Per Freudenthal,

pseud. Ode Balten

Personligt: För att åtminstone några ska nicka bekant får nog namnet Per Freudenthal kompletteras med pseudonymen Ode Balten.

Freudenthal var dalslänning, född 1875 i Dals Ed där hans far var kronolänsman. Efter studentexamen 1898 var han under tiotalet år banktjänsteman i Örebro och Kristinehamn. Det var under Kristinehamnsåren som han debuterade som författare. Åren i Kristinehamn blev inte så många. Han flyttade till Stockholm där han arbetade vid bokförlag och i perioder var journalist vid Svenska Dagbladet och Aftontidningen. På 1920-talet var han redaktör för Nordisk Forfattertidende och Folkkalendern.

 Freudenthal förblev bosatt i huvudstaden och dog där 1953. Vid det laget hade han hunnit bli ganska glömd som författare – även om det tre år tidigare hade givits ut en volym med ett urval av hans noveller (Selecta). Under Svenska Dagbladets vinjett Bok-marginalen konstaterades att: ”Ode Balten avled i mitten av december. Det var en död utan många spalter, en nästan glömd författares mycket anspråkslösa död.”

Så bra då att Kristinehamn har uppmärksammat Freudenthal med en Ode Baltens gata – Kristinehamn, den stad där han tillbringade de tiotal år som ger honom en plats bland de värmlandslitterära författarporträtten. Den som letar efter alster av Freudenthal får i bokhyllan som sagt söka efter Ode Balten. Hos de värmländska biblioteken är representationen minimal.

Litteraturgenre: Skisser, kåserier, reseskildringar.

Författarskapet: Per Freudenthal bokdebuterade 1910 med novellsamlingen Döddansare. Han var inne i en produktiv period och presenterade under de följande åren ytterligare ett tiotal skönlitterära böcker – ofta med inslag av satir. I Döddansare får läsaren följa Sven Fernebo, författarens alter ego. Boken skrevs redan 1907 och flera av novellerna innehåller inslag från Kristinehamn. Björn Julén har i Svenskt biografiskt lexikon beskrivit Freudenthals författarskap och konstaterar att det handlar om en kortvarig litterär berömmelse. Böckerna fick en hel del uppmärksamhet när de gavs ut och recensenter talade om en sober stilkonst och ”ett dekadent, satiriskt temperament”. Fredric Böök recenserade I lustgården (1912) och menade att Freudenthal förenade »det hopplösaste temperamentet och den omsorgsfullaste syntaxen bland moderna svenska prosaister» – en beskrivning som enligt Björn Julén kan få gälla de fyra första böckerna. Men allt var kanske inte frid och fröjd, för som någon konstaterade: ”Han hade avsevärd framgång hos kritiken men inte hos publiken”. Björn Juhlén menar vidare att I lustgården (1912) blev en vändpunkt i Freudenthals författarskap, och att det i de följande böckerna handlar om ”satir och kåseri i Hasse Z:s efterföljd”. Resa till Venus (1923) satte punkt för Freudenthals skönlitterära författarskap. Fyra år senare kom hans sista bok, Röda syner och röster, en reseskildring från Moskva. Denna kan ses som en spegling av hans engagemang inom Sveriges Kommunistiska Parti. Det kan avslutningsvis nämnas att Freudenthal för sin tredje bok, samlingen prosadikter Hos nymfer (1911) valde att använda signaturen Pseudo Solipse.

1953 fick Ode Balten en liten renässans. Det var KF:s bokförlag som gav ut ett urval noveller i en volym som fick titeln Selecta.

Publicerade böcker:
Döddansare. Malmö 1910.
Spöksyner. Stockholm 1910.
Hos nymfer. Malmö 1911.
I lustgården. Stockholm 1912.
Kulturblommor. Malmö 1913.
Den förgyllda grodan. Malmö 1914.
I narrkåpa och harnesk. Malmö 1915.
Idyller i helvetet. Stockholm 1919.
Resa till Venus. Stockholm 1923.
Noveller om Eros. Malmö 1924.
När lucifererna fördrevs med Belsebub. Stockholm 1926.
Röda syner och röster. Stockholm 1928.
Selecta. Stockholm 1950.

Författarporträtt sammanställt 2019 av Claes Åkerblom