Alvarsson, Louise,
Vid liv
Albertus, Sandra,
Det pedagogiska kyrkorummet.
Berg, Bengt,
Allt tar vägen
Björkung, Pernilla,
Anders och draken
Björn Blomqvist, Victoria,
Bortom trädens gräns
Dahlberg, Urban,
I aska och säck
Edgren, Malin,
Ankomsten
Eriksson, Jessica & Holm, Stefan,
Château vid
vägens slut
Gårdfeldt, Linus,
Brorsan, Krabban och Lädret
Ett nytt ljus. Stefan Johansson.
Helseth, Hannah A.,
Dalens djup. Fallen i Østerdalen
Hjertzell, Maja & Hellgren, Joanna,
Brorsans kompis
Robban
Johansson, Karina, Kråkslottet.
Karlsson, Hanna,
Drakfolket
Parner, Mats
& Widqvist, Stefan,
Brev
Sandberg, Inger & Bross, Cecilia,
Laban och Labolina letar efter former
Sandberg, Inger & Bross, Cecilia,
Laban och Labolina räknar
Solberger, Johanna,
Den största lögnen
Svensson, Anna,
Sola i Karlstad
Svensson, Sven-Ove,
Mitt liv som Värmlands sämsta
löpare
lvarsson, Louise,
Vid liv. Norstedts förlag 2024.
178 s.
Det är bara formatet på boken Vid liv och antal
ord, meningar och sidor som gör att man kan säga att det är en liten bok.
Innehållet är desto större. De stora frågorna i ett liv möts – födelse och död
och allt däremellan som en levnad kan innehålla.
Louise Alvarsson beskriver själv boken som en
autofiktiv roman där mycket är inspirerat av hennes eget liv. Men allteftersom
arbetet med texten fortgick kunde hon se på den med mer distans.
De stora linjerna i berättelsen är jagets och M:s
kamp för att få ett barn, pendlandet mellan hopp och att ge upp. Vi får följa
graviditeten och förlossningen. Genom hela boken finns också ett mörkare stråk,
en till viss del obearbetad sorg. Det handlar om pappan som omkom i en
trafikolycka när bokens jag var 14 år.
Louise Alvarsson är journalist, skrivpedagog,
handledare för studenter i skrivande på Karlstads universitet samt write your
self-vägledare. Hon bor sedan några år tillbaka åter i sin hembygd Glava. Hennes
eget skrivande i olika former är mycket viktigt för henne. Vid liv är
författarens skönlitterära debut men hon har tidigare givit ut två
skrivarhandböcker och är även initiativtagare till ”Värmland skriver” som
utmynnat i tre antologier och numera texter i digital form.
Vid liv är en finstämd berättelse i vardagsdräkt om
ljus och mörker, om kontroll och våga tappa kontrollen. En bok att läsa flera
gånger.
Gun Berger
Wermlandiana 2024:2
Albertus, Sandra, Det pedagogiska kyrkorummet. Argument förlag 2024. 86 s.
Sandra Albertus är kyrkopedagog och kantor och älskar sitt arbete: det går inte att ta miste på! Hennes bok om att utforska kyrkorummet andas lek och äventyr och det är nog den upplevelsen man får genom att också delta i någon av hennes guidade vandringar runtom i domkyrkan i Karlstad. För den som är van gudstjänstbesökare kanske allt i kyrkan är invant och väl känt, men många andra behöver vägledning till föremål och platser i byggnaden som ljusbäraren, dopfunten, predikstolen och sakristian. Albertus bok ger många tips om vad man kan se men också om mycket man själv kan göra i kyrkomiljön, detta för såväl barn som vuxna. Har du en kompass med kan du se i vilka riktningar som kyrkan ligger – öst-väst är förstås vanligast, skälen till det kan man diskutera vidare. Man kan gå på ”ordspaning” och samla på ord man möter som har sin särskilda historia, sådana som hyende, alba och baldakin (det senare ursprungligen ”ett tyg från Bagdad”!). Orgeln är ett mäktigt instrument som går att provspela på, de stora klockorna kan vara värda sitt närstudium: ofta har de en gjuten text med budskap från när, och av vem, klockan en gång i tiden göts. Änglar, timglas, epitafier, gravhällar – så mycket historia, så många historier.
Det här är en bok som inspirerar och som kan användas av alla som vill göra kyrkobesöket lite roligare, lite mer intressant och lite mer levande. Visst passar boken för barn (eller för lärare till barn), men det är en bok också för vuxna som har lusten kvar att leka, och att lära sig mer om en byggnad man trodde att man redan visste det mesta om.
Peter Olausson
Wermlandiana 2024:2
Berg, Bengt, Allt tar vägen. Heidruns förlag 2024. 92 s.
Bengt Bergs första diktsamling, Där drömmen slutar, utkom 1974. Sedan dess har det gått femtio år och ytterligare 25 diktsamlingar har utkommit, därutöver en lång rad böcker i andra genrer. Totalt rör det sig om ett 40-tal titlar. 50-årsjubileet uppmärksammades tidigare i år av bland andra Torsby bibliotek där en vecka med evenemang vigdes åt detta rika författarskap.
Bengt Berg är dock ingen jubilar som stagnerat. Tvärtom. I denna nya diktsamling märks en experimentlusta i formspråket, en lek med ordens framställan. Dikten “NY DAG” är ett exempel:
Det lång
samma ljuset
behöver
sin tid.
och tar
den med
sig över
tröskeln.
Genom ordens uppställning på boksidan sänks tempot i läsningen, och diktens bild blir än mer framträdande. Det långsamma ska inte läsas snabbt, är poetiken för dikten; det långsamma behöver sin tid. Detta spel mellan innehåll och form återkommer i flera av samlingens dikter. Jag tänker särskilt på vissa vinterdikter, i vilka orden får stort utrymme med de korta raderna. Tomrummet blir en tystnad som får breda ut sig, liksom det värmländska vinterlandskap dikterna utspelar sig i. Det är en tystnad som förhöjer orden. Denna stilla vinterkänsla förstärks också av omslaget.
Diktsamlingen i övrigt visar upp en stor bredd. Gällande formen ser dikterna olika ut. Förutom de korta och kärnfulla som redan nämnts finns längre, berättande texter. Ämnena är vitt skilda, men allt är rotat i vardagen, i det "lilla livet” och i naturen. Det är dikter om skrivande, om världshändelser, och flera dikter går i dialog med olika författare eller konstnärer. Därtill finns flera citat av olika tänkare. Genomgående för samlingen är vemodet, som nästan känns slitet att tala om i relation till Bergs diktning. Det är en existentiell blick på tillvaron som frambringar vemod. Men det finns alltid en stilla humor som är redo att bryta igenom molntäcket.
Den existentiella blicken märks redan i bokens titel, Allt tar vägen. Det är en tankeväckande, mångtydig och, skulle jag säga, trösterik titel. I vardagligt tal kan man höra olika varianter av den välvilliga frasen “allt kommer att bli bra”. Det kan vi förstås inte veta. Men att “allt tar vägen”, det kan vi veta. Vilken väg det blir är ständigt oskrivet. Och tur är väl det.
Slutligen vill jag dela en favorit från samlingen, som står som inledning till sjätte avdelningen i boken. Dikten utgår från en vardagssituation som blir till en framträdande bild med förhöjd stämning. Ett stilprov på Bengt Bergs förmåga att rikta diktens ljus mot vardagen och få den att lysa klart.
Det finns många sätt att hantera vintern på
– vedkorgen är ett.
Med den kan man, mycket försiktigt,
bära den blå timmen mellan
uthus och kökstrappa.
Pontus Gustafsson
Wermlandiana 2024:2
Björkung, Pernilla,
Anders och draken. Ill.: Ann Perkovic. Visto Förlag 2024. 29 s.
Vilket barn skulle inte vilja ha en drake som bästis? Särskilt om man känner sig
lite mobbad. Så är det för Anders som blir retad på förskolan för sitt lockiga
hår. När han hittar ett stort silverglänsande ägg är han först rädd att det
kanske ska finnas ett monster därinne, men han tar ändå hand om ägget och håller
det varmt till det kläcks. Anders har plötsligt fått en vän för livet.
Pernilla Björkung är 30 år, bor i Björneborg och arbetar som förskollärare.
Anders och draken är hennes debut. I boken riktar hon ett särskilt tack till sin
pappa som hittade på och berättade historien om Anders för Pernilla och hennes
bröder när de var små.
Till skillnad från Astrid Lindgrens rödögda drake är den här draken bara snäll
och tillgiven som en hundvalp. Utifrån Ann Perkovics naivistiska illustrationer
kan man förstå att det finns en drakmamma i bakgrunden som övervakar det hela.
Berättelsen stannar där och hur draken egentligen kommer att påverka Anders liv
får man fantisera vidare kring själv.
Ulla Walldén
Wermlandiana 2024:3
Björn Blomqvist, Victoria,
Bortom trädens gräns.
Piratförlaget 2024. 377 s.
I kriminalromanen Bortom trädens gräns är författaren tillbaka i miljön där hon
förlagt sina två tidigare böcker, Sälenfjällen. Ett kontroversiellt energi- och
forskningsföretag, Wild Energy, har etablerat sig i Sälen och ska precis
börsnoteras. Ett vindkraftverk planeras trots lokalbefolkningens protester. Cecilia Sandell,
företagsutvecklare och en av de tre delägarna i företaget står på höjden av sin karriär när saker
börjar gå åt fel håll. En kvinna hittas mördad på kalfjället. Vem är hon? Och visst var
ekonomichefen Carl Stenshuvud rejält berusad när han besökte kemikalielagret i laboratoriet men hur
kunde han vackla så fatalt att han föll ner i en luttank?
Victoria Björn Blomqvist beskriver konflikterna i en företagsmiljö där konkurrensen är knivskarp, där oförrätter ältas i oändlighet och aldrig glöms och hur krävande vägen dit varit, inte minst för Cecilia själv som kämpat sig hela vägen från en enkel uppväxt i Sälen till de fina salongerna.
I motsats till sina partner, Lidingöpojkarna Axel
Bergendorff och Carl Stenshuvud har hon gått den långa vägen och hon kan inte tänka sig ett
annat liv. Det är en ganska obehaglig miljö som skildras och man känner ingen större
sympati för någon av huvudpersonerna, kanske med undantag för poliskommissarien Tomas
Carlström, en gång gift med Cecilia. Jag kan heller inte riktigt förstå den besatthet
Cecilia känner för Axel Bergendorff, den oförbätterlige charmören som förför varenda kvinna
han möter trots att han är lyckligt gift och nybliven pappa. Det är han som ska
axla vd-rollen i deras företag.
Boken är spännande men lämnar mig lätt beklämd. Jag
tror inte att det kommer att gå bra för Cecilia i det långa loppet.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2024:3
Dahlberg, Urban,
I aska och säck. Lava förlag 2024.
89 s.
Musikförläggaren och tonsättaren Urban Dahlberg har
gett ut sin första diktsamling I aska och säck. Han är född och uppvuxen i
Karlstad och har sommarställe i Brunskog, men sedan mitten av 70-talet bosatt i
Stockholm.
Urban Dahlberg leker vant med ord i sina dikter och betraktelser, i sina funderingar och föreställningar om livet och om diktandets vedermödor. Diktsamlingens titel styr mot dystra tankar och bokomslaget ser ödesmättat och olycksbådande ut. Den dystopiska titeln och bokomslaget till trots inleds boken med livsbejakande och uppmuntrande texter. Men emellanåt kommer det att vändas på perspektiven, som i kortdikten ”Äntligen”:
Äntligen kunde jag andas ut!
Men snart blev jag tvungen att andas in igen.
Gamla uttryck får nytt liv och dikternas innehåll är av både existentiell och vardaglig karaktär. Det är både tungsint, vilket diktsamlingens titel antyder, och skämtsamt med återkommande humoristiska infall. Dikten ”Allt eller inget” har till exempel inget innehåll. Rubriken i den dikten får stå för sig själv. Fyndigt! Eller rättframt och enkelt som i dikten ”Livboj”:
En bön om hjälp
är en livboj
på hopplöshetens
djupa hav.
Urban Dahlberg har en förkärlek för det rimmade och rytmiska, vilket kanske bottnar i hans livslånga arbete med musik. Flera texter har en rytm och ett innehåll som en ballad och skulle lätt kunna tonsättas. Nog skönjer jag ett släktskap med Ferlin och även med Fröding. Liksom hos dem finns en samhällskritisk twist som gör att man kan sätta skrattet i halsen. Ljuvt romantiska dikter finns också, men ofta med en överraskande vändning. Bokens titeldikt ”I aska och säck” är placerad mitt i samlingen:
När naturen klär sig i högtidsdräkt
i en färg som dess moder har valt
med en självklar lyster som solen väckt
är mitt eget klädval egalt.
Jag kan gå som en trashank i skog och mark
jag kan klä mig i aska och säck.
Jag kan tillverka båtar av furans bark
som jag provar i närmsta bäck.
Jag är ett med naturen, är lycklig och fri
men betyder alls ingenting
i det stora, men lever i harmoni
med de små och förnimbara ting
som jag formats av i den verklighet
som är min lika mycket som er
och som omsluter mig med sin myckenhet
och det lilla, som ingen ser.
Solveig Nilsson Lindberg
Wermlandiana 2024:2
Edgren, Malin,
Ankomsten. B. Wahlströms 2024. 160
s.
Ankomsten är den inledande delen i en science fiction-trilogi för barn i mellanåldrarna, Storvikstrilogin, och den lovar gott. Boken handlar
om en familj som hastigt bestämmer sig för att flytta till den lilla orten Storvik där
både mamma och pappa fått erbjudande om nya jobb. Bokens huvudperson, tolvårige Yrjö är mycket
missnöjd. Lilla syster Tina är mer positiv till flytten, öppen och impulsiv som hon är. Allt
känns fel, mobilen har ingen täckning, internet fungerar inte och på den nya skolan blir Yrjö
omedelbart offer för mobbning av klassens drottning Filippa. Det har blivit något fel vid
barnens inskrivning så Yrjö upplever att de lever i något slags vakuum. Som tur är får han en ny vän,
Simon, som visar sig ha en speciell egenskap, han kan se i mörker. Också Yrjö upptäcker
att han har en ovanlig förmåga, han blir osynlig när han blir upprörd. Är det för att
deras barn har speciella förmågor som föräldrarna lockats att söka jobb på denna
gudsförgätna plats? Pågår det något slags experiment i Storvik där man på gatorna bara ser
barn under tretton år och deras föräldrar?
Grannen Ragnar påstår det men Yrjö misstänker
Ragnars uppsåt och tror att han spionerar på dem. Men kanske är det tvärtom. Ragnar kanske
skyddar dem? Och hur kommer det sig att föräldrarna inte kan se grannhuset där Ragnar
bor? Mysteriet tätnar och man blir nyfiken på fortsättningen.
Malins språk är anpassat till läsarnas ålder. Lite väl anpassat tycker jag nog ibland. Måste man använda ord som creepy och random när man skriver för ungdomar?
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2024:3
Eriksson, Jessica & Holm, Stefan, Château vid vägens slut. HarperCollins Nordic AB 2024. 249 s.
Alfred Hitchcock (1899–1980) brukade signera sina filmer genom att själv helt diskret uppenbara sig i händelsernas periferi under ett par sekunder. I romanen Château vid vägens slut av Jessica Eriksson & Stefan Holm följer den sistnämnde med den förstnämndas goda minne häxmästarens exempel. På sid 60 presenteras han som ”framgångsrik höjdhoppare” och ca 100 sidor längre fram som världsledande i den expansiva legobranschen, allt i samma avspända och lekfulla stil.
Via Paris och Stockholm hamnar berättelsens kvinnliga centralfigur, 28-åriga Ellinor Carpentier, ganska omgående i Värmland och mer precist i den stad som ”luktar kaffe” med omisskännlig Löfberg-essens. Här är de geografiska kontrollstationerna talrika som himlens alla stjärnor: Sandgrundsudden, Kasern-höjden, Sockerslottet, Bomstadbaden, Värmlands museum, The Bishops Arms, Tallmovallen i Deje och – ojämförligt viktigast – Örnarnas palats i Hertzöga. Detta palä råkar vara Ellinors oförmodade arvedel och blir på nolltid hennes ögonsten, en ögonsten med äkta château-tycke.
Med samma glöd som konstnärsnaturen Ellinor förälskar sig i det bedagade men charmfulla örnnästet skrider två blodfulla herrar till verket. Bägge gör anspråk på såväl Ellinors sov- som hjärtkamrar, så vitt jag kan förstå av idel goda skäl. Den ene är mäklare och en olidligt påflugen existens vid namn Andres Williamsson, medan den andre kommer från Skåre, är driftig hantverkare och tenderar att rodna med samma lätthet och självklarhet som en av de sju dvärgarna, sin imposanta kroppshydda till trots.
I den mån han lystrar, så lystrar Skårehantverkaren till namnet Felix Gustavsson. Han vinner tidigt min odelade sympati. Mäklare och förlikningsmän bör teoretiskt och praktiskt hållas kort…
De senaste två-tre åren har jag läst ett flertal av det samstämda tandemet Erikssons & Holms noveller och romaner/kortromaner och slagits av deras skrivglädje, ihärdighet och inte minst fabuleringskonst. Château vid vägens slut är definitivt inget undantag. Boken sägs vara första delen i en planerad trilogi om romantiska äventyr i Värmland med rottrådar ända bort i ett svunnet 1700-tal. Händelseförloppet är som vanligt sinnrikt konstruerat och humorkoefficienten väl tillgodosedd.
I vad som rimligen är en nyckelscen i skildringens absoluta slutfas utkämpar två kärlekskranka män en pistolduell i gryningen år 1811 om en 28-årig kvinnas gunst. Detta om något talar till mitt inre:
Onsdagen 25 oktober 1811 föddes nämligen Évariste Galois i en förstad till Paris. Noga räknat tjugo år, sju månader och fem dygn senare utkämpade denne eldfängde yngling en pistolduell i gryningen – på riktigt, väl att märka… – om en ung kvinnas gunst i en solbelyst skogsglänta i Paris utkanter (1832–05–30). Dödligt sårad avled han följande dag på ett sjukhus.
Trots sina blott tjugo år rankas och räknas Galois numera som en av 1800-talets främsta matematiker. Ja, verkligheten har ibland en egendomlig förmåga att överträffa även det mest svindlande diktverk.
Mats Parner
Wermlandiana 2024:2
Gårdfeldt, Linus,
Brorsan, Krabban och Lädret.
Bonniers 2024. 114 s.
"Ett språk av skinn å ben/ Som burits / Genom allt detta brustna” och ”Språket
som en hud skalad / Från djurets kött // Garvad av munnar // Ett läder svept /
Kring det sagda // Där ordens knotor rassla", det är vad karlstadsbon Linus
Gårdfeldt bjuder läsaren i sin sjätte diktsamling Brorsan, Krabban och Lädret.
Partier på alldeles vanlig svenska blandas med texter med påhittade eller
omformade ord i ögonblicksbilder. Många dikter är rytmiska och rimmar. Man mer
än anar en blinkning till Fröding, men utan dennes strikta anpassning till
versmåtten.
Bokens huvudkaraktär bär namnet Brorsan. Han besjunger ruset, vänskapen och
hembygden. Hans ”burkmun” är en återkommande formulering som gissningsvis syftar
på hans ölande och på hans munläder.
Miljön är en stuga med utsikt över Vänern med avställd rostande traktor, mygg på
altanen och glesbygdskänsla. Ramen för dikterna är en fest med många deltagare.
Brorsan retar sig på ett stenröse och grillfesten drar igång. Maten bränns vid.
Festdeltagarna super. Berusningen ökar. Det klibbar och rinner som av varmt
blod, Men så kommer natten när ”Allting är upplösning, allting är rent / I
smutsen som sköljer allt rent ”. Det blir dag. En huggorm avlivas med spade.
Brorsan – ”lite dragen” – sjunger country på altanen. Det är här han hör hemma.
Livet ska glöda, men det kommer att ta slut en gång, filosoferar han och kramar
sin grogg.
Krabban och Lädret återfinns i det rika persongalleriet liksom Gris-Per, Äva,
Lädret och Fyllot, för att nämna några. Brorsan är solidarisk med sina vänner,
även när festen hotar att urarta till spritfest med fyllebråk. ”Ett sprithuvud
falnat och böjt över bordet / Det droppar av mörker från ögon och hår /
Lösryckta ord som fastnar i spjället / Krama mitt hjärta, ät av mitt sår”
sjunger Brorsan och konstaterar att ”Ostronens skal är verkligen vassa / Men
innanför skalet är ömheten stark”.
En lång dikt bär titeln ”Lascaux II” efter grotta känd för urgamla
klippmålningar av djur och handflator. Texten är suggestiv: ”Det gnäggar från
färgen där rörelsen stelnat”.
Boken har mötts med lovord i Expressen, SvD och GP. Från dem lånar jag några
omdömen: kärleksballad och sorgesång, förbehållslös kärlek, frodigt,
förgänglighet, burleskt, ”klingande, krängande, knådat språk”, roligt,
tankeväckande, vemodigt.
Jan Ollars
Wermlandiana 2024:2
Ett nytt ljus. Stefan Johansson. Red.: Åsa Cavalli-Björkman och Adam Korpkog. Thielska Galleriet 2024. 72 s.
Stefanus Emanuel Johansson – mer känd som Stefan Johansson – föddes 1876 i Vists socken i Östergötland men kom fem år gammal med familjen till Backa i Norra Ny i Värmland där fadern tillträdde en tjänst som folkskollärare. Han var senare bosatt i Filipstad och Kristinehamn, och under senare delen av sitt liv mest i Karlstad. Han var en kortare tid medlem av Rackstadskolonin. Han bodde också kortare perioder i Stockholm.
Även om han var född utanför landskapet så levde Stefan Johansson större delen av sitt liv i Värmland, hans motiv kommer ofta från Värmland, och det är befogat att kalla honom för Värmlandskonstnär. Så deltog han också 1929 i en utställning på Liljevalchs i Stockholm, under rubriken ”Värmlänningar”.
Idag finns han representerad i flera större museer. Med ojämna mellanrum uppmärksammas hans konst. 2007 utgav konstnärens namne, konstvetaren Stefan Hammenbeck en monografi. Då gjordes också en vandringsutställning som visades på bl.a. Värmlands och Östergötlands museer.
Det var mer än 30 år sedan det presenterades en Stefan Johansson-utställning i huvudstaden. Men under perioden 23 mars–1 september 2024 är han föremål för en större utställning på Thielska Galleriet på Djurgården i Stockholm.
Till utställningen har producerats en katalog i behändigt format som ger en inblick i Stefan Johanssons liv. Här finns förutom bilder också två essäer. Den ena är skriven av Stefan Hammenbeck, om konstnären som mystiker. Sorgligt nog avled Stefan Hammenbeck bara några veckor innan denna utställning öppnade.
Den andra essän är skriven av Thielska Galleriets Adam Korpskog, som fungerat som utställningens curator. Märkligt nog uppger Korpskog att Stefan Johansson ”växte upp i mindre städer vid Klarälven i Värmland” (sid. 11). De ”mindre städerna” är alltså vare sig staden Hagfors eller köpingarna Munkfors och Forshaga – utan Backa i Norra Ny!
En annan märklighet som aldrig förklaras är att inga bilder lånats in från Värmlands museum som äger ett betydande antal Johansson-målningar. Möjligen kan det vara så att det fanns likvärdiga målningar på andra håll, och att en del av de bilder som uppges vara i privat ägo finns i Värmland.
Utställningen fokuserar dels på Stefan Johanssons karaktäristiska målningar av stadsmiljöer i nattljus – Karlstad och Klarälven är motivet – men också på Johanssons porträttkonst. Stefan Johanssons vanligaste modell var modern Maria Sofia född Leckström (1839–1924), som han avbildade i en lång serie mycket rörande bilder.
Passa gärna på att besöka Thielska Galleriet om ni besöker Stockholm i sommar – förutom den sevärda Stefan Johansson-utställningen finns det mycket konst med Värmlandskoppling även i detta museums fasta utställningar! Busslinjen är nr 69!
Carl-Johan Ivarsson
Wermlandiana 2024:2
Helseth, Hannah A., Dalens djup. Fallen i Østerdalen. Word Audio Publishing 2024. 321 s.
Hannah A. Helseth är uppväxt i Karlstad, nu bor hon
på Hammarö och arbetar på företaget Pictura som grafisk designer. Redan 2013
började hon skriva på en spänningsroman efter ett besök i släktens stuga i
norska Østerdalen, en glesbygd med storslagen och lite ödslig natur. Tio år
senare återupptog Hannah arbetet med boken som är hennes debut. Det finns redan
planer på en uppföljare.
I boken möter vi poliskommissarie Asbjørn Kjilde från Elverum som kallas in när
en ung man från Stor-Elvdal hittas mördad uppe på fjället. Jakten på mördaren
kompliceras av att Asbjørns huvudmisstänkte, enstöringen och provokatören Johnny
Vinter har en pågående kärleksrelation med poliskommissariens dotter Olava. En
egensinnig dotter som trots att alla tips och spårfynd pekar mot Johnny är
benhårt övertygad om att hennes pappa tagit grundligt fel. I sitt sökande efter
bevis utsätter hon sig själv för stor fara.
Hannah Helseth har skrivit en historia fylld av vältecknade karaktärer och en
intrikat händelseutveckling. Författaren har ett bra driv i berättandet som gör
boken till något av en bladvändare. Även om man kanske börjar ana motiv och
gärningsman en bit in i handlingen är det riktigt spännande ända in till den
dramatiska upplösningen. Detta är en mycket hedervärd debut med mersmak.
Miljön känns levande och det märks att Hannah rör sig i välbekanta trakter. Att
det kommer en fortsättning på denna ”norsk glesbygd noir” känns självklart. För
inte kan väl poliskommissarie Asbjørn Kjilde bo kvar på hotellet där han till
slut får summera sina polisiära och faderliga insatser så värst länge?
Ulla Walldén
Wermlandiana 2024:3
Hjertzell, Maja & Hellgren, Joanna,
Brorsans kompis
Robban. Lilla Piratförlaget 2024. 72 s.
Maja Hjertzells & Joanna Hellgrens nya bok Brorsans kompis Robban är en
glädjespridare. Det är en varm vardagsberättelse om vänskap som dryftar hur man
egentligen bör vara för att vara en bra kompis. Jim är åtta år, och har en
kompis som heter Torgny. Han är en sån som vill bestämma allt. Robban, Jims
brorsas nya kompis, ger Jim rådet att ”syna honom”. Så nästa gång när Torgny
säger att han ska gå hem om han inte får ha båda de eftertraktade legofigurerna
så gör Jim som Robban lärt honom: ”– Okej. Hejdå. Vi kanske kan leka en annan
dag.” Och Robban hade rätt, då backar Torgny och går med på att de kan ha varsin
av legofigurerna. Dessa viktiga små råd om kamratskap vävs in i
vardagsberättelsen och är nog guld värda. De är inte pretentiöst framhävda eller
förmanande, utan ges i stället ett råd från en äldre kompis till en yngre.
Dessutom ger de berättelsen en dramatisk nerv och skapar ett driv som leder
läsaren vidare in i texten.
Jim berättar i sin tur för Robban hur mycket brorsan saknar honom. Det har ju
blivit så tyst hemma hos dem när Robban inte längre kommer. Tidigare har de
dundrat in i huset, bråkat, och tagit plats. Jim har storögd tittat på. Nu är
det tyst och tomt.
Berättelsen är fylld av starka känslor. Den är lätt att läsa men därför inte
förenklad. Det vilar något oroande över brorsans och Robbans vänskap som läsaren
tvingas förhålla sig till. Sammantaget handlar det om en varm, inkännande och
därför angelägen kapitelbok.
Författaren Maja Hjertzell arbetar som gymnasiebibliotekarie vid
Solbergagymnasiet i Arvika.
Margaretha Ullström
Wermlandiana 2024:3
Johansson, Karina, Kråkslottet. Bokfabriken 2024. 299 s.
Karina Johansson som är journalist på
Fryksdalsbygden har nu gett ut andra delen i sin Vinder-serie, som kan betecknas
som mysdeckare. Första delen Pensionatet kom 2022. Inspirationen till böckerna
kommer från välkända miljöer i Sunne. Denna gång är det Villa Helios, säger
Karina Johansson i en intervju. För den som känner till staden så är det hög
igenkänningsfaktor på gator och olika byggnader.
Huvudpersonen Emelie Vinder hade en biroll i första delen av Vinder-serien och i
Kråkslottet blir hon involverad i att lösa tre mord. Hon har vid 38 års ålder
flyttat tillbaka till Sunne och fått jobb som kökschef på Ingrids pensionat.
Dessförinnan har hon arbetat på en stjärnkrog i Stockholm. I väntan på egen
bostad flyttar Emelie in hos sin pappa Åke, som blir oskyldigt anklagad för det
första mordet. Emelie och ungdomsförälskelsen Frank inleder en kärleksrelation.
Frank är polis, men blir indragen i det som händer, trots att han har semester.
Det blir en aning komplicerat både privat och yrkesmässigt. Bland annat finns
för båda flera släktrelationer att förhålla sig till. Det känns aldrig riktigt
farligt, men boken är en bladvändare.
Solveig Nilsson Lindberg
Wermlandiana 2024:3
Karlsson, Hanna,
Drakfolket. Visto förlag 2024. 251
s.
Författaren Hanna Karlsson är född i Värmland och
lärare i svenska och engelska. Fantasyberättelsen Drakfolket är hennes
skönlitterära debut. Författarens moraliska anslag om att möta det främmande och
skrämmande med nyfikenhet och acceptans tilltalar mig, men berättelsen kanske är
mer riktad till ungdomar och unga vuxna än till oss något äldre. Redan från den
suggestiva och genomtänkta titelsidan förs läsaren in i textens mytiska värld.
Via omslaget leds vi in i en tavla med en gammaldags ram runt en bild av
skogklädda kullar för att möta en stiliserad drake. Den lyfter mot en
grönfjällig himmel. Vandringen fortsätter längs med en slingrande älv mot en
dimhöljd horisont.
Boken handlar om mötet mellan vanliga människor och annorlunda varelser från drakfolket ”för inte så länge sedan” skriver författaren. Tidsangivelsen pekar på att det inte är meningen att det ska vara en historisk berättelse från medeltiden utan betydligt närmare vår egen tid. Den beskriver utförligt vad rädsla för det okända kan göra med människor. Rädslan visar sig också vara förhärskande i det skrämmande drakfolkets värld i djupet av skogen. Författaren visar på många olika sätt i boken hur viktigt det är att bemöta osäkerhet och främlingskap mellan de folk som beskrivs i boken för att förhindra en eskalering som kan leda till en katastrof. Författaren lyfter fram vikten av att vara nyfiken och förundrad inför världen samt visar hur man med mod, civilkurage och klokhet kan utveckla kunskap om oroande situationer och därigenom kanske hindra konflikter och krig samt förändra hela samhällen.
Läsaren får följa en ung flicka Aeleena och hennes utveckling genom olika äventyr och utmaningar. Familjen består förutom av huvudpersonen av en hårt arbetande pappa och en lillasyster. Modern är död sedan nio år, så Aeleena har fått ta ett stort ansvar för att hantera livet i den fattiga familjen. Klasskillnaderna i byn är stora och familjen lever isolerat i utkanten av byn i en mycket torftig stuga. Pappan är övertygad om att han gör sin dotter en stor tjänst, när han lovar bort henne till den rike och mäktige Drakdödarens son, den charmige jägaren Algernon. De bor i ett stort hus med två våningar centralt i byn.
Det visar sig dock att Aeleena inte alls är intresserad av att gifta sig med Algernon. Hon upplever emellertid att hon nog måste ta sitt ansvar och ställer upp för att hjälpa familjen ur fattigdomen. Men när hon flyr ut till sin älskade skog för att fundera över sin situation överraskas hon av ett möte med en underlig främling. Hon blir konstigt nog inte rädd alls av hans drakhorn och hotande dolk utan stannar till och väntar. Något gör att de fascineras av varandra och fortsätter att träffas i hemlighet. Genom dem får läsaren lära känna olikheterna mellan deras världar. De två lär så småningom känna varandra trots alla kulturskillnader. Deras vänskap och attraktion växer till att bli en länk som överbryggar avståndet mellan de två folken.
Aeleena är centralgestalten i boken. Beskrivningen av henne är utförlig och författaren skapar en gestalt som nästan blir för bra för att vara trolig. Hon är stark, orädd, empatisk, klok, beslutsför, kreativ och ansvarsfull men hon upplever sig ensam. Hon har ingen att prata med, när hon ska fatta svåra beslut. Boken är skriven med känsla för fantasi och mystik med återkommande hemligheter, som läsaren gärna vill veta mer om. Relationerna mellan människorna är skildrade med värme och variation. Skogsmiljön dominerar och beskrivningen av byns olika miljöer lyfts också fram med besöken i de olika husen.
Boken Drakfolket var en härlig, fantasieggande upplevelse inom fantasygenren som jag läste med god behållning.
Birgitta Holm
Wermlandiana 2024:3
Parner, Mats & Widqvist,
Stefan, Brev. Ord som växlades under hösten 2023
och vintern 2024. Norlén & Slottner 2024. 205 s.
Två fyrtiotalister av mankön skriver brev till varandra. De berättar händelser
ur livet och försöker gemensamt förstå sig på världens många problem. De är inte
överens om allt. En av dem utvecklar en tanke. Den andre kanske inte håller med
men väljer att försöka förstå i stället för att genast hävda att han minsann är
den som har rätt. Det är mycket skönt att få läsa sådana texter. Och lärorikt!
Widqvist kommer fram till att världen kan förändras och använder sig av
marxistisk analys. Parner tror sig att kanske möjligen eventuellt kunna påverka
”på yttersta marginalen”. Båda lyckas i alla fall påverka mig. Den här boken är
sprängfylld med berättelser och tankar.
Parner skriver på sin variant av svenska, den så kallade parnerskan med dess
lätt humoristiska överdrifter. Ett exempel apropå Parners egna åldrande: ”jag
inte längre förflyttar mig som bloddopade stengetter, brunstiga ungtuppar eller
hormonstinna vinthundar”. Widqvist skriver vanlig svenska om att ”den åldrande
kroppens skröplighet tagit överhand” och att väderkänslighet hindrar honom från
att leva som förr.
Bokens bredd framgår kanske bäst om jag listar några av alla de ämnen som
avhandlas; Parners tid som volontär i Tanzania, före detta förbundskaptenen
Janne Anderssons tankar om att bli rik i Saudiarabien, det mångkulturella
samhället, Karl Marx´ familjeförhållanden, politikens oförmåga att ta sig an
klimatkrisen på ett kraftfullt sätt, NATO, FK Start i 1940-talets Ukraina,
problemet med statyer av krigarkungar, Paracelsus, döden på Medelhavet,
mänskliga rättigheter idrott i bruksorter och ”tidsandans omänsklighet”.
Sammanfattning: en bok som underhåller, ger insikter och påverkar.
Jan Ollars
Wermlandiana 2024:2
Sandberg, Inger & Bross, Cecilia,
Laban och Labolina letar efter former. Ill.:
Hanna Strömberg. Rabén & Sjögren 2024. 25 onumrerade s.
Sandberg, Inger & Bross, Cecilia, Laban och Labolina räknar. Ill.: Hanna Strömberg. Rabén & Sjögren 2024. 25 onumrerade s.
De här två böckerna ingår i serien Lär med Laban, efter Inger och Lasse Sandbergs karaktär Lilla spöket Laban. Jag tycker att man kan ifrågasätta om detta är i linje med vad makarna Sandbergs skulle ha önskat. Hanna Strömberg har tecknat figurerna inspirerad av Lasse Sandberg men hennes linje är betydligt grövre än Lasses tunna penndrag. Hon använder sig också av kollage men på ett mindre raffinerat sätt. Ja, man känner igen figurerna, men det är också allt. Cecilia Bross är förskolelärare och böckerna kan säkert komma till nytta på förskolorna. Språket är lättillgängligt och lite humoristiskt. Enda fördelen med att exploatera paret Sandbergs figurer är att det kanske leder till att man går vidare till deras egna verk, att de inte glöms bort, vilket är lätt gjort när förlagen snålar med nyutgivning.
Helena Vermcrantz
Wermlandiana 2024:3
Solberger, Johanna, Den största lögnen. Rabén & Sjögren 2024. 173 s.
Bibliotekarien Johanna Solberger debuterar starkt
med en ungdomsroman i en ovanlig miljö, nämligen en strängt reglerad kristen
sekt.
Jag-berättaren Noomis älskade syster Lia har försvunnit. Att leta efter henne på
hennes skola är en av anledningarna för Noomi att inte söka sig till samma
gymnasium som barndoms- och sekt-vännerna, utan i stället söka humanistiskt
program på en skola med mer kulturell profil.
Här får hon genast en ny vän, Idde, som drar med henne till skolans teatergrupp.
Genom denna hoppas Noomi få kontakt med Lia. Men från första träffen i
teatergruppen blir Noomi förälskad – såväl i själva teaterarbetet som i Nils med
det långa flätade håret.
Men detta går förstås inte an i mammas och sektens trånga värld! Så Noomis dras
in i en karusell av lögner – men ganska snart visar det sig att hon inte är den
enda i familjen som handskas självsvåldigt med sanningen. Föräldrarna visar sig
nämligen veta var Lia finns! Men ljuger för Noomi om detta.
Boken heter Den största lögnen, och det är förstås upp till läsaren att tolka
vilken av alla lögner som serveras i boken som är den största. Men jag upplever
i alla fall föräldrarnas ljug inför Noomi som betydligt värre än en
tonårsflickas förtigande och försköningar av verkligheten.
En riktigt obehaglig episod är när föräldrarna kallar in församlingens båda
pastorer för att förhöra Noomi om ”hur långt” hon har gått med Nils. De frågar
inte OM de haft sex utan VAR och på vems initiativ. Och jag, läsaren, som vet
att de inte kommit varandra mycket närmare än att gå hand i hand på stan – jag
blir lika arg och chockerad som Noomis pappa till sist blir och avbryter hela
det ruskiga förhöret.
Den största lögnen är lättläst och spännande. Som tur är tror jag att det är
ganska få ungdomar som har erfarenhet av så stränga kristna församlingar, som
den Johanna Solberger skildrar här. Den hårda disciplinen är kanske något vi
snarare förknippar med vissa andra religioner än den kristna.
Att läsa boken i grupp tror jag kan föda många tankar och viktiga diskussioner
om etik, moral, sanning, förtroende och inte minst hur föräldrar och tonåriga
barn bör tala med och respektera varandra.
Hervor Svenonius
Wermlandiana 2024:3
Svensson, Anna,
Sola i Karlstad. Votum 2024. 204 s.
De flesta svenskar ”vet” väl att solen påfallande
ofta lyser över Karlstad – Sola i Karlstad är ett väl spritt begrepp. Sola i
Karlstad är också titeln på en bok av konst- och kulturvetaren Anna Svensson,
som med stor ambition försöker att tränga bakom uttrycket för att också fånga
den historiska bakgrunden till detta. I en påfallande välillustrerad och vackert
formgiven bok närmar sig författaren den kvinna som allmänt och under lång tid
kommit att identifieras som den ”verkliga” Sola, nämligen gästgiverskan Eva Lisa
Holtz (1739–1818). Mytbildningen kring henne har varit rik och full av romantik
och den som söker sig till Hybelejens salong på Stadshotellet i Karlstad kan
möta henne i konstnären Oscar Wiklundhs ljusa väggmålning i pastelltoner: en
vacker servitris som ser en rakt i ögonen och med sitt leende får betraktaren
att smälta. Utanför Stadshotellet står en lite strängare och samtidigt vildare
version av Sola genom Herman Reijers numer mycket välfotograferade bronsstaty.
Sola har kommit att bli en ikon för Karlstad. Men vem var hon i verkligheten?
Bränder och annat elände har tagit sin tribut av Karlstads arkiv, men det finns ändå åtskilligt av material att gå till för den som vill få reda på vem Eva Lisa Holtz var i levande livet. Anna Svensson har varit grundlig och gått till kyrkoarkiven, till kartor och annat historiskt material men framförallt bygger hennes gedigna biografi på vad dåtidens tidningar haft att berätta om traktens marknadsliv och affärer i slutet av 1700-talet och 1800-talets början. Tidningarna är numer så mycket lättare att söka i tack vare Kungliga bibliotekets fritextsökningssystem. Notiserna om marknadsbesök, stölder och annat ger liv och märg åt skildringen och får mamsell Holtz att träda fram som en levande människa efter drygt 200 år. Utgrävningarna i Karlstad har också kunnat klargöra huvuddragen av hur hennes gästgivargård såg ut och auktionslistorna i tidningarna ger många exempel på vad Sola i Karlstad faktiskt hade för föremål i sitt hem. Eva Lisa Holtz var aldrig gift, men klarade sig bra på egen hand, om än hon under perioder av livet fick ha en man som juridiskt ”förkläde”. Vid 57 års ålder ansökte hon om att bli myndigförklarad för att som kvinna helt kunna sköta sina egna affärer. Den ansökan till kungs blev hon också beviljad. Anna Svensson presenterar brevväxlingen i ärendet om myndigheten och den belyser situationen inte bara för Sola utan för alla kvinnor vid den här tiden: att man i många avseenden levde sina liv på mäns nåd.
Boken handlar om en kvinna som blivit ikonisk och som under senare år också tagits upp som en slags rollmodell i feministiska sammanhang. Skildringen ger oss många nya fakta i målet och boken kommer förstås att bli ett standardverk när det gäller vår kunskap om Solagestalten. Däremot betvivlar jag att sista ordet är sagt i frågan. Det återstår en del juridiska arkiv att plöja igenom för den som vill och orkar, arkiv som kanske kan ge ytterligare ledtrådar till frågorna om vem Eva Lisa Holtz ”egentligen” var.
Utöver berättelsen om Solagestalten ger Anna Svensson oss också många intressanta inblickar i dåtidens vardagsliv i Karlstad och övriga Värmland. Vi får till och med gå på en vidlyftig krogrunda i residensstaden under mamsell Holtz tid. Hennes etablissemang hörde till de bättre, men det fanns också nästen som Bilkrogen – ”där enligt uppgift stadens och landsbygdens värsta slödder samlades” – och Björngården, som drevs av den illa beryktade madame Björn. Enligt Karlstadshistorikern C E Nygren, som Svensson citerar, var madam Björn ständigt i klammeri med rättvisan och uppfostrade, efter vad ryktet sa, sina barn till tjuvar. Allt var inte idyll ens under Solas ”lyckliga” tid!
Peter Olausson
Wermlandiana 2024:2
Svensson, Sven-Ove, Mitt liv som Värmlands sämsta löpare. BoD 2024. 263 s.
När jag någon gång stöter ihop med Sven-Ove
Svensson blir det ofta korta möten – Sven-Ove är en man i farten. Att han var
det till den milda grad att han ägnade en stor del av fritiden åt att löpa land
och rike (=Värmland) runt och därtill ägna även världen utanför vår provins och
nation en och annan mara – det var för mig en nyhet. Om detta svettiga men rikt
givande liv får vi nu veta det mesta i hans nya bok. Han sprang, enligt
föräldrarna, redan vid ett års ålder genom att hoppa över det där gå-stadiet som
de flesta av oss nöjt oss med till en början. Sedan har han uppenbarligen bara
fortsatt att springa på.
Texterna har många gånger kommit till under löprundorna och boken uppehåller sig
mycket vid intrycken från alla platser som Sven-Ove utforskat och upplevt under
löpningen. Allt har inte varit eufori och gröna skogar – det är rimligen inte så
att man drar på smilbanden åt inflammerade hälsenor eller en sprucken högertå
under Berlin marathon eller ”de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets
och Säffle” (hur gick det till?) – men mycket roligt och underbart har det varit
ändå, förstår man. Boken andas liniment och stinkande löparskor (kurerade med
tepåsar…) men i lika hög grad doften från förbisprungna granar, från en äng vår,
sommar, höst och vinter eller från de rundade villakvarterens blommande
rosenrabatter i Forshaga eller Deje. Sven-Ove blir glad av att springa. Och man
blir glad av att läsa hans som alltid underfundiga kåserier. För det är så boken
till stor del är tillkommen: som en sammanläggning av de många krönikor som
författaren under årtionden skrivit för tidningen Springtime/Runner´s World
Sverige. Den bakgrunden märks ibland när samma innehåll rätt onödigtvis
återkommer flera gånger i boken. Det korta kapitelformatet är dock överlag
charmigt.
Baksidestexten talar om en tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och
”gatuplockare” (vad det är får ni läsa själva). Visst kan den inspirera, om än
vissa av oss nog förblir sådana som gärna beundrar löpning och löpare, men från
soffan. Författaren kommer med många konkreta råd om saker att tänka på. Ibland
känns texterna väl interna och tekniska. Boken kunde blivit vassare om den också
varit lite kortare i meningen stramare redigerad. Men Sven-Ove Svensson kan man
liksom aldrig få för mycket av.
Peter Olausson
Wermlandiana 2024:3
Värmlandslitterära författarporträtt
Värmlandslitterära författarsällskap