Sju linjer

 

Nilsson Matts
 

 

                     Matts Nilsson. Foto: Marie Söhrman.

Personligt: Matts Nilsson, 1939–2015,  föddes på gården När Alfred i Södra Ås i Östra Ämterviks socken och växte upp i grannskapet och miljön kring Selma Lagerlöfs Mårbacka. Dit återvände han efter en yrkeskarriär inom kultur och utbildning, hälso- och sjukvård och personaltjänst i offentlig förvaltning i Stockholm och Karlstad.

  Han var under ett antal år ordförande i Östra Ämterviks hembygdsförening och i Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris, satt med i Mårbackastiftelsens styrelse och i valberedningen för för Selma Lagerlöf-sällskapet. Till sin bortgång hösten 2015 var han en mycket omtyckt och respekterad ordförande i Föreningen Värmlandslitteratur. 

   År 2008 belönades Matts Nilsson  med Sunnes kommuns kulturstipendium och erhöll samma år också Wermländska Sällskapets förtjänstmedalj.

 

Böcker:

Alma på Mårbacka. Votum 2014.

Trollkarlen från Ås. Votum 2015.

 

Bengt Åkerbloms minnesord om Matts Nilsson i Wermlandiana 2015:4: Föreningen Värmlandslitteraturs ordförande Matts Nilsson har lämnat oss.
   2004 valdes han in i vår styrelse, 2008 blev han vice ordförande och 2013 ordförande. Inte så långt efter att han blivit vår ordförande drabbades han av
cancer och var därför mycket tveksam om han skulle fortsätta som ordförande men övertalades av oss att fortsätta. Han var en mycket omtyckt, engagerad
och driftig ordförande och vän som satte stort värde på föreningen. Vi kände det tryggt att ha fått en ordförande, som var administrativt kunnig och litterärt intresserad, ja själv författare, men mer därom här nedan.

   Det blir mycket tomt efter Matts. Märkligt nog märkte vi inte mycket av hans sjukdom. Han såg rent uppseendeväckande frisk ut. Så sent som under bokmässan i Göteborg 24 – 27 september hjälpte han till i Värmlandsmontern utan tecken på sjukdom.
   Vi, Matts och jag, växte upp i Östra Ämtervik och började 1946 i Östanby skola, omtalad i Kejsarn av Portugallien, som Matts gärna ville framhålla. Vi blev
snart ”bästisar”. Kanske för att vi båda kom från hem där det lästes böcker, (Matts pappa kunde kapitel ur Gösta Berlings saga utantill!) eller för att vi båda var lika kortväxta eller för att personkemin var god. Jag har i tydligt minne att jag en solig höstdag i skolan tyckte att dagen varit grå och tråkig men då kom
jag på att det varit en dag utan Matts – sjuk skulle jag tro.
   Min mor trodde nog att vi var ena skolljus och försökte övertala oss om att hoppa över fjärde klass. Jag tyckte inte om idén och lyckligtvis sa Matts absolut
nej till hennes planer, vilket förstås gladde mig, så slapp jag ställa mig upp mot min mor, som förstås menade väl. Från början hade inte Matts föräldrar telefon men så småningom införskaffades det, fast abonnemanget till en början var på två familjer, vilket kunde krångla till det, men bra för Matts och mig i alla fall.
Vi bodde en halvmil från varandra och Matts skulle en sommar lära sig simma i Fryken nedanför vårt hus. Det blev inte så mycket med av det, kanske lärde sig
Matts aldrig den konsten.
   Vi följdes åt i skolan och efter sex år i folkskolan (vi var inte kvarsittare) började vi på realskolan i Sunne, en pampig byggnad vid infarten till Sunne. Jag minns att jag inte kände mig så entusiastisk över att tillbringa hela dagar från åtta på morgonen till halv sex på kvällen i Sunne samrealskola, må vara att Göran Tunström då gick i sista klassen, men Matts tyckte att det var lappri. Det var i alla fall han som tröttnade först på studerandet, Han hoppade visserligen inte av skolan men verkade skoltrött. Efter realexamen ägnade han sig därför åt en utbildning av mer praktisk natur, skogsskötsel, granodling m.m. I det sammanhanget träffade han sin blivande fru, Lilian med rötter i Övre Ullerud.
Så småningom återupptog Matts sina bokliga studier och utbildade sig till folkskollärare. På Semis blev han strax vald till ordföranden i kamratföreningen Sylvia och på tredje året på semis valdes han till ordförande i Blivande lärares förbund. Arbetet för de blivande lärarna ledde till Stockholm, där han blev kvar i åtskillig tid. Så småningom vände han dock åter till Värmland och Karlstad, där han fått en tjänst av Värmlands läns landsting. På landstinget var han bl. a. personalchef.
   Trädgården runt huset i Södra Ås, i släktens ägo sedan 1870-talet, förvandlade han till ett blomsterparadis. Bakom stugan hade han sin skog, som beredde honom mycket arbete efter stormen i början av augusti 2014. Men inte nog med det. ”På fritiden” ägnade han sig åt att forska i Södra Ås historia och alla som bott i hemmanet registrerade han. Sina makalösa kunskaper på området demonstrerade han vid en byvandring en vacker kväll i somras i Föreningen Trillan och Kyrkvägars regi. Namn och årtal på Åsbor från 1500-talet och framöver rann ur honom som rent vatten.

   Detta intresse hade lett honom in på att utforska sin egen släkt, särskilt farfadern fascinerade honom. Boken om honom och släkten i övrigt kallade han Trollkarlen från Ås.

  I Alma på Mårbacka uppehåller han sig vid Selma Lagerlöf som godsägare. I en ny bok, som han planerade men inte kunde fullfölja, skriver han om hennes förhållande till sockenborna. Han besökte i flera år KB för att där läsa hennes brev för att finna att de handlar inte så lite om just socknen och människorna där, fast det har naturligtvis litteraturforskarna inte varit så intresserade av. Matts beräknade att han hade tre års arbete att göra med den boken.
  Redan vid 16 års ålder debuterade Matts som krönikör på Fryksdalsbygden, där han skrev om nyheter från Södra Ås och Mårbacka. Det imponerade på mig!
   Matts växte upp 2 666 meter från Mårbacka, så hans intresse för författarinnan är inte så svår att förstå. Till det kommer att hans mor var husjungfru på Mårbacka i några år på tjugotalet, ”på Selmas tid” alltså! Inte så konstigt då att hans första bok blev just Alma på Mårbacka, som kom ut i fjol på Votums förlag och fick god kritik för att den gav inblickar i det föga glamorösa vardagslivet på Mårbacka. Dessutom prisades Matts för sin stil, klar och koncis.
   Det var alltså mitt i sin gärning Matts ryktes bort från sin Lilian, sina barn och ”sin” förening, Föreningen Värmlandslitteratur, som skattade sig så lycklig att
ha fått honom som ordförande. Men självklart kom hans tjänster att tas i anspråk på många håll och kanter. I sex år var han ordförande i Stiftelsen Selma Lagerlöfs Litteraturpris, vilket innebar att han också var arrangör av kulturveckan i Sunne, ”denna fantastiska vecka” som landshövding Kenneth Johansson kallat den. I Mårbackastiftelsens styrelse satt han i nio år och han satt i valberedningen för Selma Lagerlöfs-sällskapet. Han har fått Wermländska
Sällskapets förtjänstmedalj och Sunne kommuns kulturstipendium och utsetts till Årets Östemting.
   Han var också – inte minst – ordförande för Östra Emterviks hembygdsförening. 1986 valdes han till vice ordförande och 1990 blev han ordinarie ordförande och avgick inte förrän 1998. Under den tiden hände mycket. Föreningen arrangerade flera utställningar, från Deje förskaffades logen, som nu finns på hembygdsgården men framför allt lade Mats ner ett enormt arbete på projektet Där ner i Mårbacka. 1994 hade föreningen fått gården men efter en grundlig renovering brann den upp 1996. Året efter påbörjades återuppbyggnadsarbetet och 1998 kunde gården återinvigas.
   Projektet krävde förutom ett enormt arbete, organisationsarbete, förhandlingsförmåga liksom handlingsförmåga, vilket var Matts starka sidor. Han tog på sig en enorm arbetsbörda och hembygdsföreningen hade knappast inte gått in i detta projekt utan Matts som föreningsordförande.
   Mycket kommer inte att vara sig likt i Östra Ämtervik efter Matts bortgång! Och mycket blir sig olikt för Värmlandslitteraturs styrelse utan sin kunnige, samvetsgranne och mycket avhållne ordförande. För en vecka sedan lovade han medverka med ett förord till vår jubileumstidning – om han orkade, lade han till. 
   Matts bortgång är ett svårt slag för Föreningen Värmlandslittertur men än mer förstås för Lilian, som med sitt blida väsen påminner om mamma Alma,
husjungfru på Mårbacka en gång i tiden.

 

Bengt Åkerblom

 

Sju linjer

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Länkar

Om föreningen

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

Sju linjer