Axel Frithiofson

Axel Frithiofson. Foto ur Richard Brobergs samling i Torsby Finnkulturcentrums arkiv.

Personligt: Axel Frithiofson – eller Fritiofsson som han egentligen hette – föddes 1892 i Lekvattnet. Han var född utom äktenskapet. Någon far anges ej i födelseboken och modern Augusta var vid tillfället piga i Stavnäs. Axel växte sedan upp med sin mormor Maria Nilsdotter. Hon var väverska och bodde på flera olika platser i socknen. Det senare gällde även den vuxne Axel. Till vardags var Fritiofson skogsarbetare, men för att dryga ut inkomsterna var han även målare, lagade skor och framkallade och kopierade bilder. Och vid sidan om allt detta ägnade han sig alltså åt skrivandet, poesin var en nödvändighet för honom. Det menar radiomannen Erik Goland när han i ett radioprogram berättade om sin gode vän Frithiofson. ”Axel Frithiofson drog sig fram som skogsarbetare i finnbygden. Han försökte förvandla den karga fattigdomen till lite dikt och rikedom, bl.a. genom att varje sommar dra iväg på fiskehelger, där naturpoesin flödade intill svarta vatten och till lommarnas kvällsballader”, heter det i Golands skildring. Axel Frithiofson förblev ogift och dog i Lekvattnet 1970.

Litteraturgenre: Poesi, prosa, facklitteratur.

Författarskapet: Axel Frithiofson har en rik produktion – ofta under pseudonymen Jonas i Lia. Mestadels handlar det om dikter, men även skildringar från finnskogen. På 1920- och 30-talet medverkade han ofta i Karlstads-Tidningen, och då under sin pseudonym. Vid samma tid dök hans alster upp i veckotidningen Folkbladet som gavs ut i Stockholm och med bl.a. Per Albin Hansson som redaktör.

Om man ska hitta någon karakteristika i Axel Frithiofsons diktning så är det humorn. Iwan Schyman menar i sin bok Värmländska versmakare (1969) att Frithiofsons humor ”leker som ett stilla leende i en annars något vemodig omgivning”. Frithiofson skrev gärna på bygdemål och hämtade ofta motiv från sin egen hembygd. Den senare var alltså Lekvattnet – då en betydligt mera levande bygd än idag, men säkert också med en hel del vemod.

Genom åren medverkade han i olika sammanhang, bland annat i tidskriften Finnbygden med berättelser och dikter. 1951 kom diktsamlingen Vardagsvisor (Finnbygdens förlag), med illustrationer av värmlänningarna Oskar Wiklundh och Paul Piltz. Här hittar vi bland annat Bygda mi och Ola å Böra i Myra – ett par av Axel Frithiofsons mera kända dikter. Året därpå kom en andra upplaga och när denna hade sålts slut hade diktsamlingen gått ut i 2000 exemplar. 1972, två år efter Frithiofsons död, kom en tredje upplaga. Totalt lär diktsamlingen ha kommit i fem upplagor.

1982 fick Vardagsvisor en renässans då dikterna gavs ut i tonsatt form. För tonsättningen svarade Björn Sandborgh, medan Bengt-Åke Grigholm var redaktör för projektet. Boken med noter gavs ut på initiativ av Lions Club i Torsby. Björn Sandborgh har senare sjungit in några av dikterna på CD:n Värmländskt (1999) Om Vardagsvisor är Axel Frithiofsons enda diktbok så träffar vi på hans namn i åtminstone ytterligare en bok. 1947 kom En skogsarbetare om skyddsproblem, med nyutgåvor 1954 och 1957. Här är det alltså yrkesmannen Frithiofson som kommer till tals i ett angeläget ämne. Häftet gavs ut av Föreningen Skogsarbetens och Kungliga domänstyrelsens arbetsstudieavdelning.

Utgivna böcker:

Vardagsvisor (1951, nyutgåvor 1952 och 1972)

Vardagsvisor – med noter. Eedaktör Bengt-Åke Grigholm. 1982, 

En skogsarbetare om skyddsproblem (1947, nyutgåvor 1954 och 1957)

Axel Frithiofson. Foto ur Richard Brobergs samling i Torsby Finnkulturcentrums arkiv.

Bygda mi

Jä vet e fatti bygd langt öpp i Värmlanns skoger

jä vill ne helst skull se`a just när sola strör sett gull

på gålera å ängera, där slötterfölka knoger

å fjälla di ger eko uttå jänters krötterlull.

Da tänker jä på tia när söm än ho låg i dvale

å skogera de svaije, der söm skördera nu gror,

å björner geck å knalle bålmä bäckera söm skvale

frå fjälla gönnöm dalera, där människer bor.

Da tänker jä på hjältera söm kom frå Finlands moer

å slog sej ner på berg å he, där inga täger fanns,

där allri än e slage gått i takt på gråe loer,

å allri än ett krötterlull dött bort i solfallsglans.

Jä ser döm där de böjde geck i sine framtidsdrömmer

å bröt sej fram i svett och svält igännöm sten å snår.

Te sist e litta bygd stack fram ur mörke villmarksgömmer,

tur svedjeell, tur rök å sot – e bygd, söm nu ä vår!

Jä bocker mej för hjältera, när rö står aftassola

å bjöllerklonken går i dur inunner fjällets stup,

å nye släkter sträver där på tägera å jola,

söm en gang i ustörd sömn i svarte skogers djup.

Ur Vardagsvisor av Axel Frithiofson

Författarporträtt sammanställt 2016 av Claes Åkerblom