Selma Lagerlöf

Personligt: Selma Lagerlöf föddes den 20 november 1858 på gården Mårbacka i Östra Ämtervik i Värmland.

När hon var 23 år gammal tog hon ett lån för att kunna studera och efter en kurs på Sjöbergs Lyceum för flickor kom hon in på Högre Lärarinneseminariet i Stockholm där hon läste åren 1882-1885. Efter att ha tagit sin examen flyttade hon till Landskrona och var där anställd som lärarinna vid Elementarskolan för flickor fram till 1895. 

   År 1891 debuterade Lagerlöf med romanen Gösta Berlings saga och hon blev snabbt berömd i Sverige och Norden och så småningom i hela världen. Utvandrareposet Jerusalem (1-2) som var Lagerlöfs tredje roman blev en stor succé när det gavs ut 1901-02 och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1-2) hade ännu större framgång.  År 1904 fick Lagerlöf emotta Svenska Akademiens stora guldmedalj och 1907 blev hon hedersdoktor vid Uppsala universitet. Två år senare, 1909, blev hon den första kvinnan och den första svenska författaren att få Nobelpriset i litteratur. År 1914 valdes hon själv in som en av de aderton i Svenska Akademien, också där blev hon den första kvinnan. 

   Pengarna från sina framgångar använde Lagerlöf bland annat till att köpa tillbaks sitt barndomshem Mårbacka som varit i släktens ägo i många generationer men som gått i konkurs och måst säljas efter Lagerlöfs faders död. Hon byggde om den gamla värmlandsgården till herrgård och drev jordbruket i full skala. Gården gick långt ifrån alltid med vinst, men det gjorde däremot Lagerlöfs böcker och hennes skrivande höll gården flytande. 

   Tidigt på morgonen den 16 mars 1940 avled Selma Lagerlöf i sitt hem på Mårbacka efter att ha varit sjuk och sängliggande i en vecka. Hon ligger idag begravd på Östra Ämterviks kyrkogård.

Författarskap: "Selma Lagerlöf var ingen naiv sagotant, som skrev ner vad en vänlig ingivelse gav henne, hon var en mycket medveten artist. Hon sökte ständigt vidga sina gränser genom att läsa ny och gammal litteratur, hon sökte sig bort från Värmland före att lägga nya provinser till sitt rike, Dalarna, Bohuslän, Italien och Österlandet." (Sven Delblanc i Förord till Selma Lagerlöfs skrifter i 10 band.)

Selma Lagerlöfs verk i urval och alfabetisk ordning (endast första upplagan anges):

Anna Svärd. Bonnier 1928


Antikrists mirakel. Bonnier 1897


Bannlyst. Bonnier 1918

Ett barns memoarer. Bonnier 1930

Berättelser som berör. Text och foto: Gunnel Lindberg Jung. Gretchen förlag, 2016

Bortbytingen. Tolkad av Emelie Östergren. Kolik förlag 2014.

Brev 1-2. Gleerup, Selma Lagerlöf-sällskapet 1967-69, utgiven postumt

Charlotte Löwensköld. Bonnier 1925

Dagbok för Selma Ottilia Lagerlöf. Bonnier 1932


Drottningarna i Kungahälla. Bonnier 1899

Du lär mig att bli fri. Bonnier 1992, utgiven postumt



Dunungen. Bonnier 1914
Från skilda tider 1-2. Bonnier 1943-45, utgiven postumt

Fyra noveller av Selma Lagerlöf. Ett urval av Leif Stinnerbom. Novellix, 2015. 4 häften.

Gösta Berlings saga 1-2. Hellberg 1891

Herr Arnes penningar. Bonnier 1904

En herrgårdssägen. Bonnier 1899

Höst. Bonnier 1933

Jerusalem 1-2. Bonnier 1901-02. Ny uppl. Mårbackaförlaget 2016.

Kejsarn av Portugallien. Bonnier 1914

Kristuslegender. Bonnier 1904
Körkarlen. Bonnier 1912

Liljecronas hem. Bonnier 1911
Löwensköldska ringen. Bonnier 1925
Mammas Selma. Bonnier 1998, utgiven postumt
Mårbacka. Bonnier 1922
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige 1-2. Bonnier 1906-07
Osynliga länkar. Bonnier 1894

En saga om en saga och andra sagor. Bonnier 1908
Selma Lagerlöfs Teatersonetter. Utgivna av Ulla-Britta Lagerroth & Lisbeth Stenberg. Lund: Ellerströms, 2014
Troll och människor 1-2. Bonnier 1915-21
Tösen från Stormyrtorpet. Åhlén & Åkerlund 1913


(För fullständig förteckning, se Selma Lagerlöfs bibliografi originalskrifter av Nils Afzelius, 1975.)

Se också: För att få se ett urval böcker, artiklar och Internetsidor som handlar om Selma Lagerlöf och hennes verk, klicka här. 

Ur  Kejsarn av Portugallien:

Där stod han nu och höll mellan sina händer någonting, som var varmt och mjukt och inrullat i en stor schal. Schalen var så pass undanviken, att han såg det lilla rynkiga ansiktet och de små vissna händerna. Han stod och undrade vad kvinnfolken menade att han skulle ta sig till med det här, som barnmorskan hade lagt i famnen på honom, då han fick en stöt, så att både han och barnet skakade till. Den kom inte från någon av de andra, men om den gick från den lilla flickan över till honom eller från honom till den lilla flickan, det kunde han inte reda ut för sig.

Strax efteråt började hjärtat klappa i bröstet på honom, såsom det aldrig förr hade gjort, och med detsamma var han inte längre frusen, och inte kände han sig ledsen och bekymrad och inte ond heller, utan allt var bra. Det enda, som oroade honom, var, att han inte kunde begripa varför det skulle dunka och slå på det sättet i bröstet på honom, då han varken hade dansat eller sprungit eller klättrat i branta berg.

­ Kära ni, sa han till barnmorskan, lägg handen här, å känn efter! Jag tycker, att hjärtat slår så konstigt.

­ Det är riktig hjärtklappning, sa barnmorskan. Kanske att ni brukar ha så ibland?
­ Nej, jag har aldrig haft det förr, försäkrade han. Aldrig på det här sättet.
­ Mår ni illa då? Har ni ont nånstans?

Nej, det hade han ju inte. Då kunde barnmorskan inte förstå vad det var för fel med honom.

­ Jag ska i alla fall ta barnet ifrån er, sa hon.
Men då kände Jan, att barnet, det ville han inte lämna från sig.
­ Nej, låt mej ha kvar den lilla flickan! sa han.

Med detsamma måtte kvinnfolken ha läst något i ögonen på honom eller hört någonting i rösten, som gjorde dem glada, för barnmorskan drog på munnen, och de andra rentav storskrattade.

­ Har Jan aldrig förr tyckt så mycke om nån, så att ni har fått hjärtklappning fördenskull? sa barnmorskan.

­ Nääj, sa Jan.

Men i samma stunden begrep han vad det var, som hade satt hjärtat i gång på honom. Och inte nog med det, utan han började också ana vad som hade varit felet med honom i hela hans liv. För den, som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller i glädje, den kan säkert inte räknas som en riktig människa.

Ur Gösta Berlings saga:

Sjön har sin början ganska långt uppe i norr, och där är ett härligt land för en sjö. Skogen och bergen upphöra aldrig att samla vatten åt den, strömmar och bäckar störta ner i den året om. Den har fin vit sand att sträcka ut sig på, uddar och holmar att avspegla och beskåda, näck och sjörå ha fritt spelrum där, och den växer sig hastigt stor och skön. Där uppe i norr är den glad och vänlig. Man ska bara se den en sommarmorgon, när den ligger yrvaken under dimslöjan, för att märka hur munter den är. Den gäckas först en stund, kryper sakta, sakta fram ur det lätta omhöljet, så trolskt vacker, att man knappt kan känna igen den, men så kastar den med ett ryck av sig hela täcket och ligger där blott och bar och rosig och glittrar i morgonljuset.

   Men sjön nöjer sig inte med detta lekfulla liv, den snör ihop sig till ett smalt sund, bryter sig fram genom några sandkullar i söder och söker upp ett nytt rike åt sig. Ett sådant finner den också. Den blir större och väldigare, har bottenlösa djup att fylla och ett idogt landskap att pryda. Men nu blir även vattnat mörkare, stranden mindre omväxlande, vindarna skarpare, hela karaktären strängare. En ståtlig och härlig sjö är den. Många äro de fartyg och timmerflottar, som färdas där, sent får den vintervila, sällan förrän efter jul. Ofta är den också i vresigt lynne, den kan skumma vit av vrede och vräka omkull segelbåtar, men den kan också ligga i drömmande lugn och avspegla himlen.

   Men längre ut i världen vill sjön färdas, fastän bergen synas allt strävare och utrymmet blir allt trängre, ju längre ner den kommer, så att den än en gång måste som ett smalt sund krypa fram mellan sandstränder. Sedan breder den ut sig för tredje gången, men inte mer med samma skönhet och värdighet.

   Stränderna sjunka och bli enformiga, mildare vindar blåsa, sjön går i tidig vintervila. Alltjämt är den vacker, men den har mistat ungdomsyran och mannakraften, den är en sjö som alla andra. Med två armar famlar den efter vägen till Vänern, och när den är funnen, störtar den sig i ålderdomssvaghet utför stupande branter och går med en sista, dånande bragd in i vilan.