Dala-Järna och ”halkade” in i politiken för KDS, numer KD. 2009 utsågs Bengt Sjöberg till Årets förebild av tidningen Dagen, men han skulle också kunna kallas för ”Man of all Times”. Sjöbergs förlag har en hemsida www.sjobergsforlag.se och SMS-adressen är info@sjobergsforlag.se Bengt Åkerblom
Sjögren, Wilhelm, Finshyttans Bruks historia. Uppgång och fall. Krhmn: Norlén&Slottner, 2015. 77 s. – Qz Finshyttans Bruk Olof Bergström grundade Finshyttans Bruk 1867. Han var son till fattiga föräldrar men gjorde sig tidigt känd som en uppfinningsrik gruvtekniker. 1867 lyckades han skrapa ihop pengar genom lån m.m. till att köpa in Finshyttan, som låg på vägen mellan Filipstad och Nordmark. Det visade sig vara en lyckad affär och Olof Bergström en skicklig företagare. 1875–76 byggde Olof Bergström en ny hytta. Tillverkningen bestod nästan bara av vattenturbiner, där företaget konkurrerade med KMW att vara världsledande. Omkring sekelskiftet inriktades verksamheten på pappersmaskiner, som svarade för 50% av tillverkningen på bruket, som fick bl.a. beställning på papper åt Tumba sedeltryckeri. Olof Bergström avled 1883. Han efterträddes som disponent av sonen Carl, som i sin tur efterträddes av sin son Rolf, som avled 1938 och bruket hamnade så småningom hos Rudolf Wallertz, som var en synnerligen kompetent chef. Bruket hade nu cirka 200 anställda. Efter 20 år i ledningen för bruket såldes det till KMW, värste konkurrenten. Ryktet gick, berättar författaren, att Wallertz därigenom räddat företaget och att dess framtid nu var tryggad. Så var det naturligtvis inte. 1965 hade personalstyrkan halverats, från 165 till 80 anställda. Och 1975 hade all produktion förlagts till KMW, som följaktligen lade ner verksamheten på Finshyttans bruk. Inte så mycket finns skrivet om Finshyttans bruk, som ändå var ett så stort och framgångsrikt företag i Filipstads bergslag i ungefär i ett sekel. En bok om företaget är således mycket välmotiverad. Författaren hänvisar dessutom till sina källor, minnesanteckningar och tidningsartiklar bl.a. Bl. a. återger han en intervju med sin far, som var ingenjör på bruket fram till nedläggningen, Framställningen tenderar dock att bli mest en namnuppräkning av disponenter och ingenjörer som arbetat vid bruket. Rikt illustrerad ger den ändå en tämligen god bild av ett betydande värmlandsbruk ”från uppgång till fall.” Bengt Åkerblom
Som ringar på vattnet. 25 år av internationellt samarbete. Redaktion: Ingalill Fjällsby, Peter Olausson och Margaretha Ullström. Karlstads universitet 2015, 108 s. – Nq Vid Karlstads universitet pågår sedan 25 år tillbaka ett internationaliseringsarbete riktat mot Indien. Ett formellt samarbetsavtal mellan Banares Hindu University och Högskolan i Karlstad, som sedermera blev universitet, slöts 1988. Hitintills har 300 studerande och lärare deltagit i studieresor eller bedrivit studier i Varanasi, som också heter Banaras, Den heliga staden vid Ganges, och Dharamsala, tillflyktsort för tibetaner i exil. I Varanasi har Karlstads universitet inrättat ett studiecentrum, beläget i Maharadjans gamla palats, Ganga Mahal. Studiecentret är tveklöst en viktig tillgång för Karlstads Universitets internationaliseringsarbete. Så skriver Margaretha Ullström. Allt runt studenterna är förberett genom mångåriga kontakter mellan studiecentret och det indiska universitetet och samhället m.m. Ett femtontal studenter reser varje år till Varanasi för att under tre till fyra månader bedriva studier med indisk anknytning. Genom projektet har flera svenska högstadiestuderande, inte bara från Karlstads universitet, fått fördjupade kunskaper om indisk religion, indiskt samhälle och ekonomi och i konsten att umgås över kulturgränserna, såsom Lena Wallensten, Högskoleverket, skriver. Boken innehåller ett drygt tjugotal artiklar och ett återkommande tema är kontrasten mellan Indien och Sverige, men, som Per-Olof Fjällsby skriver: ”Bilden av det oföränderliga Indien håller på att ersättas av bilden av Indien som en del av det dynamiska öst kontrasterar mot ett stagnerande väst.” ”Att Indien är något extraordinärt kan inte undgå någon”,, menar Tilda Henriksson. Men fascinerad blir man, tillägger hon. Ja, de svenska besökarna har mycket gott att säga om Indien och – och kanske framför allt indierna, människorna, som i sin tur har mycket gott att säga om oss. ”For the first time we saw a society in which almost no one was poor and every citizen hade access to all the basic necessities of life”. Märkligt nog kallades här (i Sverige) alla vid sitt förnamn, skriver en annan indier. Men, men, som Prakash Sharma säger: ”You have your own class system in Sweden. Tiotusentals pilgrimer tar varje dag sitt bad i den heliga floden Ganges, fast det är hälsovådligt. En man har tagit som sin livsuppgift att kämpa för att få till stånd en ren flod. Men det är säkert inte gjort i en handvändning som alla förstår. Karlstadskretsen av Naturskyddsföreningen har bildat Arbetsgruppen Ganges Vänner. Boken är formgiven av Anita Stjernlöf-Lund och således en mycket vacker bok. Illustrationerna är många och i färg förstås, frånsett några foton i svartvitt, signerade Bertil Ludvigsson och Lennart Wängestam. Fotona känns som ett reningsbad, skönt att för ett tag slippa alla färggranna bilder, som på sätt och vis gör nöden så läcker! Bengt Åkerblom
Stadsdelen Sommarro. Landeriet som blev en stadsdel. Redaktör: Bengt Olof Lysell. Karlstads hembygdsförening 2015. 156 s. (Glimtar från Karlstads historia ; 9) – Ncagz Karlstad. Inledningsvis förklarar redaktören Bengt Olof Lysell att det under 1700-talet inte var tillåtet att bygga utanför den äldre stadskärnan, alltså Tingvallaön. Mark utanför själva staden benämndes donationsjord och var reserverad för stadens djurhållning och odling. Donationsjorden var en ”donation” från stadens grundare. Den var indelad i lotter, där varje lott vare knuten till en viss av stadens tomter utanför och lotten fick inte säljas. Från 1817 var det emellertid fritt fram att sälja och köpa donationsjord, tiondelandantal. Så uppkom landerier, då förmögna stadsbor köpte upp donationsjord och uppförde herrgårdsliknande hus, som i början användes mest som sommarnöjen. Jacobsberg är det äldsta landeriet. En köpman vid namn Jacobsson var redan på 1700-talet bosatt på Adolfsberg. Under 1800-talet tillkom flera landerier som Rosenborg, Sommarro och Tuppenhof. På Sommaro bodde Fritz Clarholm, som gick i konkurs, ruinerade många, både förmögna och fattiga karlstadsbor och tog sitt liv. Om honom skriver Erik Bengtson i sin bok Det stod en stad vid Clara elf, som citeras här. Till en början skildras överklassens liv och leverne i den nya stadsdelen. Barndomsminnena är många. Bland dem kan nämnas Anna Montans Då Karlstad brann, fast hon var bara 3 år vid tillfället och hon bygger sin berättelse framför allt på vad andra berättat. Bengt Olof Lysell framhåller i förordet att ”vi har inte eftersträvat att det skall vara en faktabok utan en berättarbok som handlar om händelser och minnen som författaren själv upplevt.” Författarna är i stor utsträckning födda på 20- eller 30-talen, vilket innebär at berättelserna i allmänhet kommer till sitt slut cirka 1945. Det innebär att krigsåren skildras ur flera perspektiv, vilken inte är fel. Barndomsminnena är f.ö. så trevligt skrivna att de är väl värda att finnas med i Sommarroboken. Till de bästa barndomsskildringarna hör Kerstin Johanssons och Inga Brita Ekholms. Drickbilen omnämns i många skildringar av det här slaget men för Kerstin Johansson var drickbilen inte riktigt veckans höjdpunkt. (Se sid 98!). Av barndomsminnena lär vi oss mycket om seder och bruk för många år sedan och om lekar och mycket annat. Förunderligt f.ö. hur mycket barnen vistades utomhus på den gamla goda tiden. Och vad det badades i närmaste pöl eller självaste ”älva”. Boken är förstås främst av intresse för Sommarobor, inte minst med tanke på de många fotografierna, som mestadels är av hyfsad kvalitet, men den bör vara till glädje även för oss andra, som vill veta lite om hur det var på mormors tid. Det verkar som om det var gott att vara barn även då, trots avsaknad av både tv och dator, fast det är förstås ingen nyhet? Mindre bra förstås var att barnen levde ett farligare liv, olyckor var inte så sällsynta. Boken innehåller förstås också fakta om Sommaros framväxt, om livet på landerierna m.m. Flygfältets historia skildras i många foton men ändå rätt knapphändigt kan man tycka. Boken ger ett tilltalande intryck men jag saknar en karta över dagens Sommaro? Bengt Åkerblom
Steinfeld, Thomas, Selma Lagerlöf. Deutscher Kunstverlag. Berlin München, 2015. (Leben in Bildern. Herausgegeben von Dieter Stolz). – Gcz Lagerlöf, Selma Boken är en biografi men av lite annorlunda slag, essäistisk kan man kanske säga. Undertecknad är tyvärr inte någon överdängare på tyska språket, vilket innebär att han i sin anmälan endast tar upp enstaka avsnitt för kommentarer, sådant han tror sig förstå nämligen! Det blir alltså fråga om nedslag lite här och där i boken. Författaren erinrar exempelvis om de berömda orden av Selma Lagerlöf att ”Mårbacka var mitt livs stora kärlek”, men påpekar att hon dröjde länge med at köpa tillbaks gården. Först 1909, efter att ha erhållit nobelpriset, blev gården ”zum Monument für seine Besitzerin und endgültig zu dem er zu dem repräsentativen Ort der er zuvor nie gewesen war.” I slutet av 1800-talet pågick i Europa ”Formierung einer Nation”, och författaren påpekar att Gösta Berlings saga utkom 1891, samma år som Skansen invigdes, ”som blev en förebild för otaliga liknande anläggningar på den europeiska kontinenten”, skriver han. Han framhåller att Selma Lagerlöf i så många sammanhang under sitt liv ”die Erste gewesen”! Hon var den första kvinnliga författaren i Sverige som kunde i huvudsak leva på sitt författarskap. Hon var den första kvinnliga nobelpristagaren och den första som invaldes i Svenska Akademien m.m. Författaren uppmärksammar också Selma Lagerlöfs sociala intresse, som grundades redan under Landskronaåren. Och han tillägger att ”Zur Modernitet Selma Lagerlöfs gehört schliesslich eine grosse Aufmerksamkeit gegenüber dem technischen Fortschritt”. Bilen skriver hon om redan i Gösta Berlings saga från 1891 och bejakade och används sig av tekniska framsteg som telefonen elektriciteten och radion, förutom bilen – hon älskade tydligen att åka bil har undertecknad läst, men inte i föreliggande verk! Om Nils Holgersson skriver Steinfeld att det fanns oräkneliga förebilder och framhåller att tomtar, småfolk, finns i berättelser från många länder, Rudyard Kipling lät sina djur tala. Nils Holgersson liknar i mycket d’Artagnan. I Nils Holgersson härskar matriarkatet. Akka liknar mest majorskan på Ekeby. I ett berömt föredrag från 1911 säger hon att männen missköter sin uppgift att sköta en stat medan kvinnorna väl sköter sin uppgift hemmet och i talet uppfinner hon ett nytt ord skriver Steinfeldt: ”samhällsmoderlighet”. Det finns många drinkare i hennes böcker framhåller vår författare och det är ju ganska påfallande, viket han inte är den förste att påpeka. Selma Lagerlöf kan nog sägas ha varit medberoende visavi sin far. Han stödjer sig därvidlag på främst Per Olov Enquist. Selma stämplades länge, ja in på vår tid, som sagotant, inte den proffsiga författaren. Steinfeld finner det rätt besynnerligt med tanke på att världslitteraturen, som ingalunda var okänd för Selma, naturligtvis försåg henne med hur mycket stoff som helst. I nobelföreläsningen framhåller hon ju just detta att hon står i sån stor skuld till så många stora författare som Goethe, Carlyle, Ibsen, Sören Kierkegaard och många fler. En sammanfattning av Selma Lagerlöfs författarskap kan kanske vara dessa ord i Steinfelds presentation av henne: ”Lang ist die Reihe der tapferen guten Frauen in ihren büchern, länger noch als die Reihe der treulosen, selbstüchtigen, verräterischen Männer.” Boken om Selma Lagerlöf är ett sant praktverk. Fotografierna är många och av högsta klass och många nya för åtminstone undertecknad men framför allt är kvaliteten på bilderna enastående god. I många foton som cirkulerar i litteraturen är skärpan inte på långa vägar så bra som här. Selma blir på något förunderligt vis mer levande än på de vanliga porträtten av henne. Tilläggas måste att Steinfeld tar upp mycket mer än vad undertecknad här har redovisat. Tacknämligt vore förstås om boken kunde komma att ges ut på svenska! Bengt Åkerblom
Stuart-Beck, Jessica, Hus i Karlstad genom konstnärens
ögon. Av Jessica Stuart- Beck, akvareller, och Barbro Järliden, Inger
Berggrén, text. Kd: Votum, 2015. 95 s. – Ncagz Karlstad Allt sedan 2006,
då Jessica Stuart-Beck utkom med sin bok om hus i Arvika har
karlstadsborna, säkert de allra flesta, närt en dröm om att hon skulle
göra en liknande bok om Karlstad. Och nu har drömmen besannats! I den
nya boken har hon avbildat 39 hus i Karlstad. Få nu se om den boken
också, som Arvikaboken, måste ges ut i ny upplaga? Mycket troligt för
även Karlstad har förvånansvärt många vackra hus och Jessica, urstyv
akvarellmålare som hon är, kan konsten att göra dem rättvisa och stundom
mer än det, vilket vi karlstadsbor säkert inte har något emot.
Exempelvis har väl aldrig Tingvallagymnasiet sett så strålande ut. (Fast
Tage Aurell gav en gång i tiden den ”mesiga” tegelfasaden klart
underbetyg). Varje bild kommenteras av den ena av de två experterna,
Inger Berggrén, f d länsarkitekt, och Barbro Järliden, f d
konstintendent, som använder sig av ett fackspråk, som säkert inte alla
känner sig bekväma med, fast lyckligtvis är boken försedd med
ordförklaringar. Bildtexterna ger lite information om husens historia
och även något om namn, som är knutna till husen. Summa summarum: En bok
för alla karlstadsbor som älskar sin stad. Synd bara att Jessica Stuart
Beck inte upptäckt Gamla gymnasiet. Det är ändock stadens förmodligen
äldsta hus och otvivelaktigt det mäktigaste!
Styffe, Torleif, Nordvärmländsk krönikebok. Montana förlag, 2015. 105 s. – Ncag Enligt Knut Warmland är Torleif Styffe ”ett nordvärmländskt universitet”. Och det är så sant som det är sagt! Intet nordvärmländskt är honom främmande! Jo, men vad är Nordvärmland? Jo, skriver Styffe: Just där Värmland smalnar av, där bergen tränger sig allt närmare Klarälven, där Ekshärad möter Norra Ny, där Fryksdalen möter Finnskogen. Därifrån och norrut är det område jag kommer att skriva om. Således ligger inte Västra Ämtervik (och Östra Ämtervik) i Nordvärmland som man tydligen tror på Radio Värmland enligt Torleif. Boken innehåller ett femtiotal krönikor som tidigare varit publicerade i Nya Wermlands-Tidningen varannan lördag sedan i april 2013. Allt möjligt tar han upp: Gustaf Schröders ”lyckliga” tid i Dalby på 1850-talet, Oscar Stjerne, TV-tittandet, som revolutionerade livet på landet på 1950-talet, en artikel om Adolf Noreen, ”expert på värmländska dialekter”, värmlänningar i Härjedalen, bärplockning och mycket, mycket mera. Torleif Styffe driver sedan flera år tillbaka bokförlaget Montana, och har skrivit ett trettiotal böcker. 1998 utsågs han till Årets värmlänning. Han kan sannerligen sitt Nordvärmland. Det är alltid en fröjd att läsa honom vare sig att man är nordvärmlänning eller sydvärmlännning. Det har säkert många läsare av NWT upptäckt vid det här laget. Bengt Åkerbl
Söderberg, Karl-Erik. Mat från bygden. Värmlandskôrv och mycket mer! Fôlkmat för veckans alla dagar året om. Röda Korset Forshaga 2015. 68 s. En bok jag försummat att recensera är Karl-Erik Söderbergs Mat från bygden. Karl-Erik började 14 år gammal sitt kockliv som kökspojke på Gästis i Sunne och har sedan dess arbetat på många restauranger och haft fem egna. I några år drev han Ditt matställe på Norrstrand och där gjorde han de godaste köttbullar jag någonsin fått. Matskribent har han också varit. I 6–7 års tid skrev han om mat i Värmlandsbygden och även i Mat-Land. I Mat från bygden hinner Karl-Erik på 68 glest satta sidor berätta en hel del om sitt matliv och dela med sig av sin matfilosofi och ett 40-tal gammaldags recept, varav en hel del värmländska som Värmlandsbiffar, Pannresk, Klengås och Stöpaforsdrömmar. Den läckra men ofantligt sköra Mårbackatårtan har han fyndigt omvandlat till Mårbackabakelser. I stället för julskinka kan man göra gammaldags Syltefläsk, föreslår han, och risgrynsgröten sätter han in på svag värme en timme i ugnen. En riktigt trevlig bok är det som dock förtjänat en bättre formgivning. Kanske dags för Karl-Erik att dela med sig av sin matfilosofi och sina recept i en större mer genomarbetad bok? Lena Sewall
Thorstensson Landin, Eva. Inte glömma, inte minnas. Kd: Bild,Text&form, 2015. Första upplagan av denna bok utkom 1999 på Heidruns förlag. Nu kommer en bearbetad version med tillägg. Eva Thorstensson Landin skriver i förordet till den nya upplagan bl a detta: "För att kunna jobba mot det onda, för det goda, måste vi ha kunskap om vår historia. Klara av att dra historiska paralleller. Därför är dessa ögonvittnens berättelser viktigare nu än nånsin." Och nog är det så att just dessa personliga berättelser är det som berör på djupet. Floras mestadels jag-berättelse i den långa diktsviten inifrån koncentrationslägren tillsammans med Ulla Magnussons starka bilder. Rösterna från Balkankriget och det forna Jugoslavien, där nära vänner och grannar plötsligt blir fiender och ingen kan lita på någon. Patric i Klippan, som sitter på bussen med ett utvisningsbesked i fickan och som inte vet att snart kommer han att dö och brevet kommer inte längre att ha någon betydelse. Den sista dikten, som är ett tillägg från förra upplagan, handlar om vad som sker just nu i Syrien. Ali Alabdallah, uppväxt i Syrien, skriver en kärleksdikt till sitt land och sin stad Damaskus, som han ser förvandlas till ruiner, hur kulturminnen ödeläggs och människor flyr. Igenom hela boken ställer människorna som vittnar frågan förstår du? och sorgligt nog kan nog varken jag eller någon annan som inte varit där svara, jag förstår. Det vore förmätet. Dock kan vi alla önska, försöka och vilja förstå så långt det går. Och för att hjälpa oss med detta är denna bok mycket viktig och borde läsas av alla. Man skulle önska att inga nya tillägg ska behöva göras, att inga berättelser om nya krig ska behöva berättas. Kanske en utopi men som Eva Thorstensson också skriver i sitt förord: "Jag vill ändå tro på de goda krafterna. I mötet mellan människor oavsett ursprung, religion eller hudfärg sätts ett frö till förståelse och samhörighet. Att lära sig någons namn är att närma sig en människa, en individ. Mer lika än olika, skulle kunna vara ett motto. Ett slagord." Orden "Inte minnas" i bokens titel tänker jag mig syftar på den överlevnadsstrategi som framförallt många människor som överlevde koncentrationslägren skapade för att kunna klara av starta ett nytt liv. Men för oss som läser denna bok vill jag döpa om den till "Inte glömma, alltid minnas". Gun Berger
Thörnevik, Allan, Mina nordvärmländska möten. Kd: Författarens förlag, 2015. 106 s. – Ncagz Vitsand Vitsand har varit något av en vit fläck på den värmländska litteraturkartan – till skillnad från grannsocknarna Lekvattnet och Östmark. Tack vare Allan Thörnevik är nu denna ”fläck” i stort sett utplånad. På mindre än tio år har han utkommit med tre böcker om hemsocknen. Må vara att det är inte är fråga så mycket om sockenböcker, som systematiskt avhandlar bygden från stenåldern till nutid. Hans böcker är självbiografiska men handlar långtifrån bara om honom själv utan också om socknen i stort. Han har ett superbt minne och verkar kunna namnen på alla vitsandsbor födda från början av 1930-talet och till hans flytt till Karlstad i slutet av 40-talet. Ja, boken handlar om allt mellan himmel och jord, som har någon anknytning till Vitsand. Pappan var småbonde och diversearbetare, d.v.s. han var också byggnadssnickare, skogsarbetare och mycket mera. Thörner har mycket att berätta om beredskapsåren, exempelvis om ”tornsvalorna”, som på initiativ av bl.a. Erik Elinder, skulle speja efter fiendeaktiviteter från utsiktstorn, som byggdes upp runt om i Sverige. Thörnevik skaffade sig tidigt körkort men familjens bil var inte i skick som ny precis. På julafton besökte han och föräldrarna mormor, som bodde några mil bort. När de skulle köra hem i mörkret och snön så fungerade inte ljuset. Problemet löstes lätt genom att pappan satte sig på ena främre stänkskärmen med en ficklampa, som lyste upp vägen! Eftersom Vitsand är finnbygd får vi veta en hel del om författarens finska anor. Han är tionde generationen av finnarna som slog sig ner norra Värmland på 1630-talet och läsaren får veta mycket om livet i Finnskogarna för nästan ett sekel sedan. Det var mycket slit i skogen och på jorden och det dracks inte så litet, skogsstjerna eller ännu ädlare drycker. Boken är illustrerad med skarpa, ofta frimärksstora svartvita foton från tiden. Ganska rörigt uppställd är framställningen, som innehåller det mesta, även många korrekturfel, men inte det mer störande slaget och – som sagt – rolig läsning är det också för dem som inte är närmast berörda. På sista sidan summerar författaren, 83 år gammal, sitt liv. Främst sätter han: ”Att få växa upp i Vitsand i det lilla huset vid landsvägskanten, präglat av kärlek och omtanke”. Och han gläder sig också över att han ”under mer än 40 år fått arbeta med stöd och utbildning för handikappade och arbetslösa i Värmland! Bengt Åkerblom
Tiberg,
Joar & Ahmed Backström, Siri. Rovan. Karneval 2015. 32s. – Hcf Bilderboken Rovan bygger på den ryska sagan med samma namn, men Joar
Tiberg har skapat en alldeles egen variant. I den ryska sagan handlar
det om en gubbe som planterat en rova i sitt grönsaksland. Rovan växer
och när det är dags att skörda har rovan blivit så stor att gubben måste
be sin gumma om hjälp för att dra upp den. När inte heller det hjälper
ropar de på dottern, på hunden, katten och till sist på musen och lyckas
äntligen få upp den jättestora rovan och kan laga till ett skrovmål år
dem alla. Joar Tibergs lilla gubbe ropar på Tvåberg, sedan ropar de på
Treberg, Fyrberg o.s.v. men inte ens när Tiberg kommer och drar, lossnar
rovan. Det är först när alla invånarna 46 47 i den lilla orten hjälper
till som rovan lossnar. Så långt kan jag hänga med. När alla drar åt
samma håll då får man resultat, sammanhållningen växer, man har roligt
tillsammans. När Tiberg sedan drar historien ett varv till har jag lite
svårare att tolka vad han menar. Han låter nämligen rovan fortsätta att
växa där den ligger på marken. Rosafärgad och vacker lyfter den så,
plötsligt som en ballong, och försvinner upp i det blå till människornas
stora förundran…. Illustratören Siri Ahmed Backström är en ny bekantskap
för mig. Jag gillar hennes naiva, färgstarka bilder. De små människorna
hon skildrar har karaktär och representerar oss alla, vita, svarta,
unga, gamla, kvinnor och män. Det blir ett härligt myller av folk som
till slut fyller hela uppslag mot slutet av berättelsen. Sista bilden,
när ballongen stiger mot en rodnande himmel för att till slut försvinna
ut i natten, är helt underbar.
Tiberg, Joar & Tidholm, Anna-Clara, Den blå traktorn. Sthlm: Alfabeta, 2015. [29] s. – Hcf Varje lördag, eller nästan, åker Olle och hans pappa och hälsar på mamma som sitter i fängelse. Ibland åker morfar och Olle. Det berättar Olle som just fyllt sju år på första sidan i bilderboken. Ibland vill han inte åka men det blir nog så att de åker i alla fall. På vägen åker de igenom en skog och mitt i skogen står en blå traktor. Olle får beskriva hur det går till när de kommer fram till fängelset. Hur de går igenom säkerhetskontrollen, hur de bemöts av vakterna. Vakten han tycker bäst om är Isam. Han gör sig inte till, han kan till och med vara arg ibland. Väl hemma går livet vidare, nästan som vanligt. Olle har berättat i klassen att mamma sitter i fängelse för förskingring. Efter det retar kamraterna inte honom längre men livet är inte lika roligt som förr. Olle kollar sin pappa och blir glad när han tar sig för något. Tibergs språk fångar oerhört skickligt stämningen i den lilla familjen, osäkerheten. Han fångar så väl ansvaret ett så litet barn kan ta på sig. Som en tröst dyker den blå traktorn upp i Olles drömmar. En tillflykt att fantisera kring. Känsligt och kongenialt illustrerar Anna-Clara Tidholm historien. Helena Vermcrantz
Torstensson, Peter, Finns det trafikljus i Säffle? Bernhards förlag 2015. 308 s. – Hc Säffleborna är att gratulera till denna muntra hembygdsbok. Varje gata, varje plats i Säffle ”stad” är omnämnd – närapå! – i boken om den mycket populära, nystartade trafikskolan med det välklingande namnet Säfflebygdens trafikskola. Den som tänkt sig att själv starta en dylik skola har här mycket att hämta. Men framför allt är det förstås en underhållande historia om människan och bilen, ett förhållande som inte alltid är så harmoniskt, särskilt inte i början av bekantskapen! Författaren missar i varje fall inget tillfälle att dra växlar (!) på detta förhållande. Boken ger anledning till många skratt och på köpet blir hen helt omärkligt en utbildad körskollärare – kanske inte i tekniskt avseende men vad gäller kundpsykologi! Bengt Åkerblom
Wredberg, Lars, Gjutarns pojke : barndomsminnen från 30- och 40-talets Kristinehamn Krhmn, Norlén & Slottner 2015. – Lz Wredberg, Lars ”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna” skulle kunna vara en lämplig rubrik för denna anmälan av Lars Wredbergs bok. Han, bosatt i Wien, har liksom många andra, som i tid och rum, befunnit sig långt från den miljö man berättat om, skrivit en bok som väl fångar en barn- och ungdomsmiljö. En personligt färgad kärleksfull skildring av ett fornt Kristinehamn. En berättelse där han genom minnets labyrinter återvänder till människor och miljöer i en flödig och frodig skildring av framförallt Sanna med närliggande områden men där staden i övrigt allteftersom kommer in i handlingen. En tid före toapapper och Coca-Cola, då bil och radio inte var var mans egendom. Då den mystiska, lockande, äventyrliga Trolldammen var ett eldorado för barn och en fasa för mammor. Då Espingvillorna, med små trånga lägenheter och dass på gården, kryllade av folk, umgänget var otvunget och stämningen god trots avsaknaden av den standard man inte visste av. Genom en god berättarteknik möter vi kamrater, vänner, grannar och familjer i en snabb och virvlande ström. Med en trygg uppväxt i ryggen bar det så ut i skolans värld där nedslagen blev Sannaskolan, Södermalmsskolan och Högre allmänna läroverket. Många av lärarna, så viktiga för en växande yngling, porträtteras kärleksfullt men där finns också andra mer kritiska porträtt av sådana som tillämpade en annan sorts pedagogik. Det är en charmfull, lättläst och intressant skildring av de viktiga uppväxtår, som i så hög grad präglar ens kommande livsinställning. Minnena myllrar, nöjesdagar, scoutliv och springschasjobb i skuggan av dyster omvärld. Med tiden har allt förändrats, barndomens platser har ändrat karaktär eller byggts bort, men minnet det rika, blir kanske ännu klarare för den som lämnat. Boken avslutas med ett stort antal privata foton, som ger en nostalgisk känsla och en aha-upplevelse för många. Boken är ett tacksamt bidrag till, och en pusselbit i, Kristinehamns historia. En historia inte så avlägsen, men från en annan tid verklig och levande, skriven med mycken kärlek till en älskad barndomsstad. Olof Andersson
Årsskrift. Tema Skapelse. 2015. Utg. Av Värmländska Akademien. 54 s. – Bf (p) Värmländska Akademiens årsskrift innehåller som vanligt mycket smått och gott, som tänkvärt är. Peter Olausson skriver om att skapa en vikingavärld i Värmland, i Gillberga främst. Med ”Glad av Gillberga” har Peter och hans vikingar befarit många hav och t.o. m. anlöpt Canada, tusen år efter Leif Eriksson. Peter skriver om detta och mycket annat med glödgad penna! Han behärskar också den fornnordiska poesin, som bygger på allitteration, med stor säkerhet som syns på s. 5! Håkan Hagegård skriver om begreppet skapelse med utgångspunkt från Haydns oratorium Skapelsen. Lagerlövet, Värmländska akademiens äldsta och förnämsta utmärkelse tilldelades 2014 Anita Andersson, som harangerades av Eva Fredriksson, som avslutar med följande ord: ”Anita Andersson är genom sin verksamhet, sitt kontaktnät och sin personlighet en stor tillgång för hela Värmland, men hon bidrar också i hög grad till att göra Värmland och den värmländska kulturen spridd och känd utanför landskapets gränser.” Torleif Styffe bidrar med tre dikter om skapelsen. Dikten ”Fundering” avslutar han så här: ”Se på fåglarnas flykt, hör humlornas surr /känn din älskades värme i kväll, / och du fattar att sanningen är något mer / än en uråldrig, ursprunglig smäll”. (Alltså Big bang). Antikvariatsbokhandlaren, akademiens kassör, Per Bredberg avled under året och hyllas av Lars Löfgren. Årsboken har förstås mer att bjuda på, men nämnas bör att akademien fått tre nya medlemmar, Mats Berglund, Lars Burman och Enel Melberg. Akademien har nu 18 ledamöter – ett mycket lämpligt antal får väl sägas! Hemsidan hittar man på följande adress: www.varmlandskaakademien.se Bengt Åkerblom
Östemtingen , nr 57 (2015). Östra Ämtervik: Östra Emterviks hembygdsförening 2015. 57 s. – Ncagz Östra Ämtervik(p) Årets Östemtingen pryds av ett färggrant omslag av Tage Åsén av en lanthandel, som den kunde se ut för många år sedan. Numret är mycket innehållsrikt. Här kan vi läsa minnesord över Matts Nilsson, som under ett tiotal år betydde mycket för hembygdsföreningen som ordförande. Av Matts hittar vi dessutom en artikel om hjälpmedel vid släktforskning eller hembygdsforskning, vilket han f.ö. använde sig själv av, när han forskade om sin farfar och om Södra Ås från 1500-talet och framöver. (Resultatet av det blev ju boken Trollkarlen från Ås). Vi hittar också flera artiklar om handelsbodar i Östra Ämtervik, som 1939 uppgick till minst tolv stycken! Högintressant är Nils Ahlqvists skildring av hur Östra Ämtervik inlemmades i Stora Sunne tillsammans med Västra Ämtervik. 1952. Motståndet mot sammanslagningen var stort och inrikesministern tvingades komma till socknen för att gjuta olja på vågorna. Och Västra Ämtervik hörde av sig och föreslog en sammanslagning mellan Östra och Västra Ämtervik. Men det avvisades tvärt av östemtingarna. Västämtingarna stod tydligen inte så värst högt i kurs i Östra Ämtervik. Vid ett sammanträde i sockenstugan hösten 1951 yttrade Hilding Forslund (kommunalnämnds-ordförande?) att ”nu ska vi alltså slås sammen mä Västra Ämtervik. Va ja vet finns dä baar en vetti västämting, å dä ä klockern. Å när ja tänker efter ä han östemting!” Vidare berättar Alf Folmer om sitt fotograferande, som till en början inte uppskattades av alla östemtingarna. Vissa drabbades av ren fotofobi! Mer funnes att uppmärksamma men undertecknad nöjer sig till slut med att nämna att den sedvanliga årskrönikan numera författas av Sven L. O. Johansson. I egenskap av infödd östämting och f.d. journalist vid VF behärskar han konsten att skildra sin socken under året 2015 mycket väl! Tilläggas kan att Östemtingen finns att köpa på Prästbols handel. Föreningen har förstås en hemsida: www.ostra-amtervik.se/hbf och mailadress: info@ostra-amtervik.se Bengt Åkerblom
Sidan uppdaterad 17 januari 2018
|
Värmlandslitterära författarporträtt
Värmlandslitterära författarsällskap
Föreningen Värmlandslitteratur
Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad
Telefon: 054-21 38 47
E-post:
