Bokrecensioner 2011
En lista över böcker utkomna 2011 sammanställd av Bengt Åkerblom, som också svarar för samtliga recensioner om inte annat anges. Listan är så komplett som möjligt är. Fattas någon bok är Föreningen Värmlandslitteratur tacksam för att få information om boken i fråga. Böckerna är alfabetiskt ordnade efter författare eller titel. Klicka på författare och eller titel för att snabbt komma till en recension.
Alsing, Rolf, Fröding och kvinnorna
Ander, Staffan, Godmorgon 2012
Andersson, Mikael, & Tunström, Göran, Barnmark
Axelsson, Majgull, Moderspassion
Beattie, David. The little Apple.
Berg, Bengt, Mellan Nordkap och Syrakusa
Berg, Valter, Svartrockarnas kamp
Berättelser från lokalbefolkningen
Björklöf, Sune, Björnen i markerna & kulturen
Blidh, Rune, Det kommer alltid en vår
Bylund, Rolf, Glimtar ur Stensborgs historia
Böving, Lena, Mannen som ingen älskar
Carlsson, Laila, Dit där citrusträden blommar
Christerson, Rolf, Jubelgodbitar från Grönköpings Veckoblad 1961–2011
Christerson, Rolf, Vågspel trots allt
Dreyer, Nanna, Sjaelens spejl. Selma Lagerlöfs forfatterskab
Dybeck, Niss Eva, Rut – kvinna, lärarinna och älskarinna
Ehrenroth, Björn, Nio hektar skog.
Emanuelsson. Kjell ”Keeper”, Från kragtag till storklubb
Eriksson, Ann, Christian Eriksson bildhuggare
Eriksson, Bo, Gustavsström med omgivningar.
Erlander, Tage, Dagböcker 1961–1962
Esaias Tegnér. Texter och läsning.
Fordonen, vägarna och motorsporten i Västra Värmland
Fröding, Gustaf, Det var dans bort på vägen. Lars Löfgren läser dikter
Hansson, Martin, Medeltida borgar – maktens hus i Norden
Hellström, Lena, Jag målar ängarna – möte med Gerd Göran
Herbertsson, Kjell, Öga för öga
Hugosson, Kerstin, Ögonblick i Filipstad
I boken om Långnäs kan du finna dina rötter
Jansson, Andreas, Drömhuset och andra noveller
Jansson, Åke, Profiler och miljöer i Säffle
Johansson, Annelie, & Jakobsson, Lars Jacob, Drömmen om Rottneros Park
Johansson, Gunnel, & Wallgren, Peter, Löved
Johansson, Kjell, På villovägar
Juhl, Berit, Tusen och en natt i Bovilgården
Karlsson, Sven Olov, Svenska ödehus 2
Karlstads stiftsbok. Utgiven av Karlstads stift 2011
Karnstedt, Torgny, Mitt namn är Kocki
Krönika över släkten Thingvall med vissa sidogrenar 1600–2000 talet
Lerin, Lars, & Högstrand, Kerstin, Straffrundor och ärevarv
Ljung Svensson, Ann-Sofi, Jordens dotter
Löfed, Lis, En berättelse om ett konstnärsliv och en strävan efter ljuset
Lönnroth, Per-Olof, Lennart Johansson – Torparn
Malmström, Ulf, Halgå bruk – det mest vanlottade
Matti Mörtbergs värmlandsfinska uppteckningar
Molloy, Gunilla, Selma Lagerlöf i mångfaldens klassrum
Mörnesten, Ylmeri, Arvikapärlor
Nibell, Pia. Monuments betydelsedimensioner. En studie om monumentet ”Lekande barn”
Nilsson, Lars, Livsöden i glesbygd
Odhner, Gunnar, Barnet som inte kunde ljuga
Ohlson, Jan R., Kapten Nemos sekond
Olausson, Peter. Ljus över Värmland
Ollars, Janne, Ett pris på mitt huvud
Olofsson, Gösta, När sjukvården kom till Värmland
Olsson, Hasse, Betydande herrgårdar i Eds socken
Oppenheim, Florence, & Svensson, Daniel, Möten med finnskogar.
Parner, Mats, Virtuoser med blick för talens magi
Risberg, Ruth Elinor, Barndomsminnen från Finnskogen
Rosendahl, Sven, Det outsägbara
Rundgren, Kjell, Just nu
Rune, David, Ekberg, Svante & Kouthoofd, Daniel, Var femte invånare är en häst
Sahlströmsgårdens vänner. Årsbok. Nr 4. 2011
Schulmann, Ninni, Pojken som slutade gråta
Sewall, Lena. Mina godaste julrecept
Sjöström, Kurt, & Winberg, Anita, Med husbil på Nils Holgerssons färdväg
Småstadshjärtan – unga röster om livet.
Strömner,Kjell, Droppar i väven.
Styffe, Torleif, 40 skäl att älska Dalby
Svenska etnologer och folklorister.
Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva.
Svensson, Gunnar, Sjömansbok = Salior’s book
Söderqvist, Johannes, Kungen är död – leve de ofödda barnen
Trefaldighetskyrkan 100 år 1911–2011
Vad vi minns och andra berättar om Timbonäs
Westlund, Brita, Minnen från Sand
Wivhammar, Bertil, Kinematografen
Wolff, Rikard, Rikitikitavi – en folkhemsberättelse
Zandén, Rolf, Tänkt och skrivet – aforismer
Åkerman, Lisbeth B., Uppgörelsen
Alsing, Rolf, Fröding och kvinnorna. Sthlm: Hjalmarson & Högberg, 2011. – Gcz Fröding, Gustaf
Rolf Alsing var en gång i tiden, 1985–2001 mycket framgångsrik chefredaktör för Aftonbladet men efter sin avgång som sådan har han i stor utsträckning ägnat sig åt litteraturvetenskapen. För åtta år sedan utkom han med den första biografin över Göran Tunström, Prästunge och maskrosboll, och nu föreligger alltså denna bok om Gustaf Frödings fåfänga försök att få sig en käresta men Alsing har nu inte nöjt sig med att berätta enbart om dem utan alla kvinnor som stod i något slags nära förhållande till honom som farmodern, mormodern, mamman, de så viktiga systrarna, Ellen Key, den nog rätt så förtalade Ida Bäckmann, Selma Lagerlöf och Signe Trotzig. Det märks att Alsing hyser djup medkänsla med skalden. Det går nog inte att säga att han tillför Fröding-forskningen något nytt men han skriver lätt och ledigt och som en sammanfattning i ämnet Fröding och kvinnorna är detta alldeles utmärkt läsning. Boken är Gustaf Fröding-sällskapets årsbok 2011.
Ander, Staffan, Godmorgon 2012. Krönikor ur Nya Wermlands-Tidningen 2009–2011. Kd: NWT, 2011. 144 s – Hc
Detta är Staffan Anders sjätte Godmorgon-bok och liksom de tidigare bjuder den på kåserier av honom, som NWT publicerat varje lördag sedan många år tillbaka. Ungefär ett sextiotal krönikor från de senaste åren har vunnit kulturredaktören Mats Dahlbergs gillande och återges i boken. Författaren berättar småtrevligt om hus och hem och trädgårdsbekymmer och om katter men också om sparkstöttningar, om vargen, om morgonsamlingen på läroverket – d.v.s. om allt. För en gammal karlstadsbo är det särskilt roligt när han kommer in på Karlstad förr, på 50-talet skulle jag tro, men han har fel när han uppger att restaurang Falken låg på Herrhagen, för den låg i Haga, där Tain Loon finns sedan cirka 1972, och jag kan inte minnas att den liksom sin tvilling Örnen var ett ölsjapp. Staffan Ander bjuder alltså på underhållande läsning och därtill kommer att det är en påkostad bok utseendemässigt – som alltid visserligen – men kanske ännu mer den här gången. Tin Wigelius svarar som tidigare år för formgivningen och illustrationerna är många – för att nu inte tala om omslaget av ingen mindre än Lars Lerin!
Andersson, Mikael, & Tunström, Göran, Barnmark. Sthlm: Max Ström, 2011. x s, – Ohf
En ny diktsamling av Göran Tunström! Hur kan det vara möjligt? Han dog ju 5 februari 2000. Jo, så här ligger det till. Under fem somrar på 80-talet arbetade fotografen Mikael Andersson på Johannesgården, en barnkoloni i Dalarna och han tog bilder hela tiden. Våren 1986 ringde han Göran Tunström och frågade om han kunde tänka sig att skriva texter till bilderna. Skicka bilderna sa Göran – och Mikael Andersson fick en prosatext och arton dikter tillbaka! Av någon anledning blev nu inte detta fotoreportage med Göran Tunströms dikter utgivet förrän nu, när Mikael gått igenom fotomaterialet igen och funnit nya bilder. Fotografierna är underbara och därtill kommer Görans poetiskt lyhörda texter, som tillsammans med bilderna väcker till liv minnena av ”barndomens somrar, som likt svalor i blå luft kastade sig förbi och försvann” som han skriver i förordet. Jag instämmer med vad Annika Panas säger i sin recension av boken för Bibliotekstjänst – den hon avslutar med orden: ”Man kommer barnen nära, de känns omedvetna om kameran, och Tunströms lyrik förstärker och intensifierar upplevelsen.” Den kan beställas från Föreningen Värmlandslitteratur för endast 200 kr + ev, porto.
PS En högst opassande reflexion tränger sig på vid läsningen av boken – tänk vad skönt att se barn, som inte har en mobil eller liknande tryckt mot örat ens för en enda sekund!
Axelsson, Majgull, Moderspassion. Sthlm: Brombergs, 2011. 445 s. – Hc
Majgull Axelssons nya roman utspelas, som bekant, i Arvika översvämningshösten 2000. Hon är född i Landskrona och har ingen anknytning till Arvika men innan hon skrev boken kontaktade hon metereologen Pererik Åberg, förre räddningschefen Håkan Axelsson och några andra arvikabor och fick vet ett och annat om jössehäringarnas huvudstad denna märkligt våta höst. Huvudpersonerna i berättelsen är fem: Minna, som äger vägkrogen Sallys Café & Restaurang, som ligger i närheten av Jössefors, den smått alkoholiserade dramatenskådespelaren Marguerite, räddningstjänsens Tyrone, en remarkabelt tystlåten man, journalisten Ritva på jakt efter ett fast jobb och restaurangbiträdet Annette, gift med en ständigt magsjuk, närmare bestämt, alkoholiserad man. Minna är den absoluta huvudpersonen och dottern, den älskade Sofie, som dock mest lyser med sin frånvaro på ett sätt som kommer en att associera till Hitchcocks film Psycho. Stormen rasar kring Sallys café och Minna blir svårt skadad och transporteras till sjukhuset. Var och en av huvudpersonerna, även den osympatiska Annette, får träda fram och berätta sin historia, som oftast handlar om mycket störda relationer mellan förälder och barn. Men förutom detta handlar romanen om den icke erkända sorgen som Erik Löfvendahl skriver i sin recension i SvD. Att Arvika utgör platsen för handlingen i boken är förstås ett plus även om platsens ande inte är så väldigt påtaglig – frånsett den svällande Glafsfjorden som i slutkapitlen glittrar i kapp med bokens hoppfulla, överraskande hoppfulla, slut.
Beattie, David. The little Apple. [Sunne: David Beattie], cop. 2011. 182 s. – Ncagz Sunne
2001 slog sig denne skotte ner i Sunne efter vistelser i Indonesien och andra exotiska delar av världen. I Sunne grundade han en blomstrande rörelse, en frisörsalong. I Sunne fann han sig också en kvinna och boken slutar med första barnets ankomst. Sällan har jag läst en så positiv skildring av Sunne, samhället, naturen (med alla djuren, t.o.m. kanske vargar!) och människorna. Ja, i Sunne tycks finnas allt menar vår skotte. Luciafirande, hästtävlingar, maratonlopp, vattenland, en storartad trädgård, Rottnerosparken, älgjakt, groddamm och härligt vinterväder! Han skriver på en förhållandevis enkel engelska (jag slog bara upp några ord men borde förstås slagit upp några fler!) och har en humoristisk berättarton. Det är en verklig njutning att ta del av hans entusiasm över allt Sunne har att erbjuda. Att få ta del av en främlings syn på ens eget land är alltid av största intresse och så är det verkligen också i det här fallet. Midsommar är den högtid han gillar bäst, David Beattie, och påpekar att den uppmärksammas knappast alls i England, utom av några ungdomar som vid midsommartid brukar samlas vid Stonehenge. Vad han annars särskilt verkar att gilla är den svenska vintern med kyla och gnistrande snö – fast finns det så gott om sånt i Sunne kan en karlstadsbo undra? De två senaste åren har ju bara varit strålande undantag från regeln att vintrarna nuförtiden sällan bjuder på riktigt vinterväder – må vara att även årets vinter fick sitt vinterväder – långt omsider. Men, tydligen, har Sunne ett helt annat vinterklimat än Karlstad, fast båda orterna ligger i samma växtzon!
Berg, Bengt, Mellan Nordkap och Syrakusa. Betraktelser. Torsby: Heidruns, 2011. 158 s. – Hc
Inget mänskligt är Bengt Berg främmande, verkar det som vid studiet av hans senaste samling ”betraktelser”. Detta är knappast en bok man läser rakt igenom från pärm till pärm. Undertecknad har i vart fall inte gjort det utan raska hoppat från den ena uppsatsen till den andra, vilket kan innebära att jag missat en eller annan.
Först tog sig undertecknad an Från Gultbergets topp, eftersom han för några år sedan – en vacker sommardag – besegrade det. BB hänförs förstås över utsikten och så men kommer snart över på det stundande EU-valet! Allt tar han upp och filosoferar över. Om boken skriver han exempelvis att den ”blev inte bara min livboj, den lärde mig simma!” Ja, BB uppvisar en ”simfärdighet” som är få förunnat. I sammanhanget prisar han den oas (eller simbassäng?) som barndomens lånebibliotek i sockenstugan intill muren av Fryksände kyrkogård” betydde. Själv har undertecknad i särskilt gott minne hyllorna i mitt sockenbibliotek med Barnbiblioteket Sagas röda ryggar, som öppnade portarna till Robinson Cruses ö och resten av den tidens värld.
I kapitlet med rubriken Politiken är drömmarnas återvinningsstation omnämner han i förbifarten förekomsten av ”en massa konstiga symboler i dödsannonserna”. Ja, att ta farväl av sitt liv med ex. en golfklubba i dödsannonsen tycks mig besynnerligt och det finner nog fler än undertecknad. Humorn är oftast inte så fjärran i BB:s framställning och som den poet han är så kan hans språk stundom vara mycket lyriskt som på s. 71 (under rubriken som lyder Vi ger varandra solen och hänsyftar kanske därmed på ett berömt teaterstycke?), där han skriver: ”Vitsipporna sprider sina mjölkktandsskratt i andra, sluttande vägslänter, innan den de blånar och vissnar bort.”
Och han kan återge andras diktning, exempelvis något ur Fjäriln vingad – ”dessa halsbrytande, vackra rader där den hierarkiska nivåskillnaden mellan högst och lågt inte längre existerar ” Ja, naturen finns ofta i BB:s närhet men framför allt är han en god porträttör med gedigna empatiska talanger.
Särskilt givande är porträttet av finlandssvenske skalden Lars Huldén och karaktäristiken av hans författarskap. Andra han porträtterar är Göran Tunström och Reidar Nordenberg, kanske Görans bäste vän. Reidar var en ovanligt sympatisk person och viktig för kulturlivet i Karlstad på 50- och 60-talen, fast han bara hade folkskola. Det nämner Bengt Schüllerqvist i boken om sin far, En lärares bildningsgång. Vi karlstadsbor var nog lite sura på Reidar att han drog västerut, till Arvika – må vara att det var hans födelsebygd och att han på köpet blev chefredaktör för AN.
En liten, högst bagatellartad anmärkning har jag att komma med till sist – kan man kalla storspovens rop för dova? I Östra Ämtervik låter de mer som visslingar .– vårfriska drillar, vemodsklara – fast det är en sång som blivit allt mer sällsynt! Dock, lärkan kämpar ännu på från mars till den 15 juli – nästan prick.
En annan kanske småaktigt anmärkning är att Berg i kapitlet Vi ger varandra solen ger ”tussilagon i asfaltkanten” sin hyllning Den har år efter år ”stått upp som symbol för det oövervinnliga tålamodets uthållighet” skriver han. Frågan är om han inte tänker på en annan ”asfaltsblomma”, som också är gul men än mer uthållig än tussilagon, som i år lyste mest med sin frånvaro längs vägen mellan Karlstad och Östra Ämtervik – såvitt jag kunde finna. Nä, BB tänker nog på en annan blomma men eftersom denna tidning är strängt partipolitisk neutral skall dess namn icke nämnas här.
Bengt Berg är numera inte bara skald, förlagsredaktör, bokförsäljare och lite till utan också riksdagsman. En ovanlig kombination skulle jag tro – eller hur? Vad står det på hans visitkort? Varför inte humanist? Till sist kommer min vanliga anmärkning, varför är inte kåserierna daterade? Uppenbarligen är de skrivna med flera års mellanrum och är inte ordnade kronologiskt.
Berg, Inger, Fjättrad anhörig. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 48 s. – Hc.03
Dikterna bjuder på en hjärtslitande läsning. Att vara mor till ett barn med neuropsykiatriskt handikapp kan innebära påfrestningar intill det outhärdligas gräns. Psykiater Hans Kleine skriver i ett förord att ”kärlek satt på prov” kunde ha varit titeln till den här diktsamlingen, och det är så sant som det är sagt. Dikterna kan ha namn som När jag inte orkar, Till slut blir det för mycket och Uttröttad men hon avslutar samlingen med följande dikt, som hon kallar Så blev det: ”Strävan / att hjälpa den funktionshindrade / blev också / mer närhet och kärlek”.
Berg,
Valter, Svartrockarnas kamp. Striden om Laggåsen och Casper vid
Storsjön. Krhmn: N&S, 2011. 342 s. – Ncagz Gustav Adolf
Titeln är välfunnen men det var sannerligen inte bara prästerna i norra Älvdalen som kämpade om Laggåsen även torparna gjorde så – för sin överlevnad i många fall. De flesta värmlänningar med några år på nacken har säkert hört talas om Laggåsen och den långa processen om detta hörn av Värmland men de som är insatta i denna komplicerade historia är nog ganska få.
Laggåsen är ett 14 700 tunnland stort område i nordöstra delen av Gustav Adolfs socken. En stor del av området är sedan 2000 naturreservat. Hälften av det är myrimpediment. Första bebyggelsen kan dateras från 1638. Bosättarna var förstås finnar och av släkten Karjalainen. Då var Laggåsen lagd under Ekshärad så till vida att ev. inkomster därifrån tillföll prästgården. På 1700-talet påstod kyrkoherden Andreas Piscator i Ekshärad att området var en gåva från ”en gudsälskande människa före eller efter reformationen.” Något dokument som stödde den uppgiften kunde han emellertid inte uppvisa. 1788 fick Gustav Adolf sin första präst och i samband därmed en kyrka. Det tillkom på Uddeholmsbolagets initiativ. Bolaget ägde minsann hela socknen utom just Laggåsen! I början av 1800-talet hade Kammarkkollegiet fastställt att Laggåsen var kronoskog och följaktligen inte kunde säljas till Uddeholmsbolaget, som vid det här laget var ute efter så mycket skog som möjligt. Inte heller skulle Ekshärads prästgård ha någon befattning med Laggåsen – torparnas arrenden skulle tillfalla Norra Ny. Ännu var de få men under 1800-talet ägde här som annars en befolkningsexplosion rum. 1866 bodde på Laggåsen 153 personer på 27 torp. Under 1800-talet hände också det att skogen plötsligen blev mycket värdefullare och en tvist utbröt mellan socknarna i Älvdalen om rätten att av avverka och kamma hem vinsterna av avverkningen. 1862 beslöt Kungl.Maj:t att tillåta avverkning på Laggåsen och att behållningen skulle tillfalla ”Älvdals pastorats regleringsfond.” Vad det nu kunde innebära? Jo, pengarna skulle gå till skola, själavård m.m. liknande i Ekshärad, Norra Ny, Dalby. Den första drivningen på Laggåsen gav 200 000 kronor! Inte så illa! Ungefär på mitten av 1800-talet blev August Almqvist kyrkoherde i Ekshärad och han verkade mest intresserad av att tjäna in mer pengar på torparna på Laggåsen, vilket bl.a. ledde till att 56 personer vräktes därifrån. Biskop Rundgren lär ha sagt om honom att han var ”nitisk i ovishet”. Utöver jordbruket levde bygdens torpare på lieslipning och kolning – fast det sistnämnda var egentligen inte tillåtet – skogen var ju inte deras! En annan föga sympatisk representant för överhögheten i Laggåsen var jägmästaren A.T. Fagerlin, som också var nitisk i överkant. Ja, han trakasserade mer eller mindre många i befolkningen, tjyvskyttar hade han ett särskilt gott öga till, men häradsrätten dömde inte till hans favör!
1903 beslöt Kungl. Maj:t att inkomsterna från Laggåsen (och Ruskåsen) skulle gå till prästerskapets löneregleringsfond. Fonden hade då länge gett en avkastning på 33 000 kr om året.
Som en följd av detta kungliga beslut beslöt Ekshärads församling 1908 att tillsammans med de tre andra pastoraten återfå rätten till förtjänsten från det omstridda området. 1914 beslöt häradsrätten i ärendet och det blev ett blankt nej till Ekshärads framställning. Det beslutet fastställdes av Kungl.Maj:t 1918. 1923 utsågs Ludvig Krook till kyrkoherde i Ekshärad. Han blev snabbt omtyckt och han var en handlingens man. 1932 års kyrkofondslag, som innebar att det ankom på Kungl.Maj:t och Kronan att bevisa sin äganderätt, inspirerade honom tydligen att göra ett nytt försök att erövra Laggåsen åter, som enligt honom tillhört kyrkoherdebostället Grinnemo ”sedan urminnes tid”. Församlingen ställde sig på hans sida men 1961 beslöt häradsrätten att avvisa pastoratets talan. Två år senare upphävde emellertid hovrätten det beslutet, men den framgången fick inte Ludvig Krook uppleva, eftersom han avled i juni samma år. 1966 avkunnade så häradsrätten sin dom, som måste ha kommit som en kraftig chock för ekshäringarna. Den innebar nämligen att Norra Ny, Dalby samt Södra och Norra Finnskoga skulle få tillträde till Laggåsen och disponera avkastningen därifrån. Ett besynnerligt domslut kan man tycka! Genast efter att Kungl. Maj:t 1971 fastställt domen så uppstod osämja mellan socknarna ifråga. Enligt dessa skulle den förlorande parten, alltså Ekshärad, stå för alla kostnader i målet, men begärde Ekshärad förstås att vinnarna i målet skulle ersätta Ekshärad för dessa, vilket de i sin tur inte var alldeles villiga till. En överenskommelse nåddes till slut mellan socknarna 1977 och den innebar att Ekshärad erhöll en engångssumma på 275 000 kr från de andra socknarna mot att man för all framtid avsade sig alla anspråk på Laggåsen. ”Resultatet blev knappast det som Krook drömt om”, tillägger Valter Berg med viss rätt! Idag går alla pengar till stiftets prästlönekassa och därav får Övre Älvdals pastorat nästan 14%, mest av alla socknar tack vare Laggåsen!
Ett enormt arbete måste ligga bakom denna bok. Inte ett protokoll, inte ett beslut, inte ett dokument tycks ha undgått författaren. Att Sverige ändå varit en rättsstat är mitt intryck och att den även tjänade de fattigas intressen verkar klart – mer eller mindre. En bieffekt av Valter Bergs genomgång av domböckerna är att vi får veta mycket om torparnas tillvaro under 1700- och 1800-talen. Släktforskare måste ha mycket att hämta här – bl.a. tack vare de familjetabeller, som han redovisar sist i boken jämte en utförlig käll- och litteraturförteckning. Striden om Laggåsen blev på sin tid riksbekant men litteraturen i ämnet är ändå inte så stor. Arthur Ransjös skrift från 1966, som f.ö. finns på Karlstads stadsbibliotek, var kanske det dittills bästa. Föreliggande verk är det utförligaste och det ger ett högst förtroendegivande intryck.. Som extrabonus kan läsarna också ta del av berättelsen om ”Casper vid Storsjön”, tjuvskytt och humorist med förmåga att ge svar på tal!
Av redaktören för de värmländska släktforskarnas tidskrift VärmlandsAnor, Åke Hörnqvist har jag fått tillstånd att återge hans betydligt mer kortfattade och mer klargörande recension, men av utrymmesskäl nöjer jag mig med att citera slutavsnittet:
”I bokens sista fjärdedel porträtteras Caspar vid Storsjön, en slug och pricksäker tjuvskytt, som gick ur tiden den 27 februari 1922, 87 år gammal. Hans eskapader har givit åtskilliga avtryck i flera häradsrätter. Eftersom han inte ägde någon mark var hans legala jaktmöjligheter mycket begränsade. Hans sonson, Ragnar Casparsson, född 1893, känd socialdemokratisk riksdagsman och senare landshövding i Västmanland, ville dock inte diskutera sitt släktskap med farfadern.
Boken avslutas med en tabell över det nära 80-talet familjer som bott på Laggåsen. För dem som har kopplingar till orten bör boken vara ett måste och för oss andra är den ett viktigt bidrag till kunskapen om livsbetingelserna för dem som hela sina liv var tvungna att leva på marginalen av ett uthärdligt liv.”
Berättelser från lokalbefolkningen. Ljudupptagning: Silbodal. Uppsala: SOFI, 2011. – CD: 50 min. – Medverkande: Vilhelm Nilsson, Carl Arman, Edvard Rönnfors. – Ncag/LC
Inspelningen är från 1947 men CD-skivan utgiven 2011 av SOFI, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Mârten i Årjäng handlar det mest om på skivan. Jag hade rätt svårt för att förstå den intervjuade (Vilhelm eller Carl?) – besynnerligt nog. Kan det ha berott på ljudet, som var bra men inte perfekt! Glädjande i vilket fall att dessa inspelningar från anno dazumal nu äntligen blir tillgängliga för ”vanligt folk” och inte bara forskarna! Sånt här genuint mål träffar man knappast på numer någonstans!
Blidh, Rune, Det kommer alltid en vår – sant och nästan sant i dikt och prosa. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 77 s. – Hc.08
Rune Blidh debuterade 1989 med Lantlig svanesång och det kunde också den här diktsamlingen på mål och rikssvenska heta. Förföriskt nostalgiskt skriver han om livet på landet förr (i Glava), då ”mjölkbordet var ungdomsgård”, som han formulerar sig i någon tidigare diktsamling, och då landsbygden var befolkad av både unga och gamla. Han lägger ut ytterligare texten i ett kapitel på prosa om Lene, där han liknar de svenska småbönderna med de naturfolk, som världen runt trängts undan. Dessutom visar det sig att vår poet är degerforsentusiast. I en artikel betitlad Degerfors påpekar han bl.a. att ”i vårt åldersegregerade samhälle är fotboll en av de få företeelser som förenar generationerna.” I vanlig ordning bjuder också Rune Fridh på träffande, roliga kommentarer på vers till läget i världen, som inte är det bästa. Det här är den femte diktsamlingen av honom men han är också en god trubadur och finns på sammanlagt tre CD-skivor.
Bylund, Rolf, Glimtar ur Stensborgs historia. Kd: Karlstads hembygdsförening, 2011. [28] s. – Qe
Stensborgs trädgårdsskolor har säkert många karlstadsbor hört talas om men i likhet med undertecknad haft högst oklara föreställningar om. Företaget grundades faktiskt i Västerås på 1880-talet av en Frans Johansson. 1918 köpte han emellertid gården Hagalund (på Våxnäs, där Hagalundsvägen finns) och flyttade dit hela verksamheten. Sonen Erland var fascinerad av rododendron och hade med tiden över 300 arter. Men, men staden ville ha mer mark att bygga på och 1972 lades verksamheten ner i sin helhet. Huvudbyggnaden, ett vitt herrgårdsliknande hus, b rann ned 1971. Kommunen hade köpt den – med tillhörande mark förstås – men låtit det stå obebyggt, vilket – föga överraskande – ledde till att det blev mordbrännares offer. (Något tidigare hade ett liknande öde drabbat Gustavsviks herrgård utanför Kristinehamn).
”Trädgårdsälskarna måste ha haft en högtidsstund då Stensborgskatalogen hamnade i brevlådan” skriver Rolf Bylund. Katalogen var på nästan 100 sidor och upplagan låg på 10 000! I början av 1930 kunde Stensborgs Trädskolor erbjuda 46 olika äpplesorter att jämföra med dagens utbud, som enligt Bylund ligger runt 10. Tre värmlandssorter hade man att erbjuda, nämligen Mölnbacka skogsäpple Risäter och Karlstads klarbär (hur ett äpple nu kunde heta så? Sorten finns heller inte med i ”äppelbibeln”, alltså Våra äppelsorter av Anton Nilsson). Förvånansvärt nog nämner inte Bylund i sammanhanget Stenbock, som är ett så gott värmlandsäpple – finns bl.a. på Mårbacka. Ornäsbjörken var en annan specialitet för trädskolan. Den äkta ornäsbjörken upptäcktes 1767 på gården Lilla Ornäs söder om Falun. Ornäsbjörk kunde köpas där för endast 20 kr 1965. Den var säkert äkta men nästan alla träd med beteckningen ornäsbjörk lär inte vara det. Erland Johansson, son till grundaren, var – som tidigare nämnts – särskilt förtjust i rododendron. En rododendronpark anlade han nära ”vita herrgården” och den blev känd även utanför Sverige. Erland överlät rörelsen 1963 till sin son men redan 1965 tvingades denne sälja det mesta av marken till kommunen och – som sagt – 1972 var plantskolans öde all. I Karlstad finns rododendron från Stensborg bl.a. på Borgmästarholmen och Rudskyrkogården. Det sista kapitlet i boken ägnar Rolf Bylund Erland Johanssons författarskap och särskilt hans diktsamling Min örtagård. Sånger om kärleken och döden från 1968. De exempel han ger på Erland Johanssons diktning gör det lätt att förstå hans omdöme om samlingen, att den är ”mycket väl värd att läsa och borde få en berättigad renässans och uppmärksamhet”. Det är dikter av gammaldags snitt men de är ytterst välskrivna och tonen är ren och andaktsfull. Att han i en katalog citerar en dikt av Gunnar Mascoll Silfverstolpe antyder att han i gamle akademiledamoten fann en själsfrände. Det verkar mycket troligt. Erland Johanssons diktsamling har funnits i Karlstads stadsbiblioteks samlingar men återfinns nu inte längre. Gallring är tidens melodi…och det mesta finns ju på nätet.
Tilläggas ska att Rolf Bylunds far var kamrer på Stensborg och kan sägas ha växt upp med företaget men han skriver i förordet att han endast har ”ytterst sporadiska minnesbilder” från pappans arbetsplats. I förordet hyllar han särskilt Lennart Fernqvist, den gamle mästerfotografen, för arbetet att göra bildmaterialet från gamla familjealbum och gamla tidningar presentabelt och fotografierna är också utmärkt bra med hänsyn till omständigheterna.
Skriften har samma omslag som de stadsdelsbeskrivningar hembygdsföreningen gett ut tidigare. Det är inte så lyckat, det här är ju ingen skildring av en hel stadsdel och borde således ha haft sitt egna, från serien särskiljande omslag.
Böving, Lena, Mannen som ingen älskar. Mjölby: Atremi AB, 2011. 245 s. – Hc
2003 utkom Lena Böving med sin första roman, Är mamma lik sin mamma, nämner hon i förordet. Handlingen i den boken var förlagd till Stockholm och däromkring och detsamma var fallet med de romaner som följde därefter. Eftersom hennes man, Jan Böving, hade sina rötter i Kristinehamn är hon också väl bekant med den staden och dess omgivningar, och förlade därför handlingen i föreliggande berättelse just dit, närmare bestämt till ett högst fiktivt litet samhälle norr om staden, som hon kallar Vivanäs. Här får vi bekanta oss med de boende i ett hyreshus, vitt skilda karaktärer som den gamle enstöringen Owe och den unge Mattias ”med dålig hy och dåligt självförtroende”. Det är om den försiktigt spirande vänskapen mellan dessa två udda figurer boken har sin handling. Det är en rörande, hoppfull berättelse, en sympatisk skildring av människor i dagens samhälle. Lokalfärgen understryks av illustrationer, som Picassostatyn och en vy över Kristinehamn i vintersnö. En riktig ”feelgoodbok” skulle man kunna säga och samtidigt en realistisk vardagsskildring. Lena Böving kom på tredje plats i Värmlandslitteraturs och VFS novellpristävling med novellen ”Kom hem mamma” och fick dessutom med ytterligare en novell i antologin, som blev ett resultat av tävlingen.
Carlsson, Laila, Dit där citrusträden blommar. [Karlstad]: L. Carlsson, 2011. 490 s. – Hc
Laila Carlssons debutverk är en läsupplevelse utöver det vanliga. Bokens nav utgörs av den sinnessjuka Kristina, som tror att hon är drottningen med samma namn och vårdhemmet, Fridhem, ett kloster, där hon får vila ut innan resan går vidare till Rom – där citronerna blomma. Persongalleriet består annars av dottern Irma, hennes vänner och personal på Fridhem, framför allt psykologen Wolfgang, som blir en allt viktigare figur under resans gång. Handlingen utspelas till stor del i Stockholm men som Stockholmsskildring har den lite att ge. Det är Fridhem och det är människorna som spelar huvudrollen. Lena Condelius, som recenserat boken för Bibliotekstjänsts räkning, skriver att detta är en debut som lovar mycket och framhåller att ”språket är stringent och vitalt och att ”förmågan att med ömhet levandegöra människor är styrkan i romanen”. Och jag har inga svårigheter att instämma i den karaktäristiken.
Cedmar, Gunilla, Längs älven. [Mariestad: G. Cedmar], 2011. 184 s. – Hc
Av Gunilla Cedmar har jag tidigare läst en självbiografisk barndomsskildring, Brittis&Nilla. Den utspelas i författarens födelsestad, Filipstad. Jag minns att jag tyckte att den var mycket charmfull och något liknande kan jag säga om hennes nya roman, Längs älven, fast den är av helt annat slag. Förlagstexten ger en god beskrivning av boken: ”Längs älven är en berätteelse om kreativa människor vars öden flätas samman under några höstmånader. Givande möten uppstår där de delar tankar om livet såväl som döden.” Det stämmer alltså rätt väl! Boken är väl ingen självbiografi precis men att författaren hämtat en hel de från sitt eget liv verkar klart. Hon presenterar sig på sin hemsida som ”konstnär, författare och föreläsare” och bokens huvudpersoner, alla kvinnor i sin bästa ålder, har sådana talanger – mer eller mindre. Jemima får betraktas som författarens alter ego och vi får följa hennes väg från en trygg anställning som fotpedagog (????) till sin första utställning och en oviss framtid som fri konstnär. Liksom bokens författare använder hon lite annorlunda material som tyg, fjädrar, pärlor och godispapper för att skapa sina konstverk. Lokalfärgen är inte så stark men visst förstår man att handlingen delvis utspelas i Filipstad, och att den stora ”marken” hon skildrar är inget mindre än Oxhälja. Gunilla Cedmar har god hand med språket och ventilerar många viktiga tankar – om liv och död och konstnärskapet! Boken är väl korrekturläst frånsett att på de första 50 sidorna eller så uppvisar texten påfallande många extra mellanslag, vilket inte är snyggt och på s. 31 står det Jemima men det ska väl vara Karin?
Christerson, Rolf, Jubelgodbitar från Grönköpings Veckoblad 1961–2011.Vikarbyn: Siljan, 2011. 191 s. – Hc
Rolf Christerson är värmlänningen som ända sedan 1961 varit en flitig medarbetare i en av landets mest aktade tidningsorgan, nämligen Grönköpings Veckoblad. Dessutom har han skrivit näsan 20 andra böcker, bl.a. värmlandsromanerna En stjärna i skogen och Kanonstaden, som har underrubriken En 40-talists uppväxt på 50-talet – i Karlskoga förstås! Grönköping ligger som bekant i Västergötland, inte långt från Hjo, men bokens kritik av mänsklig dumhet, inte minst i kommunala sammanhang, torde ha relevans även i värmländska kommuner. Det är vad jag tror och i vilket fall har grönköpingssatiren högt underhållningsvärde – en skrattspegel, både rolig och nyttig att spegla sig i! Inte minst kulturfrågor intresserar författaren och han slår ofta huvudet på spiken som i följande rapport från bokmässan i Brylunda: ”Vid bokmässan i Brylunda lada presenterades en ny bok som varken var en deckare, kokbok, självhjälpsbok, kändisbiografi eller trädgårdsinredningsbok. Mässledningen beklagar det inträffade”, (Publ. i augusti 2010). Boken kan beställas från rolf@bokforlaget-siljan.nu för 150 kr + porto.
Christerson, Rolf, Vågspel trots allt. Vikarbyn: Siljan, 2011. 208 s. – Hc
Tolv personers inre samtal med sig själva (inre monolog är väl fackuttrycket) får vi ta del av i denna roman, författarens sjätte. De kan vara grubblare, självföraktande, självöverskattande m.m.men ett återkommande drag är grubbleriet, handlingsobenägenheten, rädslan. Alla har de något slag av förbindelse med varandra, om än så liten, och det innebär att de också blir sedda med andras ögon. Psykologiskt en givande läsning, bra för din självkännedom! Språket är klart och redigt och – som Bibliotekstjänsts recensent Bodil Zalesky framhåller – ”stilen är lättsam och ofta humoristisk.”
Dreyer, Nanna, Sjaelens spejl. Selma Lagerlöfs forfatterskab. [S.l.]: Kahrius, 2011. 120 s. (MinEgenBok) – Gcz Lagerlöf, Selma
Nanna Dreyer har tidigare, 2007, utkommit med en bok om Selma Lagerlöf: Paradisfuglen. Liksom den är det här en vacker, rikt illustrerad bok. Den innehåller lite av varje om Selma Lagerlöf. Intressantast är kapitlet om teman och symboler i Selma Lagerlöfs författarskap. Vissa begrepp återkommer i hennes böcker som ”att se himmeln öppen” , ”att gå Guds vägar”, fiolspel, marknadsscener, ”Guds styrelse” o.s.v. Varje läsare av henne känner igen de här laddade symbolerna. Bokens längsta kapitel ägnas emellertid åt en presentation av ett urval av böckerna, ex. Antikrists mirakler, som på senare år blivit allt mer uppmärksammad. Nanna Dreyer tvekar inte att kalla den ”en forunderlig og magelös roman”! För vänner av Selma Lagerlöfs författarskap är det naturligtvis en högtidsstund att läsa en så hängiven beundrare av hennes böcker som Nanna Dreyer.
Dybeck, Niss Eva, Rut – kvinna, lärarinna och älskarinna. Arvika: Poem, 2011. 201 s. – Hc
Berättelsen om lärarinnan Ruts försök att skaffa sig karl efter en skilsmässa har sina poänger men det bästa med den är att den ger oss närgående interiörskildringar från svenskt skolväsende. Trätorna i kollegierummet verkar visserligen inte helt trovärdiga men bjuder på många kvickheter och dråpliga formuleringar. Av boken går inte att förstå var handlingen utspelas men skolan lär vara Solbergagymnasiet i Arvika. Författaren är för övrigt en god skribent. Den ingår i något som kallas ”Projekt ur skrivbordslådan”. Förmodligen är boken Niss Eva Dybecks författardebut.
Ehrenroth, Björn, Nio hektar skog. Lysvik: Ehrenroth Bild, 2011. 77 s. – Ue
2003 köpte Björn Ehrenroth och Lena Ekmark en stuga i Ransbysätter i Lysvik. Till fastigheten hörde fjorton hektar mark. Därav var nio hektar produktiv skogsmark och några hektar myrmark. Marken var uppdelad i sju, något vårdslöst utspridda, skiften. Var och en hade sin särskilda karaktär som framgår av namngivningen – Ormbunksdalen, Lövskogen, Häggbrynet, Barrskogen o.s.v. Ganska olika biotoper men med det gemensamt att de hade en rik flora samt en artrik fågel- och fjärilsfauna. Det sistnämnda gäller framför allt Häggbrynet där Björn Ehrenroth identifierat över sextiotalet fjärilsarter, vilket undertecknad, som numer mest bara ser citronfjärilar och nässelfjärilar (?) på sitt lantställe, finner helt häpnadsväckande mycket. Författaren påpekar mycket riktigt att fjärilsexperter slagit larm om dramatiskt minskat antal fjärilar, vilket kan bero på tidigare slåtter, som gör slut på fjärilarnas föda, och ”överdriven städiver i andra marker”. Många fåglar trivs också i Häggbrynet men ännu fler i Lövskogen: Gröngöling, gärdsmyg, rödhake, koltrast, taltrast, rödvingetrast, trädgårdssångare, svarthätta, lövsångare, blåmes, bofink och stundom också härmsångare och grönsångare. Författaren poängterar i sammanhanget vilket viktigt träd sälgen är för ett stort antal insekter i den tidiga vårens tid. Intill ”Skogen vid älven” ligger sjön Barfän, som för varje år gästas av allt fler sångsvanar (det är ju en allmän iakttagelse). Den 2 april 2008 kunde Björn räkna till 160 svanar, som höll till i sjön! Under åtta års tid har han noterat existensen av nästan hundra fågelarter i och omkring sjön! 2005 började han med ringmärkning och kunde konstatera att lövsångaren, Sveriges vanligaste fågel, också var den vanligaste på hans marker. Av 1501 infångade fåglar var 400 just lövsångare. Det var inte ovanligt att en lövsångare, som flyger ända till tropiska Afrika på semester, kunde komma tillbaka året efter till Ransbysätter. En ung taltrast, märkt i juli 2007, hittades skjuten i slutet av oktober året därpå i Spanien skriver Björn och tillägger: ” Detta är en vanlig dödsorsak bland trastar, som flyttar till södra Europa!” Skönt att koltrasten inte ägnar sig åt sådana utflykter – för det gör han väl inte? Ormbunksdalen med sina ibland två meter höga strutbräken ger bäckdalen ”en smått tropisk prägel”. Den 17 maj 2008 inträffade där en smärre katastrof, då det föll tung blötsnö, som formligen krossade ormbunkarna. (Den dagen kommer undertecknad ihåg ;då föll blötsnö över Långserud och dagen därpå låg det fortfarande snö på bergen väster om Västra Ämtervik.)
Författaren avslutar med ”funderingar inför framtiden”. Han tror att det går att kombinera ett hänsynsfullt skogsbruk med naturskydd, vilket låter glädjande. För att bevara särskilt skyddsvärda partier vill han och Lena emellertid undanta drygt en tredjedel av skogen från skogsbruk – ett skydd som ska fungera oavsett vem ägaren är.
Mycket står att finna på nio hektar skog, vilket är lika med 18 tunnland. Det framgår klart av denna vackra, rikt illustrerade bok. Men inte är väl alla marker så rika på djur och växter som dessa nio hektar? Eller är det bara fråga om kunskap och nyfikenhet och iakttagelseförmåga?
Emanuelsson. Kjell ”Keeper”, Från kragtag till storklubb. IF Örnen 100 år 1911–2011. [Charlottenberg: IF Örnen], [2011]. 211 s. – Rb
Detta är Kjell ”Keeper” Emanuelssons 15:e bok! Denna gång skriver han om IF Örnen i Eda, som är ”en klassiker i vår rika idrottsflora med sina en gång 15 sektioner Värmlands mesta idrottsförening”. I förordet berättar han att hans idrottsintresse väcktes i 12-årsåldern och anledningen var för honom som för mången annan yngling på den tiden (man kan tänka på Göran Tunström!) Rekordmagasinet! Örnen har väl blivit mest känd för sin backhoppning men många andra idrottsgrenar har alltså stått på klubbens program som friidrott och fotboll. 1940 nådde laget division 2, alltså näst högsta divisionen i landet, men åkte ur efter ett år och intar plats 240 i tabellen för åren 1928/29–2010. På 30-talet var vattensport populärt, inte bara simning utan också vattenpolo. Badhus fanns förstås inte utan Vrångsälven fick fungera som sådant. (Det sägs att somrarna var ovanligt varma på 30-talet!) 1929 fick IF Örnen sin egen idrottsborg, Örnvallen, som invigdes av statsrådet Lindskog! (Chef för ecklesiastikdepartementet). Bland framstående friidrottare som klubben fostrat kan nämnas Henry Nilsson, senare polis och deckarförfattare. Han blev svensk mästare 1966 och 1968 på långdistans och tog SM-silver på maraton. Hans bästa tid på maraton var förresten fyra minuter bättre än Gustav Janssons rekord från Helsingforsolympiaden, då denne blev bronsmedaljör. Bland ordförande som Örnen haft må nämnas Erik Norelius, skolman och sedermera författare, känd som en ”engelsk gentleman”. Om detta och mycket annat handlar denna jubileumsbok, som dock har ett fel, den saknar ett titelblad, varav följer att uppgift om titel, författare, utgivare och utgivningsår fattas.
Eriksson, Ann, Christian Eriksson bildhuggare. Sthlm: Sigma, 2011. 160 s. – Ibz Eriksson, Christian
Ann Eriksson är barnbarn till den store bildhuggaren. I boken berättar hon minnen i släkten av honom och återger intervjuer hon haft med anhöriga och andra på något vis närstående. Dessutom innehåller boken ”en betraktelse”, Ögats bildning, av Hans Henrik Brummer och en text av Christians son Liss. Vi får bekanta oss med olika miljöer som betytt mycket för Christian Eriksson, möbelverkstan i Taserud, Paris, hemmet i Arvika, Oppstuhage, som han ”skulpterade fram”, den fantastiska ateljén på Maria Prästgårdsgata i Stockholm, och Kiruna, där han blev god vän med gruvdisponenten, Hjalmar Lundbohm, ”Kirunas grundare”, och ofta vistades tillsammans med Anders Zorn, Carl Larson och andra konstnärskamrater. Flera verk tillkom där; mest kända är utsmyckningarna till Kiruna kyrka, ritad av arkitekten Gustaf Wickman.
Boken bjuder på trivsam läsning men framför allt är det ett praktfullt bildverk, det finaste jag vet mig ha sett om och av Christian Eriksson. Det generösa urvalet av bilder ger mig en bättre uppfattning än tidigare om bredden av hans mästerskap. Här finns återgivna både stora och små verk, både känt och okänt av honom. En utomordentlig introduktion i Christian Erikssons värld och en njutning för ögat!
Eriksson, Bo, Gustavsström med omgivningar. Nordvästra delarna av Gåsborns socken samt Laggsundet, Omsjön och Sporrtorpet i Rämmen. Sammanställt av Bo Eriksson. Filipstad: Gåsborns hembygdsförening, 2011. 243 s. – Ncagz Gåsborn
Gåsborn är ingen stor socken och nog är den väl rätt okänd även för värmlänningar? Ändå finns det nu fem tjocka böcker om socknen – så den eventuella okunskapen bör vara lätt botad! ”I januari 1988 samlades ett tjugotal intresserade i Klintgården för att diskutera ett samgående i en studiecirkel med ämnet Gåsborns historia.” Så heter det i inledningen till föreliggande verk, som är den femte och avslutande delen i denna ”Gåsbornskvintett”. (Om Alexandria finns bara fyra böcker!) Ja, egentligen den sjätte, för redan 1991 utkom cirkeln med en mindre skrift, en sammanfattning av forskningsläget kan man väl kalla det för. 1996 kom första delen i det kommande storverket om Gåsborn, Folk och gårdar i Gåsborn; 2001 var cirkeln klar med sin dokumentationn av Örling: Örling under 1900-talet, och 2004 förelåg så en redovisning av Långbansände, Franstorps och Lövnäsets f d rotar och så 2004 den fjärde delen, Älvsjöhyttan samt slutligen föreliggande verk! Av de 15 som konstituerade cirkeln en gång för många år sedan, närmare bestämt 23!, har sju avlidit. Med hela tiden har Bo Eriksson varit, eldsjäl och detta projekts primus motor. I bokens namnregister hittar vi cirka 1 400 namn! Givetvis har kyrkböckerna för Gåsborn utgjort det främsta underlaget vid denna inventering. Bruk och gårdar och dem som bott där är vad boken i första hand innehåller. Dessutom hittar man viktigare händelser under den industriella epoken. Bo Fahlander med fru, bosatta på Gustavsströms herrgård, berättar om bruket och dess historia. Från Filipstads Tidning har hämtats artiklar som rör Ävsjöhytte- och Gustavsströmsområdet under 1900-talet. Vidare finns i boken en förteckning över förvaltare och tjänstemän vid Hälleforsbolaget med anknytning till trakten. För att nu nämna något om innehållet. Illustrationer i färg och svartvitt gör boken tillgänglig även för dem som inte direkt vill fördjupa sig i ämnet men ändå ta del av vad gamla och nyare tiders Gåsborn har att ge. På titelbladets baksida avtackas myndigheter och stiftelser, som lämnat bidrag till tryckningen. En av dessa bidragsgivare heter Föreningen Värmlandslitteratur, som beslöt om ett bidrag till Gåsborns hembygdsförening på 5 000 kr efter tryckningen av boken!
Erlander, Tage, Dagböcker 1961–1962. Hedemora: Gidlund, 2011. – Lz Erlander, Tage
Sedan urminnes tider, nästan, har Sven och Lillemor Erlander framträtt i Värmlandsmontern på Bok&Bibliotek och presenterat den senast utgivna dagboken av den en gång i tiden så populäre landsfadern. Mycket populära hela tiden har också deras framträdande varit och så också i år då montern som vanligt inte räckte till för alla åskådare. Årets utgåva omfattar hela två år. Det verkar som om ”våran Tage” med åren tröttnat lite på dagboksskrivandet eller i varje all inte velat ägna lika mycket tid åt det. Gunvor Nyman, som recenserat boken för VF konstaterar att den innehåller ”ganska mycket Värmland”. Han reste ofta hit för att besöka Alma sin mor, som avlider efter flera års sängliggande. Den 19 december 1962 medverkade Tage i Hylands hörna, programmet alla såg på den tiden, inte bara för att TV-kanalerna då var bara en enda. (Lyckliga tid!?) Denna ”hörna” gick i Värmlands tecken och utöver statsministern medverkade kända värmlänningar som Thyra Freding och Torparvisans författare Gunde Johansson. Tage bidrog avsevärt till muntrationen i programmet genom att dra en historia om en skjutglad präst – som säkert är allom i Värmeland födda bekant. Några dagar efteråt noterar han i sin dagbok att istället för ”att ha skadat partiet” blev framträdandet ”en oväntad framgång”. ”Hur stor kunde han nog aldrig föreställa sig” tillägger Gunvor Nyman i sin bokanmälan. På det innehållsrika museet i Lesjöfors, fullproppat med överraskningar, finns eller fanns ett rum, där TV-n alltid visade denna värmländska ”hörna”. En höjdpunkt på besöket tyckte man då, men nu i vår tekniska tid finns förstås andra sätt att ta del av programmet? Än att åka till Lesjöfors, menar jag. Må vara att museet alltså är högst besöksvärt!
Esaias Tegnér. Texter och läsning. Red: Jerker Blomqvist. [Utg. av] Tegnérsamfundet & Retorikförlaget. Ödåkra: Retorikförlaget, 2011. 161 s. – Gcz Tegnér, Esaias
Tegnérsamfundet bildades redan 1946 och måste vara ett av Sveriges äldsta författarsällskap. Redaktören skriver i förordet att vad som återstår att ge ut i tryck är de kyrkliga talen, som kan fylla två eller tre volymer. Selma Lagerlöf-sällskapet har som bekant valt att inrätta ett digitalt arkiv för allt av och om av Selma. Om det berättar Louise Vinge och föreslår att ett liknande arkiv kommer till stånd för Tegnér. Hon tar också upp i en särskild artikel Selma Lagerlöfs stora beundran för skalden, något som avspeglas i hennes författarskap många gånger, allra sist i Charlotte Löwensköld (1925). Större delen av hennes artikel handlar dock om Selmas och Elfrida Andrées opera Frithiofs saga, som de hade hoppats skulle bli framfört i det nya operahuset i Stockholm 1898. Så blev det som bekant inte. Först att iscensätta verket blir nu Värmlandsoperan och det ska ske nästa år, 2013! (Om operan skriver Louise Vinge mer utförligt i antologin om Selma Lagerlöf: Spår och speglingar, som utkom ifjol). Ett tiotal lärda har medverkat i boken. Så skriver Inger Selander om Tegnér och psalmsången. Hon konstaterar att olikt andra den tidens stora författare skrev Tegnér ingen psalm. Ingemar Rådberg skriver om konsten att tyda äldre handskrifter, exempelvis Jacob Wallenbergs predikningar, som är skrivna med tysk stil, som är extremt svårtydd. Av Wallenberg, författaren till Min son på galejan, hittade Rådberg under arbetet ett hårstrå – det bör ha varit från honom i alla fall – men innan något DNA-test blivit gjort, råkade det mystiskt försvinna för honom.
Fordonen, vägarna och motorsporten i Västra Värmland. Redaktion: Bengt Andersson… Arvika: Arvika fordonsmuseum, cop. 2011. 350 s. (Museibok ; 1) – Prab
Sällan såg man väl en så påkostad bok som denna. För den förnämliga formgivningen svarar Gärdt Produktion och för digitalfoto och skanning Carl-Gunnar Melin och Åsmund Nordahl, som måste få beröm för ett mycket omfattande och förstklassigt arbete. Ett praktverk alltså med många, många bilder i svartvitt och i färg. Det liggande formatet passar bra i det här fallet, fast det inte gör sig så vidare i en vanlig bokhylla. Lämpligt nog inleds boken med ett kapitel om Arvika fordonsmuseum och dess skapare Lennart Johansson. Vackraste av museets bilar är en guldglänsande Mercedes från 1931. Boken bjuder också på några kapitel om Kungsvägen och trafiken genom Arvika och Eda förr. Ett annat avsnitt handlar om guldkungens, John Bryntesons, bilar. Boken har också plats för en längre busshistoria, om bussar och busstrafik i Arvika med omnejd. Om motorsporten i Västra Värmland finns ett längre kapitel och i anslutning till det förstås ett porträtt av Kenny Bräck och ett kapitel om Indigo, sportbilen, den ack så tjusiga!, från Arvika. En viktig industri var Arvika vagnfabrik, som sedermera kom att heta Arvika Karosserifabrik. Den grundades 1885 (eller 1892) och från 1920 gick produktionen över till tillverkning av karosserier till framför allt bussar. 1976 las tillverkningen ner men innan dess hade många olika busskarosser och tågvagnar kommit till! Boken avslutas med ett kapitel med titeln ”Berömda bilar som varit i Arvika”. Boken är naturligtvis något för bilfantaster att frossa i. Den väger 1960 gram och antalet bilder är nog närapå lika många? Den innehåller f.ö. inte bara artiklar av lokalhistoriskt intresse som det kan framgå av den här kortpresentationen.
Fröding, Gustaf, Det var dans bort på vägen. Lars Löfgren läser dikter av Gustaf Fröding. Sthlm: Bonnier Audio. – 1 CD; speltid 1 timme.
Lars Löfgren har mycket att komma med på sin meritlist, framgångsrik chef för TV-teatern på 60-, 70-talen, sedan chef för ett Dramaten i kris och därefter styresman för Nordiska museet och nu kabinettssekreterare. Han är också en god inläsare, något av ett proffs, vilket märks av den här skivan med Fröding-dikter, framför allt ur debutdiktsamlingen, som blev en sådan framgång, kanske mest för dikterna på värmlandsmål. Lars Löfgren läser dämpat, sobert, – och dramatiserar inte mer än nödvändigt. Bäst är han nog ifråga om dikterna på mål, där han kan släppa loss lite mer. Roande är den avslutande konversationen med Fröding-hermen (”pelare med mansansikte” enl. SAOL) på Djursholm. Lars Löfgrens Fröding-inläsningar är av god klass och sådana kan vi inte få för mycket av! Att skivan ges ut på Bonnier Audio torde dessutom vara en garanti för att den för ordentlig spridning – utöver Värmlands gränser!
Hansson, Martin, Medeltida borgar – maktens hus i Norden. Lund: Historiska Media. 2011. 223 s. – Jb
Författaren skriver i förordet att ”Norden” i undertiteln har kommit till i stället för Sverige av den enkla anledningen att borgar i Skåne, Blekinge m.fl. landskap var danska under medeltiden och borgarna i Finland svenska.
Det har blivit en mycket vacker bok med foton av stolta borgar och dito ruiner eller bara rekonstruktioner. Ett hundratal borgar är upptagna i platsregistret men har oftast inte blivit särskilt utförligt behandlade, eftersom det inte är så mycket de enskilda byggnaderna som sociala och kulturella förhållanden, borgarnas betydelse helt enkelt, som författaren främst vill skildra.
Boken har kapitelrubriker som Medeltiden i Norden, Många sorters borgar, Livet på borgen, Borgen i krig, Borgen som centrum, Borgen och kyrkan och Borgen och landskapet.
Värmland är representerat med Saxholmen i Ölme, som existerade i endast drygt femtio år, cirka 1250–1325. Det märkliga med Saxholmen är att man gjort så många fynd där, över 2 200! Martin Hansson poängterar att undersökningen av borgen ger delvis en annan bild av livet på borgen än den av förfinat riddarliv. Men visst skilde sig livet där mot det som bönderna levde. Mycket arbete krävdes för att hålla borgen i skick och skaffa förnödenheter. Där bodde inte bara borgherren och hans familj utan också soldater. ”Därför sågs nog borgen alltid av omgivningen som en farlig plats, ämnad för krig” skriver författaren avslutningsvis.
I boken Borgen på Saxholmen, utgiven av förlaget Saxe Knutar 2004, ges en mycket utförlig beskrivning av borgen och alla fynd, som utgrävningarna tagit fram. Den förste att skriva om Saxholmen var nog Peter Gyllenius i Diarium Gyllenianum, men denna hans dagbok från 1600-talet kom ju inte i tryck förrän 1882. Fast hans berättelse är nog en vandringssägen.
Hedin, Mai, Allt har sin tid. Glimtar från Sunne kyrka, Prostgården och Stora arrendegården. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 200 s. – Ncagz Sunne
För några år sedan beredde mig Sunne en riktig chock. Intet ont anande kom jag körande en dag i maj från Östra Ämtervik, närmade mig alltså Sunne söderifrån, när jag märkte att Sunne helt hade ändrat profil – Arrendegården var borta, inte ett spår av denna byggnad, ”världens största lagård” som Göran Tunström skriver i Prästungen.
Ja, det var en överraskning men inte minst om Arrendegården får man veta mycket i föreliggande verk och mycket också om Sunnes pampiga kyrka, om prostgården och över huvud taget om omgivningarna kring kyrkan.
Boken är i format A4 men med hårda pärmar försedd och den har ett rikt och omväxlande illustrationsmaterial, som gör den till en fröjd att bläddra i, särskilt för den som redan är något bekant med platsen. Av Sunne gamla kyrka, som brann ner den 21 februari 1886, har boken till exempel flera utmärkta foton.
Bokens författare, Mai Hedin, har till sin hjälp haft dottern Margareta Fredriksson. Tillsammans har de lagt ner ett stort arbete inte bara på att få fram ett rikt bildmaterial utan har också fått fram allehanda arkivmaterial. De har också hämtat mycket ur litteraturen om Sunne av Domar Skafte med flera men då varit noga med att ange källan.
Selma Lagerlöf är en dotter av Östra Ämtervik men Sunne var henne naturligtvis inte främmande, vilket kanske kan sägas bevisat av att hon bekostade den vackra portalen till Sunne kyrkogård vid återinvigningen av den 1922.
Av boken framgår också att farbror Eberhard i Gösta Berlings saga, P.G. A. Lidback, hade en dotter, Malvina, som på sin 75-årsdag hyllades med Kungl. Patriotiska Sällskapets guldmedalj för 48 års trogen tjänst hos familjen Anders Fryxell, senare hos döttrarna Fryxell.
Skriver man om Sunne kyrka och Arrendegården så är det förstås stört omöjligt att inte nämna något om Göran Tunström, som växte upp i den alldeles närbelägna komministergården eller Villa Harder, som så sorgligt brann ned 2008.
Författarna beklagar rivningen av sjöstugan nere vid sundet, som Göran Tunström omnämner i flera av sina Sunneböcker. När huset revs, hittade man en oljemålning på vinden, som var signerad Tunström, skriver författaren.
Självklart uppehåller sig Mai Hedin mycket vid just Arrendegården, som efter värmlandsförhållanden ett var mycket stort jordbruk med 400 tunnland öppen jord. (Under 40 talet drev hennes man tillsammans med Karl Olsson jordbruket men efter mannens död ersatte hon honom under fem år på 50-talet).
Naturligt nog var barnen Tunström med i arbetet på gården och boken bjuder på flera foton av både Göran, Staffan och Margareta i den miljön. Boken avslutas med en fråga, väl värd att fundera över: ”Under 1960-talet gick en rivningsvåg genom hela Sverige. Är det en slump att den gamla prostgården och den gamla klockaregården samt den gamla sockenstugan, som under lång tid hade använts som skollokal för Högre Folkskolan, revs vid ungefär samma tid? Skulle resultatet ha blivit detsamma om beslutet hade tagits i går eller värdesätter vi de äldre miljöerna bättre nu?”
Summa summarum – boken bjuder på en mycket underhållande läsning som en gammal sunnebo – fast det är högst tveksamt om undertecknad kan kalla sig så – haft stor behållning av.
Personregister finns inte i boken men väl på Nätet: www.lenfre.se/alltharsintid/personfortecking. Det är på nio sidor och slår du på ex. Tunström så får du hänvisningar till både Hugo, Göran, Staffan och Margareta. Av familjemedlemmarna saknas alltså fru Rosa och Andreas, den yngste. En särskild eloge för kartorna på pärmens innersidor – Och en särskild eloge för kartorna på pärmens insida, men varför saknar de årtal?
Hellström, Lena, Jag målar ängarna – möte med Gerd Göran. Örebro: Himlajorden, 2011. 153 s. – Ibz Göran, Gerd
Gerd Göran, 93 år, är säkert en av Värmlands mest kända konstnärer – fast hon bor i Västmanland, i Sångshyttan, nästan på gränsen till Värmland men hon växte upp i Skåre som ett av barnen Akre. (Det var hon som gjorde det vackra omslaget till Det gröna huset i Skåre, 2005 – boken om barndomshemmet). Den fantastiskt fina filmen om henne, Känsla för gult (2007), av systerdottern Eva Akre och Dan Nilsson, om denna livssprakande konstnär har säkert bidragit till hennes popularitet. Lena Hellström bygger sin bok om henne, på ett stort antal samtal. Redan i förordet ger författaren en utmärkt karaktäristik av henne: ”hennes stilleben av frukter, blommande ängar och röda stugor, är lätt igenkänningsbara på grund av en stark närvaro, frisk kolorit och ett snabbt handlag. Bilderna är ibland närmast skissartade men fyllda av kraft och glädje.” Hon skriver vidare att boken inte är någon biografi i egentlig mening men det hindrar inte att den skildrar Gerd Görans liv och verk ganska så utförligt. Gerd Göran är utbildad textilkonstnär och ägnade sig länge framför allt åt textil formgivning men hon kunde inte försörja sig på det och efter sin första separatutställning 1963 som textilkonstnär, beslöt hon att istället ägna sig åt måleri. Hon tog därmed ändå inte totalt avsked från det textila. Lena Hellström skriver lätt och ledigt men den största behållningen av boken är ändå reproduktionerna av Gerd Görans livsglada målningar – ängen runt det vackra, röda timmerhuset är ett återkommande motiv. Boken är en färgsprakande upplevelse! Eller som Inger Fredriksson skriver i sin recension för Bibliotektjänst: ”Lena Hellströms fina text tecknar ett fascinerande porträtt av denna nyfikna, modiga och ständigt produktiva konstnär. Tillsammans med det rikliga bildmaterialet blir boken stark upplevelse.” Det är så sant som det är skrivet!
Herbertsson, Kjell, Öga för öga. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 244 s. – Hc
Kjell Herbertsson är f.d. kriminalkommissarie och har tjänstgjort både på Rikskriminalen och på platser runt om i världen. Men han är uppväxt i Sunne och bygden däromkring spelar en inte oväsentlig roll i denna roman om hur en hygglig svensk polisman förvandlas till en mordängel – som föga passar in i det vackra och idylliska Fryksdalen! Dock, de bestialiska morden äger lyckligtvis rum på andra ställen i Europa. Det märks att författaren är en resvan person och att han känner sig hemma i polisens korridorer. Han berättar effektivt och sakligt, vilket snabbt för handlingen framåt och läsningen likaså. Föremålet för huvudpersonens vendetta är – originellt nog – djurrättsaktivister och att deras medel ofta inte helgar deras goda mål är lika ovedersägligt som beklagligt – för djur är ju också människor, fast vi inte är riktigt identiska! Romanens svaghet är att författaren inte gör polismannens förvandling till monstermördare särskilt trovärdig – fast vilka författare skulle klara av att trovärdigt skildra den förvandlingen? (Stevenson tog till hjälp kemiska medel för ändamålet!) På sätt och vis är det ju skönt att huvudpersonen inte verkar övertygande som person – så kan vi läsa historien som spännande underhållning bara, fast likheter med verkligheten finns dessvärre.
Hugosson, Kerstin, Ögonblick i Filipstad. Akvareller. Filipstad: Ateljé Trivselmåla, 2011. C:a 180 s. – Ncagz Filipstad
Fotoböcker i all ära men det är ändå något särskilt att få uppleva ett stycke Värmland genom en konstnärs ögon. Ett gott exempel på sådan konstnärlig, beskrivning är Björn Gidstams Värmland – må vara att den i första hand är en beskrivning i ord. Nu är visserligen inte Kerstin Hugosson lika duktig konstnär som denne men god nog ändå. Hon är mycket bra på byggnader, inte minst kyrkor, men den gröna färgen tycker jag är genomgående i mörkaste laget. Bäst är hennes höst- och vinterbilder. Boken innehåller hela 199 vyer, inte bara över den 400-årsjubilerande staden utan också över andra delar av kommunen från Liljendal i norr till Nykroppa i söder. Kroppa kyrka är från 1884 och liknar kyrkan i Sunne (som invigdes samma år eller närapå) – mycket nygotisk som den men inte lika ståtlig! Boken är en fin present till de jubilerande filipstadsborna men även en utböling som undertecknad har god behållning av boken som av allt med konstnärligt värde. Den är säkert unik i värmlandslitteraturen –eller har vi någon mer liknande bok? – en beskrivning i bild, akvareller, av en hel kommun? Boken kan beställas från konstnären själv: kerstin@hugosson.org.
En hôger Sellere. Silleruds socken i ord och bild. Redaktör, layout: Björn Alfredsson. Årjäng: Silleruds hembygdsförening, 2011. 275 s. – Ncagz Sillerud
Inte så mycket har funnits att läsa om Silleruds socken, som f.n. har över 1 100 invånare (och en gång i tiden över 4 000!). Ser man efter i den förträffliga katalogen över nästan alla bibliotek i Värmland får man 78 träffar på Sillerud, vilket är relativt lite och – framför allt – ingenting liknande en sockenbok har det funnits. Denna bristsituation är nu åtgärdad i och med tillkomsten av föreliggande verk med den originella titeln, som kanske kan verka avskräckande på icke initierade men nog ändå är att föredra framför ”En bok om Sillerud”! Boken ger ett mycket sobert intryck med sina breda marginaler och det fina pappret, som är mjukt, lite filtaktigt. Det sistnämnda har den nackdelen att fotografierna blir lite ”lågmälda” i tonen, inte så sprudlande svartvita som exempelvis undertecknad föredrar. Nackdelen med marginalerna är att de kan leda till missbruk och med det menas ex. att ”horror vacui” lockar till utfyllnad av mindre lyckat slag som fotografier av nästan frimärksstorlek. Undertiteln till trots är boken mycket mer en beskrivning i ord än i bild, vilket ger den ett ålderdomligt om än mycket prydligt intryck! (Ett störande inslag är dock artikelingresserna med sin överdrivet stora text.)
Som sig bör får vi i boken en mångsidig presentation av denna stora skogs- och sjörika socken med sin ståtliga – men inte särskilt praktiska – kyrka. Nutidens sillerudsbor hade nog föredragit att ha kvar den gamla träkyrkan med sina ”groteska” målningar! För en utsocknes bjuder sägnerna och sagorna, som vi får smakprov på, på den mest underhållande läsningen. Den relativt fredliga samlevnaden mellan jättar och människor förvånar en i ämnet ganska obeläst anmälare. Självklart innehåller boken artiklar om Åmål-Årjängs järnväg, ”De vackra vyernas järnväg” kallad, om emigrationen, som uppgick till hela 1 426 personer åren 1866 till 1929, om travsporten och om Silleruds Bad- & Andelstvättstuga. Bad- och tvättinrättningarna, som kom till på 1930-talet eller så, måtte ha betytt mycket för att göra livet lättare och gladare på värmländska landsbygden! Några berömda sillerudsbor porträtteras i boken. Först och främst språkgeniet Peter Fjellstedt (1802-1881), internationellt en av de främsta företrädarna för kristen mission (enligt Wikipedia) och grundare av Fjellstedtska skolan i Uppsala, där månget geni åtnjutit gratis gymnasieutbildning, ex. Göran Tunström. Han är också känd för sin kommenterade bibelöversättning. (Finns att beskåda i Stifts- och läroverksbiblioteket!). ”Den största artist Sillerud fått” är dock Kristina Hammarström. Hon är sångerska och – med bokens ord – ”idag uppträder hon i stort sett bara på de stora världsscenerna.” Att det har funnits en halv mil järnväg mellan sjöarna Östra Silen och Stora Bör är en annan upptäckt som läsaren kan göra. Bör-Sils järnväg, som kom till 1887 för att frakta timmer mellan de två sjöarna, var länge ”hästdriven” men 1927 byttes hästarna ut mot ett litet lokomotiv. Och 1950 lades banan ner.
Carl-Ivar Ivarsson recenserar Silleruds-boken i VärmlandsAnor nr 1 för i år och han klagar på att så många av artiklarna saknar källhänvisningar och det är bara att hålla med honom om detta. Dessutom är presentationerna av författarna föga informativa. Därtill kommer att undertecknad i likhet med Ivarsson bara kan beklaga att boken saknar register över orter och personer. Liksom honom kan däremot undertecknad berömma den utmärkta kartan över socknen och samtidigt efterlysa en karta som visar Silleruds plats i Värmland – det finns ganska så säkert mången värmlänning som inte känner till det! En annan mindre allvarlig anmärkning, som undertecknad ensam svarar för, är detta, så återkommande fenomen, att återge Nya Wermlands-Tidningens namn felaktigt. Tidningen har hetat så som jag skriver det sedan cirka 1850 men än i den ena, än i den andra publikationen blir det felstavat!
Med denna skrift har varje socken i Nordmarken sin ”bok” – må vara att Emmy Olsson-Zaringhs om Blomskog inte är precis dagsfärsk och också rätt kortfattad!
Den nya sockenboken kan beställas per mejl: info@sillerudshembygd.se eller per telefon: 0573/43031.
I boken om Långnäs kan du finna dina rötter. Gräsmark: Timbonäs-Långnäs byalag, 2011. 264 s. – Ncagz Gräsmark
För två år sedan gav Timbonäs-Långnäs byalag ut en bok om Timbonäs och redan året efter kommer alltså detta verk om grannbyn Långnäs! Imponerande! Och liksom Timbonäs-boken är det en påkostad bok, tryckt på glansigt papper och mycket rikt illustrerad. Den tid hemmansbeskrivningarna var enkla stenciler är ett minne blott sedan länge. Naturligtvis är detta en mycket noggrann dokumentation av både befintlig bebyggelse och lämningar av sådan. Ägarlängderna är mer eller mindre utförliga. Om vissa personer, kloka gummor, kraftatleter, fältjägare,original o.s.v. kan vi få utförliga porträtt. Tillsammans med de många fotografierna av hus och människor från både förr och nu kan vi också skapa oss en rätt god bild av Långnäs både av idag och igår. Långnäs ligger vid Kymmen och boken har således en hel del att berätta om Kymsbergs herrgård från slutet av 1700-talet, fast den nuvarande byggnaden är från 1918. Där låg en gång ett bruk. Senast en sodamassafabrik 1871–1874, och därefter en slipmassafabrik, vars levnad inte heller blev lång, 1886–1906. Bruket/fabriken låg inte så bra till ur transportlogistisk synpunkt (som det väl heter nuförtiden?).
IK Viking 100 år 1911–2011. Tradition, klubbkänsla och kampmoral i hundra år. / Per-Martin Svärd, projektledare. Hagfors: IK Vikings idrottsallians, 2011. 190 s. – Rb
Den ena idrottsföreningen efter den andra fyller 100 år. Först ut var kanske IF Göta 2004. Idrottshistorikerna har sin egen, något grovhuggna design, som denna bok väl ansluter till – ett myller av bilder (en del väl så usla!), blankt papper, rejäl typografi o.s.v. Och så massvis med statistiska tabeller. Fotboll stod på programmet redan från början. 1974-75 och 1978-79 låg laget i division 3 men annars har det mest hållit hus i division 4. Friidrotten har också spelat en stor roll i klubbens historia och redan andra året av sin existens hade klubben tagit upp det på sitt program. Mest känd av klubbens idrottsmän på området måste ”Hagforsarn” vara, alltså Gustaf Jansson, som ledde maratonloppet på OS i Helsingfors innan självaste Zatopek gick om honom och han slutligen kom på bronsplats. En tröst i bedrövelsen denna sorgliga olympiad ur svensk synpunkt! Orientering har också betytt mycket i klubben liksom bandyn, som man började med 1923. 1963 hade laget chansen att kvalificera sig till allsvenskan. Mest publikdragande idrotten har hockeyn varit, fast ett lag bildades inte förrän 1949. 1962/63-1963/64 låg det i allsvenskan (elitserien då). Sedan gick det upp och ner för laget, ibland i tvåan, ibland i trean! 2004 gick emellertid klubben i konkurs, vilket innebar något av ett dråpslag för inte minst ishockeyn. Numer är det väl speedway som är den stora sporten i Hagfors?
Isaksson, Bo, Morfars hus. Roman. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 231 s. – Hc
1989 erhöll Bo Isaksson Föreningen för Värmlandslitteraturs litteraturstipendium för den självbiografiska romanen Pojken och älven, som kommit ut året innan på Brombergs förlag. Meningen var att den skulle följas av Morfars hus, som då förelåg mer eller mindre färdigskriven, men av olika anledningar kom den inte ut förrän i julas. (Den hade dock under tiden delvis publicerats som följetong i Värmlands-Bygden.) Boken är väl värd att ges ut och tidens tand verkar inte ha gnagt på den alls. Morfars hus ligger i Nors socken, om jag förstått rätt, och författaren kallar platsen för Sydlandet till skillnad från det arma Ransäter, där han har sitt föräldrahem. Där bor det fattiga och slitna industriarbetare som hans far – Sydlandet däremot är ett landet Gosen och Morfars hus ett Eden. Morfar har varit dragon v id Skånska dragonregementet i Ystad i tio år, var starke mannen på broderns tivoli och mycket annat men arbetar nu på Slottsbrons trämassefabrik de sista åren före pensioneringen. Mormor är inte hans riktiga mormor, för hon är död, utan hon är morfars hushållerska sedan många år tillbaka. Hon är religiös, skriver författaren, läser bibeln, lyssnar på radiogudstjänsterna men är förtjust i Dragos (som numer heter Fantomen) och sparar på serieavsnitten liksom på artiklar om kungafamiljen. Både hennes och morfars porträtt tecknar han med stor ömhet och mormor får en att associera till Lagerkvists dikt ”Det kom ett brev”. Faror fanns av många slag som författaren kände sig hotad av men i Morfars hus var han trygg, kanske av överflödet som fanns där – till skillnad mot i föräldrahemmet – fast luxöst var där inte. Huset saknade vatten och avlopp. Dock var elektricitet indragen där men man gjorde inte av med några mängder med el, bara så det räckte till tre glödlampor och en radio! (En konsumtion på klimatvänlig nivå kan man tro?)
Boken kan betraktas som en detaljskarp dokumentation av hur ”småfolket” hade det i Värmland på 1950-talet. Gammelvala i Brunskog tål inte att jämföras med denna inventering av allt som fanns att tillgå från cigarrcigaretter som Matanzas till hur radioapparaten såg ut med sitt stirrande gröna öga. Men författaren har inte bara god syn utan också ett gott luktsinne och hans detaljrika beskrivningar lämnar inte läsaren oberörd, fast de skulle kunna verka torra. Humor saknar han heller inte – som i skildringen av de tre fröknarna på Mons herrgård. Han uppehåller sig i boken huvudsakligen i morfarshuset men vi får också åtskilliga glimtar från det dystra Ransäter, där fattigdomen är ganska påträngande – till påsk räcker inte pengarna till att köpa påskmust av bryggbilen. Men telefon måste man skaffa sig för det behöver fadern för sitt jobb och det leder till att bygdens folk strömmar dit för att få ringa. Telefon var icke var mans, nej inte ens vart barns egendom ännu!
Bo Isaksson är en mycket god stämningsskildrare. I första kapitlet är det vårvinter – ”en marsdag som helt omöjligt” – och han avslutar med orden: ”Marsdagen som en gråblek lindansare.” Och han kan ge en god beskrivning också av en tryckande varm sommardag, då ”morfar sitter med flugsmällan”. Ett kapitel bär den mystifierande titeln ”Påfågel och flygel”, något som kanske kommer en och annan att tänka på Selma Lagerlöf och här – på Berget i Ransäter – sker också ett underverk men av lite annorlunda slag….
Bo Isaksson skriver på rikssvenska utom i dialogerna, där han använder sig av värmländsktklingande talspråk. Någon gång nyttjar han sig av dialektala ord i den löpande texten, exempelvis ”jal” för gärde, vilket kanske inte alla begriper. Korrekturfelen är få. En anmärkning har jag i alla fall att komma med. Han skriver i något av slutkapitlen att ”det förekom omhändertagande och tvångssteriliseringar, i ett socialdemokratiskt samhälle, där prästerna satt med i varenda nämnd och samtyckte till, ja, initierade övergrepp.” Kan man verkligen uttala sig så tvärsäkert om en hel yrkesgrupp, som dessutom troligen inte ”satt med i varenda nämnd” efter kommunsammanslagningen 1952? Men som sagt, för dem som vill återuppleva sitt 1950-tal eller för dem som ville veta hur det var eller kunde vara i Värmland för mer än ett halvsekel sedan är detta en idealisk läsning. Missa inte denna chans!
Jacks Svantesson, Elisabeth, Vinterblomster. Nålbundna vantar från Dalby i Värmland.Säffle: Algusta förlag, [2011]. 86 s. – Qcca
Förre länshemslöjdskonsulenten Elisabeth Jacks Svantesson har ägnat flera decennier åt att forska i nålbindningens historia och särskilt framställningen av nålbundna vantar i norra Värmland. ”Boken är en hyllning till dessa glesbygdskvinnor [i framför allt Dalby], som ibland lät sitt gedigna hantverk gå vidare i små familjeföretag.”skriver i förordet folklivsforskaren Britt-Marie Insulander, som tillsammans med nuvarande hemslöjdskonsulenten Carina Olssson och Anita Stjernlöf-Lund ingått i redaktionen för boken. Nålbindning är en gammal historia, redan de gamla egyptierna använde sig av tekniken – fast inte för att göra vantar kan man anta! Dalbytekniken, ”utförd i en slät bindning”, återges mycket instruktivt i bild. Ullens betydelse för en god produkt är självklart stor. Ull från Värmlandsfåret, som har sitt ursprung just i Klarälvdalen, har – förstås frestas undertecknad utbrista – för ändamålet lämplig ull. De nålstickande kvinnorna porträtteras på de sista 40 sidorna av boken. I övrigt är den rikt, mycket rikt illustrerad med foton i färg av alla slags nålbundna vantar. Visst, kan man kalla dem ”vinterblomster”! Även i andra avseenden är detta en mycket vacker bok men så är det också Anita Stjernlöf-Lund, som svarat för formgivningen. Både papper och typsnitt är valt med stor omsorg och med gott resultat. Undertecknad har bara att konstatera att boken om de nålbundna vantarna från Dalby är en mycket glädjande och stor bokhändelse, eftersom det är en gammal och viktig del av vårt värmländska kulturarv som här har blivit dokumenterat på ett synnerligen tillfredsställande sätt.
Jansson, Åke, Profiler och miljöer i Säffle. D. 7. Säffle: Jison, 2011. 128 s. – Ls
Förre chefredaktören Åke Jansson på Säffle-Tidningen har inte legat på latsidan som pensionär. Detta är alltså hans sjunde bok om Säffle och på sitt samvete har han dessutom tre om märkliga personer i Åmål. Detta sedan starten som författare 1994. Säffleborna må skatta sig lyckliga som kan glädjas åt dessa välgjorda böcker, både vad innehåll och utseende beträffar. om kända eller okända personer, som verkar och verkat i deras egen stad eller, rättare sagt, kommun. En snabbtitt på innehållsförteckningen ger vid handen att Åke Jansson spårat upp ytterligare flera kändisar, ja, personer så kända att även en karlstadsbo har hört talas om dem. För vem har känner inte till en geniale uppfinnaren och entreprenören Torsten Källe? Över 50 000 regulatorer, Källe-regulatorer märk väl, hade vid mitten av 1960-talet levererats till kunder världen över, skriver författaren. En annan säffleprofil, som är känd också i Karlstad, är Sven-Erik Dahlström, Säffle-Tidningens chefredaktör, som skrivit om Säffle i nästan ett halvt sekel. För oss i länshuvudstaden är han förmodligen mest bekant för sina böcker om Säffle, Byidyll i förvandling och om Säffleoperan. Författaren Maria Heilinger Shalan bör inte vara obekant för den läsande värmlänningen liksom järnvägsforskaren Svante Forsaeus med sina böcker om Fryksdalsbanan, Frykstabanan m.m., och Karl Fredrik Hultkrantz, på Björnö, ättling av en släkt som styrt godset, Värmlands största sägs det, i 400 år! Utöver dessa porträtt rymmer boken ett tjugofemtal sidor om musiklivet i Säffle. Kapitelrubriken ”Säffle har ett rikt musikliv” är motiverad! Där finns förstås Säffleoperan, en känd visklubb, Visklubb –67, Seffle Jazz Club och mycket mer! Allra sist en bildkavalkad från tider som gått men dessförinnan en minnesruna över Hagö Järpegård, ”NWT-journalisten som blev krögare.” 1992 köpte han Sunds herrgård och drev där restaurangrörelse. Den anrika herrgården gav han ett anrikt namn, Knusesund. Han avled i fjol 65 år gammal. Rörelsen, en mönsteranläggning under hans tid, skriver Åke Jansson, lär numera ha fått norska ägare. Synd vore annars att denna i en ståtlig ekpark så vackert belägna herrgård inte skulle få leva vidare - (om nu inte ekarna fått bita i gräset sedan jag var där för rätt länge sedan?).
Jansson Hägg, Mats, Stinsliv. Ett öde på villospår. Högboda 1983–98. [Sthlm?]: PaperTalk, 2011. 156 s. – Prb
Om att bli stins, nej tågklarerare ska det heta, och ha sin tjänstgöring från 1983 till 1997 (eller 1998?) på Högboda järnvägsstation, berättar Mats Jansson Hägg på ett mycket lättsamt och underhållande sätt – som väl antyds av bokens undertitel? Han besitter mycken humor, inte minst självironi. Man imponeras över hur mycket en s.k. stins måste kunna och får lite större förståelse för att krångel kan inträffa inom denna komplicerade kommunikationsapparat, som dessutom är utsatt för omorganisation stup i kvarten – inte minst på 90-talet, då en uppdelningen av verksamheten i banverk, godstrafik, persontrafik, expresstrafik o.s.v. genomfördes. Allra senast har dock utvecklingen gått mot sammanslagningar istället. Lite nostalgisk blir man till sinnes när man läser författarens minnen – 80- och 90-talens järnvägstrafik på värmländska landsbygden verkar höra till en annan, aningen mer idyllisk tid. Författaren har nu inte bara en humoristiskt berättarsätt, han har också hejdlöst komiska episoder att berätta – som när SJ gods skickade en stor lastbil från Malmö för att förse honom med en slips, som inte hade följt med vid leveransen av den nya fina uniformen några veckor tidigare. Den slipsen hade enklast och billigast kunnat sändas per post menar författaren med viss rätt. När Högboda station avvecklades, avpersonifierades kan man kanske säga, utbildade han sig till chefklarerare och har nu ansvaret för 336 tågklarerare på 11 järnvägsstationer i Värmland och är nu tvungen att anställa ytterligare ett par stinsar för att få verksamheten att gå runt, som han skriver. Tågtrafiken har blommat upp som ingen trodde vara möjligt för ett antal år sedan – må vara att de två senaste vintrarnas förfärliga debacle inneburit ett steg bakåt – tillfälligtvis vill undertecknad hoppas! Boken innehåller trösterik läsning för den tågbytarrädde – i skildringen av hur mindre välbetänkt mången tågpassagerare kan bete sig. Tågbyten har han hört många sucka över. ”Att en kund måste byta tåg i Hallsberg ”kunde frammana ett ångestskri”! Han försäkrar att många personer förtvivlat har förklarat för honom att de inte skulle klara av att byta tåg där. Avslutningsvis konstaterar han att det var inte bättre förr ”men det var roligare.” Det ligger nog ett korn av sanning i det! Till sist ett tack till Mats Jansson Hägg för att han låtit oss få ta del av livet på en lantlig, värmländsk järnvägsstation medan sådana ännu fanns! Intressant och rolig läsning!
Johansson, Annelie, & Jakobsson, Lars Jacob, Drömmen om Rottneros Park. [S.l.]: Jacobmedia, 2011. 193 s. – Ic-c
Selma Lagerlöf kallar Rottneros bruk och herrgård för Ekeby i Sagan. Många turister sökte sig dit efter att boken blivit berömd för att se denna förnämliga herrgård, där kavaljererna huserade ett helt år i majorskans frånvaro. I början av 1900-talet tog en verklig entreprenör över bruket genom att gifta sig med dottern i huset. Svante Påhlson hette han och hade smak för det storartade. När han märkte att turisterna tyckte att Rottneros inte levde upp till sitt rykte i Sagan, så beslöt han sig för att förvandla parken och verkligen göra Rottneros värt ett besök. Bruket gick med vinst och efter andra världskriget var efterfrågan på pappersmassa omättlig och han tjänade pengar som gräs eller – som Lars Jacob Jakobsson skriver – ”vinsterna var enorma och en del av pengarna användes till att förverkliga major Påhlsons dröm om Rottneros”. Till all lycka var majoren inte endast trädgårdsintresserad utan också en konstälskare och han gick in för att förse parken med skulpturer av nutida nordiska konstnärer, konstverk som skulle samverka med den omgivande miljön enligt hans visioner för parken. Första steget till denna förvandling av Rottneros var kanske tillkomsten av den nya herrgården, som tillkom efter branden 1929. (Det berättas att det enda som räddades från den gamla gården var en hink värmlandskorv och några möbler!). Den nya herrgården, ritad av Georges von Dardel, blev en vacker byggnad inspirerad av nyklassicism och empire. Stilen blev utgångspunkten för den omkringliggande parken, särskilt Södra parken i barock stil med rosengården och statyer som Nike från Samotrake, skulpturer av Carl Eldh och Per Hasselberg, Kungens trädgård, ett arboretum och mycket annat. Parken karaktäriseras annars av en blandning av engelsk och klassicistisk stil. Det unika med Rottneros park är ju det stora inslaget av konstverk. Författarna slår annars särskilt för den mer vilda delen av parken, Strandparken, som nog inte så många hittar till. Där finns Diktens tempel, Arvid Backlunds spanande Selma Lagerlöf och ett arboretum, anlagt 1979, som inte utvecklat sig så bra. Bibelträdgården, anlagd så sent som 2001 på initiativ av biskop Bengt Wadensjö är ett exempel på, ”att det är lättare att få till stånd en nyanläggning än att få tillräckliga resurser för skötsel och förvaltning.”
Carl Eldh är den skulptör som är bäst representerad i parken med 12 statyer, därnäst kommer Christian Eriksson med sju. (Ett tag var Påhlson betänkt på att anlägga ett Christian Eriksson-museum men kom på bättre tankar. Han ville ju inte att hans park skulle få museikaraktär!) Mot Eric Grate var han till en början rätt reserverad. ”Höst”, som står längst in i Granalamedan (spanska för granallé!), och är en av parkens mest lyckade ”installationer” var det första konstverket av Grate. Det är, skriver författarna med all rätt, ”ett fint ex. på att man kan tillvarata och lyfta fram och förstärka platsens befintliga förutsättning” – en granplantering förvandlas till en mystisk pelarsal. (En annan historia är att platsen senare av olika skäl förvanskats.) Mellan Grate, som enligt historia, skröna?, blivit bildhuggare tack vare Christian Eriksson, och Svante Påhlson uppstod ett varmt vänskapsförhållande. I ett brev skriver Grate till honom att ”jag har sällan träffat, kanske aldrig, en människa med så mycken inneboende vitalitet, humor och intelligens, samlat i en kropp”. Ett fint betyg!
Eldsjälen Svante Påhlson dog 1959 men släkten tog över underhållet av parken och den fortsatte att blomstra både i verkligheten och bildligt. Antalet besökare var i decennier 100 000 per sommar, om jag nu inte minns alldeles fel. Så småningom började dock besöksantalet dala och gjorde så också i fjol. Något måste göras för att rädda denna park, som är klassad som riksintresse för kulturmiljövården! 2007 genomfördes en inventering av parken med fokus på dess historiska utveckling och kulturvärden. Med den inventeringen som grund gjordes ifjol en utvecklingsplan för parken. Idéer i den som tagits upp är exempelvis idéträdgårdarna, skapade av utomstående trädgårdsmästare i samarbete med konsthantverkare av olika slag. På Rottneros inrättades för några år sedan en ettårig trädgårdsmästarskola, Trädgårdsdax, som blivit mycket uppskattad. Tack vare den har man möjlighet att själv driva upp egna plantor. Kvaliteten blir en helt annan på dessa plantor, eftersom de inte drivs lika hårt som de från konventionella plantskolor. Ekologisk odling gäller i parken, vilket innebär att endast organisk gödsel, hästgödsel vanligen, och kompost kommer till användning. Nässelvatten också i viss utsträckning.
Avslutningsvis får tre utomstående experter ta till orda och föra fram synpunkter på Rottnerosparken. Lasse Krantz, som förestår den berömda trädgården i Ockelbo, Wij, är en av författarna. En annan Hannu Sarenström, författare till både trädgårds- och kokböcker. Han menar att parken ger ett något stelt och oinspirerande intryck. Det gäller att ha en trädgård, som människor kan känna igen sig i och omsätta i sin egen praktik. Trädgårdsintresset är ju så stort och hela tiden växande! En trädgård som människor kan ta till sig borde kunna bli en succé.
Trädgårdsfestivalen är ett steg i rätt riktning mot att ”öppna upp” parken. Gustav och Marie Mandelman, som driver en trädgård på Österlen, propagerar för djurhållning, framför allt höns och grisar – om i Rottnerosparken framgår inte klart”. Och lägger ett ord för fruktträd. Värmland äger faktiskt hela 17 egna äppelsorter. En experimentträdgård finns f.ö. på andra sidan Fryken i Västmyr, där Tommy Bergström och Angela Lind Bergström har hur många tomatsorter som helst! En trädgård borde vara en plats för att pröva nya sorter menar de. Endast cirka 150 arter i världen kommer till nytta som föda, fast det finns cirka 15 000 växtarter som kunde komma till användning!
Lars Jacob Jakobsson är fotograf och grafiker och har bl.a. arbetat som scenograf på Västanå teater. Annelie Johansson är projektledare och trädgårdsmästare på Rottneros Park. De har gjort ett mycket styvt arbete. Boken är dels en beskrivning av en helt unik park men också en historik samt innehåller synpunkter på parker i allmänhet och Rottnerosparken i synnerhet och hur skulptur och natur kan samverka. Dessutom är det något av en hyllning till parkens grundare Svante Påhlson. Konstigt att det inte finns någon biografi över denna värmländska eldsjäl, som 1953 kröntes till hedersdoktor vid Stockholms nyblivna universitet. Något skämtades då om att han köpt sig sin doktorstitel men nu längre kan ingen tvekan råda om att han var väl värd den! Att tillägga att det är en bedårande vacker bok är kanske onödigt? Vad skulle det annars bli av en bok om parken, som sannerligen är Värmlands främsta underverk – näst några författare förstås. Vackraste bilden är ett foto av parken försänkt i rimfrostsömn! En annan fullträff är fotot av den vita Mercurius, som sticker upp ur ett hav av grönska! Lars Jacob Jakobsson svarar för både fotot och för bokens formgivning.
Dessutom ska tilläggas att ”de hundra statyernas park” också har en äventyrspark att bjuda på som är mycket uppskattad av de yngre besökarna. Den fina parken har alltså något för både gammal och ung!
Johansson, Gunnel, & Wallgren, Peter, Löved. Den rosa herrgården. Historia, natur, sagovärld. Text: Gunnel Johansson, foto: Peter Wallgren. Forshaga: G. Johansson, 2011. 97 s. – Ncagz Grava
Löved har medeltida anor och det är en plats där historien verkar vara mycket levande – och naturen också! I boken presenteras en ägarlängd från 1367 fram till dags dato och det är märkligt hur många kända släkter som ägt och/eller bott på Löveds herrgård.
Ägarbytena har varit många men med riddaren Peder Knagh, som tillträdde gården på 1480-talet, började en obruten ägarkedja fram till slutet av 1700-talet. Knagh dubbades till riddare av ingen mindre än Sten Sture och var bl. a. fogde över Värmland. Ribbing, Posse, Belfrage, Hiertha, Forstena, Löwenhielm är släkter med anknytning till Löved.
Mer än en Lövedsbo fick gå ut i kriget. Erik Ribbing till exempel stred på Sigismunds sida mot Karl IX men kunde ändå återvända till Sverige och tas till nåder av den annars så skoningslöse kungen. Leonarad Hierta, också hemmahörande i Löved, deltog i slaget vid Poltava och satt i fångläger i Sibirien. Efter 13 år släpptes han fri!
En lustifikation i sammanhanget kan kanske sägas vara att helbrägdagöraren F. A. Boltzius farfar bodde på Löved i slutet av 1700-talet.
Från 1873, då det stora skogsbolaget Mölnbacka-Trysil bildades, var detta bolag ägare till gården och det beboddes av deras skogschefer. 1966 övergick det emellertid i privata händer – möjligen för att bolaget upphörde existerad då?
En viktig inkomstkälla för ägarna av Löved var laxfisket i Forshaga och om det återkommer författaren flera gånger.
Den nuvarande herrgården, påverkad av rysk stil sägs det, kom till på 1700-talet. (Tråkigt nog saknar boken ett ordentligt foto på huset, som på omslagsbilden delvis döljs av tät grönska.)
Gunnel Johansson är en av författaren till en förnämlig flora över Forshaga och tar naturligtvis här tillfället i akt att beskriva den ovanligt artrika floran omkring Löveds herrgård. I herrgårdens trädgård finns ett fantastiskt träd, en japansk hängalm, och en ståtlig 370-årig lind. Där har också några bokar självsått sig – förmodligen en följd av det varmare klimatet. Icke planterade bokar torde annars vara ovanliga i Värmland.
Boken är försedd med källhänvisningar i form av fotnoter, en innovation som jag hälsar med glädje! (Sådant förekommer ju annars bara i rent vetenskaplig litteratur). Litteraturförteckningen är omfattande och ger ett mycket gott intryck. Dessutom är boken försedd med ett namnregister och en artlista över kärlväxter vid Löfed. Man får tacke!
Boken är i format A4 och försedd med hårda pärmar. Den är rikt illustrerad men undertecknad är inte alldeles förtjust i Peter Wallgrens dystert svarta illustrationer.
”Lilla istiden” nämns i texten men författaren anger nog fel tidsperiod för denna. Åtminstone enligt NE omfattade lilla istiden åren 1430–1850. En helt annan uppgift som verkar underlig är att en Bo Ribbing på s. 45 uppges varit landshövding i Värmland 1624 till 1647”. Uppgiften kan vara hämtad från Wikipedia men Värmland fick inte egen landshövding förrän på 1770-talet och Örebro sin första landshövding 1657. Ribbing uppges däremot ha varit ståthållare i Örebro från 1607 i den förteckning över landshövdingar m.m. i Örebro, som finns på Nätet.
Rättelse av Bengt Åkerblom i Wermlandiana 2012:1:
I julnumret av Wermlandiana fanns en recension av Gunnel Johanssons bok om Löveds herrgård. Där ifrågasatte undertecknad uppgiften att Boo Ribbing skulle ha varit landshövding i Värmland 1624–1647. Gunnel Johansson har i ett brev till redaktionen kommit med en rättelse. Boo Ribbing var landshövding för hertigdömet Värmland inkl. Vadsbo och Valle härad från 1612 till hertig Karl Filips död 1622 och landshövding för bara Värmland 1624–27. Gunnel hänvisar till Svenskt biografiskt lexikon, som säkert är att lita på! Hon påpekar också i sitt brev att floran, som hon skrev tillsammans med Erik Eriksson heter Floran i Munkfors kommun. Att hon bor i Forshaga är en annan historia!
Johansson, Kjell, På villovägar. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 200 s. – Hc
En berättelse om två bröder, som har det gemensamt att de är ena riktiga skälmar. Naturligtvis gör de fort och lätt av med arvet från föräldrarna och det ser ut att gå skogen med dem, vilket inte hade varit mer än rätt och riktigt. Men så illa går det egentligen inte för dem. Boken är också en skoningslös drift med den statliga byråkratin – i Dickens och Strindbergs efterföljd! Detta är väl inte någon djupsinnig roman men rolig läsning och en sedelärande historia så till vida att den är ett exempel på fru Fortunas orubbliga nyckfullhet. Författaren behärskar svenska språket väl – som han flera gånger tidigare visat – och det förhöjer förstås läsnöjet.
Johansson, Olle, Jordafärd. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 403 s. – Hc.
På bokens baksida kan man läsa att författaren har varit lärare i 35 år och ”de första två gick bra”! Det står också att han skrivit ”en absurd historia” och det ligger minst ett korn av sanning i det men på värmländska vore det heller inte fel att kalla den”gôrstôllig”. Ute i rymdens svarta hål ”lever” de dödas själar och aderton av dem har bildat en ”De avlidnas akademi”. Idel kända namn befolkar denna akademi som Friedrich Nietzsche, Alfred Einstein, Hitler, Stalin, Napoleon, Saddam Hussein, Mao Tse-Tung, Lenin, Jesus, Buddha, Voltaire, Rousseau, Darwin, Marx, Sigmund Freud, Sokrates, Platon och Cesaer, Ett förslag om att dessa skulle uppsöka Jorden, Sverige närmare bestämt, och vistas där ett år i mänsklig gestalt, blir fattat och de flesta akademiledamöterna ställer upp på en ”jordafärd”.. Strindberg utses som svensklärare för resenärerna och är också den som på telepatisk väg blir informerad av dem om vad sig under jordavistelsen förehas och sammanfattar deras upplevelser i bokform. Naturligtvis sitter han i Blå tornet på Drottninggatan i Stocholm och mottager akademiledamöternas rapporter. Buddha har blivit fabriksarbetare, Martin Luther anfäktas av religiösa grubblerier, Darwin är fritidsgårdsföreståndare, Marx blir företagsdoktor, intervjuas av en spoling till reporter på Statts veranda och försöker lägga ner järnverket i Hagfors, Adam får jobba på en porrklubb, Moses får anställning på ett kärnkraftverk, Mao blir tränare för Degerfors fotbollslag, som vinner Champions League under dennes inspirerande ledning – för att nu nämnda något om några av akademiledamöternas jordiska vistelse. Mao är väl den som skildras mest positivt medan Nietzsche beskrivs som en högst tråkig typ, vars största glädje är att mucka gräl eller bara bete sig kriminellt i största allmänhet. Han spelar övermänniska och ser ner på alla och envar. Ja, nog är det oavbrutet och hejdlöst stôlligt. Men långsamt blir läsaren medveten om att författaren inte bara är en skämtare utan på sitt lite bullriga sätt idkar samhällskritik av olika slag. Han menar exempelvis att samhället visar alltför lite förståelse för de unga i dagens samhälle. Och att kärleken fått en för undanskymd plats bland de levande. Men först och främst är det hela förstås en vildsint skröna av betydande dimensioner!
Jonsson, Olle, Nô hôrt. Ill.: Nora Jonsson… Krhmn: Norlén&Slottner, cop. 2010. 81 s. – Hc.08
Olle Jonsson utkom 2007 med en självbiografi, som bjöd på intressant läsning om hans tid som delvis arbetslös i Stockholm på 1930-talet och hans första år som egenföretagare i Nilsby, i Kil, i åkeribranschen. Här kan vi ta del av hans verser på mål. Han är en duktig rimmare men dikterna ger ändå ett intryck av konstlöshet. På vilket mål han skriver vet jag inte. Det borde väl vara nilsbymål, om sådant finns, men annars verkar det som värmländskt talspråk i största allmänhet. Det Värmland han skildrar har för länge sedan gått i graven. Humorn är det som sätter lite piff på författarens dikter om väckelsemöten, om vår’n, om bröllop, och bolagstôrpern och annat vanligt förekommande i genren.
Juhl, Berit, Tusen och en natt i Bovilgården. Krhmn: Norlén&Slottner: 2010. 136 s. – Ibz Vilson, Bo
Bo Vilson var en av Sveriges främsta serietecknare och om honom finns Boken om Bovil (1992), skriven av sonen Björn. Den här boken handlar inte så mycket om honom, inte heller så mycket om Bovilgården i Utterbyn som om familjen Vilson, pappa Bo, som dog redan 1949, mamma Anna och hennes släkt, och de fyra sönerna. Bo Vilson var egentligen stockholmare men i början av 1940-talet slog han sig alltså ner i Utterbyn, norr om Torsby, med Sahlströmsgården på andra sidan Sirsjön. Bovilgården var in i minsta detalj ritad av Bo Vilson själv och fr.o.m. i år är den en minnesgård, som allmänheten kan besöka och första sommaren lockade den 5 000 besökare, vilket inte är så dåligt. Lämpligt är förstås att kombinera ett besök på Sahlströmsgården, där både hotell, restaurang, butik och konstgalleri finns, med en tur till Bovilgården, som absolut är en sevärdhet! Boken är rikt illustrerad med Bovils serieteckningar och många foton ur familjealbumen. Den originella boktiteln kommer sig av att en av Bovils mest uppskattade serier byggde på sagosamlingen Tusen och en natt, som gav honom många tillfällen att teckna lika sköna som djärvt lättklädda damer!
Jägerung, Siv, Imbecill. [Årjäng?]: Floraleden, 2011. 319 s. – Hc
Siv Jägerung har tidigare bara skrivit facklitteratur, bl.a. Gränsfolkets berättelser, som innehåller intervjuer och uppteckningar från Nordmarken under beredskapsåren. Detta är en skönlitterär skapelse men den bygger på ett livsöde, som hon fått berättat för sig av bokens huvudperson som heter Kari och föddes i Norge under andra världskriget av norsk mamma och tysk pappa. Omgående efter födelsen skickas hon till Tyskland för att växa upp på ett särskilt hem för renrasiga arier. Efter kriget förs hon – närmast av misstag – till Sverige och blir adopterad av svenska föräldrar. Hon räknas länge som imbecill, eftersom hon – av psykiska skäl – inte kunde tala, men efter att hon övervunnit det handikappet står det klart att hon alls inte är dum. Det stora problemet för henne är att hon inget vet om sin härkomst. Svensk medborgare är hon i vart fall inte och varje år kommer ortens polis till henne skola och kollar att hon är på plats. Mycket pinsamt för henne och hon betraktas i byn som en tvivelaktig person – kanske en finnunge, vilket tydligen och konstigt nog ansågs som suspekt. Hon var i 20-årsåldern innan hon tack vare Röda Korset fick klarhet i sin härkomst, att hon var född i Norge av en norsk mamma, som var i livet. Så småningom far hon och besöker den riktiga mamman men hon verkar inte riktigt förtjust över att få tillbaka sin dotter utan hemlighåller för sina norska släktingar att Kari är hennes barn. Mer tänkte jag inte berätta om hennes liv, som bjuder på mycken dramatik. Numera är Kari lyckligt gift och bor i Dublin, där hon trivs utomordentligt väl. Boken är en biografi i skönlitterär form om ett liv präglat av utanförskap och skam, omväxlande med perioder av lycka. Siv Jägerung har lyckats väl i sin strävan att återge Karis livsöde på ett realistiskt och trovärdigt sätt.
Karlanda socken. Redaktionskommitté: Birgitta Ivansson, Pia Ivansson, Carl-Johan Ivarsson. Årjäng: Karlanda byalag. 584 s. – Ncagz Karlanda
De allra flesta värmländska socknar har en sockenbok, alltså en bok av någotsånär omfång som beskriver socknen i olika avseenden. I äldre tid handlade sockenböckerna mest om kyrkan och församlingslivet och prästerskapet och kanske något om stenåldern men snart blev sockenböcker av lite modernare snitt vanliga som exempelvis Nils Helgers Ransäter och Munkfors, 1944, och samme persons Gåsborns socken, 1951 (2. uppl.), En bok om Brunskog 1946, och Sunnemo socken, 1953. Flera av dem har f. ö. kommit i nytryck, dock utan tillägg och ev. rättelser, vilket hade varit högst tacknämligt. Om Karlanda har inte så mycket skrivits förutom några böcker av Ivan Nilsson på 1990-talet. Hög tid således för en bok om denna nordmarkssocken, belägen norr om Årjäng mellan socknarna Holmedal och Silbodal (som båda redan finns utförligt dokumenterade). Och det har blivit ett rejält verk, som bör kunna tjäna som förebild för alla hembygdsföreningar som tänkt sig få till stånd liknande dokumentation om sin egen socken. Redan innehållsförteckningen, som föredömligt nog kommer som det första i boken efter titelbladet, har en uppställning och layout, som är värd att ta efter! Och efter förordet en översiktskarta och kort historisk beskrivning av socknen. Härefter ägnas bl.a. storskiftet en längre uppsats och det med all rätt, för det måste väl vara den svenska statsmaktens mest omfattande ingrepp i den svenska landsbygdsbefolkningens liv och leverne? Under rubriken Samhällsliv kan vi bl.a. läsa om fattigvården, barnmorskorna och ”Den siste polisen i Vännacka” Tänka sig att varje socken (?) en gång i tiden, fram till 1950-talet, hade en egen polis, en fjärdingsman! Under rubriken Försvar och beredskapsminnen får vi läsa om knektarna och – naturligtvis – om .krigsåren, som de upplevdes nära fiendegränsen. Ett längre avsnitt får vi förstås om det kyrkliga livet och om kyrkorna; den finska invandringen och emigrationen behandlas också – konstigt hade varit annars! Karlanda har tydligen haft ett betydande näringsliv och om det finns mycket att läsa – liksom något om dagens företagare. Sista mjölkbordet får vi en bild av men det verkar vara i omedelbart behov av en renovering! I avsnittet om kommunikationer berättas om ”Sveriges första buss”. Den var en Scania (Vabis) och den första riktiga turen med passagerare ägde rum den 30 november 1911! En gång hade Karlanda fyra banker får vi veta i ett kapitel. Ingen finns förstås kvar! Om hästar och travsport finns föga överraskande en hel del att läsa. Sven Smedberg skriver om Hämnäs skola, som tack vare Per-Inge Fridlund, Rackstadmuseets förste intendent, blivit ”ett betydande värmländskt kulturcentrum.” Om folkminnen finns här givetvis att läsa. Om målet, dialekten, hittar vi däremot inget särskilt kapitel utan en ordlista på fyra sidor. Med boken följer också en CD med bilder från Karlanda och hemmansbeskrivningar i text och bild av förre kyrkoherden Esaias Dahlin (flitig medarbetare i boken) samt 60 sidor samlade berättelser av Ivan Nilsson. Hela skivan motsvarar över 3 000 sidor!
Karlandaboken ger ett gediget intryck, både utseendemässigt och innehållsligt. (För formgivningen svarar Birgitta Ivansson och Daniel Markstedt). Den utmärkta innehållsförteckningen är redan nämnd men dessutom innehåller boken ett namnregister på över 25 sidor, en presentation av varje medarbetare samt – inte minst käll- och litteraturhänvisningar efter varje kapitel. Förnämligt! Här finns också en förteckning över bidragsgivarna, varibland återfinnes Föreningen Värmlandslitteratur. I allt är detta en föredömlig hembygdsbeskrivning – frånsett kanske att en utförlig karta över dagens Karlanda hade varit tacknämligt.
Boken kostar 500 kr + porto och kan beställas från Håkan Unneberg, Västra Bön Udden, 672 93 Årjäng, tel: 0573-50108.
Karlsson, Sven Olov, Svenska ödehus 2: på återbesök i folkhemmet / foto: Philip Pereira dos Reis. Sthlm: Natur&Kultur, 2011. 155 s. – Nc
Sammanlagt tio ödehus från Östergötaland i söder till Jämtland i norr skildras i denna vemodsfyllda bok Många av husen är fortfarande vackra i all sin skröplighet. Värmland finns representerat med Haget, som ligger ”nära Vänern väster om Karlstad”. Artikeln handlar inte så mycket om huset, som ser spökaktigt ut med sly efter väggarna, utan om den sista familjen som bodde där, en driftig och uppfinningsrik lantbrukare med fru och två döttrar. Han verkar ha varit en husbonde av den gamla sorten, vars ord var lag i familjen. Döttrarna fick slita ont i jordbruket. Sist kvar på gården blev Ragnhild och hon utvecklades till ett original, som samlade på allt, tidningar, förpackningar av papper m.m. Berättelsen om Ragnhilds i Haget är en sorglig läsning eller som det heter om boken i förlagstexten: ”Med episka texter och suggestiva, vemodiga bilder berättar de om vad som nyss var svensk vardag och verklighet, men som nu håller på att förvandlas till exotiska minnen.”
Karlstads stiftsbok. Utgiven av Karlstads stift 2011 (årg. 99). 186 s. – Cj-c(p)
Nittionionde (!) årgången av Karlstads stiftsbok, f.d. Julboken, har ett osedvanligt vackert omslag, en akvarell av K.G. Ohlsson, som också svarar för kapitelbilderna i färg. Boken har som tema bönen, vilket kan innebära lite av varje, en tyst bön på cykeln eller i bilen på väg till arbetet, biskop Runestams griftetal vid Selma Lagerlöfs begravning, dans, samtal i Sydafrika, besök i katastrofens Haiti, dikter av allehanda slag. Boken bjuder således på ett innehåll av ovanligt skiftande karaktär. Även en del ”okristna” bidrag ryms i boken. Bengt Berg skriver om renfanans ”gula tangenter”, på vilka man ”kan skriva de underbaraste meddelanden”. Sven Smedberg gör en lyckad parafras (eller något åt det hållet) av Lars Wivillius berömda Klage-wijsa. Kjell Fredriksson berättar om sin ovanliga hobby, att samla på aforismer, för att ”finna rätt kurs i livets seglats.” Göran Bryntesson medverkar med sin Hembygdssång, som börjar så här: ”Jag är hopplöst kär min hembygd / förälskad i barndomstrakt /
i lönndom vi druckit en hembrygd, / och ingått en kärlekspakt.” Arvid Runestams griftetal vid Selma Lagerlöfs begravning i Östra Ämterviks kyrka den 23 mars 1940 är mycket läsvärt, inte minst tack vare Margareta Brandby-Cösters tolkning av det. Hon skriver bl.a. att ”hans förkunnelse var personlig utan att vara privat. Den lyfte fram ett livsverk utan att göra det till föremål för hyllningar, snarare för tacksamhet.” Hon framhåller också att biskopen i sitt tal nämner att ”sagans folk är allmängiltigt mänskligt”; att vi har behov av att distansera oss, men ”med hjälp av sagan så blir vår vanliga verklighet verklig”. Ja, hon (Selma Lagerlöf) ger oss den saga som för oss närmare verkligheten, ”där vi kan vara människor under Guds sol och regn.” Roligaste bidraget, Böner från Gammelvägen” svarar förstås Torleif Styffe för! I vanlig ordning avslutas boken med en kort presentation av de nyvigda prästerna, som är ovanligt många inbillar jag mig, nämligen 8 män och 5 kvinnor. Allra sist hittar vi bildkrönikan, som jävar eventuella misstankar om att det bara skulle finnas gammalt folk i Svenska kyrkan. Dessutom porträtteras två präster och en diakon, som avlidit under året. Den längsta minnesrunan gäller Nils Håkanson, vars gärning framför allt ligger på skolområde. Han var pionjär vad gällde AV-hjälpmedel i skolan och spelade själv, tillsammans med fru Elisabeth, in filmer om seder och bruk i Mangskog förr i tiden, för vilket de erhöll landstingets folkrörelsestipendium. På äldre dar ägnade han sig också åt litteraturvetenskaplig forskning. Hans artiklar om Tage Aurell och Mangskog, om värmlänningen Carlsson i Strindbergs Hemsöborna och om Axel Nordfäldt, Sven Delblancs morfar, finns samlade i boken Skrivet och sagt. Han var medlem i föreningen sedan långt tillbaka. När han avled i januari 2010 var han på god väg att fylla 96 år. Stiftsboken med det vackra omslaget är formgiven av Anita Stjernlöf-Lund, som i vanlig ordning gjort ett gott arbete. Boken har mycket att ge både lekt och lärd.
Karlstads stiftsbok 2012. Utgiven av Karlstads stift. Redaktör: Gunnar Lidén. Kd 2011. 231 s. – Cj-c(p)
1912 utkom för första gången Karlstads stifts julbok, som så småningom bytte namn till Karlstads stiftsbok. Enligt titelbladet på denna årgång av årsboken är den den hundrade men ska det inte vara den 101:a? Det ryktades om att denna stiftsbok skulle bli den sista men så är nu inte fallet men kanske blir det den näst sista? Utredning pågår. Låt oss hoppas det bästa! 2012 års stiftsbok har ett intressant tema, stiftets kontakter med kyrkor utomlands, om sjömanskyrkan, som det inte heter längre, och om hjälpinsatser i fjärran länder. Och om allt detta finns det mycket att berätta. Boken är uppdelad i fyra avsnitt och varje inleds med en uppsats av biskop emeritus Bengt Wadensjö, som under sin tid i Karlstads stift ägnade mycken tid och arbete åt att skapa goda kontakter med kyrkor i både norr, väster, söder och öster. Både han och Thomas Pfitzinger-Drewes betonar att olikheterna är rätt stora mellan svenska och tyska kyrkan, fast de båda är evangeliskt-lutherska. Wadensjö menar att svenska kyrkan är mer ekumenisk och inte så rädd för vad som kan betraktas som katolskt. Under rubriken ”Rötterna” skriver han om de om goda förbindelserna med Chelmsfords stift i England och konstaterar ”att vi har, utan att märka det, brutit oss loss ur det tysk-lutherska famntaget.” Han menar också att ”vår kultur är engelsktillvänd” men menar väl då den kyrkliga kulturen för annars är det väl amerikaniserade vi är? ”Modern” kallar Wadensjö kapitlet om kontakterna med katolska kyrkan. Han har en mycket positiv uppfattning om vår moderkyrka och skriver att ”romarna talade inte om folkkyrkan, de var den”. I stiftsstyrelsen var till en början misstänksamheten stor mot allt vad katolskt är och det fick honom att associera till Fältskärns berättelse med den lömske jesuiten, lika djävulskt påhängsen som Smirre Räv i Nils Holgersson! Roms stift blev Karlstads stifts vänstift och därmed var det det enda i lutherdomen med sådana relationer till ett katolskt stift, uppger Wadensjö. Påvens brev 1995 om kvinnors delaktighet i prästämbetet (eller snarare tvärtom) ledde emellertid till ett bakslag i förbindelserna och nattvardsgemenskapen upphävdes. ”Ecce homo-utställningen” i Uppsala domkyrka gjorde inte situationen bättre. Något definitivt brott ledde den emellertid inte till. Det gjorde den däremot i förhållandet till kopterna, som stiftet inledde vänskapsrelationer med i början på 90-talet – på uppdrag av svenska kyrkan. Över huvud taget var den svenska kyrkans syn på homosexualitet, något som kopterna inte kunde förlika sig med. Kopterna har teologiskt aldrig lämnat fornkyrkan, menar Wadensjö. Efter den s.k. arabiska våren har deras situation i Egypten försämras och allt fler emigrerar. Men det är förstås en helt annan historia.
Om livet i några ”sjömanskyrkor” i utlandet, får vi veta en del och förstår att där får man jobba skjortan av sig men det är ett tacksamt arbete – svenskar i utlandet söker sig gå gärna till dessa svenskhetens utposter.
I vanlig ordning skriver Stig Löwenspets om ”De som gått” och som vanligt skriver han mycket initierat och med stor empati. Det är en fröjd att läsa dessa välskrivna porträtt – hur makabert det än kan låta! Som alltid avslutas boken – kanske den sista i den långa raden stiftsböcker – med en bildkavalkad, som går lite grann i grått.
Det här är bara några nedslag i 2012 års stiftsbok med tonvikten på biskopen emeritus Bengt Wadensjös högst underhållande rapporter eller, kanske snarare, kåserier om sina kontakter med kyrkor världen runt. Karlstads stiftsbok förtjänar inte stupstocken!
i
Karnstedt, Torgny, Mitt namn är Kocki. En berättelse bearbetad av Torgny Karnstedt. [Båstad]: T. Karnstedt, [2011]. 160 s. – Lz Larsson, Oskar ”Kocki”
1982 dog Kocki men han lever friskt i arvikabornas minne. Om det skvallrar bl.a. den goda försäljningen av boken om hans liv på nyssförlidna bokmässa. Han hade många yrken under sitt strävsamma liv men slutade som korvhandlare och blev som sådan en legend. Torgny Karnstedt bygger sin biografi på de anteckningar om sitt liv, som Kocki under årens lopp lämnat över till kyrkoherde Åke Högström. Denne skänkte i sin tur materialet till honom, ”förvissad om att det kom i goda händer” och det har det också gjort. Berättelsen om Kockis liv från den rena slummen i Arvika till yrken som typograf, försäljare m.m. och slutligen populär korvförsäljare är skriven på ett korthugget, osentimentalt språk, som verkar högst äkta och griper tag i läsaren. Karnstedt utgår från Kockis anteckningar men språket är nog hans eget. Det är en bok om stort armod men också avsevärd överlevnadsförmåga och uppfinningsförmåga. Kocki var en av dem ”som frös och svalt men segrade ändå”.
Klarälven. Karlstad University Press 2011
Klarälven är namnet på en samling uppsatser som getts ut av Karlstad University Press 2011. Den ger mycken värdefull kunskap om älven, landskapet och Karlstad.
Göran Engström, känd VA-ingenjör i Karlstads kommun, numera pensionär, redogör för sitt specialområde, Karlstads översvämningshistoria. Vidare får vi kunskap om Vänern: vattennivå, vattenflöden, erosion och åtgärder för att minska uppslamning av älven.
Den som tänker sig vandra Pilgrimsleden från Hammarö upp till Trondheim antingen i verkligheten eller enbart litterärt, har stort utbyte av Gunnar Svenssons uppsats, stilistiskt snärtig som det anstår en proffsförfattare.
Arkeologen Eva Svensson visar i sin uppsats hur man med modern arkeologi ger insikter om hur Dalby i norra Värmland var en mycket expansiv bygd åren 750-1700. Hur denna bygd numera är under avveckling, inte utveckling visar Torleif Styffe i sin essä.
Eva Jakobsson och Roald Berg behandlar ett även för fackhistoriker ganska okänt ämne, nämligen Klarälven som politiskt objekt främst i unionsförhandlingarna i Karlstad i september 1905. Paret Jakobsson-Berg, verksamma vid universitetet i Stavanger, är speciellt lämpade att behandla detta ämne. Hon har disputerat på en avhandling om vattenkraftutbyggnad 1900-1918 och han är en av Norges främsta experter på unionsfrågan, speciellt 1905. Frågan som står i fokus är denna: Sverige ville ha garantier för att norrmännen inte skulle leda vattnet från sjön Femunden (den stora sjö genom vilken Klarälven rinner på norskt område) ner till Glomma med ödesdigra effekter för Klarälven. Men det rörde sig inte bara om Klarälven utan om en hel rad andra vattendrag, som rinner igenom både Sverige och Norge. Karlstadsförhandlarna fann en överenskommelse i dessa vattenregleringsfrågor.
Hilde Ibsens skildring av kampen om Strängsforsen 1974-1987 är en verkligt spännande text. Strängsforsen är Klarälvens sista outbyggda långfors. När det definitiva beslutet tas i riksdagen 1987, hade frågan om skydd för Strängsforsen varit uppe till behandling i riksdagen tio gånger. Ibsen visar hur energipolitik och sysselsättningspolitik står mot varandra liksom lokala synsätt mot storföretagens åsikter, socialdemokraterna mot LO-facken, ja, t.o.m. de båda landshövdingarna Rolf Edberg och Bengt Norling hade helt olika uppfattning, när det gällde Strängsforsen.
Ibsen tonar ner Edbergs betydelse något, men eftersom hon inte analyserat spelet i riksdagen under 1980-talet är det inte definitivt utrett varför detta på sin tid mycket märkliga beslut att föra enbart Strängsforsen över till naturresurslagen fattades.
”Klarälvens vattenkvalitet” – låter det spännande? För mig är det den uppsats i boken, som gett mig mest impulser till fortsatta studier. Författarna Lars Nyberg och Tord Ripemo skildrar givetvis hur vattenkvalitén påverkats av jordbruket och industrietableringen. Att etableringen av en mängd träsliperier och massafabriker kraftigt försämrade Klarälvens vatten, det är självklart och att vattnet blev mycket bättre, när de sista massafabrikerna i Deje och Forshaga lades ner är också självklart. Det som jag fastnat för är vad författarna själva kallat en spännande historia, nämligen diskussionen om dricksvattnets kvalité i Karlstad och alla provtagningar, som gjorts av olika personer – okända i stadens historia. När jag i fortsättningen passerar det gamla intaget till vattenverket nere på Sandgrund, kommer jag att minnas diskussionerna om hur man arbetade för att få dricksvattnet i Karlstad mer drickbart.
Ett exempel på hur komplexa miljöfrågorna är: när jag tänker tillbaka på flottningen som man sommartid kunde se i Karlstad, brukar jag säga ”tänk va miljövänlig flottningen var!” Jag tänker på alla lastbilar, som nu transporterar virket. Men Nyberg-Ripemo visar att flottningen också hade all varliga skadeverkningar på miljön, speciellt ansamlingen på älvens botten av avflagnad bark. Barken lossnade under flottningen och sjönk till botten. Att bark är skadlig från miljösynpunkt förstår vi av att bark ju används vid garverierna.
Som recensent har man alltid rätten att önska sig något mer än det man fått. Ett par uppsatser hade jag gärna läst: ”Klarälven i litteraturen” och ”Muddermassornas Karlstad” d.v.s. en redovisning av hur Karlstad successivt expanderat genom muddermassor, t.ex. i Marieberg, på Sundsta och Örsholmen.
Att säga att uppsatssamlingen Klarälven saknar bra foton är enkelt för det stämmer. Vill man se vackra bilder, kan man titta i det nya praktverket Nordens längsta vattendrag (2012). Men den som verkligen vill lära sig något om Klarälven ska välja uppsatssamling Klarälven.
Kjell Fredriksson
Krönika över släkten Thingvall med vissa sidogrenar 1600–2000 talet. [Av] Lars Lindblad, Eila och Björn Fredriksson och Kjell Thingvall. [Boden-Umeå]: Vuxenskolan, 2011. 248 s. – Ldz Thingvall
Omslaget pryds av ett foto på Västra Ämterviks kyrka, vilket onekligen inger förväntningar. Namnet klingar väl också bekant i många karlstadsbors öron, som läst sin Nygren och Ronge.
Ättens stamfar anses vara en bondson, Ingemar Larsson, från Hensgård i Västra Ämtervik, socknen som ligger vid Mellan-Fryken, mitt emot Östra Ämtervik. Dennes son, Lars Ingemarsson, som var borgmästare i Karlstad 1640–1645 och 1646–1648, tog sig namnet Thingvall. Under hans borgmästartid erhöll staden i gåva från drottning Kristina Tingvallaön (?) med kungsgården Carlsberg.
Präster, officerare och inte minst läkare blev det många av i släkten, som ganska snart etablerade sig norra Norrland och man slog sig ner i bl.a. Malmberget och Råneå. En Carl Johan Thingvall (1699–1764) var enligt boken den erkänt förste som inmutade Gällivare malmberg, vilket skedde 30/9 1735.
Den mest kände Tingvall är i dagens Sverige nog trafikdirektören och professorn Claes Tingvall men som synes ”felstavar” han sitt namn och är inte heller – såvitt jag kunnat finna – upptagen i föreliggande släktbok.
Till sist en liten anmärkning. I boken uppges att ”den lilla istiden” började 1646 och kulminerade 1696. Frågan är om detta kan vara rätt. Enligt Wikipedia, som verkar trovärdig i det här fallet, bör hela perioden 1300–1900 benämnas så. Kallaste seklet var dock 1600-talet, då Karl X Gustav vandrade över Bälten tillsammans med många kanske inte så glada gossar och tunga kanoner. Temperaturen beräknas då ha legat en grad under det normala.
Lerin, Lars, & Högstrand, Kerstin, Straffrundor och ärevarv. Brev och bilder 2004–2006. Sthlm: N&K, 2011. 280 s. – Ibz Lerin, Lars
En utmärkt karaktäristik av boken hittar vi på dess baksida: ”Genom deras (författarnas) brevväxling får vi en inblick i det mest privata. Det är en osminkad och självutlämnande berättelse som växer fram, där livets olika skeenden speglas med en oförskräckt uppriktighet. Det handlar om konstnärskapets våndor, längtan efter kärlek, livsångest och drömmar, Sällan har vi kommit två människor så nära.” Lars Lerin åker nästan världen runt – fast oftast till Indien – på jakt efter en man att älska. Resorna är strapatsrika och mer eller mindre resultatlösa men – som hans brevvän säger – han besitter en fenomenal förmåga att skaka av sig det mesta som drabbar honom. Han är känslig natur men har också i sig mycket djävlar anamma! Och så skriver han så roligt – i ur som skur! Kerstin Högstrand håller sig hemma och har det inte mindre besvärligt – tvärtom! Hon är djupt deprimerad men förmår att skriva humoristiskt, galghumoristiskt rättare sagt, om sin belägenhet.
Det är en ynnest att få ta del av dessa osmyckade självbekännelser. För många av oss utgör de en trösterik läsning. Osmyckad är annars sannerligen inte boken. Det är en fantastiskt vacker bok, som bjuder på konst av alla de slag av Lars och Kerstin. Att boken är både tung och klumpig är ett pris vi gärna betalar.
Lillienau, Åke, Mässvik. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 118 s. – Ncagz Värmlandsnäs
”Förnämt undandragen från stora allfarvägen men därför ingalunda oberördt af tidens strömningar ligger herresätet Mässvik – helt nära den vik af Vänern, efter hvilken själfva gården troligen fått sitt namn.” Så vackert inleder Helge Kjellin sin beskrivning av herrgården i Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början från 1910. Och övergår sedan till att beskriva själva byggnaden, dess interiör och möblemang, inte minst den förnämliga konstsamlingen, som där fanns på major Herman von Axelsons tid. Däremot hittar man inte mycket om själva huset, knappt en bild, i Åke Lillienaus monografi, vilket är synd för det är en ovanligt vacker herrgård.
Mässvik fick sitt nuvarande utseende vid en ombyggnad 1910, då den försågs med frontespis ritad av Mårbackas arkitekt G. Clason. Byggnadsåret är annars 1783. (I slutet av 1700-talet måtte många herrgårdar ha kommit till i Värmland!)
Åke Lillienau som skötte godset från 1970 fram till 1999, berättar en del om gårdens historia och om släkterna som bott där, men framför allt uppehåller han sig vid jordbruket, skogen, fisket, jakten m.m. Under andra hälften av 1900-talet har det varit fråga om en nedläggning av olika verksamheter som linjetrafik, mjölkbilskörning, butik, väghållning, sågverk och lite till. Och personalstyrkan blev allt mindre. Från 1923 till 1945 var 30 till 20 personer sysselsatta på gården, 2005 hade antalet gått ned till 5 och i idag finns bara en heltidssysselsatt! Om de många som bott och verkat på gården under förra århundradet har författaren skrivit längre eller kortare porträtt.
Knut Lillienau, som övertog skötseln av gården efter Åke L., beslöt att likt mången ann sluta med mjölkproduktionen och satsa på köttdjur, en kvalificerad ekologisk produktion. Den har inte varit så ekonomiskt lönsam som förväntat men lett till en ny satsning, på försäljning i gamla stationshuset i Värmlandsbro. Där håller Grön Ko till och dit levererar också andra jordbrukar i trakten. Grön Ko presenterar sig som en saluhall med ekologiskt kött och därtill kommer ett café. Verksamheten har varit framgångsrik och i år har företaget också etablerat sig i Karlstad.
Boken innehåller också länge kapitel om jakt och fiske, som än i dag spelar en viktig roll i verksamheten på gården.
Detta är alltså en bok om ett större värmländskt jordbruks avveckling och utveckling. Tyvärr är den inte så lyckad layoutmässigt och de många bilderna är av högst blandad kvalitet och det är svårt att förestå att de ofta är så små, frimärksstora nästan. Korrekturläsningen har också sina brister. Tyvärr saknar boken en innehållsförteckning – inte heller har den något namnregister men det känns inte lika nödvändigt. Som en detaljerad redogörelse för ett värmländskt storjordbruks förvandlingar under det nyss gångna århundradet förtjänar den ändå många lovord! Författaren måtte vara en högst minnesgod man eller fört osedvanligt utförliga anteckningar om gårdens väl och ve.
Ljung Svensson, Ann-Sofi, Jordens dotter. Selma Lagerlöf och den tyska hembygdslitteraturen. Gbg: Makadam förlag, 2011. 316 s.– Gcz Lagerlöf, Selma
”Tyskland – en framgångssaga” heter ett av kapitlen i den här avhandlingen om Selma Lagerlöfs mottagande där. Hon är troligen fortfarande populärare där än i något annat land utanför Skandinavien. Det har också – som författaren skriver – satt sina spår i den tyska stadsbilden, där gator, gränder och skolor är uppkallade efter henne och hennes romanfigurer. Kanske det bidrog till hennes popularitet att Norden alltsedan romartiden och Tacitus verk Germanerna har haft en särskild plats i tyskarnas hjärtan.
Under 1800-talet var Ibsen, Björnson och Strindberg, i nu nämnd ordning, stora namn i Tyskland – Ibsen trots sina samhällskritiska dramer, som egentligen inte borde vara i tyskarnas smak. Kulturklimatet var nämligen av mycket speciellt slag i Tyskland. Polariseringen var stor mellan de som svärmade för landet, landsbygden, där människorna var goda, dådkraftiga och oskyldiga, och de depraverade storstadsborna. Die Heimat stod mycket högt i kurs och dominerade i kulturdebatten gjorde ”hembygdskulturrörelsen”.
Herder hade i början av 1800-talet blivit mycket uppskattad för sin tes att varje folk hade sin särskilda kultur beroende på att det hade präglats av den ”torva” de vuxit upp på. Stimmen der Völker heter verket, som hade stor genomslagskraft inte bara i Tyskland.
Selma Lagerlöf uppfattades som en hembygdsförfattare, hennes människor var manifestationer av de av civilisationens uselheter obefläckade människorna De var naiva, helgjutna gestalter. Det dröjde dock något innan Selma Lagerlöf slog igenom men också här – som i hela Norden – var det dansken Georg Brandes som öppnade vägen för Selma Lagerlöf. Mellan 1902–1905 skedde det definitiva genombrottet.
Ljung Svensson har gått igenom 124 artiklar i tysk press, tidningar och tidskrifter, mellan 1896 och 1905. Dessa visar, framhåller hon, ”en i stort samstämmig nyromantisk-idealistisk hållning hos kritikerna.” Hon fastslår att Selma Lageröfs framgångar inledningsvis hade sin grund i ”de antimoderna och utopiska föreställningar som rörelsen [die Heimatkunstbewegung] förde fram…” Hon kunde inte direkt knytas till rörelsen men hon var ”en författare som gestaltade idéer som anknöt till rörelsens kärna.” ”Hon var en själens och känslans författare. Hon var i positiv mening en ”naiv” och ”omedeveten” författare – en sierska…” Det tilltalade förstås rörelsens anhängare. Å andra sidan, skriver författaren, ”balanserar Selma Lagerlöf i sitt författarskap mellan regressivitet och progressivitet.” Hon tittade gärna bakåt men var också framåtblickande och hennes människor är inte helgjutna precis”! Hennes verk kom att ingå ”i den kedja av tysk litteratur och litteraturideologi som sträcker sig från 1800-talets tyska Dorfgeschichte- genre (byberättelser, idylliska lantliga scener?), över den mer radikala Heimat-litteraturen runt sekelskiftet 1900 till 1930-talets starkt ideologiserade Blut-und-Boden-litteratur. Uttrycket ”Tochter der Erde” (jordens dotter) präglades f.ö. av ingen mindre än Oscar Levertin i en lång essay, som översattes till tyska och säkert bidrog till uppfattningen i Tyskland av hennes författarskap.
Alla tyska citat är på tyska men finns översatta till svenska i fotnoter, vilket underlättar läsningen betydligt. Författaren uppehåller sig mycket utförligt vid kulturklimatet i Tyskland under särskilt 1900-talets början. Det är spännande och intressant läsning, men ibland känns det som om Selma Lagerlöf försvinner i vimlet av tyska kulturpersonligheter. Det var mellan naturalismen och idealismen det stod en strid i seklets början och den senare segrade stort, vilket ledde till dominans för jord- och blod-mystikens grumliga ideologi – om jag nu förstått rätt? Författaren gör inte Selma Lagerlöf medskyldig till det men slår fast att Selma Lagerlöf var en länk i utvecklingen av denna samhällsuppfattning.
En liten rätt lustig och mystifierande berättelse bjuder Ann-Sofie Ljung Svensson på, fast då är hon inne och tassar på 30-talet. Som bekant tog Selma Lagerlöf 1933 tillsammans med många andra kulturpersonligheter offentligt avstånd från den fördrivning av kulturpersonligheter, som ägde rum i främst Tyskland. Detta misshagade mycket tyska nazister men några månader efter uppropet erhöll rikskanslern ett brev undertecknat Selma Lagerlöf, där hon bad om ursäkt för sin kritik! På brevet fick hon så småningom ett svar undertecknat av en statssekreterare, vilket förvånade Selma mycket. Hon hade naturligtvis inte skrivit något sådant brev. Det var en usel förfalskning – men vem sände det och varför?
Till sist kan jag inte låta bli att anmärka på de tyska bokanmälarnas bombastiska, melodramatiska språk, som nästan kan ta andan ur en nutida läsare. Selma Lagerlöf är en ljusgestalt, en drottning, ett geni o.s.v., och ex. majorskan i Gösta Berlings saga kan beskrivas som ”stolt, stark och grovlemmad valkyria”, medan Gösta skildras som ”en vild, järnbepansrad kämpe” Svårt att tänka sig vår lättrörlige präst och poet som en sådan wagnersk kämpe!
Löfed, Lis, En berättelse om ett konstnärsliv och en strävan efter ljuset. Kd: L. Löfed & B. Sjöblom, 2010. 165 s. – Ibz Löfed, Lis
Boken kan betraktas som en ny upplaga av en tidigare bok av Lis Löfed från 2007: Dikter från naturens och kärlekens mystik, fast den är dubbelt så tjock och mer självbiografisk. Och med många fler illustrationer förstås. Om den förra boken skrev jag bl.a. att ”framför allt är detta en bilderbok, en presentation av hennes konst genom åren i olja och keramik, vilket innebär ett möte med en fantastisk och färgstark men ändå mild värld av bilder, som är helt originell.” I den nya boken finns ett längre kapitel om tillkomsten av hennes och Bertil Sjöbloms vackra hem, Hyngården (invid Södra Hyn) med både interiör- och exteriörbilder. Hon har också med ett kapitel om sin smyckeserie. Boken om hennes konstnärskap är verkligen en berättelse med sagoton – som jag skrev redan förra gången det var så dags.
Löfgren, Lars, Himlens fäste. Dikter av Lars Löfgren. Målningar av Gao Zingjian. [Sthlm?]: Akleja förlag, 2011. 60 s. – Hc.03
Lars Löfgrens senaste diktsamling är en skakande läsning. Apokalypsens ryttare är inte ute och rider men stämningen är av ragnarökskaraktär. Ett vackert men förfärande skådespel är det som gamle teaterchefen satt upp den här gången.
Dikten består av tre delar, Sommar med undertiteln Sanatorium, Ekopark och Isarna. Inget hopp antyds i denna skildring av en värld i upplösningstillstånd. Samlingens tre sista rader – i kapitlet Isarna – ger en god föreställning om dikternas karaktär: Farväl! Farväl! På det villande hav! Vi komma nog aldrig igen. I avsnittet Ekopark är en ung släkting, Signe, som dog i TBC, huvudperson. Hon dog 19 år gammal. Det framgår av ett lösblad till diktsamlingen. Att en mänsklig varelse, låt vara dödsdömd, här är huvudperson gör den här delen av samlingen mest uthärdlig – och så finns här spår av humor.
Men gör jag här kanske riktigast i att överlämna ordet till förlaget, som så väl klarlägger och karaktäriserar samlingens dikter i det nämnda lösbladet: ”I tre diktsviter har upplevelsen av globaliseringens förändrade livsvillkor geografisk och känslomässig anknytning till naturen kring släktgårdar i södra Värmland och Klarälvdalen” – fast den anknytningen finner inte undertecknad uppenbar. Vidare heter det i kommentarerna att ”upplevelsen av ett tillvarons sanatorium överförs till unga människors situation i avsnittet Ekopark.” Mot det finns inget att anföra! Bilderna, både de i ord och i bild, av undergången är drömlikt vackra och samtidigt mycket tydliga. Till den upplevelsen bidrar i hög grad nobelpristagaren (i litteratur) Gao Xingjians målningar (i tusch?). Kongenialitet är inte fel ord i sammanhanget!
Lönnroth, Per-Olof, Lennart Johansson – Torparn. Arvika: POEM, 2011. 125 s. – Lz Johansson, Lennart
Lennart Johansson är en ”selfmade man” som det hette i min barndom. Föräldrarna drev ett mindre jordbruk utanför Arvika och var således alls inte rika.
Arton år gammal, 1967 närmare bestämt, startade han sin karriär inom bilskrotningsbranschen med några krockade bilar och lagårn hemma som arbetsplats. Han grundade ett företag, Rackstad Bil & Delar och 1981 kunde han inviga ett nybygge på 2 000 kvadratmeter. Numera upptar företaget 22 tunnland mark! En fabrik anlade han dessutom av bara farten!
Redan 1973 skaffade han sig en gård, Öststuga i Stålsberga, och blev jordbrukare också. Skogsegendomar blev sedan ett annat intresse för honom och så småningom har han blivit ägare till hela 820 hektar skog i västra Värmland. Sympatiskt nog har han gått in för att bryta ny mark, eller rättare sagt, nygammal mark, alltså gammal jordbruksmark som förslyats.
Men, men, 1983 kom Lennart Johansson på att det nog inte skulle vara så dumt att investera i fastigheter också. Första kapet blev L.P. Svensson-huset i Arvikas mitt, byggt år 1900, med en mycket tilltalande tidstypisk exteriör. Flera fastighetsförvärv följde och numer är han den störste i den branschen i Arvika kommun. Ädelstenen i hans fastighetsimperium, som författaren kallar det, är nog Jössefors herrgård, som han inköpte i slutet av 1900-talet – men ännu inte tagit i bruk. Italienska villan kallas den av uppenbara skäl och arkitekten är ingen mindre än Ferdinand Boberg (1860–1946). Verkligen en stilig byggnad! En annan vacker byggnad av helt annat slag som Lennart Johansson äger är Thermias gamla fabriksbyggnad, där Arvika fordonsmuseum gratis får ha sina bilar.
Tidigt blev han också konstsamlare, fast det höll han länge hemligt. Hans första tavla blev en Thure Ander, skriver Per-Olof Lönnroth. Så småningom förvärvade han andra Rackstadmålare som Gustaf Fjaestad och Fritz Lindström. Edward Munch, Nils von Dardel och Claude Monet har han numer också i sin samling! Men tavlorna förvarar han i bankfack – på väggarna i hemmet hänger bara kopior! Veteranbilar har han också en stor samling av. Bl.a. förvärvade han 35 bilar från Stefan Eriksson på Apertin. Många av bilarna återfinns på Arvika fordonsmuseum, fast där finns inte plats för dem alla.
Detta låter förstås som en saga, men jag känner mig alldeles säker på att den är sann. Och en vacker bok har det blivit, slösande rikt illustrerad med foton i färg
Made in Värmland. Redaktion: Birgitta Colvin… ; foto: Lars Sjöqvist. Kd: Värmlands Museum, 2011. 239 s. (Värmland förr och nu ; 2011) – P-cag
Länge handlade Värmlands industrihistoria om järnet och skogen men – som landsantikvarien Åsa Hallén skriver i förordet – består denna historia också av ”små kluriga produkter och duktiga små företagare”. I denna, årgång, som av utgivarna uppges vara den 113:e (fast årsboken började utkomma 1905 och några år inte kom ut alls) får vi inledningsvis en översikt, ganska kort, av industrihistorien efter 1950, skriven av Jan Jörnmark, berömd för sina böcker om Övergivna platser. Han konstaterar att ett bestående drag i värmländsk industri sedan långt tillbaka är ”det svaga inre kapitalet och beroendet av omvärlden”. Detta skulle bli en grogrund, fastslår han, ”för det traumatiska värmländska 1980-talet” , då Uddeholm och Billerud m.fl. bolag. visade sig vara byggda på lösan sand. Han framhåller avslutningsvis som ett särdrag för den värmländska industrin ”det starka beroendet av utländska ägare”, något som torde bero på den storföretagsstruktur som utmärkt Värmland från begynnelsen – så gott som.
Mattis Isacson framhåller också i sitt bidrag, Alla flöden gav Värmland växtkraft, utlandsberoendet: ”Få landskap har under de två senaste århundradena varit lika sammanfogade med yttervärlden.” Och han tillägger att ”utan inflyttade människor, idéer, exportmarknader och främmande kapital hade Värmland inte blivit en av landets viktigaste industriregioner!”
Professor Isacsons uppsats följs av en presentation av Värmlandsarkiv, ”Näringslivets arkiv i Värmland”, skriven av arkivets chef Thomas Kvarnbratt.
Den matnyttigaste artikeln, som också är den längsta, är museiantikvarien Mattias Libecks Värmländsk industrihistoria, som går fram till mitten av 1900-talet. Såvitt jag vet är denna exposé, som omfattar inte bara järn- och skogsindustrin utan också tobaks-, tegel-, kaffe och textilindustrin – för att nu nämna några näringsgrenar, som behandlas, nog den första i sitt slag för Värmland.
Ungefär hälften av boken består av kortfattade men förnämligt illustrerade exempel på värmländska produkter av det slag landsantikvarien skriver om i förordet. Ibland kan informationen vara snopet knapp – vad hände exempelvis med systrarna Amanda och Hulda Adlers Strå- och filthattsfabrik, som på 1960-talet hade 63 personer anställda?
Alla texterna i denna bokens andra del är översatta till engelska men den texten är satt med en stilsort, som gör den knappt läsbar, vilket kanske inte är så lyckat. F.ö. hade det inte varit dumt med ett företags- och produktregister. Särskilt som de många ”kluriga produkterna” inte är ordnade vare sig alfabetiskt eller systematiskt.
Malmström, Ulf, Halgå bruk – det mest vanlottade. Järnet – skogen – människorna. Lund: Sekel bokförlag,2011. 255 s. – Qz Halgå bruk
Halgå bruk låg vid Halgån i nordligaste Ekshärad. Det anlades av Uddeholmsbolaget 1833 och las ner 1884.
Författarens farfar föddes 1862 på bruket, där dennes far Alfred var bruksförvaltare, skriver Ulf Malmström i förordet. Av det framgår också att på grund av brand bara en mindre del av det gamla arkivet finns kvar. Detta oaktat har han åstadkommit ett diger verk om det ganska kortlivade bruket – med hjälp av 10 000 fotografier han tagit av dokument i Uddeholmsbolagets och andra arkiv.
Boken liknar Bengt Stjernlöfs Innan tystnaden, verket om Stjärnsfors bruk, så till vida att det växer ut till en skildring av de sociala förhållandena på bruket och bygden omkring. Sjukvård, brandskydd, hästar, skolan, kolningen och transporterna är några av de ämnen han tar upp.
Formgivningen är utmärkt. Boken saknar personregister men en förteckning över smederna finns. Av bruket finns idag inte så mycket kvar, ett renoverat brukskontor, ett pampigt hemlighus (av obestämbart datum) och smedbostadsbyggnaden. Boken är absolut ett viktigt bidrag till den värmländska järnbrukslitteraturen.
Matti Mörtbergs värmlandsfinska uppteckningar. Sammanställda och kommenterade av Torbjörn Söder. Kungl. Gustav Adolfs akademien för svensk folkkultur 2011. Serie: Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 0065-0897 ; 118.
Under den tidigare delen av 1900-talet var det flera forskare från Finland, som kom till norra Värmlands finnskogar för att intervjua de sista finskspråkiga traditionsbärarna. På 1930-talet blev tornedalingen Matti Mörtberg ytterligare en i raden. Under tre resor intervjuade han ett drygt tjugotal informanter, främst av dem Kajsa Vilhuinen, som ensam står för en mycket stor del av det insamlade materialet. Första gången, 1935, hade han inspelningsutrustning (fonograf), lånad från Landsmålsarkivet i Uppsala. De två senare resorna genomfördes 1937 och 1938 utan tekniska resurser för inspelning, men noggranna anteckningar fördes. Allt material på vaxrullar från första resan littererades och översattes till svenska av Mörtberg. Anteckningarna från de senare resorna renskrevs, och de finskspråkiga delarna översattes även de av Mörtberg.
Forskarna har länge känt till detta omfattande material, som finns på Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala (SOFI) och på Nordiska museets arkiv, men de har använt det endast i mycket begränsad omfattning, då det inte har publicerats med undantag av Mörtbergs egen artikel ”Björnfest och jaktmagi hos Värmlandsfinnarna ” i Svenska kulturbilder del VI (1936). Bland forskare som studerat uppteckningarna märks Richard Broberg, Pertti Virtaranta och Kari Tarkiainen. Den sistnämnde beskriver Mörtberg som ”den geniale insamlaren” medan Virtaranta konstaterar, ”att Mörtberg mycket noggrant har förmått skriva ner skogsfinnarnas dialekt.” Broberg har tillfogat kommentarer, där Mörtberg missuppfattat något ortnamn.
Sedan några år tillbaka är situationen beträffande publicering helt förändrad. I Kungl. Gustav Adolfs Akademiens skriftserie har år 2011 utgivits Matti Mörtbergs värmlandsfinska uppteckningar sammanställda och kommenterade av Torbjörn Söder(344 s.). Några år tidigare, 2008 – 2010, utkom på förlaget Veidarvon en serie Folktro och folkminnen från Finnskogen 1- 4. Matti Mörtbergs uppteckningar om den skogsfinska kulturen. De fyra delarna heter Folktro och trolldom, Jakt och fiske, Vardag och högtid och Jordbruk och svedjebruk (81, 91, 134, 96 s.). Bakom detta senare verk står Anna Forsberg, kulturvetare och arkivarie vid länsmuseet i Gävleborg och tidigare verksam vid Finnkulturcentrum i Torsby.
De båda verken har helt olika uppläggning och kompletterar därigenom varandra på ett bra sätt. Mer härom senare, men först en speciell iakttagelse. Jag hade förväntat mig, att Söder i sitt förord eller på annat ställe skulle ha omnämnt den andra utgåvan men härom hittar jag ingenting. Det är svårt att föreställa sig att Söder inte känt till det andra verket, men jag kan å andra sidan inte heller hitta någon annan orsak till att han helt förbigår det. Det är ju inte rimligt att tänka sig att man inte någon gång under ett längre arbete kollar sin huvudperson på nätet.
En annan egendomlighet i Söders litteraturlista är en hänvisning till en av Sigurd Bograngs många artiklar i Finnbygden om värmlandsfinska ortnamn. Bograngs serie om värmlandsfinsk ortnamnsforskning pågick 1951 – 1976 i närmare 100-talet nummer. Av Söders uppgift får man intrycket att GunTakman och Carita Moberg var redaktörer för Finnbygden, men det var ju Bror Finneskog! De båda bibliotekariestudenterna Takman och Moberg var däremot författare till Register till tidskriften Finnbygden 1947 – 1976 (1977). På s. 5 i detta register finns en fullständig förteckning över Bograngs alla artiklar i Finnbygden.
Inom finnkulturens område är det sedan lång tid tillbaka vanligt att fritidsforskare och yrkesforskare arbetar nära varandra. Ett utmärkt exempel på detta är Maud Wedins avhandling Den skogsfinska kolonisationen i Norrland. Den växte fram i akademisk miljö men också i kontakt med fritidsforskarna, främst i nätverket FINNSAM. Ett annat exempel är Bladh, Myrvold och Persson: Skogsfinska släktnamn i Skandinavien (Karlstad University Studies 2009:58). Söder har flera gånger inbjudits att medverka vid Finnsamkonferenser men har tackat nej eller anmält förhinder. Däremot har han recenserat FINNSAM:s utgåva av Segerstedts samling.
Torbjörn Söder disputerade 2001 i Uppsala på en avhandling om rörelseverb i tre finsk-ugriska språk och är numera universitetslektor i Uppsala och forskare vid Gustav Adolfs Akademien. Han har redan tidigare intresserat sig för värmlandsfinskan bl.a. i artiklarna Svensk påverkan på värmlandsfinska i Biblis 46, 2009, s.84 ff. och Värmlandsfinska genom 300 år i Nordisk tidskrift för vetenskap, konst och litteratur Nr 4 2008, s. 359 ff. Det är utmärkt, att det publiceras vetenskapliga arbeten om värmlandsfinskan på svenska. Riitta Taipale lade 2005 fram en lic.-avhandling om värmlandsfinskan. En svensk översättning diskuterades, men så vitt jag vet rann dessa planer ut i sanden. Desto mer värdefullt är det att vi har Söders bok och artiklar på svenska.
Den största skillnaden mellan de båda verken i rubriken är att Söders bok har med de finskspråkiga texterna. Dessa har helt utelämnats i Veidarvons bokserie, som därmed får större utrymme för kommentarer. Anna Forsberg skriver i den första av sina böcker att den finska texten ”kanske kan få komma med i framtida publikationer”, vilket nu alltså har skett .Den som har stort intresse för värmlandsfinskan väljer alltså Söders bok, medan den etnologiskt intresserade har mer att hämta i Anna Forsbergs bokserie.
Arne Vannevik
Molloy, Gunilla, Selma Lagerlöf i mångfaldens klassrum. Lund: Studentlitteratur, 2011. 176 s. – Eab
Författaren är docent i svenska vid Stockholms universitet. Eftersom jag inte hunnit stifta närmare bekantskap med boken, nöjer jag mig med att citera något ur beskrivningen av boken i baksidestexten: ” Selma Lagerlöf i mångfaldens klassrum får läsaren följa fyra klasser och deras arbete med en saga, en fabel, två noveller och en roman av Selma Lagerlöf. Elevernas läsningar, frågor och tolkningar av Lagerlöfs texter skapar lektionsinnehållet.” Novellerna som tas upp är Bortbytingen, legenden Fågel Rödbröst, Kortspelet och Sunnebalen (ur Ett barns memoarer) samt Kejsarn av Portugallien. Idel mycket kända verk alltså. Säkert skulle den här boken vara ett värdefullt hjälpmedel i svenskundervisningen och man får hoppas att inte minst värmländska lärare upptäcker den och använder sig av den!
Mörnesten, Ylmeri, Arvikapärlor. Människor och platser i vår närhistoria. Arvika: POEM, 2011. 149 s. –Ncagz Arvika
Till firandet av Arvikas 100-årsjubileum som stad kom en rad böcker ut och alla har inte kunnat uppmärksammats i Wermlandiana men föreliggande verk bör inte förbigås med tystnad. Boken är alltför vacker för det och den bjuder på god läsning för både ”utsocknes” och ”infödingar” men som framgår av undertiteln är det människor mest som är bokens ”pärlor”, platserna är inte så många frånsett Gunnarskogsgränd, en idyllisk gata med gamla hus och mycket grönt och kyrkogården, som gömmer stoften av många berömdheter och Gate gästgiveri.. Prosten Harald Hallén, präst och socialdemokratisk riksdagsman, den omåttligt populäre läkaren Eric Kjellgren , den ännu läste författaren Gustaf Schröder och industrimannenn Per Andersson, som ”gjorde stad av köpingen”, är några av de storheter Mörnesten ägnar rätt utförliga porträtt. Han är eller, kanske snarare, har varit lärare och kanske är det därför framställningen är så pedagogisk och lätt ta till sig. Layouten är mycket tilltalande men nog kan det kännas som ett slöseri att ha så breda marginaler som här – må vara att de ofta används för illustrationer av olika slag. Bildmaterialet är dessutom av god kvalitet. Med andra ord så får vi oss till livs en smakfull bit av Arvika men fullärda på sta’n blir vi icke!
Nibell, Pia. Monuments betydelsedimensioner. En studie om monumentet ”Lekande barn” . Karlstads universitet 2011.
Den som för hundra år sedan gick runt i Karlstad för att titta på offentlig konst i form av statyer kammade noll. Det fanns inga. Det enda som fanns var Sergels änglar i Domkyrkan (i och för sig lite unikt!) och så en fabrikstillverkad fontän i Stadsträdgården, inköpt6 1896.
Egentligen skulle en staty av hertig Karl ha funnits på plats redan 1912. Stadsfullmäktige hade 1908 beslutat att resa en staty över stadens grundare. Christian Eriksson lämnade ett av Anders Zorn tillstyrkt förslag men staden ansåg sig inte ha råd att skriva kontrakt med konstnären. Det skulle dröja ända till 1924 innan man skrev under kontraktet.1926 kunde statyn invigas.
Först 1920 fick Karlstad sitt första offentliga konstverk. Då invigdes på Herrhagstorget (sedan1964 omdöpt till Herrhagsparken). Oscar Johannessons fontängrupp ”Lekande barn” – i folkmun kallad ”Herrhagspôjkera”. Konstverket finansierades med donationsmedel.
Pia Nibell har i sin B-uppsats vid Karlstads universitet våren 2011 studerat bakgrunden till att denna fontängrupp blev Karlstads första offentliga konstverk. Uppsatsen som heter Monuments betydelsedimensioner. En studie om monumentet ”Lekande barn” har fått Karlstads kommuns stads- och kommunhistoriska uppsatspris 2011.
Uppsatsen är klart intressant! Tyvärr har det varit ont om källmaterial. Även om uppsatsen är historiskt inriktad, typ historiebruksundersökning, så borde man kanske ha fått veta lite mer om konstnären.
Konstverket är enligt min mening inte av någon högre konstnärlig klass. Lite mer omtanke kunde man ändå ägna konstverket. Granitkropparna kunde tvättas och den oläsbara skylten bytas ut.
Pia Nibells uppsats är ytterligare ett exempel på hur mycket intressant kunskap som finns i universitetets uppsatser. Denna gång var det kommunens uppsatspris som lyfte fram denna studie ur glömskan!
Recensent: Kjell Fredriksson
Nilsson, Lars, Livsöden i glesbygd. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 202 s. – Hc
Detta är Lars Nilssons tionde roman. Den liknar i mycket hans tidigare men här är han mer politisk än tidigare. Glesbygden är övergiven av överhet och politiska partier menar han och i slutkapitlen för han fram Ola Berg och hans Demokratiska Landsbygdspartiet, som enda räddningen för landsbygdens innevånare. Ett särskilt infernaliskt påfund av maktens folk är utplanteringen av varg, menar författaren, och ansluter sig till mångas uppfattning, exempelvis Nils Norléns, som bl.a. skrivit Vargmannens testamente, att vargen inte är ett slumpens eller, rättare sagt, ett naturens verk. Men än är den värmländska glesbygden inte helt avfolkad. Det är många livsöden vi får följa i Lars Nilssons roman och som alltid är det inte bara en hyllning av landsbygdens folk utan kanske främst till kärleken mellan människor och till djur. Tyvärr har författaren en otymplig och rätt knölig stil, som berättelsen och det goda budskapet inte mår bra av. Som tidigare har Ann-Britt Säfström, f.d. Rik-Olas bortskämda dotter i Värmlänningarna, svarat för korrekturläsningen men den här gången har hon låtit flera, dock inte- många, stavfel passera. Ett roligt inslag är illustrationerna, de svartvita fotografierna, som för tankarna till Grönköpings Veckoblad.
Odhner, Gunnar, Barnet som inte kunde ljuga. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 240 s. – Hc
Författaren är f.d. lektor i bl.a. filosofi vid f.d. Tingvallagymnasiet och har skrivit flera diktsamlingar, en essaysamling och romanen Wittgensteins rakkniv, som har handlingen förlagd just till nämnda gymnasium. Det här är en barn- och ungdomsskildring, ”till största delen självbiografisk” heter det i förlagstexten. Hans, Görans, mamma lär honom att alltid, nästan, tala sanning och man får ett intryck av att författaren är mycket sanningsenlig i denna skildring av en pojke, som är både stor och stark, kan bli nästan sanslöst ursinnig och kan vara en riktig sadist (i boken mot en liten kattunge). Han blir ledare för ett gäng barn/ungdomar, som lever fantasilekar, som får mig att tänka på Bill Brown och ”de laglösa” – må vara utan de sistnämndas humoristiska sorglöshet. På 40-, 50-talen levde barn och ungdomar ännu ett mycket fysiskt liv, innan TV och datorer och mobiler fick dem att föredra ett stillsammare och bekvämare liv. Familjen lider svårt av att pappan, den begåvade ingenjören, den mysige sällskapsmänniskan, nästan varje lördag kommer hem svårt berusad, är högljutt aggressiv och hotar sin fru och slår henne också ibland. Lördagar, när pappan skall bevaka en orienteringsstation, håller han sig dock nykter och far och son älskar båda att sitta i skogen och njuta av naturen. Men pappans hotande skugga breder ut sig allt mer över familjemedlemmarna och Görans hat mot honom tilltar. Barnet som inte kunde ljuga är utomordentlig bra barn- och ungdomsskildring. Författaren har sinne för detaljer, inte minst för sociala skillnader, och ett knivskarpt minne. Berättelsen ger därför ett trovärdigt och bestående. Den berör i sin rättframhet! En anmärkning har jag dock att komma med. Boken saknar kapiteluppdelning och därmed berövas läsaren självklara viloplatser i sitt läsande, uppehåll för eftertanke och begrundan. Lidköping heter stan där Göran växer upp. En andra del utlovas. Den kommer att utspelas på nordligare nejder, om jag förstått rätt.
Ohlson, Jan R., Kapten Nemos sekond. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 300 s. – Hc
Alla har vi väl en aning om vem kapten Nemo var, han som seglade jorden runt i sin egenhändigt tillverkade undervattensbåt, även om vi inte läst boken. Det är Jules Verne, som berättar om honom i En världsomsegling under havet. I förordet framhåller Jan R. Ohlson att kaptenen egentligen skulle ha varit polack men att Jules Vernes förläggare av politiska skäl motsatte sig det och Verne fick istället göra om honom till indier. När Jan som barn läste boken och såg filmen så frågade han sig varför kapten Nemo och hans besättning kunde välja ett liv på havet fjärran från mänskliga kontakter. I sin bok ger han ett svar på den frågan. Huvudperson och berättare är inte kaptenen utan hans främste medhjälpare, den unge, illitterate Adam, som givetvis är polack – som Verne ursprungligen hade tänkt sig –liksom kaptenen och hela hans besättning. Kaptenen, en stormrik adelsman, och Adam är båda patrioter och deltar i flera uppror mot de ryska härskarna, uppror som ganska lätt slås ner. Skildringen av inbördeskriget är brutalt realistisk. Berättare är som sagt Adam och logiskt nog har han ett språk, som är ganska så knöligt och lite jobbigt att ta sig igenom – å andra sidan är det säkert kongenialt med tanke på att den unge polacken är praktiskt taget analfabet. De grymheter Adam, kapten Nemo och underlydande på kaptenens gods råkar ut för i kriget gör dem benägna att vända ryggen till allt vad civilisation heter. Således kläcker kapten Nemo sin idé att bygga ett undervattensskepp och säga farväl till resten av mänskligheten. Till sin hjälp har han framför allt sin trogne sekond. Mer ska inte avslöjas av handlingen men jag kan försäkra att det här är en spännande, men samtidigt realistisk äventyrsbok, som alla med pojklynnet (eller flicklynnet) i behåll säkert läser med nöje – må nu vara att krigsscenerna känns lite utdragna. En fantastisk och fantasifylld berättelse är det.
Olausson, Peter. Ljus över Värmland. En bildningshistoria. Region Värmland/Värmlandsarkiv 2011. Vägar till Värmlands historia II,
Den nya boken är indelad i olika delar varav den första delen: Värmlandsarkiv förr och nu, är en översiktlig historik och betraktelse över framväxten av Värmlandsarkiv fram till 2011. Här klargörs de huvudsakliga arbetsuppgifterna som utförs i ett arkiv av denna typ. Man får också en mycket värdefull introduktion om vad man som besökare kan mötas av och förvänta sig då man stiger in i den ärevördiga byggnaden, Arkivcentrum, vid Hööksgatan i Karlstad.
Den andra delen, som är större delen av boken, har fått rubriken: Utbildning och folkbildning från medeltid till nutid.
Avsnittet tar avstamp i den tid då ingen skola fanns i Värmland. Katedralskola i Skara eller Örebro och utländska universitet var det som fanns att tillgå för den lärdomssökande värmlänningen.
Kronologiskt förs handlingen framåt från medeltid till våra dagar beskrivande, resonerande och hänvisande till användbara möjliga källor och litteratur.
Tiden före folkskolan och de möjligheter som då stod till buds för lärande redovisas liksom även de idéer som så småningom ledde fram till folkskolestadgan.
Den nya tidens folkskola, lärarutbildning, praktiska och privata skolor har satt spår i många olika typer av arkiv och gett upphov till en rikhaltig och differentierad litteratur.
Då väl folkskolan fanns på plats var också marken beredd för en bredare folklig bildning. Bibliotek, som varit en exklusivitet för präst- och herrgårdar, började växa fram i socknarna.
Tillsammans med de nya folkrörelserna kom bibliotek och folkhögskolor att vara den bas som spred nya tankar och idéer ute i Värmland.
En bildningsnivå och framtidstro skapades och slutligen nådde även Värmland den tid då högskolan blev till universitet.
Så följer en tredje del med ett avsnitt som behandlar: Något om källorna till utbildningens och folkbildningens historia.
En översikt ges över olika centrala, regionala och lokala arkiv samt den typ av material man där kan hitta. Bilden av det enorma källmaterial, som står till förfogande förtydligas här och ger idéer till hur man kan använda olika samlingar.
Det hela avslutas med information om forskningsläget och pågående projekt inom området, skola och folkbildning, samt en påminnelse om den innehållsrika uppsatsdatabas som lagts upp vid universitet.
En kort sammanfattning av institutionerna och den typ av material som man kan finna på respektive ställe ändar textredovisningen innan en fyllig litteraturlista och ett register avslutar boken.
Detta är förutom en bra historiebok en gedigen litteraturlots genom alla typer av litteratur inom ämnesområdet alltifrån översiktliga grundläggande verk till uppsatser och tidningsartiklar, samt dessutom en bra arkivguide till såväl stora som små arkiv av allehanda slag.
Texten är pedagogiskt väl strukturerad, lättläst och historiskt upplysande. Den ger en utomordentlig möjlighet att förstå det historiska förloppet och är en nyckel för den som vill lära mer om utbildningens och folkbildningens framväxt i Värmland.
Läsaren ges möjligheter till många olika infallsvinklar genom den lätt flytande prosan som exemplifierar och visar på vad som hänt runt om i Värmland. Det hela stimulerar till egna funderingar kring möjliga ingångar till arkiv och frågeställningar.
Boken ger också en föredömligt klar och redig information av de olika administrativa nivåer som finns då man söker arkivmaterial.
Den är en guldgruva för den som söker ökad kunskap om värmländsk bildningshistoria.
Värmlandsarkiv och författaren är att gratulera till ännu en framgång liksom alla övriga arkiv vars samlingar nu kommer att nyttjas i ännu högre grad. Likaså brukarna som med bokens hjälp kan finna nya ingångar och förhoppningsvis ökad kunskap för att tända nya ljus i den värmländska historien.
Recensent: Olof Andersson
Ollars, Janne, Ett pris på mitt huvud. Molkom: Itaparíca, 2011. 112 s, – Hc
Jan Ollars är lärare i Molkom men annars har boken ingen värmländsk anknytning. Han har tidigare publicerat sex ungdomsböcker. Handlingen i hans sjunde spänningsroman för – och om – ungdom utspels i Brasilien. Huvudpersonen, trettonårige Manuel, bor tillsammans med sina föräldrar, mamma Ingegärd från Sala och pappa René Fartua, polis med franska rötter, i Salvador, som hyser de flesta svarta i Brasilien beroende på att tidigare århundradens slavhandel var lokaliserad hit till den del av landet, som låg närmast Afrika.
Maffian, som bl.a. ägnar sig just åt slavhandel (som inte är något som tog slut på 1800-talet) slår emellertid till och Manuel står plötsligt ensam i världen. En spännande läsning är att sedan följa honom på hans flykt undan polisen/maffian upp till Franska Guayana, en sträcka på 250 mil, där räddningen kanske väntar.
Boken har ett autentiskt språk, som får en att tro på Manuels hemska berättelse. Givande läsning för såväl pensionärer som för dagens ungdom som här får en skakande inblick i hur förhållandena kan gestalta sig i tredje världen, mer eller mindre dominerad av smugglare, slavhandlare, vapenhandlare, som ofta får god hjälp i sin hemska hantering av korrupta politiker på högsta nivå.
Olofsson, Gösta, När sjukvården kom till Värmland. Arvika: G. Olofsson, 2011. 120 s. – Vp
Ja, när kom sjukvården till Värmland? Något exakt svar på den frågan kan nog ingen ge – den kom lite peu om peu är kanske det rätta svaret. Kantänka redan vikingarna hade någon slags sjukvård antyder Gösta Olofsson, en gång sjukhusdirektör i Arvika, men ”riktig”sjukvård kan nog ha funnits här sedan 1 000-talet, då missionärer från Hamburg-Bremen och från England hittade hit för att kristna landet. Tidigt inrättades s.k. sälohus, som var tänkta för framför allt pilgrimer och särskilt sådana som var sjuka. (Många gav sig ju ut på pilgrimsvandring för att bli helade!) Där skulle de kunna ta igen sig och få skydd mot regn och kyla. Men det var först med klostren som någon egentlig sjukvård kom till stånd. Något kloster fick vi dock aldrig i Värmland – må vara att Riseberga kloster i Närke låg alldeles på gränsen. På 1100-talet inrättades hospital, som ursprungligen var för att ta hand om de spetälska, och senare tillkom helgeandshus för gamla och sjuka – men det är inte troligt att några sådana inrättningar kom till i Värmland? Som bekant for den store riksbyggaren, alltså Gustav Vasa, fram som en vandal i jakten på kyrkliga egendomar och klosterinstitutionerna avskaffades, vilket innebar att sjukvården försvann med dem. 1537 utfärdade emellertid den silversamlande kungen en förordning om hospital, som gick ut på att dessa, i den mån de fanns kvar, skulle förvandlas till sjukhus av något slag och i 1571 års kyrkoordning stadgades att varje stad och socken i landet skulle ha en sjukstuga (hospital) men hur det blev med det torde vara högst osäkert. Gösta Olofsson menar att det fanns både fattigstuga och sjukstuga i Karlstad, när det blev stad 1584. 1738 fick Värmland sin förste provinsialläkare, Petter Hamnerin, med placering i Karlstad. Bara sju år tidigare hade stan fått sitt första apotek. Mängden syfilissjuka på 1700-talet tvingade fram byggandet av en ny sjukstuga. Lösningen på det problemet blev att Kungl. Maj:t skänkte Herregården på Lagberget till staden att göra om till hospital. Efter bara tjugo år, vid den stora stadsbranden 1752, brann den emellertid ner och ny byggnad i sten uppfördes på samma plats 1763. Den hade hela 36 vårdplatser.
Det första lasarettet i Värmland invigdes 1773 i Filipstad, två år innan Karlstad fick sitt. (Skillnaden mellan sjukhus och lasarett är jag inte helt säker på!)
1862 kom förordningen om landsting. Landstingens uppgift var att svara för lasarettsvården och utse ledamöter till riksdagens första kommare. Det tillerkändes dessutom beskattningsrätt – men den rätten tog Värmlands landsting inte i bruk förrän 1874! Vårdtrycket på lasarettet ökade i rask takt och inte mindre än tre gånger byggdes lasarettet om och ut för att slutligen placeras på den plats det nu har. Det alldeles nya lasarettet invigdes den 1 juni 1905. Med sina 175 vårdplatser var det bland de största i landet skriver Olofsson, som fortsätter att berätta om lasarettets (Centralsjukhusets ska det egentligen heta!) vidare öden fram till i år. Därefter övergår han till att skildra sjukstugornas tillkomst. Landstinget beslöt redan 1862 om att åtta sådana skulle uppföras i länet, vilket innebar att ex. småorter som Dalby och Sunne fick sina egna sjukvårdsinrättningar. Från s. 40 till 100 handlar boken framför allt om sjukvården i västra Värmland och det mycket ingående. Boken avslutas med den både roande och högintressanta berättelsen om Kyrkeby hälsobrunn i Arvika. Den publicerades ursprungligen i författarens bok Arvika de första hundra åren 1811–1911, som tyvärr är slut på förlaget.
Ett fel har jag upptäckt i boken. Under bilden av Gamla gymnasiet talas det om ”hospitalet i Karlstad från 1700-talet till vänster i bilden” men byggnaden är det s.k. Annexet, som tillkom 1912 och det har bara fungerat som skola. Den byggnad författaren avser torde ha slukats av lågorna vid 1865 års brand. Där fanns då domkapitlet, som hade lånat Fredrik Fryxells herdaminne i fyra foliantvolymer från det intilliggande Stifts- och läroverksbiblioteket och det blev förstås också ett offer för lågorna.
Olsson, Hasse, Betydande herrgårdar i Eds socken. 12 herrgårdar i Grums profilerade i ord och bild. Krhmn: Norlén & Slottner, 2011. 109 s.(Värmländsk kulturhistoria) – Ncagz Ed
Ed är socknen som saknar riktiga konturer för mig, men så finns heller ingen bok om socknen, som måste vara eller varit ovanligt rik på herrgårdar. Hasse Olssons bok fungerar dock som en god ersättning för en sådan. Den handlar minst lika mycket om herrgårdar som om människor och inte bara om ägarna och om socknens industrihistoria. Synd bara att boken saknar en karta!
Med värmländska mått mätt var herrgårdarna i Eds socken gamla, stora jordegendomar men själva byggnaderna inte alltid så imponerande. Tiderna har förändrats och egendomarna med dem. Inte vid någon drivs numer mjölkproduktion – köttdjur finns endast på två. Segmons herrgård utmärker sig genom att sedan länge bedriva kravodling. Dess rapsolja finns att köpa i bl.a. Karlstad. Rekommenderas! Flera av husen är borta. Billerud har rivit två av de finaste herrgårdarna, Buda och Valnäs. (Rena helgerånet menar författaren och tydligen edsborna med honom!) En ovanligt väl bibehållen 1700-talsgård är Liljedahl tack vare Karlstads-Tidningens forne chefredaktör Manne Ståhl, som köpte den (för 5 000 kr!) på 60-talet och renoverade den mycket pietetsfullt. Man slås av hur ofta dessa gårdar bytte ägare. Kyrkebyns herrgård utgör ett undantag. Under 90 år, till slutet av förra seklet, var den i släkten Larsson-Lyrholms ägo. Huvudbyggnaden har nu en norsk ägare och står tom med ytterväggarna målade i olika färger. Hasse Olsson kan alla ägare och reder ut, ofta sedan tidig medeltid, hur de är släkt. Köpesumman känner han också till – för det mesta! Inte så lite industrihistoria ger han oss dessutom. Framför allt Liljedahls glasbruk, vid förra sekelskiftet buteljtillverkaren framför andra i Sverige, men nedlagt 1917. (1781 hade bruket flyttats över till Liljedahl från Värmlandsnäs.) Istället för glasbruket grundades stora industrier i träbranschen, närmare bestämt sulfitfabrikerna i Kyrkebyn och i Slottsbron. Billerud tog över dem 1920 – för att lägga ner dem 1960!
Hasse Olssons bok är ett bidrag till Eds sockens historia, som alla med anknytning till socknen bör ha stor glädje av. Själv skulle jag velat ha fler foton på gårdarna. Ibland får vi nöja oss med foton från förr och ibland är det fråga om foton som inte ger oss någon riktig uppfattning alls av huset. Boken innehåller åtskilliga upprepningar, vilket till en början gjorde mig något förbryllad men så småningom förstod jag att författaren gör det avsiktligt med tanke på att varje herrgårdsskildring skall kunna läsas för sig.
Att Beowulf skulle ha härjat en gång i Ed – enligt en källa författaren refererar – låter fantasieggande idé –– men är svår att ta på allvar. Om bankdirektören Fritz Clarholm, som 1850 förvärvade Övre Ekholmen, skriver författaren att han ”utsatte sig för ekonomiska risker”, men sanningen är väl snarast den att han plundrade fattiga människor på deras tillgångar, vilket i sinom tid upptäcktes och ledde till att han tog sitt liv 1855. Men detta är förstås randanmärkningar – fast jag återkommer till lämpligheten av en karta – och så borde förstås en så här personrik bok ha ett namnregister – gärna också ett ortregister.
Oppenheim, Florence, & Svensson, Daniel, Möten med finnskogar. Kd: Värmlands Museum, 2011. 200 s. (Torsby Finnkulturcentrums skrifter ; 9) - Ncag
Torsdagen den 8 september var det boksläpp på Torsby Finnkulturcentrum. MÖTE MED FINNSKOGAR Skogsfinska besöksmål i mellersta Skandinavien heter boken, som då presenterades. Det är en guidebok med mjuka, plastade pärmar, mer för handskfacket i bilen än för bokhyllan, sades det. Boken hänger samman med det nu avslutade projektet En levande Finnskog – vårt felles ansvar. Projektrapporten är klar och levereras till bl.a. kommuner och länsstyrelser. Vissa projektmedel var över och skulle förbrukas inom angiven tid. Efter kontakt medfinnskogarna.com tillfördes medel, så att det geografiska området för boken kunde utvidgas, och så tillkom denna fälthandbok Författare är Florence Oppenheim och hennes son Daniel Svensson. Florence O. har år 2004 på Heidruns förlag utgivit Finnskogen – en vägvisare, en bok om sevärdheter längs Finnskogleden, som fick ett mycket positivt mottagande.Den nya boken ingår som Nr 9 i Torsby Finnkulturcentrums skriftserie.
Värmlands museum – Torsby Finnkulturcentrum har upphandlat själva författandet av den nya boken, medan fotograf (Lars Sjöqvist) och formgivare (Anne-Marie Haakana) hämtats från Värmlands museum. Redaktionskommitté har varit Kersti Berggren från TFC, Suzanne Palmqvist från projektet En levande finnskog och Dag Raaberg från Norsk Skogfinsk Museum. Boken har tryckts i 5000 ex, och rekommenderat utpris är 150 kr. Ungefär en tredjedel av besöksmålen finns på norska sidan. Här har texten översatts till norska. Såväl norsk som svensk riksantikvarie har anbefallt boken i var sitt förord.
Typografiskt är boken i stort sett en tilltalande produkt. De nya bilderna är fräscha. En sak som dock irriterar är när text läggs mot bildbakgrund,som s. 192 – 193. För den som har det minsta problem med ögonen, blir texten extremt svårläst. Överst till vänster anges vidare respektive kommuns namn, men så svagt att man inte hittat ett tjugofemtal fall av en och samma felstavning.
För varje besöksmål finns i allmänhet ett uppslag med en bildsida till höger och huvudtexten till vänster. Längst till vänster har vi en faktaruta om öppethållandetider, hemsidesadresser etc.och ett utsnitt ur kartan i ficka längst bak i boken. Även GPS-koordinater anges. I avsnittet om Torsby Finnkulturcentrum talas om samarbete med Nordvärmlands släktforskarförening. ”Boksamlingen tillförs kontinuerligt nya titlar genom ett aktivt bokinköp”, heter det vidare och arkivet omnämnes i positiva ordalag. TFC har tydligen tänkt om på dessa tre punkter, jämfört med vad som sades för snart ett år sedan, när omorganisationen meddelades.
Strax efter boksläppet hade nätverket FINNSAM sin höstkonferens i Vitsand. Många deltagare där hade kritiska synpunkter på boken. Det kunde gälla innehållet t.ex. i texten om Motjärnshyttan, där släktnamnet Havuinen enlig senaste forskning inte längre är korrekt. Det skall i stället vara Honkainen (se Jan Myhrvolds artikel i Finnkultur 2010, Nr 2). Någon tyckte att stilen var oenhetlig, vilket ev. kunde bero på allt för stort beroende av resp. måls egen tryckta information osv. Här bör påpekas, att författarna haft kort tid på sig. Även redaktionskommittén har haft begränsade möjligheter att sakgranska. Det är tveksamt om boken under dessa omständigheter skulle ha tagits in i Finnkulturcentrets skriftserie. Ett bra sätt att hantera ev. felaktigheter är att anmäla dessa till såväl utgivaren som till resp. besöksmål. Ägare och förvaltare av besöksmål kan därigenom stimuleras att uppdatera sin tryckta information. Kanske kan en del rättas till inför översättning av boken till engelska liksom i en eventuellt kommande ny upplaga på svenska/norska. Så bra är nämligen själva grundidén med den här boken, att den förtjänar att bli en långlivad klassiker för gamla och nya finnskogsvänner.
Recensent: Arne Vannevik
Parner, Mats, Virtuoser med blick för talens magi – och andra essayer. Visby: Nomen förlag, 2011. 107 s. – T
Mats Parner bör vara väl känd för den tidningsläsande värmländska allmänheten även om han för tillfället lagt tidningsskrivandet åt sidan. Otaliga är de essayer och kåserier som under årens lopp runnit ur hans penna och blivit artiklar i inte bara våra värmländska drakar Han är en briljant stilist, är synnerligen väl inläst på vad han skriver om och har en blixtrande humor, som inte alltid är så sockersötssnäll. Ja, han kan bli både raljant och ironisk när så höves! Han är gammal matematiklärare och just matematik är hans älsklingsämne, vid sidan om fotboll och en del annan idrott, även om han i och för sig kan skriva om vad som helst.
I ett förord om matematik i allmänhet och särskilt som undervisningsämne framhåller han bl.a. att ”matematikens historia borde vara en lika självklar del av matematiskundervisningen som litteraturhistorien är i svenskämnet. Historia konkretiserar och historien levandegör.” Svårt att säga emot Parner på den punkten vill undertecknad påstå.
I bokens andra kapitel får vi mer eller mindre utförliga porträtt av ”virtuoser med blick för talens magi”. De är – minst sagt – fullständigt häpnadsväckande dessa oförklarliga begåvningar. Först ut i Parners matematiska galleri är indiern Ramanujan (1887–1920). Hans matematiska underbyggnad var mycket klen men trots detta räknas som en av de stora i matematikens värld. Några var dessa begåvningar var så specialiserade att de kom att kallas ”idiots savants”. Så behärskade Zacharias Dase (1824-1861) den märkliga konsten att kunna se och omgående räkna ut hur mycket han såg – det kunde gälla antalet kajor som slog sig ner i ett träd eller böcker i en bokhylla. Eller, rättare sagt, han räknade inte bara såg med en gång antalet! Väl värd att nämnas är också österrikaren Hans Eberstark (1929-2001), som till på köpet ägde en utpräglad språkbegåvning. Han talade obehindrat ett trettiotal levande språk. Danska, norska och svenska behärskade han till fulländning.
Huvudpersonen i Parners bok är dock Èvariste Galois (1811–1832), ”en av matematikens supernovor” skriver Parner och en av de mer olycksfödda genierna historien känner till kan kanske undertecknad våga tillägga. Han dog blott 21 år gammal efter att ha utkämpat en duell i Paris – varför och med vem är fortfarande oklart, men troligen hade det att göra med hans republikanska sympatier i ”det restaurerade” Frankrike.
Bokens andra huvudperson är Sonja Kovalevsky, som var ryska men vistades i Sverige på 1883–1891. Hon utnämndes här till professor i matematik vid Stockholms högskola, den första kvinnan i världshistorien som blev professor. August Strindberg rasade mot denna utnämning. Han menade att en kvinnlig matematikprofessor var både ”onyttig, skadlig och frånstötande”. Om denna märkliga kvinna, som också skrev självbiografiska böcker om sin ryska barndom, gjorde Lennart Hjulström och Agneta Pleijel 1993, en film, Berget på månens baksida. Allra sist kan Parner berätta att i ”sputnikarnas och rymdfarkosternas förlovade tidevarv” har ett av dessa månberg fått namn efter henne och heter Kovalevskaya.
I en mycket lång recension av boken av matematikprofessorn Ulf Persson i Göteborg skriver denne bl.a. att ”det allvarliga syftet med hans [Parners] skrift är att sammankoppla matematiken med fascinerande människor av kött och blod och sätta den i ett historiskt sammanhang. Detta är uppenbarligen behjärtansvärt.”
Risberg, Ruth Elinor, Barndomsminnen från Finnskogen. Det oäkta barnet. [S.l.]: R.E. Risberg, 2011. 148 s. – Lz Risberg, Ruth Elinor
Författaren är född 1928 och vi får följa henne från tvåårsåldern fram till konfirmationen. Hon var oäkting som det heter, alltså paria. Varken mamman eller pappan bryr sig om henne. Först får hon bo hos sin moster och mormor och särskilt den sistnämnda skänker henne kärlek. Men mostern har det fattigt och har många egna barn så att när hon blivit lite äldre får hon andra fosterhem, först hos en lärarinna, som inte är snäll mot henne och sedan hos en bondfamilj, där husmor är arbetsnarkoman och behandlar den nioåriga fosterdottern som hembiträde utan lön och utan fritid. Boken slutar ändå lite grann i dur – hon träffar personer, som verkar att uppskatta henne och det inger henne hopp. Boken är en lidandesskildring men författaren berättar med en sådan omedelbarhet som hade det hänt alldeles nytt det hon upplevt. Hon ger intryck av att vara både enkel och uppriktig och trots att hon har så väldigt lätt att falla i gråt – och många anledningar till det – så blir intrycket ändå att hon har en verklig tåga i sig och en livsvilja, som omkullkastar många hinder på hennes väg genom barndomens alla fasor. Och man måste beundra hennes knivskarpa minne, som ger en tydlig bild av den svenska fattigdomens betydelse för snart 100 år sedan – i norra Värmland – Nyskoga eller Södra Finnskoga.
Rosendahl, Sven, Det outsägbara. Naturbetraktelser i urval av Monica Rosendahl Lagerås. Bilder: Gunnar Brusewitz. Kd: Sven Rosendahl-sällskapet, 2011. 106 s. – Hc
Redan vid första anblicken ger boken ett högst angenämt intryck. Lite gammaldags till formen (lämpligt nog!) men vacker, ett högst gediget arbete!
Boken består av ett urval av de 853 naturkåserier, som Sven Rosendahl lät publicera i Stockholms-Tidningen åren 1938–1956. För urvalet svarar hans dotter Monica. Hon har valt dem ”där den lyriska tonen tycks mig klarast”.
Bilderna, som Ingrid Brusewitz ställt till förfogande, vållade dock bekymmer, eftersom originalen inte fanns kvar .Brusewitz teckningar är därför överförda direkt från den mikrofilmade tidningen och den som sett sådana bilder vet att de är mer eller mindre användbara, oftast det senare, men utgivarna har lyckats bra även om några bilder otvivelaktigt blivit i mörkaste laget. F.ö. är boken nästan otänkbar utan Brusewitz illustrationer, så viktiga finner undertecknad dem vara.
Om Sven Rosendahl heter det på bokomslagets baksida att ”i sina naturskildringar visar han fram en lyrisk prosakonst som gränsar till poesin, alltid förenad med djup kunskap om djur och landskap” och det är jag villig att skriva under på!
Boken är en fest för alla sinnen. Särskilt de ”alltför korta sommarmånaderna” skriver han särskilt kärleksfullt om. ”Sommarens gobeläng” står alltid uppdukad till fest vill jag minnas att han skriver bl.a.
Sven Rosendahl är detaljskarp i sina naturbeskrivningar – minsta kryp ”i kärr och syra” väcker hans intresse – men samtidigt är han mer målerisk än de flesta bildkonstnärer! Hans betraktelser lär läsaren att vörda livet i alla dess former – fast de bevingade varelserna, fjärilarna och fåglarna, stod nog hans hjärta närmast?
Mycket lyckat är att krönikorna är ordnade enligt naturens kretslopp från tidig vår till vinter. De är hämtade från olika år under tiden 1938–1956. Miljöerna är oftast Södermanland och Uppland, tror jag, och någon gång Lysvik. (Som han ju skildrade i sällskapets första bok).
En gång befinner han sig på flyget från Visby till Bromma och tycks trivas med det – att vara en slags fågel kanske tilltalade honom? Den som inte redan är naturälskare blir det vid läsningen av denna bok, men den bör avnjutas i långsamt tempo!
Boken kan beställas från Föreningen Värmlandslitteratur, som f. ö. är en av flera som bidragit med pengar till tryckningen. Den kan också fås från Rosendahl-sällskapet, c/o Karl-Axel Hjerdt, Långenäsvägen i Karlstad. För formgivningen, som undertecknad prisade inledningsvis, svarar Monica Rosendahl Lagerås och Anita Stjernlöf-Lund.
I dagens tidning (8/11) ser undertecknad att Kerstin Ekman fått Sveriges Ingenjörers miljöpris på 50 000 kr. Det talas i motiveringen om att hon förmedlar ”ett kärleksfullt förhållanden till naturen”. Den beskrivningen skulle passa in på Sven Rosendahl, fast det vore nog riktigare att kalla detta förhållande passionerat!
Rundgren, Kjell, Just
nu. Kd: Bokförlaget Alma, 2011. 92 s. – Hc.03
Kjell Rundgren ropar ”de profundis”, ur djupen, till sin skapare, i
denna diktsamling liksom i flera av hans tidigare. Han är en smärtans
man, författaren, men kärleken till hustrun håller honom uppe. Dock
saknar han inte humor och många av dikterna är ”korta, tänkvärda” som
han själv karaktäriserar dem. Kjell Rundgren är sig alltså ganska lik.
Det är omöjligt att inte bli berörd av hans ”klagosånger”.
Rundgren, Kjell, Just nu. Kd: Alma, 2011. 92 s. – Hc.03
Kjell Rundgren är en flitig poet. På senare år har hans dikter fått en alltmer desperat ton – det har varit ”de profundis-dikter”. Här är tonläget betydligt nerdämpat. De flesta dikterna påminner närmast om aforismer, som ibland kan vara vitsiga eller visa eller bådadera. Här är några smakprov på det : ”Det finns ingen tyngre börda / än den av livets tomhet”. Och:” Det finns ingen bättre / träning för hjärtat / än att böja sig ned / för att lyfta upp / en annan människa”. Eller: ”Ack, sådana världsliga / ting som pengar / besudlar jag inte mina / händer med, / dom får gå rakt ned i plånboken.”
Rune, David, Ekberg, Svante & Kouthoofd, Daniel, Var femte invånare är en häst. Sthlm: Kartago förl., 2011. 208 s. – Odc
Denna bok om kommunslogans bjuder på en mycket underhållande läsning och många skratt åt många kommuners förtvivlade försök att hitta något kort och drabbande om just deras kommun. Boktiteln är hämtad från Vallentuna, som hade denna slogan på 1980-talet, då kommunen hade 15 000 invånare mot 30 000 nu, vilket innebär att bara var 20:e invånare numer är en häst! Klart är att våra kommuner lägger ut rejält med pengar för att få en slogan som slår – men – skriver författaren – slogan är ett föråldrat ord, Nu är det istället frågan om varumärken, visioner, deviser eller ”brand essence”. Sunne är en av de kommuner som får beröm, ”Sagolika Sunne” känns inte krystat som många andra ”varumärken” menar de. Utöver den gamla välbekanta solen har tydligen Karlstad ett annat”varumärke” som heter ”Lite gladare”. Men någon slogan vill inte informationschefen ha, sådana riskerar att bli töntiga menar hon – med all rätt! Filipstads kommun har två slogans, Mitt i Norden och Bra mycket bättre. I Hagfors marknadsför man kommunen med orden Ta flyget nästa gång! Vitsigast bland kommuner på det här området är Hjo: I love Hjo! Men så ligger det granne med Grönköping. Mellerud gör reklam för sig på följande smarta (?) vis: Hårda bud i Mellerud.
Sahlströmsgårdens vänner. Årsbok. 2011. (Sahlströmsgårdens vänner. 4.)
Sahlströmsgårdens Vänner är en mycket livaktig förening, som vid årets Sahlströmsgårdens dag passerade 700-strecket i medlemsantal. Ett gott argument för att vara medlem är den årsskrift, som ingår i medlemskapet. År 2011 är det nummer 4 i raden.
Som vanligt har man lyckats med att få in mycket intressant i ord och bild på det begränsade utrymmet, 64 sidor. Lena Hellströms artikel Ida Sahlström – entreprenör och föregångare berättar om Idas kontakter med Föreningen Svensk Hemslöjd och om vävstugan som året runt sysselsatte tio väverskor och dessutom lika många runt om i bygden. ”Dåtidens konstnärer arbetade gränsöverskridande och kreativt, med att bygga och bygga om hus, skapa arbete för hantverkare och väverskor. De engagerade sig i hembygdens traditioner och utvecklade utifrån detta jobb och nya gemenskaper”, konstaterar hon.
Även i år står Henrik Torstensson för bokens tyngst vägande artikel Sandstaberg – Bror Sahlströms hem vid Racken.Dock blev det knappast något hem för Bror, som i stället ägnade sig åt ”kinesande hos kamrater, spritförtäring och kortfristiga handlån.” Bilden av Bror tecknas bland annat med hjälp av arkitekten Ludvig Mattssons dagböcker, delvis utgivna i år av Ludvigs son Anders. Vissa delar av denna dagbok har faktiskt publicerats tidigare i Herous och Holmdahls bok Försvunna rökstugor, däribland ett avsnitt från 1920, där Anna Sahlström guidar Nils Keyland och Ludvig Mattsson i Vitsands finnbygder. Bilen framfördes av chauffösen Ingström. Men i artikeln är förstås Bror huvudperson och hans olika bekymmer med ohälsa och sprit belyses ganska detaljerat. En sidohandling är den spännande berättelsen om vad som hände med målningar i taket på Fryksände gamla kyrka, som revs 1898. Den Karlstadfödde skämttecknaren Anders Forsberg har också en roll i berättelsen om Bror Sahlström. Ett utsökt exempel från Strix 1899 på hans mörka humor och tecknarkonst är en av illustrationerna.
Några kortare artiklar om bl. a. årets konstresa till Holmsbu Billedgalleri och om tillkomsten av Sahlströmsgårdens Hotell kompletterar. Som vanligt har Sahlströmsgårdens välordnade brevsamling kommit till god användning för flera av artiklarna i denna goda årgång.
Recensent: Arne Vannevik
Schulmann, Ninni, Pojken som slutade gråta. Sthlm: Forum, 2012. 340 s. – Hc
Brottsligheten i Hagfors är hög. I sitt debutverk, Flickan med snö i håret, begick Ninni Schulman eller, rättare sagt, hennes romanfigurer flera mord. I hennes nya kriminalroman är vintern längesen förbi och en värmebölja plågar hagforsborna men inte nog med det, en pyroman går runt i staden och bränner ner villor med människor och allt. Varför förblir en gåta ända tills det dramatiska slutet. Hagforspolisen, som består av idel gamla bekanta, får arbeta för högtryck i högtrycket och naturligtvis blir författarens alter ego, Värmlands Folkblads (fast tidningen heter något annat i boken) alerta journalist Magdalena Hansson, frånskild, med en sjuårig son att ta hand om, inblandad i det hemska skeendet. Ninni Schulmans första bok fick fin kritik i Wermlandiana, när den kom ut i fjol och hon tilldelades Föreningen Värmlandslitteraturs debutantpris 2011. Romanen gör nu sitt segertåg ut i världen! Frågan är dock om inte hennes nya bok är ännu bättre. Berättelsen flyter fram på ett så lätt och ledigt språk att det är svårt att lägga boken ifrån sig innan man nått sista sidan. Och så är den spännande också men det är framför allt den trovärdiga människoskildringen och goda miljöbeskrivningen som gör läsningen så njutbar. Det är ingen gastkramande mordhistoria – mera en skildring av en svensk småstad, där brottsligheten ligger på normal nivå eller skulle göra det, om inte en galning ville annorlunda. En glimt får vi också av Lesjöfors, författarens födelsort, fast numer en sorglig syn med det mesta nerlagt – utom det innehållsrika museet väl?
Sewall, Lena. Mina godaste julrecept. Bild,text&form 2011.
Lena Sewall har nog alltid skrivit om mat – men inte bara det – alltsedan hon som helt ung var medarbetare på Arvika Nyheter men böckerna har inte blivit så många. Stor succé gjorde hon i alla fall med En bit Skagen,1993, som var kanske mer en konsthistoria än en kokbok men i vilket fall ett praktverk! Men många artiklar under årens lopp om mat och därmed tillhörande kulturhistoria har det ändå blivit under årens lopp. Så har hon bl.a. sedan 1995 medverkat i Värmländsk Kultur med ett matkåseri + recept i varje nummer och i våra länstidningar har hon varit en trogen gästskribent. Sedan flera år tillbaka arbetar hon med en bok om Christian Eriksson och Rackstadkonstnärerna – en värld hon är väl förtrogen med sedan barnsben – och boken kanske ser dagens ljus om något år. Till dess kan hennes läsare glädja sig åt hennes senaste verk i bokväg, Mina godaste julrecept, Bild,Text&Form. I förordet erkänner författaren att julen alltid varit en högtid som stått hennes hjärta nära. Redan i slutet av november börjar hon julförberedelserna! Dofter och ljus och blomster och gran och klappar och tomte och en och annan, kär gammal släkting – ja, visst är det en högtid som har det mesta, trots att det är så väl insvept i mörker och dimma men någon gång, om det vill sig väl, också med ett täcke av vitaste snö! Och hela boken är präglad av denna julkänsla – den strömmar emot en när man öppnar den lilla behändiga boken i rött och grönt med nästan 100 recept därtill. Boken bjuder nu inte bara på typiska julrecept utan också på god mat, lämplig att förtära också under andra delar av året – som potatissallader, soppor och sill och allehanda mat- och kaffebröd. Det bör framhållas att boken till en stor del också är ett verk av Anita Stjernlöf-Lund, som strävat efter att ge boken ”en trivsam charm” – och det har hon lyckats väl med. Även den värste julhatare måste falla för denna receptsamling – även om nu användningsområdet är inriktat mest på julbordets förlustelser. Formgivningen, inte minst färgsättningen,, har alltså Anita S-L lyckats synnerligen väl med och recepten är säkert bra men det undandrar sig något min bedömning. Till nästan varje mattips hör en berättelse eller ett minne av något slag, vilket bidrar till den jultrivsel boken bör inge varje dess läsare! Det känns klyschigt att säga det men visst måste Mina bästa julrecept vara årets perfekta julklapp – verkligen något för handelns sammanslutningar att rekommendera?
Sjöström, Kurt, & Winberg, Anita, Med husbil på Nils Holgerssons färdväg. Malmö: Föreningen för samhällsinformation, 2011. 107 s. – Nc
Drygt 100 år efter Nils Holgerssons underbara flygfärd över Sverige, gör författarna jämte fotografen Krister Sjöström en resa i gåsapågens spår. Meningen med resan är att ta reda på i vilken mån bygderna Selma Lagerlöf berättar om i sin bok har förändrats under de hundra åren. Författarna behandlar sitt ämne mycket fritt. Om Västra Vemmenhög, där resan startade, får vi bl.a. veta att befolkningen, som uppgick till 400 vid förra sekelskiftet har halverats och borta är hantverkare som skräddare och skomakare, liksom kvarn mejeri och affär. Men de nämner inte att Nils Holgersson-gården brändes ner för ett antal år sedan – kanske av den berömde eller snarare beryktade Gryningspyromanen. Andra platser som författarna uppsöker ger dem bra anledning att berätta om historiska händelser både före och efter Holgerssons flygresa. Om Svaneholms slott, som ägdes av den i historieböckerna prisade Roger MacLean, vet de exempelvis att berätta att hans slott stormades 1811 av missnöjda bönder och torpare – på grund av extra utskrivningar till försvaret. I avsnittet om Småland lyfts Nils Dacke fram och om tändsticksfabriken i Jönköping nämns att barnarbete var vanligt, något som drabbade barnens hälsa på grund av kontakten med fosfor, Kurt Sjöström och Anita Winberg ser allt ur ett utpräglat socialistiskt perspektiv, vilket förstås är ursäktligt men får till följd att boken om Nils Holgerssons underbara resa kommer i skymundan. I avsnittet om Malmberget-Gällivare ingår några sidor om den stora gruvarbetarstrejken 1969/1970. Kapitlet inleds med en fråga till Selma Lagerlöf varför hon lät Mats, bror till Åsa Gåsapiga, dö för ett sprängskott vid en gruva. En befogad fråga kan tyckas men kanske ville Selma Lagerlöf med det uppmärksamma att gruvbrytning var en farlig verksamhet? Värmland blir knappt omnämnt i denna nya Nils Holgersson-bok.
Författarna har dock en positiv uppfattning om Selma Lagerlöf men ställer sig kritisk till att hon – ”mycket motvilligt” – inte tecknade kollektivavtal med sina arbetare förrän 1938. Kanske kan en ursäkt vara att hon enligt bönderna i Östra Ämtervik ”överbetalade” sina anställda!
Boken ger ett mycket blandat intryck. Tyvärr har den fått en mycket påver utformning, som bl.a. gått ut över fotot.
Skriften om Mölnbacka. Efter en idé av Göte Falk. Text: Willy Håkansson; bilder: Göte Falk. [Forshaga?]: s.l., 2011. 150 s. – Ncagz Nedre Ullerud
Mölnbacka ligger praktiskt taget mitt i Värmland men är nog inte särskilt känt – d.v.s. namnet är säkert bekant för de flesta tack vare numera avsomnade aktiebolaget Mölnbacka-Trysil och måhända är Mölnbacka-eken känd för många? Denna tusenåriga (?) bjässe störtade visserligen omkull 1971 men den väldiga stammen finns ännu att beskåda. Att det finns en herrgård i Mölnbacka torde också vara bekant. Som hembygdsbeskrivning är Skriften om Mölnbacka rätt ovanlig så till vida att två tredjedelar av innehållet handlar om sport och idrott i Mölnbackabygden! En av bygdens mer kända söner är Agne Andersson, fotbollsspelare en gång i Degerfors och sedan hög byråkrat inom landstinget. Under tiden i landstinget hade han ofta utlandstjänstgöring i länder som Tanzania, Kenya och Vietnam. En karriär så god som någon av sonen till ladugårdsförmannen på Åsens gård i Mölnbacka. Han har med ett svindlande fint foto av det snötäckta Kilimanjaro med en giraff i förgrunden – tyvärr dock tekniskt något undermåligt. Men var ligger då detta Mölnbacka, kanske någon undrar? Jo ungefär mitt emellan Deje i Nedre Ulleruds socken och Övre Ulleruds kyrka, Edeby, fast lite öster om stora vägen, närmare bestämt där Lusten (berömt namn i flottningens historia!) och Västra Örten nästan stöter samman. Nära nuvarande Deje ”låg en gång Värmlands centrum” skriver Willy Håkansson, ja, det var ”Värmlands mest betydelsefulla plats i flera hundra år, långt före Tingvalla.” Han tror där ska ha legat ett kloster men därvidlag får han inte medhåll av dem som forskat i Värmlands medeltida historia. De verkar överens om att i Värmland har inget kloster funnits. Tråkigt men troligen sant! Ännu tråkigare, för att inte säga sorgligare, är att den 10 maj – efter att den här bokanmälan skrevs – brann det gamla vagnslidret ner och ekstammen med det. Branden var förmodligen anlagd.
Småstadshjärtan – unga röster om livet. Redaktör: Ismael Ataria ; bilder: Erik Järnberg Rååd & Lisa Nilsson. Torsby: Heidruns, 2011. 119 s. – Hc.03(s)
Boken är en samling dikter med Hagfors som gemensamt tema. Bokens redaktör har skrivit om boken, som är ett projekt med stöd av Hagfors-Gustav Adolfs församling, i en artikel i årsskriften Bok i Värmland. Lättaste sättet att beskriva boken är att citera några rader ur Ismael Atarias presentation av den: ”Hagfors är en liten ort där allt kan hända men inget händer, där småstadslunk och landsbygdsflum ligger som en tung filt över vardagen”. Maktlösheten kan synas bland de unga men hos samma ungdomar kan man ”också finna en oerhörd kraft och styrka. En brinnande kreativ vilja att skapa och berätta”. Och det kan man säga att boken är en bekräftelse på även om de flesta dikterna rent litterärt inte är så märkvärdiga. Men med Småstadshjärtan vill man ”första och främst mana till diskussion i frågor såsom ensamhet, utanförskap och framtidstro”, framhåller IA, och det har man lyckats med! Han menar att detta är en antologi ”om hur det är att vara en ung människa full av liv” och han avslutar artikeln så här poetiskt: ”Genom ungdomarnas dikter och låtar får vi följa med på en omtumlande resa, en stig som leder in i känslornas svindlande land, in i alla bultande, vackert dunkande småstadshjärtan.” Med ”låtar” syftar han på att till boken hör en skiva med inspelningar, men den har undertecknad inte tagit del av. Till sist i denna presentation av Småstadshjärtan några exempel på vad boken har att bjuda på: ”Ta vara på livet / ta vara på var minut, / du blir äldre / men du är även yngre än vad du någonsin / kommer bli.” Alldeles riktigt även om Frida Haarala kanske inte är den första som gjort den upptäckten! Många bekänner sin vantrivsel men ex. SWILL tycker så här: ”Det finns inte mycket att göra här säger de flesta / men jag är nöjd med att bara vara hemma / med den jag gillar.” Ismael Ataria medverkar själv med flera dikter, bl.a. med ”Sjusovaren” med omkvädet ”gud, vad jag är bra!” I dikten vädrar han bl.a. en misstanke, nämligen att ”kärlek är ibland bara ett klister / mellan två vitt skilda ensamheter”. Ett litet smakprov som kanske ändå ger en någotsånär uppfattning om samlingen har att bjuda på?
Stake, Erland, Sjöar i Värmland. Tillstånd och förändringar. Arvika: POEM, 2011. 190 s. Uhc
Erland Stake är limnolog och har bakom sig lång tjänstgöring på länsstyrelsen i Värmland och har i den rollen författat rapporter om tillståndet i Vänern och flera andra sjöar. Värmland, id est Värmlands län, har över 1100 sjöar på mer än 10 hektar (20 tunnland), så detta är naturligtvis en översiktlig beskrivning men i sjöregistret som avslutar boken hittar vi ändå omkring 150 sjöar, som omnämns mer eller mindre utförligt.
Han skriver i förordet att han vill dela med sig av sina kunskaper om sjöarna i Värmland till den ”naturintresserade allmänheten”. Rinnande vatten och den högre växtligheten i sjöarna har han dock lämnat därhän. Undertecknad har – i princip – läst boken rakt igenom men det tillvägagångssättet är inte att rekommendera. Man drunknar i ett oändligt hav av uppgifter om kemi, fiske och fiskar, kalkning, ”bottenarkiv” och mycket annat. Varje kapitel avslutas i regel med en slags sammanfattning men den kunde nog ha varit lite mer utförlig och det hade förstås varit mycket önskvärt att ha ett registret, som även omfattat ämnesord som kvävenedfall, nickel, syretillgång, fångstuppgifter o.s.v. Boken är en gigantisk samling av data om sjöarna i Värmland men tack vare den delvis berättande framställningen visserligen läsbar men för en högst vanlig läsare, ej redan skapligt insatt i ämnet, är drunkningsdöden ändå oundviklig!
De flesta av oss känner förstås till att de värmländska sjöarna inte mått så bra de senaste decennierna på grund av nedfallet av svavel, som lett till försurning, som i sin tur inneburit döden för livet i sjöarna. 1982–1983 inleddes en storskalig sjökalkning för att motverka detta. Av länets 1100 större sjöar är nu minst 700 påverkade av kalkning, direkt eller indirekt.
I ett följande kapitel tar författaren upp syresituationen i våra sjöar och konstaterar att den i många sjöar är dålig. Syretillgången är en mätare på allmäntillståndet. Författaren kan – glädjande nog – slå fast att syranedfallet ”minskat väsentligt under senare decennier och här och var kan vi se spår av naturlig återhämtning.” Länsstyrelsen räknar dock med att kalkning i ungefär samma grad som nu kommer att vara nödvändig under ”överskådlig tid.”
Folk har nog i alla tider haft den uppfattningen att tillgången på fisk i deras sjö bara blir sämre och sämre men det är inte alltid fallet. 1890 samlade den berömda disponenten H.V. Tiberg i Långbanshyttan in fångstuppgifterna från trettio sjöar i Filipstads bergslag och fick fångsten till i genomsnitt 5 skålpund per tunnland, vilket motsvarar 4,3 kg per hektar. Avkastningen beräknade han till 8 till 20 kilo per hektar. På 1970-talet räknade chefen för Sötvattenlaboratoriet ut att exempelvis Fryken kunde ha en potentiell avkastning på 2,9 kg per hektar, motsvarande 30 till 40 ton per år vardera för de tre sjöarna. Inte så illa! När haven är utfiskade, kanske insjöfisket kan komma till heders igen, menar författaren, och undrar: ”Kanske vi rent av får se att yrkesfisket i de större sjöarna i Värmland kommer tillbaka?
Boken innehåller verkligen alla slags data. Författaren nämner bl.a. att temperaturen spelar en stor roll för livet inte bara på land utan också i sjön och uppger att årets medeltemperatur i luften i norr ligger på 1 grad medan den nära Vänern ligger på drygt 5 grader. Förbluffande stor skillnad kan man tycka och stämmer den idag med tanke på att sedan 1990 har medeltemperaturen i Sverige ökat med en grad?
I bokens sista kapitel berättar Erland Stake om ”två värmländska fiskeripionjärer”,
nämligen den förutnämnde disponenten H.V. Tiberg och friherren och läkaren Carl Cederström (1830–1900) från Bråte i Segerstads socken. Under 1890-talet samlade han in uppgifter om mer än 2000 fiskevatten i Värmland. Arbetet resulterade i boken Wermlands läns Fiskevatten (1895-97), som Stake kallar för en”guldgruva” vad gäller fiske och fiskar i länet. Boken är en av de raraste i värmlandslitteraturen. Karlstads stadsbibliotek kan skryta med att äga hela två ex. av boken – i komplett skick. På Nätet finns att köpa delarna 1–2 för 2500 kr! Högst underhållande är sista kapitlet av föreliggande verk. Det handlar om namnen på sjöarna. Han, Erland Stake, nämner bl.a. att Cederström kom fram till att abborren var den överlägset vanligaste fisken. Föga överraskande då att Aborrtjärn ärdet vanligaste sjönamnet i Värmland!
En särdeles innehållsrik bok om våra värmländska sjöar är det. Unik i sitt slag. Det bästa som hänt våra värmländska vatten sedan Cederströms tid! För min personliga del är den dock alltför faktaspäckad! Dessutom innehåller den två felaktigheter. För det första påstår författaren att vattnet i Fryken alltid är kallt och det kanske var sant 1947 (fast det var en av århundradets varmaste!) men är det inte längre. Vid en värmebölja på någon vecka eller mer kan ytvattnet bli högst behagligt att vistas i med en temperatur på 20 – 24 grader! Ett annan sakfel är att författaren skriver om något han kallar”Ämtervik” som skulle ligga vid Mellan-Frykens strand. Men där finns bara ett Östra Ämtervik och ett Västra Ämtervik. Avses det senare räcker det inte med endast ”Ämtervik”!
Man skulle önska att den här boken gavs ut i en populärupplaga. I förkortat skick, mer pedagogiskt upplagt, och med många, hisnande sköna bilder från ”de glittrande vattnens land”.
PS Erland Stake tycks betvivla existensen av hornsimpa i Fryken men på Sunne realskola fanns på 50-talet i en monter en högst konstifik fisk, som uppgavs vara just hornsimpa, fångad ur Frykens djup.
Stigande vatten. En handbok för fysisk planering i översvämningshotade områden. Utgiven av Länsstyrelserna i Västra Götalands och Värmlands län. Göteborg och Karlstad: 2011. 74 s. – Ub
Klimatförändringarna leder till ökad risk för översvämningar. Arvika drabbades svårt för tolv år sedan och i någon mån också Karlstad. Vi får räkna med fler översvämningar i framtiden, inte minst i Karlstad. Länsstyrelserna i runt Vänern har gått samman och skapat en handbok för hur vi ska bära oss åt i framtiden för att skydda oss mot att dränkas av vatten – som i Frödings dikt Atlantis! Handboken är menad som ett verktyg ”i kommunernas översiktliga planering och detaljplanering”. Den vänder sig alltså inte i första hand till allmänheten men den är pedagogiskt utformat med många illustrationer och man behöver inte vara någon expert för att ha utbyte av den. Ett bra skydd mot översvämningar skulle vara mer grönska i staden – på taken, på väggarna, i parkerna. Grönskan har flera förtjänster, den suger åt sig vatten, reglerar temperaturen, är ett skydd mot både värme och kyla m.m.
Spår och speglingar. Maria Karlsson och Louise Vinge (red.) Lagerlöfstudier 2011. Gidlunds förlag.
Vi som är intresserade av Selma Lagerlöfs liv och diktning har de senaste åren bjudits på många intressanta böcker. Jag tänker t.ex. på Lena Carlsson imponerande utgåva av brevväxlingen med Landskronaväninnorna och Torbjörn Sjöqvists synnerligen intressanta bok om Johan Lagerlöf och dennes relation till den berömda systern. När Selma Lagerlöf-sällskapet nu publicerar ännu en läsvärd volym i den aktade serien Lagerlöfstudier, får både Lena Carlsson och Torbjörn Sjöqvist komma till tals igen och det i sällskap med dryga dussinet andra forskare och skribenter, som var och en på sitt sätt fördjupar och kompletterar bilden av författarinnan. Med titeln Spår och speglingar har utgivarna velat visa dels på texter och personer, som satt spår i hennes författarskap, dels på hur hon själv satt spår i andra författares verk. Det är en i alla avseenden fullmatad, omväxlande och inspirerande bok som sällskapet har all heder av.
Torbjörn Sjöqvist inleder boken med att arbeta vidare på ”Johan-spåret”, den otursförföljde och av många misskände brodern till vilken Selma stod i evig tacksamhetsskuld. Sjöqvist visar med en rad exempel hur broderns öde redan mycket tidigt och långt fram i åren inspirerat systern i hennes författarskap.
Om Selmas Lagerlöf i operans värld kan vi läsa i två artiklar med olika utgångspunkter - Selma Lagerlöf själv som librettist och som föremål för ett libretto. Inför invigningen av det nya operahuset i Stockholm på 1890-talet utlystes en tävling om en nyskriven opera. Louise Vinge, professor em. och mångårig ledamot av sällskapets styrelse, berättar hur det gick till när organisten Elfrida Andrée och Selma Lagerlöf samarbetade kring tonsättning och dramatisering av Esaias Tegnérs epos Fritiofs saga. Verket är helt på vers och har bara framförts konsertant. Om jag har förstått det hela rätt så har librettot aldrig utgivits i sin helhet – kanske något för sällskapet i framtiden? Man blir faktiskt nyfiken.
Den andra operaartikeln handlar förstås om I Cavalieri di Ekebù, den italienska operan byggd på Gösta Berlings saga, tonsatt av Riccardo Zandonai och uruppförd på La Scala i Milano 1925. Anna Smedberg Bondesson, som skrivit artikeln, är litteraturforskare i Lund och Köpenhamn och arbetar f.n. med ett projekt om Selma Lagerlöf och Italien. Att göra italiensk opera av ett så ”exotiskt” verk som Gösta Berlings saga har förstås sina problem, inte minst med överförandet från svenska till italienska, där motsvarigheter till ord som ”kavaljer”, ”torpare”, ”herrgård” m.fl. är svårfångade och där scenbilderna kan bli väldigt egendomliga för svenska ögon. Inför uppförande i Stockholm tre år senare, till Selma Lagerlöfs 70-årsdag, fick text och scener omarbetas efter tidigare kritik och festföremålet själv var däri behjälplig. Tonsättaren Zandonai och librettisten Rossato var inte alls omedgörliga utan tog till sig kritik och goda förslag till ändringar. Verket gavs 1994 på Värmlandsoperan i Karlstad, i nyöversättning, med Lars Cleveman som ”Giosta”.
Lagerlöfs popularitet i Tyskland kom tidigt, men det gällde att ekonomiskt bevaka vad som skedde på bokmarknaden där. Utan auktorisation från författaren kunde pirattryck ges ut utan att förlaget behövde betala ut något arvode, vilket hände med både Gösta Berlings saga och Osynliga länkar. Detta var fullt lagligt enligt tidens lagstiftning men naturligtvis bittert för den som så väl behövde inkomsterna av sitt författarskap. Internationellt upphovsrättsligt skydd fick man först 1904, då Sverige undertecknade Bernkonventionen. Gunilla Rising Hintz, svensk lektor i Marburg, har studerat Lagerlöfs brevväxling med tre tyska översättarinnor, som var och en gjorde sin översättning av Gösta Berlings saga, och därefter fortsatte sina ansträngningar på den tyska bokmarknaden i konkurrens med varandra. Artikeln är intressant inte minst därför att den ger en bild av den hårda marknad där dessa kvinnliga översättare arbetade och konkurrerade, oftast under usla ekonomiska förhållanden. Om Bernkonventionen stärkte författarnas ställning, så var översättarnas fortsatt mycket svag och konkurrensen hård.
Att till läsarna förmedla ett stort författarskap är en kulturgärning, men dessvärre dåligt betald.
Under de tio år som Selma Lagerlöf bodde i Landskrona, var hennes huvudstad Köpenhamn. Dit gick dagligen flera båtturer, staden var stor och livlig med ett rikt kulturliv. Den kvinnliga föreläsningsföreningen och kontakterna med Ida Falbe-Hansen, Sophie Alberti och Elisabeth Grundtvig var avgörande för Selma Lagerlöfs litterära genombrott och vad Georg Brandes och hans berömda recension i Politiken betydde för Gösta Berlings saga är välbekant. Henrik Wivel, författare till Snödrottningen, skriver om vad Danmark betydde för henne, men också om vad hon betytt i Danmark, både genom översättningarna och om de spår hon satt hos danska författare.
Sedan Lena Carlsson 2009-2010 gav ut brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och hennes väninnor, Anna Oom och Elise Malmros, har vi fått en ny och fördjupad bild av Selma Lagerlöfs år kring debuten och åren i Landskrona. Brevväxlingen fortsätter ända fram till slutet av 1930-talet och väninnornas död. Den visar på vänfasthet och hjälpsamhet genom åren, men det man mest fäster sig vid och som Lena Carlsson ytterligare utvecklar i sin artikel, är vad åren i Landskrona betydde för Selma Lagerlöf. Det var här hon blev författarinna! – något som hon egentlig aldrig betvivlade att hon skulle bli och som väninnornas aldrig sviktande stöd och uppmuntran bidrog till. Landskronaåren var rika, inspirerande och utvecklande! Här fanns ett rikt kulturellt och socialt liv, här fanns närheten till storstaden Köpenhamn och här fanns också vänskapen med två begåvade yrkeskvinnor, kulturellt bildade och på alla sätt värdiga den vänskap som bestod livet ut och som alltid gav uppmuntran och stöd. Den som till äventyrs har trott att åren som lärarinna i den skånska småstaden var grå och trista, får sannerligen sin verklighetsbild förändrad.
Många verk av Selma Lagerlöf har blivit film. Vi känner dem redan från stumfilmens tid och fram till våra dagar – snart hundra år! Men författarinnans eget liv har också lockat dramatiker, både inom teater, film, radio och television. Om detta skriver Sara Granath, fil.dr i teatervetenskap och kritiker, under rubriken ”Föreställningar om fröken Lagerlöf själv”. Det är roligt att minnas och att läsa om det man själv sett eller lyssnat på – inte minst avsnittet om Göran Tunström och Bördan, som först sändes i Radioteatern 1982. Enquists Bildmakarna är också något som fastnat i minnet. Pjäsen har spelats på Dramaten och även sänts i teve. Selmas samlade vrede av Margareta Skantze (2008) uruppfördes på Alsters herrgård med en minnesvärd tolkning av Carina Ekman. Tyvärr har inte artikelförfattarinnan själv sett pjäsen utan har bara andrahandsuppgifter. Det mesta som hon skriver om har hon annars upplevt på bio eller ”live” på teatern eller tagit del av genom DVD-inspelningar. Listan är lång. Att Selma Lagerlöfs eget liv kunnat ge stoff till många inspelningar och upp-sättningar, det är knappast att förvåna.
Hennes dikt har naturligtvis också satt spår hos andra författare, medvetet eller omedvetet. Fem av dem nämns här i lika många artiklar. Torsten Rönnerstrand, docent i litteratur-vetenskap, visar med en rad exempel hur Nils Holgerssons underbara resa satt spår hos Tomas Tranströmer, då främst i fågelmotiv och i det visionäras anknytning till verkligheten. Nils Holgersson är förstås också motivet P.C. Jersilds roman Holgerssons. Om det skriver Susanna Albrecht, lektor i Hamburg. Sofia Wijkmark, lektor vid Karlstads universitet, har ägnat sin doktorsavhandling åt gotiska inslag i Selma Lagerlöfs diktning och här är hon också inne på det kusliga och övernaturliga, när hon skriver om trollen i ”Bortbytingen” och Ajvide Lindqvists ”Gräns”. Även hos Torgny Lindgren finner man spåren av Selma Lagerlöf. Fil. dr Marcus Willén skriver om novellen ”Selma och Verner”, och deras mirakulösa vandring över Vättern, Heidenstam på ytan och Lagerlöf på djupet. Spår finns också i romanen Pölsan.
Att ta i sin hand Jesper Svenbros diktsamling Vid budet att Santo Bambino di Aracœli slutligen stulits av maffian är tillräckligt för att se spåret av Selma Lagerlöf. Bokens omslag är i det närmaste en kopia av originalupplagan av Antikrists mirakler från 1897. Svenbro visar i sin mycket personligt hållna essä med titeln ”Santo Bambino” hur han, omedvetet, står i tacksamhetsskuld till Selma Lagerlöf i den dikt, som gett sitt namn åt hela diktsamlingen från 1996.
Läsarnas Lagerlöf” är namnet på ett projekt som arbetar med allmänhetens brev till Selma Lagerlöf. Knutna till projektet och Lagerlöf-arkivet är Maria Karlsson och Jenny Bergemar, som båda medverkar i Spår och speglingar. De är litteraturforskare vid Uppsala resp. Göteborgs universitet. Maria Karlsson berättar här om ”Den verkliga publikens Selma Lagerlöf”, d.v.s. hur såg man på hennes person? Det framgår bl.a. i de många brev, som finns bevarade i hennes arkiv, där vart tredje brev är en bön om ekonomisk eller annan hjälp. Det fanns uppenbarligen en förhoppning att hon skulle kunna hjälpa och ställa saker och ting till rätta. Ingen författare har tillnärmelsevis fått så många brev från läsare och hjälpbehövande, kanske också äventyrare. Frågan är varför? Hon upplevdes tydligen som god och förtroende-ingivande, något som förstås inte motsägs av författarskapet.
Jenny Bergemar skriver om planerna på en vetenskaplig utgåva av samtliga Lagerlöfs verk och resonerar om en ev. digital utgåva för framtidens forskare.
Utan att här ha kunnat gå in på riktigt alla artiklar i denna nya volym i serien Lagerlöfstudier, vill jag framhålla att det är en mycket innehållsrik och varierande bok, uppslagsrik, spännande och i högsta grad läsvärd för alla Selma Lagerlöfs läsare.
Recensent: Eva Fredriksson
Strömner,Kjell, Droppar i väven. [Stenungsund?: Kj. Strömner, 2011?]. 85 s. – Ncag
Boken bjuder på en mycket blandad kompott. Naturbetraktelser, historiska berättelser från forntid till nutid,, lokalhistoria och egna upplevelser. Ibland är faktiskt det svårt att veta vem som för ordet. Författaren själv eller någon släkting i en äldre generation? Han har nämligen djupa rötter i Nordmarken. 1822 omkommer en förfader till honom, en komminister Fredrik Strömner i Blomskog, när han ska gå över sjön till Trankil. Boken är framför allt en lovsång till Nordmarken och dess natur, framför allt sjöarna, där författaren älskar att paddla!
Styffe, Torleif, 40 skäl att älska Dalby. Sysslebäck: Dalby hembygdsförening, 2011. [24] s. – Ncagz Dalby
Torleif Styffe, den synnerlige flitige författaren, poeten m.m., konstaterar i ett kort förord att namnet Dalby säkert funnits i 1 000 år som församlingsnamn men finns nu inte mer, det är bara en del av Övre Älvdals församling sedan ett år tillbaka. (Inte bara människorna försvinner från vår landsbygd utan också namnen!)
Detta oaktat är Dalby hembygdsförening i full verksamhet – försäkrar Styffe – med att se till att namnet lever vidare och har till yttermera visso givit ut detta behändiga lilla häfte med både text och bild av bygdens främste talesman i kulturfrågor.
Peter Olausson konstaterar i en artikel i Näverluren nr 3 att hembygdsföreningarna ofta varit ”delar av en motståndsrörelse mot centralisering och det man uppfattar som ett hot mot den egna överlevnaden.” Än idag kan dessa föreningar fungera som ”motståndsfickor” och det gäller inte minst i Dalby, fastslår Peter.
Skriften bör locka till besök ”för att få veta mer om en stor och intressant bygd”, skriver han vidare och undertecknad kan inte annat än att instämma däri! Bland de 40 ”kärleksskäl”, som Styffe presenterar nämner han bl.a. kyrkan, hembygdsgården, Älven och så förstås Pilgrimstapeten. Han avslutar sin bok med en maning till oss alla att uppleva doften av tallbarr i de nordvärmländska skogarna liksom ”Klarälvens brus och snögnistret uppe vid Långberget en solig dag”. Ja, inget går ändå upp mot verkligheten – tycker nog en och annan person, som är till åren kommen!
Sunne eldsjälar. Foton: Isabella Ivarsson…ill: Jessica Edlom. Sunne: Berättarföreningen Tellus, 2011. 144 s. – Ncagz Sunne
Ännu en bok om Sunne, den tredje – minst – för i år! I föreliggande verk presenterar sig eller presenteras 25 eldsjälar med anknytning till Sunne. Mest är det fråga om företagare men också andra sorters entreprenörer lyfts fram som ett tiotal kulturarbetare, en designer, en fotograf, en musiker m.m. Sammantaget kan nog de här kortporträtten ge en skapligt god bild av ett Sunne som inte bara lever på sina berömda lagrar. Därom vittnar f.ö. Sunnes officiella slogan: Sagolika Sunne. Detta motto är, säger forskaren och docenten Urban Fagerholm, ”för att återspegla ett levande kulturliv och tre kärnvärden: Spetskompetens, livskvalitet och berättartraditioner.” Flera tillfrågade tackade nej till att medverka i boken men bland dem, som tackade ja vill jag nämna Brita Westlund, som är en av dem som under året utkommit med en egen minnesbok om Sunne på 1930-talet. Denna intressanta bok anmäldes f.ö. i Wermlandiana nr 3 för 2011. Illustrationsmaterialet är överdådigt – minst sagt! Sunne eldsjälar har en påkostad layout men av vem anges inte.
Svenska etnologer och folklorister. Redaktörer: Mats Hellspong och Fredrik Skott. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, 2010. 293 s. – Ls
Nästan fyrtio svenska folklivsforskare porträtteras i denna bok och åtminstone tre av dem har anknytning till vårt kära Värmland. Först och främst ska nämnas Nils Keyland, värmlandsfinne, men också Nils Djurklou, som bl.a. gjorde en grundlig inventering av Värmlands fornminnen, och Hilding Celander, som också har viss värmländsk anknytning. Om Keyland skriver lämpligt nog Jan Garnet, som för ett tjugotal år sedan gav ut Keylands magnum opus, Svensk allmogekost, i en ny reviderad upplaga. Keyland såg framför allt som sin uppgift att rädda så mycket som möjligt av det finska kulturarvet. Vinern 1898–1899 samlade han till exempel in 1196 föremål till Nordiska museet, där han så småningom blev anställd och chef för den kulturhistoriska avdelningen. Han var unik på sitt område i det att han mycket tidigt tog kameran till hjälp i sitt dokumentationsarbete. Garnet skriver att ”Keylands viktigaste bidrag till den etnologiska fotohistorien är just de bilder där han på glasplåtarna satt människan i centrum och tagit bilderna i hennes sociala och materiella miljö.” Han aktade inte för rov att arrangera sina fotografier, exempelvis de berömda bastubadarbilderna. Meningarna var dock delade om lämpligheten av ett sådant tillvägagångssätt! Han var också en god tecknare. Han föddes 1867 i Mangskog och där avled han också 1924. Nordiska Museets styresman, Andreas Lindblom, skriver i boken Folkliv i Värmlands finnmarker att Keyland framstod ”som en intressant främling… en romantiker framvuxen ur det Värmland som mer än andra landskap fött den svenska sagan och poesien.”
Garnert menar att Keyland kan framstå som ”en andlig kusin” till Dan Andersson!
Nils Gabriel Djurklou (1829–1904) var närking men växte delvis upp i Värmland, i Gåsborn. Britt-Marie Insulander, som är specialist på honom och bl. a. skrivit en längre artikel om denne i ”Saga och sed”: Nils Gabriel Djurklou som folklorist, är den som här porträtterar honom. Han var jordbrukare och godsägare men hade tid till mycket annat. Han blev, skriver Insulander, ”banbrytare för hela den kommande landsmåls- och folkminnesforskningen.”Särskilt intresserade han sig för Nerikes folkspråk. och för berättelser på landsmål – även på värmlandsmål. I Sagor och äventyr berättade på svenska landsmål, 2:a upplagan 1935, återfinns 40 sidor på värmländsk dialekt. Ett annat bevis för hans intresse för Värmland är att han i tidskriften Land och Folk 1887 hade en uppsats på cirka 25 sidor betitlad ”Från Vermlands finnskogar. Mest känd är han annars för oss för sin stora fornminnesinventering, som utgavs i årsboken V ärmland för och nu 1954 resp. 1956. Östra Värmlands ”antiqvariska topografi” behandlas i den förstnämnda boken och västra Värmlands i årsboken för 1956. I Närke är han kanske mest känd som mannen som sänkte både Hjälmaren och Mälaren och på det viset utvann 20 000 hektar ny åkerjord. Arbetet på sjösänkningen påbörjades 1878 och slutfördes 1887 och var Europas största sjösänkningsföretag, skriver Britt-Marie I.
Hilding Celander (1876–1965) växte upp i Arboga men hans mor, Lisa-Cajsa, som senare kom att kalla sig Elisabeth Catharina Sörman, var dotter till en vaktmästare på Karlstads fängelse. I Uppsala gick han på Adolf Noreens seminarier, en plantskola inte bara språkforskare utan också för folklivs- och folkminnesforskare, skriver Fredrik Skott. (Adolf Noreens första verk handlade ju om värmländska dialekter som fryksdalsmålet och Dalbymålet.). Stjärngossarna, 1950, är hans omfångsrikaste verk. Om värmländska förhållanden skrev han bl.a. i uppsatsen ”Lucia och Lussebrud i Värmland och angränsande landskap” (i Svenska kulturbilder, ny följd). Han har också skrivit artikeln ”Säfrua och korntösa i värmländskt folkminne” (1929).
Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva. En antologi. Redaktörer: Per-Åke Lindblom och Arne Rubensson. Sthlm: Språkförsvaret, 2011. 152 s. – Fc
Det här är förstås ingen värmlandsbok i vedertagen mening
men vi är ju ändå svensktalande här i landskapet, om än på något eget mål. Boken
innehåller uppsatser till svenskans försvar från 2004 och framåt och jag har
läst dem nästan alla och nickat instämmande i det mesta som där sagts om vårt,
allt mer undanskuffade språk. Att engelskan inte skulle hota svenskan är modernt
att hävda i de bästa kretsar men kan inte vara sant. Se bara hur vårt modersmål
knuffas undan på högskolenivå och i EU-sammanhang! Så är exempelvis
doktorsavhandlingarna till 78 procent på engelska och alltså endast var
fjortonde avhandling skrevs på vårt eget språk! Nej, i Sverige råder en övertro
på engelskans betydelse. Det skriver Horace Engdahl, Peter Englund, Olle
Josephson med flera i en artikel i boken. De vänder sig bl.a. mot en
tidigareläggning av engelskan i skolan. Det skulle bl.a. sannolikt skapa problem
för många invandrarbarn i Sverige, som bör ha fullt upp med att lära sig det nya
landets språk, som – än så länge – inte är engelska! De lärda herrarna påpekar
också att en rapport från EU-kommissionen visar att man säljer bäst på
mottagarlandets eget språk, som inte alltid är engelska! Ett återkommande tema i
boken är just detta tokiga i att man i Sverige tror att det är alldeles
tillfyllest att kunna engelska i kontakter med utlandet, trots att Tyskland, för
att ta ett exempel, är det land Sverige handlar mest med. Sverige i EU är ett
annat sorgligt kapitel. Inget land använder sig så lite av tolkhjälp som de
svenska representanterna i unionen. Ändå är de förmodligen ganska få, även inom
politikerståndet, som uttrycker sig bättre på ett främmande språk än sitt eget
modersmål. En svensk tiger inte längre, glädjande nog, men talar alltid engelska
ute i världen, vilket är mer tvivelaktigt. Efter mycket dividerande på
beslutande nivå har ju Sverige numer, sedan 1 juli 2009, ett huvudspråk
och det är svenskan. Språkförsvaret gillar detta naturligtvis men har förslag på
åtskilliga ändringar och förbättringar av lagen. Bl.a. föreslås att lagen ska
slå fast att ”Sveriges officiella språk är svenska”. I förslaget finns en
paragraf om namngivning, som fastslår att ”namn på institutioner, allmänna
organisationer, byggnader, projekt och så vidare, som initierats eller bekostas
av svensk myndighet skall ges på svenska”. Detta är nu bara några axplock ur en
bok som har mycket att ge den språkintresserade, särskilt den som älskar sitt
föräldramål och inte heller tror att det skulle vara särskilt smart av
svenskarna att byta språk – till engelska. (Hur länge kommer den nuvarande
engelska dominansen i världen f.ö. att bestå?) Tillåt mig att avslutningsvis
citera en Jonathan Smith, som lärt sig svenska genom sitt arbete i Sverige. Han
skriver bl.a. ”Att så många tvingas att kommunicera på stapplande engelska [inom
näringslivet] är troligen en av de största och minst uppmärksammade
faktorerna som påverkar den svenska ekonomin negativt.” Dags för skylten:
Tal’ gärn svenska!
Svensson, Anna, Upptäck konsten i Karlstad. Guide till konsten på gator och torg. / Foto: Staffan Jofjell. Kd: Karlstads kommun, Kultur- och fritidsnämnden, 2011. 4., utökade, uppl. – Spiralhäftad. – Id
Den här boken har tidigare hetat Upptäck Karlstads skulpturer. Om några konstverk, som tillkommit sedan förra upplagan 2006, skriver Ingela Wessmark. Det rör sig om ett tiotal och alla återgivna i färg. Orrholmsgaraget och dekorationerna på plåtlådorna eller, rättare sagt, idrottshallarna, väster om Kasernhöjen är några av nyheterna. Att fördjupa sig i denna lilla konstbok kan vara en stark upplevelse, som att hamna i en fantasivärld, där allt är möjligt! Föreningen har den till försäljning för det facila priset av 100 kr.
Svensson,
Gunnar,
Sjömansbok = Salior’s book. Dikter, kortprosa och teckningar. Övers. tilll
engelska: Gunilla Boquist och Lars Nordström. Torsby: Heidruns,[2011] 113 s. –
Hc.03
Vid femton års ålder blev stugan honom för trång – för att nu alludera på
Geijers Vikingen – och han tog hyra på första bästa ångare. Om det berättar
Gunnar Svensson i ett förord, som bara det är en läsupplevelse! Men det är också
dikterna från all världens hörn. Han är ingen turist utan upplever världen in på
bara skinnet. Båtarna han jobbat på är inte precis några nöjeskryssare! Ett och
annat känner man till från tidigare diktsamlingar – som den fina dikten ”Mellan
Mellansel och Gottne”,som inte utspelas på sjön. Alla texterna är översatta till
engelska. I den förra diktsamligen, Amour, var hans dikter översatta till
spanska! Gunnar Svenssons anspråkslösa teckningar är viktiga för den känsla av
hav och främmande länder boken ger.
Söderqvist, Johannes, Kungen är död – leve de ofödda barnen. Spekulationer. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 271 s.– Oc
I baksidestexten presenteras boken med bl.a. följande ord: ”[Den] tjänar lika bra som introduktion för den som vill veta lite mer om världsekonomi olja, politik och historia, som den fungerar som en sammanfattande bok för redan frälsta samhällskritiker.” Och det är så sant som det är sagt, detta är en beskrivning av läget för världen som omfattar det mesta. Boken har varit en enda lång aha-upplevelse och även om jag inte vågar gå ed på allt är sant och rätt är allt mycket tänkvärt. Om miljön skriver han exempelvis: ”Utan medkänsla med hackspettarna, maskarna, örterna, jorden, luften, vattnet så kan vi lagstifta och snacka etik bäst vi vill…Utan medkänsla saknas allt incitament för att etik och lagar efterlevs och blir långlivade.” Han avfärdar ett synnerligen älskat begrepp bland våra politiker, nämligen tillväxxt! Tillväxt är – som Bengt Söderberg framhållit, ”som att försöka släcka eld med bensin”. ”Det är ju”, tillägger författaren, ”tillväxten som skapat problemen i första rummet.” Världen står nu inför tre problemområden att ta itu med: Ekologin, energin och ekonomin. Den fantastiska förvandling världen undergått de senaste 150 åren är framför allt en konsekvens av upptäckten av den billiga energi, som heter gas och olja. I antiken var det slavarna som stod för den billiga energin! ”Människan har haft turern/oturen att hitta detta undangömda lager” (av fossil solinstrålning), skriver författaren, ”och med detta till hjälp har hon under en historisk sekund lyckats svälla ut över alla breddar.” Han tillägger lite senare i texten: ”Att i energiåtgång räknat är det industriella jordbruket det minst effektiva system för matframställning som någonsin existerat.” Författaren ”gissar” att runt 2030 kommer mänskligheten att använda lika lite energi per capita som omkring 1945. Han tror emellertid att det finns ett bra sätt att komma över energi på, nämligen genom småskalighet, att människor som har möjlighet till det bygger sina egna vindkraftverk verk o.s.v.
Mycket funnes värt att citera ur boken men låt mig till sist bara ta upp huvudfrågan. Hur har det kunnat gå så i stoll med världen och dess bebyggare? Ja, om jag förstått rätt så är felet enligt Johannes Söderqvists mening klassamhället, som i sin tur är en följd av att kvinnorna fick överlämna makten eller åtminstone medinflytandet till männen, vilka tack vare den nya sortens samhälle som byggde på jordbruket blev blev en härskande klan, några av dem i alla fall. Civilisationen, ”som är krigets rätta namn”, får av författarens skulden till sakernas bedrövliga tillstånd. Civilisation är synonymt med en kultur, som har inneburit ett toppstyre av samhällena. Och Johannes Söderqvist kommer fram till att det är systemet” inte människan det är fel på.
Ja, detta är en högst innehållsrik bok och jag har här bara tagit med några viktiga punkter. Jag är dock inte benägen att dela hans åsikt om att den historiske Jesus aldrig existerat. Han är dock ovanligt väldokumenterad. Att han liksom många andra undergörare tillskrevs förmågan att uppstå från det döda, återuppväcka döda, göra vin till vatten, gå på vattnet, är inga direkta bevis för att han inte skulle ha funnits. En lyckad reflektion som fastnat i mitt huvud är författarens påpekande att en uppenbar skillnad mellan människan och djuren är att de senare skulle aldrig komma på idén eller kunna tända en brasa att samlas kring. Föreställ er ett gäng vargar samlade kring en öppen eld! Visst har man svårt att tänka sig det?
Läs boken, den är sannerligen infallsrik och det mesta är mer än bara spekulationer!
Trefaldighetskyrkan 100 år 1911–2011 – Arvika. / [research, redaktion och produktion: Arne R. Sandberg] . Arvika: Arvika Östra församling, 2011. 28 s. – Ic-cz Arvika: Trefaldighetskyrkan
Arvika fyller i år 100 år som stad och lika gammal är stadskyrkan, Trefaldighetskyrkan, som invigdes den 11 juni 1911. Egentligen skulle arvikaborna fått en helt annan kyrka, en nygotisk tegelkatedral, ritad av Adrian Crispin Peterson, men lyckligtvis blev det något helt annan, både vackrare och mer originellt. Tack vare främst Fritz Lindström och Gustaf Fjaestad övertalades församlingens ansvariga att vända sig till Ivar Tengbom, en av de stora arkitekterna i Sverige under 1900-talet. Den nya kyrkan blev ”en konstnärernas kyrka” som det heter med goda skäl. Om detta, om utsmyckningen av kyrkan, om inventarierna och om förändringar under årens lopp handlar detta synnerligen påkostade, mycket bildrika, häfte – tyvärr i liggande format, som inte passar in i någon bokhylla. Den ovanligt vackra altartavlan är målad av Björn Ahlgrensson, som använde kända arvikabor som utseendemässiga förebilder. Svågern, Fritz Lindström, föreställer Jesus! Ett särskilt kapitel ägnas den berömde arvikaprosten och socialdemokratiske politikern Harald Hallén. Teol. dr Urban Claesson skriver om Harald Hallén och folkkyrkan.
Ulfvenstierna, Bo, Friggas Dal. Fryksdalens historia i nytt ljus. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 86 s. – Ncag
Bo Ulfvenstierna ger verkligen ”en ny och kompletterande bild av Värmland och särskilt Fryksdalens äldsta historia” som han skriver i förordet. Hans huvudtes är att våra nordiska förfäder dyrkade antingen vanerna eller asarna och att skillnaderna vara stora mellan dessa båda slag av gudar med tillhörande trosuppfattning. Vanamytologin var av äldre ursprung och var en fruktbarhetskult med kvinnliga gudar och kultfunktionärer. Asarna var deras motsats. Asagudarna, som betydde något, var män och stridsgudar. Denna uppdelning av gudavärlden i nordisk forntid är dock omstridd och exempelvis Wikipedia, som ibland kan ha rätt, menar att den uppfattningen är förlegad. Bo Ulfvenstierna är emellertid övertygad om att i Fryksdalen till skillnad från i övriga Värmland var det de kvinnliga gudarna som tillbads men aldrig asarna. Så finns exempelvis inga namn i Fryksdalen på Ull och Oden. Namnet Torsby är från senare tid. Tack vare denna fredliga trosuppfattning var Fryksdalen den del av Värmland där fredliga näringar blomstrade och där rådde ars och fridr, alltså årsväxt och fred. Av asakulten finner man inte ett spår. För en fryksdaling är det förstås en glädje att läsa om hur blomstrande vår del av Värmland varit i gammal tid. Läsaren måste dock betänka följande reservation av författaren i förordet: ”Jag är medveten om, att jag ofta gör generaliseringar. Men studien är mer en skiss, ett perspektiv.”
Föga överraskande menar Bo Ulfvenstierna att namnet Fryksdalen kommer ifrån gudinnan Frigga – som f.ö. Erland Hofsten (1651–1717) skriver i sin värmlandsbeskrivning – tyvärr bara delvis utgiven i tryck. Ingen annanstans har en så stor bygd blivit uppkallad efter gudinnan Frigga, framhåller författaren. Även Tossebergsklätten har fått sitt namn efter henne fastslår han. Frigga kallades nämligen också Frö, som betyder befruktad men också groda, som på värmländska heter tosse. Bo Ulfvenstierna har också ett kapitel om namnet Värmland, varom de lärde tvista något fortfarande. Han pekar på att det forngermanska ordet werm betyder dimma, dimrök och det är ju något som verkligen utmärker Fryksdalen vintertid, innan isen lagt sig, vilket den gör sent på Mellanfryken och Övre Fryken. Att namnet Värmland skulle ha något att göra med skogssjön Värmeln är befängt tycker han. Till slut fastnar författaren emellertid för en teori, som Arvid Ernvik lagt fram, nämligen att det skulle vara laxfisket som först gjorde värmlänningarna kända. De som bodde vid forsarna, värman, kom att kallas värmar och själva laxfisket för värmlandsfisket. Ulfvenstierna betonar att laxfisket var rikt i Fryksdalen så sent som på 1600-talet och tidigare ännu rikare. (Få är vi väl annars som associerar Fryken till just det slaget av fiske!)
Avslutningsvis konstaterar författaren att ”ingenting har skrivits eller kunnat konstateras om kristendomens intåg i Fryksdalen” och ”om vanakulturen i Fryksdalen har hittills inte skrivits en rad – man har inte varit medveten om att den förekommit här.”
Boken, som har ett färgstarkt omslag signerat Erling Ärlingsson, bjuder på fängslande läsning och får en fryksdaling nästan att spricka av stolthet. Men hur väl underbyggda är Bo Ulfvenstiernas föreställningar om ett Fryksdalen, från 1600-talet före Kristus och fram till kristendomens ankomst, som en fredlig och högst välmående del av Värmland världen, präglad av en feministisk kultur? Ja, jag ställer mig lite tvivlande men hoppas han har rätt eller – som Fröding säger – ”som dröm var den vacker att få”.
PS I min anmälan i förra numret av Wermlandiana av Bo Ulfvenstiernas Morfars hus kallade jag honom för Bo Isaksson, vilket jag djupt beklagar.
Westlund, Brita, Minnen från Sand. [S.l.]: [Me University AB?], cop. 2011. 93 s, – Ncagz Sunne
Var ligger Sand var den första frågan jag ställde mig, när jag fick den här boken i mina händer. Jo, i Sunne är svaret och på Åmberg har jag förstått. Berättaren är född 19930 och hon växte upp i ett ganska fattigt hem även om pappan tydligen hade en säker tjänst på sjukstugan – som vaktmästare närmast. För folklivsforskare bör detta vara ett värdefullt dokument. Brita Westlund har ett enastående detaljminne och kan intill minsta golvspringa beskriva hemmet hon växte upp i tillsammans med många syskon. Om skolgång och olika lekar har hon också mycket att berätta till exempel och om julfirandet, påsken, krigsåren, den första radion m.m. Knapertorr men rolig läsning om forna tider i Sunne för mindre bemedlat folk.
Vad vi minns och andra berättar om Timbonäs. Ett hemman på Finnskogen… Gräsmark: Timbonäs-Långnäs byalag, 2010. 218 s. – Ncagz Gräsmark
En bok med hårda pärmar i nästan A4-format om Timbonäs, beläget vid nordvästra delen av Kymmen i Gräsmarks socken. Alla bostadshus, många uthus och rester av bebyggelser finns återgivna. Sammanlagt måste boken innehålla foton på mycket över 200 byggnader, varav många är fritidshus. Timbonäs hade 1866 600 innevånare men nu rör det sig om ett fyrtiotal – fast? – boende. Timbonäs är en gammal finnbygd och fram på 1900-talet fanns där fortfarande fyra rökstugor. Den sista blev ett offer för snövintern 1951. Boken har fokus på bebyggelsen men byggår saknas i de flesta fall och någotsånär utförliga ägarelängder finns undantagsvis. Kyrkobokföringsuppgifter, alltså födelse- och dödsdatum är heller inte vanligt. Det som främst intresserat utgivarna är nog människorna, som levat före dem i Timbonäs. Historier och personhistoria utgör således ett viktigt om än inte dominerande inslag i boken, något som levandegör bygden förr på ett alldeles särskilt sätt och innebär att framställningen bjuder på mycket underhållande läsning. Därigenom får vi en bred och levande skildring av Timbonäs. Närmare femton års arbete, delvis i studiecirkelns form, ligger bakom verket. I förordet sägs att ”de sista fem åren har tre man arbetat i genomsnitt fyra dagar i veckan, från november till april” för att slutföra arbetet med boken. Timbonäsborna, bosatta eller fritidsboende, kan vara mer än nöjda med resultatet. Till utgivningen har bl.a. Fryksdalens sparbank givit sitt stöd. PS. Vad betyder namnet? Jo, det verkar – som så ofta i sådana här fall – lite oklart men i Ortnamnen i Värmlands län, framförs tanken att det har att göra med timbod, bod för förvaring av tinor (mjärdar). En professor Lidén förmodar att namnet har att göra med den närbelägna gården Tinnhöjden i Gunnarskog och då skulle Timbonäs betyda ”näset där Tin(höjds)borna hade sina (sjö)bodar (vid Kymmen)”. Ja, varför ej?
Wivhammar, Bertil, Kinematografen. ”I begynnelsen var bilden…”.Kd: B. Wivhammar, 2011. 97 s. – Ibz Wivhammar, Bertil
Boken har som undertitel ”En självbiografisk berättelse och något om bildens utveckling genom tiderna”. ”Under en följd av år har bilden betytt mycket för mig” skriver författaren i ett kort förord och boken bär verkligen syn för sägen! Redan i 7-årsåldern fick han i present en kinematograf och därmed var hans levnadsbana utstakad. Hur han började anordna filmförevisningar och hur han kom på olika tekniska lösningar är en roande läsning. Så småningom utbildade han sig till lärare och blev en livlig förespråkare för AV-hjälpmedel i skolan. Boken blir något av en historik över teckningsämnets och senare bildämnets utveckling på det tekniska området, där han var en av pionjärerna och skrev läroböcker i ämnet. Att han är en entusiast och eldsjäl står klart för läsaren. Boken är förstås rik på illustrationer och över huvud taget en vacker trycksak.
Bertil Wivhammar har utkommit med ytterligare två böcker i år (2011), nämligen Krokiteckning, skriven tillsammans med Anna Larsson, och Minnenas ateljé, tillsammans med Nils-Erik Wikebäck. Den senare boken kan karaktäriseras som en självbiografi i bild.
Wolff,
Rikard,
Rikitikitavi – en folkhemsberättelse. Sthlm: W&W, 2011. 446 s. – Ikz Wolff,
Rikard
Rikard Wolff är ett känt namn som sångare och skådespelare. Att han växte upp i
Karlstad är kanske däremot mindre bekant även bland karlstadsborna, men så
ligger det till i alla fall. När han var tio år gammal flyttade familjen från
Stockholm till Karlstad, närmare bestämt 1968, året då Robert Kennedy mördades
och sovjetiska trupper tågade in i Tjeckoslovakien. Med något avbrott för
teaterstudier stannade han kvar i staden tills han gått ur gymnasiet. Han har
ett strålande gott minne och är en driven berättare som kan konsten att skilda
ur barnets perspektiv. Barndomsskildringen är kanske det bästa
i boken. Därmed inte sagt att det inte är intressant att läsa om hans karriär,
som gör honom bekant med många stjärnor, som han kan ge fina snabbporträtt
av¨(exempelvis av Lena Nyman) och om hans framgångar som artist. ”Pojken på
månen” från 1995 (Grammis och 85 000 sålda album”) innebar väl hans verkliga
genombrott som sångare, men känd för hela svenska folket blev han med filmen
Änglagård, 1992, som han är stolt över – bl.a. för att det är den första
svenska filmen ”där homosexualiteten var en självklar del av berättelsen.” Zac,
som han heter i filmen är som bekant antingen bög eller bisexuell. (Fast var det
inte först och främst de många goda skådespelarna och den svenska sommaren i
skön förening, som bäddade för succén?) Som pojk var Rikkitikitavi (känd från
Kiplings Djungelboken), som mamman kallade honom, ansatt av många rädslor och
uppfattades nog tidvis som ett problembarn. Men han var en begåvad gosse, alltid
bäst i klassen, och redan som sjuåring insåg hans Beatles storhet. I fyra år,
mellan tio och fjorton år, bar han på den förskräckliga hemligheten att han led
av en dödlig könssjukdom. Men det var också i den åldern han började spela
teater och fann att ”det var hans liv det” som Monica Zetterlund ungefär
uttryckte det. Senare blir Musikteatern (som Wermland Opera) helt anspråkslöst
kallade sig i början, hans arbetsplats för ett tag. Efter studenten började han
på scenskolan i Skara och därmed tog hans karriär sin början. Om det berättar
han förstås liksom om sina kärleksaffärer (fast det är inte riktigt rätta ordet,
eftersom det vanligen var fråga om allvarliga förbindelser på många år), som
upptog hans liv och, när de tog slut, leda till våldsamma urladdningar. .
Rikard Wolff har tillägnat boken ”mamma och pappa” och det är
ingen slump, för de är viktiga personer i boken. Pappan var byråchef eller
liknande på Televerket, åker jorden runt i affärer och är en pionjär på
TV-området. Mamman är yrkeskvinna, sekreterare, och avskyr att vara husmor, som
hon dock tvingas vara i flera år för barnens skull. Under karlstadsåren arbetade
hon bl.a. som landshövdingens sekreterare på länsstyrelsen. Pappan dog som
ganska nybliven pensionär men mamman blev över nittio och avled så sent som
ifjol. Fadern var av judisk släkt med rötter i Tyskland men inte av de ortodoxa
slaget – fläsk fick intas i hemmet i hans frånvaro! På mammans sida heter
förfadern Olof Rudbeck d.ä., den lärdaste mannen i Sverige på 1600-talet.
”Karlstad var min vandring från barn till vuxen” skriver Wolff men
om själva staden har han inte så mycket att berätta När han erhöll Karlstads
kommuns stipendium till Gustaf Frödings minne 2008, så prisade han staden för
dess rika kulturliv men i boken nämner han inte så mycket mer än filmstudion
Mowie. ”Den blev vårt universitet” skriver han och tillägger att man kunde se
tre filmer i veckan. (?
Till bokens charm bidrar de många sidesstora, svartvita korten ur
familjealbumet. Lite bökigt bara att behöva leta upp bildtexterna längst bak i
boken. Till boken hör en CD med Pojken i månen och andra hits.
Värmlands regementes kamratförening 75 år, 1936–2011. Redaktör: Per Berggrén. Kd: Per Berggrén, 2011. 148 s. – S-c
Värmlands regemente grundades 1626 och bestod av sju kompanier från Värmland och tre från Närke. Den förste chefen var skotten Alexander Leslie. (I Herr Arnes penningar, som utspelas under andra hälften av 1500-talet, var de tre legoknektarna också skottar!). Första kända mötesplatsen var belägen i Kristinehamn från 1773. 1817 flyttade regementet till Varpnäs och inte förrän 1834 blev det Trossnäs fält – så berömt i litteraturen – dock ej som platsen för krigiska bedrifter! 1913 flyttade regementet in till Karlstad, 1994 förflyttades det tillbaka till Kristinehamn men tiden där blev kort, endast sex år! Kamratföreningen bildades 1936 och hade vid starten 250 medlemmar och nu, 2010, 600. Endast de som tjänstgjort vid I2 kan bli medlemmar men förre översten Ulf Ling-Vannerus menar i en artikel i boken att även andra försvarsintresserade borde få släppas in i föreningen.
Boken innehåller förstås många uppsatser om föreningen och många bilder av medlemmar och festliga tillfällen i föreningens historia. För en utomstående är det dock de historiska artiklarna, ofta tagna ur föreningens årsskrift Värmlandsörnen, som är av störst intresse. Bland annat skrev Fredrik Grevillius, regementsöverste under andra världskriget, för Värmlandsörnen 1971, då han fyllde 80 år, en artikel om ”ofredens år” och den finns med här lämpligt nog. Han nämner bland mycket annat att regementet i äldre tid hade ynkligt lite med vapen och annan tygmateriel. För att kunna bevista Selma Lagerlöfs begravning i Östra Ämtervik påskaftonen 1940, fanns att tillgå en endaste bil, ”en liten ford”! Om livet på regementet till vardags kan vi läsa i en annan längre artikel hämtad ur Värmlandsörnen och skriven av Bertil Ragne, som växte upp på I 2 och sedan blev officer där. Nämnas bör också en längre historik, skriven av bokens redaktör, över kamratföreningens tidskrift, Värmlandsörnen, som började komma ut 1948 för att senare bli årsskrift. Detta något om vad jubileumsboken har att bjuda på. För layouten svarar med all säkerhet Per Berggrén själv och naturligtvis har han åstadkommit en vacker bok, nästan överdådigt väl illustrerad inte bara med foton utan också med bilder av olika slag som skämtteckningar ur Värmlandsörnen. Kamratföreningen tycks mig avundsvärd, som kan unna sig en så påkostad historik!
Zandén, Rolf, Tänkt och
skrivet – aforismer. [S.l.]: Homeros förlag, 2012. 61 s.
– Hc
Rolf Zandén är kanske mest känd som konstnär och konstrecensent men han är också en flitig författare. Sedan 1997 har han kommit ut med – inklusive denna skrift –åtta samlingar med poesi och/eller aforismer. Hans senaste verk innehåller bara aforismer, kluriga, humoristiska, tänkvärda, djupsinniga. Jag har läst dem med nöje och har mer än gång dragit på smilbandet (som det väl inte längre heter?). Trivsam men alls inte menlös läsning är det Rolf Zandén här bjuder på. En bok att återkomma till – varför inte ha den på nattduksbordet att intagas före insomnandet? Förlaget Homeros saknar jag adress till men boken kan säkert anskaffas från författaren själv, som bor på Lamberget i Karlstad, närmare bestämt på Lundgrensgatan 3.
Åkerman, Lisbeth B., Uppgörelsen. Krhmn: Norlén&Slottner, 2011. 642 s. – Hc
Romanen är en direkt fortsättning på Det vore väl synd.. Läsaren rådes att läsa den innan hon kastar sig över föreliggande verk av betydande omfattning, en pocketbok på över 600 sidor! . Sidorna är många men boken är lättläst tack vare att den nästan helt och hållet består av samtal. Huvudpersonerna har en högt uppdriven talekonst och samtalen är öppenhjärtiga intill smärtgränsen och mer. Och huvudpersonerna är komministern Peter Svensson, en Gösta Berling i sin förmåga att charma folk, i sin talekonst och – inte minst i sin förförelsekonst. Hans fru, Helen, kallar honom ”knullkungen” och i akademiska kretsar i Lund fick han heta ”Tjuren” från Småland. Helen är han skild ifrån om än inte formellt, medan Gisela är hans älskarinna sedan 20 år tillbaka, Greta är hans betrodda medhjälpare på pastorsexpedition och naturligtvis har han ett mer än kamratligt förhållande till henne, vilket också gäller hennes unga dotter. Trassligt så det förslår och mycket att reda ut alltså! Dessutom inträffar (inträffade i första boken) två mord, två av prästens älskade hästar blir bragda om livet m.m. Allt detta utspelas på en prästgård inte långt från Karlskrona. Ovanligt nog för en svensk nutidsroman är alla huvudpersonerna troende och nästan hela romanen tilldrar sig i kyrklig miljö men inte av klosterkaraktär precis. Mellan samtalen låter våra huvudpersoner sig väl smaka av både god mat och goda drycker. Man kan tycka att författaren psykologiserar väl mycket och att hon kunde ha varit lite mer kortfattad. Hon försöker komma sina romanfigurer så nära in på livet som det bara är möjligt – dock skiftar de karaktär gång efter annan och låter sig aldrig helt bestämmas. Det är lätt att bli imponerad av Lisbeth B. Åkermans skrivkonst, hon kan formulera sig och är mycket skicklig på att återge talad svenska. Och hon kan konsten att hålla spänningen uppe. Trots alla demaskeringar kan vi ännu inte vara säkra på vilka dom är innerst inne, personerna i hennes bok, och mördaren, mördarna, avslöjar hon tydligen inte förrän i del 3 av föreliggande verk. Men – som jag redan antytt – hon har nästan för lätt för att skriva, boken kunde ha varit ett hundratal sidor kortare!” PS Som framgått av ovanstående är bokens miljö helt ovärmländsk, men författaren är värmlänning, bosatt i Medhamn, Visnums-Kil.
Värmlandslitterära författarporträtt
Värmlandslitterära författarsällskap
Föreningen Värmlandslitteratur
Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad
Telefon: 054-21 38 47
E-post: