Gunhild Hernström
 

                     Gunhild Hernström. Foto Privat

Personligt: Gunhild Hernström föddes 1942 och växte upp på den lilla gården Anneberg i Gunnarsby   i Nilsby men flyttade som 17-åring till Karlstad för att arbeta som smörgåsnissa på en restaurang. Efter studier på Kom Vux, fick hon på 1990-talet arbete som reporter och kåsör på tidningen VärmlandsBygden. Under 1980-talet ledde Gunhild cirklar i oljemålning i Skåre. Hon har även ett stort intresse för släktforskning, historia och naturlära.

Bland utgivna böcker är Mitt namn är Karl Nilsson i sex delar de mest kända. De bygger på faderns, Karl Nilsson, dagboksanteckningar genom drygt 50 år.

Genom Carlstads Gillets uppmuntran och ekonomiska stöd, gav hon 2014 ut Smörgåsnissan, en minnesbok över restaurang Stadskällaren, som 1996  jämnades med marken. Smörgåsnissan ingår som nummer 42 i Carlstads Gillets skriftserie. Gunhild har tidigare gett ut 12 böcker samt medverkat i flera antologier. Hennes lust till att skriva tog fart när hon 1997 fick hon uppdraget att revidera en äldre hembygdsbok, till vilken Frej Alsterlind varit initiativtagare. Gunhild har även fungerat som spökskrivare när en av Sveriges första kvinnliga flygare, Ingrid Halvarsson, ville berätta om sitt liv spännande liv uppe bland molnen. Hon har även haft artiklar införda i tidningen Värmlands Kultur, där hon också en tid satt med i styrelsen.  1997 blev hon invald i Värmländska Författarsällskapet och tillhör även andra kulturella grupper i Karlstad.

Litteraturgenre: Facklitteratur.

Författarskap:

Redan som barn var Gunhild Hernströms högsta önskan att bli författare eller att åtminstone få skriva i lite större sammanhang även om hon innerst inne förstod att det nog var ett alltför högt mål att nå upp till. Det var inte alldeles självklart för Gunhild att hon skulle få gå i några högre skolor, hemma på landsbygden var inte det nödvändigt. Men hon fortsatte ändå att skriva små berättelser, dikter och att skriva dagböcker. Oftast blev det med blyertspenna i små 15-öres noteringsböcker som hon sedan gömde i lådorna. Noteringsböcker och någon penna brukade hon och syskonen alltid få när pappan återvänt hem efter en lyckad dag på torget i Karlstad. Gunhild skrev ner iakttagelser som hon gjorde i sin närhet. Mycket tecknade hon ner i oanvända blad i sina eller de äldre syskonens skriv- och räkneböcker från skolan. Det fanns inte så gott om annat skrivpapper därhemma.

När Gunhild blev äldre växte sig drömmen om ett liv som skribent allt starkare. Men eftersom hon förstod att hon aldrig skulle kunna nå till trädtopparna med sina skriverier och absolut inte högre fick det hon skrev ligga gömt och oläst i lådorna. Fadern hade mellan övriga sysslor en tid arbetat som lokalskribent på dåvarande Karlstads-Tidningen. Han hade lätt för att uttrycka sig i skrift. Gunhild visste att det var så hon också ville arbeta, men detta fick stanna hos henne själv som en ouppnåelig dröm.

En dag kom hennes man hem med en elektrisk skrivmaskin som han fått köpa billigt av en arbetskamrat. Det var den bästa present hon kunnat få. Där lärde hon sig snart att skriva och det gjorde allt skrivande plötsligt mycket lättare. När fadern lite oväntat avled vid 72 års ålder 1979, fick hon en ingivelse att skriva av lite av hans mer än 50-åriga dagboksanteckningar, för att kanske ge ut i bokform. Hon bad sin mor om tillstånd att skriva av böckerna och det tyckte hon skulle vara en bra idé. Om pappa hade haft hemligheter i boken skulle han inte låtit dem ligga framme, sa hon. När Gunhild börjat skriva och hunnit några år framåt i anteckningarna skaffade hon sig istället en dator och flyttade över skrivandet till den. Nilsby Hembygdskommitté tyckte också idén med dagböckerna var bra och lovade stå för det ekonomiska om boken skulle komma så långt som till tryckning. I dag finns sex delar av dagboks-anteckningarna utgivna. När barnen flugit ut började Gunhild studera på Kom Vux där hon bland andra ämnen pluggade svenska och datakunskap.

En tid därefter som en skänk från ovan fick hon erbjudande om ett jobb som reporter på en tidning. Hennes innersta drömmar blev plötsligt uppfyllda och naturligtvis tackade hon ja. Nu fick hon skriva artiklar, kåserier, fotografera och ibland göra små illustrationer.

Utgivna böcker:

Bland tistlar och smultronblom. Bokmaskinen 1993.

Mystik från skogarna. Ljusets förlag 1994.

Nilsbybygden – reviderad hembygdsbok. Kils Kommun 1997.

Mitt namn är Karl Nilsson. D. 1. Bokmaskinen 1997.

Mitt namn är Karl Nilsson. D. 2. Bokmaskinen 2001.

Mitt namn är Karl Nilsson. D. 3. Bokmaskinen 2004.

Rosenfång o liljor – dikter. Bokmaskinen 2005.

Harry Nyquists resa. Norlén & Slottner 2007.

Mitt namn är Karl Nilsson. D. 4. Bokmaskinen 2008.

Så som jag tänker. Kåserier. Bokmaskinen 2010.

Marksikt, flygarhistoria. Books-on-demand 2012.

Mitt namn är Karl Nilsson. D. 5. Bokmaskinen 2013.

Smörgåsnissan. Bild,Text&Form 2014

Mitt namn är Karl Nilsson. D. 6. Karl Nilssons dagboksanteckningar 1974-1979. Nedtecknare: Gunhild Hernström. Författares bokmaskin 2015.

Grå mot den vita driva. Dikter 1940-1979 /dagboksskrivaren och bonden Karl Nilsson från Anneberg. Nedtecknare: Gunhild Hernström. Författares bokmaskin 2017.

Uppsatser från en gammal byskola på landet 1920-1940. Uppsatserna , som är från 1920-40-talen, har författats av fortsättningsskoleelever vid Hasterby skola i Nilsby. Nedtecknare Gunhild Hernström. Författares bokmaskin 2019.

Antologier:

Medverkan i flera antologier

CD-skiva: Rosenfång o Liljor. CD-skiva med dikter. Design o Mastering Hans Rosén 200.

Medlemskap:
Värmländska författarsällskapet.

Dagdrömmar

Vita, skira minnen

träder sommarlätta fram

såsom moln på asurhimmel

Så som rosor i min famn

minns jag tider, ljusa lätta,

lekfullt skratt i barndomsland

Nu är stelnat allt som klingat,

Nu är sot i vita moln.

Tillbaka

Låt mig få vandra i barndomsland

leta bland doftande minnen

Låt mig få vandra på sommarstrand

smekas av oskuldsvinden

Stenmuren

Du står där stilla i aftonsolen

Någon sten har kommit i rullning

åren har inte gått spårlöst förbi.

Mossan har vuxit sig fast i det grå

förvandlat allt till historia.

En grön matta döljer spåren

efter gårdagens slit och umbäranden.

I luften dallrar mystiken och i marken

dunkar ännu ljuden efter liar och räfsor.

Kunde du tala skulle du yppa dåtidens

innersta hemligheter.

Du har sett så mycket

fått utstå mycket genom att stå här och

bevaka det som timat på de

magra skogslyckor du omgärdat.

Nu är du gammal och trött, livet är inte

längre intressant

Allt häromkring som var värt att se

har falnat och dött.

Talgoxen

Talgoxen rammar fönsterrutan

ivrig inför det nya som lockar

men ligger där snart död och stelnad

i den spirande grönskan

Ännu ett hopp om en ny början

har lagts till det förflutna

Bofinkar o rödhakar har intagit

hans plats vid trädgårdsgungan

som hängt där hela vintern.

” Vad blev det av mitt liv efter en sträng

vinters alla vedermödor?

Jag lyckades fånga solljuset

och markernas våryra några få dagar

innan allt var över. Var detta allt mitt liv skulle bjuda”?

Ur Så som jag tänker

Det var ett gäng tanter i rävboor, plyschkappor och fyrtiotalshattar eller slitna yllekappor. Några lågmälda karlar i svarta ytterrockar med hatt eller krimmermössor. Tyst och stilla avlägsnade sig en efter en från den grupp som hade samma riktning hem genom bygatan. Någon mera högljutt, någon med ficklampa. Utkippade snörskor eller blanka gummibottiner gjorde nya spår i snön. Svarta yllesharletter försvann i mörkret.

Vi väntade ibland en stund på vägen tills vi såg svaga lampor tändas i köken, allt för att försäkra oss om att de kommit in ordentligt i sina hus.

Alla hus hade sin speciella doft vilken skapats av sammanblandade ingredienser som huset bestod, såpa, mögel, tobaksrök, karameller eller frukt som lagts på vinterförvaring.

Våren doftade lera och nyutsprunget vatten. Våra fötter stampade upp mjuka partier i den hårda grusplanen. Kulpåsen kom fram och visselpiporna. Vi la jackorna på marken och gick i de hemstickade ulltröjorna. Vantarna hade bruna vattendroppar i ullrugget.

Höhässjning, hölasset, sitta överst och hålla sig i en hötjuga när pinnvagnen körde över det redan kända guppet i stigen som gick upp från sjövändan. Där kom vi nära fåglarna på elledningen och hade utkik över grannarnas arbetslag på andra sidan rået. Häruppe var vi skyddade från angrepp från den argsinta baggen när vi körde genom fårskocken”.
 

Författarporträtt sammanställt 2020.