HEIDRUNS – kort historik

ETAPP 1 I början låg vi nere i Torsby tätort. Första lokalen utgjordes av en liten

utbyggnad vid pizzeria Ararat på Järnvägsgatan (norr om bommarna). Där slog vi upp dörren en vacker sommardag 1990. Redan från början var tanken att Heidruns verksamhet skulle vila på lika många ben som vår fornnordiska förebild, geten Heidrun, som i mytologin står på taket till Valhall, asagudarnas boning och äter av världsträdet Yggdrasils vitaminrika grönska. Fyra ben alltså, nämligen: kaffeservering, konstutställningar, kulturprogram och

böcker (förlag och bokhandel).

 Från början bildades också en stödförening, Heidruns Vänner, vars insats under alla år varit så betydelsefull och nödvändig. Föreningens medlemsblad

Heidruns Tidender har sedan 1991 utkommit med fyra nummer/år och speglar en intensiv åretruntverksamhet.

När vi startade 1990 hade vi en joker i leken. Han hette Gunnar Ehne och hans diktsamling Sôm sagt va blev först ut i vår utgivning och Gunnar skulle komma att bli förlagets bestseller trots – eller tack vare – att han skrev på världsspråket värmländska.

Från 1992 har jag hämtat följande reflektioner:

Tröskeln är sliten, väggarna skrovlig vitmålad mur, golvet ger fötterna knarrande svar. Och utifrån hörs bildäckens svirrande ljud mot en ännu regnvåt asfalt. Utanför dörrposten vajar en blekt violett flagga i augustivinden, prydd av en svart get i profil, Heidrun – symbolen för denna lilla lokal som varken är café, galleri eller bokhandel, men ett mellanting … Heidruns har ett fåtal men hembakade – brödslag att välja mellan, inte fler böcker än som ryms i snabbköpets tidningsställ, lektyr som lockar med andra djup än blodpölens. Människor möts och det är inte alldeles säkert att ljuv musik i uppstår, varje gång. Men bara det faktum att samtalet, lyssnandet och berättandet ännu är möjligt, att en ordbok i swahili kan locka fram en femma där den står i en kantstött låda på trottoarbordets solvarma masonit, att ett 20-tal personer lyssnare sitter andäktigt tysta när Knuts Skujenieks, den lettiske poeten,

tolkar Frödings ”Jan Ersa och Per Persa” på sitt språk med absolut gehör.

Det är vår fasta övertygelse – och förhoppning – att boken och bilden, kaffekoppen och samtalet, är en mycket duglig kombination för den som vill söka sig vidare i livet, samhället och tillvaron.

ETAPP 2 Från off-läget på fel sida om järnvägen flyttar Heidruns Bok & Bildcafé på hösten 1992 ner till den kulturhistoriska miljön vid Bruksallén, nära den gamla smedjan och forsen, som en gång betydde så mycket för Torsby. Större lokaler och mera centralt läge och: toalett! (Vi hade fint WC-samarbete med pizzerian på förra stället, men i gengäld blev det väl mycket Quattro stagione för oss …).

Bland de från början aktiva i Heidruns Vänner fanns skickliga konstnärer som bidrog till att ge det enkla trycket i medlemsbladet både finess och hög kvalité. Björn Östlund med sina filosofiska baksidor och Roy Bäckbom med satirisk samtidsknorr i sina bilder, är ett par av dem och deras medverkan kom att ge HT dess alldeles speciella prägel. Liksom den holländske mästerfotografen Dolf Kruger, som tillsammans med sin Suze var en mångårig medarbetare i olika sammanhang. Liksom ännu en händig holländare, Harry Waldman, vars ”omöjliga alfabet också blev bok.

Utställningar, författarbesök och soppkvällar kom att avlösa varandra under årens lopp. Blandningen mellan de lokala och de mera långväga gästerna, med alltmer internationella inslag, har också bidragit till utvecklingen.

En vacker sommardag 1995 kunde vi fira Heidruns 5-årsdag med ett härligt program i trädgården intill Röjdälvens blänkande vatten, i höga björkars skugga och med doft av rykande varm soppa. Vid den tiden låg medlemstalet på 175 vänner, något som skulle mångfaldigas under de kommande åren.

Många är också de författare som gästat Heidruns enkla salonger. Några från Bruksalléepoken är finlandssvenska Ulla Lena Lundberg, vars besök höll på att bli onödigt dramatiskt då hon bokstavligen fattade eld när hennes klänning nuddade vid en gjutjärnsljusstake. En annan oförglömlig kväll bjöd Göran Tunström på, men publiktrycket gjorde att vi fått förlägga programmet till anrika biografen Stjärnan.

ETAPP 3 Till Fensbol och förre detta lanthandeln, ”Tômt-Boa”, drar vi på hösten 1996.

Övre Frykens konstrunda – premiär under påskhelgen 1997. En konstens långdans runt Övre Fryken med 18 ateljéer och 33 medverkande konstnärer. Det blev också en succé med allt längre räckvidd i både tid och rum.

Avdelningen celebra besök … Astrid Lindgren besöker Heidruns i anledning av Marianne Söderbäcks konstutställning. I oktober förärade åtta indiska författare vårt gröna hus, väl påpälsade i höstkylan och tydligt uppskattande värmen från kakelugnen. Den salen skulle att bli uppvärmd av tät publikvärme när Barbro Lindgren och senare Sara Lidman gjorde bejublade framträdanden på Heidruns Bok & Bildcafé.

Samarbete är ordet som gått som en röd tråd genom Heidruns 25-åriga verksamhet. Det har gällt allt ifrån vardagliga och praktiska ting till program och bokutgivning. För att kunna klara av en så omfattande verksamhet med så små ekonomiska resurser som vi haft har de ideella insatserna från våra vänner varit helt avgörande.

Konstutställningarna har liksom allt annat följt de icke-hierarkiska principerna, vi har välkomnat både skolbarnen från Fensbols ännu icke nedlagda skola till vårsalong liksom namnkunniga konstnärer: Lena Cronquist, Kerstin Högstrand Nilsson, Lars Lerin, Elsa Agélii, Stig Olson, Hanne Borchgrevink och Tore Hansen och många andra. Vi har blandat och gett: textila och keramiska och arbeten i glas, foto och grafik, alla möjliga konstnärliga uttryck.

Gunnar Svensson och Gurli Grönquist – två idoga medarbetare och bidragsgivare genom alla år. Den förre som ständig utrikeskorrespondent (Ryssland och Grekland, Norra Värmland och Mongoliet, Mali och Sibirien) och genial illustratör, Gurli som en lika ständigt svävande eldsjäl i det som fungerat som bokhandel och antikvariat i före detta affärslokalen med ingång

från norr.

På vårkanten 2001 kunde vi glädja oss åt en hälsning från Vigdis Finnbogadóttir, som var Islands president mellan 1980–96: ”Du ska veta att om du har en vän som du tycker om, åk ofta och hälsa på. Ty med ris och högt gräs, växer den väg igen, som ingen går på."