Nilsson Matts
Matts Nilsson. Foto: Marie Söhrman.
Personligt: Matts Nilsson, 1939–2015,
föddes på gården När Alfred i Södra Ås i Östra Ämterviks socken och
växte upp i grannskapet och miljön kring Selma Lagerlöfs Mårbacka. Dit
återvände han efter en yrkeskarriär inom kultur och utbildning, hälso-
och sjukvård och personaltjänst i offentlig förvaltning i Stockholm och
Karlstad.
Han var under ett antal år ordförande i
Östra Ämterviks hembygdsförening och i Stiftelsen Selma Lagerlöfs
litteraturpris, satt med i Mårbackastiftelsens styrelse och i
valberedningen för för Selma Lagerlöf-sällskapet. Till sin bortgång
hösten 2015 var han en mycket omtyckt och respekterad ordförande i
Föreningen Värmlandslitteratur.
År 2008 belönades Matts Nilsson med Sunnes kommuns
kulturstipendium och erhöll samma år också Wermländska Sällskapets
förtjänstmedalj.
Böcker:
Alma på Mårbacka. Votum 2014.
Trollkarlen från Ås. Votum 2015.
Bengt Åkerbloms minnesord om Matts Nilsson i Wermlandiana 2015:4: Föreningen Värmlandslitteraturs
ordförande Matts Nilsson har lämnat oss.
2004 valdes han in i vår styrelse, 2008 blev han vice ordförande
och 2013
ordförande. Inte så långt efter att han blivit vår ordförande drabbades
han av
cancer och var därför mycket tveksam om han skulle fortsätta som
ordförande
men övertalades av oss att fortsätta. Han var en mycket omtyckt,
engagerad
och driftig ordförande och vän som satte stort värde på föreningen. Vi
kände
det tryggt att ha fått en ordförande, som var administrativt kunnig och
litterärt
intresserad, ja själv författare, men mer därom här nedan.
Det blir mycket tomt efter Matts. Märkligt nog märkte vi
inte mycket av hans sjukdom. Han såg rent uppseendeväckande frisk ut. Så sent som under
bokmässan i Göteborg 24 – 27
september hjälpte han till i Värmlandsmontern utan tecken på sjukdom.
Vi, Matts och jag, växte upp i Östra Ämtervik och började 1946 i
Östanby skola, omtalad i Kejsarn av Portugallien, som Matts gärna ville
framhålla. Vi blev
snart ”bästisar”. Kanske för att vi båda kom från hem där det lästes
böcker,
(Matts pappa kunde kapitel ur Gösta Berlings saga utantill!) eller för
att vi båda
var lika kortväxta eller för att personkemin var god. Jag har i tydligt
minne att
jag en solig höstdag i skolan tyckte att dagen varit grå och tråkig men
då kom
jag på att det varit en dag utan Matts – sjuk skulle jag tro.
Min mor trodde nog att vi var ena skolljus och försökte övertala
oss om att
hoppa över fjärde klass. Jag tyckte inte om idén och lyckligtvis sa
Matts absolut
nej till hennes planer, vilket förstås gladde mig, så slapp jag ställa
mig upp mot
min mor, som förstås menade väl. Från början hade inte Matts föräldrar
telefon
men så småningom införskaffades det, fast abonnemanget till en början
var på
två familjer, vilket kunde krångla till det, men bra för Matts och mig
i alla fall.
Vi bodde en halvmil från varandra och Matts skulle en sommar lära sig
simma i
Fryken nedanför vårt hus. Det blev inte så mycket med av det, kanske
lärde sig
Matts aldrig den konsten.
Vi följdes åt i skolan och efter sex år i folkskolan (vi var inte
kvarsittare) började vi på realskolan i Sunne, en pampig byggnad vid
infarten till Sunne. Jag minns att jag inte kände mig så entusiastisk
över att tillbringa hela dagar från åtta på morgonen till halv sex på
kvällen i Sunne samrealskola, må vara att Göran Tunström då gick i sista
klassen, men Matts tyckte att det var lappri. Det var i alla fall han
som tröttnade först på studerandet, Han hoppade visserligen inte av
skolan men verkade skoltrött. Efter realexamen ägnade han sig därför åt
en utbildning av mer praktisk natur, skogsskötsel, granodling m.m. I det
sammanhanget träffade han sin blivande fru, Lilian med rötter i Övre
Ullerud.
Så småningom återupptog Matts sina bokliga studier och utbildade sig
till
folkskollärare. På Semis blev han strax vald till ordföranden i
kamratföreningen
Sylvia och på tredje året på semis valdes han till ordförande i Blivande
lärares förbund.
Arbetet för de blivande lärarna ledde till Stockholm, där han blev kvar
i åtskillig
tid. Så småningom vände han dock åter till Värmland och Karlstad, där
han fått
en tjänst av Värmlands läns landsting. På landstinget var han bl. a.
personalchef.
Trädgården runt huset i Södra Ås, i släktens ägo sedan 1870-talet,
förvandlade han till ett blomsterparadis. Bakom stugan hade han sin skog,
som beredde honom mycket arbete efter stormen i början av augusti 2014.
Men inte nog med det. ”På fritiden” ägnade han sig åt att forska i Södra
Ås historia och alla som bott i hemmanet registrerade han. Sina makalösa
kunskaper på området demonstrerade han vid en byvandring en vacker kväll
i somras i Föreningen Trillan och Kyrkvägars regi. Namn och årtal på
Åsbor från 1500-talet och framöver rann ur honom som rent vatten.
Detta intresse hade lett honom in på att utforska sin egen
släkt, särskilt farfadern fascinerade honom. Boken om honom och släkten
i övrigt kallade han Trollkarlen från Ås.
I Alma på Mårbacka uppehåller han sig vid Selma Lagerlöf
som godsägare. I en ny bok, som han planerade men inte kunde
fullfölja, skriver han om hennes förhållande till sockenborna. Han
besökte i flera år KB för att där läsa hennes brev för att finna att de
handlar inte så lite om just socknen och människorna där, fast det har
naturligtvis litteraturforskarna inte varit så intresserade av. Matts
beräknade att han hade tre års arbete att göra med den boken.
Redan vid 16 års ålder debuterade Matts som krönikör på Fryksdalsbygden,
där han skrev om nyheter från Södra Ås och Mårbacka. Det imponerade på
mig!
Matts växte upp 2 666 meter från Mårbacka, så hans intresse för
författarinnan
är inte så svår att förstå. Till det kommer att hans mor var husjungfru
på
Mårbacka i några år på tjugotalet, ”på Selmas tid” alltså! Inte så
konstigt då att
hans första bok blev just Alma på Mårbacka, som kom ut i fjol på Votums
förlag
och fick god kritik för att den gav inblickar i det föga glamorösa
vardagslivet på
Mårbacka. Dessutom prisades Matts för sin stil, klar och koncis.
Det var alltså mitt i sin gärning Matts ryktes bort från sin Lilian,
sina barn och
”sin” förening, Föreningen Värmlandslitteratur, som skattade sig så
lycklig att
ha fått honom som ordförande. Men självklart kom hans tjänster att tas i
anspråk på många håll och kanter. I sex år var han ordförande i
Stiftelsen Selma Lagerlöfs Litteraturpris, vilket innebar att han också var
arrangör av
kulturveckan i Sunne, ”denna fantastiska vecka” som landshövding Kenneth
Johansson kallat den. I Mårbackastiftelsens styrelse satt han i nio år
och han
satt i valberedningen för Selma Lagerlöfs-sällskapet. Han har fått
Wermländska
Sällskapets förtjänstmedalj och Sunne kommuns kulturstipendium och
utsetts
till Årets Östemting.
Han var också – inte minst – ordförande för Östra Emterviks
hembygdsförening. 1986 valdes han till vice ordförande och 1990 blev han
ordinarie ordförande och avgick inte förrän 1998. Under den tiden hände
mycket. Föreningen arrangerade flera utställningar, från Deje
förskaffades logen, som nu finns på hembygdsgården men framför allt lade
Mats ner ett enormt arbete på projektet Där ner i Mårbacka. 1994 hade
föreningen fått gården men efter en grundlig renovering brann den upp
1996. Året efter påbörjades återuppbyggnadsarbetet och 1998 kunde
gården återinvigas.
Projektet krävde förutom ett enormt arbete, organisationsarbete,
förhandlingsförmåga liksom handlingsförmåga, vilket var Matts starka
sidor.
Han tog på sig en enorm arbetsbörda och hembygdsföreningen hade knappast
inte gått in i detta projekt utan Matts som föreningsordförande.
Mycket kommer inte att vara sig likt i Östra Ämtervik efter Matts
bortgång! Och mycket blir sig olikt för Värmlandslitteraturs styrelse
utan sin kunnige,
samvetsgranne och mycket avhållne ordförande. För en vecka sedan lovade
han medverka med ett förord till vår jubileumstidning – om han orkade,
lade han till.
Matts bortgång är ett svårt slag för Föreningen Värmlandslittertur
men än mer
förstås för Lilian, som med sitt blida väsen påminner om mamma Alma,
husjungfru på Mårbacka en gång i tiden.
Bengt Åkerblom
|