Föreningen Värmlandslitteratur - böcker om Värmland

Sju linjer

Dagmar Edqvist

I skrivarlyan. Dagmar Edqvist var under ett par decennier en av våra mest lästa författare. Alla manus skrevs på maskin. Här har hon tagit plats i skrivarlyan i Kila. Fönstret bjöd på en fantastisk vy över Harefjorden, en inspirerande kontrast till Malmö-vardagen. Foto: Åke Jansson.

Personligt: Dagmar Edqvist (1903-2000) var inte värmlänning. Hon var född i Visby, större delen av sitt liv bosatt i Malmö och fick sluta sina dagar i Luleå. Men hon platsar ändå bland de värmländska författarporträtten. Under mer än 50 år tillbringade hon somrarna vid Harefjorden, utanför Säffle. Där färdigställde hon flera av sina romaner. Under flera år tillhörde Dagmar Edqvist våra mest lästa författare, men som så ofta har böckerna med åren hamnat i skymundan.

Dagmar Edqvists 24 romaner speglar hennes intresseområden. Hon debuterade 1932 med Kamrathustru. Det var den första i en rad nutidsromaner där jämlikhet mellan könen går som en röd tråd – både i arbetslivet och inom äktenskapet. På 1950-60-talet kom fem romaner med motiv från Afrika. Här ställs stamsamhället mot västerländsk kultur. 1967 kom Mannen från havet, den första av tre romaner som behandlar Gotland under vikingatid och medeltid.

Dagmar Edqvist och hennes författarskap: "Det står Dagmar Edqvist på bokryggen. För den väl tummade volymen måste det vara något av en feststund när jag drar fram den ur hyllan. Det hör inte till vardagen. På Säffle Bibliotek är det inte ens möjligt. För ett par år sedan rangerade biblioteket ut samtliga av Dagmar Edqvists böcker. Kanske borde de istället ha satsat på en Edqvisthylla. Under ett halvsekel var den kända författarinnan nämligen sommar-säfflebo. I länets övriga kommunbibliotek är Dagmar Edqvist fortfarande representerad, inte minst genom senare års talböcker. Utlåningsstatistiken bekräftar dock att romanerna förvandlats till hyllvärmare. I bokhandeln finns de inte alls.

Annat var det för några decennier sedan. Då var Dagmar Edqvist en av våra mest kända och lästa författare. 24 romaner gavs ut på Bonniers förlag. Böckerna översattes i Danmark, Holland, Tyskland, England, Frankrike och USA. Fyra av romanerna blev filmmanus. I julhandeln 1956 publicerade Dagens Nyheter försäljningsstatistik där Dagmar Edqvists Paradisets Portar låg på andra plats, efter Vilhelm Mobergs Nybyggarna.

Trots boktorkan i handeln och på biblioteken är Dagmar Edqvist långt ifrån glömd. Det kan dottern Suzanne Jones intyga. På senare år har hon hållit föredrag om sin mor. Åhörarna har mött upp i hundratal.

Suzanne Jones, läkare i Luleå, berättar hur hon växte upp till knattret av skrivmaskinen. Sedan 1932 var föräldrarna bosatta i Malmö där far i huset, Torgny Edqvist, var lektor vid flickläroverket. Föräldrarna hade gift sig redan 1923, året efter att Dagmar avlagt studentexamen som privatist. Elva år senare föddes enda barnet Suzanne. Efter ungdomsåren i Visby var Dagmar Edqvist under sex decennier bosatt i Malmö. Genom livet knöt hon band till Frankrike och Afrika. Under sina sista år bodde hon hos dottern i Luleå.

– Men visst var mamma också lite värmländska, menar Suzanne Jones.

Under mer än 50 år tillbringade Dagmar somrarna i östra Kila, norr om Säffle. Torgny Edqvist var född i Björrud och hade köpt en tomt nära sitt barndomshem. Där, i änden av en gropig grusväg, skapade familjen sitt paradis. Namnet blev Björkeden, en funkislåda med takterrass och panoramavy över Harefjorden. Och visst fanns där en liten skrivkammare!

I Björkeden. T v 1940 kunde paret Edqvist ta sitt älskade Björkeden i besittning. Här, i en björkdunge invid Harefjorden, tillbringade Dagmar Edqvist 50 somrar och här färdigställdes flera av hennes romaner. T h Dagmar Edqvist med en musicerande dotter Suzanne, en sensommardag 1956. ”Fotot ger en bra bild av stämningen mellan mamma och mig”, menar Suzanne. Foton: Gösta Glase.

ila var en skön kontrast till Malmö-vardagen. Sommarloven var långa och avkopplande, och livet enkelt med vedspis och vatten som bars in från brunnen. Bär och frukt togs om hand, och när hösten kom fyllde Dagmar en amerikakoffert med saftflaskor och syltburkar. Kofferten gick snart per tåg till Malmö. Strax efter kom den lilla familjen. 1954 inhandlades bil och Dagmar blev familjens chaufför. Som god representant för jämställdhets-Sverige hade hon tagit sitt körkort redan 1931.

– Det var stilla somrar vid Harefjorden, men visst hände det att mammas yrke gjorde sig påmint. Flera av böckerna är färdigställda uppe i Kila, berättar Suzanne Jones, och minns särskilt ett tillfälle när det var bråttom att få manus färdigt. En maskinskriverska Rydberg skickades efter och inkvarterades i en granngård. Manuset kom in i tid. Vid något tillfälle på 40-talet dök ett filmteam med Lorens Marmstedt i spetsen upp och ibland gjorde veckopressen reportage från den idylliska björkhagen.

Dagmar Edqvist föddes i Visby en aprildag 1903. Barndomshemmet låg i det välkända Apotekshuset. Pappa Hjalmar var historielektor och Suzanne Jones konstaterar att det bland både barn och barnbarn fokuserats på ord och bild. Här märks yrken som författare, journalist, litteraturhistoriker och tv-producent.

Själv inledde Dagmar sin yrkesbana som läkarsekreterare. Hon har berättat hur en del av henne ville till Uppsala och journalistutbildning, medan den andra halvan ville stanna i Visby. Som tonåring hade hon träffat den 15 år äldre Torgny Edqvist, lektor vid läroverket i Visby. Dagmar valde Visby. 20 år gammal gifte hon sig. Då hade hon som privatist avlagt studentexamen i Stockholm. Det här var i en tid då läroverken inte var öppna för flickor.

Dagmar Edqvist debuterade 1932 med romanen Kamrathustru på Bonniers förlag. Suzanne Jones minns hur modern i hemlighet satt hemma och skrev på romanen. – Kamrathustru blev ett bevingat begrepp. Mamma var verkligen en föregångare som vågade föra ut dessa idéer som inte var helt rumsrena. Det handlade om ett äktenskap baserat på kamratskap och gemensamma intressen – och att få bort den gamla invanda synen på hustrun som underordnad maken.

De följande decennierna kunde Bonniers presentera en ny Edqvist-roman ungefär vartannat år. 1937 kom Fallet Ingegerd Bremssen och 1939 Andra äktenskapet. Här ställs yrkeskvinnan mot hemmafrun, porträtt av två kvinnotyper där den förra oftast avgår med segern – detta i en tid då yrkeskvinnan var långt ifrån en självklarhet. Det var böcker som ”både rörde och berörde svenska folket”, för att citera Joel Bernholm i Borlänge Tidning.

I välordnade klippböcker har Torgny Edqvist samlat recensioner och artiklar om hustrun. De ger en exposé över den svenska dagspressen, och visar inte minst att tidningarna gav nyutkommen litteratur ett betydligt större utrymme än idag. I Västerbottens-Kuriren (31/10 1944) ger signaturen M. R. P-m en slutkläm som sammanfattar en stor del av de samlade recensionerna: ”Osynliga stängsel är en bok som på ett välbalanserat och klokt sätt behandlar allvarliga och aktuella problem. Den ger både en tankeställare och kultiverad underhållning”. Om samma bok skriver Eva Wennerström-Hartmann i Idun: ”Osynliga stängsel borde varenda kvinna i Sverige läsa, dels därför att den är ett stycke god litteratur, dels därför att konflikten i den angår oss alla.”

Osynliga stängsel trycktes liksom de flesta böcker i ett antal upplagor. Det är svårt att få fram upplagesiffror, men för vissa titlar handlar det om mycket höga tal. Fallet Ingegerd Bremssen kom i ny upplaga 1979, 42 år efter att den skrevs. Läsarna var många och trogna!

Kanske är det författarens dilemma, att hålla kontakt med sina läsare. Suzanne Jones berättar att modern ibland fick brev från läsekretsen, oftast från kvinnor, ibland från män, alltid varmt uppskattande. Dagmar Edqvist deltog också i en mängd arrangemang där hon mötte läsare och berättade om sitt författarskap. Vid Bokens Dag i Karlstad, 1949, gav hon ett sammandrag av sin senaste roman, Trolldryck. ”Fullt hus”, konstaterade Värmlands Folkblad. Självklart var detta en del i marknadsföringen av böckerna, men tydligt är också att Dagmar Edqvist brann för att förmedla sina tankar om jämlikhet och demokrati.

Totalt blev det alltså 24 romaner, och de kan delas in i tre tydliga grupper – alla med koppling till författarinnans respektive intresseområden, både geografiskt och ämnesmässigt.

Kamrathustru och Andra äktenskapet är exempel ur raden av 1930-50-talens nutidsromaner. Jämlikhet mellan könen går här som en röd tråd, både i arbetslivet och inom äktenskapet.

1958 kom Skuggan blir kortare, den första av fem romaner med motiv från Afrika. Liksom i Den svarta systern (1961), Eldflugorna (1964) och Efter flykten (1977) ställs stamsamhället mot västerländsk kultur. Konflikten mellan vita och svarta skildras i en nästan thrillerartad form.

Den tredje kategorin inleds med Mannen från havet (1967). Den är den första av tre romaner som behandlar Gotland under vikingatid och medeltid. Mannen som kom hem (1969) och Människor på en ö (1971) faller inom samma kategori. Gotlänningarna uppskattade dessa böcker. 2005 blev de aktuella

på nytt när Gotlands Länsteater med Allan Nilsson i spetsen satte upp en pjäs baserad på romanerna. En stor friluftsteater byggdes i När och under två somrar fyllde publiken 32 uppsättningar.

Miljöbeskrivningarna är många, och de är inte diktade. Tvärtom. Dottern Suzanne intygar att Dagmar alltid lade ned stor möda på skildringarna. Det var gedigna förstudier i arkiv och bibliotek och ofta valde hon självupplevda miljöer – det gäller inte minst Afrika-romanerna där hon gjorde ingående studier på plats i Afrika. För att inte tala om Mannen som kom hem. Romanen har handlingen förlagd

till Gotländsk medeltid. Dagmar Edqvist har i en intervju berättat att förberedelserna till romanen tog tre år!

– Och så hade mamma goda sagesmän. I afrikaromanerna var Barbro Johansson en ypperlig kontakt när det gällde lokala traditioner och förhållanden.

Suzanne Jones kan sin mors författarskap. Hon har läst alla böckerna, och genom sin fars dagböcker har hon förstått att arbetet ofta var väl tungt. Skrivmaskinen knattrade dagligen och åtagandena var många. Några oavslutade romaner finns det inte, allt fullbordades. Relationen till Bonniers var god

och förlagsredaktören Harriet Fyrberg blev en god vän.

Dagmar Edqvist hade debuterat i ”Moderna unga människor”, en romanserie som samlade unga författare, med – som det hette i Bonniers programförklaring: ”en modern och en smula revolutionerande livssyn”. I serien finns många av de samtida författarna representerade.

Innan debuten 1932 hade Dagmar fått noveller antagna i olika tidskrifter. Tanken på att skriva väcktes tidigt, redan i sena tonåren siktade hon på att bli journalist – men så kom alltså äktenskapet emellan. – Under elva år var det dock barnlöst och då fick mor pappas löfte att göra utblickar i världen.

Suzanne Jones berättar hur modern 1929 låg vid ett franskt universitet och studerade litteraturhistoria. Under tre månader, 1933, mönstrade hon på lastfartyget s/s Catania. Inskriven som stewardess kunde hon ingående följa besättningen och dess arbete, något som kom till nytta i romanen Rymlingen fast (1933). Romanen filmatiserades senare, under titeln Kvinna ombord.

Långt senare vidgade hon vyerna ytterligare. Redan som privatist lärde hon känna Alva Myrdal, och det blev en livslång vänskap. I Afrika hälsade hon på Alva, då ambassadör i New Delhi. I Tanzania fanns ytterligare en god vän, Barbro Johansson, rektor för en flickskola och engagerad inom missionen – och inom motståndsrörelsen, där Dagmar och Barbro hade samma åsikter. Genom Barbro fick hon 1956 möta Nyerere som fem år senare skulle bli Tanzanias första president. Spännande och inspirerande möten.

Vid de många resorna hände det att hon skrev resereportage. Under förarbetet till Angela Teresas gäster (1953) reste hon till Spanien. I sällskap fanns skulptrisen Gunnel Friberg som illustrerade de artiklar som skickades hem till dagstidningarna. Vid en resa till Frankrike var det brodern Sven Hemmel som illustrerade, en broder som för övrigt delade författarådran med syster Dagmar. Han är dessutom känd som Ture Sventon-böckernas illustratör.

Som populär författare fick man också andra anbud, från film-Sverige exempelvis. Suzanne Jones minns hur modern vid ett tillfälle kontaktades av producenten Lorens Marmstedt och fick resa upp till Stockholm för att skriva filmmanus. Det var Kamrathustru som 1941 filmatiserades som Livet går vidare med Edvin Adolphson och Aino Taube i huvudrollerna.

Musik i mörker filmatiserades 1948 med en ung Ingmar Bergman i regissörsstolen. – Efter några svåra och sorgliga filmer hade Bergman fått i uppdrag att göra något ljusare. Det behövdes väl en kassasuccé och valet föll på romanen Musik i mörker. Mamma blev vän med Ingmar Bergman och när han på 1950-talet arbetade vid Malmö Stadsteater hände det att han tittade upp på kaffe hos mina föräldrar.

Dagmar Edqvist drevs i sitt skrivande av en vilja att bidra till demokrati och jämlikhet i samhället. Humanismen och demokratin går också igenom hela hennes författarskap – oavsett om det handlar om de tidiga äktenskapsskildringarna, Afrika-sviten eller de historiska romanerna.

Romanerna väckte ofta starka känslor i en tid då begrepp som jämlikhet och ”kamratäktenskap” var långt ifrån självklara. Suzanne Jones, sedan 40 år bosatt i Luleå, berättar hur hon i Lapplands inland än idag kan möta personer, som kan vittna om att somliga på den tiden hade svårt att smälta moderns radikala tankar om äktenskapet.

82 år gammal utkom Dagmar Edqvist 1985 med sin sista roman, Vänta på vind. Här återvänder hon till 1600-talsläkaren Arvid Stålheck som i Trolldryck (1948) var invecklad i en häxprocess. I den sista boken har han blivit livmedikus hos Karl IX med placering i Estland. Dagmar gav aldrig avkall på förarbetet och Suzanne Jones minns hur modern här fick hjälp av en estnisk forskare. Utgivare var givetvis Bonniers som hon varit trogen under alla åren.

– Intellektet fanns kvar långt upp i åren, men något mer skrivande blev det inte, berättar Suzanne. Dagmar fortsatte däremot att framträda i olika sammanhang. Vid många tillfällen fick hon anledning att berätta om sitt författarskap och möten med olika personligheter.

Suzanne Jones letar bland de tidningsklipp, recensioner och fotografier hennes far samlat. – Gästboken är en historia i sig. Eyvind Jonsson var en god författarkollega, Hjalmar Gullberg, Ulla Isaksson och Frans G. Bengtsson likaså. Mamma bytte dessutom böcker med en rad författare. Hon läste mycket och författarkollegerna blev viktiga inspirationskällor. I en intervju för veckotidningen Idun har Dagmar själv framhållit vännen Elin Wägner som en stor inspirationskälla och den författare hon kände sig stå mest nära.

Författarföreningarna var en ingång till många bekantskaper, inte minst PEN-klubben där Dagmar var medlem under en lång följd av år. 1963 var hon en av grundarna till Skånes Författarsällskap.

Dagmar Edqvist hade sin storhetstid på 1940-60-talet.

– Mamma blev en kändis och hennes böcker var mycket utlånade på biblioteken. Visst var det huvudsakligen en kvinnlig läsekrets, men det fanns också män som uppskattade böckerna. Suzanne framhåller bland annat Torsten Fogelqvist, akademiledamot och rektor vid Brunnsviks folkhögskola, som alltid skrev positiva recensioner.

Dagmar Edqvist var hyllad. Romanerna var ofta bestsellers. Men, med motivval som tangerar aktuella samhällsfrågor finns det givetvis recensenter ur alla läger, eller som Petter Bergman, Morgon- Tidningen skrev 1956: ”Hon kan inte hänföras till de s.k. underhållningsförfattarna, därtill är hennes motivval för allvarligt och hennes konstnärliga samvete för påtagligt. Men hon kan heller inte sägas vara en höglitterär författare – det går att tänka bort henne ur den svenska prosan utan att den skulle förändras på något avgörande sätt. Och ändå vill man inte tänka bort henne.”

Dagmar Edqvist blev änka 1964 och gifte senare om sig med maritimetnologen, professor Olof Hasslöf. Paret fortsatte att tillbringa somrarna i Kila. 1992 såldes familjens älskade Björkeden. Dagmar var då nära 90 år och flyttade upp till dottern i Luleå. Där bodde hon till sin död 2000.

Dottern Suzanne berättar att hon har behållit de värmländska banden. Fortfarande finns det släktingar och vänner kvar i bygden – och alltjämt är Kila en del av hennes liv, precis som det var för mamma Dagmar.

När vi ber Suzanne Jones välja ut några favoriter bland moderns böcker följer några sekunders tystnad. Hon har läst dem alla. Alldeles nyligen läste hon om Kamrathustru, blev charmad och tyckte den var kul. Det blir hennes lästips till dem som vill nyupptäcka Dagmar Edqvist, eller varför inte Fallet Ingegerd Bremssen.

– Eldflugorna tyckte mamma själv mycket om, den kan jag också rekommendera.

Claes Åkerblom i tidskriften Värmländsk kultur 2012:1

Utgivna böcker:

Kamrathustru. Bonnier 1932

Rymlingen fast. Bonnier 1933

Tre män och Cecilia. Bonnier 1935

Filippa: Pjäs i tre akter. Bonnier 1936

Fallet Ingegerd Bremssen. Bonnier 1938

Andra äktenskapet. Bonnier 1939

Hjärtat söker nödhamn. Bonnier 1942

Osynliga stängsel. Bonnier 1944

Musik i mörker. Bonnier 1946