Recensioner av böcker utgivna 2024

Ahl, Sigrid, De vita kuverten utan avsändare.
Alvarsson, Louise, Vid liv
Albertus, Sandra, Det pedagogiska kyrkorummet.
Aronsson, Bengt & Arvemo, Elisabeth, En berättelse om syskonen Johansson från Brattsand.
Artists in Residence Värmland.
Beckman, Åsa, Kulturbarn
Bengtsson, Joe, Mina första 80 år.
Berg, Bengt, Allt tar vägen
Berg, Bengt, Ett bord vid livets flod
Berg, Bengt & Eriksson, Sven-Göran, En underbar resa.
Berger, Gun, Malin Blomsterberg
Bergqvist, Erik. Vid glömskan
Björkung, Pernilla, Anders och draken
Björn Blomqvist, Victoria, Bortom trädens gräns
Bodin, Emelie, Cecilia. Kärlek i Finnskogen
Bondesson, Jan, När tsunamioffren kom hem
Brorson, Alf, Föreningen Sahlströmsgårdens Vänner. Tilldragelser. En återblick
Bryntesson, Göran, På glid
Bryntesson, Göran, Westmatic 1974–2024.
Dahlberg, Urban, I aska och säck
Edgren, Malin, Ankomsten
Eliasson, Ingemar, Begagnade historier
Eliasson, Ingemar, Värmlands landshövdingar och hertigar
Eriksson, Carin, Långt borta och helt nära.
Eriksson, Jessica & Holm, Stefan, Château för uppfyllda drömmar
Eriksson, Jessica & Holm, Stefan, Château under stormande himmel.
Eriksson, Jessica & Holm, Stefan, Château vid vägens slut
Ett nytt ljus. Stefan Johansson.
Gustaf Frödingssällskapets årsbok 2024. Ett liv efter detta.
Gustavsson, Björn Erik, Utblickar från Ransbysätter
Gustavsson Per, Hej, hejdå
Gårdfeldt, Linus, Brorsan, Krabban och Lädret
Helseth, Hannah A., Dalens djup. Fallen i Østerdalen
Hjertzell, Maja & Hellgren, Joanna, Brorsans kompis Robban
Jansson, Bengt, Sagodrottningen i Swnd, Fryksdalens tidiga medeltid
Jansson, Thomas, Simning i Filipstad.
Johansson, Karina, Kråkslottet.
Johansson, Oscar, Molkoms folkhögskola 150 år.
Johnsson Camilla, I detta mörka skuggland.
Karlsson, Hanna, Drakfolket
Korsell, Lars, Studiecirkelns första fall.
Krey, Jan, Nora Bergslags Järnväg.
Kruse, Jan, Historien om Finnmossens gruvor.
Larsson, Annika, Den sista färjan över Byälven
Lerin, Lars, Trollet som hittade hem.
Lidén, Gunnar, Motvikt.
Lövestam, Christina, Fri som en fågel
Lövestam, Sara, ABC-bok för vuxna
Mohlin, Peter & Nyström, Peter, Den högra handen
Molin, Tomas, I ödehusens förtrollade värld.
Mossaed, Jila, Jag tillhörde vindarna
Nordström, Lars & Svensson, Aija, Ett liv i Finnskogen.
Odhner, Gunnar, The Tracectory of Love. Kärlekens dagrar
Parner, Mats & Widqvist, Stefan, Brev
Persson, Helen, Den allergiska lilla humlan
Pettersson, Hans, VI. Vivenda
Pettersson, Marcus-Gunnar. Räven som lärde sig cykla.
Raab, Sten, Med Gustaf Schröder på värmländska jaktstiga
Ridderstolpe, Sigrid, Mina värmländska kvinnorötter.
Risell, Johan, Samlade dikter.¨¨
Sandberg, Inger & Bross, Cecilia, Laban och Labolina letar efter former
Sandberg, Inger & Bross, Cecilia, Laban och Labolina räknar
Schulman, Ninni, Käraste Lena
Sjöberg, Lars Arne, Samhälle, klimat, miljö
Solberger, Johanna, Den största lögnen
Sommerfeld, Sara, Är allt jag lärt mig om kärlek en lögn?
Swanberg, Johanna, Cassi
Svensson, Anna, Sola i Karlstad
Svensson, Gunnar, Kärlek. Frihet jämlikhet solidaritet
Svensson, Sven-Ove, Mitt liv som Värmlands sämsta löpare
Tivemark, Helene, Vardagskärlek och stjärnhimlar
Waller, Gunvor, Någons dotter, piga, hustru, änka
Wandt, Marcus & Meijer, Annika, Sikta mot stjärnorna med Marcus Wandt.
Wandt, Marcus & Wicklin, Martin, Betraktelser i omloppsbana
Wennstam, Erik, Mappa och Barni.
Widqvist, Stefan S, Livet i byrålådan
Wigh, Helén, Rista
Wikström, Stig, Kyrkbränder i Värmland
Värmländska FörfattarSällskapet, 50 år.
Åkerblom, Claes, Säfflebygdens hembygdsförening 100 år
Öster, Felicia, Allt jag ville säga var

 

Ahl, Sigrid, De vita kuverten utan avsändare. Förlag Hede 2024. 202 s.

Karlstadbon Sigrid Ahl debuterar i mogen ålder med en kriminalhistoria där vi möter vi fullblodspsykopaten Rikard, kommunalråd i en mindre kommun.

Rikard har siktet inställt på en hägrande riksdagsmannaplats. På ytan lever han ett vanligt familjeliv. I hemlighet ägnar han sig åt ständiga erövringar, där ett nej är honom fullständigt främmande. Eftersom boken är skriven utifrån förövarens perspektiv får vi god inblick i Rikards tankevärld. Han är kort sagt en omoralisk karl som inte skyr några medel. När den nyinflyttade grannfrun Katarina värjer sig för hans närmanden råkar han dränka henne – tror han i alla fall. Samtidigt börjar Rikard få hotfulla brev i vita kuvert. Vem kan ha sett honom? Rikard bestämmer sig för att undanröja det mest sannolika vittnet. Då dyker mirakulöst nog Katarina upp igen, livs levande och Rikard måste ta tag i problemet.

Sigrid Ahl är född i Stockholm och hamnade i Värmland när familjen skaffade sig ett fritidstorp. I en intervju i NWT berättar Sigrid att hon under sina yrkesår arbetat nära kommunalråd i både Dalarna och på Öland. Det märks att författaren har god inblick i den kommunala förvaltningsapparaten. Skildringarna av Rikards vardag skulle ha kunnat kortas då de sällan för handlingen framåt.

Bokmanuset skrevs för ett tiotal år sedan. När Sigrid läste en annons i en pensionärstidning från ett bokförlag väcktes glöden att få dela med sig av den intrikata historien. Och det är ingen dålig intrig som Sigrid Ahl kokat ihop. Hon skriver fram händelseutvecklingen med stor berättarglädje. Huvudfiguren Rikard känns inte helt trovärdig i sitt agerande men man vill gärna veta hur i all världen det ska sluta. Det är ett gott betyg.

Sammanfattningsvis är De vita kuverten utan avsändare en lättsam spänningsroman, där fokus för en gångs skull inte ligger på en utarbetad kriminalpolis med privata relationsproblem.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2025:1

Albertus, Sandra, Det pedagogiska kyrkorummet. Argument förlag 2024. 86 s.

Sandra Albertus är kyrkopedagog och kantor och älskar sitt arbete: det går inte att ta miste på! Hennes bok om att utforska kyrkorummet andas lek och äventyr och det är nog den upplevelsen man får genom att också delta i någon av hennes guidade vandringar runtom i domkyrkan i Karlstad. För den som är van gudstjänstbesökare kanske allt i kyrkan är invant och väl känt, men många andra behöver vägledning till föremål och platser i byggnaden som ljusbäraren, dopfunten, predikstolen och sakristian. Albertus bok ger många tips om vad man kan se men också om mycket man själv kan göra i kyrkomiljön, detta för såväl barn som vuxna. Har du en kompass med kan du se i vilka riktningar som kyrkan ligger – öst-väst är förstås vanligast, skälen till det kan man diskutera vidare. Man kan gå på ”ordspaning” och samla på ord man möter som har sin särskilda historia, sådana som hyende, alba och baldakin (det senare ursprungligen ”ett tyg från Bagdad”!). Orgeln är ett mäktigt instrument som går att provspela på, de stora klockorna kan vara värda sitt närstudium: ofta har de en gjuten text med budskap från när, och av vem, klockan en gång i tiden göts. Änglar, timglas, epitafier, gravhällar – så mycket historia, så många historier.

Det här är en bok som inspirerar och som kan användas av alla som vill göra kyrkobesöket lite roligare, lite mer intressant och lite mer levande. Visst passar boken för barn (eller för lärare till barn), men det är en bok också för vuxna som har lusten kvar att leka, och att lära sig mer om en byggnad man trodde att man redan visste det mesta om.

Peter Olausson

Wermlandiana 2024:2


 

Alvarsson, Louise, Vid liv. Norstedts förlag 2024. 178 s.
Det är bara formatet på boken Vid liv och antal ord, meningar och sidor som gör att man kan säga att det är en liten bok. Innehållet är desto större. De stora frågorna i ett liv möts – födelse och död och allt däremellan som en levnad kan innehålla.
Louise Alvarsson beskriver själv boken som en autofiktiv roman där mycket är inspirerat av hennes eget liv. Men allteftersom arbetet med texten fortgick kunde hon se på den med mer distans.
De stora linjerna i berättelsen är jagets och M:s kamp för att få ett barn, pendlandet mellan hopp och att ge upp. Vi får följa graviditeten och förlossningen. Genom hela boken finns också ett mörkare stråk, en till viss del obearbetad sorg. Det handlar om pappan som omkom i en trafikolycka när bokens jag var 14 år.
Louise Alvarsson är journalist, skrivpedagog, handledare för studenter i skrivande på Karlstads universitet samt write your self-vägledare. Hon bor sedan några år tillbaka åter i sin hembygd Glava. Hennes eget skrivande i olika former är mycket viktigt för henne. Vid liv är författarens skönlitterära debut men hon har tidigare givit ut två skrivarhandböcker och är även initiativtagare till ”Värmland skriver” som utmynnat i tre antologier och numera texter i digital form.
Vid liv är en finstämd berättelse i vardagsdräkt om ljus och mörker, om kontroll och våga tappa kontrollen. En bok att läsa flera gånger.

Gun Berger

Wermlandiana 2024:2
 

Aronsson, Bengt & Arvemo, Elisabeth, En berättelse om syskonen Johansson från Brattsand. Norlén & Slottner 2024. 51 s.

Äntligen har jag fått ordning på släktskapsförhållandena. Det är Elisabeth Arvemos och Bengt Aronssons förtjänst. I den tunna skriften En berättelse om syskonen Johansson från Brattsand reder de ut hur det hänger ihop. Allt faller på plats för mig.

Brattsand är en gård i socknen Visnums-Kil vid Vänerns strand, alldeles på gränsen till den större socknen Visnum i sydöstra Värmland. Från denna gård härstammade en syskongrupp som lät tala om sig i många sammanhang. Åtminstone i mitt hem, för mitt hem låg också i socknen Visnums-Kil. Ofta hörde jag någon tant eller farbror nämnas med anknytning till denna gård utan att få grepp om hur de var släkt med varandra. Nu har jag fått vetskap därom. Kan det vara av något allmänt intresse? Absolut och utan någon som helst tvekan, är mitt svar och ska försöka förklara varför.

Syskonen var elva till antalet, fyra flickor och sju pojkar, varav tio nådde vuxen ålder. De föddes under de sista årtiondena av förrförra seklet och var verksamma samhällsmedborgare under första halvan av 1900-talet. Tre av bröderna emigrerade till Amerika, men två av dem vände hem igen efter längre eller kortare tid. Den äldste för att överta gården. Övriga syskon fick lov att se sig om efter annan utkomst. Flertalet av dem förvärvade större gårdar i närområdet genom köp eller giftermål. Andra flyttade till näraliggande Kristinehamn eller i något fall längre bort för att för att starta handel och företag. För företagsamma var just vad syskonen var.

Föräldrar var djupt troende, verksamma i ortens missionsförsamling. Den stränga religiositeten kanske var ett skäl till att de tre bröderna emigrerade, funderar författarna. Men de två som återvände och deras syskon blev aktivt kyrksamma och han som stannade i USA blev så småningom pastor. Samtliga engagerar sig i olika delar av samhällslivet, i politiken och i de ideella folkrörelserna. De är födda in i väckelserörelsen av frisinnade föräldrar och blir sina föräldrars värderingar trogna i många olika ansvarsfulla uppdrag livet ut. Syskonen Johansson från Brattsand kan sägas vara prototyper för den generation som förde vårt land från fattigdom till välfärd, från fåtalsvälde till demokrati. Det är klart att deras historia är värd att berättas.

Namnen på dessa män som kvinnor, hörde jag mina föräldrar nämna i uppskattande ordalag. Nu vet jag mer om dem, men skulle vilja veta ännu mer. Berättelsen om syskonen Johansson som författarna, ättlingar i tredje generationen, kortfattat presenterar, hade varit värd att bli utvidgad i tid och rum. För jag vidhåller att berättelser som dem är av allmängiltigt intresse. Likt många andra vid denna tid fostrades de att ta ansvar för bygd och människor. De ägnade sitt liv åt att utveckla vårt land ekonomiskt och stormade av ideella skäl mot ofrihet och orättvisor. De är därför värda sina biografier likaväl som familjer med namn som Bonnier, Nobel eller Wallenberg.

Ingemar Eliasson

Wermlandiana 2024:4
 

Artists in Residence Värmland. Red.: Katarina Averås. Region Värmland 2024. 198 s.

Boken utgör en dokumentation och berättelse om sju unika konstprojekt som genomfördes i Värmland 2019–2023. Residensen utgörs av lokala välkända kulturmiljöer i Värmland som sedan tidigare bedriver utställningsverksamhet, utbildning eller föreningsverksamhet.

Tolv konstnärer har bjudits in för att under en tid utforska och arbeta med utgångspunkt i den plats de bor i under residenstiden. Projektet är ett regionalt utvecklingsprojekt lett av Region Värmland i samarbete med konstnärer, konstverksamheter och kommuner i länet. Vistelsen vid residensen avslutas ofta med en utställning, performance eller att konstnären lämnar efter sig ett permanent verk. Syftet är att konsten skall ta plats i nya rum och skapa nya kontaktytor. Projektet har en tydlig inriktning mot den samtidskonst där samhällsfrågor och existentiella frågor står i centrum.

Utmaningen när de olika separata projekten skall komma samman i bokform och skapa en helhet, är att hitta en ram som binder dem samman. Inledningsvis ges en allmän presentation där metoden för arbetet med Artists in Residence presenteras och projektets förutsättningar beskrivs i en intervju med projektledare Marita Axelsson Nordlund. I slutet av boken finns en karta där den geografiska spridningen för de olika residensen finns markerade.

Bokens texter bygger till stor del på intervjuer och genom intervjuer och fotografier får vi ta del av de erfarenheter som projektet gett deltagande konstnärer och de lokala värdarna samt möta den konst det resulterat i. Intervjuerna är genomförda av Katarina Averås som också varit redaktör för boken.

Fredrik Åkum står för bokens grafiska formgivning. Boken är vackert inbunden i klotband. Sidornas färg varierar mellan gulbeige och vitt vilket gör det lättare att orientera sig innehållsligt. De sju lokala platserna som bjudit in konstnärer till residens har i boken fått var sitt kapitel, i och mellan kapitlen finns en variation av tomma sidor och sidor med enkel dekoration. Detta ger ett luftigt och öppet intryck.

Boken är en dokumentation, analys och kunskapsinventering av en omfattande konstnärlig verksamhet i vår region. Både till innehåll och formgivning presenterar den också en värdefull erfarenhet av metod och modell för att genomföra konstnärliga projekt. Den ger även en bra bild av de kulturmiljöer där projekten genomförts och visa hur historia, nutid och framtidsvision kan knytas samman.

Boken Artists in Residence Värmland fick nyligen silvermedalj vid årets Publishing Gala i kategorin Fackböcker, reportage och berättelser. En utmärkelse den är väl värd.

Monica Furu

Wermlandiana 2024:4

Beckman, Åsa, Kulturbarn. Att växa upp i skuggan av en författare. Norstedts 2024. 253 s.

Författaren Erik Beckman hade en skör självkänsla. När det gick bra kunde han tänka ”tänk att detta händer Erik från Rämmen”, men gick det dåligt hette det ”vad var det jag sa, jag är bara Erik från Rämmen”. Det berättar hans dotter Åsa Beckman, kulturjournalist på Dagens Nyheter, i boken Kulturbarn. Att växa upp i skuggan av en författare.

Erik Beckman föddes 1935 i Älvsborgs län men växte upp i Värmland. Efter debuten 1963 med diktsamlingen Farstu gav han ut inte bara diktsamlingar utan även romaner och pjäser och blev mångfaldigt belönad. Han verkade också som folkhögskollärare och litteraturkritiker på Dagens Nyheter.

I Åsa Beckmans föräldrahem var pappans arbetsrum heligt. Det var därifrån magin strålade men det var också därifrån humörsvängningarna kom. Familjen lärde sig att tassa på tå, stötta, uppmuntra, hålla den store författaren på gott humör. Det är ett beteende som Åsa Beckman känner igen från berättelser av andra barn till författare. Det inspirerade henne att vittna om sina egna erfarenheter och det är utifrån dem hon tar avstamp och drar paralleller. Till sin hjälp tar hon exempel framför allt från Thomas Manns familj men även från en rad svenska kulturbarns berättelser. I sin intressanta genomgång tycker hon sig se ett mönster, att dessa kulturbarn utvecklar ett likartat beteende. De berättar om en dominerande författare kring vilka allas liv i familjen kretsar. Humörsvängningar, orimliga bekräftelsebehov, missbruk är vanliga inslag. Barnen lär sig att inte störa, hålla sig undan, läsa av författarens humör. Men också att säga de rätta sakerna när författaren sjunker ner i missmod, kanske depression. Åsa Beckman talar om ett konstnärligt medberoende. Ett medberoende som kan få negativa konsekvenser för barnen som att utan att bli tillfrågade bli till ”material”, som Thomas Manns svärmor uttryckte det, dvs att känna igen sina egna upplevelser eller egen person i böckerna. Eller att bli hämmade i den egna utvecklingen, att inte våga ge sig in på samma område som författaren, av rädsla för att inte bli lika bra. Åsa Beckman själv vågade inte skriva i samma genre som sin pappa av rädsla att skämma ut honom. Dock blev hon liksom han litteraturkritiker på Dagens Nyheter.

Åsa Beckman tycker sig ha stått nära sin pappa och har alltid känt behov av att skydda honom, även trettio år efter hans död. Att hon nu berättar om hans nyckfulla humör, missbruk och depressioner ger henne skuldkänslor samtidigt som hon försvarar kulturbarns självklara rätt att berätta sin historia. (Hon ger flera exempel på det i sin genomgång, se litteraturlistan i slutet av boken.) Författarna tar sig rätten att hänsynslöst skriva om sina barn men har svårt att förstå när de angripna berättar sin version. Vad barnen till dagens unga författare har att säga om sin uppväxt får vi veta om fyrtio år när deras berättelser kommer. Det heliga arbetsrummet verkar i alla fall i många fall ha bytts ut mot en vrå i sovrummet, till soffan eller sängen mellan hämtning och lämning av barn.

Jag vet inte om det är Åsa Beckmans avsikt men boken väcker också nyfikenhet på vad ”Erik från Rämmen” själv berättar i sina texter.

Margareta Lilja-Svensson

Wermlandiana 2024:4

Bengtsson, Joe, Mina första 80 år. Eget förlag 2024. 86 s.

Det är eldsjälarna som byggt Värmland – och som fortsätter att hålla vårt landskaps alla delar igång. Många människor arbetar i det tysta vid sommarfester, i bygdegårdskök eller inom föreningsstyrelserna och det utan några särskilda anspråk på ersättning av något slag. Det är roligt varje gång man ändå kan få sådana gärningar skildrade och uppmärksammade i lite vidare kretsar. Ett gott exempel på detta har vi nu genom en självbiografi av Joe Bengtsson i Kärrbackstrand. Joe är sannerligen en av de där eldsjälarna och den trevligt skrivna lilla skriften ger en bild av en idogt verksam man med en ihållande förmåga att säja ja när han fått frågor om att vara med på något nytt – ja för att det varit roligt att få vara med om något nytt. I förordet deklarerar författaren att han velat skriva ner sina minnen framförallt för sin familj och han säger: ”Jag tänker ibland att jag skulle vilja veta lite mer om vad min pappa Oscar och mamma Edit gjorde i yngre år.” Den möjligheten finns inte längre för honom, men genom Joes nu utgivna minnen finns en rik fond av information om hans egen livsgärning, som inkluderat så många olika sammanhang och där så många personer passerat revy. Rubrikerna i innehållsförteckningen talar om skolgång, lekkamrater, jobb på Kooperativa, militärtjänstgöring och en lång rad jobb i Göteborg, Dalarna, Rottneros och Karlstadstrakten, inom näringslivet men också en tid som transportchef vid Centralsjukhuset i Karlstad. Författaren är öppenhjärtig om sina arbetsplatser (och arbetskamrater) och det gör förstås att skildringen lyfter från katalogaria till att bli något mycket mer läsvärt. Vi får t ex inblickar i hur det faktiskt gick till när verksamheten vid Zakrisdalsverken lades ner 1992, efter ett femminuters informationsmöte av företagsstyrelsen (dit- och hemkörd i helikopter) gentemot de anställda: ”Den tystnad som uppstod i matsalen är svår att beskriva men om någon hade tappat en knappnål skulle det ha hörts.”

Det är uppenbart att författaren levt med de ideella engagemangen genom hela livet, från ungdomens idrottsföreningar i Nordvärmland (Sysslebäck BIK, Höljes IF, Finnskoga BK och andra) till tiden som ordförande i Norra Finnskoga Hembygdsförening, det senare från 2007 och fram till i dag. Bengtsson blev också vald till president i Republiken Nordvärmland och fick utmärkelsen Årets Nordvärmlänning 2019 – ”För hans mångåriga kamp för att Nordvärmland även fortsättningsvis ska vara en bygd där det skall gå att bo och verka”, som det står i motiveringen. Där talas det också om andra strängar som författaren har på sin lyra, nämligen intresset för musiken. I boken får vi också några sidor om lokala orkestrar som Herberts och Stranna All Stars. Även politik i olika former har lockat Joe Bengtsson på senare år, i sin pappa Oscars efterföljd.

Det är lätt hänt att en självbiografi blir intern och alltför privat för att ha något intresse utanför familjekretsen. Joe Bengtsson skriver ju just för denna trängre krets men har, enligt min mening, ändå lyckats att göra en skildring av ett liv som också blir en skildring av begreppet eldsjäl. Det är text med schvung, med humor, som det varit ett nöje att läsa.

Peter Olausson

Wermlandiana 2025:1

Berg, Bengt, Allt tar vägen. Heidruns förlag 2024. 92 s.

Bengt Bergs första diktsamling, Där drömmen slutar, utkom 1974. Sedan dess har det gått femtio år och ytterligare 25 diktsamlingar har utkommit, därutöver en lång rad böcker i andra genrer. Totalt rör det sig om ett 40-tal titlar. 50-årsjubileet uppmärksammades tidigare i år av bland andra Torsby bibliotek där en vecka med evenemang vigdes åt detta rika författarskap.

Bengt Berg är dock ingen jubilar som stagnerat. Tvärtom. I denna nya diktsamling märks en experimentlusta i formspråket, en lek med ordens framställan. Dikten “NY DAG” är ett exempel:

Det lång

samma ljuset

behöver

sin tid.

och tar

den med

sig över

tröskeln.

Genom ordens uppställning på boksidan sänks tempot i läsningen, och diktens bild blir än mer framträdande. Det långsamma ska inte läsas snabbt, är poetiken för dikten; det långsamma behöver sin tid. Detta spel mellan innehåll och form återkommer i flera av samlingens dikter. Jag tänker särskilt på vissa vinterdikter, i vilka orden får stort utrymme med de korta raderna. Tomrummet blir en tystnad som får breda ut sig, liksom det värmländska vinterlandskap dikterna utspelar sig i. Det är en tystnad som förhöjer orden. Denna stilla vinterkänsla förstärks också av omslaget.

Diktsamlingen i övrigt visar upp en stor bredd. Gällande formen ser dikterna olika ut. Förutom de korta och kärnfulla som redan nämnts finns längre, berättande texter. Ämnena är vitt skilda, men allt är rotat i vardagen, i det "lilla livet” och i naturen. Det är dikter om skrivande, om världshändelser, och flera dikter går i dialog med olika författare eller konstnärer. Därtill finns flera citat av olika tänkare. Genomgående för samlingen är vemodet, som nästan känns slitet att tala om i relation till Bergs diktning. Det är en existentiell blick på tillvaron som frambringar vemod. Men det finns alltid en stilla humor som är redo att bryta igenom molntäcket.

Den existentiella blicken märks redan i bokens titel, Allt tar vägen. Det är en tankeväckande, mångtydig och, skulle jag säga, trösterik titel. I vardagligt tal kan man höra olika varianter av den välvilliga frasen “allt kommer att bli bra”. Det kan vi förstås inte veta. Men att “allt tar vägen”, det kan vi veta. Vilken väg det blir är ständigt oskrivet. Och tur är väl det.

Slutligen vill jag dela en favorit från samlingen, som står som inledning till sjätte avdelningen i boken. Dikten utgår från en vardagssituation som blir till en framträdande bild med förhöjd stämning. Ett stilprov på Bengt Bergs förmåga att rikta diktens ljus mot vardagen och få den att lysa klart.

Det finns många sätt att hantera vintern på

– vedkorgen är ett.

Med den kan man, mycket försiktigt,

bära den blå timmen mellan

uthus och kökstrappa.

Pontus Gustafsson

Wermlandiana 2024:2

Berg, Bengt, Ett bord vid livets flod. Bilder och texter från Värmland och Världen. Votum förlag 2024. 169 s.

Hur kan ett 50-årigt författarskap och nästan lika många boktitlar uppmärksammas? Ja, man kan exempelvis föräras Selma Lagerlöfs litteraturpris, Gunde Johansson-priset och Martin Sorescu-priset. Man kan få sina böcker transformerade till grafiska blad och porträtteras i en utställning på Lars Lerins Sandgrund. Man kan även skriva en bok om hur vägen vandrats.

För det är ju som Bengt Berg skriver i sin retrospektiva Ett bord vid livets flod: ”När man passerat 70-skylten är det dags att lätta på gaspedalen och ta en titt i backpegeln.”

Vad ser då Bengt Berg i det landskap som ligger bakom och som inte riktigt liknar det man hamnat i? Han ser en trygg barndom och minns fader Karl som gärna reciterade dikter av Fröding, Axel Frithiofson och Gunnar Ehne. Han reflekterar kring landskapet runt övre Fryken som han delar med Selma Lagerlöf. Noterar den förbisedda myrmarkens skönhet och rikedom. Drar sig till minnes hur barnen fick följa med som barlast på inköpsresorna till Norge eftersom de berättigade till en extra halv ranson margarin och socker.

Med ett litet skutt förbi tonåren berättar Bengt sen om kulturtidskriften Rallarros och Heidruns bokförlag och café. Drygt 300 utgivna boktitlar har det blivit. ”När man står framför bokhyllan är det som att begrunda årsringarna i en nyss fälld fura”, konstaterar Bengt Berg.

Hur allt detta nödvändiga skrivande blev livsinnehållet för barnet som drömde om att bli ishockeyproffs försöker Bengt Berg också förklara, i prosa och i dikter ”som kom smygande som en katt på tysta tassar.” Med viss förundran betraktar han var dikterna och kontaktnätet runt bokförläggandet fört honom. Exempelvis till världens största poesifestival i Medellin i Columbia eller till Qinghai i norra Kina där Bengt Berg lär känna konstnärsparet Lam&Cherry som nu är aktuella med grafikutställningen på Sandgrund.

Ett bord vid livets flod är en vacker summering av vad som varit betydelsefullt i Bengt Bergs författarliv. Han bjuder generöst på både framgång och mindre succéartade stunder. Som vanligt i Bengt Bergs texter är humorn aldrig långt borta. Blandningen av vanlig text och dikt känns självklar och berikande. Bengt inspirerar och fångar mitt intresse för att läsa mer, både av andra författarskap och att dyka ner i hans egna bokflöde.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2025:1

Berg, Bengt & Eriksson, Sven-Göran, En underbar resa. Mondial. 2024. 227 s.

Bengt Bergs sammanfattning i bokform av många timmars samtal med vännen Sven-Göran Eriksson har föregåtts av ett avsked som få människor får uppleva. Så mycket varmt och uppskattande har sagts om Svennis som tränare och coach, men också som människa. Och han fick höra det! Ett faktum som Sven-Göran själv kommenterar i slutkapitlet av En underbar resa:

”Jag blir rörd när jag tänker på alla hyllningar, alla fina ord och den kärlek jag har fått ta emot under våren och sommaren. Jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle få åka runt till så många platser, arenor och klubbar som format mig, för att en sista gång få stå i centrum.”

Böcker om Svennis karriär finns det redan. Den mest omfattande tidigare är Svennis. Min historia (Norstedts 2013) där Sven-Göran Eriksson ganska ingående berättar om sin strålande tränarkarriär för journalisten Stefan Lövgren. Även den är liksom Bergs bok skriven i ”jag-form”.

Hur skiljer då de båda böckerna sig åt? Den viktigaste skillnaden som jag upplever det är perspektivet och tonfallet. För drygt tio år sen hade Sven-Göran fortfarande ambitionen att få nya spännande tränaruppdrag. Vägen låg öppen. Nu har berättelsen en annan klang av eftertänksamhet. Jag känner väl till handlingen men det är fascinerande att det finns så många detaljer, så många skiftningar i allt som Svennis varit med om. Än en gång slås jag av hans tveklöshet, att inte välja tryggheten före utmaningen. Han mådde bra när det hände saker. Bengt Berg har dessutom lyckats utomordentligt väl med att förmedla den berättande rösten. Jag hör Svennis prata när jag läser.

Vi får också, naturligt nog, veta mer om barndomens Torsby, innan karriären startade. Det är ju här som författarens och berättarens gemensamma startpunkt ligger. Dessutom är boken fylld av fina bilder från resan genom livet.

Vad som berör mig mest är ändå Bengt Bergs egna inledande reflektioner om vad ett liv är, och Sven-Göran Erikssons avslutande tankar om hur han försöker hantera det fullständigt oväntade beskedet att han har en obotlig cancer:

”Jag är övertygad om att ju tidigare man accepterar sitt tillstånd, desto bättre är det. Det skulle vara så lätt att fastna i negativa, bittra tankar, men de tankarna får du slåss med. Du får skicka iväg dem. För det mesta är jag hyfsat bra på det.”

Så formulerar sig mannen som plockade in mental träning i svensk fotboll. Bengt Berg angriper vår dödsångest på ett annat, lite mer filosofiskt sätt. Skulle man inte kunna se på döden som något lika naturligt som att man inte heller fanns till före mötet mellan ett ägg och en spermie?

Först finns man inte. Så finns man en tid. Sedan finns man inte.

Den tanken bär jag med mig men kan samtidigt konstatera att en del av oss kommer att finnas kvar i det kollektiva minnet längre än andra. Svennis är en av dem.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2024:4
 

Berger, Gun, Malin Blomsterberg. Livet på Strand. Bild, text & form förlag 2024. 331 s.

Det är modigt av Gun Berger att ge sig på att skriva en bok om Ellen Key. Det är verkligen inte den första boken som ägnats henne och hennes älskade hus vid Strand. Till och med den här bokens huvudperson, Ellen Keys hushållerska och allt-i-allo, Malin Blomsterberg, har tidigare avhandlats i bokform.

Lägg därtill att Gun Berger haft maximal otur. Samtidigt som hennes bok, som hon arbetat med i åratal, kom ut låg en annan ny bok på bokhandelsdiskarna, Den som följer en stjärna vänder inte om, skriven av författaren och journalisten Malin Haawind. Även den handlar om Malin Blomsterberg och hennes ”matmor” Ellen Key. Man kan tala om konkurrens!

Men Gun Berger har bra på fötterna. Hon vet vad hon skriver om. Hon har tillbringat en tid på Strand som stipendiat och hon har under åren gjort många resor till Strand och dess omgivningar.

Hon beskriver huset och miljön däromkring i detalj. Färgen på tapeterna, växterna i trädgården, Vätterns vågor – och givetvis inte minst husets ägare, Ellen Key och hennes hushållerska Malin.

Gun Berger skriver själv att hon levt sig in i Malins roll på ett sätt så hon tycker sig förstå både hennes tankar, känslor och utsatta position.

Malin kommer från en arbetarmiljö, men hon älskar att läsa och slukar allt hon kommer åt. Det är så hon har stött på Ellen Key, som hon beundrar för hennes strid för barn och arbetarkvinnor, hennes sätt att skriva och hennes förmåga att samla människor omkring sig, som gäster i hennes hem.

Malin köper en blomsterbukett, tar mod till sig och reser till Strand för att överlämna den till sin idol. Där blir hon kvar, officiellt som hushållerska men även som så mycket mera.

Det är inte lätt att få allt att gå ihop. Hon ska sköta matlagning och servering för att sedan ta av sig förklädet och artigt och belevat umgås med de prominenta gästerna.

Malin ställer enorma krav på sig själv. Hon är stolt över att ha fått Ellens förtroende, men är hela tiden rädd för att göra fel. Hon inser att hon tar på sig mer än hon orkar med, samtidigt som hon blir förolämpad om Ellen tar hjälp av någon annan. Det ser hon som ett tecken på att hon, Malin, har misslyckats.

Men det är inte bara det praktiska som vilar på Malins axlar. Hon kallar Ellen Key för ”matmor”, men hon är väl så mycket Ellens nära förtrogna – en roll som växer i takt med att Ellen Key åldras.

Till sist blir det för mycket. Malin läggs in på ”asylen” i Vadstena, i bygden kallat sinnessjukhuset. Det sista hon gör är att se till att allt i huset på Strand är i prefekt ordning

Bokens beskrivningar av tidsandan, människorna och miljöerna är beundransvärda, men skildringen av Malins ständiga våndor och kampen för att göra det hon ser som sin plikt är den stora behållningen. Det är en skildring fylld av empati.

Gun Berger kan vara stolt över sin bok. Den står sig säkert väl i konkurrensen.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2024:4

 

Bergqvist, Erik. Vid glömskan. Nirstedt/litteratur 2024. 73 s.

2022 års Värmlandsförfattare utkommer med sin åttonde diktsamling, den andra på Nirstedt/litteratur. Förlaget beskriver boken som en vidareutveckling av den förra diktsamlingen Tingens instanser. Och visst är det bekant. Tematiken går igen och språket är avancerat och filosofiskt sökande i sin fria form. Samtidigt används ett nytt formgrepp. En av bokens avdelningar skiljer nämligen ut sig avsevärt med sina terziner, ett versmått som formades av Dante Alighieri till boken Den gudomliga komedin under tidiga 1300-talet. I den stränga terzin-formen får dikterna en ledigare ton, vardagen tar större plats och språket flödar med sina rim. Trots det är min upplevelse att Bergqvists språk kommer mer till sin rätt i den fria formen där orden kan nå sin potential i koncisa formuleringar.

Dikterna är upptagna av en längtan att komma nära verkligheten, nå kunskap och förstå tillvaron: “Vill klarhet/Var var var är klarhet”. Språket visar sig dock vara otillräckligt som verktyg för att få denna klarhet och skapar istället sin egen återvändsgränd.

Att inte finnas: lätt domning
smak av gips.

[…]

Bråddjup utan svindel
Fast vad är skillnaden

Återvänd till skillnaden

Något oförklarligt försöker här förklaras. Språket tänjs till sitt yttersta för att därifrån slungas tillbaka till en insikt att orden inte har där att göra. På så vis upphäver språket sig självt. Denna intelligenta uppvisning av språkets (och förnuftets) tillkortakommande gestaltar en ensam och kall värld.

Långt borta allt –
bevekelse, människors värme

Envetet nära: ritualer och hosta
Till saktmod förklädd panik

Desillusionen uttrycks med ett nyskapande ord i en annan dikt: “Ingen ovillkorlig, yttersta skönhet/dold i det du kallar skönhet/pånyttförödelse”. Trots denna pånyttförödelse framträder mening, och det i själva formuleringskonsten som kan sägas stå för skönhet. Jag tänker på det precisa språket, också på den lågmälda lekfullheten som ryms i det allvarsamma sökandet. Men framförallt ligger det meningsskapande bortom språket; “ljuset kommer bortifrån” är något som upprepas i boken. Det är ett ljus som språket inte når. Däremot lyckas språket peka på sin egen avigsida, mot detta bortifrån kommande ljus där klarhet anas. På det sättet upphöjer dikterna det språklösa, det som finns bortom vårt förnuft.

Erik Bergqvist förmår inte språket att lyfta sig själv i håret. Men det är försöket som är uppvisningen. Som publik kittlar det och skänker viss förundran inför tillvaron, en tillvaro som varken kan eller behöver förklaras. Effekten blir också att språket, så att säga, nollställs och står stadigt med båda fötterna på jorden. Detta poetiska grepp känns friskt i en tid då orden alltmer missbrukas och urvattnas. Dikterna blir därmed en motståndshandling, ett sätt att vörda och vårda språket. En ytterligt viktig uppgift för poesin.

Pontus Gustafsson

Wermlandiana 2025:1

Björkung, Pernilla, Anders och draken. Ill.: Ann Perkovic. Visto Förlag 2024. 29 s.
Vilket barn skulle inte vilja ha en drake som bästis? Särskilt om man känner sig lite mobbad. Så är det för Anders som blir retad på förskolan för sitt lockiga hår. När han hittar ett stort silverglänsande ägg är han först rädd att det kanske ska finnas ett monster därinne, men han tar ändå hand om ägget och håller det varmt till det kläcks. Anders har plötsligt fått en vän för livet.
Pernilla Björkung är 30 år, bor i Björneborg och arbetar som förskollärare. Anders och draken är hennes debut. I boken riktar hon ett särskilt tack till sin pappa som hittade på och berättade historien om Anders för Pernilla och hennes bröder när de var små.
Till skillnad från Astrid Lindgrens rödögda drake är den här draken bara snäll och tillgiven som en hundvalp. Utifrån Ann Perkovics naivistiska illustrationer kan man förstå att det finns en drakmamma i bakgrunden som övervakar det hela. Berättelsen stannar där och hur draken egentligen kommer att påverka Anders liv får man fantisera vidare kring själv.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2024:3
 

Björn Blomqvist, Victoria, Bortom trädens gräns. Piratförlaget 2024. 377 s.
I kriminalromanen Bortom trädens gräns är författaren tillbaka i miljön där hon förlagt sina två tidigare böcker, Sälenfjällen. Ett kontroversiellt energi- och forskningsföretag, Wild Energy, har etablerat sig i Sälen och ska precis börsnoteras. Ett vindkraftverk planeras trots lokalbefolkningens protester. Cecilia Sandell, företagsutvecklare och en av de tre delägarna i företaget står på höjden av sin karriär när saker börjar gå åt fel håll. En kvinna hittas mördad på kalfjället. Vem är hon? Och visst var ekonomichefen Carl Stenshuvud rejält berusad när han besökte kemikalielagret i laboratoriet men hur kunde han vackla så fatalt att han föll ner i en luttank?

Victoria Björn Blomqvist beskriver konflikterna i en företagsmiljö där konkurrensen är knivskarp, där oförrätter ältas i oändlighet och aldrig glöms och hur krävande vägen dit varit, inte minst för Cecilia själv som kämpat sig hela vägen från en enkel uppväxt i Sälen till de fina salongerna.

I motsats till sina partner, Lidingöpojkarna Axel Bergendorff och Carl Stenshuvud har hon gått den långa vägen och hon kan inte tänka sig ett annat liv. Det är en ganska obehaglig miljö som skildras och man känner ingen större sympati för någon av huvudpersonerna, kanske med undantag för poliskommissarien Tomas Carlström, en gång gift med Cecilia. Jag kan heller inte riktigt förstå den besatthet Cecilia känner för Axel Bergendorff, den oförbätterlige charmören som förför varenda kvinna han möter trots att han är lyckligt gift och nybliven pappa. Det är han som ska axla vd-rollen i deras företag.
Boken är spännande men lämnar mig lätt beklämd. Jag tror inte att det kommer att gå bra för Cecilia i det långa loppet.

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2024:3
 

Bodin, Emelie, Cecilia. Kärlek i Finnskogen. Del Ett. Visto Förlag 2024. 216 s.

Emelie Bodin bor i Vårgårda, är småbarnsförälder och arbetar som ekonom. Hennes värmlandsrötter på fadersidan är livskraftiga och hon har ett fritidshus i nordvärmland. Ett andningshål mitt i skogen som historieintresserade Emelie borrat djupare i. Hon har besökt många gamla finngårdar och lärt sig mycket om skogsfinnarnas liv och myter. Förmågor att känna varsel och kunna förutspå framtiden finns inbakade i berättelsen.

Emelie Bodin romandebuterar med två parallella kärlekshistorier, en som utspelar sig i nutid och en som ligger i det förflutna. Platsen är Torsby, närmare bestämt i de värmländska finnmarkerna kring Mangsjön.

Hit återvänder singelkarriärkvinnan Cecilia för att begrava sin far. En obekant man kommer till begravningen, med en samling gamla brev i en trälåda. Han presenterar sig som Vilgot, Cecilias fars okända halvbror. Breven berättar om en himlastormande kärlek mellan finnjäntan Brita och läkarsonen Karl, och det hemliga barnet som nu sitter där i kyrkbänken för att ta avsked av sin bror.

Ett kort möte med Vilgots brorson utanför kyrkan drabbar Cecilia med oväntad kraft. Hon bestämmer sig för att stanna kvar i hembygden, även om hon måste hantera rädslan för kvinnomisshandlaren och psykopaten som var orsaken till att hon flyttade tjugo år tidigare.

I en intervju i Alingsås Tidning berättar Emelie Bodin att skrivandet alltid varit något av en favoritsyssla, men att hon aldrig publicerat något tidigare. Det var bra att hon vågade. Boken känns som en mogen debut. Jag skulle kategorisera hennes bok som romance, med inslag av spänning och spiritism. Det är välskrivet och bra driv i händelseutvecklingen. Karaktärerna agerar trovärdigt och det märks i de små detaljerna att Emelie är väl hemmastadd i den miljö hon beskriver. Jag tycker också att de parallella kärlekshistorierna löper fint tillsammans, med stöd av kapitlens datumangivelser.

Som framgår av boktiteln sitter Emelie Bodin redan och skriver på en fortsättning. I slutet av boken, när Cecilia hittat hem på riktigt hintar författaren om att det finns mer att berätta om det förgångna. Något som har med läkarsonen Karls allt för tidiga död att göra. Så fångas skickligt läsaren upp till kommande bokrelease!

Ulla Walldén

Wermlandiana 2025:1

Bondesson, Jan, När tsunamioffren kom hem. Norlén & Slottner 2024. 96 s.

Jan Bondesson är en välkänd hembygdsprofil i Värmland, mångårig ordförande i Nors hembygdsförening och aktiv i arbetet med det populära Brigadmuseet i Karlstad. Hans nya bok handlar dock inte om den delen av hans liv utan om sina erfarenheter från en traumatisk period i yrkeskarriären som officer. Som boktiteln berättar gäller det mottagandet i Sverige av de många människor, som dog i tsunamikatastrofen i Thailand (med vid omnejd) vid jultid 2004. Jan Bondesson var då verksam vid Upplands Flygflottilj och kom i den egenskapen att bli aktivt inblandad i arbetet med att organisera och genomföra ett rättssäkert och värdigt mottagande av zinkkistorna med mer eller mindre intakta kroppar: barn likaväl som kvinnor och män i olika åldrar. Det var viktigt att arbetet skedde systematiskt och utan mankemang, inte minst för att de anhöriga skulle få en så ”smidig” upplevelse som möjligt av det första mötet med de människor de mist så abrupt. Jan Bondesson har burit på sina minnen av de här månaderna vintern och våren 2005, när 473 kroppar togs emot vid flottiljen och möttes av ungefär 5 000 anhöriga. Genom boken har han nu fått berätta och det lär vara första gången skedet skildras med ett inifrånperspektiv. Militärens olika grenar samarbetade med Polisen, Rättsmedicinalverket och Svenska kyrkan och man fick ta itu med alla praktiska frågor om lokaler, transporter, ventilation, hygien etc. Inte minst gällde det att de anhöriga skulle få sina egna stunder för att sörja på sina egna sätt, innan hemtransporten av de avlidna för en senare begravning i någon form.

Boken präglas förstås av Jan Bondessons militära noggrannhet och systematik, det är ordning och reda i berättelsen, steg för steg får vi veta vad som diskuterades och vilka lösningar man kom fram till. Men när man läser boken slås man också av hur viktigt det var med arbetstrivseln, för att orka med pressen att på det här sättet möta döden och sorgen dag efter dag efter dag. Värdighet och respekt är ord som ofta återkommer, men Jan är också humorist och kan berätta historier och återge texterna från några snapsvisor vid de middagar, som arrangerades för att främja kamratskapet inom gruppen av människor från olika myndigheter. Det behövs skratt och skämt för att orka med allvaret.

Med boken har författaren skrivit av sig, baksidestexten beskriver det stora behovet av att få ut berättelsen till andra. Skildringen har blivit ett stycke samtidshistoria av en som faktiskt var med och den kommer att stå sig framöver: vill man veta hela historien om tsunamisvenskarna kommer man framöver också att ha tillgång till Jan Bondessons initierade – och välskrivna – skildring. Så bra att du tog tag i den här angelägna berättelsen, vän Janne!

Peter Olausson

Publiceras även i Näverluren

Wermlandiana 2024:4
 

Brorson, Alf, Föreningen Sahlströmsgårdens Vänner. Tilldragelser. En återblick. Sahlströmsgårdens Vänner 2024. 55 s.

Kulturvärmland har sina ”heliga” kraftplatser, sådana som Mårbacka, Rottneros, Rackstadsmuseet och Picassostatyn i Kristinehamn. En av dessa kulturella noder är Sahlströmsgården i Utterbyn utanför Torsby. Konsten och konsthantverket har präglat gården alltsedan 1800-talets slut och minnena från förr driver också verksamheten vid dagens välbesökta konferensanläggning. Konstsamlingarna är omfattande och till stor del exponerade i sina ursprungsmiljöer inne i den vita manbyggnaden. De tusentals bevarade breven ger unika insikter om livet förr och om hur de begåvade Sahlströmssyskonen umgicks med den svenska och internationella konstnärsvärlden när det begav sig.

Publikationerna om Sahlströmsfamiljen och om gården har blivit många, inte minst genom vänföreningens försorg – föreningen grundades 2007. Nu har Alf Brorson samlat berättelser om några evenemang och satsningar som försiggått under åren 2017–2024. Huvudkapitlen i den lilla och ack så läckert formgivna och rikt illustrerade skriften handlar om skalden Oscar Stjerne, om de årliga kulturevenemangen ”Juniafton” (efter Carl Wilhelmssons målning med samma namn), om spelmannen m m Otto Sahlström och om konstnären Paul Piltz. Med det sagt ryms här mycket annat inom de berättelseramarna. Alf Brorson vet konsten att vara kortfattad och därmed också pregnant och har kryddat framställningen med diktcitat och historier. Det gör att det här inte bara blir en enkel rapport om verksamheten. Vad är det för fel med en och annan skröna eller ett poetiskt sinnelag, för att nu apostrofera författaren (s 22)?

Det är en skrift att bläddra i med nöje – jag tror att den som inte redan är bekant med Sahlströmsgården får aptiten retad på ett besök vid lämpligt tillfälle. Det för min egen del mest nöjsamma i läsningen har varit kapitlet ”Samtal med Otto”, där den udda fågeln Otto (genom Håkan Larssons gestaltning) samtalar med Alf Brorson och Bengt Sahlström på scenen vid Värmlands Bokfestival i november 2022. Allt går på mål och allt är laddat med stora portioner äkta Värmlandshumor!

Tack för en trevlig läsning!

Peter Olausson

Publiceras även i Näverluren

Wermlandiana 2024:4
 

Bryntesson, Göran, På glid. Sjuttiofemåringens sånger, synpunktsverser och sannsagor. Versmakeriet i Mangskog 2024. 94 s.

Göran Bryntesson är en uppskattad lokalprofil i Arvikatrakten som författat många böcker under många år, och ofta tonsatt dem. Han har också själv framfört sina tonsatta verk. Både böcker och framträdanden har uppskattats genom åren.

Den föreliggande boken På glid innehåller både betraktelser i form av kortare noveller från till exempel skolgången och lumpen, dikter om allt från Eurovision till politik och tonsatta små betraktelser om livet i stort och smått. De här betraktelserna är ofta träffsäkra och inte sällan heller skrivna med en stor dos ironi.

Visst går det att känna igen sig i tankar kring både historik, samtid, politik och populärkultur, även om några betraktelser kan tyckas gå över gränsen vad gäller hur författaren uppmärksammar till exempel hur kvinnor klär sig i teveprogram. Onödigt, och lite daterat, då annat skrivs på ett mer underfundigt sätt.

De tonsatta dikterna är enkla att både spela och sjunga, för den som vill prova själv, förtjänstfullt transkriberade av Magnus Ekroth. Dessutom förgylls boken av vackra målningar av Malin Linsell och finurliga illustrationer av Johan Hallnäs. Författaren själv skriver att han räknar med att alla inte delar hans synpunkter, men att orden, tankarna och sångerna är fria. Det är verkligen något att värna om och uppskatta.

Mas Karin Gustafsson

Wermlandiana 2025:1

Bryntesson, Göran, Westmatic 1974–2024. Versmakeriet i Mangskog 2024. 75 s.

Arvika har inte bara som kulturellt fäste utan också som industristad en fast förankring i svensk historia, med i vår tid företag på världsmarknaden som Arvikaverken, Volvo Construction Equipment, med tillverkning av hjullastare, och Westmatic, med tvättanläggningar för tunga fordon.

Arvikaverkens ursprung går tillbaka till förrförra seklet, medan Westmatics historia omfattar de femtio år som återspeglas i en 2024 utgiven jubileumsbok, där grundaren Jan Sundell och VD Per Andersson inledningsvis skriver: ”Ett halvt sekel har gått sedan vi började i liten skala med att serva lastbilstvättar åt andra och nu är vi ett multinationellt företag med mångmiljonomsättning. Det är nästan så att man funderar över om, det är saga eller verklighet.”

Sagan gestaltas avslutningsvis av Göran Bryntesson, och däremellan finns den verklighet som rymmer ett världsomspännande företag vid Falleberget i Arvika! Berättelsen löper kronologiskt, och texten är så skriven, att man tycker sig höra varje berättare framträda. Företagsfakta och anekdoter förenas i ett västvärmländskt omvärldsperspektiv med rikhaltigt återgivande av bilder.

I det nätverk av förbindelser som skildras finns en ögonblicksbild som fångar det stora hela, och det är när företagets Johanna Sundell, som framträtt på Nasdaq-börsen i New York, befinner sig i stadsvimlet: ”Häromsistens när jag var på Manhattan i New York, kom det servicebilar med Westmatics logga på och susade förbi, det kändes fränt.”

Westmatics exportmarknad utgörs huvudsakligen av Norden, Nordamerika och Australien, men enbart bokens två bildcollage rymmer 45 foton från tolv länder, förutom Sverige. Allt ryms inom ett lättillgängligt omfång, vare sig det gäller teknikaliteter eller vedertagen företagsterminologi. och företagsgrundaren Jan Sundells biografi inskränker sig på blygsam jössehärska till omkring 200 ord.

Westmatics tillverkning av egendesignade maskiner och anläggningar för tvätt av tunga fordon innebär inte bara stora belopp och maskinteknisk ingenjörskonst, utan också spedition och logistik, med service och eftermarknad som en allt viktigare del av verksamheten.

Med ”riktigt stora fordon” menas förutom lastbilar, tåg och bussar även gruvmaskiner, slaggtruckar och snösvepare på flygplatser, vilket gjort att Westmatic anlitats inom så skilda sammanhang som på kärnkraftsavfallsfartyget Sigyn, inom Försvarsmakten eller vid OS i Sotji 2014.

En mycket viktig komponent är vattenåtervinning och rening, därav företagets devis ”Clean and Green”. Med det system som Jan Sundell uppfunnit, kan man återanvända vattnet och likaså återfå tättmedel som används. För att tvätta en lastbil krävs ca 2 500 liter vatten, men en tvätt är också en fråga om arbetstidsbesparing. En lastbil kan i Westmatics tvätthall göras ren på 90 sekunder.

Entreprenören Per Anderson (Arvikaverken) var den som från 1880-talet i Arvika producerade jordbruksredskap, bland dem slåttermaskinen Viking, vars namn idag återfinns inom Westmatic med Jan Sundells sist konstruerade maskin. Namnet går i detta fall tillbaka till Jans far, och har inom familjen förts vidare till varje ny generation.

Westmatic 1974–2024 är Göran Bryntessons fjortonde bok inom ett brett författarregister, och är en jubileumsbok som skänker en god stunds läsning för envar om värmländsk företagsamhet, innovationsförmåga och skaparkraft.

Alf Brorson

Wermlandiana 2025:1

Dahlberg, Urban, I aska och säck. Lava förlag 2024. 89 s.
Musikförläggaren och tonsättaren Urban Dahlberg har gett ut sin första diktsamling I aska och säck. Han är född och uppvuxen i Karlstad och har sommarställe i Brunskog, men sedan mitten av 70-talet bosatt i Stockholm.

Urban Dahlberg leker vant med ord i sina dikter och betraktelser, i sina funderingar och föreställningar om livet och om diktandets vedermödor. Diktsamlingens titel styr mot dystra tankar och bokomslaget ser ödesmättat och olycksbådande ut. Den dystopiska titeln och bokomslaget till trots inleds boken med livsbejakande och uppmuntrande texter. Men emellanåt kommer det att vändas på perspektiven, som i kortdikten ”Äntligen”:

Äntligen kunde jag andas ut!
Men snart blev jag tvungen att andas in igen.

Gamla uttryck får nytt liv och dikternas innehåll är av både existentiell och vardaglig karaktär. Det är både tungsint, vilket diktsamlingens titel antyder, och skämtsamt med återkommande humoristiska infall. Dikten ”Allt eller inget” har till exempel inget innehåll. Rubriken i den dikten får stå för sig själv. Fyndigt! Eller rättframt och enkelt som i dikten ”Livboj”:

En bön om hjälp
är en livboj
på hopplöshetens
djupa hav.

Urban Dahlberg har en förkärlek för det rimmade och rytmiska, vilket kanske bottnar i hans livslånga arbete med musik. Flera texter har en rytm och ett innehåll som en ballad och skulle lätt kunna tonsättas. Nog skönjer jag ett släktskap med Ferlin och även med Fröding. Liksom hos dem finns en samhällskritisk twist som gör att man kan sätta skrattet i halsen. Ljuvt romantiska dikter finns också, men ofta med en överraskande vändning. Bokens titeldikt ”I aska och säck” är placerad mitt i samlingen:

När naturen klär sig i högtidsdräkt
i en färg som dess moder har valt
med en självklar lyster som solen väckt
är mitt eget klädval egalt.

Jag kan gå som en trashank i skog och mark
jag kan klä mig i aska och säck.
Jag kan tillverka båtar av furans bark
som jag provar i närmsta bäck.

Jag är ett med naturen, är lycklig och fri
men betyder alls ingenting
i det stora, men lever i harmoni
med de små och förnimbara ting

som jag formats av i den verklighet
som är min lika mycket som er
och som omsluter mig med sin myckenhet
och det lilla, som ingen ser.

Solveig Nilsson Lindberg
Wermlandiana 2024:2

Edgren, Malin, Ankomsten. B. Wahlströms 2024. 160 s.
Ankomsten är den inledande delen i en science fiction-trilogi för barn i mellanåldrarna, Storvikstrilogin, och den lovar gott. Boken handlar om en familj som hastigt bestämmer sig för att flytta till den lilla orten Storvik där både mamma och pappa fått erbjudande om nya jobb. Bokens huvudperson, tolvårige Yrjö är mycket missnöjd. Lilla syster Tina är mer positiv till flytten, öppen och impulsiv som hon är. Allt känns fel, mobilen har ingen täckning, internet fungerar inte och på den nya skolan blir Yrjö omedelbart offer för mobbning av klassens drottning Filippa. Det har blivit något fel vid barnens inskrivning så Yrjö upplever att de lever i något slags vakuum. Som tur är får han en ny vän, Simon, som visar sig ha en speciell egenskap, han kan se i mörker. Också Yrjö upptäcker att han har en ovanlig förmåga, han blir osynlig när han blir upprörd. Är det för att deras barn har speciella förmågor som föräldrarna lockats att söka jobb på denna gudsförgätna plats? Pågår det något slags experiment i Storvik där man på gatorna bara ser barn under tretton år och deras föräldrar?
Grannen Ragnar påstår det men Yrjö misstänker Ragnars uppsåt och tror att han spionerar på dem. Men kanske är det tvärtom. Ragnar kanske skyddar dem? Och hur kommer det sig att föräldrarna inte kan se grannhuset där Ragnar bor? Mysteriet tätnar och man blir nyfiken på fortsättningen.

Malins språk är anpassat till läsarnas ålder. Lite väl anpassat tycker jag nog ibland. Måste man använda ord som creepy och random när man skriver för ungdomar?

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2024:3

Eliasson, Ingemar, Begagnade historier. Egna och lånade ur min repertoar. Votum förlag 2024. 88 s.

Ingemar Eliasson kan se tillbaka på ett händelserikt liv. Som landshövding och riksdagsman har han mött många människor – och i de mest skiftande sammanhang. I sådana möten är det oundvikligt att det dyker upp en och annan historia, självupplevd eller förmedlad av dem han mött. Att höra en historia är en sak, att minnas den är desto svårare – och allra svårast är det nog att återberätta en bra historia och att dessutom göra det vid rätt tillfälle. Denna förmåga har Ingemar Eliasson. I Begagnade historier. Egna och lånade ur min egen repertoar har han samlat många av de historier som han har använt sig av genom åren. Han ger dessutom läsaren ett tips på hur man bättre ska minnas en bra historia: ”Återberätta den så fort som möjligt.” Eliasson har gjort det i många av sina tal, vid invigningar och i föredrag. En rolig historia är väl aldrig fel!

På bokens omslag möter vi fyra personer som alla har bidragit till innehållet. Karl-Erik Eriksson höjer klubban. Som auktionist var han en fenomenal underhållare. Men även i riksdagen fick han nytta av sina historier. Flera av dessa återges i boken. Björn Sandborgh känner vi igen. Han var inte bara länsråd under Eliassons tid, utan är även ”sprängfylld med historier”, sådana som Eliasson ofta har lånat sig av. På omslaget ser vi också en handelsman bakom sin disk, pappa Eliasson, lanthandlare och även han fylld av anekdoter. Och så har vi också ett barn på bokens framsida. Barn är ju säkra källor till roliga historier – ofta omedvetet. Vi gissar att detta är ”Maja”, Eliassons barnbarn som bidragit med illustrationer till boken.

Det är en trevlig liten bok. Någon historia kan vi kanske själva få bruk för, om inte så får vi en rolig stund och åtminstone imponeras jag över denna fantastiska slagfärdighet, den som vi så gärna vill tro är unik för oss värmlänningar – och kanske är det så!

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2025:1

Eliasson, Ingemar, Värmlands landshövdingar och hertigar. Votum förlag 2024. 120 s.

Tidigare landshövdingen i Värmland Ingemar Eliasson skriver en förtjänstfull historik över de landshövdingar som före- och efterträtt honom i ämbetet. Boken, som är en vidareutveckling av den tvådelade presentation som tidigare utgetts i Carlstad-Gillets medlemstidning, beskriver även ämbetets uppdrag och länsstyrelsernas tillkomst.

Åren 1634–1779 behandlas på ett mer summariskt sätt än de landshövdingar som verkat i närtid. Utvecklingen av ämbetsrollen följer den historiska utveckling som Sverige befunnit sig i och en roll som tidigare i huvudsak axlats av adelsmän och militärer får en mer politisk roll ju närmre samtiden vi kommer. Numer anses landshövdingen ju vara en mer frivillig roll där man verkar som spindel i nätet för samarbetet mellan stat, allmänhet, näringsliv och organisationer i länet.

Från 1779 och framåt nedtecknas en mer omfattande historik för varje landshövding där varje personporträtt avslutas med en kort samtidsreflektion över läget i Sverige och omvärlden. Det här sätter varje landshövding och dennes karriär i sitt nationella och internationella sammanhang och ger ett mycket levande personporträtt av varje ämbetsman. De personer som träder fram ur ämbetsrollen visar sig i det stora hela vara som folk är mest, även om en del unika öden sticker ut. Bland de mer uppseendeväckande ödena finns till exempel en befordran av en blott nioårig Peter Drufva till löjtnant. Då är det roligare att läsa om personliga anekdoter om landshövdingar som spelar dansbandsmusik på dragspel eller anammar rollen som Selma Lagerlöf, med den äran.

Sist i boken görs en kort historik över hertigarna av Värmland som avslutas med en presentation av nuvarande hertigen av Värmland, prins Carl Philip.

Den här boken är ett gediget arbete som varje historieintresserad läsare kan ha glädje av. Berättelserna känns visserligen som om de har personlig betydelse för författaren men då de är faktaunderstödda ger det dem en ärlighet och lyfter fram ämbetet i samtidsljuset. Landshövdingen har spelat stor roll för den samhälleliga utvecklingen i Sverige under många hundra år.

Mas Karin Gustafsson

Wermlandiana 2024:4
 

Eriksson, Carin, Långt borta och helt nära. Visto förlag 2024. 72 s.

I ett tidigare nummer av Wermlandiana skrev jag om Carin Erikssons vackra poesidebut Innan mörkret lättar. De dikterna hade formen av en sonettkrans, vilket är en ganska krävande diktfläta komponerad efter ett strikt och strängt mönster.

Innan den samlingen hade givits ut gick Carin bort inte ens 50 år fyllda.

Men Carin hade skrivit dikter hela livet och det vore synd om inga andra än närmaste släkten skulle få läsa dem. Därför har nu förlaget Visto givit ut en ny samling, som fått namnet Långt borta och helt nära. Låt mig säga det direkt: Det är en helt förtjusande diktsamling! Färgrik och rolig!

Boken är uppdelad i fem delar. Del 2 och 4 består av vardera 12 haikudikter. Del 3 är dikter i olika bundna former, del 1 och 5 är fri poesi.

Naturen är nära i många av dikterna, årstiderna växlar. Av månadernas namn känns november särskilt laddad: ”kanske är det november och våren närmar sig.” ”Det finns ingen sanning, det finns november.” Så trevligt för november att inte bara representera mörker och snålblåst!

En dikt heter ”Jämtlandssommar”, och handlar om ett besök vid den stora sjön, där pappa växte upp (och även undertecknad!) Några nedslag bland barndomsminnen, kasta smörgås och äta tunnbröd. Och pappa pratar dialekt ”fast bara vi finns kvar/vid frukostbordet.”

Men även Småland får sin hyllning i form av alla färggranna fjärilar som flyger i och från landskapet:

”Har du sett var fjärilarna gömt sig?
De som flugit hit från Älmhult

och landat mitt på fönsterbrädan

just i vårat hus.”

Hela första delens tema är barndomsminnen, nyfikna, fulla av kärlek och förväntan.

De många haikudikterna är alla perfekta i formen (5-7-5 stavelser), med ofta färgglada naturiakttagelser och en liten knorr på slutet. Jag skulle vilja citera varenda haiku ur Långt borta och helt nära, men jag nöjer mig med ett par med vintertema:

”Barnens snöänglar

flyger hem i sista stund

på tunna vingar.”

”I natt bär skaren

Vintergatan viskar tyst:

Ta din säng och gå.”

Dikterna är alla både lättillgängliga och underfundiga. Jag har haft stor glädje av dem, och tänker mig att de också kan tilltala en ung publik. Varför inte en examens- eller konfirmationsgåva? Bara ett litet förslag från…

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2024:4

Eriksson, Jessica & Holm, Stefan, Château under stormande himmel. HarperLove 2024. 253 s.

En novemberdag anno 1859 publicerade Charles Darwin sitt genombrottsverk Om arternas uppkomst. Boken gick åt som smör i solsken. Redan på kvällen var hela förstaupplagan på 1250 exemplar slutsåld och nya böcker fick tryckas i all hast.

Precis 40 år senare, lördagen den 4 november 1899, gavs Sigmund Freuds förstlingsverk Drömtydning ut. Där var föret i portgången avsevärt trögare: efter sex år hade endast 351 exemplar funnit vägen till sina läsare. Först därefter behagade solen stråla från en azurblå himlarund, och försäljningen sköt fart på allvar.

Jag nämner detta, eftersom både sanndrömmar och mardrömmar spelar framträdande roller i Jessica Erikssons & Stefan Holms andra utgåva i serien om ”Romantiska äventyr i Värmland” – Château under stormande himmel – men även av det skälet att en försäljningsmässig inkubationstid på sex år knappt lär bli aktuell i deras fall. De bägge första château-böckerna kommer att köpas och läsas av många och det på idel goda grunder. (När detta skrivs har jag ännu inte läst ut trean – men snart.)

I den himlastormande château-boken är persongalleriet från volym nummer ett i allt väsentligt intakt med triumviratet Ellinor Carpentier, hantverkaren Felix Gustavsson och mäklaren Andres Williamsson längst fram i manegen. Ellinor, som vuxit upp i Paris och ännu inte fyllt 30, är alltjämt djupt förälskad i den kråkslottsliknande lantegendom hon oförmodat ärvt i Hertzöga en bit från Karlstad, numera även lika djupt betagen i den handfaste och jordbundne värmlänningen Felix. Medan Felix på både hel- och övertid totalrenoverar herrgården – Örnarnas palats – passar den illistige Andres på att smida ränker i tron att allt är tillåtet i krig och kärlek. Men så är det upplysningsvis inte. Kriget har sina lagar. De finns reglerade i FN-stadgan och andra urkunder.

På den välbesatta birollsfronten uppträder farmor Hedda, Färjestads-supportern Ludde, galenpannan Manfred Mörk, slashasen Conny Jansson, skogskatten Bamse och inte minst den tillgivna Stockholms-konstnären Alva, Ellinors närmast förtrogna. De stigar som Alva beträder är genomgående smala. Hon äter vegetariskt, handlar enbart på second hand, förorenar aldrig Guds fria natur och har som grädde på moset en orubblig ”tilltro till världsalltet” (sid. 116). Vad just detta betyder vågar jag inte ha någon uppfattning om.

Närvaro och autenticitet är påtagliga inslag i denna andra château-skildring. Man är hela tiden nyfiken på hur det ska gå. Omisskännligt är också det lokal- och regionalpatriotiska engagemanget med, bland annat, en för Ellinor och Felix vederkvickande semesterhelg i Arvika, följd av det obligatoriska besöket på Rackstadmuseet. Degerfors- och fotbollslegenden Ralf Edström står i sin tur till vår tjänst med äkta filosofiskt djupsinne, stilenligt kursiverat och därmed efterföljansvärt: ”en gör så gött en kan”.

Det är min övertygelse att författarduon Eriksson och Holm kräver åtskilligt av sig själva men samtidigt mycket av varann. Jag antar att ett sådant förhållningssätt är bokstavligen livsnödvändigt, om man vill att ens drömmar ska gå i uppfyllelse.

Mats Parner

Wermlandiana 2024:4
 

Eriksson, Jessica & Holm, Stefan, Château för uppfyllda drömmar. HarperLove 2024. 255 s.

Rumsliga bestämningar med otvetydigt Karlstadstuk vimlar det av i Jessica Erikssons och Stefan Holms tredje bok om ”Romantiska äventyr i Värmland”. Alsters herrgård, Mariebergsviken, Sockerslottet, The Bishops Arms, trähusen som motstod 1865 års förödande brand, Värmlands museum och Stora torget är några exempel. Det finns avsevärt fler.

Tidsmarkörerna i Château för uppfyllda drömmar (och i de två första château-böckerna) är desto färre om ens några. Intuitionen säger mig att hela dramat utspelas i nutid och att året därför bör vara 2024. Men det stämmer inte. I den första raden på sid. 15 heter det nämligen att stundande julafton infaller en fredag. Så var fallet 2010 och 2021, och så blir det härnäst om tre år. Min personliga gissning, med betoning på gissning, är att Eriksson och Holm är litterära framtidsoperatörer och att de, förmodligen omedvetet, skildrar 2027 års Karlstad och Värmland.

Hela château-sviten innehåller totalt 758 sidor fördelade på 94 kapitel. Vart och ett av dessa kapitel är namngivet efter någon av berättelsens fem huvudrollsinnehavare och har följaktligen döpts till Ellinor, Felix, Andres, Alva eller Manfred. Föga oväntat kan Ellinor glädja sig åt överlägset flest träffar med 40, medan den återstående fyrväpplingen i nämnd ordning registreras för 23, 18 och 14 stycken samt, för olyckskorpen Manfred, blott en enda, symtomatiskt nog i det 88:e kapitlet. Talet 88 förknippar vi som bekant med en annan mörkerman, en figur som på 1930- och 40-talen saluterades med alfabetets 8:e bokstav i dubbel upplaga – Heil Hitler.

Det måste ha krävts en rejäl dusör mogna överväganden hos Eriksson/Holm för att bryta den invanda tågordningen och reservera femte hjulet under triumfvagnen för den osympatiske Manfred Mörk.

Château-projektet kan i sin helhet beskrivas som en lovsång till sagornas Värmland men även till sann kärlek och äkta vänskap. Det finns ett driv i framställningen och en berättarmässig energi hos de båda författarna. Personagerna är levande, dialogen avspänd (och riklig), de tvära kasten många, intrigerna fyndiga, tårarna otaliga men sällan bittra och elden så småningom lös men dessbättre fullt hanterbar. Jag är ingen expert på feel good-historier och än mindre på romantik, men då elden plötsligt flammar upp i Hertzöga dagarna före julaftonen (2027?) tycker jag mig ana ett embryo till stilbrott. Det ska inte tolkas som kritik; genreöverskridande inslag i en text bör alltid välkomnas.

Så smått oroar det mig att den plikttrogne och strävsamme verkmästaren Felix Gustavsson oförmodat byter namn i den tredje volymen och allt framgent skriver sig Gustafsson med f. Långt värre är att min syn på den skridskoskicklige Andres Williamsson har varit alltför ensidigt negativ. På Mariebergsvikens is utanför mitt fönster på Tullhusgatan framstår han med ens som en rätt schysst polare. Vi människor är komplexa varelser.

Jag tröstar mig med att konstnärsnaturen Alva Brost har en osviklig ”tilltro till världsalltet” också i bok nummer tre. Dessutom får jag och alla andra till all lycka besked om varför Ellinors château egentligen heter ”Örnarnas palats”. Dock först på den 758:e och oåterkalleligt sista sidan.

Mats Parner

Wermlandiana 2024:4
 

Eriksson, Jessica & Holm, Stefan, Château vid vägens slut. HarperCollins Nordic AB 2024. 249 s.

Alfred Hitchcock (1899–1980) brukade signera sina filmer genom att själv helt diskret uppenbara sig i händelsernas periferi under ett par sekunder. I romanen Château vid vägens slut av Jessica Eriksson & Stefan Holm följer den sistnämnde med den förstnämndas goda minne häxmästarens exempel. På sid 60 presenteras han som ”framgångsrik höjdhoppare” och ca 100 sidor längre fram som världsledande i den expansiva legobranschen, allt i samma avspända och lekfulla stil.

Via Paris och Stockholm hamnar berättelsens kvinnliga centralfigur, 28-åriga Ellinor Carpentier, ganska omgående i Värmland och mer precist i den stad som ”luktar kaffe” med omisskännlig Löfberg-essens. Här är de geografiska kontrollstationerna talrika som himlens alla stjärnor: Sandgrundsudden, Kasern-höjden, Sockerslottet, Bomstadbaden, Värmlands museum, The Bishops Arms, Tallmovallen i Deje och – ojämförligt viktigast – Örnarnas palats i Hertzöga. Detta palä råkar vara Ellinors oförmodade arvedel och blir på nolltid hennes ögonsten, en ögonsten med äkta château-tycke.

Med samma glöd som konstnärsnaturen Ellinor förälskar sig i det bedagade men charmfulla örnnästet skrider två blodfulla herrar till verket. Bägge gör anspråk på såväl Ellinors sov- som hjärtkamrar, så vitt jag kan förstå av idel goda skäl. Den ene är mäklare och en olidligt påflugen existens vid namn Andres Williamsson, medan den andre kommer från Skåre, är driftig hantverkare och tenderar att rodna med samma lätthet och självklarhet som en av de sju dvärgarna, sin imposanta kroppshydda till trots.

I den mån han lystrar, så lystrar Skårehantverkaren till namnet Felix Gustavsson. Han vinner tidigt min odelade sympati. Mäklare och förlikningsmän bör teoretiskt och praktiskt hållas kort…

De senaste två-tre åren har jag läst ett flertal av det samstämda tandemet Erikssons & Holms noveller och romaner/kortromaner och slagits av deras skrivglädje, ihärdighet och inte minst fabuleringskonst. Château vid vägens slut är definitivt inget undantag. Boken sägs vara första delen i en planerad trilogi om romantiska äventyr i Värmland med rottrådar ända bort i ett svunnet 1700-tal. Händelseförloppet är som vanligt sinnrikt konstruerat och humorkoefficienten väl tillgodosedd.

I vad som rimligen är en nyckelscen i skildringens absoluta slutfas utkämpar två kärlekskranka män en pistolduell i gryningen år 1811 om en 28-årig kvinnas gunst. Detta om något talar till mitt inre:

Onsdagen 25 oktober 1811 föddes nämligen Évariste Galois i en förstad till Paris. Noga räknat tjugo år, sju månader och fem dygn senare utkämpade denne eldfängde yngling en pistolduell i gryningen – på riktigt, väl att märka… – om en ung kvinnas gunst i en solbelyst skogsglänta i Paris utkanter (1832–05–30). Dödligt sårad avled han följande dag på ett sjukhus.

Trots sina blott tjugo år rankas och räknas Galois numera som en av 1800-talets främsta matematiker. Ja, verkligheten har ibland en egendomlig förmåga att överträffa även det mest svindlande diktverk.

Mats Parner
Wermlandiana 2024:2

Ett nytt ljus. Stefan Johansson. Red.: Åsa Cavalli-Björkman och Adam Korpkog. Thielska Galleriet 2024. 72 s.

Stefanus Emanuel Johansson – mer känd som Stefan Johansson – föddes 1876 i Vists socken i Östergötland men kom fem år gammal med familjen till Backa i Norra Ny i Värmland där fadern tillträdde en tjänst som folkskollärare. Han var senare bosatt i Filipstad och Kristinehamn, och under senare delen av sitt liv mest i Karlstad. Han var en kortare tid medlem av Rackstadskolonin. Han bodde också kortare perioder i Stockholm.

Även om han var född utanför landskapet så levde Stefan Johansson större delen av sitt liv i Värmland, hans motiv kommer ofta från Värmland, och det är befogat att kalla honom för Värmlandskonstnär. Så deltog han också 1929 i en utställning på Liljevalchs i Stockholm, under rubriken ”Värmlänningar”.

Idag finns han representerad i flera större museer. Med ojämna mellanrum uppmärksammas hans konst. 2007 utgav konstnärens namne, konstvetaren Stefan Hammenbeck en monografi. Då gjordes också en vandringsutställning som visades på bl.a. Värmlands och Östergötlands museer.

Det var mer än 30 år sedan det presenterades en Stefan Johansson-utställning i huvudstaden. Men under perioden 23 mars–1 september 2024 är han föremål för en större utställning på Thielska Galleriet på Djurgården i Stockholm.

Till utställningen har producerats en katalog i behändigt format som ger en inblick i Stefan Johanssons liv. Här finns förutom bilder också två essäer. Den ena är skriven av Stefan Hammenbeck, om konstnären som mystiker. Sorgligt nog avled Stefan Hammenbeck bara några veckor innan denna utställning öppnade.

Den andra essän är skriven av Thielska Galleriets Adam Korpskog, som fungerat som utställningens curator. Märkligt nog uppger Korpskog att Stefan Johansson ”växte upp i mindre städer vid Klarälven i Värmland” (sid. 11). De ”mindre städerna” är alltså vare sig staden Hagfors eller köpingarna Munkfors och Forshaga – utan Backa i Norra Ny!

En annan märklighet som aldrig förklaras är att inga bilder lånats in från Värmlands museum som äger ett betydande antal Johansson-målningar. Möjligen kan det vara så att det fanns likvärdiga målningar på andra håll, och att en del av de bilder som uppges vara i privat ägo finns i Värmland.

Utställningen fokuserar dels på Stefan Johanssons karaktäristiska målningar av stadsmiljöer i nattljus – Karlstad och Klarälven är motivet – men också på Johanssons porträttkonst. Stefan Johanssons vanligaste modell var modern Maria Sofia född Leckström (1839–1924), som han avbildade i en lång serie mycket rörande bilder.

Passa gärna på att besöka Thielska Galleriet om ni besöker Stockholm i sommar – förutom den sevärda Stefan Johansson-utställningen finns det mycket konst med Värmlandskoppling även i detta museums fasta utställningar! Busslinjen är nr 69!

Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2024:2
 

Gustaf Frödingssällskapets årsbok 2024. Ett liv efter detta. Bild, text & form förlag 2024. 116 s

Det var modigt av styrelsen för Gustaf Fröding-sällskapet att välja ett såpass känsligt ämne som ”Ett liv efter detta” som tema för Frödingboken 2024 – men redan här vill jag påstå att boken blev en av de mest läsvärda på senare år. Detta trots att vägen fram till utgivningen blev minst sagt komplicerad.

2024 fick både Frödingdagarna, Bokmässan i Göteborg och Bokfestivalen i Karlstad genomföras utan årsbok. Först strax före jul kom den per post till medlemmarna.

Då hade Fredrik Höglund, redaktör för årsboken, tillika ordförande i Frödingsällskapet, låtit skicka med ett brev där han bad om ursäkt. Projektet hade varit olycksdrabbat och det så illa, att det ett tag hade varit osäkert om boken ens skulle hinna ges ut under 2024.

I brevet tackar han författaren David Liljemark, som inte bara tog över ansvaret för redaktörskapet utan även bidrog med en helt fantastisk text. Höglund riktar även ett tack till formgivaren Anita Stjernlöf-Lund som under tidspress producerat en bok, därtill försedd med ett så fint omslag att det bokstavligen sprider en glans över framsidan. Tacken till dem båda blev en fin gest av Fredrik Höglund.

Men åter till David Liljemarks artikel. Den har rubriken ”Jakten på Gustaf Frödings hjärna” och är både burlesk, spännande, vetenskapligt intressant och väldigt rolig. En del är känt från tidigare, men berättelsen är i sig lysande.

Faktum är att Gustaf Frödings hjärna än i dag finns bevarad efter en sekellång resa mellan olika institutioner. Den lär numera förvaras i Medicinhistoriska museets lager i Tumba.

Att burken med Frödings hjärna en gång hade förväxlats med en burk innehållande en annan hjärna, hämtad från läkaren Gustaf Retzius är i sig pikant. Retzius är mest känd för sina studier av skallar som han hämtade lite varstans i världen för att leta efter skillnader.

Och man kan väl ana hur obducenterna tänkte: - Nu måste vi ta chansen och kolla. Har dessa berömda personers hjärnor varit konstruerade på annat sätt än ”vanliga” hjärnor?

De hittade inga tecken på sådant.

Historien om jakten på Frödings hjärna balanseras av Rolf Ahlzéns etiska granskning. Även Fredrik Höglunds eget bidrag till Frödinghistorien är läsvärt och Christer Åsbergs jämförelser mellan författarna Karlfeldt och Fröding platsar också. I slutet av boken får vi ta del av tidigare publicerade Frödingsdikter på temat ”Ett liv efter detta”, men det må vara förlåtet när man känner till problemen. Jag tror att dikterna använts som utfyllnad i ett prekärt läge, men de är absolut tänkvärda och några var för mig helt nya.

Man kan alltså med fog säga att slutet blev gott. Samtidigt är det lugnande att i Fredrik Höglunds brev få läsa att arbetet med årets årsbok och en ung Fröding i fokus redan är i full gång. 2024 års väntan på den anrika boken blev onödigt spännande.

Gunvor Nyman

Wermlandiana 2025:1

Gustavsson, Björn Erik, Utblickar från Ransbysätter. Bernhards förlag 2024. 134 s.

I Utblickar från Ransbysätter har Björn Erik Gustavsson samlat krönikor som ursprungligen varit publicerade i Fryksdalsbygden från 27 oktober 2023 till 25 oktober 2024. Sammanlagt är det tjugosju stycken. Utöver dessa krönikor inleds samlingen av en slags ramberättelse där han berättar om hur han under flera år sökt ett hus att bosätta sig i där många av livets drömmar skulle kunna förverkligas. Valet stannade efter år av sökande vid ett småbruk i Ransbysätter i Värmländska Lysvik. Nämnda krönikor är tillkomna under hans första år i trakten.

Det är med lätta penndrag Gustavsson blandar och ger av glimrande naturupplevelser och internationella utblickar, kombinerade med reflektioner om gångna tider tillsammans med gliringar om vår tids makthavare. En del av dessa handlar om klimatet, många om kulturlivet, både lokalt och nationellt. Han gisslar så de besparingar som drabbar kulturlivet och citerar kulturministerns yttrande ”i en svt–intervju”, där hon deklarerar att ”[k]ulturen bör lära sig att mer stå på egna ben’”. Detta yttrande leder till ett indignerat utrop från Gustavssons penna: ”Ut med tiggarstaven, kulturskapare! Sök sponsorer!” Krönikorna kryddas av referenser till författare med anknytning till Värmland, till texter och musik med någon form av koppling till det värmländska landskapet.

Men läsaren får sig också detaljer till livs om livet i Lysvik och Gröna dalen med omnejd. Så berättas om den torpinventering som gjordes i Ransbysätter i slutet av 1970-talet, där det bland annat berättas att det vid södra ändan av Älgsjön i slutet av 1800-talet fanns ”ett hälsobad” där lera grävdes upp för att ”spä på effekten”. För intresserade av den värmländska hembygden särskilt med anknytning till Lysvik och Ransbysätterstrakten finns även i övrigt en hel del intressanta upplysningar.

Margaretha Ullström

Wermlandiana 2025:1

Gustavsson Per, Hej, hejdå. Lilla Piratförlaget 2024. 27 onumrerade s.

Per Gustavssons senaste är en liten bilderbok om tvåsamhet, separation och hopp, tycker jag. Ju mer jag bläddrar i den desto fler detaljer upptäcker jag. Den är bara skenbart enkel men kan leda till filosofiska samtal mellan en vuxen och ett barn eller trösta en övergiven vuxen. Texten består av de två orden hej och hejdå, inget mer. En liten varelse sitter ensam på en bänk och ser ledsen ut. Då närmar sig en annan liten varelse och bänkar sig intill och bjuder på ett äpple. De två finner varandra och har kul en stund innan en busig vind flyger i väg med den första varelsen och lämnar den andra ensam på bänken. Så kommer en tredje liten varelse och slår sig ner. Ny vänskap uppstår och det blir livat en stund igen, tills en ny vind drar med sig varelse nummer två och lämnar nummer tre ensam på bänken. Vad tror ni att det händer sen? Scenografin är synnerligen enkel. Vi ser bara en parkbänk, ett regnmoln och lite vind förutom varelserna. En minipjäs.

Suggestivt!

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2024:4

Gårdfeldt, Linus, Brorsan, Krabban och Lädret. Bonniers 2024. 114 s.
"Ett språk av skinn å ben/ Som burits / Genom allt detta brustna” och ”Språket som en hud skalad / Från djurets kött // Garvad av munnar // Ett läder svept / Kring det sagda // Där ordens knotor rassla", det är vad karlstadsbon Linus Gårdfeldt bjuder läsaren i sin sjätte diktsamling Brorsan, Krabban och Lädret. Partier på alldeles vanlig svenska blandas med texter med påhittade eller omformade ord i ögonblicksbilder. Många dikter är rytmiska och rimmar. Man mer än anar en blinkning till Fröding, men utan dennes strikta anpassning till versmåtten.
Bokens huvudkaraktär bär namnet Brorsan. Han besjunger ruset, vänskapen och hembygden. Hans ”burkmun” är en återkommande formulering som gissningsvis syftar på hans ölande och på hans munläder.
Miljön är en stuga med utsikt över Vänern med avställd rostande traktor, mygg på altanen och glesbygdskänsla. Ramen för dikterna är en fest med många deltagare. Brorsan retar sig på ett stenröse och grillfesten drar igång. Maten bränns vid. Festdeltagarna super. Berusningen ökar. Det klibbar och rinner som av varmt blod, Men så kommer natten när ”Allting är upplösning, allting är rent / I smutsen som sköljer allt rent ”. Det blir dag. En huggorm avlivas med spade. Brorsan – ”lite dragen” – sjunger country på altanen. Det är här han hör hemma. Livet ska glöda, men det kommer att ta slut en gång, filosoferar han och kramar sin grogg.
Krabban och Lädret återfinns i det rika persongalleriet liksom Gris-Per, Äva, Lädret och Fyllot, för att nämna några. Brorsan är solidarisk med sina vänner, även när festen hotar att urarta till spritfest med fyllebråk. ”Ett sprithuvud falnat och böjt över bordet / Det droppar av mörker från ögon och hår / Lösryckta ord som fastnar i spjället / Krama mitt hjärta, ät av mitt sår” sjunger Brorsan och konstaterar att ”Ostronens skal är verkligen vassa / Men innanför skalet är ömheten stark”.
En lång dikt bär titeln ”Lascaux II” efter grotta känd för urgamla klippmålningar av djur och handflator. Texten är suggestiv: ”Det gnäggar från färgen där rörelsen stelnat”.
Boken har mötts med lovord i Expressen, SvD och GP. Från dem lånar jag några omdömen: kärleksballad och sorgesång, förbehållslös kärlek, frodigt, förgänglighet, burleskt, ”klingande, krängande, knådat språk”, roligt, tankeväckande, vemodigt.
Jan Ollars
Wermlandiana 2024:2
 

Helseth, Hannah A., Dalens djup. Fallen i Østerdalen. Word Audio Publishing 2024. 321 s.

Hannah A. Helseth är uppväxt i Karlstad, nu bor hon på Hammarö och arbetar på företaget Pictura som grafisk designer. Redan 2013 började hon skriva på en spänningsroman efter ett besök i släktens stuga i norska Østerdalen, en glesbygd med storslagen och lite ödslig natur. Tio år senare återupptog Hannah arbetet med boken som är hennes debut. Det finns redan planer på en uppföljare.
I boken möter vi poliskommissarie Asbjørn Kjilde från Elverum som kallas in när en ung man från Stor-Elvdal hittas mördad uppe på fjället. Jakten på mördaren kompliceras av att Asbjørns huvudmisstänkte, enstöringen och provokatören Johnny Vinter har en pågående kärleksrelation med poliskommissariens dotter Olava. En egensinnig dotter som trots att alla tips och spårfynd pekar mot Johnny är benhårt övertygad om att hennes pappa tagit grundligt fel. I sitt sökande efter bevis utsätter hon sig själv för stor fara.
Hannah Helseth har skrivit en historia fylld av vältecknade karaktärer och en intrikat händelseutveckling. Författaren har ett bra driv i berättandet som gör boken till något av en bladvändare. Även om man kanske börjar ana motiv och gärningsman en bit in i handlingen är det riktigt spännande ända in till den dramatiska upplösningen. Detta är en mycket hedervärd debut med mersmak.
Miljön känns levande och det märks att Hannah rör sig i välbekanta trakter. Att det kommer en fortsättning på denna ”norsk glesbygd noir” känns självklart. För inte kan väl poliskommissarie Asbjørn Kjilde bo kvar på hotellet där han till slut får summera sina polisiära och faderliga insatser så värst länge?

Ulla Walldén
Wermlandiana 2024:3

Hjertzell, Maja & Hellgren, Joanna, Brorsans kompis Robban. Lilla Piratförlaget 2024. 72 s.
Maja Hjertzells & Joanna Hellgrens nya bok Brorsans kompis Robban är en glädjespridare. Det är en varm vardagsberättelse om vänskap som dryftar hur man egentligen bör vara för att vara en bra kompis. Jim är åtta år, och har en kompis som heter Torgny. Han är en sån som vill bestämma allt. Robban, Jims brorsas nya kompis, ger Jim rådet att ”syna honom”. Så nästa gång när Torgny säger att han ska gå hem om han inte får ha båda de eftertraktade legofigurerna så gör Jim som Robban lärt honom: ”– Okej. Hejdå. Vi kanske kan leka en annan dag.” Och Robban hade rätt, då backar Torgny och går med på att de kan ha varsin av legofigurerna. Dessa viktiga små råd om kamratskap vävs in i vardagsberättelsen och är nog guld värda. De är inte pretentiöst framhävda eller förmanande, utan ges i stället ett råd från en äldre kompis till en yngre. Dessutom ger de berättelsen en dramatisk nerv och skapar ett driv som leder läsaren vidare in i texten.
Jim berättar i sin tur för Robban hur mycket brorsan saknar honom. Det har ju blivit så tyst hemma hos dem när Robban inte längre kommer. Tidigare har de dundrat in i huset, bråkat, och tagit plats. Jim har storögd tittat på. Nu är det tyst och tomt.
Berättelsen är fylld av starka känslor. Den är lätt att läsa men därför inte förenklad. Det vilar något oroande över brorsans och Robbans vänskap som läsaren tvingas förhålla sig till. Sammantaget handlar det om en varm, inkännande och därför angelägen kapitelbok.
Författaren Maja Hjertzell arbetar som gymnasiebibliotekarie vid Solbergagymnasiet i Arvika.

Margaretha Ullström
Wermlandiana 2024:3

Jansson, Bengt, Sagodrottningen i Swnd, Fryksdalens tidiga medeltid. Eget förlag 2024. 227 s.
Bengt Jansson har arbetat inom polisen, och i Sagodrottningen i Swnd använder han nutida polisiära utredningsmetoder och brottsrubriceringar, till exempel när han bevisar att Birger Jarl var ”återfallsförbrytare”. Och vem annat än poliser och jurister använder begrepp son modus operandi? Jansson vänder sig till läsaren i direkt tilltal, vilket ger texten en personlig prägel.

Jansson är född i Maggeby i Sunne. Gården brukas numera av en systerson. Erland Rosells tolkning av ortens namn fick Jansson att koppla gården till Erik den heliges (Jedvarsson) dotter Margareta.

Janssons huvudtes är att man kan spåra en linje av förhållandevis självständiga och mäktiga kvinnor ur den stenkilska ätten. Ätten hade ända sedan 500-talet lagt under sig tusentals gårdar och var rikare än andra ätter.

Janssons spår börjar med drottning Helena, avliden 1105, och maken kung Inge den äldre. Helena testamenterade bland annat Sund till dottern Katarina Ingesdotter. Tack vare arvet hade Katarina stor hemgift och kunde giftas bort med den danske prinsen Björn Järnsida.

Parets dotter Kristina Björnsdotter ärvde och kunde på så sätt giftas bort med kung Erik Jedvardsson (”Sankt Erik”, ”Erik den helige”).

Kristina Björnsdotter testamenterade egendomarna till dottern Margareta Eriksdotter (1155 – 1209). Hon giftes bort med kung Sverre av Norge, men inte förrän denne hade segrat i inbördeskriget. Margareta återvände till Sverige som änka och bosatte sig på Sund. Jansson finner troligt att hon låg bakom bygget av den första kyrkan i Sund.

Nästa arvinge var Sigrid Knutsdotter, dotter till drottning Helena och kung Knut Eriksson, Margaretas bror. Tack vare hemgiften kunde hon giftas bort med tronpretendenten Knut Birgersson som stupade i slaget vid Lena 1208. Knut var son till Birger Jarl.

Sigrids dotter Cecilia Knutsdotter ärvde men hamnade på den förlorande sidan när Birger Jarl slog ned upproret där hennes make prins Filip Knutsson deltog. Han avrättades 1251 i samband med slaget vid Herrevadsbro. Birger drog in godset Sund till kronan, trots att det var Cecilias enskilda egendom.

Jansson använder många olika källor för att stödja sin hypotes. Han bemödar sig om att vara källkritisk och redovisar när han själv inte är säker. Jag lyckas inte riktigt hänga med alla gånger när han lägger pussel med de många ledtrådarna och ibland går jag vilse bland alla personnamn.

Boken är rikt illustrerad. Det finns personregister och platsregister. Om läsaren inte vill följa hela Janssons utredning, så är boken väl värd att läsa för allt den berättar om den tidiga medeltiden i Värmland, Sverige och Norge: om maktspel inom samhällets elit, om biskop Kol och Kolsvik, om hantverksgårdar, om Gylleby och Rottneros, med mera med mera.

Jan Ollars

Wermlandiana 2024:4
 

Jansson, Thomas, Simning i Filipstad. Från kalla sjöar till varma bassänger. Eget förlag 2024. 250 s.

Om någon händelsevis önskar fördjupa sig i ämnet simsportens utveckling i Filipstads kommun – från tidigt 1900-tal fram till idag – finns åtskilligt att inhämta i föreliggande volym i A 4-format. Merparten av utrymmet i denna 250-sidiga djupdykning upptas av porträtt av simmare och tränare genom åren – kryddat av mängder av reproducerade tidningsartiklar i ämnet samt en hel uppsjö av namnlistor och tävlingsresultat.

Nå, vem ger sig på ett utgivningsprojekt som detta? Författaren, Thomas Jansson, själv filipstadsbo, var som ung tävlingssimmare och blev senare även tränare. Tidigare har han haft ett finger med i spelet när det gällde utgivandet av en bok om idrottens allmänna utveckling i Filipstad.

Grundat på gedigen sakkunskap har Thomas Jansson ställt samman en historik som torde tillfredsställa den mest nyfikne. Och det handlar inte bara om hundra års simtävlingar; här berörs också sådant som simskolornas och simhallarnas utveckling i kommunen – och därtill en hel del kuriosa, mer eller mindre tydligt sammanhörande med ämnet.

Till det mest tokroliga hör när simklubben inför tillresta journalister arrangerade ett verklighetstroget bankrån i stan (klubbordföranden var tillika fängelsechef och lyckades fixa fram k-pistar med lösammunition!). När ”bankrånet” avbröts drog rånaren av sig luvan och ropade till pressuppbådet: ”Det här var en misslyckad kupp. Men snart kommer ni att få uppleva en lyckad cup här i stan – Juvelcupen.”

Boken beskriver kronologiskt simningens lokala utveckling, alltifrån från Filipstads simklubbs grundande i början av 1900-talet fram till storhetstiden på 1970-talet då den nyinvigda Spångbergshallen kom att betyda mycket. Ingående redogörs för friluftsbad, simskolor, träningsläger och tävlingar – och särskilt uppmärksammas personer som satt extra avtryck, såsom OS-medaljören Carina Ljungdahl. För filipstadsfokuserade kalenderbitare i ämnet simning öppnar sig mellan dessa pärmar en veritabel guldgruva.

Björn Erik Gustavsson

Wermlandiana 2025:1

Johansson, Karina, Kråkslottet. Bokfabriken 2024. 299 s.

Karina Johansson som är journalist på Fryksdalsbygden har nu gett ut andra delen i sin Vinder-serie, som kan betecknas som mysdeckare. Första delen Pensionatet kom 2022. Inspirationen till böckerna kommer från välkända miljöer i Sunne. Denna gång är det Villa Helios, säger Karina Johansson i en intervju. För den som känner till staden så är det hög igenkänningsfaktor på gator och olika byggnader.
Huvudpersonen Emelie Vinder hade en biroll i första delen av Vinder-serien och i Kråkslottet blir hon involverad i att lösa tre mord. Hon har vid 38 års ålder flyttat tillbaka till Sunne och fått jobb som kökschef på Ingrids pensionat. Dessförinnan har hon arbetat på en stjärnkrog i Stockholm. I väntan på egen bostad flyttar Emelie in hos sin pappa Åke, som blir oskyldigt anklagad för det första mordet. Emelie och ungdomsförälskelsen Frank inleder en kärleksrelation. Frank är polis, men blir indragen i det som händer, trots att han har semester. Det blir en aning komplicerat både privat och yrkesmässigt. Bland annat finns för båda flera släktrelationer att förhålla sig till. Det känns aldrig riktigt farligt, men boken är en bladvändare.

Solveig Nilsson Lindberg
Wermlandiana 2024:3

Johansson, Oscar, Molkoms folkhögskola 150 år. En historisk återblick i ord och bild. Eget förlag 2024. 63 s.

Torsdagen den 12 september 2024 firade Molkoms folkhögskola sitt 150-årsjubileum med högtidliga tal, körsång, lunchbuffé och guidad rundvandring. Skolans elever medverkade både i gestaltning av kända personer ur folkhögskolans historia och vid demonstration av den avancerade medieutrustningen i skolans black-box ”Studio Molkom”. Till högtidsdagen hade därtill en jubileumsbok sammanställts av Oscar Johansson, före detta elev på skådespelarlinjen 2022–24.

Värmlands läns folkhögskola grundades 1874 i Ransäter. Initiativtagare var Jakob Fredrik Geijer, brukspatron och ägare till Lindfors bruk. Folkhögskolan blev den fjärde i landet och verksamheten flyttade 1881 till en större lokal, en gammal före detta handelsbod i Molkom. Först drygt 100 år senare bytte skolan namn till Molkoms folkhögskola, då det bildats fem andra folkhögskolor i länet. Idag finns 156 folkhögskolor i vårt land.

Boken om Molkoms folkhögskola innehåller ett rikt bildmaterial och en historisk exposé över skolans rektorer och kursutbudets utveckling och förändring över tid. Bilder av olika skolbyggnader och internat samt ritningar och situationsplaner från olika tider finns också samlade i boken. Källmaterialet är hämtat från Värmlandsarkiv, Nyeds Hembygdsförening och Molkoms folkhögskolas arkiv.

Folkhögskolan har ständigt följt samhällsutvecklingen och erbjudit kurser som motsvarat ett för tiden aktuellt samhällsbehov. I början vände sig folkhögskolan till unga män från bondeklassen som genom demokratirörelsen fick större inflytande och behövde utbildning och bildning. Skolformen fungerar numera bra för elever som inte kommit till sin rätt i ungdomsskolan. Olika specialkurser ger även möjlighet till spetsutbildningar. Molkoms folkhögskola har under senare år haft flera ettåriga specialinriktade linjer. Fotbollslinje, friskvårdslinje, u-landslinje med tre månaders vistelse vid en byfolkhögskola i Togo, turismlinje samt journalistik och medielinje. Skolan har satsat på mycket modern teknik och befinner sig i framkant inom medieområdet med kurser i animation, teater och film. Kursutbudet förändras ständigt. I skolans verksamhetsplan för 2024 understryks att ”skolans profilutbildningar ska bidra till kompetensförsörjningen av kultur- och hälsoarbetare inom film, skådespeleri, animation och hälsa och är ett konkurrenskraftigt alternativ på den internationella utbildningsmarknaden.”

Solveig Nilsson Lindberg

Wermlandiana 2024:4

Johnsson Camilla, I detta mörka skuggland. Visto förlag 2024. 320 s.

En kall sommarmorgon hittar Erik en medvetslös och nedkyld femårig flickunge på en strand. I ambulansen som strax tillkallas kan ambulanspersonalen Jacob och Viktoria konstatera att flickans kropp bär spår av svår misshandel men att hon i övrigt verkar oväntat – frisk?

Redan här börjar läsaren kanske ana att detta inte är vilket flickebarn som helst, men det ska dröja långt in i handlingen innan det oväntade svaret kommer. Före dess får vi följa dessa tre; Erik, Jacob och Viktoria i både dåtid och nutid. Vi tar del av deras stora livstrauman; att växa upp utan kärlek och trygghet, att förlora ett barn, att vårda sin helkroppsförlamade syster efter en trafikolycka.

Bokens sentens är närmast religiöst. Den som upplever stor smärta men ändå förmår dela med sig av godhet kan ibland få en andra chans att leva om sitt liv . Och det vi kallar déjà vu är glimtar från det där första levnadsförsöket.

Författaren Camilla Johnsson är uppvuxen på Hammarö och bosatt i Karlstad, där hon arbetar med att hjälpa arbetssökande ut i arbetslivet. Detta är Camilla Johnssons skönlitterära debut. Hon har tidigare gett ut en liten diktsamling på italienska, ett språk hon lärde sig då hon var bosatt i landet under ett antal år.

I detta mörka skuggland är intressant läsning på många plan. Den väcker tankar om hur lite vi ofta vet om varandra och de plågor vi bär på. Ni har säkert hört uttrycket ”alla har sitt” men det finns onekligen grader i helvetet om uttrycket tillåts. Jag tycker också att Camilla Johnsson lyckas skildra de djupt mänskliga reaktionerna på ett starkt och berörande sätt. Det är en välskriven roman med ett hoppfullt budskap.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2025:1

Karlsson, Hanna, Drakfolket. Visto förlag 2024. 251 s.
Författaren Hanna Karlsson är född i Värmland och lärare i svenska och engelska. Fantasyberättelsen Drakfolket är hennes skönlitterära debut. Författarens moraliska anslag om att möta det främmande och skrämmande med nyfikenhet och acceptans tilltalar mig, men berättelsen kanske är mer riktad till ungdomar och unga vuxna än till oss något äldre. Redan från den suggestiva och genomtänkta titelsidan förs läsaren in i textens mytiska värld. Via omslaget leds vi in i en tavla med en gammaldags ram runt en bild av skogklädda kullar för att möta en stiliserad drake. Den lyfter mot en grönfjällig himmel. Vandringen fortsätter längs med en slingrande älv mot en dimhöljd horisont.

Boken handlar om mötet mellan vanliga människor och annorlunda varelser från drakfolket ”för inte så länge sedan” skriver författaren. Tidsangivelsen pekar på att det inte är meningen att det ska vara en historisk berättelse från medeltiden utan betydligt närmare vår egen tid. Den beskriver utförligt vad rädsla för det okända kan göra med människor. Rädslan visar sig också vara förhärskande i det skrämmande drakfolkets värld i djupet av skogen. Författaren visar på många olika sätt i boken hur viktigt det är att bemöta osäkerhet och främlingskap mellan de folk som beskrivs i boken för att förhindra en eskalering som kan leda till en katastrof. Författaren lyfter fram vikten av att vara nyfiken och förundrad inför världen samt visar hur man med mod, civilkurage och klokhet kan utveckla kunskap om oroande situationer och därigenom kanske hindra konflikter och krig samt förändra hela samhällen.

Läsaren får följa en ung flicka Aeleena och hennes utveckling genom olika äventyr och utmaningar. Familjen består förutom av huvudpersonen av en hårt arbetande pappa och en lillasyster. Modern är död sedan nio år, så Aeleena har fått ta ett stort ansvar för att hantera livet i den fattiga familjen. Klasskillnaderna i byn är stora och familjen lever isolerat i utkanten av byn i en mycket torftig stuga. Pappan är övertygad om att han gör sin dotter en stor tjänst, när han lovar bort henne till den rike och mäktige Drakdödarens son, den charmige jägaren Algernon. De bor i ett stort hus med två våningar centralt i byn.

Det visar sig dock att Aeleena inte alls är intresserad av att gifta sig med Algernon. Hon upplever emellertid att hon nog måste ta sitt ansvar och ställer upp för att hjälpa familjen ur fattigdomen. Men när hon flyr ut till sin älskade skog för att fundera över sin situation överraskas hon av ett möte med en underlig främling. Hon blir konstigt nog inte rädd alls av hans drakhorn och hotande dolk utan stannar till och väntar. Något gör att de fascineras av varandra och fortsätter att träffas i hemlighet. Genom dem får läsaren lära känna olikheterna mellan deras världar. De två lär så småningom känna varandra trots alla kulturskillnader. Deras vänskap och attraktion växer till att bli en länk som överbryggar avståndet mellan de två folken.

Aeleena är centralgestalten i boken. Beskrivningen av henne är utförlig och författaren skapar en gestalt som nästan blir för bra för att vara trolig. Hon är stark, orädd, empatisk, klok, beslutsför, kreativ och ansvarsfull men hon upplever sig ensam. Hon har ingen att prata med, när hon ska fatta svåra beslut. Boken är skriven med känsla för fantasi och mystik med återkommande hemligheter, som läsaren gärna vill veta mer om. Relationerna mellan människorna är skildrade med värme och variation. Skogsmiljön dominerar och beskrivningen av byns olika miljöer lyfts också fram med besöken i de olika husen.

Boken Drakfolket var en härlig, fantasieggande upplevelse inom fantasygenren som jag läste med god behållning.

Birgitta Holm
Wermlandiana 2024:3

Korsell, Lars, Studiecirkelns första fall. Bernhards förlag 2024. 437 s.

Som gammal studieförbundsbyråkrat lockade bokens lite ovanliga titel Studiecirkelns första fall min nyfikenhet och inledningsvis uppfylldes mina förväntningar. Solveig Ruuth, en 70+ historielärare och en jämnårig antikvariatsinnehavare Hillevi Olsson sätter upp ett anslag med inbjudan till en studiecirkel kring hemortens historia. Rubriken ”Björkvik under andra världskriget” hoppades de två skulle få några ortsbor att bli intresserade av att gräva i den egna historien och anmäla sig till cirkeln.

Snart var de fem – lantbrukaren och allt i allon Otto, den lite obekante nyinflyttade Jan och så Jelena, flyktingen från Balkan. En kvintett, som skulle det visa sig, var och en hade oanade resurser och kunskaper som gruppen allteftersom fick nytta av. För trots att Solveig som ledare för cirkeln försökte dela upp olika individuella lokalhistoriska gamla texter och bilder tog cirkelarbetet ganska snart en vändning de inte kunde undvika. När de började forska i 40-talets närliggande arbetsläger för internerade kommunister i Öxnered och hur lägret blev utsatt för mordbrand började stenarna att rulla, Cirkeldeltagarna blir alltmer involverade inte enbart i 40-talets historia utan framförallt i nutiden och dagens Björkvik.

Har de gamla 40-tals nazistiska gruppernas idéer gått i arv och vad händer i närområdet? Ett svårutrett bankfacksrån som speciellt berör en av deltagarna ger ytterligare bränsle på misstankarna och nu förvandlas studiecirkeln till en spaningsgrupp där deltagarnas speciella kunskaper kommer väl till pass. Jelenas partisanerfarenheter, Ottos fixartalanger och Jans kontakter med den mystiska Firman utnyttjas till fullo och jag som läsare börjar känna likheter med Guillous många Hamilton/ Ponti historier.

Cirkeldeltagarna börjar ana att det är något stort på gång. De misstror den ordinarie polisen som visat sig vara urusla att lösa såväl mordbranden i Öxnered på 40-talet som dagens bankrån. Misstankarna att en ohelig allians är under uppsegling och deltagarna vet nu för mycket för att sluta och kan inte överlämna sina kunskaper, bevis och aningar till polisen, de skulle ju troligtvis inte bli trodda – de känner sig tvungna att fortsätta.

Det blir rejält spännande och det råder inga som helst tvivel om att den Säfflebördige författaren är väl insatt i såväl kriminologi som säkerhetspolisens arbete och sätt att tänka. Inte så konstigt – Lars Korsell är docent i kriminologi och har skrivit böcker om SÄPO:s kontraspionage.

Ett lite ovanligt inslag i boken är att varje cirkelsammankomst avslutas med att Jan tar tonen i den ena 40-tals schlagern efter den andre och det är klart att Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja” får en alldeles speciell roll i denna välskrivna och spännande skröna. Ser med intresse fram mot denna udda studiecirkels nästa fall.

Carlgöran Holm

Wermlandiana 2025:1

Krey, Jan, Nora Bergslags Järnväg. Norlén & Slottner 2024. 273 s.

Det är något speciellt med en järnväg. Sträckningen förblir ofta densamma genom åren och utmed spåret ligger de byggnader som tillkom när järnvägen fortfarande var personalintensiv och en mer eller mindre lokal angelägenhet. Idag är stationerna ofta obemannade och banpersonalen centraliserad. Nora Bergslags Järnvägar (NBJ) är ett exempel på en av alla dessa små järnvägsbolag som växte upp under 1800-talet. Precis som i Norafallet handlade det ofta om att ge bättre transportsystem för bruksnäringen – i detta fall för järnmalm.

NBJ bildades 1905 som en sammanslagning av två konkurrerande järnvägsbolag som på 1870-talet hade spår, från Bergslagens gruvor, in i Värmland och ned till Degerfors där stambanan tog vid. En av dessa linjer förlängdes 1876 ned till Otterbäcken vid Vänern.

Jan Krey har i boken Nora Bergslags Järnväg – och dess föregångare samlat ett imponerande bildmaterial, med foton av byggnader, spår och personal. Kunnigt berättar han om hur bolagen växte fram, om anställda och om byggnader utmed spåren. Mycket finns kvar än idag även om det idag handlar om museitrafik på ett par sträckor och godstrafik på linjen Bofors– Strömtorp.

För järnvägsentusiaster bör boken vara en guldgruva och inspirera till exkursioner. Många av stationshusen är välbevarade, i boken jämförs nya bilder med gamla. Bangården i Bofors bör vara ett eldorado för spårentusiaster. Jan Krey har lokaliserat räls av en mängd olika fabrikat och ger exempel på gjutgods från Luxemburg, Tyskland, Domnarvet, England och Tyskland … Nora Karlskoga Järnvägsklubb använder vissa lokaler för museiverksamhet och i Nora finns dessutom järnvägsarkivet med över 250 löpmeter dokument!

Bildmaterial, papperskvalitet och innehåll lockar till läsning. Det hade inte skadat med lite tydligare kapitelrubriker och lite luftigare formgivning. Jan Krey är en flitig författare och har tidigare skrivit böcker om både järnväg och Bofors som samhälle.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2025:1

Kruse, Jan, Historien om Finnmossens gruvor. Atremi förlag 2024. 221 s.

Vi talar gärna om gångna tiders lokalhistoriska Värmlandsklassiker, sådana som Erik Fernow, Ludvig Borgström, Arvid Ernvik och Jalmar Furuskog. Det är naturligtvis svårt att förutspå framtiden, men jag skulle ge i alla fall en liten peng på att Jan Kruse kommer att ställas in i raden av betydelsefulle värmlandsskildrare under tider som kommer. I och med skildringen av Finnmossens gruvor har han beskrivit sex gruvfält i Filipstads bergslag i östra Värmland i omfångsrika, och väl illustrerade böcker. Redan hans tredje bok, den om Nordmarksberg, gav honom (och utgivande Nordmarks Hembygdsförening) priset som Årets Hembygdsbok i Värmland (ett pris utdelat av Värmlands Hembygdsförbund). Hans senaste bok om Finnmossen har samma upplägg som de tidigare. Genom gedigen grundforskning kan Kruse berätta de olika gruvornas utveckling genom seklerna och fram till att de lades ner, i Finnmossens fall 1973. En samlad käll- och litteraturförteckning saknas, men finns istället till varje kapitel. Hänvisningarna i löptexten till källmaterialet är också många. Det rör sig om kartor, tryckta relationer om gruvbrytningen (ursprungligen från Bergmästarens arkiv), tidningsartiklar och en hel del annat. Mycket bygger på gruvbeskrivningarna från 1900-talets början av Nils H Magnusson och Harald Carlborg. Jan Kruse har grävt på djupet, som sig bör i ett gruvsammanhang.

Gruvhantering och metallurgi är inga självklara kunskapsfält för gemene man. Det är därför utmärkt att författaren förklarar ord och begrepp för läsaren. Laddköpp, knämatare, skivpallbrytning, slangång – orden tillhör knappast dagens allmänbildning, men Jan Kruse kan sina berg och har en god pedagogisk förmåga när han (med såväl ord som skisser) förklarar vad de många specialuttrycken står för. Vi får en ingång till en annan tid, en annan miljö – till det underjordiska Värmland, som genom seklerna betytt så mycket för utvecklingen av länet. Utan malmen och utan människorna som, med risk för sina liv, utvann den inte heller någon ekonomisk bas för herrgårdslivet, för kavaljererna, för musikerna eller författarna.

Av särskilt intresse i boken är avsnittet med bilder från Finnmossen som fotografen Mats Holmstrand från Kristinehamn tog i samband med nedläggningen 1973. Det märks att det var en professionell fotograf som hanterade kameran. Här kommer vi arbetsvardagen och männen som arbetade här nära. Det var över femtio år sedan, så visst är det historia. Andra avsnitt av särskilt dokumentärt intresse är genomgången av byggnadsbeståndet vid gruvan, såväl det befintliga som det som numer är rivet och borta.

Jan Kruse är att gratulera till ännu ett lokalhistoriskt storverk!

Peter Olausson

Wermlandiana 2025:1

Larsson, Annika, Den sista färjan över Byälven. BoD 2024. 464 s.

Några författare skriver böcker tänkta för en mycket stor läsekrets. Jag tror inte att Annika Larsson skrev Den sista färjan över Byälven med sådana förhoppningar. Den 75 meter långa färjeleden över Byälven mellan Södra Högsäter och Fyxnäs står i centrum för en bok med olika slags texter: skönlitterär text om familjer i bygden och färjans betydelse för dem, dikter och sångtexter, lokalhistoria om färjeleden från 1700-talet och framåt, utredande text om vägverkets hantering av färjeleden samt dokument i faksimil. Boken är också rikt illustrerad i färg.

Larsson har uppenbarligen starka känslor för färjan, den sista av vägverkets värmländska vägfärjor. När alla de andra ersattes av broar var det tre faktorer som räddade den här: de kringboendes kamp, läget intill Kungshögen samt geologiska förhållanden som skulle kräva en extremt lång och hög bro. Allt detta reds ut grundligt. Detsamma gäller en djupt tragisk drunkningsolycka 1937 och minnet av den i bygden. De skönlitterära delarna om en familj ger en bild av det liv som vanligt folk levde på landsbygden under 1900-talets andra hälft.

Boken innehåller som sagt olika typer av texter och jag förvånas över hur Larsson blandar dem. En hel del av dokumenten som återges i faksimil är svårlästa, även om stark belysning och ett förstoringsglas delvis hjälper.

Jag misstänker att boken främst vänder sig till personer med anknytning till bygden. De finner mycket av intresse på de 464 sidorna. Och färjan – den går fortfarande sju dagar i veckan och inget tyder på att den ska läggas ned.

Jan Ollars

Wermlandiana 2024:4
 

Lerin, Lars, Trollet som hittade hem. Bonnier Carlsen 2024. 96 s.

Lars Lerins första bok för barn som kom 2019 handlade om ett troll som inte var hemma. I den nya boken får vi veta hur det gick till när trollet hittade sitt hem i jordkällaren på tomten på Hammarö.

Jag vill gärna se den här boken som en pendang till den fina Pojkarna på sommarön som Lerin skrev lite senare. I den boken får pojkarna uppleva livet nära sjön på en ö på västkusten, med allt som det innebär av båtliv, fiske och naturupplevelser i den miljön – svensk sommar!

I denna senaste är det skogen som fokuseras och naturligtvis troll. Ynglingen Måns är tvungen att flytta från trollfamiljen i småländska Tvill och hitta ett eget boende, kanske i Värmland. Det har blivit för trångt i boet när nya småsyskon fötts. Det kändes förvirrande och oroligt för Måns som bara var etthundrasextiotvå, nyss fyllda. Eftersom troll kan bli över niohundra år befann han sig i sin fagraste ungdom, påstår Lars, och nu måste han ge sig ut på vandring.

Och det blir en lång vandring genom de småländska skogarna i sin vackraste skrud på vårkanten då allt vaknar till liv. Där träd och djur kallas vid sina riktiga namn, på ett språk som är sinnligt och poetiskt, ”där renlaven han nyttjade till kudde krasade trevligt kring öronen och det lät svagt av myrornas myller i blåbärsriset, och gäddan lekte och slog i vassruggarna”. Lerins språk är kryddat med egna påfund som måfåvändningar och skvättfulla, lika målande som akvarellerna som boken är rikt illustrerad med. Man liksom hör hans mjuka värmländska och speciella ordval, kryddat med typiska svenska idiom som upp med hakan och man är inte roligare än man gör sig, eller när man talar om trollen…

Ibland tappar Måns tron på att han ska finna ett hem och då är det fint att minnas ugglemors goda råd som vem som helst av oss läsare kan ha glädje av.

Småningom kommer Måns ända upp till Mårbacka, men där tar det stopp. Han bestämmer sig för att återvända hem till Småland och hade det inte varit för jordkällaren på Hammarö som han upptäcker på hemfärden, var det nog där han hamnat till slut. Nu bestämmer han sig för att det är i jordkällaren han ville bo. Han njuter av ljudet från barnens skratt från huset intill. Kanske skulle han en dag våga sig fram och hälsa på dem?

Det är en härlig högläsningsbok Lars Lerin skrivit för sina barn och alla andra barn som behöver höra målande, nyansrika berättelser som utvidgar begrepp och språkförståelse och inte minst miljökunskap.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2025:1

Lidén, Gunnar, Motvikt. Teckningar och dikter. BoD 2024. 184 s.

Gunnar Lidén skriver i förordet till boken att vi alla har ett val och en möjlighet att vända oss till det positiva och kärleksfulla, för att på så sätt möta världen och inte låta själen fyllas av allt hotfullt och mörkt som finns runt oss. I den lilla vardagsnära verkligheten finner han en motvikt och ett motstånd. Han har jobbat som präst i Svenska kyrkan i nära 40 år. På sin hemsida berättar han att han tar med sig erfarenheterna från prästyrket in i måleriet och författandet som ett sätt att formulera sig kring livsfrågor. Han vill inte ge svaren, snarare uppmana till att söka svar. Gunnar Lidén har haft måleriet och skrivandet med sig hela livet och det har blivit många utställningar, illustrationsuppdrag och böcker.

I boken Motvikt. Teckningar och dikter får vi möta korta texter med tillhörande svart-vita bilder på varje uppslag. Det är flanörens blick på vardagliga små ting som vi alla känner igen oss i. Det lilla blir belyst och stort, medan det som märkvärdiggjorts krymper och blir litet. Teckningarna är gjorda med snabba rörelser vilket skapar känsla av ögonblicksbild och i förordet får vi veta att han använder en Montblance penna. Det är en lyxig penna som innehåller oljebaserat bläck som torkar snabbt, och jag tror den passar perfekt för Lidéns arbetssätt. Dikterna är korta, öppna och enkla och det finns en stillhet i varje betraktelse, alla sinnen finns med, det är inte händelser eller föremål i sig som är det viktiga utan vad vi förnimmer i deras närhet. Ved, Rödfärg, Växthus, Seglats är exempel på dikttitlar och bilderna är svartvita, du får som läsare själv fylla på med lukt, färg och egna minnen. Gunnar Lidéns uppmaning att vi skall vända oss mot det positiva och kärleksfulla är ju inte så lätt som det låter och jag är tacksam för att jag inte får budskapet skrivet på näsan i hans dikter och teckningar. Snarare öppnar han upp och bjuder in oss till att stanna och se oss omkring, ungefär som att ta en promenad med ett litet barn som får dig att återupptäcka allt fantastiskt som finns i din närhet, lyckan i att ta upp en liten grå sten från marken och se på den som om du funnit en ädelsten.

Uppmaningen Gunnar Lidén ger oss är att öppna upp och bli seende och mottagliga. I bild och text finns humor, allvar, glädje och melankoli, ett känslospektrum vi alla kan känna igen oss i och jag tänker att boken kan fungera som en tröstebok, en bok att plocka fram när dagarna är lite onödigt grå och på måfå välja ett uppslag och få hjälp att ge dagen en mer positiv färg.

Monica Furu

Wermlandiana 2025:1

Lövestam, Christina, Fri som en fågel. Ill.: Wisti, Kent. Wessmans Musikförlag 2024. 288 s.

Jag pulserade mig igenom Christina Lövestams Fri som en fågel - en samling av hennes verk där psalmer och poesi ackompanjeras av Kent Wistis levande målningar. I den inledande texten berättar Christina om sin väg från första psalm 1977 till nutid. Hon skriver om vad skrivandet betyder för henne och jag kan inte annat än fångas och inspireras av hennes ord. Hon beskriver skrivandet som hennes form av tänkande och sätt att vänta in orden och jag undrar då om läsandet skulle vara det sätt vi hämtar in orden? Det är mycket lyssnande i skrivandet säger hon och jag upptäcker att det är mycket frågande i läsandet. Så möts orden i hennes bok i ett spännande tempo, ibland på rim och ibland inte – men alltid i en levande rytm.

Jag var tonåring när jag mötte hennes texter första gången, Trosbekännelsen. Den som senare blev tonsatt och så småningom hamnade i tillägget till Den svenska psalmboken som psalm 766 ”Jag tror på en Gud som är helig och varm”. Typiskt för hennes texter och återkommande i boken är att tillskriva Gud kvinnliga egenskaper eller beskrivningar, något som inte alltid varit självklart. För mig som är född på 90-talet och uppväxt i Svenska kyrkans ungdomsverksamhet i Värmland är detta dock inte något konstigt, snarare normalt. Kanske är Christina med sina psalmer (och texter) anledningen till detta? Jag vet inte. Hennes sätt att inte bara lyfta Gud som far utan också som en mor, en varm och leende mor som gråter och skrattar med mig, är hoppingivande. I boken är Gud både måsmorsa och lejonmor för att nämna några beskrivningar, varm, stark, oövervinnerlig och där kärlek bor.

Som tonåring bekräftade detta sätt att beskriva Gud både mig och min tro och visade att det var okej att tro på mer än en ”gubbe på ett moln”. Hennes oftast direkta tilltal till Gud gör bilderna och gudsrelationen levande och tillgänglig. Ibland finns det ett ”en” framför Gud men allt som oftast bara är Gud. Ett ständigt presens, ett ständigt varande. För mig blir det ett sätt att särskilja: hennes Gud är inte en av många – det är Gud som är Gud.

Boken har olika delar som är indelade utifrån rubriker som ”Du och jag, Gud”, ”Vår älskade jord” och ”Maria” och har nästan halva boken tillägnad teman som följer kyrkoåret. Det finns något för alla dagar och känslor att hämta. Jag ser möjligheter att läsa boken för egen reflektion eller tillsammans med andra. Gemensamt för hennes texter är att orden nästan flödar fram över sidorna och jag tycker mig nästan höra eller följa Christinas tankegång. Det är som att orden rör sig ut i en tolkning i läsaren och alltid på sista ordet landar i ett ”hemackord”. Tillsammans med orden gör vi en rörelse, kanske en frigörelse – som öppnar för nya möten och nya tider.

Emmy Lindgren

Wermlandiana 2024:4

Lövestam, Sara, ABC-bok för vuxna. Hur bokstäverna uppkom och vad de har gjort sedan dess. Bonnier Fakta 2024. 307 s.

Språkvetaren och författaren Sara Lövestam har gett ut en lång rad böcker om språk, skönlitterära romaner och även barnböcker. Hon medverkar återkommande i Sveriges Radio och i Svenska Dagbladet, där hon kommenterar aktuella språkfrågor. Sara Lövestam är bosatt i Stockholm men hennes pappa bor i Lysvik och där har hon tillbringat somrarna som barn. ABC-bok för vuxna är hennes senaste bok och det är en imponerande volym. Inledningsvis bjuds vi på en översikt över de tidiga alfabeten som i sin tur ligger bakom det alfabet som vi har idag i svenska språket.

Bokens pärmuppslag visar en historisk tidsaxel, som beskriver att egyptiska hieroglyfer fanns redan från cirka år 3000 f Kr. De tidigaste fynden av det feniciska alfabetet dateras till 1000 f Kr. Det grekiska alfabetet dateras till 800 f Kr och det latinska till 600 f Kr. Nordisk runskrift i den så kallade äldre futharken användes i Norden från cirka 100 till 700 e Kr.

Bokens introducerande kapitel tar oss tillbaka till tiden före alfabetet och grottmålningar för så där 45 500 år sedan. Från de hisnande tidsperspektiven landar vi i en redogörelse för vårt svenska alfabets bokstäver i tur och ordning. Varje bokstav presenteras med en vers och med exempel på versaler och gemena former, dvs stora och små bokstäver. Bokstavskapitlet innehåller därefter en rad anekdotiska berättelser och språkvetenskapliga kommentarer ofta med en humoristisk twist. Vi får veta varför bokstäverna ser ut som de gör och hur har utvecklats historiskt sett.

ABC-bok för vuxna skulle kunna läsas som en faktabok från pärm till pärm eller kanske hellre användas som en uppslagsbok för vetgiriga språkentusiaster.

Solveig Nilsson Lindberg

Wermlandiana 2025:1

Mohlin, Peter & Nyström, Peter, Den högra handen. Norstedts 2024. 449 s.

Fjärde delen i serien om FBI-agenten John Adderley, alias poliskommissarie Fredrik Adamsson. John är en svart svensk-amerikan med rötter i Värmland. Han jagas av ett knarksyndikat och håller sig gömd i Karlstad under sitt alias.

En kvinna, Jessica, anmäler att hon blivit våldtagen på en fest på ett hotell i Karlstad där hon bor. Den hon anger som våldtäktsman är en känd företagare i byggbranschen och John blir ansvarig för utredningen. Han utser själv en ganska nykläckt polis till sin medhjälpare, Daniela Vasquez. Hon är, som jag tolkar det, den ena ”högra handen”.

Den andra är byggföretagets vice vd Martin Wessman, som gör stora ansträngningar för att rentvå sin chef, dels för att han verkligen tror på hans oskuld (dvs att Jessica inte blivit våldtagen, utan var med på noterna) och dels för att det vore katastrof för företaget om chefen blev dömd för våldtäkt.

Den tredje högra handen kan tolkas rent bokstavligt som den hand som lämnat fingeravtryck i en handske, som hittas i Jessicas hotellrum, och som enligt DNA-analys tillhör en sedan åtta år jagad och försvunnen man, kallad Ulvsbymördaren.

Och så försvinner även Jessica under mystiska omständigheter.

Det blir mycket polisarbete, mycket karlstadsmiljö. Och inflätat i misstankar och biljakter finns det viktiga partier, som handlar om hur John får ta hand om sin bror Billys nioåriga dotter, när både Billy och deras i hemlighet gemensamma mamma dör. Kärleken till Nicole och det lugna familjeliv John försöker skapa ihop med henne ger välbehövliga pauser i det blodiga och komplicerade drama som förmedlas i övriga kapitel.

Och så kan man ju inte låta bli att fundera på hur författarsamarbetet ser ut – vem skriver vad? Åtminstone kan inte jag avslöja några skarvar i språk eller handling.

Och vad kommer det sig att det ofta är deckare som skrivs av två författare ihop – tänk på Sjöwall/Wahlöö, Lars Kepler, Anette och Anders de la Motte…

I ett efterord säger Mohlin och Nyström: ”Om vi inte varit författare hade vi förmodligen jobbat med stadsplanering.” Platsen är viktig, och det är roligt för en karlstadsbo att känna igen sig på vägar och i miljöer. Men det är bara ett plus-värde! Det går utmärkt att hänga med till höghus, campingplatser och på biljakter utan att veta exakt vart man är på väg.

Välskrivet och ohyggligt spännande är mitt samlade omdöme om Den högra handen!

Hervor Svenonius

Wermlandiana 2025:1

Molin, Tomas, I ödehusens förtrollade värld. Närke, östra Värmland och västra Västmanland. BoD 2024. 152 s.

Att det finns övergivna hus är väl känt, men att de är så många kom åtminstone för mig som en överraskning. Tomas Molin har hittills fyllt tre böcker med bilder och berättelser om ödehus bara i Närke och östra Värmland. Och en fjärde bok lär vara på väg. Mycket finns kvar att berätta om de övergivna husens historia och om varför de lämnades åt sitt öde. Det framgår av Molins redogörelser att svaren är individuella.

Kanske finns det trots allt en gemensam orsak, nämligen den avfolkning av landsbygden som skett när små jordbruk lagts samman till större brukningsenheter och gjort mangårdsbyggnader överflödiga. Om de ska bli bebodda som fritidshus eller permanentbostäder beror ofta på avståndet till arbetsplatser och på kringliggande service. Saknas skola och affär i närheten ökar sannolikheten för att även fullt beboliga hus blir stående och successivt förfaller.

Molin ger många exempel på varför det bara inte blivit av att underhålla eller sälja husen. Förklaringarna kan vara nog så mänskliga och ofta sorgliga. Att ta del av hur hus som nyss var kärleksfullt vårdade successivt förfaller är en sorglig tidsresa. En särskild ömhet sprider sig hos ett lanthandlarbarn vid åsynen av alla övergivna butiker. Med stängda handelsbodar försvann också mötesplatser för bygdens folk.

Molin fångar med fin känsla det som sticker ut, en glasveranda, ett stjärnformat fönster, pampiga grindstolpar, snickarglädje. Och på liknande sätt detaljer i interiörer, vackra dörrar, taklampor från elektricitetens genombrott, kakelugnar och spisluckor. Ibland har hela möblemang blivit kvar med broderad buk på bordet, gardiner i fönstren och porslin i skåpen, ja t o m en radiogrammofon i ett hörn. Det är lätt att instämma i författarens suck ”tänk om man tagit tag i detta hus innan ….”. Men någon gång händer det att ett ungt par förälskar sig i ett ödehus och varsamt lockar fram dess dolda kvaliteter. En sådan solskenshistoria återges som omväxling till det sorgesamma.

Kan ett gammalt ödehus vara ledset, frågar sig Molin. Många övergivna ser i alla fall sorgsna ut, konstaterar han, åtminstone vid en första kontakt. Efter lite forskande om husets historia och med en gnutta fantasi övergår författarens melankoli i nyfikenhet och stundtals entusiasm och läsaren rycks med i stämningsomslaget. Det är dessa historier som gör Molins skrifter läsvärda. Då får rucklen liv och en svunnen skönhet kan skönjas.

I bästa fall skulle Molins inventering och dokumentation av ödehus kunna bli till räddning och återupprättelse för åtminstone några av dem. Intresset, särskilt bland yngre, för byggnadsvård är i stigande. Det finns idag gott om butiker och hantverkare som specialiserat sig på äldre byggnadsteknik och arkitektur. Länsantikvarier och länsmuseer står beredda med råd och dåd. Det vore en glädjande effekt av Molins imponerande arbete om några ”ledsna hus” med dessas hjälp finge bli glada igen.

Ingemar Eliasson

Wermlandiana 2025:1

Mossaed, Jila, Jag tillhörde vindarna. Bokförlaget Lejd 2024. 96 s.

Vaknar mycket tidigt
Ser snön utanför

Söker efter de senaste oroligheterna
i landet där min vagga stod

I ett nyhetsinslag
attackeras två flickor av moralpolisen

/---/

Detta korta utdrag ur en dikt illustrerar enkelt och tydligt den dubbelhet som många människor känner, de som lever i exil och nu följer vad som händer i hemlandet vid mobilens flimrande bilder. Det är ett slags dubbelliv de tvingas utstå, vilket förstås skapar en ständig oro för vad som händer i det forna hemlandet.

Genom de senare åren har Jila Mossaed blivit en återkommande följeslagare. Det finns alltid något nytt att upptäcka i hennes dikter. Hon skriver om stora saker med små bokstäver och varje ord har sin egen svävande tyngd. Hon blickar ofta tillbaka till sitt persiska förflutna både på ett personligt plan och mot ett kulturhistoriskt arv som vi här i Västerlandet kan ha svårt att uppfatta dimensionerna av. Vi har dels den rika och mycket gamla persiska kulturen, religionens närvaro och pervertering i mullornas Iran, vilken var en bidragande orsak till att Mossaed lämnade sitt hemland för att återerövra livet i en annan del av världen, i Sverige. Det förflutnas smärtsamma minnen kom att blandas med exilens olika prövningar, uttryckt genom det nya språket svenska.

Hennes senaste diktsamling heter Jag tillhörde vindarna och innebär en fördjupning av tidigare använda teman. Man kan förstå vilken stor betydelse som själva språket, även hennes nya, har för att hålla den ringlande berättartråden levande. Ända från barndomen och rakt genom historiens växlingar och längs den personliga livsvandringen sträcker sig denna tråd som gärna kan jämställas med en livlina. Från det för alltid förlorade och in i den skälvande samtiden, den ovissa framtiden. Och minnena kan trots allt skänka ett försonande ljus över tillvaron:

Tänk om jag kunde visa dig

min barndoms gård

min mors grav
min fars böcker

Tänk om jag ännu
hade något kvar
någonstans
var som helst
och kunde bjuda dig dit

Du skulle sitta där under
jasminträdet
Lyssna på näktergalen

Dess extas

Men tanken är lika vacker som hopplös. När Mossaed i en annan dikt skriver ”Tala med mig / på vindens språk” så vidgar hon akustiken till att omfatta det tysta, eller tystade, folket. Det tillhör ändå ödets märkliga gång att hon själv, som representant för det tysta och så hårt pressade folket lyckats med att få en stol, nr 15, reserverad för sig i den Svenska Akademien.

Bengt Berg

Wermlandiana 2024:4

Nordström, Lars & Svensson, Aija, Ett liv i Finnskogen. Votum förlag 2024. 184 s.

Till Kindsjön tar man sig från Torsby, via Vitsand och vidare in i Finnskogen. Vägen bär uppåt – och högst upp ligger Kindsjön. Där bor Lars Nordström, ”så nära himmelskupan att man kan sträcka upp armen och nästan nudda den”. Lars Nordström vet. På tidigt 70-tal kom han till Södra Finnskoga, som grönavågare. Då fanns ännu gamlingar kvar i stugorna. Nordström och hans vänner var främlingar. Idag håller han på att bli den bofaste gamlingen, omgiven av sommargäster från Tyskland, Holland, Norge …

Efter 30 år i Colorado återvände Lars Nordström 2015 till sin gård i Finnskogen. Av medlemmarna i kollektivet återstod tre. Gården skulle säljas. I boken Ett liv i Finnskogen skymtar åren i USA förbi, även där med stänk av självhushållning. Nordström beskriver mötet med Carlo Petrini, italiensk journalist och bekämpare av snabbmat. Med hans fyra råd i bakhuvudet kan vi ta tillbaka kontrollen över det vi äter: ”Ät lokalt, ät efter årstiderna, ät ekologiskt och ät traditionellt”. Lars Nordström konstaterar att det här är principer som skogsfinnarna följde 300 år innan Petrini föddes ...

Lars Nordström återvände – för att sälja gården. Han blev kvar och har sedan dess brukat upp jorden, i en strävan att bli alltmer självförsörjande. I Kindsjön betar fåren nu på marker som länge stått obrukade. Lars Nordström mejslar sig i texten fram genom årstiderna. Det är tvära hopp, korta stycken om kanske 20–30 rader, ibland så välskrivna att man gärna läser dem både två och tre gånger. Upplevelsen av augustimånen, mötet med en långväga lifterska, en tur ut i hjortronlandet – och ibland betydligt djupare funderingar, som denna: När upphörde finnkulturen?

Finnskogen finns ännu 2024 och här och var börjar det spira av nytt liv. Men det är en enorm skillnad mot den finnskog som Carl Axel Gottlund mötte när han på 1820-talet vandrade genom landskapet. Då levde finnkulturen i högsta grad, skogen myllrade av liv och alla var självförsörjande. I dokumentärfotografen Aija Svenssons bilder möter vi några av dem som idag befolkar Finnskogen. Likt Lars Nordström har de funnit något som gör det värt att stanna där – och precis som 1600-talets svedjebönder bär de på en dröm om ett bättre liv, en dröm med spår av livskvalitet och ett jordnära liv.

Lars Nordström, doktor i amerikansk litteratur och med tiotalet boktitlar i bagaget, beskriver hur det var Aija Svensson som fick idén till boken. Många av dem vi möter i hennes bilder har en bakgrund i andra länder. De har aktivt sökt sig till Sverige. Rent magisk är bilden av Claire van Mechelen som längs en smal spång tar sina gäss ut i myrens vattenspegel. Vad fick henne att söka sig hit? Och hur hamnade paret Perschel/Cózar Arias på finngården Gärdvallen? Svaret hittar vi kanske i bilderna. Som hos familjen Kollfelt i Rattsjöberg. Med en så slående utsikt är det värt besväret att leva nära naturen – för visst är det väl ändå ett besvär, en uppoffring att bo långt från samhällsservicen. Eller?

Vad fick Lars Nordström att stanna i Kindsjön? Hans avsikt var ju att städa ur och sälja gården. I boken beskriver han vägen till att bli lite mer hållbar, lite mer självförsörjande – om man nu kan vara hållbar i en värld som är allt annat än hållbar. Det är en läsvärd bok, lärorik, tankeväckande – och inspirerande.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2024:4
 

Odhner, Gunnar, The Tracectory of Love. Kärlekens dagrar. Eget förlag 2024. 214 s.

I Gunnar Odhners blott 48-sidiga diktsamling Ataraxia (2024) informeras man av författaren om ett av hans livs stora tillkortakommanden på följande sätt: ”Av en kvinna från Nigeria / lärde jag mig att äta / Jag hade inte kunnat det förut / inte under alla mina år / och måltider.”

Den nigerianska kvinnan heter Belle Omamuyovwin och är, förstår jag nu, identisk med en av de båda huvudgestalterna i Odhners ca sju gånger så långa diktsvit Kärlekens dagrar eller, i engelsk språkdräkt, The Trajectory of Love. Hennes manlige kontrahent är Gunnar O själv, alternativt ett ungdomligt sinnat kraftpaket omkring de 80 med just det förnamnet. Belle är inte äldre än 27–28, lever ihop med sonen Alexander och är strängt upptagen med de sista spadtagen inför en nära förestående doktorsexamen i farmakologi. Hon bor tillsammans med drygt 300 000 andra i staden Warri, belägen längst i söder och centrum för Nigerias petrokemiska industri.

Kärlekens dagrar innehåller 145 dikter men också kortare prosastycken, första gången på sid 134–140 men senare tämligen frekvent. I dessa prosaavsnitt analyserar farmacevtstudenten och pensionären, i lättläst mejlform, olika typer av samhällsproblem med höga kulturkrockskoefficienter. Barnuppfostran och drog(miss)bruk intar förstarangspositionerna i detta meningsutbyte. Det vore orättvist att tala om skyttegravskrig mellan parterna, men undertoner av besvikelse, förbittring och irritation smiter ibland in mellan raderna. Gunnar är kompromisslös motståndare till såväl barnaga som till alla sorters droger medan Belle precis lika reservationslöst har diametralt motsatta uppfattningar: ”Sometimes beating is necessary.” Fattar man inte det, så har man på tok för bräckliga kunskaper om vilket slags land Nigeria är. Vid ett par tillfällen har Belle i experimentsyfte använt haschisch men lyckligtvis upphört med detta slags extravaganser.

Under den yngres och den äldres nästan tvååriga nätbekantskap har en slitstark själarnas gemenskap uppstått. De älskar varandra, Gunnar såvitt jag kan bedöma mer oförbehållsamt än vad Belle gör. Med sina mobiltelefoners hjälp formligen dränker de varann i fotografier. När den ständigt leende kvinnliga parten för en gångs skull intar en allvarligare pose, tänker hennes moatjé omedelbart ”på en avlägsen skogstjärn speglande / majestätiska tallar och granar / orörd av försiktiga / vindar”.

Har en så märklig relation som den nu beskrivna några realistiska chanser att leva vidare? Om det kan jag ge entydiga besked, men det vore knappast rent spel av mig att göra det. Den spänning med vilken Odhner laddat sin poetiska kärleksskildring bör givetvis inte frånhändas läsaren. Just spänningen är en av dramats många kvaliteter.

De avslutande etthundra sidorna i cykeln kallas The Belle Notebook – Belles Anteckningar – och inleds med ett vida bekant Wittgenstein-citat: ”Filosofin är en kamp mot förhäxningen av vårt förnuft genom språket”. Av detta följer, menar GO, att man bara kan känna sanningen och tillgodogöra sig kunskapen genom att vara den. Samhället börjar före samhället, människan före människan, språket före språket o s v. Vad allt detta betyder har jag aldrig förstått. Det beror, inser jag efter att ha läst dikten ”För ingen” i Ataraxia, på att jag aldrig har fötts två gånger utan bara en enda. Jag ser fram mot en andra ankomst hit till världen med lika delar förväntan och tillförsikt.

Mats Parner

Wermlandiana 2025:1

Parner, Mats & Widqvist, Stefan, Brev. Ord som växlades  under hösten 2023 och vintern 2024. Norlén & Slottner 2024. 205 s.
Två fyrtiotalister av mankön skriver brev till varandra. De berättar händelser ur livet och försöker gemensamt förstå sig på världens många problem. De är inte överens om allt. En av dem utvecklar en tanke. Den andre kanske inte håller med men väljer att försöka förstå i stället för att genast hävda att han minsann är den som har rätt. Det är mycket skönt att få läsa sådana texter. Och lärorikt! Widqvist kommer fram till att världen kan förändras och använder sig av marxistisk analys. Parner tror sig att kanske möjligen eventuellt kunna påverka ”på yttersta marginalen”. Båda lyckas i alla fall påverka mig. Den här boken är sprängfylld med berättelser och tankar.
Parner skriver på sin variant av svenska, den så kallade parnerskan med dess lätt humoristiska överdrifter. Ett exempel apropå Parners egna åldrande: ”jag inte längre förflyttar mig som bloddopade stengetter, brunstiga ungtuppar eller hormonstinna vinthundar”. Widqvist skriver vanlig svenska om att ”den åldrande kroppens skröplighet tagit överhand” och att väderkänslighet hindrar honom från att leva som förr.
Bokens bredd framgår kanske bäst om jag listar några av alla de ämnen som avhandlas; Parners tid som volontär i Tanzania, före detta förbundskaptenen Janne Anderssons tankar om att bli rik i Saudiarabien, det mångkulturella samhället, Karl Marx´ familjeförhållanden, politikens oförmåga att ta sig an klimatkrisen på ett kraftfullt sätt, NATO, FK Start i 1940-talets Ukraina, problemet med statyer av krigarkungar, Paracelsus, döden på Medelhavet, mänskliga rättigheter idrott i bruksorter och ”tidsandans omänsklighet”.
Sammanfattning: en bok som underhåller, ger insikter och påverkar.
Jan Ollars
Wermlandiana 2024:2
 

Persson, Helen, Den allergiska lilla humlan. Visto förlag 2024. 25 onumrerade s.

Alla har vi olika förutsättningar men med tillåt och vänskap kan vi tillsammans överbrygga våra hinder. Det är sensmoralen i debuterande författaren och leg. psykologen Helen Perssons rikt illustrerade bok.

Boken vänder sig till barn i förskoleåldern. Eftersom texten är skriven på rimmad vers kan den också fungera bra som lästräning. Barnet kan tidigt gissa vad sista ordet ska vara.

Berättelsen handlar om Lilla Humlan som äntligen ska få följa med för att samla pollen och nektar! Men när hon landar på blomman händer något oväntat Lilla Humlan kan inte sluta nysa! Vad ska hon ta sig till? En omtänksam nyckelpiga kommer till hennes hjälp.

Helen Persson som bor i Karlstad är både bokens illustratör och författare. Texten och bilderna stöttar varandra på ett fint sätt, och det finns en härlig humor i bildberättandet. Färgvalen och en driven stil i tecknandet gör att helhetsintrycket är en ovanligt mogen debut. Av någon anledning börjar jag tänka på den klassiska “Petter och hans fyra getter” som jag lärde mig utantill som barn. Till de fantasifulla höjderna når inte Helen Persson men det är något rasande trevligt med rimmad vers, inte minst vid högläsning.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2024:4

Pettersson, Hans, VI. Vivenda. Albatross förlag 2024. 195 s.

Fem unga människor i en medelstor, svensk stad har fått en gemensam fiende. Mobbaren, kvinnomisshandlaren och psykopaten Johan Nilsson har på olika sätt orsakat dem alla smärta under uppväxtåren. Nu verkar han ha bestämt sig för att göra livet till ett helvete för dom igen. Han måste bort. Men hur?

Det är intrigen i korthet i Hans Petterssons kriminalroman, tillika hans författardebut. Hans Pettersson arbetar som SO- och mattelärare i Karlstad där han också är född och bosatt. Även om berättelsen i boken inte uttryckligen är placerad i Karlstad är det mycket i miljön som känns bekant.

Hans Pettersson är nog annars mest känd i stan som musiker, sångare och medlem i bandet Dublin Fair. En egenskriven musikal ”Sin City” hade premiär på Arenan hösten 2023 och han har under 2024 gett ut två egna låtalbum med egenskrivna melodier och texter.

Romanens titel VI kan tolkas som ”vi tillsammans” och här hittar jag temat som genomsyrar berättelsen. Var och en blir de fem huvudpersonerna skrämda offer. Men när de går samman så är de fem, och fem slår alltid en.

Författaren bygger upp fem intressanta personporträtt innan allt brakar loss. Det dröjer till sidan 156 innan det mord som vi förväntat oss ända sedan förordet verkligen inträffar. Polisarbetet beskrivs ganska svepande. Utan att föregripa den överraskande upplösningen på mordgåtan kan jag väl säga att det är krafter av övernaturlig karaktär i rörelse.

Det finns många goda kvalitéer i berättelsen, men jag upplevde stundtals texten som lite svårläst. Mycket är ren dialog, vilket är en läsutmaning i sig. Om Hans Pettersson har fler böcker på gång vore det mödan värt att satsa på en lite luftigare layout.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2025:1

Pettersson, Marcus-Gunnar. Räven som lärde sig cykla. Lilla Piratförlaget 2024. 32 onumrerade s.

Så bra han är, Marcus-Gunnar Pettersson! Ännu en härlig bilderbok! Den här gången står han för både bild och text

Räven är en samlare. Man vet ju inte när saker kan komma till användning. Kring hans lilla hus samlas högar med sorterat skräp. Räven är flitig medan de andra djuren i skogen hänger vid kiosken och latar sig. Det gör inte räven, men han känner sig lite ensam, det måste han medge. En dag kommer en cyklande pelikan förbi och knackar på. Pelikanen samlar på minnen och visar räven sitt fotografialbum. Räven får pröva cykeln och blir förtjust. De tar en selfie innan pelikanen cyklar vidare. Räven hade gott kunnat följa med om han bara hade haft en cykel. De hade ju blivit vänner. Tankarna går om natten när räven inte kan sova och på morgonen försöker han faktiskt bygga en cykel. Han har ju massor av prylar. Det blir många försök, många konstiga cyklar innan han faktiskt får till det och cyklar i väg mot kiosken. Det är bara en sak han glömt: bromsen!

Detta är en historia om udda vänskap och man kommer att tänka på gubben Pettsons finurligheter när man följer rävens arbete. Men denna Pettersson har en helt egen stil. Jag tror många barn kommer att skratta åt rävens ansträngningar och glädjas åt det lyckliga resultatet av hans möda.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2024:4
 

Raab, Sten, Med Gustaf Schröder på värmländska jaktstigar. Gustaf Schröder sällskapet. Faksimilutgåva 2024. 226 s.

Sedan 1991 har Gustaf Schröder-sällskapet gett ut en årlig bok till sina medlemmar – och andra intresserade. Det har ofta handlat om nyutgåvor av Gustaf Schröders egna böcker, 28 till antalet, men även andra böcker. Till de senare hör Kåa Wennbergs läsvärda Schröderbiografi från 1993 och samme författarens Schröderiana som kom ifjol.

Sällskapet har nu tagit sig igenom Schröders verk. Årets bok är därför en bok i Schröders anda – Sten Raabs Med Gustaf Schröder på värmländska jaktstigar. Sten Raab var smålänning, men under ett par decennier ägare till Mårbacka! På så vis hade han goda möjligheter att utforska de värmländska jaktmarkerna.

När Sten Raab etablerade sig i Värmland var Gustaf Schröder i 65 årsåldern och redan bosatt i Stockholm. Under Schröders årliga jaktfärder till Värmland blir han och Raab bekanta. Under ett antal år korsades deras vägar och snart var Sten Raab upptagen i jaktsällskapet Grytordern och med Västerrottna som samlingspunkt.

Sten Raab beskriver på bästa Schrödermaner minnen från 1890-talets jakter i Gräsmark. De personer som nämns är kanske inte alldeles självklara att känna igen. Med Gustaf Schröder på värmländska jaktstigar är ett faksimil av originalet från 1922. Kanske att texten hade mått bra av ytterligare några kommentarer.

För de med intresse för jakt och naturskildringar – och framförallt Schrödervänner – bör Sten Raabs berättelser vara intressant läsning. Beskrivningarna är ofta detaljrika och kryddade med mer eller mindre dramatiska episoder. Om de är sanna, det får läsaren bedöma ...

I somras firades 200-årsminnet av Schröders födelse. Gustaf Schröder som hade börjat sin bana som bruksbokhållare och länge var knuten till sågverksnäringen fick sluta sina dagar i Stockholm. Hans jaktmarker sträckte sig över både Värmland och Dalarna. Schrödersällskapet grundades 1989 och har sedan dess verkat för att levandegöra minnet av Schröder och hans författarskap, dels genom årsböckerna, dels genom de minnesplattor som placerats ut på olika platser med koppling till den legendariske jägaren. Sällskapet finns med bland de tio författarsällskap som presenteras på Föreningen Värmlandslitteraturs hemsida.

Claes Åkerblom

Wermlandiana 2024:4
 

Ridderstolpe, Sigrid, Mina värmländska kvinnorötter. Ill.: Backman, Ingela. Eget förlag 2024. 96 s.

Författaren till Mina värmländska kvinnorötter tar oss med på en resa från 1600-talets värmländska landsbygd till Stockholms urbana miljöer på 1960-talet. Det är en vindlande tur från det svenska bondesamhället i förändring till industrisamhälle och inflyttning till städerna. Vi får följa en rad starka kvinnor som kämpar för sina familjer med ofta stora barnaskaror. I många fall en kamp för att överleva fattigdom och svält.

Sigrid Ridderstolpe har gjort ett gediget släktforskararbete och dessutom ett imponerande arbete som belyser samhällsförändringarna genom århundranden i vårt land. Det är en behändig bok på knappt 100 sidor. Tio anmödrar får här sina egna kapitel som startar med en kort, fiktiv historia. Därvid en faktadel, fotografier och även mycket fina svartvita illustrationer av Ingela Backman. Under skrivandets gång har författaren rest i sina anmödrars fotspår i Värmland, till Åmberg, Mårbacka Där Ner, Örbäcks gård, Bastufallet i Bjurbäcken, soldattorpet i Askerby.

Kvinnan som får ta störst plats i boken är författarens egen mormor, Sigrid (Siggan) Katarina Mattsson, född Morell, 1881–1961. Detta faller sig naturligt då det är den enda av kvinnorna som författaren har träffat. Sigrid Ridderstolpe skriver: Hon var en älskvärd, rolig och påhittig vuxen som tyckte om att vara tillsammans med oss barn. I mormoderns liv finns också en mörk historia, som vi även får ta del av.

I sitt Efterord skriver Sigrid Ridderstolpe: ”Mamma, jag skulle önska att de döda stod i dörren och talade om hur det var förr i världen”. Så sa jag en dag utanför en av Skansens gamla stugor när jag var fem år. Nu finns åtminstone en del av de dödas berättelser bevarade.

Mina värmländska kvinnorötter är en bok som jag tror kan locka ännu fler till att börja släktforska i det unika och omfattande material som finns att tillgå. Sigrid Ridderstolpe bor i Stockholm men har tidigare bott i Karlstad.

Gun Berger

Wermlandiana 2025:1

Risell, Johan, Samlade dikter. Red.: Lars Burman. Svenska Vitterhetssamfundet 2024. 292 s.

Lars Burman, uppvuxen i Arvika, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och fram till i våras överbibliotekarie och chef för Uppsala universitetsbibliotek, har i sin forskning särskilt ägnat sig åt stormaktstidens svenska litteratur. Han har ett speciellt intresse för diktande och vältalande medlemmar av Värmlands nation i Uppsala – den nation som Lars Burman under en längre tid fungerat som inspektor för.

Vintern 2021–22 gjorde Burman ett fynd i Fryxellska samlingen på stadsbiblioteket i Karlstad. Här fann han ett sextiotal dikter av Johan Risell (1697–1724), en prästson från Nedre Ullerud av vilken förut bara ett fåtal dikter varit kända. Risells far blev efter några år kyrkoherde i Edsleskog i Dalsland.

Redan dessa fann Lars Burman intressanta, så att nu finna en skatt av dikter som ingen fördjupat sig i under nästan 300 år och som räddats till vår tid gjorde att Lars Burman fann det angeläget att sammanställa en tryckt utgåva.

Dikterna är nog mest tänkta att sjungas, och även om en textkritisk utgåva i denna form innebär att den ursprungliga stavningen bibehålls i högsta möjliga utsträckning så går det ändå rätt väl att läsa den. Textutgåvan är ingen bok att sluka från pärm till pärm, men så är det väl inte alls med diktsamlingar? Kanske kan utgåvan till och med locka någon trubadur att tonsätta någon dikt?

Som ni förstår av levnadsåren blev bara skalden Johan Risell 27 år gammal. Möjligen hade han varit mer känd, om han fått leva längre. Men nu har han fått en välförtjänt uppmärksamhet.

Inte så långt från Edsleskog ligger Åmål, och om den staden fick Risell anledning att skriva en smäde- eller skämtdikt. Troligen det första exemplet på någon som velat skoja om Åmål. Fler har gjort det efter Risell. Vi kan bjuda på en strof: ”En täck och stilla flod jag ser doch tåga fram/Som en så oren ort med klara droppor skölljer/Hwar öfwer hon hel tyst och sorse Wänärs bölljor/Beblandar med ett slikt ohälsosamt Kööpstakram”.

Jag vet att Lars Burman fick påminna de nutida Åmålsborna om att deras stad kallades ”en sölig ort” vid sommarens Bokdagar!

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2024:4
 

Sandberg, Inger & Bross, Cecilia, Laban och Labolina letar efter former. Ill.: Hanna Strömberg. Rabén & Sjögren 2024. 25 onumrerade s.

Sandberg, Inger & Bross, Cecilia, Laban och Labolina räknar. Ill.: Hanna Strömberg. Rabén & Sjögren 2024. 25 onumrerade s.

De här två böckerna ingår i serien Lär med Laban, efter Inger och Lasse Sandbergs karaktär Lilla spöket Laban. Jag tycker att man kan ifrågasätta om detta är i linje med vad makarna Sandbergs skulle ha önskat. Hanna Strömberg har tecknat figurerna inspirerad av Lasse Sandberg men hennes linje är betydligt grövre än Lasses tunna penndrag. Hon använder sig också av kollage men på ett mindre raffinerat sätt. Ja, man känner igen figurerna, men det är också allt. Cecilia Bross är förskolelärare och böckerna kan säkert komma till nytta på förskolorna. Språket är lättillgängligt och lite humoristiskt. Enda fördelen med att exploatera paret Sandbergs figurer är att det kanske leder till att man går vidare till deras egna verk, att de inte glöms bort, vilket är lätt gjort när förlagen snålar med nyutgivning.

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2024:3
 

Schulman, Ninni, Käraste Lena. Bazar Förlag 2024. 404 s.
I sin andra bok i serien om polisen Ingrid Wolt bjuder Ninni Schulman på ännu ett intressant brottsfall i bygderna runt Mora. Det har hunnit bli höst och Ingrid arbetar under cover som städerska på Mora hotell och bor i enslig stuga ute i skogen. Rädslan att polisen och exmaken Kjell ska hitta inte utan anledning. Samtidigt slåss Ingrid för att återfå vårdnaden om deras gemensamma dotter
Anna, en kamp som går som en röd tråd genom hela boken, ja, ända sedan första boken Som vi lekte.
Så ser läget ut när vännen och polisen Benny tar sig an något som ser ut som en kvin              nas självmord.
Ingrid blir indragen i fallet mer eller mindre mot sin vilja men trots att hon är stukad av livet finns
polisdriften kvar i henne och hon kan inte motstå frestelsen att ta reda på sanningen. Den privata
spaningsbyrå hon startat under sommaren ligger nere men får återuppväckas när den döda Lenas
föräldrar ifrågasätter att det var självmord och så är utredningen igång. För vad hände egentligen på
den stora släktgården där Lena var änka efter en av de fyra bröder som äger gården? Och vad hade
Lena haft för sig under senare tid? Det får läsaren veta genom tillbakablickar i hennes liv fram till det
sorgliga slutet. En alltid lika spännande som effektiv berättarteknik.
Flyhänt berättar Ninni Schulman en historia om människors strävan att skaffa sig ett bättre liv, nu och i framtiden, allt väl förankrat i Mora och bygden däromkring med vad det innebär av idyll,
småbrottslighet och kommunala satsningar. Men här frodas också otrohet, förbjudna känslor,
kärlekstörst, bedrägeri och rädsla för förändringar. Inte minst handlar den om manipulativa
människor och vad de kan vara i stånd att göra för att få sin vilja fram.
Boken är välskriven och spännande och berättelsen tappar aldrig tempo utan att för den skull gå för fort fram. Det finns tid att lära känna människorna tillräckligt mycket för att bli intresserad av dem.
Att människor kan dölja mycket visar det överraskande slutet. Mycket elegant mynnar slutet ut i endramatisk cliff-hanger.
Margareta Lilja-Svensson

Wermlandiana 2024:3

Sjöberg, Lars Arne, Samhälle, klimat, miljö. En antologi om vår framtid. BoD 2024. 153 s.

I antologin Samhälle, klimat, miljö. En antologi om vår framtid tar Lars Arne Sjöberg, pensionerad professor i kemiteknik vid Karlstads universitet, ett helhetsgrepp om vårt samhälle och vår tid – här och nu och i framtiden. Perspektiven hänger nära samman eftersom det som sker eller inte sker i vår tid påverkar framtiden. Antologins artiklar är visserligen fristående men samtidigt sammanhängande och bildar ett mönster. De bildar en kunskapsrik textsamling där en engagerad och modig samhällsmedborgare talar. Vetenskapligt grundat försanthållande och vetskap får tala för sig själva. Det finns ett bottenlöst sanningskrav i framställningen som ibland gör den outhärdligt svår att ta till sig, och som jag som läsare instinktivt värjer mig mot, men den underbyggda sakligheten rymmer en appell som tvingar mig att läsa och lära. Står vi inför den mänskliga civilisationens undergång? Vilka är de värsta hoten? Det är livsviktiga artiklar som rör vår existens.

Inledningsvis behandlas några basala utgångspunkter för mänskligt liv: det förändrade klimatet och frågan om maten räcker till oss alla? Där finns till exempel grundläggande upplysningar om innehållet i Parisavtalet. Idag är exakt kunskap en nödvändig bas för att förstå varför långtgående förändringar krävs i vårt sätt att leva: Hur påverkas klimatsituationen av vår livsmedelskonsumtion, kommer maten att räcka till alla och är vi tvungna att förändra våra matvanor? Kanske är de framtidsutsikter som Sjöberg så målande lyfter fram som kommande ”äckeleffekter”– att lära oss koka grodor och steka ätbara insekter – något som kan få oss att minska köttätandet för att rädda vår jord? Sjöberg ger flera exempel på hur insekter används och vilka smaker som olika insekter erbjuder. Han redogör för hur man runt om i världen äter av minst 1 700 insektsarter och påstår att det är möjligt att se dem som delikatesser. Gräshoppor kanske kan bli ett alternativ till skaldjur, lätt saltade friterade gräshoppor liknar tydligen ostbågar. Tanken är mig avlägsen men författaren berättar att man redan är på gång med en första insektsfarm i Danmark.

I de följande kapitlen diskuteras vad som skulle hända när människor inte längre lever, om arten människan försvann. Vad skulle då hända med jorden, med våra städer, med flora och fauna? Och vad vet vetenskapen om hur världen kan komma att se ut runt år 2050 om vi fortsätter som nu? Där någonstans kommer en vändpunkt varifrån artiklarna mer handlar om vad vi som vanliga människor kan göra och hur vi kan påverka. Det finns många ljusglimtar. Det har betydelse eftersom brist på framtidstro och hopp i sig är destruktiva faktorer. Författaren visar hur vi som samhällsmedborgare kan dra vårt strå till stacken, och hur alla vi, människor från olika kulturer som idag lever och verkar i Sverige behöver varandra. Han utpekar möjliga vägval och visar hur vi kan arbeta med avfall, återvinning, hushålla med jordens resurser, framtidens bilar och plast och mycket mer. Sjöbergs ansats att knyta samman frågor som kärnvapenkrig, klimatkatastrofer, segregation och migration skapar en betydelsefull kontext. Det mönster som avtecknar sig visar att samhällsfrågor hänger ihop och att vi människor är beroende av varandra. Det är vi som kan förändra världen.

Margaretha Ullström

Wermlandiana 2025:1

Solberger, Johanna, Den största lögnen. Rabén & Sjögren 2024. 173 s.

Bibliotekarien Johanna Solberger debuterar starkt med en ungdomsroman i en ovanlig miljö, nämligen en strängt reglerad kristen sekt.
Jag-berättaren Noomis älskade syster Lia har försvunnit. Att leta efter henne på hennes skola är en av anledningarna för Noomi att inte söka sig till samma gymnasium som barndoms- och sekt-vännerna, utan i stället söka humanistiskt program på en skola med mer kulturell profil.
Här får hon genast en ny vän, Idde, som drar med henne till skolans teatergrupp. Genom denna hoppas Noomi få kontakt med Lia. Men från första träffen i teatergruppen blir Noomi förälskad – såväl i själva teaterarbetet som i Nils med det långa flätade håret.
Men detta går förstås inte an i mammas och sektens trånga värld! Så Noomis dras in i en karusell av lögner – men ganska snart visar det sig att hon inte är den enda i familjen som handskas självsvåldigt med sanningen. Föräldrarna visar sig nämligen veta var Lia finns! Men ljuger för Noomi om detta.
Boken heter Den största lögnen, och det är förstås upp till läsaren att tolka vilken av alla lögner som serveras i boken som är den största. Men jag upplever i alla fall föräldrarnas ljug inför Noomi som betydligt värre än en tonårsflickas förtigande och försköningar av verkligheten.
En riktigt obehaglig episod är när föräldrarna kallar in församlingens båda pastorer för att förhöra Noomi om ”hur långt” hon har gått med Nils. De frågar inte OM de haft sex utan VAR och på vems initiativ. Och jag, läsaren, som vet att de inte kommit varandra mycket närmare än att gå hand i hand på stan – jag blir lika arg och chockerad som Noomis pappa till sist blir och avbryter hela det ruskiga förhöret.
Den största lögnen är lättläst och spännande. Som tur är tror jag att det är ganska få ungdomar som har erfarenhet av så stränga kristna församlingar, som den Johanna Solberger skildrar här. Den hårda disciplinen är kanske något vi snarare förknippar med vissa andra religioner än den kristna.
Att läsa boken i grupp tror jag kan föda många tankar och viktiga diskussioner om etik, moral, sanning, förtroende och inte minst hur föräldrar och tonåriga barn bör tala med och respektera varandra.

Hervor Svenonius
Wermlandiana 2024:3

Sommerfeld, Sara, Är allt jag lärt mig om kärlek en lögn? The Book Affair 2024. 289 s.

Romanens huvudperson Sara är en efterfrågad skådespelare både på film och teater men känner inte att hon duger trots att hon presterar till yttersta perfektion. I sina oftast destruktiva relationer försöker hon vara den perfekta flickvännen, vilket sällan faller väl ut. Hon ställer sig frågan: Är allt jag lärt mig om kärlek en lögn? vilket också är romantiteln. Sara känner att hon måste förändra sitt liv och reser till Bali för yogaretreat och målet att hitta sig själv. För att nå hela vägen måste hon betvinga sin prestationsdjävul och hitta ett lugn. Sara förlänger sin vistelse i Asien och reser vidare till Indien för fortsatt förkovran i yoga, att leva enkelt, äta vegetariskt och avstå alkohol. Det går inte raka spåret men så småningom kommer hon in i fasta rutiner. Boken handlar om både en yttre och en inre resa och huvudpersonen kommer så småningom fram till att hon inte behöver befinna sig på andra sidan jordklotet för att hitta sig själv utan inser att hon måste lyssna mer inåt istället för att alltid behaga alla andra.

Sara Sommerfeld är förutom skådespelerska, föreläsare, utbildad dramatiker och filmregissör, bl a hos Sara Broos på Alma manusutbildning. Nu även författare. Är allt jag lärt mig om kärlek en lögn? är hennes debutverk. En annan värmlandskoppling är Gåsborn, där hennes familj ofta tillbringar somrarna. Författaren är uppväxt i en polsk-judisk familj med svåra umbäranden bakom sig. Här gnäller man inte utan är nöjd med ett fint hem och ett välfyllt kylskåp. Läkare och jurist är de två yrken som de fyra systrarna förväntas att välja. Sara väljer en annan väg, Teaterhögskolan. Det är som sagt en roman Sara Sommerfeld har skrivit men den är inspirerad av hennes eget liv och huvudpersonen heter just Sara Sommerfeld. Kanske kan man kalla det en självbiografisk roman som berättas med humor, värme men också med ett allvar om en ung människas väg att hitta sig själv. Det är lätt att känna sympati för den sökande Sara.

Gun Berger

Wermlandiana 2025:1

Swanberg, Johanna, Cassi, Albert Bonniers förlag 2024. 359 s.

Cassi är bokens titel men också namnet på huvudpersonen i denna roman. Cassi är en framgångsrik ung kvinna som arbetar i Stockholms krogvärld. Hon lever lyxliv, är förlovad med Jarmo som hon älskar men de hinner inte ses särskilt ofta. När Cassi blir djupt sviken sätts hela livet på paus. Vi får följa hennes liv under fem omvälvande månader. Hon lämnar allt, flyttar tillbaka till sin hemstad, hyr ett källarrum och börjar jobba på en stormarknad. Två vänner finns kvar, Maine, hennes hund och vinet, en ständig följeslagare.

Ytterligare en gång förändras livet när hon köper ett gammalt, nedgånget hus i Bäcken, en värmländsk byhåla med tre samlingspunkter, Handelsbolaget, mataffärn och pizzerian. Ryktet om vem Cassi är har föregått henne. Bilden hon har kvar på sociala medier, där hon sitter i en yogapose, har fått ryktet att sprida sig att hon är en självhjälpsguru. Utan att tänka så mycket går hon in i den rollen på både gott och ont. Cassi använder sig av sina egna livserfarenheter och får ta del av många människoöden.

I byn finns Pavel, en gammal, tystlåten man som hjälper till att få det gamla huset beboeligt. Två ensamma själar med olika bakgrund och liv finner varandra och anförtror varandra sina hemligheter. Pavels och Cassis vänskap är den största behållningen med boken. Den är mycket fint och ömsint gestaltad.

Johanna Swanberg bor i Stockholm. Hon har arbetat med det mesta i medievärlden – tidningar, TV, radio, poddar och reklam. Romanen Cassi är en hennes skönlitterära debut.

Gun Berger

Wermlandiana 2024:4
 

Svensson, Anna, Sola i Karlstad. Votum 2024. 204 s.
De flesta svenskar ”vet” väl att solen påfallande ofta lyser över Karlstad – Sola i Karlstad är ett väl spritt begrepp. Sola i Karlstad är också titeln på en bok av konst- och kulturvetaren Anna Svensson, som med stor ambition försöker att tränga bakom uttrycket för att också fånga den historiska bakgrunden till detta. I en påfallande välillustrerad och vackert formgiven bok närmar sig författaren den kvinna som allmänt och under lång tid kommit att identifieras som den ”verkliga” Sola, nämligen gästgiverskan Eva Lisa Holtz (1739–1818). Mytbildningen kring henne har varit rik och full av romantik och den som söker sig till Hybelejens salong på Stadshotellet i Karlstad kan möta henne i konstnären Oscar Wiklundhs ljusa väggmålning i pastelltoner: en vacker servitris som ser en rakt i ögonen och med sitt leende får betraktaren att smälta. Utanför Stadshotellet står en lite strängare och samtidigt vildare version av Sola genom Herman Reijers numer mycket välfotograferade bronsstaty. Sola har kommit att bli en ikon för Karlstad. Men vem var hon i verkligheten?

Bränder och annat elände har tagit sin tribut av Karlstads arkiv, men det finns ändå åtskilligt av material att gå till för den som vill få reda på vem Eva Lisa Holtz var i levande livet. Anna Svensson har varit grundlig och gått till kyrkoarkiven, till kartor och annat historiskt material men framförallt bygger hennes gedigna biografi på vad dåtidens tidningar haft att berätta om traktens marknadsliv och affärer i slutet av 1700-talet och 1800-talets början. Tidningarna är numer så mycket lättare att söka i tack vare Kungliga bibliotekets fritextsökningssystem. Notiserna om marknadsbesök, stölder och annat ger liv och märg åt skildringen och får mamsell Holtz att träda fram som en levande människa efter drygt 200 år. Utgrävningarna i Karlstad har också kunnat klargöra huvuddragen av hur hennes gästgivargård såg ut och auktionslistorna i tidningarna ger många exempel på vad Sola i Karlstad faktiskt hade för föremål i sitt hem. Eva Lisa Holtz var aldrig gift, men klarade sig bra på egen hand, om än hon under perioder av livet fick ha en man som juridiskt ”förkläde”. Vid 57 års ålder ansökte hon om att bli myndigförklarad för att som kvinna helt kunna sköta sina egna affärer. Den ansökan till kungs blev hon också beviljad. Anna Svensson presenterar brevväxlingen i ärendet om myndigheten och den belyser situationen inte bara för Sola utan för alla kvinnor vid den här tiden: att man i många avseenden levde sina liv på mäns nåd.

Boken handlar om en kvinna som blivit ikonisk och som under senare år också tagits upp som en slags rollmodell i feministiska sammanhang. Skildringen ger oss många nya fakta i målet och boken kommer förstås att bli ett standardverk när det gäller vår kunskap om Solagestalten. Däremot betvivlar jag att sista ordet är sagt i frågan. Det återstår en del juridiska arkiv att plöja igenom för den som vill och orkar, arkiv som kanske kan ge ytterligare ledtrådar till frågorna om vem Eva Lisa Holtz ”egentligen” var.

Utöver berättelsen om Solagestalten ger Anna Svensson oss också många intressanta inblickar i dåtidens vardagsliv i Karlstad och övriga Värmland. Vi får till och med gå på en vidlyftig krogrunda i residensstaden under mamsell Holtz tid. Hennes etablissemang hörde till de bättre, men det fanns också nästen som Bilkrogen – ”där enligt uppgift stadens och landsbygdens värsta slödder samlades” – och Björngården, som drevs av den illa beryktade madame Björn. Enligt Karlstadshistorikern C E Nygren, som Svensson citerar, var madam Björn ständigt i klammeri med rättvisan och uppfostrade, efter vad ryktet sa, sina barn till tjuvar. Allt var inte idyll ens under Solas ”lyckliga” tid!

Peter Olausson
Wermlandiana 2024:2

Svensson, Gunnar, Kärlek. Frihet jämlikhet solidaritet. Vita Ludens förlag 2024. 170 s.

Gunnar Svensson i Likenäs föddes 1935, såhan har mycket att berätta om sitt liv. Boken Kärlek innehåller knappt 140 korta texter. Nästan alla illustrationer är gjorda av Svensson, men några har han lånat från annat håll.

Bokens sista text slutar så här: Medelhavets mur av kallt vatten, gränsen dödligaste i världen, tusentals drunknar varje år. Rasism, Rädsla, Religion, Dumhet gör murar mellan folk. Stöt i basunerna: KÄRLEK, Frihet, Jämlikhet. Solidaritet.

Det är alltså en frihetlig socialist och fredsaktivist som talar, men det är inte basunstötar som möter läsaren. Tvärtom, Svensson är en ömsint skildrare av alla de personer som han har mött eller intresserat sig för.

Boken är en rapsodi. När man vänder blad har man ingen aning om vad nästa uppslag ska handla om. Korrekt meningsbyggnad använder Svensson när den bäst för fram hans budskap. Annars skriver han rapsodiskt och begränsar sig till några viktiga betydelsebärande detaljer. Utifrån dem får läsaren själv skapa sin bild av helheten.

15 år ung gick Svensson till sjöss. Några år senare drabbades han av livshotande TBC. Texterna från sanatoriet berättar om starka känslor hos dem som troligen skulle dö och om sammanhållningen mellan dem.

Gunnar blev frisk och hamnade i Paris där han blev modetecknare. Modetecknare har speciella manér som liknar författarens rapsodiska stil, vilket framgår av återgivna modeteckningar.

Svensson reste runtom i världen och boken tar oss med in i en tågkupé med skrattande kvinnor i Vietnam, till Sapmi och Australien, till ett urgammalt bibliotek i Timbuktu i Mali, till Västsibirien, Kiev, Mongoliet, Bagdad, Lekvattnet med flera platser. Överallt lärde han känna människor och berättar kortfattat om mötet med deras liv och tankar. Några texter berättar om offentliga personer, exempelvis Antonio Gramsci, Angela Davies, Ho Chi Minh, Ester Blenda Nordström och Elsa Laula Renberg.

Med tiden flyttade Svensson till Likenäs. Från Nordvärmland finns bland annat texter om glada änkor på PRO-möte och om pråmdragare vid Vingäng. Svensson drev en skogsgård i många år, arbetade som snickare, körde taxi och skrev ett antal böcker.

Kärlek är en bok att återvända till, en bok som inspirerar till fördjupande googlande och en bok att samtala kring. Håller jag med Svensson i allt han skriver? Nej, men jag är tacksam över att ha fått läsa hans texter.

Jan Ollars

Wermlandiana 2025:1

Svensson, Sven-Ove, Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. BoD 2024. 263 s.

När jag någon gång stöter ihop med Sven-Ove Svensson blir det ofta korta möten – Sven-Ove är en man i farten. Att han var det till den milda grad att han ägnade en stor del av fritiden åt att löpa land och rike (=Värmland) runt och därtill ägna även världen utanför vår provins och nation en och annan mara – det var för mig en nyhet. Om detta svettiga men rikt givande liv får vi nu veta det mesta i hans nya bok. Han sprang, enligt föräldrarna, redan vid ett års ålder genom att hoppa över det där gå-stadiet som de flesta av oss nöjt oss med till en början. Sedan har han uppenbarligen bara fortsatt att springa på.
Texterna har många gånger kommit till under löprundorna och boken uppehåller sig mycket vid intrycken från alla platser som Sven-Ove utforskat och upplevt under löpningen. Allt har inte varit eufori och gröna skogar – det är rimligen inte så att man drar på smilbanden åt inflammerade hälsenor eller en sprucken högertå under Berlin marathon eller ”de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets och Säffle” (hur gick det till?) – men mycket roligt och underbart har det varit ändå, förstår man. Boken andas liniment och stinkande löparskor (kurerade med tepåsar…) men i lika hög grad doften från förbisprungna granar, från en äng vår, sommar, höst och vinter eller från de rundade villakvarterens blommande rosenrabatter i Forshaga eller Deje. Sven-Ove blir glad av att springa. Och man blir glad av att läsa hans som alltid underfundiga kåserier. För det är så boken till stor del är tillkommen: som en sammanläggning av de många krönikor som författaren under årtionden skrivit för tidningen Springtime/Runner´s World Sverige. Den bakgrunden märks ibland när samma innehåll rätt onödigtvis återkommer flera gånger i boken. Det korta kapitelformatet är dock överlag charmigt.
Baksidestexten talar om en tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och ”gatuplockare” (vad det är får ni läsa själva). Visst kan den inspirera, om än vissa av oss nog förblir sådana som gärna beundrar löpning och löpare, men från soffan. Författaren kommer med många konkreta råd om saker att tänka på. Ibland känns texterna väl interna och tekniska. Boken kunde blivit vassare om den också varit lite kortare i meningen stramare redigerad. Men Sven-Ove Svensson kan man liksom aldrig få för mycket av.

Peter Olausson
Wermlandiana 2024:3

Tivemark, Helene, Vardagskärlek och stjärnhimlar. Eget förlag 2024. 76 s.

Helene Tivemark är 52 år och född och uppvuxen i Värmland. Hon är utbildad antropolog och har arbetat inom området natur och kultur i Nord- och Sydamerika och Afrika. I 20 år levde och arbetade hon i Quebec, Kanada. De tio senaste åren har hon arbetat med folkbildning, dokumentärfilm och miljö- och kulturprojekt här i Värmland. Sedan 2023 arbetar Helene som producent på Västanå Teatern. Vardagskärlek och stjärnhimlar är hennes författardebut. Hon har även en egen hemsida där hon publicerar egna texter.

Boken är en blandning av korta berättelser, causerier från franskans “samtal” och några dikter. På bokomslaget syns två fötter sticka upp ur hängmattan. En sinnebild av tid för eftertanke och kontemplation.

När jag läser Helene Tivemarks bok känns det som om jag låg i en hängmatta bredvid och lyssnade på Helenes korta tänkvärda reflektioner kring sådant hon upplevt eller reagerat på. Språket är samtalsvanligt.

Helene Tivemark reflekterar kring de kvinnokroppar hon ser i badhusets omklädningsrum, kring de första grå hårstråen och ångest, berättar om valet att börja jaga, hur man kan bli förälskad i ett träd. Varje text försöker fånga kärnan i det som är eller var. Grundtonen är tillitsfull och positiv. Vardagslivet är det viktiga livet.

Helene skriver själv att hon velat samla några av sina skrivalster i en fysisk bok som hennes nära och kära kan ha kvar den dag hon inte längre själv kan berätta. Jag kan sympatisera starkt med den tanken, och tycker att hon lyckats också i sin andra föresats – att det som berättas kan ha ett värde också för andra. Det är ofta igenkännbart och lätt att följa med i Helenes tankegångar. Jag blir påmind om att sänka farten, betrakta nuet och bara ta in. Mest berörande blir det när jag förstår hela kontexten. När Helene berättar om en febernatt i Mali eller tecknen som gjorde att hon satte sig på ett flygplan till Guatemala blir det korta formatet mest frustrerande, eftersom det väcker så många följdfrågor. De där frågorna jag skulle ha bombat henne med om vi faktiskt legat där under trädkronorna i varsin hängmatta.

Ulla Walldén

Wermlandiana 2024:4
 

Waller, Gunvor, Någons dotter, piga, hustru, änka. BoD 2024. 294 s.

Waller tillhör de släktforskare som forskar på djupet om gångna generationers öden och gångna tiders samhällsförhållanden. Hon har också förmågan att presentera sina fynd så att läsaren dels fascineras av personerna, dels lär känna samhället som de levde i – på ont och på gott.

Bevarade texter alltifrån medeltiden fram till våra dagar handlar nästan alla om män. Kvinnor var alltid underordnade, så som bokens titel anger. Waller har läst på djupet och funnit många ledtrådar om kvinnorna som var samtida.

Boken inleds med ett gripande öde i östra Sverige under reformationstiden med dess stridigheter och renlärighet. Prästfrun Kirsten drabbas av obotliga och invalidiserande reumatiska besvär. Hon kan inte längre bidra till familjens försörjning. För henne och familjen framstår skilsmässa som bästa alternativet, eftersom en familjs försörjning krävde två makar. Men kyrkan förbjöd skilsmässor.

Nästa stopp görs i Lekvattnet under 1600-talets andra hälft. Waller berättar om Valborg Liukkoinen. Men – skriver hon – det är ”sällan Valborg själv som finns i dokumenten, det är oftast männen runt henne”. Trots det lyckas Waller skildra denna hårt kämpande kvinnas kamp för barnen och för mark att odla.

Stormaktstidens sista årtionden bjöd på nödår och pest för alla. Soldater dog i krigen och soldatänkor fick lämna sin bostad om inte nästa soldat ville gifta sig med dem. Brita i Västmanland var 38 år gammal när hon till slut gifte sig med den 42-årige soldaten Mårten år 1732, alltså under den så kallade frihetstiden. För första gången fick hon ett eget hem där hon var matmor, men efter nio år blev hon änka och tvingades lämna sin bostad tillsammans med de två styvbarnen. Hon livnärde sig troligen som piga, periodvis hos dotterns familj tills hon dog 95 år gammal.

Sista nedslaget görs i Västerås. Släktskildringen förs vidare till senare generationers klassresa.

Insprängt mellan kvinnoödena ligger faktaavsnitt om namn, brott-straff-rättigheter, menstruation samt kartor och källor/lästips. Över huvud taget är boken både saklig och drabbande. Waller skriver själv i baksidestexten: ”Det sammanhållna hushållet var grunden för samhället. Med stor kunskap skötte var och en sina arbetsuppgifter.

När tvåsamheten höll, när det fanns mat, ved och hö så att det räckte över vinter var livet gott.

När det brast, när död, krig, missväxt och epidemier drabbade, ställdes allt på ända.”

Jan Ollars

Wermlandiana 2024:4
 

Wandt, Marcus & Meijer, Annika, Sikta mot stjärnorna med Marcus Wandt.  Ill.: Andersson, MattiasBonnier Carlsen 2024. 47 s.

En önskejulklapp för nyfikna barn! I denna bilderbok får man veta allt man behöver om rymdfärder och vad man måste genomgå för att kvalificera sig som rymdpilot. Boken inleds med en uppmuntran från vår nyaste rymdfarare. Ingenting är omöjligt påstår Marcus Wandt.

Boken inleds med en historik över rymdforskning från 300-talet före Kristus fram till 2024 och följs av mått och avstånd i universum och intressanta uppgifter om månen, år och årstider.

Vi får veta vad som krävs för att bli astronaut och att det inte är fel att börja genom att utbilda sig till ingenjör. Man får information om rymdprogram och uppdrag, rymdstationer och hur en dag i rymden kan te sig.

Allt är framställt i korta avsnitt och textrutor, illustrerat i färg. Boken kan också rekommenderas till vuxna som känner att de inte riktigt hängt med i rymdforskningen, som er recensent.

Helena Vermcrantz

Wermlandiana 2024:4
 

Wandt, Marcus & Wicklin, Martin, Betraktelser i omloppsbana. Bonnier Fakta 2024. 300 s.

I Sommar i P1 gav Marcus Wandt en försmak på livet i rymden när han berättade om sin resa mot att bli den tredje svensken i omloppsbana. I hans nya bok finns gott om detaljer och reflektioner för den som vill veta mer. Den första halvan av boken fokuserar på den krävande uttagningsprocessen och därefter förberedelserna och utbildningen, medan den andra halvan handlar om själva rymdresan.

Inskjutet mellan de självbiografiska kapitlen bryter Marcus av med kortare avsnitt om svensk och internationell rymdhistoria. Till exempel lär vi oss om två av de första människorna i rymden, ryssen Jurij Gagarin och amerikanen John Glenn, som båda var kända för sina breda leenden. Även Marcus verkar mestadels vara tillfreds med tillvaron – kanske krävs ett mått av sorglöshet för att klara av pressen som astronaut? Men med sorglösheten upplever jag också en känsla av enkelhet.

Lite på ett infall söker Marcus jobb som astronaut och utsätts för ett batteri av tester, blir antagen till och genomför astronaututbildningen snabbare än någon tidigare. Och inte nog med det: Trots den korta tiden till avfärd bestämmer han sig för att dessutom läsa in extra kurser för att nå den högsta behörighetsgraden på den internationella rymdstationen. Allt det här är självklart oerhört imponerande – men all framgång riskerar att göra boken lite monoton. Det känns som att det är först när han kommer upp i omloppsbana som Marcus blir mänsklig och sårbar. I Dragon-kapseln på väg mot ISS beskriver han en känslomässig prövning, en särskild existentiell tomhet och ensamhet som kanske bara har upplevts av det hundratal personer som för en tid lämnat vår planet.

Det är också bokens andra del som avhandlar själva rymdresan som är den mest intressanta – kanske för att så få av oss någonsin kommer att få möjligheten att uppleva något liknande. Vi får ta del av reflektioner om så självklara saker som vad som är “upp” och “ner” när man svävar i tyngdlöshet, hur det känns att sova i rymden, men också så banala saker som toalettbestyr och vilka matvaror som står högst i kurs.

Marcus belyser också några tankeväckande missar i en annars väloljad organisation – varför slösar man till exempel vikt på att skicka med kniv och gaffel i samtliga bestickset när alla ändå äter den frystorkade maten med sked?

Även om boken ibland är lite stolpigt skriven gör den unika inblicken från en svensk astronaut detta till en läsvärd bok. Vackrast är hans beskrivning av vad som kallas “the overview effect”, den transcendentala känsla av förundran och vördnad som astronauter ibland upplever när de tittar ner på vår lilla planet i den stora, tomma rymden.

Johan Lindberg

Wermlandiana 2024:4
 

Wennstam, Erik, Mappa och Barni. Ill.: Hansson, Julia. Natur & Kultur 2024. 32 s.

Erik Wennstam är född och uppvuxen i Karlstad men bor numera i Uddevalla, där han arbetar som gymnasielärare i svenska och psykologi. Mappa och Barni är hans första barnbok, medan Illustratören Julia Hansson som debuterade redan 2020 hann bli nominerad till Augustpriset för sin debutbok Billie, Korven och havet.

Det är ett gott samarbete de redovisar! I sin bilderbok berättar de om ett förhållande mellan pappa och barn där rollerna är helt ombytta. När de vaknar på morgonen är det Barni som måste se till att Mappa kommer till jobbet i tid, en dag då Mappa inte vill att det ska vara måndag. Barni måste muntra upp honom: ”Du tycker ju om att träffa dina jobbarkompisar!”

Han måste hjälpa Mappa att klä på sig och lugna Mappa när det pirrar i hans mage och så måste han hålla Mappa i handen när de går till jobbet. På vägen möter de andra vuxna som också håller någons hand.

Det är tur att Mappas chef är snäll och uppmuntrande och bryr sig om hur alla mår på jobbet. Och arbetsdagen går fort, nästan lika fort som snurrstolen som Mappa roar sig med när Barni kommer och hämtar honom. ”Kommer du nu? Måste vi redan gå hem?”

Det omvända perspektivet ligger perfekt i Barnis kloka lilla mun. Man fnissar igenkännande åt hans ansträngningar att få Mappa att klara frukosten och komma i väg. Eriks text berättar bara tillräckligt mycket och Julias bilder gestaltar de dråpliga situationerna och kompletterar texten med extra detaljer som förstärker intrycket. Text och bild samverkar fint. Julia bor cccctidvis i Tokyo och jag ser tydligt en japansk influens i hennes bilder.

Jag tror att barn kommer att skratta gott och känna igen sig i de tokiga situationerna och som vuxen får man absolut en tankeställare. En toppen-bilderbok!

Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2025:1

Widqvist, Stefan S, Livet i byrålådan, Norlén & Slottner 2024. 195 s.

Stefan S Widqvist har öppnat sin sekretär och publicerar texter som han en gång lade undan, de äldsta från 60-talet och de yngsta från 2024. Boken är i A4-format och trycket ger rättvisa åt författarens naturfotografier. Ett 40-sidigt manus från 70-talet återges i faksimil.

De äldsta texterna är skrivna av tonåringen Stefan. Temat är att bli förstådd och omtyckt. Det allmängiltiga får en twist i en text: ”Jag har försökt skilja mitt själsliga jag / från det samhälleliga // Jag försöker leva i två världar // Jag kommer inte att lyckas / men jag försöker”

Som många andra i 68-generationen tappar Widqvist förtroendet för samhällssystemet; ”Vi har lovats godom i vår framtid / under piskrapp för vår vän // Vi har lovats känsla för vår nästa / under rop om frälsning hos det ogripbara // Förvridna löften från en hink av kaffesump”

Under 70-talet dominerar texter om ”förhållanden som uppstår och upphör” och händelser i Widqvists liv: en allvarlig trafikolycka där slumpen räddar förarens liv och en stark oro för att flytta till Karlstad för en treårig utbildning.

Ett avsnitt behandlar värnpliktsvägran och fängelsevistelse. Widqvist skriver: ”vakthavandes blick / bevärdigade mig inte med ett svar / blev yr av maktens förmåga att förolämpa”.

På 80-talet tar ett förhållande slut: ”vi två / tog allvaret med oss i leendet // du valde en annan / världen blev åter vardag”. I avsnittet ”Vilja till liv” kommer en ny kvinna in och ”känslorna uppstår inte i mig / i sig själv //utan förutsätter / det som möter mig”. Paret vandrar och reser tillsammans. Widqvist funderar över den här kärlekens väsen: ”handlade det bara om mitt begär? / Lustar som förföljer ensamheten / inte bara kroppar // så möttes Vi”. Läsaren får ta del av kärleksbrev och sms. Tanken ”om närhet utan att inkräkta” är viktig. Han skriver: ”Vårt förhållande är som ett konstverk. / En oljemålning i ständig utveckling /... /Den byggs på sakta, / respektfullt, ödmjukt fylld av kärlek och / innerlighet”

Vad händer med detta förhållande? Utan kännedom om Widqvists privatliv lämnas jag att gissa när han skriver ”ditt liv gick förlorat / när allt blev dyningar / i det medicinska experimentet”.

Även annat förblir oklart. Kanske läser jag en annan bok än en god vän till Widqvist skulle göra. Trycks boken i endast 50 numrerade exemplar därför att de tänkta läsarna redan känner till situationen när varje text kom till?

Mot slutet handlar mycket om samhällsfrågor. Välskrivna polemiska texter hävdar en humanistisk syn på dagens stridsfrågor. Exempel: ”rasismen som mål och medel förmår inget annat än rasera.” och ”Vårt förakt för svaghet” / utnyttjas av / skötsamhetens ideal// de vanartiga / de missbrukande / de arbetsovilliga / den skötsamme arbetaren //bestämmer spelreglerna //självdisciplin / självreglering // bejakar / normaliteten / utstötningen / marginaliseringen // repressionens åtgärder / mot underklassen under underklassen”

Jan Ollars

Wermlandiana 2025:1

Wigh, Helén, Rista. En Elin Roth-roman. Historiska Media 2024. 382 s.

Rista är en mycket spännande roman med mystiska meddelanden och många hemligheter, som Helen Wigh har skrivit denna gång. Läsaren dras snabbt in i handlingen. Boken är den tredje delen av en romanserie om den unga värmländska kvinnan Elin Roth, som ärvt ett antikvariat i Filipstad från sin farfar. Hon fortsätter i denna bok som i de tidigare att hjälpa polisen med att lösa ouppklarade dödsfall. Del ett och två har tidigare recenserats i Wermlandiana nr 4: 2022 respektive nr 4: 2023.

Romanen är lättläst och de två parallella tidsplanen 1925 och 1951 kompletterar varandra och ökar spänningen utan att alltför mycket komplicera handlingen. Det handlar dels om Elin 1951, som från sitt antikvariat utreder olika brott dels om den unga flickan Olivia i Glava 1925, som i skydd av nattens mörker förtvivlat söker sin försvunna mor.

Boken inleds med huvudpersonen Elins förberedelser inför sitt kommande bröllop, men redan tidigt anar läsaren att detta inte riktigt är vad Elin vill. Huvudfokus i handlingen ligger dock på undersökningen av ouppklarade dödsfall, i denna bok om en död man i ett dike i Filipstad och ett dödsfall längre bort från hemmet i Olivias hemtrakter i Glava.

Likheterna mellan de två unga kvinnorna Elin och Olivia är flera. De känner sig båda annorlunda och utanför på olika sätt, båda är orädda och självständiga och går sina egna vägar och båda undrar över vilka de egentligen är. Elin har fått veta något om sin mörka bakgrund från det okända sändebud, som brukar lämna meddelanden i ett lönnfack i antikvariatet. Hon anar att det finns en koppling mellan henne själv och den döde mannen i diket. Elin lägger pussel och frågar runt för att få vet mer. På ett liknande sätt försöker Olivia ta reda på vem hon är, när hon ensam och utanför i mörkret i Glava letar efter sin försvunna mor, som lämnade henne i tonåren utan ett ord och försvann i skogen.

Beskrivningen av den historiska miljön och det suggestiva språket fängslar och den vackra engagerande naturskildringen leder läsaren in i den värmländska skogen med alla dess mörka hemligheter. För Olivia finns det dock en trygghet i nattens mörker, ett skydd mot vad dagens ljus kan avslöja. Farliga upptäckter om vad som pågår i natten markerar Olivia med olika ristningar på de olika husväggarna. Hemma på vinden skriver hon sedan ner det hon sett och gömmer det i vävar i moderns vävstol och sin egen tystnad. Även om vi inte möter vålnader och spöken i boken målas hotet om det oförklarade upp med olika medel. Dörrar som öppnas på natten utan att det finns någon där och steg som knarrar och mystiska meddelande som dyker upp. I slutet av boken kommer ett nytt skrämmande meddelande till Elin från sändebudet. Vad det kommer att föra med sig ser jag med förväntan fram emot att få ta del av i den fortsatta historien.

Helén Wigh är uppvuxen i byn Persberg, Filipstads kommun, men bor numera i Karlstad. Hon blev för 2024 utsedd till ambassadör för Filipstads kommun och 2023 tilldelades hon kommunens kulturstipendium, Ferlinstipendiet, för att hon: ”efter omfattande research skildrar vardagshändelser i historisk miljö och på så sätt värnar om det värmländska kulturarvet och sätter Filipstad på den litterära kartan.”

Birgitta Holm

Wermlandiana 2024:4
 

Wikström, Stig, Kyrkbränder i Värmland. Eget förlag 2024. 142 s.

Efter att i ett par tidigare böcker skrivit om stadsbränderna i Kristinehamn och Karlstad har författaren, tidigare brandchef gripit sig an att skriva om kyrkobränder i Värmland. För en bygd är/var förlusten av en kyrka en traumatisk upplevelse då kyrkan betytt och betyder så mycket, förknippad som den är med personliga minnen och upplevelser liksom tidigare, släktens öden. Boken inleds med en orientering över tid gällande placering, byggnadssätt och typer av kyrkobyggnad. En allmän översikt över antalet bränder och brandorsaker följs av ett resonemang om brandförlopp och räddning av värdefulla inventarier, liksom om synen på återuppbyggnad där olika intressen stötts och blötts. Bokens dominerande del handlar om den långa raden av kyrkobränder som drabbat Värmland. Den inleds med Karlstads domkyrka och följs av brandhistoria för ytterligare drygt 30 kyrkor som på olika sätt sargats av eldens framfart. Men boken är långt ifrån bara statistik. Här finns lokal historia för varje kyrka, ibland längre ibland kortare. Detta är, såvitt det mig är bekant, den första samlade översikten i ämnet och ger därmed en intressant pusselbit till vår kulturhistoria. Avslutningsvis berättar författaren om den katastrofala branden i Grue kyrka pingsten 1822. Närheten till Värmland torde ha medfört att nyheten om denna katastrof där 113 personer omkom snabbt spreds genom vårt landskap. Pingstdagens gudstjänst i en till brädden fylld träkyrka, vars tjärstrukna ytterbrädor snabbt flammade upp kom att bli en bidragande orsak till det snabba brandförloppet. Panik utbröt bland besökarna när man såg flammor och kände röklukt. När alla samtidigt sökte sig ut ur kyrkan trängdes man mot ytterdörren, … vars dörrar gick inåt. Resultatet blev att ingen kom ut och katastrofen var ett faktum. Några år senare hade lagen om kyrkodörrars konstruktion föranlett ändringar i alla Norges kyrkor.

En litteraturlista avslutar boken som är rikt illustrerad.

Olof Andersson
Wermlandiana 2025:1

Värmländska FörfattarSällskapet, 50 år. Ögonblicksbilder Leva tillsammans. Jubileumsantologi. Red.: Branzell, Kaj & Westerholm, Annika, Ill.: Lidén, Gunnar. Norlén & Slottner 2024. 261 s.

Värmländska Författarsällskapet bildades 1974 och firade under 2024 sitt 50-årsjubileum med att ge ut en antologi där två teman samsas och ibland vävs samman, nämligen Ögonblicksbilder och Leva tillsammans. Antologin inleds med ett förord av föreningens ordförande. Inom dess pärmar ryms hela 41 bidrag av sammanlagt 42 upphovspersoner, presenterade i alfabetisk ordning efter skribentens efternamn. Antologin är således omfattande och lämpar sig inte för sträckläsning. Bättre är att välja och vraka lite här och där och tillägna sig texterna då och då.

Bidragen spänner över ögonblicksbilder från Värmland till fjärran länder, minnesskärvor från en svunnen barndom till vardagsliv i vår samtid, över sorg och glädje samt skrönor och allvarsord. En del texter är mycket personliga och berörande. Jag skrattade gott när jag läste Peter Olaussons dråpliga berättelse om den lille ryssen med den stora pärmen som hamnade i Knöstad i sin jakt på Sveriges stadsminister eller om det nu var i sin jakt på Peter själv. Bo Bengtssons ”Skogens minnen och hemligheter ” visade sig snart vara något helt annat än jag föreställt mig. Den handlar om ett brott som inte uppdagas förrän vid gärningsmannens död. Mer ska jag inte avslöja. Allehanda litterära genrer förekommer alltså och vittnar om en bredd inom det skrivande kollektivet i Värmland. Här finns smakprov från pennor jag aldrig tidigare mött, till skribenter som jag i olika sammanhang tidigare läst och följt. Det påminner mig om hur betydelsefull en presentation av de medverkande hade varit för alla oss som stiftar bekantskap med bidragen och deras författare.

Margaretha Ullström

Wermlandiana 2025:1
 

Åkerblom, Claes, Säfflebygdens hembygdsförening 100 år. En historik. Drim förlag 2024. 102 s.

Midsommaren 1924 bildades i Säffle ”Näs Gillbergs förening för hembygdsvård”. Några år senare ändrades namnet till Säfflebygdens Hembygdsförening. I år är alltså ett verkligt jubileumsår. Det markeras på olika sätt. Claes Åkerblom har själv varit aktiv i föreningen sedan nittiotalet. 1999 gjorde han en enklare skrift vid 75-årsjubileet. Nu har historiken blivit 102 sidor med mjuk pärm och ett stort antal illustrationer.

”Folk har egentligen förlorat intresset för hembygdsrörelsens idéer” konstaterade Thorsten Eriksson i Nysäter när han 1948 intervjuades av Säffle-Tidningen. Det stämde också delvis för Säfflebygdens Hembygdsförening under årtiondena efter andra världskriget. Efter en löftesrik start med stora evenemang, invigning av hembygdsgård och många andra uppslag som delvis förverkligades, delvis inte, inträdde efter något decennium en tid av stillestånd.

Men 1977 får föreningen ett helt nytt liv. Under ledning av politikern Erik Janson väljs en ny styrelse och programaktiviteterna kommer igång, både föredrag, folkmusik och årligen återkommande midsommarfirande.

Så lever Säfflebygdens Hembygdsförening ända in i vår tid. Det har också hänt mycket sedan 75-årsjubileet. Hembygdsgården har fått en helt ny annexbyggnad, fotodokumentationsarbetet tog fart och resulterade i digitalisering av bilder och bokutgivning om Ludvig Åberg och hans bilder. Äldre säfflebor har intervjuats, vilket också resulterat i böcker. Flera av Säffles betydande industriföretag har dokumenterats. Ett stort antal gäster från Sverige, Norge, USA och t.o.m. Australien har vägletts till sina rötter i Säfflebygden.

Hembygdsföreningens grundare och förste ordförande, redaktör Gustaf Pettersson lämnade snart Säffle och tycks ha blivit nästan bortglömd. Claes Åkerblom har förgäves sökt efter en bättre porträttbild än den gryniga bild med låg kontrast som illustrerar en tidningsartikel han skrev. Märkligt nog har inte heller någon bilddokumentation från de stora evenemangen på 1930-talet kunnat återfinnas. Senare tiders aktiviteter är dock i regel väl dokumenterade av Säffle-Tidningens medarbetare, Gunnar Jonsson och Claes själv och boken är mycket rikt illustrerad och väl formgiven av Anders Falk som också bidragit med bilder.

Claes har beklagat sig över svårigheterna i arbetet med att ta fram skriften. Förutom bristen på bra illustrationer så är hembygdsföreningens arkiv delvis fragmentariskt. Protokollen från en rad år saknas, där har tidningsartiklar kunnat täcka vissa luckor.

Produktionen har också skett under stark tidspress, men resultatet har ändå blivit mycket övertygande. Det är få hembygdsföreningar som kan ståta med en fördjupad men samtidigt lättillgänglig jubileumsskrift, som nu Säfflebygdens Hembygdsförening har fått.

Carl-Johan Ivarsson

Wermlandiana 2024:4
 

Öster, Felicia, Allt jag ville säga var. Lava förlag 2024. 259 s.

Allt jag ville säga var är en diktsamling som skildrar processen Förälskelse, Förfall och Försoning.

Författaren Felicia Öster från Karlstad ger oss en utlämnande skildring över närmare 260 sidor om alla (eller åtminstone många) aspekter av Kärleken, och av plågorna som många gånger följer i dess spår. Baksidestexten talar om ”att förlora sig i någon annan och samtidigt förlora sig själv” och om att boken är skriven ”för dem som lägger sitt hjärta i fel händer”. Texten känns rakt igenom personlig, på gränsen till privat. Det är svårt att skriva god litteratur utifrån en sådan utgångspunkt.

Man ställer sig frågan om vem huvudpersonen är och får inte så många detaljer ur vardagslivet för att fullt ut kunna förstå. Boendet, arbetslivet, familjen (eller inte familjen), intressen utöver just Kärleken – hur är det med det? Det är svårt att se huvudpersonen så frikopplad från den krassa ”verkligheten” – svårt att då också fullt ut kunna omfamna känsloprocesserna det hela handlar om.

Jag skulle ha önskat mig mer av ett socialt sammanhang för att kunna förstå magnituden av förälskelsens emotionella jordbävningar. Jag hade också önskat mig ett strängare urval av texter, för helhetens skull.

Med det sagt: jag sträckläste och tyckte mig se att det här är en dagbok, med alla sina begränsningar – och med sina fascinerande inblickar i en annan människas hela värld av tankar, drömmar, händelser. Texterna känns ögonblicksspontana. Det är inte alltid högstående poesi – men det finns många formuleringar som flammar till, som känns och berör. Några få exempel: ”Serverar mig som sushi/naken och rå/redo för dig/ att sväljas hel”, eller ”Har aldrig känt mig så vaken/som när jag drömmer om dina andetag”. Det är poetiska formuleringar som vittnar om författarens förmåga – om hennes potential att skriva vidare för att verkligen kunna ta tag i oss läsare. Helt enkelt en lovande debut!

Peter Olausson
Wermlandiana 2024:4

Startsidan

Kalendarium

Månadens dikt

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Läs vidare

Om föreningen

Arkiv

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem