Föreningen Värmlandslitteratur - böcker om Värmland

Sju linjer

Sven Stolpe

Personligt och författarskap: Sven Stolpe tog studenten 1923 på Södra Latin i Stockholm. Han blev tidigt en flitig kulturskribent och så småningom redaktör för en nystartad, bonnierägd tidskrift, Fronten.
I början av 30-talet insjuknade han i TBC och kom att vistas på ett sanatorium i Schweiz i nästan ett år. Han blev aldrig helt friskt utan fick hela livet igenom dras med en kronisk feber. Ett resultat av denna vistelse blev romanen I dödens väntrum, som blev hans skönlitterära genombrott. Den trycktes i nya upplagor och översattes till flera språk.
Annars var Stolpe inte så framgångsrik på den skönlitterära banan. En roman av honom utspelas i Värmland, Midsommarnatten (1945) men den hör inte till hans bättre. Under 30-talet kan man säga att han stod i den svenska kulturdebattens mitt men redan i mitten av samma decennium så uppslukades han allt mer av Oxfordrörelsen, som kom att betyda mycket inom den protestantiska världen, men var ursprungligen en amerikansk företeelse.
I Värmland blev biskop Arvid Runestam en av anhängarna men under Andra världskriget kom både han och Stolpe att bli besvikna på rörelsen. Det var ju denna rörelse, som skulle förhindra det stora kriget!
Stolpe, som länge haft franska katolska författare som sin specialitet, konverterade 1947 till den katolska kyrkan.
I mitten av 40-talet flyttade Stolpe med fru och barn till Värmland och så småningom kunde han residera på en ståtlig herrgård, Valåsen, som han hyrde av Domänverket. Han hade fått en fast anställning på Expressens kulturredaktion men kunde bo kvar i Värmland.
1959 lade han fram en doktorsavhandling om drottning Kristina. Disputationen i Uppsala blev ”ett celebert arrangemang”. Han fick ett gott betyg på avhandlingen men inte docenturkompetens, vilket var en stor besvikelse för honom.
Under 60-talet tjänstgjorde Sven Stolpe som lektor på gymnasiet i Mjölby för att efter pensioneringen flytta tillbaka till Värmland, till Filipstad. Som pensionär kom han att mer än någonsin stå i rampljuset för den offentliga debatten. Han blev helt enkelt en folkkär kändis.
1966 utkom han med Mitt Värmland, en kärleksförklaring till landskapet och – inte minst – värmlänningarna! Och Selma Lagerlöf var den författare han satte högst och hans sista bok handlade om henne.
Under 70-talet gjorde han stor succé med Låt mig berätta, som fick fyra efterföljare. Därmed hade han hittat en kongenial litterär form som han förnyade. Stolpe var alltid en lysande berättare.
Stolpe var också alltid en kontroversiell, person. Han hade lätta att få vänner men hade ännu lättare för att få fiender. Han älskade striden, får man tro. Han var en överdrifternas man och det var lätt att reta sig på hans ofta väldigt tillspetsade uttalanden. Men onekligen var han en frisk fläkt i den svenska kulturdebatten, i hela sitt långa liv både älskad och hatad.