Ingvar Karlsson
 

Till folkhälsan bidrar de säkert mer

än själva de nånsin kan fatta,

de som kan göra att människor ler

och få dem att till och med skratta.

Denna dikt skrev Torleif Styffe, Ingvar Karlssons förläggare, efter att ha läst igenom manuset till Mest i dur. Han menar att den gärna får betraktas som en hyllning till Liljedals store son och de övriga musikanterna i Sven-Ingvars.

Personligt: Ingvar Karlsson är född 1938 i Liljedahl av arbetarföräldrar. Musiker i Sven-Ingvars sedan 1956 då gruppen bildades. Spelar musik med förståndshandikappade med eget studiematerial och egen metod (tonljus).

 
Utgivna böcker: 

Musik med färg. Studiefrämjandet Södra Värmland 1996
Mest i dur (Montana 1996)

Medverkan i antologier:

Över nejden går låten. Värmlands museum 1994

Övrigt: C:a 40 minuter långt program med blandat innehåll, uppläsning, historier, sång och dragspel

De första musikaliska försöken

När jag gick i andra klass började ABF med musikcirklar i Segmon. Det var mandolin och fiol som gällde. Min far frågade om jag var intresserad av att börja. Det var jag.
   Han hade en gammal fiol, som jag fick börja att öva på. Fiol är ett svårt instrument, så det var väl inte direkt njutbart - i alla fall inte i början - men efter hand så blev det något bättre.
Vid tiden för examen (som skolavslutningarna då kallades) skulle förstås jag spela fiol. Framme vid katedern! Nervös som jag var av alla blickar, så lät det väl lite falskt, och "kompisarna" fnissade förstås och hade väldigt roligt åt detta. Och inte spelade jag bättre av det.
   Att ta sig till Segmon för lektioner var inte heller så enkelt för en tioåring: eka på sommaren och spark på vintern. När jag en gång kom gående med fiollådan under kabelkranen som lyfte upp timret vid sulfitfabriken, ropade kranföraren i högtalaren så att det hördes över hela Segmon:
   - Hur många meter ve ska du såge i da?
   Av förklarliga skäl slutade jag spela fiol.