Birgitta Wistrand om Erik Gustaf Geijer

Bildning – och Geijer i dag

Föredrag av Birgitta Wistrand den 2 maj 2017 på Geijersamfundets årsmöte i Geijerskolan

"Under 25 år bodde jag granne med Geijers, d v s med Geijersgården på Övre Slottsgatan i Uppsala. Erik Gustaf Geijer flyttade dit 1837 och bodde där till sin flytt till Stockholm. Huset ligger intill universitetsbiblioteket, Carolina Rediviva och jag bodde vid Martin Luther Kings Plan. På den tiden kallades den här delen av gatan för Kamphavet, d v s det var där man rastade hästarna, som anlände med passagerare och annat till Uppsala. Kamphavet låg i backen rakt ovanför Gustavianum, dit universitet flyttat 1620 från de trånga lokalerna nere vid domkyrkan. Inte förrän i slutet av 1800-talet byggdes det nuvarande universitetshuset och de pampiga fastigheterna vid det lilla torget, som först senare på 1900-talet fick namnet Martin Luther Kings Plan.

Erik Gustaf Geijer kunde promenera till sitt arbete och följa färdigställandet av biblioteket, som byggdes under hans tid i Uppsala och blev klart 1844. Dessförinnan hade Geijer bott nere på Trädgårdsgatan.

På Geijersgården, där det t o m fanns en ko, bodde Geijer ståndsmässigt – man kostade på mycket vid inflyttningen – och med en vacker utsikt både över staden och slottet. Tack vare att huset var placerat där har det också bevarats till eftervärlden – de andra vackra trähusen i Uppsala centrum revs ju för att ersättas av fula stenhus.

Temat för mitt anförande är Geijer och bildning. Bildning är  årets tema på Bokmässan i Göteborg 2017 och det blir spännande vilka definitioner man kommer att stanna vid där. På DELS årsmöte i april ville vi vara aktuella och hade bett kanslichefen i Svenska Akademien Odd Zschiedrich att komma och föreläsa. Han har för övrigt givit ut en bok på temat vad är bildning. Hans uppfattning om vad som är bildning stämmer med hur jag vill tolka begreppet, nämligen att bildning inte är ett resultat av utbildning eller skolning utan resultat av något mer och större. En bildad person bör kunna tala om stort och smått och vara orienterad om det mesta i tillvaron och dessutom veta hur man uppträder i olika situationer, menar Zschiedrich. Och att låtsas att man vet mer än man vet– det är rent av obildat.

I Nationalencyklopedien för man ungefär liknande diskussion och talar inom skillnaden mellan utbildning och bildning men framhåller att betydelserna växlat liksom vad som bör räknas till bildning.

Ingen kan ju ifrågasätta att Geijer var en utomordentligt bildad person och därför tänker jag idag undersöka Geijers bildning just beträffande denna mer breda definition – att kunna tala om stort och smått och vara orienterad om det mesta i tillvaron och dessutom veta hur man uppträder i olika situationer. Och då visa inom vilka områden han lyser extra starkt och vad som är en orsak till att han framstår som en så ovanlig människa för den här tiden.

Hur såg egentligen hans bildningsresa ut från Ransäter till Uppsala över Stockholm och England för att sedan återkomma till Uppsala och därefter avslutas i Operahuset i Stockholm?

Resan började hemma på herrgården Ransäter med syskon där kulturella och  bildade, socialt aktiva föräldrar lärde honom både hyfs och etikett men även gav honom ett stort socialt och kulturellt kapital med litteratur, diktläsning, dans, lek och fester.

Det är väl känt att Geijers studieår i Uppsala sedan blev både många och motiga och utan några strålande betyg. Kanske roade han sig för mycket till att börja med, var bortskämd och uppskattad, kanske hade haft det lätt för sig under skoltiden. Geijer måste haft en vacker röst, senare blir han ju en ivrig medlem i Par Bricole, och fästmön Anna Lisa Liljebjörn blev imponerad över hans otvungna säkerhet när de träffades första gången. I allt hans beteende låg något eget, naturligt och osökt gentlemannalikt som tycktes vara honom alldeles omedvetet. Men Geijer var inte omedveten om sina företräden, särskilt inte om sin danskonst. Den har han ju själv skrivit om.

Misslyckandet i Uppsala ledde till att han hemma på Ransäter tog itu med sitt första bildningsprojekt, nämligen uppsatsen med äreminnet över om Sten Sture d.ä., där han fick använda hela sitt register. Uppsatsen resulterade i Akademiens stora pris 1803. Hans självförtroende ökade. Nu vände det, han fortsatte sina studier, men fortfarande lyckades han inte få en docentur utan fick flytta till Stockholm, då Uppsala Universitet inte kunde erbjuda någon tjänst.

I Stockholm får verkligen Geijer möjligheter att fortsätta sin bildningsresa, något som blev avgörande för hans framtid. Sällskapslivet i Stockholm hade nu satt igång på allvar. I slutet av 1700-talet började även borgerskapet och inte bara adeln att umgås med middagar och tillställningar, d v s sällskapslivet kom igång på allvar.

En rad nya föreningar och sällskap bildades. Efter utländskt mönster inrättade man ordnar med mer eller mindre hemliga regler. I första hand för Män förstås. Att kvinnor skulle träffas på lokal kom först senare. I de flesta handlade det om att bli invald och att bli rekommenderad av någon för att få medlemskap. Dessa kontakter tycks Geijer ha haft och redan från början känt sig som fisken i vattnet, framgångsrik med sina många förmågor, som han lärt hemma på Ransäter och nu kompletterade med historiekunskaper och Akademiens medalj. Det var här han knöt upp sina kontakter och byggde vänskaper i allt tätare nätverk som behövdes för att ta sig fram i akademien. Man kan följa hur Geijer rör sig i landets förnäma kretsar och nära män med makt. Det finns embryo till spännande forskning om de sociala associationerna/nätverken i Sverige av Tomas Neiderman, som kanske vore värt att titta mer på.

Geijer stannade i Stockholm 8 år – från1808 till 1816 – och här lärde han sig att leva ett högreståndsliv med män i de många sällskapen med underhållning, umgänge, middagar och sång. Han blev också frimurare som sin bror. Frimurarorden samlade en stor del av ämbetsmannakåren och var en ytterligare väg till kontakter med ämbetsmän och hovet.

Av breven till sina föräldrar framgår att Geijer var både medveten och skicklig i hur och med vem han skulle ta kontakter för att nå sina mål. Hans första mål var att bli informator för att på det sättet kunna göra en bildningsresa utomlands, något som hans ekonomi inte tillät. Han lyckades infria sina mål och blev med tiden informator inte bara till en utan till flera unga män från framstående familjer, d v s att han måste ha uppfattats av omgivningen som bildad och passande att eventuellt anställa som lärare för sonen. Första eleven blev Johan Fredrik Schinkel, sedan adlad, en ung förmögen man med samma intressen som Geijer inom Par Bricole och Frimurarlogen. Det var med honom, som Geijer får göra den för honom så viktiga Englandsresan. Sedan fick han möjlighet att arbeta med fler unga män, alla söner till högt uppsatta män med stora rikedomar och vilka själva var aktiva i ordenslivet, d v s där de således träffat eller blivit introducerade till Geijer.

Självklart måste de ha känt varandra eftersom de bägge var livligt aktiva i Götiska Förbundet och flitigt publicerade sig i dess tidning Iduna.

Även om Ling i första hand för eftervärlden blivit känd för sitt arbete med det gymnastiska systemet och syn på kroppen så är han också en flitig författare till en rad romaner, epos och dramer där språkbruk och innehållet i många på av hans böcker klingar som hos Geijer, fast naturligtvis inte så litterärt och briljant som hos Geijer. Geijer och Ling ville bygga upp en ny stark svensk identitet, där vikingarna var Lings särskilda förebilder. Och som samfundsmedlemmar måste ni ju alla många gånger läst Geijers dikt Vikingen.

Bägge är också uppfyllda av talet om livets sammanhang och skaparkraft. Ling-gymnastiken blev en folkrörelse inte bara i Sverige utan i hela världen under 1800-talet och långt fram på 1900-ater. Ja, ibland t o m fortfarande.

Geijer verkar ha tillämpat ordspråket ”mens sana in corpore sano”, dvs. en sund själ i en sund kropp och framstår som bildad och kroppsklok. Ja, som i många andra sammanhang modern. Han älskade t ex att vandra ute i naturen men också att simma i Fyrisån och åka skridskor på Mälaren och sjöarna kring Uppsala.

Därför intresserar det mig att Geijer alltså – trots kontakterna i Götiska förbundet med Ling och den framgångsrika lingska gymnastiken inte alls anammade den rörelsen utan gick sin egen väg. Jag menar att den säger en hel del om Geijer som person men också om hans bildningsresa till England.

Lings gymnastik med sin preussiska bakgrund byggde på disciplin där träningen skulle ske med en kroppsdel och en övning i taget, innan man fick börja med nästa. I första hand handlade det också om att träningen skulle försiggå inomhus. Ling var också stor motståndare till all slags sporter eftersom de ensidigt tränade en enda kroppsdel och lika negativ var han till tävlingar. Ling hade utbildats i Danmark och Tyskland innan han kom till Sverige och präglats av tänkandet där.

För Geijer var det annorlunda. Hans första stora resa gick till England och den satte spår i honom för resten av livet med en positiv inställning till det brittiska. Även när det gällde bildning och träning av kroppen. I England förekom nämligen inte den slags gymnastik som bedrevs på kontinenten vid den här tiden utan där ägnade man sig åt friluftsliv och sport utomhus, d v s vad Geijer gjorde i sitt liv och därför på ett avgörande skiljer sig från övriga Sverige i detta avseende. Visst är det ett bra exempel på Geijers unikitet.

Troligen fanns medlemmarna av Götiska förbundet liksom vännerna i Värmländska sällskapet med när det gällde att till sist pressa fram en tjänst som professor till Geijer i Uppsala och en lite säkrare ekonomi, men man kan fråga sig hur det var att lämna den här kretsen av män med makt för att åka till det provinsiella Uppsala – hur ofta åkte han till Stockholm och deltog i olika festligheter. Men kanske var det en del i hans bildning att han anpassade sig?

Vad han däremot fick i Uppsala – det var publik. Hans föreläsningar blev ett slags begivenheter och till dem strömmade hundratals studenter. Vecka efter vecka höll han sina föreläsningar och fick visa upp sig. Han tvivlade ofta på sig själv och sin talang och måste ha njutit av all den uppskattning han fick vid sina föreläsningar.

Han tycks inte ha varit en vältalare men passionerad och medryckande talare med spännande nya tankar och kunskaper som stimulerade. Återigen en bekräftelse på bildning.

I Uppsala fortsätter Geijer sin bildningsresa, ledd av sin nyfikenhet och ständiga närmanden till nya områden och läsning av tidningar och böcker från världens alla hörn, där han följde det den senaste i den intellektuella och politiska utvecklingen. Hans intresse och arbete för att lära och utbilda sina många elever och studenter till samma intellektuella glädje som han levde med är släkt med nyfikenheten, som han smittade av sig till andra.

Geijers reseberättelser visar samma glädje över att få nya erfarenheter och nya upplevelser. Han undersöker och beskriver människor, konst, musik och mat lika ingående och med samma energi. Ständigt lade han nya stenar i sitt bildningshus…

På samma sätt som Geijer var en särpräglad och unik man av sin tid, jag skulle vilja säga en modern man, nästan så var Fredrika Bremer en särpräglad och unik kvinna för sin tid. Och modern även för idag enligt min mening. I henne fick han en likvärdig diskussionspartner – och en som vågade och kunde ifrågasätta och säga emot honom. Dessutom var hon långt före honom i sina tankar och läsning om social rättvisa och demokrati. De var inte bara bägge två intellektuella giganter - de var också politiker.

Så här gick det till när de träffades första gången för att ge Fredrika Bremers bild av Geijer. När han uppsökte henne hade de aldrig träffats.

Det hela började med att Fredrika Bremer hade skrivit till Geijer för att tacka för hans bok Minnen i juli 1834 och i brevet bland annat önskat att hon var karl och student så att hon som hon skriver ” kunde få höra Geijers föreläsningar och bli klar med sig själv och världen”.

Geijer hade med sina reflektioner om det mörka i människan, kaos, väglöst land och depressioner träffat henne mitt i hjärtat. Brevet är ganska underdånigt – skrivit af en kvinna på 33 till en 51 årig man som dessutom var rektor på Uppsalas Universitet.

Det är i mars 1835 som Geijer uppsöker Fredrika Bremer på Årsta slott där hon bodde med sin familj. Visst är det lite märkligt att han oanmäld uppsöker  Fredrika Bremer? Och resan ut till Årsta tog minst tre och en halv timme med häst eller båt. Och han skulle dessutom ta sig de 8 milen från Uppsala till Stockholm d v s en dagsresa på en 5–6 timmar.

I ett brev beskriver  Fredrika Bremer Geijer som liten och  fet. Hon karakteriserar honom som munter d v s som en människa med positiv syn på sig själv och världen. Han beskrivs t o m som lite vårdslös av henne.  Geijer kanske ansågs som lite bohemisk och det är ju intressant att detta kunde vara en man i staten som beskrivs så här. Det gjorde mig glad och förklarar hans energi och förmåga att ständiga komma igenom på andra sidan – på fötterna –trots mörka förebud.

 Fredrika Bremer och Geijer delade också intresset för dans och musik – G har ju själv beskrivit hur skicklig han är på att dansa och  Fredrika Bremer älskade att dansa även om hon ju inte fick bjuda upp. Sedan hör hon Geijer spela piano. Dessa toner djupa, vilda, fantastiska. Detta var Geijer. Det var Ingivelse i hans spel.

"Nu känner jag att jag innerligt kan hålla av honom och är på god väg därtill". skriver hon till Böklin.

Kanske kan man säga att de var ett slags tvillingsjälar som trots sina stora utförsgåvor ibland tvivlade på sig själva. Och som trots tungsinnet skrev muntert och med glädje. Bägge är både och människor. De tror både på knytt och troll, samtidigt som de hängivet sluter sig till den kristna läran. De är uppfyllda av skapar-  eller inbillningskraften som Geijer skriver om – den får honom till stordåd långt utöver vad man kan kräva av en professor i historia.

Inbillningskraften – den ser jag som drivkraften till hans skrivande och tänkande, han stannar inte prövar och prövar om, skriver nytt. Och hans sätt att uttrycka sig/skriva är bildat, d v s jämlikt. Han sätter sig aldrig på några höga hästar utan beskriver sina utgångspunkter som han ofta senare ifrågasätter och prövar om – det är onekligen mycket sympatiskt och ovanligt för den tidens högtidliga och ofta auktoritära framställningar men som han delade med Fredrika Bremer, som också talade om självglömmandets skaparkraft.

Geijer och Fredrika Bremer försatte sina bildade samtal och blev allt närmare vänner. Fredrika Bremer blev ju också den som bekostade han bildningsresa till Tyskland.Men  tycks Geijer inte  ha nått fram – om vi nu talar om bildning.

Han ansåg inte att kvinnor skulle ha rösträtt och han tyckte inte om romaner!