|
Jan Gauffin
Jan Gauffin. Foto Claes Åkerblom.
Personligt och författarskap:
Poeter kommer, poeter går, dikten består.
Igår sa jag hej då till en poet som var min vän. Jan Gauffin. Han
blev 91 år och levde sitt liv bortanför parnasserna, som bonde i först
Stockholms närhet, sedan under många år mitt i den värmländska skogen.
Han var kraft, han var de starka händerna, han var slitet, han var den
mörka sonora stämman, samma stämma som den Nils Ferlin ägde en gång i
tiden. Jan umgicks med Ferlin och hans kamrater i Klarabohemernas krets
och hade mycket att berätta om den tiden, när en såld dikt till
tidningarna betydde ett skrovmål på lokal tillsammans med vännerna.
Ferlin var en husgud i Jans hem, men än större i Jans värld var Harry
Martinsson med sitt klockrike och sina oändliga aniararymder.
Jan blev med tiden en allt mer
sparsmakad poet. Han skrev från 50-talet och fram till de senare åren, i
omkring 60 år, men aldrig särskilt mycket och allt mer knappt: haikun
blev hans främsta lyriska landskap, där han vandrade fri och fylld av
lust. För fem år sedan hjälpte jag Jan att ge ut dikterna i samlingen Talatta. Det blev
hans liv i koncentrat, med texterna från 1953 och framåt som årsringar
för hans egen växt som människa. Här finns stunderna vid havet och med
fåglarna därute, här finns sådd och skörd, årstider som kommer och som
går, här finns de ryska musikaliska mästarna och folkmusiken och en
dansernas natt till melodin Suco Suco. Här finns kärleken, till livet
och till kvinnan i så många former. Som i den korta dikten från 2001:
"Mina händer/är genom årtionden/uppfostrade av störspett/och
ploghandtag/ändå sa du/att du aldrig/blivit smekt så mjukt." Eller den
här, från 1995: "När jag först läste, att man utan att resa/men med
hjälp av cyber space/kunde älska i Paris/eller dansa tango i
Argentina/tänkte jag att tekniken går framåt./Men så tänkte jag på mitt
kärleksmöte/med skogsrået/och började tvivla."
Jan var mannen som tog en promenad trots att det var
mycket att göra i trädgården, "ty trots min höga ålder/tror jag/på en
morgondag", han var den som inte ångrade det han gjort "men mest/det jag
inte gjort". Men mycket hann han med, som man och familjefar, som bonde
och sällskapskavaljer och som poet. Hans dikt "Talatta", som givit
namnet till samlingen av dikter om hans liv, vann också första priset i
den tävling som förlaget EKO arrangerade 1993 och i Lyrikvännens
jubileumstävling året därpå. Den var det också som var den naturliga
texten i begravningsannonsen för Jan. Den är i sanning underbar och den
lever vidare, som Jan själv i minnet hos oss som hade glädjen att gå en
stund på jorden tillsammans med honom.
Skrivet av Peter Olausson till
minne av poeten Jan Gauffin
Utgivna böcker:
Talatta. Enebyförlaget 2009.
Utmärkelser:
Första priset i förlaget EKO:s poesitävling 1993
Första priset i Lyrikvännens jubileumstävling 1994
Skrivet om Jan Gauffin:
Persson, Tina. 86 år och debutant.
Värmlands Folkblad 2009-08-18
|
