Bokrecensioner 2013

 

 

En lista över böcker med värmlandsanknytning utkomna 2013 sammanställd av Bengt Åkerblom, som också svarar för samtliga recensioner om inte annat anges. Listan uppdateras fortlöpande. Fattas någon bok är Föreningen Värmlandslitteratur tacksam för att få information om boken i fråga. Böckerna är alfabetiskt ordnade efter författare eller titel. Klicka på författare och eller titel för att snabbt komma till en recension.

 

Alfredsson, Siw, & Larsson, Carina, Fämtfallet – från industriområde till turistattraktion

Almquist, Johanna Charlotta, Johanna Charlotta Almquist och hennes dagbok.
Ander, Staffan, God morgon 2014

Andersson, Berndt, Mangskogs kyrka

Berg, Bengt, Värmland – Världen, tur & retur

Biller, Malin, Det åttonde underverket

Brorson, Alf, Vid Nysockensjön – minnesbilder och hågkomster

Carlsson, Lena. Fröken Selma

Christerson, Rolf, Ett annat liv är möjligt (men inbilla dig inget)

Christerson, Rolf, Ögonblick i tiden

Crofter, Robert, Katten Nisse

Dansen kring Granevik

Dybeck, Niss Eva,  Sommaren morfar slutade supa

Ekberg, Kent, När bilen kom till Värmland.

Elgström, Lennart, Valdemar Dahlgren och hans boksamling från Ingesund vid Arvika

Eliasson, Ingemar, Jag vet var jag kommer ifrån

Ericsson, Christer, Bandybaronen i folkhemmet

Eriksson, John, Mallbackens IF – en fotbollssaga.

Eriksson, Sven-Göran, Svennis – min historia

Estby, Victor, Versting

Fårbenet 64 (2013).

Gillet. Tidskrift för Carlstads-Gillet. Årg. 22, nr 26

Grönkvist, Lars, ”Ett landskap, två landskap, det går som en lek, men tjugotvå

Gustaf Fröding – den tidlöse.

Gustavabygden, 63, sommaren 2013

Gustavsson, Per, När prinsessor går på Zoo

Hallberg, Klas, Hedra mysteriet! Mindfulness på värmländska

Halvardsson, Susanne, Ut under det dystraste berget

Hansen, Andreas & Mathias Lidbäck: Ny stad i rött tegel.

Herbertsson, Kjell, Rånarbröderna

Håkanson, Helena, Båtsommar på Vänern – vatten, öar och guldkorn

Ismael Ataria, Bokstavsängeln. Asfalt, stjärnor och allt däremellan.

Iwald, Margareta. Älvan Elva.

Ivarsson, Torkel, Nils Holgersson flög inte över Billingen

Johansson, Ami & Stenmark, Kristina: Nalle och Nillepilla.

Johansson, Arne, På andra sidan

Johansson, Evert: Innan spåren suddas ut.

Johansson, Lars, Tolitabygdens historia 1850–2013

Johansson, Mats, Lön från Skogane

Johansson, Olle, Omfall.

Karnstedt, Torgny, Mannen som gick ut och kom in

Krohn, Fredrik. Kärnkraftverkets poesi.

Kyrkogårdar i Kristinehamn

Kära Selma. Litteraturpristagarnas tack.

Lagerlöf, Selma, & Ivarsson, Marcus, En herrgårdssägen.

Lagerlöf, Selma, Gösta Berlings saga.

Larsen, Britt Karin, Det synger i lauvet

Larsen, Britt Karin, Det vokser et tre i Mostamägg. Himmelbjörnens skog. Som steinen skinner

Larsen, Britt-Karin. För snöen kommer.

Larsson, Kenneth, Dikter, verser och tankar från ett förflutet

Laut, Karin, Resa bland människor – Tyst, din djävul.

Lerin, Lars, Det tysta köket

Letser, Torsten, Fotfolket.

Lindqvist, Bertil, Haveristerna.

Ling, Jan, Musiken som tidsspegel

Lund, Gunnar, Svenska för invanda.

Lööf, Johanna, Här hänger Johannas dikter

Mendel-Hartvig, Åsa &  Gustavsson, Ane: Otis vantar.

Det moderna Värmland. Värmlands museums årsbok 2013

Morin, Marie, Nu blir det bra

Myrehed, David, Medeltid i Bierka och Swnd

Nilsson, Karl, Mitt namn är Karl Nilsson. Del V

Nordin, Magnus, Avgrundens änglar

Norrhem, Erik, 55 sonetter om Karlstad och ditt och datt

Odhner, Gunnar, Darwins ofullständiga idé

Ohlson, Jan R., Beslutet

Ohlsson, Jonny, 50 år i maktens korridorer

Ovansjöbygden – folket i bild, del I och II.

Parner, Mats, Fallet Quick/Bergwall

Persson, Anders, Önskan

Persson, Bjarne, Clara 9

Persson, Cecilia, Att bära sin egen kropp – en rapport

Renström Linde, Birgitta, Spegelfällan

Sahlströmsgårdens vänner. Årsbok 6(2013).

Salander, Kristin S., Flygande Matta

Samén, Gertrud, omkring träden

Samuelsson, Lina, Kritikens ordning

Schnelzer Magnusson, Adina, & Gaellman, Johan, På andra sidan väggen
Schulman, Ninni, Svara om du hör mig

Sedin, Sofia, Lilla Ångestboken

Sewall, Lena, En bit Racken.

Sjögren, Wilhelm, I backspegeln. Kolmården

Skog, Oskar, Pojken som fann en ny färg

Sten Bergman

Stiftsbok 2014.

Stolpe, Åke, Betraktelser. Norsborg

Strand, Lars, En hoper Jösshäringer – å nôa utbôlinger

Svensson, Gunnar, mitt namn är Svensson antimilitarist

Såld på engelska

Ullberg, Thron, Celina and me

Westlund-Wingefors, Anita, Naturens Gyllne Snitt och Cirkelns Kvadratur

Vinge, Louise, I Selmas sällskap

Wivhammar, Bertil, & Säving, Bengt, Konsten att måla i akvarell.

Wålstedt, Sylvia, Fem liljor

Vårt LiV. En krönika om Landstinget i Värmland 1863-2013

Världen och jag

Värmlandsörnen.

Värmländsk akademien.

Åkerman, Lisbeth B., Och hanen gol

Äng, Karl Petter, Letaren

Öhman, Ingela. Sopan, när sophögen försvann

Östemtingen nr 55 (2013).

Österling, Ulf, Huset vid drömmarnas väg

 

Alfredsson, Siw, & Larsson, Carina, Fämtfallet – från industriområde till turistattraktion. Norlén& Slottner, 2013. 154 s.  Ncagz Norra Ny

En bok på 150 sidor  om ett vattenfall! Hur är det möjligt? Ja, anmälaren kan i hastigheten inte komma på någon bok om ett vattenfall i Värmland, där – som bekant – ”forsarna …”, vilket säkert var sant på F.A. Dahlgrens tid men knappast nu. Jo, boken handlar visserligen om Fämtfallet med en fallhöjd på hela 44 m, beläget i Norra Ny nära Ambjörby, men den handlar också om allt av industriell aktivitet vid ån som tänkas kan och mycket om människorna i fallets närhet.

   Redan på 1600-talet anlades både kvarnar och vattensågar vid fallet och på 1700-talet anlades industrier vid ån med anknytning till järnhanteringen, som sedan århundraden varit en viktig näring i Klarälvdalen, särskilt i bygderna mot Dalagränsen. På 1800-talet tog Uddeholm över den här industrin men redan 1862 lade bolaget ner driften på bruken vid Femtån och därintill. Trafiken på Klarälven blomstrade särskilt under andra hälften av 1800-talet och också om detta hittar vi ett kapitel, även om stakbåtarna som användes innan ångkraften slog igenom. I början av 1900-talet kom så elen till byn. 1919 kunde AB Femtå Elektricitetsverk börja leverera elektrisk ström. (Mellan 1918 och 1930 byggdes i Sverige 204 kraftverk nämner författarna i förbifarten!) Flottning och kolning med anknytning till Femtån innehålller boken också läsning om. I ett kapitel avhandlas också broar som funnits över Femtån. Lite vid sidan om ämnet är ett längre avsnitt om Per Johan Persson, Sket-Johan kallad, som i många år bodde i Canada.

   Allra sist, nästan, presenteras läsarna ”ett olöst mysterium”, en röslagd ravin intill Fämtfallet. Den är cirka 200 m lång och som mest 10 m bred.

Boken är ett värdefullt bidrag till Värmlands industriella historia – låt vara begränsat till bygden kring Femtån – Klarälven i Norra Ny. Den är rikt illustrerad och ger ett tilltalande intryck. Fast för en utsocknes är den inte så lätt att hitta i. Om upplagan nu inte är slut, så ska det gå att skaffa boken från Siw Alfredsson i Ambjörby, 0563/80183.

 

Almquist, Johanna Charlotta, Johanna Charlotta Almquist och hennes dagbok. Ett urval sammanställt av Sven Wiman. Brunskog: [Sven Wiman], 2013. 94 s. - Lz Almquist, Johanna
Charlotta Hanna Almquist, 1821 – 1913, föddes på prästgården i Brunskog. Hennes far var kyrkoherden Jonas Unger, modern var född Edgren, På sin 20-årsdag gifte hon sig med August Almquist, som då var förvaltare på Borgviks bruk. 1869 – 1905 bodde de på Hjerpetan i Nor, som senare kom att heta Elvenäs. Det var en stor egendom på över 100 tunnland jord och 400 tunnland skog. Sina sista år tillbringade Hanna med make i sin födelsebygd, Brunskog,, som hon älskade så mycket, och bodde på Årnäs vackra herrgård.     Hanna förde dagbok under en stor del av sitt liv och den är i original på drygt 1 300 sidor. Gunnar Brodin som ”översatt” dagboken -har, gjort hennes anteckningar läsbara – medverkar med ett förord liksom Sven Wiman, som svarar för utgivningen och – inte minst – urvalet av texter. Den ”egentliga” dagboken omfattar åren 1875 – 1912 med vissa längre uppehåll.
   Sven Wiman skriver bl.a. att hon är ”den praktiska, jordnära husmodern, som med hjälp av ett antal tjänsteandar sköter ett stor hushåll enligt självhushållningsprincipen med allt vad det innebär av arbete inomhus, i ladugård och i trädgård.” Ja, onekligen blir man imponerad över hennes flit, trots otaliga krämpor, som kanske delvis kan förklaras av de kalla vintrarna, som gärna trängde in i hemma, även i de välbärgades! (Äldre tiders vinterväder var tydligen kallare än nutidens och uppvärmningstekniken inte lika fulländad.  

   Mjölken ägnade hon särskild omsorg och ofta tar hon hand om slakten av kalvar och svin. Och så många gäster hon hade att ta hand om, grannar och släktingar och sockenbor. Hon är mycket personlig och lägger inte band på sina känslor för dagboken. Överraskande många personer är ”fula” enligt hennes bedömning och nästan alltid är hon missnöjd med prästen och särskilt dennes predikan, när hon går i kyrkan – inte många fler än hennes brorson bli väl godkänd!

   Det är ett nöje att läsa Hanna Almquists dagboksteckningar i Sven Wimans urval. Man får en levande bild av livet på landet – i herrgårdskretsar vill säga. Hon är roligare än Årstafrun, Märta Helena Reenstiernas dagbok – må vara att den är lite omfångsrikare – på 5 000 foliosidor. (En jämförelse som haltar högst betänkligt, medger undertecknad /Bengt Åkerblom/, och den får tas på fullt allvar!).
Tyvärr är häftet med Hanna Almquists dagbok slutsåld men den finns att låna bl.a. på Karlstads stadsbibliotek.
Till sist ett särskilt tack till Sven Wiman för ordlistan. Dagboksförfattarinnan använder sig av ett 40-tal värmländska dialektord och knappast något var mig bekant!
 

Ander, Staffan, God morgon 2014. Krönikor ur Nya Wermlands-Tidningen 2011–2013. .Kd: NWT, 2013. 144 s. ­ Hc(p)

En samling av Staffan Anders krönikor, som han låter publicera varje lördag i sin egen tidning, alltså Nya Wermlands-Tidningen, men här är det bara fråga om ett urval, kanske ett sextiotal. Liksom de tidigare böckerna är det här en mycket påkostad bok vad gäller layout och illustrationer. Omslaget består av en målning av chefredaktören, utfört av ingen mindre än Joakim Johansson och en sann skönhetsupplevelse är Rolf Matthies panoramafoto. Trivsamma kåserier, som gör sig ännu bättre här än i tidningen, kanske för att det är ett urval – av Mats Dahlberg, som också svarar för åtskilliga faktarutor – och den fina inramningen, formgivningen, som Tin Wigelius i vanlig ordning svarar för.

 

Andersson, Berndt, Mangskogs kyrka. En historisk överblick. Mangskog: Brunskogs kyrkliga samfällighet [2013]. 96 s. – Cj-c
En beskrivning av Mangskogs kyrka kom redan 1960,skriven av Gunnar Redelius. Den ingick i Värmlands Museums serie av kyrkobeskrivning, som inte är särdeles utförliga. I föreliggande bok, som gavs ut med anledning av att kyrkan ifjol ”fyllde” 200 år, får vi en utförlig beskrivning inte bara av kyrkan och dess inventarier utan får också en historik över det kyrkliga livet, om den första kyrkan från 1707, om sockenstugan och om seder och bruk vid bröllop och begravningar.

   Socknens store son, Nils Keyland, vid sidan av Tage Aurell, fast han var ju inte infödd mangskoging, står för en del av det materialet. Han var ju
folklivsforskare. Boken avslutas med en hyllning på vers av Mangskog av Urban Andersson, som den här gången skriver på rikssvenska.

   Den enda meningen på mål i boken är ett folkligt uttryck: ”Utta di goe kärngera på sockenstôga skulle körka slute å fingera”. Ligger säkert en viss sanning i det! Boken är rikt illustrerad med foton, både nytagna bilder och foton från äldre tid och inte minst dessa tillför historiken mycket. Det är en vacker bok med hårda pärmar försedd och formgiven av Anita Andersson.
 

Berg, Bengt, Värmland – Världen, tur & retur. Dikter, texter, foton. Torsby: Heidruns, 2013. 126 s. – Hc

Boken är närmast en bilderbok med funderingar och reseintryck därtill. Det är en mycket smakfullt utformad bok och de många vackra fotona från både Nordvärmland och övriga världen gör inte saken sämre! Länder han besöker är Rumänien, Grekland, Brasilien, Indien och Tanzania. Man kan säga att boken är en nyttig och vacker påminnelse om att Värmland bara är en liten del av en allt mer globaliserad värld – på gott och ont. Boken innehåller åtskilliga reflektioner värda att återge men jag nöjer mig med den här: ”I en tid av olösbara ekvationer – läs: en ökad konsumtion ska sätta fart på arbetslöshetens kvarnstenar och alternativt, det är vår överkonsumtion som förorsakar miljökatastroferna i klimatförändringens kölvatten – kanske är det hög tid att återigen rikta förhoppningens ficklampa mot de värden som konsten förmår alstra och det utan alltför stora påfrestningar på naturens resurser.”

 

Biller, Malin, Det åttonde underverket. Comics Nordic Egmont, 2013.98 s. – Hci

Billergubben, alltså Malin, skriver i förordet att hon är ”Guds gåva till mänskligheten” och så ledes ”det åttonde underverket”. Det lätt att hålla med henne. Hon är fenomenal, både humoristisk och snärtigt satirisk hela boken igenom. LitterturMagazinet (en tidning på Nätet) ger en så bra karaktäristik av hennes seriealbum: ” Träffsäkert driver hon med högt som lågt, könsroller, människors självbild, inpräglade fördomar och våra uppdiktade liv socialt…” Rolig läsning och nyttig!

                                                                                                     

Brorson, Alf, Vid Nyockensjön – minnesbilder och hågkomster. Ny församling: 2013. [25] s. – Cjz Jösse Ny

Alf Brorson är prästunge. Hans pappa Bror Carlsson var präst i Ny (Jösse Ny) 1945–1966. Således växte Alf upp i Ny socken med dess tegelkatedral på ett näs. I Nysockensjön, ritad i nygotisk stil av Adrian C. Pettersson, som också ärskyldig till kyrkorna i Torsby och Sunne.(Ja, den senare kyrkan är ju rätt ståtlig!) Alf berättar ingående om kyrkans förvandlingar från ivnigningen 1890 och fram till 1960-talet. Mest berömd är v äl kyrkan för den lagerlöfska porträttsamlingen, som är ganska anslående. Kyrkkogården och församlingshemmet, som stod invigt 1966, et han också mycket om men mest uppehåller han sig vid prästgården. Prästgårdarna var en gång i tiden en mötesplas för sockenborna – för att hämta åldersintyg, för att ta ut lysning, för barndop, giftemål, och det var en samlingsplas för syföreningen till exempel.

Skriftens huvudperson är emellertid den beundrade fadern, författare till den postumt utgivna biografin över sunnemoprästen Olof Olsson: Han sökte inte sitt. Han var en mångkunnig man, präst, predikant och själasörjare förstås men också gårdskarl, formgivare, lärare,,,, folkbokförare m.m. och dessutom alltså kyrkohistoriker.

Skriften som påminner om att för inte så länge sedan stod inte bara kyrkan utan också prästen- och prästfrun mitt i byn,, är rikt illustrerad. Alf Brorson nämner att Lapp-Lisa besökte Ny den 11 februari 1951 och att kyrkan då var ”sprängfylld”. Hon besökte också Östra Ämterviks kyrka, sannolikt samma år men i april skulle jag tro, och jag minns hur förvånad jag blev över att se kyrkan bli fylld med folk en vanlig vardagskväll.  

 

Carlsson, Lena. Fröken Selma. När Selma Lagerlöf var skolfröken i Landskrona. Litorina 2013.

Är det lättare att skriva för barn än för vuxna? Kanske någon tror det, men så är det förstås inte alls. Att skriva bra för barn innebär inte att man som vuxen ”sänker sig till barnets nivå”. Absolut inte. Det svåra är i stället att träffa den rätta tonen utan att bli konstlat barnslig och att man som författare behåller full respekt för läsaren. En som har lyckats med detta är Lena Carlsson, som i sin nya bok Fröken Selma vänder sig till barn i mellanstadieåldern. Tilläggas kan att en bra barnbok också med behållning kan läsas av vuxna.

    Fröken Selma, med undertiteln När Selma Lagerlöf var skolfröken i Landskrona (2013) är en synnerligen charmerande bok som ger rikligt med fakta om den berömda författarinnans år som ung, nyexaminerad lärarinna i den lilla staden vid Öresund. Där bodde hon i hela tolv år och undervisade i flickskolan på dagarna. På nätterna skrev hon på den roman, som skulle ge henne världsberömmelse, Gösta Berlings saga. Det var de kanske viktigaste åren i hennes liv, genombrottsåren som författare och åren då hon knöt vänskapsband för hela livet.

    Lena Carlsson har i sina tidigare böcker Selma, Anna och Elise publicerat brevväxlingen mellan de tre väninnorna i två mäktiga volymer, ett arbete som betytt mycket för Lagerlöf-forskningen och som i viss mån styrt om och riktat uppmärksamheten mot de viktiga Skåneåren. Den första volymen belönades med Föreningen Värmlandslitteraturs utmärkelse ”Vackraste Värmlandsboken 2009”.

    Den nya barnboken, Fröken Selma, skildrar samma år, 1885-1897 och berättaren är Elna, elev i Elementarskolan, som vid höstterminen får en ny lärarinna. Genom Elna och bästa väninnan Rut får vi följa Selmas liv i Landskrona. Inblickar i stadens förenings- och umgängesliv får vi på ett naturligt sätt genom flickornas föräldrar. Överhuvudtaget lyckas Lena Carlsson mycket skickligt få med det mesta och viktigaste från Selma Lagerlöfs Landskronatid utan att det verkar det minsta konstlat. Det är stora händelser som debuten med Gösta Berlings saga och mindre, men personligt viktiga, som offret av den långa hårflätan och den nya kortklippta frisyren. och mycket, mycket annat t.ex. den spännande och ruskiga historien om Brocken, som många år senare skulle bli underlaget för Körkarlen.

    Bokens formgivare och illustratör är Karin Dockson. Henne vill jag ge en stor eloge för de charmfulla och finurliga illustrationerna, som samspelar så perfekt med texten och med inklippta originalfoton från tiden. Karin Docksons medverkan gör boken, konstnärligt sett, till en barnbok utöver det vanliga, en charmerande upplevelse och en bok jag hoppas skall finna sin väg till många barnbibliotek. Den borde också finnas att köpa på museer och turistanläggningar här i Värmland.

 Eva Fredriksson

 

Christerson, Rolf, Ett annat liv är möjligt (men inbilla dig inget). Vikarbyn: Bokförlaget Siljan, 2013. 192 s. – Hc

Boken är med hårda pärmar försedd och ett mycket vackert omslag, ett foto av ett glittrande Siljan med en lång träbro eller brygga i förgrunden. Innehållet är inte värmländskt det heller; handlingen utspelas på en namnlös ort  var som helst i Mellansverige. Boken är en kärlekshistoria men lika mycket en tankebok. Bokens huvudperson är en högst tänkande person och hans reflektioner över existentiella frågor är väl värda att ta del av. Vårt behov av självbekräftelse återkommer han till flera gånger och visst är det något synnerligen viktigt för oss alla! Boken innehåller också samhällskritik av det vettigare slaget. Den relativt unge tänkaren försöker vara rationell i sitt handlande och upprättar gärna handlingsplaner för sitt leverne – och topplistor av olika slag – över bästa skivan, bästa boken o.s.v. Linnea, den älskade, förhåller sig dock mycket sval och hennes tillbedjare vet sig ingen råd. Till yttermera visso misstänker han grannfrun för att ha gjort sig av med sin man! Således en rätt spännande historia., spirituellt berättad, men det är ju vad man förväntar sig av en medarbetare i Grönköpings Veckoblad. Detta är hans trettionde bok f.ö.! Och värmlänning är han, uppväxt i Karlskoga som han är.

 

Christerson, Rolf, Ögonblick i tiden. Haikudikter. Vikarbyn: Siljan 2013, 127 s. – Hc.03

Det koncentrerade, salomoniska versslag som kallas haiku är jag lite svag för. En haikudikt är treradig och består av fem, sju och fem stavelser. Rolf Christerson är en mästare i denna svåra konst. Dikten utgår oftast, men inte nödvändigtvis, från en naturiakttagelse eller årstidsmarkering skriver han i förordet. Verserna är till yttermera visso indelade efter årstid. Han iakttar noga de stränga reglerna och tredje raden bjuder som oftast på ett överraskande konstaterande, som kastar ett avslöjande ljus över hela versen. Ibland fattar jag inte meningen, tanken,  utan får något att fundera över. Jag har läst diktsamlingen rakt igenom och njutit av de luriga och samtidigt sköna verserna och jag kommer att återkomma till så lakoniska dikter mer än en gång.

 

Crofter, Robert, Katten Nisse. En saga för barn i alla åldrar. Borås: Recito förlag, 2013. 30 s. – Hc
En fabel, alltså en berättelse med talande djur. Det är inte bara Nisse behärskar den konsten, sympatiskt men en ganska uddlös historia. Dåligt korrekturläst dessutom, men illustrationerna av Elina Piiroinen är inte så dumma.
 

Dansen kring Granevik. Författare: Gerold Berg, Berit Juhl, Solweig Nilsson och Karin Åslund. [Torsby?],: SveaBok, 2013. 265 s. ­ Ncagz Fryksände

I boken dokumenteras byarna Svenneby, Åshagen och Västanvik, som ligger söder om Torsby på västra sidan av Fryken. Den har liggande format och är på 265 sidor men bilderna är säkert många gånger fler! I förordet säger författarna att ”boken bygger på berättelser och bilder som lämnats till oss samt tidningsurklipp ”.För en utomstående gör den ett litet rörigt intryck men bokens styrka är de många svartvita fotografierna, i regel väl återgivna.

 

Dybeck, Niss Eva,  Sommaren morfar slutade supa. Arvika: POEM, 2013. 72 s. – Hc

Lisa, 10 år gammal, skall tillbringa sommarlovet hos mormor och morfar på landet. Det kunde vara upptakten till en idyllisk berättelse om bad och sol och snälla mormor och snälla morfar, som Lisa övertalar att sluta supa. Men så är det inte. Lisa berättar själv om en sommar, som inte kan kallas den bästa. Lisa låter trovärdig som tioårig observatör till det som ska bli en ”katastrofliknande situation” som det heter i förlagstexten. Författaren är en styv berättare även som tioåring. Spännande läsning, som man inte glömmer i första taget. Författaren debuterade för två år sedan med en roman om en lärare vid gymnasiet i Arvika: Rut – Kvinna, lärarinna och älskarinna, välskriven den också om än inte så omskakande.

 

Ekberg, Kent, När bilen kom till Värmland. Krhmn: Norlén & Slottner, 2014.  240 sidor. – Pra

När kom bilen till Värmland? Den frågan ville Kent Ekberg ha svar på. Flera års arkivstudier resulterade nyligen i boken När bilen kom till Värmland. På 240 sidor får läsaren följa med på en kavalkad genom två årtionden i bilens barndom.                 

   När bilen kom till Värmland är en läsvärd bok och helt klart en guldgruva för både bilentusiaster och de som kanske främst är intresserade av personhistoria. Hundratals namn passerar revy och bilarna tycks snabbt ha letat sig ut över hela länet.

   Givetvis presenteras Rudolf Nordenhammar i Säffle som köpte bil 1914 och länge kunde ståta med registreringsnumret S1. Det var inte helt enkelt att få behålla registreringsskylten när man bytte bil, men Nordenhammar behärskade den konsten. Det tog fem decennier innan landshövdingen lyckades komma över den åtråvärda nummerplåten.

   Några andra bilägare som passerar revy i den nyutgivna boken är bröderna Löfberg i Karlstad, makarna Fjaestad och disponent Storjohann i Säffle. Christan Storjohann tillhörde de bilägare som gärna rattade bilen själv. En bild visar disponenten med hustru Aagot på resa i Tyskland.

   Selma Lagerlöf blev bilägare 1923 då en Hupmobile anlände till Mårbacka. De amerikanska bilmärkena dominerade: Lexington, Dixie, Stewart, Cleveland, Studebaker, Hupmobile… Men det fanns också ett värmländskt inslag – LT-bilen från Torsby, tillverkad i 2-3 exemplar omkring 1920. Ett av dem finns på bild i boken.

Bland bokens alla historier fastnar man gärna för den om den första bilresan i Övre Klarälvdalen, hur direktör Hjalmar Granhult från Stockholm 1906 kom per bil till sin mors begravning i Norra Finnskoga. Sträckan Fryksta-Torsby fick Granhults svensktillverkade AMG åka ångbåt, men sedan väntade 10-12 mil på vägar som aldrig tidigare sett en bil. Påpassligt nog var en fotograf framme och förevigade äventyret.

   Det avslutande kapitlet berättar om bilar som överlevt decennierna, veteranbilar. En av dyrgriparna är John Bryntesons Pierce Arrow från 1920, numera på museum. Hos Roy Nytomt i Långserud hittar vi idag Värmlands första T-Ford från 1908. Veteransamlarnas frontfigur i Värmland var Eric Löfberg. Han startade 1959 Svenska Veteranbilklubben, idag med över 6000 medlemmar.

   När kom då bilen till Värmland? 1905, enligt Kent Ekbergs efterforskningar. Detta år anlände två bilar till Arvika. Pionjärerna var handlande Lidström och cykelfabrikör Johansson.

   Värmlands numera äldsta invånare är född 1908. Detta år rullade det fyra bilar på de värmländska vägarna. Så mycket äldre är alltså inte bilismen i Värmland, än ett långt människoliv. Värt att tänka på idag när bilen så totalt dominerar vårt samhälle.

   Det här är första gången som Värmlands bilhistoria dokumenteras i bokform. Författaren, Kent Ekberg, är till vardags intendent vid Arvika Fordonsmuseum. Han kan sitt ämne. Bildtexterna är både underhållande och innehållsrika. Boken ger också en god bild av vilka de tidiga bilägarna var. Även bensinstationer, återförsäljare och vägnätet får sitt utrymme. Det är en bläddervänlig bok, korrekturfelen är föredömligt få, men ett namnregister hade inte varit fel …

   Undertiteln Bilismen och bilarna 1905-1930, öppnar för en fortsättning. Som läsare vill man gärna veta hur det såg ut på de värmländska vägarna under 1930-talet …

Claes Åkerblom

 

Elgström, Lennart, Valdemar Dahlgren och hans boksamling från Ingesund vid Arvika. Arvika: POEM förlag, 2013. 41 s. – Ad

Lennart Elgström driver Jernskogs antikvariat i Koppom men med butik i Arvika. I föreliggande häfte förtecknar han 500 böcker ur Valdemar Dahlgrens boksamling på Ingesund. Dahlgren är känd som grundare av Ingesunds folkhögskola, numera Musikhögskolan Ingesund. Han var en framstående kulturprofil i Värmland under 1900-talet, född 1881, död 1958. Om honom finns en biografi av Iwan Schyman. Dahlgren var tydligen en riktig bibliofil. Hans bibliotek på musikhögskolan omfattade 5 000 böcker. Enbart böcker i ämnena Värmland och pomologi kommer att finnas kvar i Ingesunds ägo

Katalogen är ämnesindelad. Överlägset största avdelningen är Antiken, som omfattar 202 nummer. Böckerna .är oftast på originalspråket men överraskande många på tyska. Priserna ligger på cirka 200 kr men dyrgripar finns som Aulus Gellius Noctes Atticae från 1666, som är prissatt till 1 600 kr eller Ciceros Opera från 1780+1787, i tretton band, som går på 2 000! Horatius Oeuvres från 1733 på 1 600 sidor och på latin och franska kostar 1 750 kr. Dyrast är dock tolv volymer från 1778 av Plutarchos på franska, som antikvarien värderat till 3 500 kr. ”Fin svit” anmärker han! Sannerligen, visst var han en klassiskt bildad person, den gode Valdemar Dahlgren.

På sista sidorna möter vi en överraskning, flera sidor i färg på några av samlingens vackraste band.

Katalogen, som upptar 500 nummer, kan beställas från Jernskogs antikvariat, 0571/120 84, e-post: jernant@spray.se. Den kostar 50 kr. 

 

Eliasson, Ingemar, Jag vet var jag kommer ifrån. Stycken om mitt liv. Sthlm: Bonniers, 2013. 367 s. – Lz Eliasson,k Ingemar

I NE kan man läsa om vår forne landshövding, att han är ”en frisinnad och socialliberal politiker med bred kompetens.” Det låter alldeles riktigt. Han är också en genomklok karl och lysande talare. För värmlänningarna är han förstås mest känd som landshövding (1990–2002) men den som varit med om det högtidliga utdelandet av Selma Lagerlöf-priset vet att han har fler strängar på sin lyra. Och humor har han! För svenskar i gemen är han nog ändå mest känd som mannen bakom kung Carl XVI Gustavs s.k. tsunamital. Knappast något tal i svensk nutidshistoria lär ha blivit så uppmärksammat och prisat som just detta, som får bilda upptakten till den första avdelningen av boken. I andra delen med rubriken Uppväx berättar han om ”var han kommer ifrån”, alltså Visnums-Kil i sydöstligaste Värmland. Lustigt nog visar det sig att Eliasson är släkt  med de tre mest berömda männen i socknens historia, alla författare mer eller mindre, nämligen Gustav Persson i Berg, författaren till en berömd bondedagbok, omfattande åren 1809–1833 och utgiven i tryck av Värmlands Museum, och den mest kände av svenska fågelskådare, Erik Rosenberg, som skriver något om sin barndom i självbiografin, som utgavs 1976 efter hans bortgång, och – slutligen – Oscar Lövgren, författare till bl.a. ett Sång- och psalmlexikon. Det är ”en guldklimp” skriver Eliasson, ”för alla som söker uppgifter om den andliga visans och psalmens upphov.” Avsnittet om hans uppväxt som lanthandlarson i Visnums-Kil är mycket roande med flera humoristiska poänger. Intressant är påpekandet om hästens försvinnande från landsbygden. Tempot ökade med traktorn. ”Traktorns buller tystade samtalet. Det sociala livet blev sig aldrig mera likt sedan hästen bytts ut mot traktorn.” Men mer skedde! ”I min hembygd finns idag ingen handel, ingen skola, ingen präst i prästgården, intet missionshus, ingen butiksbuss och ingen bokbuss heller för den delen, ingen bryggbil och ingen daglig  bussförbindelse.”

Han avslutar kapitlet om sin barn- och ungdom med några sidor, som han gett rubriken ”Jag är en höstmänniska.” Det är ett högst slagkraftigt, utpräglat lyriskt försvarstal för hösten, som är ”den vår vi svage fått till tröst.” Fint! Andra kända höstens vänner med god uttrycksförmåga är ju Karlfedt och Tranströmer. Uppläsningen av just denna höstbetraktelse på författarkvällen på residenset i Karlstad togs emot med andakt!

I del tre skildras åren som politiker i riksdag och regering i 20 år. Eliasson var bl.a. statssekreterare åt Per Ahlmark, den brilliante talaren, som inte uthärdade den politiska hetluften någon längre tid. Senare blev Eliasson arbetsmarknadsminister och energiminister. 1976 tog borgarna makten i riksdagen och behöll den till 1982 – fast regeringarna skiftade flera gånger. Det var i många avseenden en turbulent tid. Eliasson skildrar med oväld och respekt sina politiska kolleger i alla läger.

Nästa kapitel handlar om landshövdingeåren, som på det hela taget var lyckosam för både landshövding och län. Eliasson prisar särskilt Värmlands kulturella uppvaknande under den här tiden, alltså de många satsningar på det kulturella området som följde på de tidigare katastrofåren, då Värmland såg ut att mista allt vad industri och näringsliv heter. Han skriver också om ”den evinnerliga regionfrågan”. Han framhåller bl.a. att ”mestadels börjar diskussionen i fel ände, om vilka län som  bör gå samman i storregioner istället för om vad det är som ska uträttas. Ingen organisation har ett egenvärde.” Ja, låt oss få behålla vår egen KB, Konungens befallningshavande. ”Av mina olika uppgifter i livet tycker jag nog att åren som landshövding var min bästa tid” skriver den forne landshövdingen.

Avslutningsvis berättar han om sin tid som riksmarskalk, detta märkliga ämbete/tjänst, på ett sätt att även något republikanskt sinnad läsare torde förstå att det är ett viktigt och betydelsefullt ämbete så länge vi nu har en statschef som tituleras kung.

Ingemar Eliassons memoarer är i grund och botten mycket värmländska även om de nu inte bara handlar om vår provins och dess innevånare – men så är det i alla fall.

Boken är mycket väl korrekturläst men innehåller i alla fall några faktafel. Eliasson skriver på ett ställe att medeltidens pilgrimer vandrade till Nidaros och Sankt Erik men det var förstås Olof den helige man sökte sig till. Av Eliassons framställning kan man få den uppfattningen att prins Karl Augusts död inträffade revolutionsåret 1809 liksom lynchningen av Axel von Fersen d.ä. men rätt år ska vara 1810. Vidare vill jag ifrågasätta om det var ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg, som myntade det berömda uttrycket att ”värmlänningar är omöjliga att styra, hälften är mytomaner och den andra hälften poeter.” Detta bevingade ord brukar dock oftast tillskrivas biskopen J.A. Eklund, som skall ha sagt, att ”i Värmland är ingen själavård möjlig, hälften är mytomaner och resten poeter.” Jag tror mer på J.A., som f.ö. inte  var någon beundrare av Selma Lagerlöfs författarskap – logiskt nog!

 

Ericsson, Christer, Bandybaronen i folkhemmet. Familjen De Geer, bruket och folket. Sthlm: Carlssons, 2013. 266 s. – Ncagz Rämmen

Lesjöfors är numer en sorglig syn. Det ser övergivet ut och högst avdankat och avbefolkat ut. Där finns dock ett mycket sevärt museum att besöka! En gång i tiden var det ett blomstrande samhälle under Gerard De Geers ledning. Han satsade på att få arbetarna att känna sig delaktiga och skapade ett folkhem av Lesjöfors. Han satsade bl.a. på bandyn, som något för arbetare och tjänstemän att samlas kring. Låt mig citera följande sammanfattning av boken: ”Historikern Christer Ericsson berättar om ett stycke svensk industrihistoria, om ett brukssamhälle med kort och intensiv industriell peiod, i likhet med många andra orter. Det var ett modernt samhälle med framåtanda. Idag är Lesjöfors slitet, med stor utflyttning och hög medelålder. Vad hände egentligen?” Det är alltså ”baksidestexten” jag citerar. Av boken framgår med all tydlighet vad som hände…

 

Eriksson, John, Mallbackens IF – en fotbollssaga. Torsby: RM Tryck 2013. 336 s. – Rbb

Mallbacken är den lilla, lilla byn med stora, stora laget brukar det heta – med viss rätt! Boken är uppdelad på 15 kapitel. Förutom en årskrönika kan nämnas kapitel som , Matchen vi minns, Träningsläger, Spelare, Medarbetare, Herrlaget, som existerade 1942–1992 och mest höll till i division sju, Mallbacken i skolan, sponsorer m.m. Damlaget började seriespela 1972. 720 bilder, foton mest i färg, utsmyckar boken. John Eriksson, som varit idrottslärare och tränare för laget 1990­1993 och dessutom skrivit en tjock bok om idrotten i norra Värmland, har haft hjälp av ett 150-tal medarbetare, bland vilka kan nämnas Alf Brorson, Ingemar Hansson, kyrkoherden i Lysviks församling, Sven L.O. Johansson, klubbens röst på Värmlands Folkblad, och kanske främsta supporter. Resultatet av John Erikssons och hans medarbetares mödor har denna gång resulterat i ett imponerande verk om ”en speciell företeelse inom svensk damfotboll”, som det heter i förlagstexten. Det är – för att fortsätta citatet – ”en skildring hur en stark bygdegemenskap skapat förutsättningen för elitidrott, där annars en lantlig stilla ro skulle råda…” Mallbacken har spelat 22 säsonger i Allsvenskan. 2012 vann laget Söderettan och kom så tillbaka till Allsvenskan efter sex säsonger i lägre divisioner. ”Jäntan gjorde det omöjliga” som det heter i boken! Det är så sant som det är sagt!

 

Eriksson, Sven-Göran, Svennis – min historia. Sven-Göran Eriksson berättar för Stefan Lövgren. Sthlm: Norstedts, 2013. 367 s. – Rbz Eriksson, Sven-Göran

Vem Svennis är vet väl varenda värmlänning. Det var han som förde Göteborgskamraterna till seger i matchen mot Hamburg 1982 om UEFA-cupen och var förbundskapten för det engelska landslaget 2001–2006. Men det första storlaget han var tränare för hette Degerfors! Hans självbiografi är en diger bok och jag har nöjt mig med att läsa om hans uppväxt i Torsby och hans värmländska ungdom i Karlstad, Karlskoga och Degerfors. Johanna Gara i SvD, som ägnat boken en lång recension skriver att avsnittet om ”de tidiga åren i Värmland och om "kära mamma Ulla” är det hon läst med glädje. Således har jag ingen vidare aning om vad han skriver om sin karriär från Degerfors till Guangzhou R&F. Så fotbollsintresserad är jag inte och vad han skriver om sina många flammor misstänker jag inte är så värst roligt. Han ”skriver” eller, rättare sagt, berättar rätt torrt, fast han saknar inte humor – han är ju fryksdaling guschelöv! Johanna Gara menar att han framträder ”som en rätt känslokall, empatilös och konflikträdd person” men det är nog väl hårt sagt. Däremot har hon säkert rätt uti att det är pengarna som lockat Svennis till att ge ut självbiografin – och tagit med ”de snaskigare delarna”! Han lär ha blivit av med det mesta av sina miljoner. ´Men boken på flera språk bör inbringa multum och så har han ju Björkefors herrgård, som han hoppas få 40 miljoner för. Dock menar Gara att memoarerna varit läsvärda ändå, ”eftersom Svennis karriär är unik och intressant i sig.”

 

Estby, Victor, Versting. Båstad: Karnstedts förlag, 2013. 143 s.– Hc .03

Torgny Karnstedt har lämnat Värmland och Arvika och bor sedan något år i Båstad. Han kan titulera sig författare, föreläsare och förlagschef, men föreliggande bok är den första han ger ut av en annan författare. Victor Estby är stockholmare med viss anknytning till Värmland och särskilt det fagra Svanskog. Han har under drygt tio år fått runt 1 000 dagsverser publicerade i svensk press. Han påminner mest om Stig Dagerman i sin mycket humanistiska syn på samhället av idag – alla sorts orättvisor, övervåld, maktmissbruk vänder han sig emot med skärpa. Man kan säga att han förvaltar väl arvet inte bara efter Dagerman utan också efter Fröding och Ferlin. Verstekniskt har han lärt mycket av Alf Henrikson. För ett förnämligt förord svarar Christer Enander. Han berömmer Estby för hans ”absoluta närvaro”.” Han distanserar sig inte, hans inlevelseförmåga är stor” tillägger han. Och han prisar honom för hans solidaritet med de utstötta, de överblivna och bespottade” och alldeles uppenbart är det så. Det är också lätt att berömma Estby för hans konstfärdighet – att få ett nyhetstelegram omvandlat till dikt med rytm och rim, måste vara en svår konst!

 

Fårbenet 64 (2013). 47 s. – Em-cz Tingvallagymnasiet(p)

Karlstads läroverks kamratförenings årsskrift handlar – som sig bör – mest om gamla tider. Tyngsta bidraget svarar Erik Bengtson för som skriver om Torgny Segerstedt och Karlstad, särskilt Karlstads h..a..läroverk. Fadern var seminarielärare men familjen var så fattig att varken Torgny eller hans bröder fick ha ytterkläder på sig om vintern. Att han är född och uppväxt i Karlstad är knappast något karlstadsborna känner till, förmodligen på grund av att han är så starkt förknippad med GHT och Göteborg. Sedan den 18 april finns emellertid en minnestavla uppsatt över honom på en plats sydväst om Bibliotekshuset, som nu benämns Torgny Segerstedts plats, som inte får förväxlas med Albrekt Segerstedts plats (?) på Marieberg. (Albrekt var hans far.)

Därutöver innehåller årsskriften diverse smått och gott som Rune Wiréns, student -45, Äreminne över en aula – alltså den som fanns på Tingvallagymnasiet innan den förvandlades till ett ”studiecenter”. Fårbenet bjuder också på högtidstalet från ifjol i form av glimtar från skolor i Karlstad Lena Vahlne gått i under åren. En nekrolog över Per-Jan Wållgren, ledamot i kamratföreningens styrelse i nästan 30 år, finns där också att läsa och en uppsats om den legendariske John Börjeson i egenskap av prebendepräst på Hammarö, författad av Moa Jonsson, som haft tillgång till hans almanackor 1877–1921 med dagliga anteckningar i. En njutbar bekantskap är Pelle Ödman, som i boken Barndoms- och skolminnen berättar om sin skolgång i Karlstad vid mitten av 1800-talet.Han presenteras av Karin Magnusson, student -61 vid Ängelholms h.a. läroverk.

Ett mycket läsvärt nummer dristar sig undertecknad påstå, fast han är redaktör för skriften ifråga och således inte helt opartisk i det här fallet  Årsskriften kan f.ö. beställas via kamratföreningens hemsida: www.khal.se.

 

Gillet. Tidskrift för Carlstads-Gillet. Årg. 22, nr 26. Kd: Carlstads-Gillet, 2013. 39 s. ­ Ncagz Karlstad(p)

Det nya numret av årsskriften Gillet är ganska så annorlunda jämfört med tidigare nummer. Det ser mer ut som ett magasin, som en högst reputerlig tidskrift med sina 39 sidor , format nästan A4 och genomgående påkostad formgivning. Självklart har redaktionen, Marie Aakre och Erik Bonde, berett plats för många, längre och kortare artiklar om vår stad. I år är det 100 år sedan Värmlands regemente lämnade Trossnäs för Karlstad. Om det skriver – givetvis – major Per Berggrén. Tidigare redaktör för Gillet. Om det sociala livet på den gamla exercisplatsen – det var livligt! – skriver Marie Aakre. En uppsats är betitlad ”När Karlstad visade sig från sin bästa sida”. När var det, jo solskenssommaren 1947, då utställningen ”Värmland visar” fanns att beskåda i Stadsträdgården. På två månader besöktes utställningen av 638 413 personer. Det låter otroligt! (Själv var jag inte där men några kusiner trotsade värmen och cyklade Östra Ämtervik – Karlstad fram och åter! De kom hem med en guldnål att fästa på rockuppslaget)

Längsta och historiskt sett värdefullaste artikeln handlar om landshövdingen Johan Didrik af Wingård (1778–1854). Den är författad av Karl Axel Hjerdt. Koloniträdgårdsområdet Stephens minne är ett verk av landshövdingen – till minne av hans vän George Stephens, som var lantbruksingenjör och drivande kraft i Hushållningssällskapet i Värmland. Johan Didrik var en av de mer märkliga landshövdingar Värmland haft. I hans Minnen, som finns på Karlstads stadsbibliotek att låna, skriver han om sitt omväxlande liv.  Föga förvånande hittar vi i tidskriften ett foto på höghuset på Bryggudden, ett mäktigt bygge, som kanske inte behöver någon närmare presentation. För fotot svarar Per Berggrén, som förmodligen också författat bildtexten, där det heter: ”Om huset är vackert eller inte kan väl diskuteras.” Undertecknad tycker nog att det är en ovanligt stor och sotig grill. I broschyren som presenterades innan bygget blev av, ser huset rent eteriskt ut, drömaktigt, nästan svävande, en väldig lysande fyr! Men så blev det väl inte riktig?

 

Grönkvist, Lars, ”Ett landskap, två landskap, det går som en lek, men tjugotvå…” Östra Ämervik: Mårbackastyrelsen, 2013. 107 s. – Gca Lageröf.Selma

Boken har en undertitel: Brev berättar om Selma Lagerlöfs äventyr med Nilsson…Huvudtiteln är hämtad från ett brev, 1906, till väninnan Sophie Elkan.

Folkskolans läsebok (första upplagan från 1868), var mycket kritiserad i slutet av 1890-talet. Så här uttalade sig Ellen Key, 1898, om Läsebok för folkskolan:  Ty den meddelar icke kunskaper som näring utan medicin i tunna, glatta, runda, färglösa, smaklösa oblatkapslar.” Sveriges Allmänna folkskollärareförening tog upp frågan vid styrelsens årsmöte 1901 och en kommitté tillsattes med Fridtjuv Berg, som senare blev ecklesiastikminister, Alfred Dalin och Jöns Franzén för att få till stånd en ny läsebok. Den förstnämnde kom att betyda mest för tillkomsten av boken – vid sidan av Karl Otto Bonnier – och var den som hösten 1901 vände sig till Selma Lagerlöf med en förfrågan, som hon i december samma år besvarades positivt. Men just då höll hon på med Jerusalem och det skulle dröja länge innan hon var klar med den. Bonniers skulle få ge ut boken lovade hon Karl Otto Bonnier våren 1902. Inte förrän hösten 1903 kom hon igång med arbetet med den nya läseboken, ett arbete som inleddes med att hon företog en resa till två landskap, Blekinge och Småland. Sommaren därpå blev den mer omtalade resan till Norrland av. Nu var hon klar med Jerusalem men skrev också på Herr Arnes penningar och Kristuslegender. Hennes research var grundlig och omfattande. Hon inhandlade bl.a. en lärobok i zoologi ­ fast det hindrade inte att hon senare blev kritiserad för flera felaktigheter i skildringen av vildgässens och Smirre rävs beteende. Hon studerade också läroböcker på flera främmande språk inklusive Zacharias Topelius Vårt land , som hon inte gillade. (Konstigt nog, Fältskärns författare borde ju vara som klippt och skuren att skriva en underhållande bok om sitt land!). Hon ägnade sig också åt att studera berättelser från olika landsändar, som folkskollärareföreningen samlat in och hon läste STF:s årsböcker.

Våren 1905 hade hon planen klar för sin bok om Sverige men hon behöll den länge för sig själv. Hon fann den vara i djärvaste laget för att våga avslöja den för någon utomstående, inte ens Sophie Elkan fick veta något. Till julen 1906 kom första delen ut. Mycket bryderi vållade valet av illustrationer. Beklagligtvis ogillade Selma alldeles John Bauers förslag till illustrationer. Det blev foton från STF istället. Språkvetaren och barndomsvännen Adolf Noreen medverkade som korrekturläsare och förargde sig bl.a. över att hon inte stavade Sverige Sverge! (I SAOL fanns tydligen den senare varianten!) Adolf Noreen var s. k.. nystavare. Titeln vållade också mycken huvudbry men till slut bestämde man sig för den tyska titeln! Boken översattes tydligen samtidigt till flera språk. Utgivningsdatum var satt till den 20 november, Selmas födelsedag. Den första upplagan var på 50 000 ex.. Boken fick överlag mycket goda recensioner och affärerna gick strålande – och författaren kunde äntligen andas ut efter en tid av mycken stress men pressen var nu stor på henne att bli klar med andra delen till julen 2007, vilket hon också lyckades med. Den 2 december kunde hon skicka Bonniers sista korrekturet och den 15 december kunde boken börja distribueras. Det fick fort undan med andra ord! Lustigt nog erhöll Rudyard Kipling nobelpriset i litteratur samma år. Han var kanske Selmas främste inspiratör i arbetet på Nils Holgersson skriver Lars Grönkvist avslutningsvis. Denna spännande läsning om Selma Lagerlöfs väg till Nils Holgerssons underbara resa är tillkommen i samarbete mellan Mårbackastiftelsen och Stiftelsen Sveriges Allmänna Folkskollärarförening. För god grafisk form svarar Anders Gunér.

 

Gustaf Fröding – den tidlöse. Redaktion: Maj-Lis Falck, Anders Hjertén och Barbro Järliden. Kd: Gustaf Fröding-sällskapet, 2013. 122 s. – Gcz Fröding, Gustaf

Är Gustaf Fröding verkligen tidlös? Ja, det diskuterar Kjell Fredriksson, sällskapets tidigare ordförande, i en artikel rubricerad ”Har Gustaf Fröding någon framtid?” Han pekar på vad tonsättningarna av skaldens dikter betytt, inte minst Mando Diaos skiva, Infruset, frödingtolkarnas senaste succé. Men, skriver Kjell, ”kampen o framtiden för Frödings överlevnad förs i skolans klassrum.” Han tror ändå att Frödings texter ”kommer att klara tidens eroderande krafter” – och det är sannerligen svårt att tro annat! Andra uppsatser av stort intresse är Magnus Karlanders om Gustaf Frödings farfar, den mäktige och stormrike entreprenören Jan Fröding, Dag Nordmarks om förbindelserna mellan Fröding och Strindberg, ett förhållande visserligen men med komplikationer –naturligtvis –Björn Bihls om Frödings dialektdiktning, Eva Jonssons om en ny Frödingbild (med frågetecken efter) och Lena Bonneviers om rockbandet Mando Diaos, som – med hennes formulering – ”gjorde skalden het igen”. Boken är Gustaf Fröding-sällskapets årsbok 2013 och är formgiven av Anita Stjernlöf Lund, vilket innebär att den har fått ett vackert yttre.

 

Gustavabygden, 63, sommaren 2013. Hagfors: Sällskapet Gustavaforskning, 2013. 23 s. – Ncagz Gustav Adolf(p)

Gustavabygden är nog Värmlands enda halvårsskrift. Årets sommarnummer innehåller flera intressanta artiklar, intressanta även för en utbölning. Jag tänker då främst på Valter Bergs artiklar om ”superbjörken ” och om ”Granbarr som kreatursfoder”. Björken han skriver om var en triploid, d.v.s. den hade 42 kromosomer mot normalt 28 för en vårtbjörk. Löven var nästan dubbelt så stora som på en vanlig björk och den hade en virkesvolym som var 36% större än för jämnåriga, diploida björkar. Den fälldes 2005 nästan 100 år gammal. Normalt avstannar tillväxten för en björk vid cirka 60 år. Virket var friskt, den fälldes för att den stod alltför nära ett hus. Trädet var sterilt men det lever kvar tack vare kloning. Uppsatsen om hur Astrid Cleve von Euler, Sveriges första kvinnliga doktor i naturvetenskap och anställd som föreståndare vid Uddeholmsbolagets laboratorium, kom på att granbarr kunde användas som djurfoder ­ efter att undergått en process som förvandlade barren till ett slags mjöl – är riktigt spännande. Försöket slog väl ut men metoden togs inte i bruk så länge, vilket kanske berodde på att första världskriget tog slut och tillgången till både livsmedel och  foder blev bättre. Astrid Cleve var f.ö. gift med nobelpristagaren Hans von Euler-Cheplin. Halvårsskriften innehåller sju artiklar, varav fem är skrivna av redaktören, Valter Berg, själv. Han är också författare till uppsatsen ”Det mordiska Gumhöjden”. På Gumhöjden ägde bl.a. Ullfallsmorden rum 1822, något som Gunnar Forsberg skrivit om och gett ut en bok om. Mer om Gustav Adolfs socken och Gustavabygden finns att läsa på hemsidan: www.gustavaforskning.se

 

Gustavsson, Per, När prinsessor går på Zoo. Sthlm: N&K, 2013. [32] s. – Hcf 

Detta är Arvikafödde Per Gustavssons sjunde bok om den tuffa lilla prinsessan. Han har  också skrivit fyra böcker om  prinsar och jag avslöjar nog inte för mycket när jag berättar att prinsar förekommer även här, åtminstone en!  I denna bilderbok leker Gustavsson med roller och masker - en förvecklingslek. Allt är inte som man föreställer sig.  Det som ser ut som en invigning av stadens zoo utvecklar sig till ett äventyr som kan leda tanken till Jakten på den försvunna skatten. Allt slutar naturligtvis lyckligt! Boken som passar utmärkt för förskolebarn från fyra år är både skriven och illustrerad av författaren. Per Gustavsson bor i Stockholm och är sedan några år medlem i Svenska Barnboksakademin. Den första boken om prinsessor kom för tio år sedan och hela serien har varit mycket framgångsrik. Mellan prinsess- och prinsböckerna har Gustavsson också skrivit andra bilderböcker med lite allvarligare teman som Skuggsidan och Maskrosdagen och så har han illustrerat andra författares texter.

Helena Vermcranz

 

Hallberg, Klas, Hedra mysteriet! Mindfulness på värmländska. [Klas Hallberg publishing], cop. 2013. 181 s. – Dok

Klas Hallberg är garanterat värmlänning och har skrivit flera böcker i konsten att leva. Jag har inte läst någon av dem, ja nästan ingen bok i genren, som började blomma upp så smått på 70-talet. På modet var den mycket amerikanske Dale Carnegie, Lev positivt och bli lycklig, hette någon av hans böcker, om jag minns rätt. Men sådant kunde man ju inte tro på, rena tramset tänkte jag. Böckerna i levandets konst har med tiden bara blivit fler och fler och fler. Titeln på föreliggande verk gör mig i alla fall nyfiken och mina förväntningar kommer inte helt på skam. Författaren menar att vi låter ”den tidsorienterade Projektledaren” i vårt inre ta  över alldeles för mycket i våra liv ”Projektledaren” lever i framtiden och dåtiden, ”indianen” i oss upplever livet i stunden däremot.  Men båda behövs! Mycket förenklat är det författarens budskap. Han tar också upp den alltid aktuella frågan om livets mening och besvarar det med att ”allt mänskligt liv är meningslöst”. ”Ledstänger” som religionen är inte till hands för var man längre men vår existensiella ångest finns där. Vad gör vi då, undrar författaren, jo ”vi skapar nya ledstänger givetvis – som kost, träning KBT o.s.v. Men vad vi egentligen ska göra är att ”våga stirra förvirringen i ansiktet – utan att ha en ledstång att hålla i.” Projektledarens målstyrning ”utan lyhördhet för det icke mätbara blir ibland väldigt omständligt, dyrt och skapar onödigt lidande.” Det är vad som sker inom bl.a. äldrevården idag! ”Det är nämligen så, att ”Indianen upplever mening i stunden, projektledare hugger i sten!” Klas Hallberg avslutar med följande ord: ”Det handlar om att vi ska ta gemensamt ansvar, Vi ska ta ansvar  oss själva och för varandra genom att våga vara sårbara och prata om förvirringen. – Lyckan står den sårbare bi!” Låt mig också citera ett uttalande i boken av K.G Hammar, den förre ärkebiskopen, som är en klok person: ”Gud är det stora mysteriet som gör sig påmint för ett lyhört hjärta, men som försvinner när vi definierar gud.”

   Det här är förstås bara en helt kortfattad och antagligen inte helt rättvisande redovisning av Klas Hallbergs livsdomsvisa bok men låt mig bara försäkra att den är präglad av humor och sunt förnuft och är lätt att ta till sig med sin nästan övertydliga formgivning. God men också rolig läsning för envar som vill bli aningen mer människa.

 

Halvardsson, Susanne, Ut under det dystraste berget. [S.L.], Lyrikförlaget, cop. 2013. 184 s. – Hc.03

Detta är Susanne Halvardssons femte diktsamling och den första på hennes eget förlag. Hon är uppväxt i Nordvärmland och Dalarna. Dikterna skildrar ett landskap, som hela tiden förbryllar. Dikterna är högstämt vackra men så abstrakta att de lägger krokben för sig själva. De skildrar ett landskap som sett i en splittrad spegel. Hela tiden vackert men förbryllande. Det känns befriande när hon på samlingens sista sidor har några dikter som tycks skildra hennes barndoms Nordvärmland. Sebastian Lönnlöv i LitteraturMagazinet har recenserat dikterna, som han karaktäriserar som ”abstrakta stenar av färg”. Han talar om hennes svaghet för abstraktion och det är lätt att hålla med honom om det. Han avslutar sin recension med orden:” Halvardsson kan sannerligen skriva och jag hoppas att det kommer fler böcker från hennes penna – men de får gärna vara en aning mer beskurna, så att de slår ännu hårdare.” Både hon och förlaget har förstås sina hemsidor.

 

Hansen, Andreas & Mathias Lidbäck: Ny stad i rött tegel. Värmlands Museum 2013. 121 s.

 

Anna Lindkvist: Jorden åt folket. Umeå 2007. 348 s.

Karin Myhrberg: Bevarandeplaner för kyrkogårdar i Säffle pastorat. Säffle kyrkogårdsförvaltning 2012. 193 s.

2012  kom det ut ett stort antal värmlandsböcker. Åtminstone var det så många böcker som presenterades på den värmländska bokmässan. Men så har vi alla dessa böcker som inte når bokmässan eller blir omskrivna i lokalpressen. Ofta når de inte ens bokhandelsdiskarna.

Om vi håller oss till Säffle hittar vi ett halvdussin böcker värda en plats i wermlandicasamlarens bokhylla. Här presenterar vi några av dem.

 

Jorden åt folket handlar om något helt annat. Vi lämnar klassifikation Q (Jorden vi äter) och kliver över på hylla O. 1907-25 existerade Nationalföreningen mot emigration, styrd från Stockholm och med Adrian Molin som huvudman. Namnet berättar vad det handlar om. ”Res icke till Amerika utan att först ha vändt Eder till Nationalföreningen mot emigration”, läser vi på ett plakat. Föreningen skapade bolag som köpte upp större gårdar och styckade dem till mindre egnahem. Dessa småbrukarkolonier gav bostad och arbete åt åtskilliga familjer. Totalt skapade föreningen 200 egnahemsområden. Det första var den så kallade Säfflekolonin, 40 lotter på marker som tillhört Guttane och Brunsbol. I doktorsavhandlingen Jorden åt folket (2007) har Anna Lindqvist studerat idén bakom Nationalföreningen och hur den kom att fungera. Två kolonier detaljstuderas, bland dem Säfflekolonin och dess kolonister. Ett fåtal av dessa var hemvändande Svensk-Amerikaner, medan de övriga var familjer från olika delar av Sverige, som tidigare saknat utkomst. Några av gårdarna var mindre och där kompletterades jordbruket med arbete vid industrin i Säffle. Kolonin hade medvetet anlagts nära en tätort.

Ny stad i rött tegel (2013) är en 120-sidig rapport om Säffles 1950-talsbebygelse. En riktigt läsvärd sådan. Det var 2012 som Värmlands Museum under en vecka utlokaliserade sin verksamhet till Säffle. Ett resultat blev att kommunen beställde en bebyggelseutredning. Eller snarare var det nog museet som förslog att kommunen skulle beställa en utredning. Museet fastnade, hur som helst, för det som kanske inte är så alldeles självklart, det röda teglet. I Säffle domineras hela kvarter av de röda tegelhusen. 1950-talsbebyggelse där tegelfasaderna bryts av i putsade fält, röda tegeltak och ekportar. Säffle blev stad 1951. Billeruds AB hade sina glansdagar och bara på huvudkontor och forskning fanns det hundratals tjänstemän. Två möbelfabriker, gjuteri, mekanisk verkstad, motorverkstad. Allt gick för högvarv och efterfrågan på bostäder var skriande. Idag finns inget av detta kvar och befolkningspyramiden har nästan vänts upp och ned. Tegelbruket höll ut till 1990-talet. Det var därifrån mycket av teglet hämtades. Byggmästarna hette Arvid Nilsson och Eric Carlsson. Arkitekt var ofta Carl Waldenström. ”Tråkiga”, har det länge tyckts om dessa hus, men kanske inte längre? Dagens säfflebor har inte sett så mycket annat, knappt minns de när det senast byggdes nytt i centrum.

Men hus som närmar sig pensionsåldern behöver också renoveras, Här har museirapporten en funktion att fylla. Sakkunnigt redogör antikvarierna Andreas Hansen och Mathias Lidbäck för detaljer och formspråk som är värda att bevara. De ser bebyggelsen som en helhet men pekar även ut element som fönster, fönsteromtag och portar. Dessa är värda att värna. Men det gäller att rapporten når ut till fastighetsägare – och byggnadsnämnd. Redan 1981 anlitades två studenter vid Göteborgs Universitet som gjorde en bebyggelseinventering i Säffles centrala delar. Mycket pekades ut som kulturhistoriskt värdefullt. Inte mycket av detta finns kvar idag.

 Nummer fyra i serien säfflelitteratur som ej nått bokhandeln eller lokaltidningens spalter handlar om gravvårdar, Bevarandeplaner för kyrkogårdar i Säffle Pastorat. Det nya storpastoratet gjorde 2012 en inventering av kommunens 13 kyrkogårdar. Att anlägga nya gravplatser kostar pengar. Många uttjänta gravar måste därför ge plats åt nya. I rapporten listas gravvårdar som av olika skäl är värda att bevara, exempelvis genom sin utformning eller genom de personer som vilar under dem. På så vis är rapporten en handledning för kyrkogårdsförvaltningen. Fylld av personhistoriska inslag är rapporten också läsvärd för den hembygdsintresserade – även om hembygdsvännen gärna hade sett ännu fler gravar klassats som kulturgravar. Skriften är sammanställd av antikvarien Karin Myhrberg som också svarade för inventeringen.

Claes Åkerblom

 

Hansen, Andreas, & Dahlström, Sven-Erik, Ny stad i rött tegel – 1950-talet formade Säffle. Kd: Värmlands Museum, 2013. 121 s. – Ncagz Säffle
Kanske är Säffle Värmlands mest omskrivna stad. Nästan varje år kommer det en ny bok om orten och dess invånare. Säffleborna tar tacksamt emot. Här kan vi tala om lokalpatriotism.
   I år fyller Säffle 150 år! Åtminstone är det 150 år sedan det lilla samhället fick sina första köpmän, läkarstation och ett färgeri. Då kan det tyckas märkligt att kulturnämnden väljer 2014 för att hylla 1950-talet. Men det är kanske ett genidrag. Säffles centrumkärna präglas av 1950-talet. Röda tegelhus i långa rader, ofta med många välbevarade detaljer. Säffleborna har inte direkt jublat över stadsbilden. Istället har nostalgiker valt att blicka tillbaks, till det som fanns innan alla dessa 50-talskomplex. Men nu ska det bli ändring på det!
   I boken Ny stad i rött tegel – 1950-talet formade Säffle, möts två experter. Andreas Hansen är bebyggelseantikvarie vid Värmlands Museum, medan Sven-Erik Dahlström, f.d. chefredaktör, vet det mesta om Säffles historia. De båda svarar för varsin halva i den tudelade boken. Utgivare är kulturnämnden.
   En ny stad i rött tegel? Säffle blev stad 1951. Stadsbildningen sammanföll med industrins och Billeruds storhetstid. Befolkningen ökade stort. Bostadsbristen var skriande och hela kvarter ersattes med nybyggen – oftast med rött tegel från det lokala tegelbruket. Lägg därtill att Säffles stadsarkitekt Carl Waldenström vurmade för teglet. Han ritade dessutom de flesta husen på egen hand och på så vis kom Säffle, kanske mer än någon annan stad att präglas av de röda tegelhusen. Andreas Hansen ger en beskrivning av Waldenströms verksamhet och pekar på intressanta 50-talsdetaljer. Det är ett välskrivet kapitel som skildrar Säffle på ett helt nytt sätt.
   Sven-Erik Dahlström kompletterar med nedslag i 50-talet. Han har grävt i Säffle-Tidningens arkiv och lyfter fram ett antal episoder – en del av dem självupplevda. Ibland handlar det om världshändelser, skildrade från det lokala perspektivet. 1950-talet var årtiondet då television och Tetra Pak gjorde entré
– så ock i säfflehemmen.

   Visste ni förresten att Kavaljerosten föddes i Säffles mejeri? Även dagens Tetra Pak utvecklades i Säffle. Det framgår inte av boken. Däremot får vi se hur Säffle-Tidningen 1959 presenterade nyheten – mjölk i påse. En kvartett husmödrar får uttala sig om det hela. Det rivs och byggs och en mängd profiler passerar revy. 1950-talets säfflebor tillhör ofta historien.
   Detsamma gäller handeln. Sven-Erik Dahlström har botaniserat i 1955 års telefonkatalog. Ett halvt dussin herrekiperingar hittar han där, ett dussin charkuteributiker, fem skoaffärer, tolv bagerier – och 25 speceributiker! Vart tog de vägen? Plötsligt är de borta! Som läsare blir man nästan lite ledsen. Så
skönt då att de röda husen finns kvar, och att vi i tegelfasaderna fortfarande kan se skruvhålen efter de välkända neonskyltarna; Barnekiperingen, Erics Konditori, Karlströms skor ...

   Boken illustreras av en mängd bilder. På de flesta skiner solen. Och vilket folkhav. Bara glada miner!
Claes Åkerblom
 

 

Herbertsson, Kjell, Rånarbröderna. En rövarhistoria. Krhmn: N&S 2013., 233 s. – Hc

På omslaget till boken står det att det är ”en polisroman” och det är det – men kanske mer ändå ”en rövarhistoria”! Författaren har tjänstgjort som spaningsledare på Rikspolisstyrelsen och läsaren blir noga informerad om hur polisens spaningsarbete kan gå till. Intressant i och för sig men poliserna själva är inga färgstarka personer. De gillar golf, rödvin och vackra kvinnor, vilket är högst mänskligt men inte direkt uppseendeväckande! Mer spännande är ”rövarna” och särskilt huvudpersonen Jerry. Boken är förvisso en polisroman men i centrum för handlingen står ändå dessa rövare. Dessa brottsligt belastade ”skälmar”, som aldrig tycks kunna motstå en chans att komma över multum pengar, tyvärr ofta på ett mycket brutalt vis.

   Författaren är uppväxt i Sunne och boken tar sin början där med ett bankrån, som går ”lite snett”, men annars spelar Värmland ingen roll i berättelsen, desto mer Sydostasien. Skildringen av folklivet i Thailand är nog det man kommer att minnas bäst av romanen. Slutet kommer tvärt och överraskande. Romanen ger oss en inblick i både brottslingars liv och leverne men också i polisens arbete – när det fungerar som bäst! Korrekturläsningen däremot fungerar inte riktigt bra på sluttampen. Det verkar som om korrekturläsaren så småningom tröttnat på sitt felfinneriarbete.

   Herbertssons opus två är betydligt mer underhållande än hans första arbete, den om den varmhjärtade familjefadern, som samtidigt är en iskall psykopat.

 

Håkanson, Helena, Båtsommar på Vänern – vatten, öar och guldkorn. [Karlstad?]: [Univ ersitetsförlaget], 2013. 90 s.– Nc

Författaren skriver i förordet att det har funnits båtar och vatten i hennes liv allt sedan hon var liten. Hennes farfar, Anders Gustaf Säfman, var delägare i Karlstads småbåtsvarv på Kanikenäset. Hennes pappa hade som liten en egen segelbåt på Kroppkärrssjön, Denna rikt illustrerad bok med foton av sevärdheter i sjön och längs stränderna kan få t.o.m. en urbota landkrabba att längta ut på sjön. Författaren skriver i ”baksidestexten” att ”boken beskriver mina egna upplevelser i både solsken och regn tillsammans med min familj. Jag delar med mig av mina guldkorn i övärlden och saker att göra eller uppleva.” Boken måste vara till stor nytta för alla som vill ut och segla på ”innanhavet”, som ´Vänern med visst fog kan kallas, men – sorgligt att säga – har undertecknad inte vistats på Vänern mer än sammanlagt två timmar och är egentligen inte kompetent att recensera denna bok. Fler timmar har han vistats på Fryken, en vacker sjö, men inte så intressant och spännande.

 

Ismael Ataria, Bokstavsängeln. Asfalt, stjärnor och allt däremellan. Dikter. Torsby: Heidrus. 2013. 160 s. – Hc.03

Ismael Ataria är förmodligen mest känd som en strålande god ståupppkomiker men han är också författare.Dettta är hans andra diktsamling sedan debuten 2009 med Allt jag vill för dig, ingen annan. För den boken erhöll han Föreningens värmländska debutantpris. Tyvärr är han alltså ingen debutant längre, annars hade han säkert fått 2014 års debutantpris! Bokstavsängeln är nämligen den bästa diktsamling jag läst på mången god dag! Den ser avskräckande omfångsrik ut och det är knappast lämpligt att läsa den rakt igenom! Men läsa den ska man! Som undertiteln antyder, handlar den om allt mellan himmel och jord: asfalt, stjärnor och allt  däremellan.  Den är delvis självbiografisk men handlar också som samhället och naturen, framför allt de3n mänskliga. Dikterna´är rika på alla de slag av liknelser eller fina formuleringar. Några exempel: ”Tiden läker / men tiden är varken doktor eller plåster / utan en dåligt byggd lyftkran som håller modet uppe / tills dagen då allt kollapsar på köksgolvet”. ”Skrivmaskinen blev mitt vapen / och drömmarna blev säkerhetsnålar / mellan liv och leva.” Dikten ”Vad skulle mamma säga” avslutas på bästa sätt: ”Och orden som min mamma sa var enkla och tillika bra, hon sa Kör så det ryker”!  I” Klubb glänta” får vi ett tröstens ord: ”Vi är värda att älskas. Värda att stänga hålet och inombords / låta lugnet lägga sig skönt tillrätta i knäet och spinna loss som / ett mjukt kattdjur.” Om sig själv som valp kan han  skriva: ”ett barn som alla andra / men med en fläck av bläck / som inte gick att ta bort!”

Kort sagt, denna diktsamling innehåller allt! Till min glädje öser Bibliotekstjänst recensent bara lovord över samlingen. Han skriver bl.a.: Det här är en bok om magi och mylla. Ett soundtrack till vårt liv. En tribut till allt sådant som påverkar och betyder något.” Och han tillägger: ”Den här boken är en möjlighet till att vända sig inåt och hämta kraft att skicka näven genom tegelmuren, ta sig ut.” Fint formulerat!

Ismael Ataria heter också Anders Brokvist eller, snarare, hette.

 

Iwald, Margareta. Älvan Elva. Iwald illustration, 2013

Med Älvan Elva debuterar Margareta Iwald som barnboksförfattare. Hon står både som illustratör och författare till den läckra bilderboken med fotomontage och rimmad vers. Älvan Elva har tio pyttesmå systrar vars namn alla börja på E. Lilla Elva lever i naturen och följer dess skiftningar från sommar till höst och vinter. Hon duschar i daggkåpans morgondagg, rider på snigelfars slemmiga rygg, livnär sig på nektar och klättrar i spindelnäten.

Bilderna är härliga foton av svensk natur som den lilla älvan rör sig i och berättelsen slutar när vintern gör sitt intåg. Verserna får en att tänka både på Arosenius Kattresan och på Elsa Beskows bilderböcker men dit når ännu inte författaren:

 

Snön faller tyst och stilla

På lilla Elvas bo

Vi lämnar här vår Elva

Att sova nu i ro.

 

Jag tycker ändå att Margareta Iwalds förstlingsverk har blivit en välgjord och förtjusande bok om svensk natur för barn i alla åldrar.

Helena Vermcrantz

 

Ivarsson, Torkel, Nils Holgersson flög inte över Billingen. Bokebackens förlag, 2013. 175 s. - Hc
Torkel Ivarsson, är journalist, född 1946 och uppväxt i Karlskoga, alltså i Värmland. Men så väldigt mycket handlar inte den här kåserisamlingen om hemlandskapet. Mest handlar det om cykelresor i Västergötland.

    I förlagstexten talas om att boken är kärleksförklaring till Valle och Vadsbo härad och det stämmer ganska bra! (Det är delar norra V., alltså bl. av Skara och Skövde kommuner och Gullspång). Under läsningen förargade jag mig över att det saknades en karta över hans utflykter men när jag kom till sista sidan så vad hittar jag där? Kartan kunde dock ha varit lite mer omfattande! Västergötland är ett land fullt av sevärdheter och som gjort för cykelutflykter. Men ett och annat har författaren ändå att säga om sitt Värmland. Han grips av en slags trånsjuka till sitt ”hemland”, till ”de blånande bergen”, även om hans Värmland nu är Karlskoga, som karlskogaborna själva är osäkra på om det är ”det riktiga Värmland”, och cyklar mot norr, mot Värmland, men hejdar sig vid gränsen, eftersom han vid närmare betänkande kommer på att han har enbart västmanländskt blod i ådrorna, och vänder åter. Dock förhåller det sig så att han är född och uppväxt i just Karlskoga och i några kapitel berättar han om staden.

   En mer ingående beskrivning ger han oss i Kanonloppet från 2003, som med all rätt har undertiteln En värmländsk skröna”. Det är en hejdlöst rolig historia om staden 1954, då filmregissören Roberto Rosselini tävlade i sportvagnsklassen på Gelleråsens motorbana. (Det är visst sant att han så gjorde!)

   Boken är en utförlig tidsskildring, som inte saknar vare sig ”rörost” eller charkuterifönster med rinnande vatten. Författaren klagar över att Selma Lagerlöf i sin Nils Holgersson inte ägnar Västergötland så många sidor, vilket är en sanning med modifikation – sidorna handlar mest om Nääs slöjdskola, (i kapitlet En stor herrgård), den världsberömda skolan, grundad av Sophie Elkans bror Salomon. Ivarsson antar – säkert med all rätt – att Selma helt enkelt hade ont om tid, måste få boken klar i tid till jul!

   Det var synd det, Västergötland har verkligen mycket intressant att bjuda på! I början av sin journalistkarriär arbete författaren på NWT:s kontor i Karlskoga och blev då bekant med Lars Andersson, den blivande författaren. Värmlands Kosovo!” Ibland överfalls – som redan nämnts – av en längtan till Värmland: ”Långt borta åt nordväst ligger Värmland. De leende dalgångarna med sina
glittrande sjöar skär milslånga stråkgenom mörka skogsbygder. Där är ljuset, glädjen och vemodet. Där är poesin och skrönan!” Ja, det är väl precis så vi vill se vårt provins presenterad!
   Boken innehåller en del snärtiga formuleringar – som man kan förvänta sig av en gammal journalist – som denna: ”Servicen på landsbygden tunnas ständigt ut under parollen Hela Sverige ska leva!” Det är ju så sant som det är sagt!

 

Johansson, Ami & Stenmark, Kristina: Nalle och Nillepilla. Andra boken. Krhmn: N&S, 2013. 48 s. ­– Hcf

Nalle och Nillepille är trevliga nya små bekanta. Jag har inte läst första boken om dem men man lär känna dem ganska bra även i bok nummer två. Det rör sig om två små slitna och förmodligen sönderälskade nallebjörnar. Den ena, Nillepille, saknar ben, och vad jag kan se även ögon. De är bästa vänner i ur och skur fast de i grunden är ganska olika. Nillepille är lite eftertänksam och klok och kan bli ganska arg, medan Nalle är impulsiv, kreativ och oftast glad. Detta är en fotografisk bilderbok och bilderna visar precis det som texten berättar, kanske oundvikligt när det rör sig om fotografier som inte är manipulerade. Boken omfattar tre små episoder som visar hur varm vänskapen är mellan de två små björnarna trots deras olikheter. De bygger en drake för att rädda en myra som kommit på avvägar, de firar födelsedag och reser till havet och de gör en utflykt bland höstlöven tillsammans med några andra gosedjur. På köpet får vi recept på en lättbakad äppelkaka.

   Jag kan tänka mig att boken passar utmärkt att läsa i en grupp där även barn med funktionshinder ingår, inte minst för att bilderna är lättolkade och texten tar upp flera användbara begrepp. Snygg layout gör detta till en lockande bilderbok!

Helena Vermcrantz

 

Johansson, Arne, På andra sidan. Västerås: Faun förlag, cop. 2013. 77 s. – Hc

Handlingen utspelas i Vilnius, Litauens huvudstad, och i Berlin, sensommaren och hösten 1989, då Sovjets imperium började rämna. Något av en huvudperson är Tunnan på krogen Bägaren i Vilnius, där snacket inte är särskilt välpolerat, ja vanvördigt rent av, och har sin udd riktat mot de sovjetiska ockupanterna. De är ganska så vanvördiga, kroggästerna, kan man säga. Jargongen är munter men känns så småningom lite tröttsam. Boken avslutas den 9 november 1989 vid muren i Berlin, dit krogen Bägarens vänner tagit sig en tur, precis i rättan tid för att hjälpa till vid rivningsarbetet! Kort sagt, en bagatell.! En hyllning till våra broderfolk i Baltikum, om än framförd av mycket ölpåverkade personer!

 

Johansson, Evert: Innan spåren suddas ut. Minnen från en lycklig barndom. Trollhättan: Evert Johansson, 2013. 141 s. – Lz Johansson, Evert

Författaren växer upp i Byn, beläget nordväst om Sunne mellan Länsmansgården och Stöpafors ungefär. Han har tre syskon. Pappan äger ett småbruk och hemmets bokbestånd är litet, inte mycket mer än en del av Gods och gårdar. Det visar sig emellertid att Evert är intellektuellt lagd och inte minst har han konstnärliga talanger. Att han tar realexamen i Sunne och sedan går det treåriga gymnasiet i Karlstad, är således inte alldeles överraskande.

Hur annorlunda levdes inte livet på landet i Värmland på 40- och 50-talen. (Författaren är född 1938). Människor fanns det gott om och arbete fanns för alla – och det arbetades nästan alltid. Även barnen fick vara med och göra nytta för sig – fast det fanns tid också för lek i skog och mark. Författaren är något av en natursvärmare. Våren är den årstid han älskar mest. Då anländer ”av musikanter ett brokigt band” (som Karlfeldt skriver) upp till vårt land – som den flöjtande storspoven och den virriga tofsvipan. Dessförinnan har skaren legat över åker och äng och medgett ett oförlikneligt sparkföre.

Författaren skriver detaljerat om en förlorad tid men inte så att han tröttar ut läsaren. Han är också en utomordentlig tecknare och jag hade gärna sett mer av hans konst. Redan bokomslaget skvallrar om hans konstnärlighet. Tilläggas ska att för den som också gått i Realskolan i Sunne, ungefär samtidigt som författaren, är b oken förstås extra givande att läsa. Hans omdömen om lärarna skiljer sig dock något från undertecknads!

På bokens sista sida gör han ett återbesök i barndomsbygden. Han skriver bl.a.: ”Det är alldeles tyst, inte en människa syns till vid husen, inga betande kor eller hästar. Uppe på slätten slås jag av att det ser så jämngrönt ut. Är det ingen som odlar gärdena längre?... Jag undrar för mig själv om någon människa hört storspoven eller tofsviporna och lärkorna

här på senaste ¨åren.” Och så här lyder sista meningen: ” ”Men ett är säkert, att jag fick en sagolik barndom och ungdomstid och ser tillbaka med vördnad och tacksamhet.” Och därom ger boken gott besked!

 

Johansson, Lars, Tolitabygdens historia 1850–2013. Norlén & Slottner, 2013. 300 s. – Ncagz Stora Kil

Tolita är mest bekant för sin järnvägsstation, belägen 72 km från Torsby och 10 km från Kil. Förhoppningsvis stannar tågen vid stationen än i våra dagar! Stationshuset är en mycket vacker byggnad, som ser ut att vara i bästa skick. (Om Fryksdalsbanans stationshus har konstprofessorn Hans-Olof Boström skrivit. Arkitekten heter Yngve Rasmussen). Ortnamnet har anor från början av 1800-talet. Erland Rosell menar i sin bok Värmländsk medeltid i ortnamnsperspektiv, att namnet är uppbyggt av ett personnamn, förmodligen Thord. Till detta har lagts oret intaka, en mark en enskild person ”intagit”.

Boken innehåller en historik på cirka 70 sidor. Man förundras över hur många företag som en gång fanns i Tolita. Sågverk, tegelbruk, smedjor, kvarn, frönöteri (en anläggning där man skilde gräsfrö från tröskad timotej och klöverhö), torvströfabrik! En större del av boken innehåller en förteckning av fastigheterna – med ofta utförliga uppgifter om ägarna och nästan alltid foto på byggnaderna. En påkostad bok med foton mest i färg. Den är utrustad med något så förnämligt som ett namnregister. En innehållsförteckning saknas dock! Boken torde kunna anskaffas från Föreningen Tolita Kvarn, c/o Lena Johansson, Karlslund, 665 92 Kil, tel: 0554/71019.

 

Johansson, Mats, Lön från Skogane. Säffle: Löntorpet, cop. 2013. 357 s. – S-c

Boken är en direkt fortsättning på Hannibals eld, som kom ut 2012 och handlade om Lönskogs rotes, i Långserud, sex första indelta soldater 1689–1754. Om den boken skrev jag i Wermlandiana 2012, nr 3, att det var ett storverk och samma epitet kan ge det här verket om Per Mattsson och ytterligare fyra indelta soldater. Förvisso handlar boken om dessa sex män men nästan lika mycket om krigen under de här åren. Europeiska sjuårskriget, i Sverige kanske vanligen kallat Pommerska kriget 1767–1773 skildras utförligt. Kriget utmärks av ständiga förflyttningar fram och åter. Märkligt nog slutade det utan landavträdelser men mansspillan var stor men de flesta dog inte på slagfältet utan i sjuksängen. Av de 1 618 värmlänningar och närkingar (från Närke-Värmlands regemente, som 1812 blev Värmlands regemente och Närke regemente) som deltog i kriget dog bortemot hälften sotdöden och bara 2 på slagfältet! Också om det så kallade teaterkriget mellan Sverige och Danmark 1788, som bl.a. ledde till dansk ockupation av Åmål får vi veta mycket. Ännu utförligare är författaren om kriget mot Ryssland 1788–1790. Utan karta är det emellertid svårt att följa med krigets förlopp. Alldeles i krigets slutskede dödas indelte soldaten Anders Lön från Lönskog, Annars verkar det som soldaterna från den här delen av Värmland inte så ofta kallades ut i krig – de fick i första hand bevaka gränsen mot Norge, där det oftast var mindre blodigt. Däremot skickades de ofta på fortifikationsarbeten i Karlskrona, på Västkusten och Eda skans.

Jag har läst boken rakt igenom som vore det en roman om fattigsverige för länge sedan och det är det också på sätt vis. Författaren lever sig så in i sina personers tankar och känslor att man mer än en gång kan undra – hur vet han att soldaten i fråga tyckte eller tänkte så? Säkert är att han bygger sin framställning på ett gediget forskningsunderlag men när han skriver att indelte soldaten Jon Lön ”hinner klara av årets skördearbete innan han måste ge sig av”, nämligen till en generalmönstring i Karlstad, som äger rum ”de första dagarna i september år 1767”, blir man lite misstänksam, för när brukar havren, som författaren nämner specifikt vara mogen att skörda i början av september? Nå, det är kanske en småaktig anmärkning – författarens inlevelseförmåga resulterar i vilket fall i en medryckande framställning och för det mesta går det lätt att skilja fakta från författarens förmodanden.

En viktigare anmärkning jag har är att framställningen inte är så alldeles väl strukturerad. En tydligare uppdelning av materialet med större eller mindre överskrifter hade varit tacknämligt och författaren snålar med årtalen. Titt som tätt undrar läsaren – i varje fall undertecknad – om vilket år författaren skriver och måste bläddra tillbaka för att kolla det. Boken är svår att bläddra i!

Ett omfattande forskningsarbete ligger förstås bakom den här skildringen från Värmland i krig och fred men mest det förra. Man förundras över hur våra förfäder kunde överleva de ständiga missväxtåren, man häpnar över den stora dödligheten i krigen vid sidan av själva kriget, och över hur uselt våra soldater var utrustade vad gäller både kläder och vapen. För övrigt gläder det att se att författaren ögnat igenom Cárlstads Weckotidningar 1786–1789. Han har funnit några uppgifter i ämnet i denna nog inte så ofta använda källskrift. Tilläggas skall att Karlstads stadsbibliotek har tidningen komplett 1774–1789. Naturligtvis avslutas boken med en litteraturförteckning men också med persondata över de indelta soldaterna med en flera sidor lång ordlista om vad ”redutt” och ”skattehemman” och andra i nutidssvenskan ovanliga ord betyder.
 

Johansson, Olle, Omfall. Kriminalroman. Krhmn: Norllén & Slottner, 2013, 202 s. – 202 s.
Författaren är polis i Hagfors och det märks att han kan sitt jobb i grunden. Omfall är en polisiär term, som innebär – och här citerar jag förlagstexten – ”att man i en given situation försöker identifiera tänkbara riktningar som situationen kan utvecklas i och utifrån det ha olika åtgärdsplaner i beredskap.” Det är en bra beskrivning av handlingen i boken. En invandrarfamilj med barn ska utvisas och klasskamraterna skrider till aktion för att förhindra det.     

   Författaren beskriver det polisiära arbetet mycket trovärdigt. Han är en god skribent men i längden kan skildringen kännas i segaste laget. Visserligen hände mycket på slutet men just det känns mindre trovärdigt. Det är i vilket fall ingen dålig debutroman utredaren vid Hagforspolisen åstadkommit. På plussidan kan också läggas att boken är nästan kemiskt ren
från korrekturfel.  

 

Karnstedt, Torgny, Mannen som gick ut och kom in. [Båstad]: Karnstedts förlag, 2013. – 189 s. – Aef
Torgny Karnstedt har under trettio år besökt skolor runt om i landet och mött hundratusentals elever på gymnasier och andra stadier, skriver han i förordet. Boken bygger på de texter eleverna fått skriva efter att han bokstavligen gått ut och in. Om detta berättar de ur olika perspektiv. De får i uppgift att formulera en inledning, att skriva med detaljer, med färgangivelser, fantasifullt, poetiskt o.s.v. Texterna har han sedan använt som underlag för dialog med eleverna om språkets makt och möjligheter.För trettio år sedan hade man kanske en korrekt handstil och språkfelen var få. Så är det inte längre men Karnstedt prisar hur texterna blir en uppvisning i ”språkets enorma möjligheter”.
   Han gläds över mångfalden, uttrycken, energin, humorn och mycket annat förtjänstfullt som nutidens elever visar prov på. Han menar att ”litteraturen är en av de främsta vägarna till människokunskap.” Desto sorligare att läskunnigheten bland de unga i Sverige försämras år från år, som Karnstedt skriver. Och han tillägger: ”Dagens unge lider inte av skrivklåda.”
   Boken innehåller till största delen exempel på vad våra ungdomar kan åstadkomma, uppmuntrade av Torgny Karnstedt. Det är en ofta mycket roande läsning. Här några exempel under rubriken Inledningar: ”Det kom en författare med medioker humor.” Och ”Den långa bokmalen kom instapplandes genom dörren.” Under avsnittet Fem sinnen kan man bl.a. läsa: ”Han gick ut genom dörren, man kunde höra hans fotspår.”

   Deltagarna uppmanades att ta fram viktiga detaljer: ”Du har tuggummi på ena skon.” Iakttagelser var ytterligare en uppgift eleverna uppmanades ge exempel på: ”Lade märke till? Att en man i 50-årsåldern kan komma in med humor och även få en tonåring att le. Trots att det skiljer över 30 år i ålder.” Om Författare kunde det heta: ”Att du var lite rubbad men det är alla Författare.” Ett utomordentligt betyg får Karnstedt av en gosse eller flicka som skriver följande: ”Jag har läst två böcker i hela mitt liv. Men jag tror att det här samtalet har fått mig att tänka om.”
   Med boken vill Torgny ”skapa förståelse för litteraturens värde och locka till djupare läsning men i första rummet visa på de ungas uttrycksförmåga.” Det gör den men är också en roande och stundom förbryllande läsning!
PS. Med ”Du” eller ”han” i elevernas texter avses alltså läsfrämjaren Torgny Karnstedt.
 

Krohn, Fredrik. Kärnkraftverkets poesi. Doktorsavhandling,. Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet  

Vi har under årtionden debatterat kärnkraftsfrågan. Förväntningarna på vad kärnkrafttekniken skulle kunna betyda för Sverige ekonomiskt och socialt glöms oftast bort.

    Vi har inte heller intresserat oss för kärnkraftverkens arkitektur och deras plats i landskapet. Nu har den kunskapsluckan fyllts ut av Fredrik Krohn Anderssons avhandling Kärnkraft-verkets poetik. Avhandlingen, framlagd vid Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, omfattar tiden från 1965, då det första kärnkraftverket beställdes, och fram till 1973.

    Författaren Fredrik Krohn Andersson är verksam inom Karlstads kulturliv, främst i föreningen Karlstad lever. Hans intresseväckande avhandling behandlar ett ämne, som bör vara av internationellt intresse. Det är därför kanske synd att den är skriven på svenska.

Kjell Fredriksson

 

Kyrkogårdar i Kristinehamn. Bevarandeplaner./ Text och foto: Anna Svensson. Krhmn: Kristinehamns pastorat, 2013. 268 s. – Ic

Om bevarandeplaner för kyrkogårdarna i Sunne och i Säffle har vi redan skrivit i Wermlandiana. Här föreligger ännu en sådan plan, en mäktig volym, synnerligen rikt illustrerad inte bara med foton av gravvårdar utan också med miljöbilder och foton från äldre tid. Författaren skriver i förordet att forna begravningsplatser berättar om gångna tider och det gäller också nutidens kyrkogårdar. De är helt enkelt en del av vårt kulturhistoriskt arv. Men hur ska man kombinera kyrkogårdens kulturhistoriska aspekter med den dagliga skötseln av anläggningarna frågar hon sig. Vad bör bevaras? Vilka är de gravvårdarna? Anna Svenssons arbete har i mycket bestått att peka ut de gravar hon anser bör finnas kvar med hänsyn till deras kulturhistoriska värde. Av de cirka 10 000 gravarna i Kristinehamns pastorat har ho klassat drygt 5% som mycket värdefulla.

Kristinehamns pastorat består av fem församlingar. Skriften innehåller beskrivningar av totalt åtta begravningsplatser inkl. Gustafsviks kyrkogård (Adlersparreska begravningsplatsen). På Marieberg, sjukhusområdet, finns två begravningsplatser men de sköts av kommunen och är alltså inte med här.

I kapitlet om det kulturhistoriska värdet skriver författaren att bl.a. gravvårdar tillkomna före mitten av 1800-talet ska bevaras. Artikeln illustreras med ett ringkors från 1644, som finns på Rudskoga kyrkogård. Så gamla gravstenar måste vara ganska så rara!

Detta är en bok av intresse för alla som älskar att flanera på kända eller okända kyrkogårdar. Den som inte har sina rötter i Kristinehamns pastorat har behållning bara av att blädda i detta rikt illustrerade verk. För släktforskare har boken förstås ett extra värde! För övrigt inbillar jag mig inbillar mig att Sverige är känt för sina välvårdade kyrkogårdar – eller hur?

 

Kära Selma. Litteraturpristagarnas tack. Torsby: Heidruns, 2013. 269 s. _ Gcz Lagerlöf, Selma

Selma Lagerlöfs litteraturpris har delats ut sedan 1983 – på Lennart Edbergs initiativ – och har hela tiden varit på 100 000, ett stort belopp på den tiden. Till 2000-årsjubileet utkom Heidruns förlag men en antologi, som innehöll pristagarnas tal under dessa första år. I föreliggande volym återfinns alla talen från och med 1983 och till och med 2013, alltså även årets tal. Tre pristagare höll inga tal, nämligen Astrid Lindgren, tråkigt nog, Stig Claesson och Jan Lööf, serietecknaren. För en vän av Selma Lagerlöfs författarskap är texterna en fröjd att läsa. Göran Tunströmär rolig, Georg Henrik von Wright uppmärksammar en ganska bortglömd roman, Antikrists mirakler, som kallats en siciliansk hembygdsbok. Sigrid Combüchen undrar vad Selma Lagerlöf skulle ha tyckt om hennes verk. Birgitta Stenberg berättar om hur det kom sig att Göran Tunström slutade skriva recensioner. Barbro Lindgren med rötterna i V:a Ämtervik, medverkar med dikter om Värmland och särskilt om Torsby (”Torsby – vilket förtrollande ord”), John Ajvide Lindqvist slår fast att ”Selma Lagerlöf är den största berättare vi haft i Sverige”, och Lars Gustafsson framhåller att ”sanningen är den att hon är och förblir en av världslitteraturens sällsynta stora”. Ellen Mattsson uppehåller sig liksom flera andra vid Herr Arnes peningar (som uppvisar många likheter med Hamlet, skriver Louise Vinge i sin bok), som hon skriver om, ”att jag vet knappt en grymmare historia än denna”. Med i boken är även Kjell Johanssons tal, årets pristagare alltså. Han påpekar att det var inte bara kring Mårbacka det vimlade av berättelser utan också hans Midsommarkransen var omsvärmad av historier. Han tryckte särskilt i sitt tal på Selma Lagerlöfs medkänsla med samhällets olycksbarn men det har inte, tillade han, hindrat henne från att skildra resandefolket, tattarna, som ett pack ­ ”de är av en annan art” skriver hon. Antikrists mirakler ger han en kanske inte helt korrekt tolkning av.  Georg Henrik von Wright citerar i sitt tal ur boken där påven säger: ”Vi skola föra honom (Antikrist) till Kristus. Vi skola försona (ej förskona som det står i Kära Selma) jord och himmel”.

För förordet svarar förstås Bengt Berg, men han har fel, när han uppger att pristagarens tal i äldre tid publicerades dagen efter i Expressen – det ska vara samma dag! Det var det som var det roliga med det! För det klurig omslaget svarar Marie Söhrman och Kjell Sundström i Östra Ämtervik.

 

Lagerlöf, Selma, & Ivarsson, Marcus, En herrgårdssägen. Berättad av Marcus Ivarsson. Sthlm: Kartago, 2013. 138 s. – Hci

En herrgårdssägen kom ut 1899 och är nog en av Selma Lagerlöfs mest populära romaner. Berättelsen om skönheten och odjuret har framförts som ballett, opera, drama ( av bl.a. Västanå teater) m.m. Nu finns alltså denna kortroman också i serieform. Marcus Ivarsson har gjort ett gott jobb men kanske varit alltför pietetsfull – häftet innehåller mycken text, som alls inte är moderniserad – exempelvis har verben fått behålla sina pluralformer – och serierutorna går i brungrått, kongenialt kanske men väl dystert. Det är visserligen en berättelse om vansinne och kärlekslöshet men slutligen segrar ändå kärleken (Amor vincit omnia, som är titeln på ett kapitel i Gösta Berlings saga).Nu vilar en slags domedagsstämning över hela berättelsen, som ju är en hyllning till just kärleken. Den kärlek som uthärdar allt enligt Paulus berömda brev till Korinterna.  

 

Lagerlöf, Selma, Gösta Berlings saga. Sthlm: Svenska Vitterhetssamfundet, 2013. 482 s. – Hc
Detta är en textkritisk utgåva utarbetad av medarbetarna vid Selma Lagerlöf-arkivet, som är ”en digital struktur som ska återge Selma Lagerlöfs litterära kvarlåtenskap och publicera hennes verk, liksom bilder, brev och annat som rör författarskapet.” (Citat från skyddsomslaget). Det innebär alltså att bokens text är – i stort sett – densamma som i originalupplagan 1891. (Samlade verk från 1933 är den version som kommit till användning de senast 80 åren!

   Synd att ”samlade verk” inte är fullständigt, de självbiografiska böckerna rinns inte med liksom Nils Holgersson!). Huvudredaktör för boken har Petra Söderlund varit. Den innehåller en förnämlig sammanfattning av bokens handling (och det är inte litet det!), ett förord, textkritiska kommentarer och ord- och sakförklaringar, som uppenbarligen vänder sig till yngre läsare, för visst vet vi pensionärer vad tör, bärgning, 1814 års krig, den gamla kung Gösta är för något – liksom en hel del annat, men bättre för mycket information än för lite – förstås. Selma Lagerlöfs språk kan nog vara svårt för många sentida läsare! Enligt 1891 års reviderade upplaga lyder bokens första mening: ”Äntligen stod prästen på predikstolen! – inte i densamma!

 

Larsen, Britt Karin, Det synger i lauvet. [Oslo]: Cappelen Damm, 2013. 357 s – Hdb

Femte delen av Britt Karin Larsens serie om skogsfinnarna i Nordvärmland cirka 1840 – 1905. Här återfinner vi många av huvudpersonerna i de tidigare böckerna. Finnskogen undergår en stor förändring, gamla seder och bruk uppfattas som ren vidskepelse och de unga skäms över de äldre generationernas övertro. Och allt färre talar det finska språket. Finnarnas kultur trängs tillbaka allt mer. Befolkningen lämnar sina pörten och drar till storstaden, Oslo,eller till Amerika. Om detta handlar boken men i centrum för författaren står människan på gott och ont. Amor vincit omnia (kärleken besegrar allt) heter det i Gösta Berlings saga och det menar förvisso Britt Karin Larsen också, fast människan är en komplicerad varelse och det är inte alltid kärleken eller godheten segrar. Författaren är barns och dårars vän, kan man kanske säga. Däri liknar hon också Sagans författare liksom i författartilltalet men hos Britt Karin är författarens kommentarer mer av det spörjande slaget. Hon är sällan tvärsäker, frågar läsaren för samtycke.

Britt Karin Larsen har ett lätt och ledigt språk, som gör henne överraskande lättläst även för grannfolket, men svenskar och i synnerhet värmlänningar (!) har för sig att norska är svårt att läsa. Det vore alltså önskvärt om hela serien kunde bli översatt till svenska. Bara första delen, Det växer ett träd i Mostamägg, föreligger ännu på svenska (utg. av Heidruns förlag). Hennes böcker om skogsfinnarna är en stark läsupplevelse. Att böckerna till större delen utspelas på den värmländska sidan av riksgränsen skänker dessutom läsningen en särskild krydda för en värmlänning .Tilläggas kan att på bokens sista sidor gör kung Håkon sitt inträde i Oslo, den förste norske kungen på 600 år!

 

Larsen, Britt Karin, Det vokser et tre i Mostamägg/ Himmelbjörnens skog/ Som steinen skinner. Oslo: Cappelen Damm, 2013. 766 s. – Hdb

De tre böckerna handlar om några familjer som lever i norra Värmland intill gränsen till Norge och tiden är ungefärligen mitten av 1800-talet. Södra Finnskoga har fått sin första präst, en nitisk man, som snart förfaller till dryckenskap och så småningom mister sitt ämbete, 1836. Han hette Emanuel Branzell och anses vara en av flera förebilder till Gösta Berling i Lagerlöfs saga. Bokens präst nämns dock inte vid namn men hans levnadsöde liknar ändå något Branzells. De båda första böckerna fick mycket beröm av undertecknad, när de kom ut, och det finns ingen anledning att spara på lovorden ifråga om tredje delen, Som steinen skinner Boken är uppbyggd av korta kapitel, som har novellens form, men väl hänger ihop med berättelsen om det fattiga folket i gränsbygden. Kanske är det det upplägget som gör läsningen så lätt och lekande, trots att norskan visst kan spela en ett och annat spratt! Britt Karin Larsen verkar osedvanligt väl insatt i livet i Finnskogarna, människors levnadsvillkor, seder och bruk och deras föreställningar om tro och övertro. Författarens inlevelseförmåga är av det obegränsade slaget. Första delen av verket – underverket? – som nu föreligger i fyra delar, finns översatt till svenska, utgiven av Heidruns förlag. Vore synd om inte alla delarna kunde bli översatta. Detta säger jag utan att ännu inte ha läst fjärde och sista delen: För snöen kommer.”Helt vidunderlig” skriver  Solgunn Solli i Altaposten om boken. Hon har säkert rätt!

 

Larsen, Britt-Karin. För snöen kommer. Oslo: Cappelen Damm, 2013. 461 s. – Hd

Under de senaste decennierna har en strid ström av litteratur om skogsfinnarna kommit ut på svenska. Det allra mesta har varit facklitteratur – alltså få romaner och inte alla så läsvärda. Men nu har den kommit ”Boken om Finnskogens folk”– i både Värmland och Hedmark, men skriven på norska och ett stort verk i flera avseenden. För snöen kommer är fjärde (och förmodligen sista delen av det stora verket, som inleds med Himmelsbjörnens skog.

Romansviten tar sin början ungefär vid mitten av 1800-talet och avslutas några år in på 1900-talet – skulle jag tro. Det lite extra ”roliga” med den är att handlingen utspelas till överväldigande del i norra Värmland men till en del också i norsktalande delar av Nordamerika och i Christiania d.v.s. Oslo. Många skogsfinnar emigrerade till Staterna.

Britt Karin Larsen är en etablerad författare, kanske mest känd för trilogin om tattarna, alltså resandefolket. Här har hon tagit sig en annat minoritetsfolk på väg att förlora sin identitet. Hennes kunskaper om skogsfinnarnas kultur, deras tro och övertro, seder och bruk och hårda liv i granskogens land, är mycket imponerande. Boken är uppdelad på hundratalet kapitel, som vart och ett utgör en avslutad berättelse, som inte blir hängande i luften utan får sin fortsättning längre fram. Det är inte en novellsamling. Oftast inleds varje kapitel med en reflektion eller en fråga till läsaren. Författarens närvaro är sällan långt borta men inte av det påträngande slaget. Hon påminner på så vis om Selma Lagerlöf – hon har t.o.m. en försupen präst i en av huvudrollerna, en man som påminner om Finnskogens första präst, ofta utpekad som förebild till självaste Gösta Berling, men i centrum för handlingen står framför allt Finskogens strävsamma folk, som ofta har alltför lätt att ta alkoholen till hjälp i en bister verklighet – stundom med förödande konsekvenser.

Det sägs att hos Selma Lagerlöf segrar alltid godheten, vilket inte är alldeles sant och så är det inte heller hos Britt Karin Larsen men ganska så ofta i alla fall! Gripande är många av bokens levnadsöden – ja, rena snyftare ibland – lite lättsinnigt uttryckt.

Trollbunden har jag blivit under läsningen av denna berättelse om Finnskogens folk i sorg och lycka. Hur kan man annars förklara att jag läser cirka 1 200 sidor på norska om en försvunnen  folkgrupp? Norskan är visserligen inte så svår och under läsningens gång förkovrar sig läsaren i språket. Föreliggande del av kvartetten gick som en dans att läsa! Och ingen avmattning märks i författarens berättande som man kunde befara. Det är nämligen som Martina Lowden skrev i DN: ”Författaren har en berättarröst av Guds nåde.”

Första delen av detta storverk gavs ut på svenska av Heidruns förlag för något år sedan. Det känns som en självklarhet att denna färgstarka berättelse ges ut på svenska. F.ö. hoppas jag att Britt Karin Larsen får Nordiska Rådets litteraturpris för denna kvartett om ett försvunnet folk, som en gång i tiden levde och verkade på båda sidor om gränsen mellan Sverige och Norge.

Bokomslaget

 

Larsson, Kenneth, Dikter, verser och tankar från ett förflutet. Vulkan: 2013. 105 s. – Hc.03

Hundratalet dikter på prosa, fast då och då kastar författaren in ett rimord, vilket inte är så lyckat – diktaren lägger på det viset krokben för sig själv. Konstlösheten är det främsta stildraget och upprepningen, Han diktar genomgående ur ett underperspektiv. En känsla av utsatthet finns där igenom hela diktsamlingen. Det är svårt att inte bli berörd av dessa nödrop, fast författaren inte precis bemödat sig om en vårdad stil. Layouten är under all kritik – tyvärr!

 

Laut, Karin, Resa bland människor – Tyst, din djävul. Krhmn: Norlén&Slottner, 2013, 94 s. – Ohf

Boken har som undertitel: Dagboksanteckningar från ett åderdomshem och ett mentalsjukhus på 1970-talet, och det är just vad det är. Anteckningarna från ålderdomshemmet är på 32 sidor, från mentalsjukhuset övriga 60 sidor. Båda inrättningarna ligger i Göteborg. Karin Lauth ger en objektiv, osminkad bild av livet på dessa vårdinrättningar och som läsare är det svårt att värja sig för skildringen av ”de fördömda” – så upplever man patienterna på mentalsjukhuset. Det är ingen munter skildring precis! Förhoppningsvis har förhållandena blivit bättre på de senaste 30 åren. Man måste beundra de kvinnor – och en man! – som kunde arbeta i den här stökiga miljön utan att tappa arbetslusten. Karin Lauth har all heder av detta arbetsplatsreportage!

 

Lerin, Lars, Det tysta köket. DVD.

Det tysta köket är en av Lars Lerins mest älskade böcker. Den utkom för några år sedan i en ny, något uppdaterad version. Nu föreligger den också på DVD, inläst av honom själv och det gör han givetvis lysande bra! Dessutom medverkar Benny Andersson med finstämd musik och – än bättre – ”boken” innehåller också en andra skiva, en intervju med Lerin med bilder ur boken.

 

Letser, Torsten, Fotfolket. Idus förlag, 2013. 184 s. – Rbb

Torsten Letser, regissör, författare, ”fotbollsgalning” m.m., har besökt sju platser i Sverige från Djursdala i söder till Svanstein uppe i Norrbotten – samt Mallbacken i Värmland. ”En resa som tar dig tillbaka till fotbollens rötter. Kapitalismen, fotbollens vansinniga utveckling med dess uppseendeväckande ekonomiska värden och transaktioner- som det heter i förlagspresentationen – är hans hatobjekt. Som en motsats till denna besynnerliga värld, en dans kring guldkalven, ställer han orter som Grytgök i Norrbotten, där man inte längre föds in i kyrkan utan in i klubben, ”som blivit den samlande kraften” eller Vallen i Västerbotten, där föreningen blivit motorn i byn– ”en motor för gemenskap,delaktighet, identitet och framtidstro.” Om Mallbacken skriver författaren att han står inför ”den gåtfulla kraften, där fotbollen inte är en flykt från vardagen, inte en del av vardagen, utan ÄR vardagen.” Mallbacken är orten som man missar om man blinkar enligt vad författaren hört och något ligger det väl i det men 150 personer lär dock bo på orten. Han försöker komma underfund med vad Mallbackenandan är för något. Han kommer fram till att ”vi kanske inte måste förstå allting här i livet, men ändå? En vägkorsning, en fotbollsplan och några hus mitt i skogen. Och mitt i detta ”ingenting” all denna kraft och fotbollsverksamhet”! Avsnittet om Mallbacken är på 25 sidor och innehåller presentationer av framträdande profiler kring laget – mest gubbar faktiskt. En väl illustrerad artikel, lättsamt och skämtsamt skriven.

Anders i Älmhult, som ofta tar bilen till Mallbacken, när det är matchdags, säger om Mallbackenandan: ”Mallbacken ÄR kultur, det är hjärta och hjärna i allt. Det är människorna, miljön, sammanhållningen. Det är unikt.”

Mer om ”jäntan” i John Erikssons bok, som också anmäls i denna nummer.

 

Lindqvist, Bertil, Haveristerna. [Sine loce]: Vulcan/Bertil Lindqvist, 2014. 407 s. – Hc. 

Jag har en tanzanisk väninna, som besökt Sverige c:a tio gånger. Enligt henne är vårt land näst intill sinnebilden av paradiset: effektivt, fridfullt, jämställt, välordnat och befolkat av givmilda, skojfriska och vidsynta människor. Att oegentligheter skulle förekomma här i riket avvisar hon kategoriskt. Vi är en nation av ”mjölk och honung”.

   Som bekant finns helt andra Sverigebilder. Det heter ibland att våra välfärdssystem är på väg att krackelera och att den ena samhällssektorn efter den andra passerat sitt bästföredatum. Uppgivna poliser jagar kvistar, stickor och fr. a pinnar, tågen spårar ur, och rättsskandalerna avlöser varandra. Sjukhusen är underbemannade, och på landets försäkringskassor är blåljusen påslagna. Skolan blir allt eländigare. Vidare är integrationspolitiken precis så misslyckad som tänkas kan till de svartbrunas illa dolda glädje. Vårt militära försvar skrämmer ingen, fienden allra minst. I arbetslivet tenderar de högre cheferna att bli alltmer fala, korrupta och bestickliga. Utan kontakter och ljusskygga nätverk står sig den enskilde slätt. Etcetera, etcetera.

   I Bertil Lindqvists mer än 400-sidiga kriminalroman Haveristerna (Vulkan, 2013) portioneras den här bilden ut – skoningslöst. Det Sverige vars konturer blir allt tydligare ju längre berättelsen framskrider liknar, enligt mitt sätt att se, snarare dagens Ukraina eller Vitryssland, alt. någon av bananrepublikerna nere på södra halvklotet. Med den, trots allt, jämförelsevis anständiga krusbärsmonarki i vilken du och jag råkar leva, har Bertil L:s Sverige inte så mycket gemensamt. Författarens penseldrag är på tok för grova och hans överdrifter för våldsamma.

   Ett slags munter svartsyn, lätt paradoxal i sammanhanget, genomsyrar Lindqvists opus.

Men jag ska gärna erkänna att han kanske pekar ut en färdriktning: det finns en hel del som talar för att Sverige (och med oss vitala delar av Europa) befinner sig på ett sluttande plan. Guldåren från 1950- och 60-talen ter sig i dag allt avlägsnare.

Den med sin laptop ständigt beväpnade hjältinnan i Haveristerna lystrar, i den mån hon ö h t lystrar, till namnet Karin Lindgren, en 55-årig frilansande journalist med tjänstvillig jättehund, stor aptit på goda viner och ett rejält kvantum matjord i innerfickorna. På märkliga (dator)vägar får Karin L kännedom om två spektakulära mord, det första begånget i närheten av Karlstad och det andra inte långt från norska gränsen i Arvikatrakten. De avlivade har sannerligen inte ljutit någon banal gift-, kniv- eller revolverdöd; i stället har de likviderats på smärtsammast möjliga sätt och med stort tekniskt raffinemang, låt vara att Sherlock H och hans Watson-doktor knappast blivit imponerade. Det blir inte mamsell Lindgren heller. Hon kallar in duon Trond och Jens, hennes gamle respektive nye älskare, och sedan rullar det vidare på tre man hand. Även RMK, Kommissionen för Riksmord, inkallas (helt enligt konvenansens regler), men det hjälper tyvärr föga: dess högre chefer gör avsiktligt felaktiga prioriteringar enkom för att kunna gripa någon/några – likgiltigt vem/vilka. Mutkolvar och ynkryggar, någon?

   På flera ställen i skildringen aktualiseras Thomas Quick-affären. Lindqvist drar paralleller mellan Dreyfus-affären och fallet TQ, men det kan man inte. Det rör sig om artskilda företeelser, även om det båda gångerna handlade – och handlar – om juridiska skandaler, modell grövre. ”Tanken på att åtta mördare går fria som en följd av vårt rättssystems inkompetens och självgodhet (i Quick-ärendet, min anm.) är skrämmande”, framhåller Bertil L i sin presentation av Haveristerna. Men de åtta mördarna är inte åtta. De är högst fem, troligen färre. Två av dem är dessutom kända ”med en sannolikhet gränsande till visshet”, som Lindqvist själv skulle ha uttryckt saken.

Även Anders Behring Breivik passerar revy. På sid 196 får hjältinnan ett raseriutbrott och blir ”så jävla upprörd” vid tanken på att Anders BB försökt bli diagnosticerad som psykiskt sjuk ”bara för att slippa straff”. Frilansande journalister torde vara en sort för sig. Med så svaga kunskaper om den norske massmördaren blir de emellertid inte trovärdiga som romanfigurer. För Breivik var det en fråga av yttersta vikt att inte klassas som psyksjuk. Det skulle ju ha omintetgjort, menade han, hela poängen med aktionen i regeringskvarteret och på Utöya.

   Ännu ett problem är att Haveristerna är dåligt korrekturläst. På sid 271 slutade jag att räkna efter att ha bokfört det 100:e felet: ”Hon kom ihåg medicineringen / … / vilket stärkte henne i sina slutsatser.” Så uttrycker man sig inte ostraffat. Författarens kommateringsglädje är dessutom av det okonventionellare slaget: ”Vinnarna, vinner på förlorarnas bekostnad” (sid 193). Det stör läsrytmen att Lindqvist gång efter annan låter sina verb föregås av kommatecken.

Positivt är å andra sidan att Bertil L kan skriva dialog på ett avspänt sätt och disponera sitt berättarstoff med ett självförtroende vi kan avundas honom. Uppenbarligen vet han det mesta om dator- och prylvärlden, liksom om öl- och whiskysorter, kulinariska excesser och annat mera.

   Haveristerna sägs utgöra ”del ett i serien om folkbödlarna”. Andra delen är enligt uppgift redan klar, och del tre är under arbete. Vitryssland, here we come!

Mats Parner

 

Ling, Jan, Musiken som tidsspegel. Tolv essäer om musiken kring sekelskiftet 1900. Möklinta:Gidlunds, 2013. 286 s. (Svenska Humanistiska Förbundets skriftserie ; 128). – Ij

Jan Ling, som avled den 3 oktober i fjol, var professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Han är kanske mest känd för sin forskning i folkmusik. Edvard Grieg, Gustav Mahler, Arnold Schönberg, Claude Debussy, Jean Sibelius och Carl Nielsen är några av de tonsättare han skriver om i den här boken och så Elfrida André, domkyrkoorganist i Göteborg vid 26 års ålder, den första kvinnan i Europa i en sådan befattning, och hennes samarbete med Selma Lagerlöf om en opera byggd på Tegnérs Fritiofs saga, så omåttligt populär på 1800-talet – inte minst på Mårbacka! Det var Elfrida som tog kontakt med Selma Lagerlöf och eftersom hon var från Gotland föreslog hon att Selma skulle skriva ihop något med utgångspunkt från gotländska sagor och gotländsk folklore. Det passade inte Selma, som istället föreslog att Fritiofs saga skulle utgöra underlag för operan, som Elfrida önskade skapa. Det skulle vara ett bidrag till den tävling, som ledningen för operan i Stockholm utlyst inför invigningen av ett nytt operahus. Elfrida André komponerade ett hundratal musikaliska verk i olika genrer men det här blev hennes enda opera och den kom aldrig att framföras under varken hennes eller Selma Lagerlöfs livstid. Först att uppföra den var faktiskt Värmlandsoperan (Wermland Opera kallad), som gjorde ett konsertant framförande av operan den 7 september i fjol. Operan var nedskuren till en timmes speltid. Den vann förstås inte Kungliga operans tävling, kom inte ens på andra eller tredje plats. För både Selma och Elfrida kändes arbetet på operan motigt, ja särskilt gäller nog det Selma, fast det var hon som propsat på att deras opera skulle bygga på Tegnérs ”saga”. Ingen av dem ”var lycklig över operaäventyret”, skriver Jan Ling. Det framgår av deras brevväxling. Han åberopar Louise Vinge som framhåller i sin analys av operan att det fanns ”en dramtisk substans i librettot!” Och han (eller hon?) tillägger att, ”en skicklig dramaturg kan säkert göra en tolkning som framhäver den musikaliska kvalitet som finns i Elfrida Andrés musik.” Louise Vinge har en längre artikel om detta ”äventyr” betitlad Selma Lagerlöf och Esaias Tegnér” i Spår och speglingar, Gidlunds förlag 2011. Om Elfrida André finns en ordentlig biografi av Eva Öhström från 1999.

 

Lund, Gunnar, Svenska för invanda. Kd: Bokerian, 2013. 189 s. – Fc

En bok om vårt språk förr men framför allt nu. I ett nittiotal korta kapitel tar författaren upp mer eller mindre kvistiga språkfrågor, later och olater i tal och skrift. Han behärskar väl sitt ämne och skriver personligt, lättsamt och humoristiskt. Han är ingen språkpolis men drar sig ändå inte för att påtala oseder som särskrivning och det besynnerliga bruket att använda själv i betydelsen ensam. Han är ingen vän av anglifieringen av vårt språk men rasar inte direkt över detta utan betonar istället hur relativt stabilt språket ändå har varit. Lustigt nog är det så att flera engelska ord, som blivit populära i svenskan på sistone, fanns redan i fornsvenskan och har nu – på sätt och vis– kommit tillbaka.

Nyttig och underhållande läsning om svenska språket. Gunnar Lund är en vettig och kunnig guide

 

Lööf, Johanna, Här hänger Johannas dikter / Lena Lööf. Krhmn: Lena Lööf, cop. [2013]. [80 s.]. – Hc

Lena Lööf utgav för några år sedan praktverket Between heaven and earth, en samling av färgsprakande konstverk av barn jorden runt. Kanske inte så konstigt då att hon har en dotter med anlag för både dikt och teckning? I föreliggande bok får vi ett urval av hennes, Johannas, diktande och teckningskonst från tio till femton år. Det har blivit en mycket tilltalande bok med Johannas illustrerade verser. I dikterna tar hon upp existentiella frågor, Gud,, nöden i världen, kärleken, tillvarons under… En bok att tycka om, att bli på gott humör av!

 

Mendel-Hartvig, Åsa &  Gustavsson, Ane: Otis vantar. Sthlm: N&K, 2013. [27] s. – Hcf

Det första som slår mig när jag får boken i min hand är de utsökta illustrationerna. Lille Otis röda mössa fullkomligt glöder på omslagsbilden och boken igenom håller bilderna samma klass. Detta är en bilderbok för små barn – från 2 år kanske. Jag ser på nätet att Åsa Mendel-Hartvig har skrivit åtminstone fem böcker tidigare för denna åldergrupp och 2014 kommer ytterligare en bok om lille Otis, den tredje. Mendel-Hartvig är ett nytt namn för mig och jag är förtjust i hennes enkla text som handlar om två små två-åringar som leker i snön och plötsligt får för sig att klä av sig. Det ena plagget efter det andra åker av tills pappa ingriper och tvingar in dem till värmen i det julpyntade hemmet. Tur är väl det!

    Arvikaboende Ane Gustavsson tycks gå från klarhet till klarhet. Hennes bilder blir alltmer proffsiga sedan bilderboksdebuten med Dansa Dixi från 2005 med text av Christine Falkenland. Hennes stora genombrott kom med Lillebror och Natten, 2009, av Lennart Hellsing, ett samarbete som  fortsatte 2011 med Drillar och Draköron.

Helena Vermcrantz

 

Det moderna Värmland. Värmlands museums årsbok 2013. Kd: Värmlands Museum, 2013. 277 s. (Värmland förr och nu ; 112) – 277 ns. – Ncag

Svart har ju varit modefärgen i flera år nu och tydligen har utgivarna av Värmlands Museums årsbok tagit intryck av det. Förvisso ser årsboken mycket elegant med sitt svarta omslag och dito rygg men är detta säljande? Kanske snarare tvärtom? Nå, nu är det innehållet som är det viktiga och det är mycket bra, en värmlandsbok med högt läsvärd – en fullträff i värmlandslitteraturgenren! Arbete och fritid är rubriken på det första långa kapitlet. I ord och bild får vi veta hur Värmland under den ”högindustriella epoken, 1930–1980, utvecklades arkitektonisktl hur boendet blir en politiskt brännande fråga och hur funktionalismen mer och mer gör sig gällande – och mycket mer. Kameran ljuger inte hette det förr men det gör den nog – Ahlmarks parkeringshus, som alltid varit en ren ögonplåga för mig blir en vacker byggnad på Andreas Hansens foto, och Folksamhuset  vid Stora Torget i Karlstad, fotat av Lars Sjöqvist, ser riktigt vackert ut men så är det tydligen ett påkostat hus. På nästan 100 sidor presenteras byggnader av mycket olika slag och det är lätt att imponeras av bildtexterna – så mycket uppgifter Mattias Libeck m.fl. har forskat fram om varje byggnad. Vackrast är Sunne tingshus, från 1939, som numera står tomt. (Foto: Andreas Hansen).

  Det därpå följande kapitlet handlar om Svenska Rayon och Älvenäs. Eftersom denna industrihistoria redan är ganska väl dokumenterad av bl.a. Ragnar Magnusson i bokform och av KF (Konsum) på film. Ivar Andersson får en idé är en mycket sevärd, underehållande film om Svenska Rayons ”födelse”, hoppar jag här över Andreas Hansens uppsats i ämnet.

   En högst värdefull artikel är Kersti Berggrens ”Det  moderna samhället och bostäderna.” Boendet blev, skriver hon, en högprioriterad uppgift för samhället:” Att rita och bygga bostäder blev en uppgift för samhällett i paritet med att rita  banker, stadshus och kraftverk”. Möbler och köksporslin fick också en annan status och konstnärer anlitades för att rita vackra vardagsvaror. Under 1920-talet kom en första utredning om boendet och om en statlig bostadspolitik. Man skulle förslagsvis stödja bostadsbyggandet med statliga medel – dock utgick inget bidrag till badrum. ”Det ansågs bortkastat, då arbetarklassen – som man kunde konstatera – inte badade regelbundet.” Det var kvinnorörelsen som drev bostadsfrågan menar artikelförfattaren. Bostadsbyggandet steg från drygt 40 000 lägenheter 1950 till 110 000 rekordåret 1970. Riksantikvarieämbetet fick 1938 i uppdrag att överblicka och värna kulturarvet. Det skulle välja objekt värda att bevara. Dessa skulle vara exempel på det mest värdefulla en viss tid skapat – men också, tillägger artikelförfattaren – ”illustrera ett övervunnet samhällstillstånd.” Under 60- och 70-talen utbröt det stora rivningsraseriet i Sveriges städer och tätorter och anledningen var bl.a. bilen, som inte skulle få stängas ute från varuhus och andra institutioner i centrum. (Så här uttrycker sig inte riktigt Kersti Berggren – förstås!): I exempelvis Karlstad revs 70% av de äldre lägenheterna i stadskärnan. Avslutningsvis ännu ett citat från hennes högintressanta artikel: ”Uppgften för myndigheter och museer är inte längre att välja objekt att skydda… Uppgiften är i stället att verka för att mångfalden i våra kulturmiljöer och vårt byggda kulturarv används i arbetet för ett hållbart samhälle.”

   Glädjande är att boken också bjuder på en uppsats om utvecklingen av parker och trädgårdar: ”Det gröna kulturarvet.” Orrholmen, ett kärt ämne för många skribenter, har ´författaren, Anna Tandre, avsnitt om och särskilt intresserar hon sig för taket till det berömda garaget, som hon tycker har blivit fint med sina lindar. Men jorddjupet är bara 40–70 cm – ”inte oproblematiskt utan tvärtom ett bekymmer.” Parken är ”enkelt utformad med en viss storslagenhet” skriver hon bl.a. Hon”överlämnar den åt brukaren att bestämma hur den ska anvhändas.” Enklast och naturligtvis vore förstås att satsa på takodling – som i många storstäder med sämre förutsättningar för det!

   Om ett storslaget konstprojekt på Hemvägen på Våxnäs från 1967 skriver Anna Skoglund. Tio framstående värmländska konstnärer fick i uppdrag att dekorera gatan. KBAB:s direktör Olov Bylock var den drivande kraften b bakom tillblivelsen av denna konstnärliga utsmyckning av tio fasader på Hemvägen, ett av landets första konstobjekt i sitt slag, skriver Anna S.

   En mycket intressant artikel i årsboken är Fred Krohn Anderssons ”Ett kulturhus i Värmland? Det är förstås inte så konstigt att undertecknad som i drygt 30 år hade sin tillvaroförlagd till huset ifråga är lite extra intresserad av det. Den ekonomiska tillväxten efter andra världskriget och fram till mitten av 70-talet var makalös men kulturlivet blomstrade inte lika mån, vilket de politiska partierna räknat med. Således tillsattes en statliga utredning om detta 1972 levererades utredningen Ny kulturpolitik, som kom att utgöra underlaget till de kulturpolitiska mål, som Sveriges riksdag antog 1974. Kulturen skulle bl.a. motverka kommersialismens negativa verkning på kulturområdet, skriver Fredrik K.A. (Om den lyckats med det så värst kan diskuteras?) Efter denna inledning övergår artikelförfattaren till att skildra Karlstads nya stadsbiblioteks långa färd mot monumentalbyggnaden på Sandgrund. Turerna var som bekant många. Vann den offentliga tävlingen, gjorde Janne Feldt med flera med ”Årets stad.” Förslaget mötte visst motstånd för sin monumentala utformning som kunde uppfattas som avvisande. Den 20 december1973 invigdes i alla fall Bibliotekshuset, som det fick heta, fast Kulturhuset var vad kulturnämnden hade förslagit och både artikelförfattaren och undertecknad verkar vara eniga att det hade varit det naturliga namnet. Artikelförfattaren avslutar så här: ”I formell mening fick inte Karlstad och Värmland något kulturhus. Men väl kanske ett hus för kultur?” Den frågan kan tveklöst besvaras med ett rungande ja!

   Nästa uppsats handlar om arkitekten Tor Andersson från Nordmarken, som aldrig smög in något värmländskt i sina skapelser.

   I bokens sista kapitel skärskådas två av David Halldéns skapelser, Sundstagymnasiet från 1960, som författaren Martin Rörby menar har blivit grundligt förvanskat av senare ombyggnader, och Geijerskolan i Ransäter, som däremot fått vara kvar i ursprungligt skick – så gott som. Rörby har höga tankar om Geijerskolans arkitektur och skriver: ”Ett är i alla fall säkert – Ransäter har inte längre  bara att förvalta arvet efter Erik Gustaf Geijer, Fredrik Dahlgren och Tage Erlander, utan även efter David Helldén, en av 1900-talets stora svenska arkitektbegåvningar.”

   Boken har en genomtänkt formgivning men är den så lyckad? De breda, ödsliga marginalerna, dubbla radavståndet mellan styckena m.m. ger ett slösaktigt intryck. Lite större stilstorlek hade kanske varit bättre att satsa på? Och varför sidnumren ska vara placerade uppe i övre, vänstra hörnet, förstår jag inte. Onödigt tillgjort. I vanlig ordning efterlyser jag ett person- och sakregister. Några ordförklaringar hade heller inte varit så dumt – må vara att terminologin i allmänhet inte är så svår, vilket är gott! Till sist, kan det stämma att Riksantikvarieämbetet grundades 1938 som Kersti Berggren uppger i sin uppsats. Riksantikvarier har ju funnits i Sverige sedan 1600-talet!

 

Morin, Marie, Nu blir det bra. Utgiven i samarbete med Podium Distribution, cop. 2013.

272 s. – Hc

Det här är Marie Morins femte roman. I centrum för handlingen står Wivi Lundin, som kommer från Kiruna till Boden under andra världskriget. Där får hon arbete och förälskar sig i en av de inryckta soldaterna. De gifter sig och flyttar till Karlstad, där hennes man får arbete på I 2. (Omslaget föreställer f.d. kanslihuset på det forna regementet!) Hon älskar sin man och sina barn men drabbas av depressioner, särskilt höst och vår. Hon blir mer och mer beroende av medicinerna, som skrivs ut åt henne på de medicinglada femtio- och sextiotalen. Hon blir en missbrukare helt enkelt. Författaren har enligt förlagstexen byggt framställningen på autentiska journalanteckningar och det tror man gärna. Beskrivningen av hennes humörsvängningar och tablettberoende verkar mycket övertygande. En deprimerande läsning men spänstigt skriven bok. ”En spegling av sin tid, en tid då tabletter kunde bota allt och kvinnors känslor var skrämmande” heter det i baksidestexten och det ligger säkert något i det.

 

Myrehed, David, Medeltid i Bierka och Swnd. Sunne: Författarens förlag, 2013. 68 s. – Ncag

Om värmländsk medeltid och framför allt om Bierka eller Björke, Värmlands motsvarighet till Birka menar författaren, och om några medeltida släkter, ”Björkesläkten”, Bratt, Vinge, Domarsläkten m.fl., handlar denna bok. Fram till digerdöden var Björke, beläget nära nuvarande Björkefors, om jag förstått rätt, Fryksdalens eller rentav kanske Värmlands största gods. Det var också något av ett handelsimperium, beläget intill Fryken intill en naturlig hamn. Mycket medeltidshistoria ger oss boken – som att under Nordiska sjuårskriget härjade norska friskaror i Fryksdalen och bl.a. Sunds prästgård skulle ha bränts ned.  

Boken vimlar av namn och man hade önskat att den hade haft ett personregister. Den är säkert frukten av mycken forskning i allt vad där finns av arkivalier från medeltiden men där nämns särskilt två herrar, som varit författaren till hjälp, nämligen Bo Ulfvenstierna, som skrivit flera böcker om Fryksdalens äldre historia, och hembygdsforskaren par préférence, Roland Kihlstadius.                                                                                                                                                                                                                        

Nilsson, Karl, Mitt namn är Karl Nilsson. Del V, Karl Nilssons dagboksanteckningar 1967–1973. Nedtecknade av Gunhild Hernström. [Kd: G. Hernström], 2013. 281 s. – Lz Nilsson, Karl

Ända sedan mycket unga år har Karl Nilsson på gården Anneberg i Gunnarsbyn, norr om Nilsby, fört dagbok; fyra, fem rader för varje dag har det blivit, om vädret och arbetet först och främst men också om familjen och grannarna Han och Hilda har två söner och tre döttrar, varav Gunhild är en. Tiden går sin gilla gång på det lilla lantstället med mycket arbete men också med tid för samvaro och olika nöjen. Det är som att vara tillbaka till det riktiga ”Gammelvala”. Det känns tryggt i sällskap med Karl Nilsson och hans häst, Lotta. Traktor har han ingen men det beror nog inte på teknikfientlighet för han skaffar sig bil, begagnad förstås, för att ta sig till Kil och för utflykter i både Värmland och Norge och han köper sig både en vanlig kamera och en filmkamera och TV. Han största intresse vid sidan om gården med kor och häst och skog och bärodlingar är fisket, särskilt lakfisket, som ger honom stadigt fiskar omkring kilot att äta eller sälja eller ge bort. Man häpnar över hur mångkunnig han är – han behärskar de flesta konster från att mura en spis till att läsa korrektur. Man slås också av den fina familjesammanhållningen och de livliga grannkontakterna. Det var naturligt att grannar hjälptes åt.

Karl Nilssons dagboksanteckningar bjuder inte på några sensationer men ger läsaren en god inblick i livet på ett litet lantbruk för ett halvsekel sedan – när det var gott. Karl Nilsson dog 1979 men förde anteckningar in i det sista. Låt oss hoppas att också de sista åren kan ges ut i bokform! Det skulle bli något unikt för Sverige (?), att få i bokform en bondes liv skildrat av honom själv nästan från vaggan till de sista levnadsdagarna.

 

Nordin, Magnus, Avgrundens änglar. Sthlm: Bonnier Carlsen, 2013. 283 s. ­ Hc

Magnus Nordin, född 1963, är uppväxt i Täby och bor i Stockholm. I en artikel på Nätet beskrivs han som en av landets bästa författare av rysare för ungdom vilket låter plausibelt. Han har skrivit drygt ett dussin böcker. Hans senast bok är alltså den här. Den handlar om våld mot kvinnor och pedofili och ren och skär sadism. Ganska så otäck läsning minst sagt men välgjord. Att han bland författare som han beundrar nämner Stephen King förvånar inte. Boken sägs utspelas i Värmland men inte ett ortnamn, som nämns, klingar värmländskt utom Karlstad! Miljön är inte heller särskilt värmländsk. Kort sagt, en obehaglig men välskriven historia, som kan ha utspelas var som hels ti Sverige, men man kan undra ska ungdomsromaner vara så otäcka?

 

Norrhem, Erik, 55 sonetter om Karlstad och ditt och datt. Med illustrationer av författaren. Kd: författarens förlag, 2013. [66] s. – Hc.03

Författaren skriver i förordet att han börjat skriva sonetter för att hålla sin hjärna ung och behålla sitt ordförråd. Reglerna för sonetten är stränga. Det är en femtaktig jambisk vers på 14 rader och arrangeras som två fyrradingar och två treradingar enligt visst rimschema. Författaren visar att det går att skriva sonetter om det mesta, om Karlstad, värmländska författare, om åldrandet, om julen och om sorgen efter en död vän. Hans teckningar är oftast riktig bra. Häftet bjuder alltså på verser i mycket blandade ämnen! Väl värda att ta till sig.

 

Odhner, Gunnar, Darwins ofullständiga idé. Sthlm: förlaget Anomali, 2013. 205 s. –  Uea                                                         
Jag kan hjälpligt redogöra för de viktigaste inslagen i ismer som t ex konservatismen, liberalismen, socialismen, nazismen, marxismen, darwinismen – och kanske ytterligare någon ism. Det är inget anmärkningsvärt med det; hundra- eller tusentals värmlänningar kan säkert göra detsamma och dessutom betydligt kunnigare än jag.

Annorlunda förhåller det sig med ”odhnerismen”, dvs. med de bärande elementen i Gunnar Odhners filosofiska och ideologiska universum. Jag har aldrig stött på någon som på allvar velat diskutera någon aspekt av Odhners tankevärld med mig. Däremot har jag träffat åtskilliga, som kategoriskt avfärdat honom som politisk byfåne och filosofisk charlatan. Mer än en gång har jag då nickat instämmande.

Numera är det svårare att bete sig så lättvindigt. Det beror på att Odhner i fjol presenterade sina filosofiska och politiska utgångspunkter i volymen Ingenting är fördolt, utgiven av Stockholmsförlaget Anomali, och att han nu i höst kompletterat fjolårsutgåvan med ännu en bok – Darwins ofullständiga idé – på samma förlag. Jag har läst båda och recenserat den förra i nummer 3/2013 av Wermlandiana. Det rör sig om originella men högst seriösa arbeten. Såväl charlatan- som byfånsstämpeln kan därmed läggas åt sidan.

I sin nya bok slår Gunnar O beredvilligt följe med Charles Darwin ända fram till dagen M, dvs. ända fram till den tidpunkt då Människan klev in på vår jords vridscen (eller i varje fall embarkerade denna scen på ett eller annat sätt). Då ändrade evolutionen i ett nu karaktär. Den visade sig klipskare än någon kunnat ana och måste rent av klassificeras som listigare än Darwin själv. Man kan säga att ett oväntat språng ägde rum. På så vis står det klart att vi människor definitivt inte är ”produkter av evolutionen” – som Darwin och hans många eftersägare hävdat och hävdar – utan något annat. Något helt annat:

Ja, människorna har visat sig kapabla att ”frigöra” sig från evolutionen, heter det på s 140 i Ingenting är fördolt. I Darwinboken har denna tes avsevärt skärpts: vi ÄR evolutionen! Med det följer ett gemensamt ansvar för våra likar och för tillståndet på den planet vi bebor. Vore vi blott selekterade evolutionsprodukter, så skulle vi enkelt kunna frånhända oss detta ansvar. Vidare skulle vi, som produkter, ha en mänsklig natur – och någon sådan har vi inte och har aldrig haft. Vi är inte nödvändigtvis goda. Vi är heller inte onda. ”Vad är en människa” är en fråga som över huvud taget inte kan besvaras.

När Gunnar O ställer sig i talarstolen för att presentera sin Darwinstudie, undslipper han sig definitivt inte fraser av det här slaget:

”Ni är exakt 37 stycken här i salen. Några av er har slagit sig ner på första bänkraden, medan andra föredrar att sitta längre bak. I dag blåser det nordliga vindar, och utomhus pendlar temperaturen runt nollan. Ändå kommer ni inte att drabbas av köldchocker – eftersom salen är uppvärmd. Själv är jag klädd i en hemstickad ylletröja och har rejäla vinterskor på fötterna. Jag är dessutom spik nykter, vid gott mod och har sovit mina åtta timmar. Den bok jag nu visar upp har jag skrivit alldeles själv. Om man räknar in diktsamlingarna, så är det min sammanlagt elfte. Lägg märke till att precis allt som jag nu informerar er om är sådant som jag, med absolut säkerhet, VET.”

Odhner formulerar sig alltså inte på det sättet. Harangerna ovan representerar över huvud taget inget egentligt vetande. Kunskaper och insikter värda namnet har nämligen egenskapen att de kan vidareutvecklas, omprövas, ifrågasättas, betvivlas etc. – och Gunnar O hyser rimligtvis inga dubier om sin nykterhet framme i talartribunen, inte heller om sin klädsel o s v. De tirader som han kläcker ur sig i det ovanstående ”citatet” är i praktiken tårtor på tårtor eller renodlade tautologier. Man kan säga att de utgör ett slags verbala övergrepp.

”Språkliga förbestämningar” är den term som Odhner lanserar i sammanhanget. Den termen upprepas ideligen i hans Darwinbok, närmast som ett mantra. Världen, språket och medvetandet är givna samtidigt utan inbördes succession. Obestridligt är att vi har ett språk, men i den slutliga analysen är vi också språket. Dess funktion kan uppfattas som (minst) tvåfaldig: vi talar men genom förbestämningen blir vi samtidigt ”talade”: musikern spelar på sitt instrument – språket – men instrumentet spelar samtidigt på honom (eller henne); snickaren spikar med hammaren – språket – men hammaren spikar lika enträget med snickaren.

Om den språkliga förbestämningen är ytterligt få medvetna och underkunniga – Ludwig Wittgenstein är en och Gunnar O själv en annan – och det är på det frontavsnittet som den senare dristar sig att attackera nära nog allt och nästan alla: gamla greker som Aristoteles, vidare Francis ”kunskap är makt” Bacon, René Descartes, Charles Darwin, Albert Einstein, Noam Chomsky m fl., m fl. samt, i förlängningen, Religionerna, Upplysningsfilosofin och till sist Vetenskapen med versalt V.

På s 187 i Darwinboken heter det att dagens vetenskapsmän och forskareliter mer påminner om ”en sekt än ett öppet, kunskapssökande sällskap”. Man borstar ständigt varandras ryggar, deltar i varandras seminarier, skriver förord till varandras böcker, gör TV-program tillsammans o s v i all oändlighet.

Säkert ligger det åtskilligt i detta, men det hindrar inte att de vetenskapliga landvinningarna på många områden varit ordrätt gigantiska. Jag undrar vilket intryck det magistrala verket Sömngångare (Tidens Förlag 1960) skulle göra på Gunnar Odhner. Det behandlar kosmologins idéhistoria från pythagoréerna till Isaac Newton och skrevs av Arthur Koestler – som inte bara var suput, notorisk kvinnojägare och romanförfattare, utan också en lysande vetenskapsjournalist. Johannes Kepler (1571-1630) tonar fram som Koestlers förklarade gunstling på de c:a 500 sidorna, medan Copernicus, Tycho Brahe och Galileo Galilei i samma mån väcker författarens ovilja och harm.

Ändå kan det ha förhållit sig så att Johannes K mördade den excentriske dansken, högvälborne Tyge, för att den vägen komma över Brahes astronomiska skatter, alltså dennes omfattande kartläggning av stjärnhimlen så som den tedde sig från Ven i Öresund. Kanske mördades Tycho B verkligen av Kepler. I alla händelser borstades inga ryggar, inte dem emellan och inte på den tiden. Det är inte uteslutet att ett kallblodigt mord ligger bakom en av vetenskapshistoriens mest remarkabla genombrott och allra främsta bedrifter: de tre keplerska lagarna. Jag har en känsla av att upphovsmannen till Darwins ofullständiga idé mer intresserar sig för vetenskapliga bakslag och tillkortakommanden än för genuina framsteg…

Den kända devisen ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” brukar tillskrivas Thomas Thorild (1759-1808). Uppenbart är att Odhner tänker friare och självständigare än de flesta. Det är stort.

Om han sedan tänker rätt är en helt annan femma. Jag tillåter mig att tvivla. Men stort tänker han likafullt

Mats Parner.

 

Gunnar Odhner har de senaste åren givit ut två böcker och de har båda blivit kritiskt granskade av denna tidskrifts recensent. Denna artikel i Wermlaqndiana 2014:1 kan uppfattas som ett förtydligande  från författaren.

 

Det finns två katastrofala uppfattningar i den mänskliga historien som leder till allt elände som vi ser omkring oss, krig, naturförstörelse och hat mellan människor.

Det ena är tron på att vi är skapade av Gud. Det andra är tron på att vi är skapade av evolutionen i en darwinsk mening. Båda de här besläktade uppfattningarna är förstås felaktiga, vilket har fått fruktansvärda konsekvenser i den mänskliga historien.

Varför är de felaktiga? Därför att till grund för de uppfattningarna ligger en missuppfattning av språket och den roll vi själva spelar för vår tillblivelse. Vi innehar subjektrollen, det vill säga, vi är de enda primära subjekt som existerar, men det ser vi inte, utan tror att vi är sekundära subjekt. De primära subjekten är förstås i det ena fallet Gud, som sitter inne med kunskapen om hur och varför vi skapades. I det andra fallet är det evolutionen, naturen som är det primära. Vi är alltså subjekt med nöd och näppe vilket är en förvanskning av vår verkliga situation som primära subjekt.

Varför är vår roll som människor förvanskad? Svaret är enkelt. Det är för att vi lever i ett ojämlikt samhälle, som inte tillåter oss att vara de subjekt vi är. Våra uppfattningar om oss själva och omvärlden är med nödvändighet skräddarsydda för att passa det ojämlika samhället. Därför tror vi, precis som Darwin, att vi är sekundära, dvs uppkomna. Eller som Bibelförfattarna att vi är förvisade från paradiset, det vill säga tvingade att spela rollen som andraplansfigurer, främmande och avklippta från gemenskapen med allt annat levande. Främlingskapet verkar naturligt, om man inte har förmågan att genomskåda de sammanhang som föder det. Det får oss att tro, precis som författaren Lars Gustafsson, att ”vi är fallskärmssoldater landsatta i totalt mörker”. Vi behöver upplysning. Vi behöver veta vilka vi är och vad det är för en värld vi hamnat i.

Men det främlingskapet har vi skapat själva, om inte helt medvetet. Präster brukar säga att ljuset kommer in i världen genom Kristus. Men ljuset är alltid här, hos alla människor, för alltid. Livet i det ojämlika samhället skymmer det och förvränger uppfattningen om oss själva, så att vi får för oss att vi är mindre än vi är.

Genom vårt medvetande och genom språket är vi delaktiga i skapelsen av oss själva och därigenom också förbundna med allt annat levande. Vi är inte produkter av evolutionen. Vi är den. Vi har inte ett språk. Vi är det. Vi kan inte ha någon sanning om världen utan att vara den. Sanningen är levande, liksom ljuset, och finns där som det alltid har funnits. Det är vår uppgift att genomskåda det vilseledande språk som talas i ett ojämlikt samhälle och förstå att vi är primära och har det fulla ansvaret för oss själva och världen. Vi kan inte skylla på någon ”människans natur” eller någon Gud.

Religion, kultur, vetenskap, ekonomi och politik som de ser ut idag hör ihop med det moderna samhället och håller det under armarna genom att i alla sammanhang framställa oss själva som sekundära, människor som inte är fullt självständiga utan alltid har en överhet, något att rätta sig efter, vare sig det är Gud, naturen, penningen eller lagarna.

Det är så oerhört tragiskt. Men detta samhälle och vår belägenhet i det är inte naturgiven eller bestämd av någon annan. Vi kan förändra både vårt språk, vår förståelse och vår inställning till oss själva och omvärlden. Det kan inga andra varelser

Gunnar Odhner 

 

Ohlson, Jan R., Beslutet. Krhmn: Norlén&Slottner, 2013. 446 s.­ Hc

Filip Rister, ung karlstadspolis, bosatt i Skattkärr, råkar ut för en rad fantastiska äventyr i denna mäktiga lunta. Boken kan sägas sönderfalla i tre delar: I del 1 ägnar han sig åt dykning utanför Malta efter ett amerikanskt flygplan från andra världskriget. Hela den historien skildras så sakkunnigt att man blir övertygad om att författaren själv ägnar sig åt djuphavsdykning på fritiden! Han blir inbjuden till USA att närvara vid begravningen av flygaren, som satt vid spakarna i det bärgade planet. I Staterna blir han betraktad som ”terrorist” och både CIA och FBI tar upp jakter efter honom. Amerikanerna har fått för sig att han sitter inne med en uppfinning, som skulle kommat att betyda en revolution på energiområdet. Efter en synnerligen strapatsrik flykt räddar han sig över gränsen till Canada. I sista delen är han tillbaka till Karlstadspolisen, och får där i uppdrag att lösa ett mordfall i trakten av Hagfors. Riksbanken visar sig på något vis vara inblandat i fallet, som till på köpet har förgreningar till Ukraina, där en viss oligark planerar en kupp riktad mot Sverige. Mer ska här inte avslöjas. Boken är oavlåtligt spännande. En ”pojkbok” för gammal som ung! Författaren har sedan debuten 2005 skrivit och gett ut åtta böcker inklusive denna. Undertecknad har inte läst mer än fyra av dem men undrar om inte hans senaste bok är den bästa vad gäller både intrig och personteckning och bakom bokbygget måste ligga mycken research!

 

Ohlsson, Jonny, 50 år i maktens korridorer. Om Värmlands näringsliv, politik och profiler de senaste 50 åren. Kd: TUK förlag, 2013. 190 s. ­ Ncag

Jonny Olsson har verkat på NWT längre tid än de flesta kan minnas! Att kalla honom legendarisk är förvisso ingen överdrift. 50 år som journalist, varav 40 som näringslivsreporter vid den stora värmlandsdraken imponerar. I all synnerhet som han alls inte bara hållit till i korridorerna utan varit inne i maktens lejonkulor och intervjuat både Wallenbergare och kungen själv! (Som var väl påläst om Värmland skriver JO). Han har mycket att berätta om Wermlandsbankens sorti ur bankvärlden, affärerna kring Uddeholmsbolaget och Billerud o.s..v. och – inte minst – om Vänerskogs bankrutt, detta lustiga bolag, som dök upp som en sol och ner som en pannkaka. Skogsägarna köpte alla skogsindustrier som var till salu men långt ifrån alla var lönsamma. Överlevde gjorde ex. Bäckhammars bruk och Rottneros men det gick inte av sig själv. Författarens skildring av näringsliv och näringslivschefer i Värmland de senaste 40 åren är mycket underhållande, skvaller på hög nivå kan man kanske tycka ibland. Kapitlet om den mutmisstänkte Boforschefen Claes Ulrik Winberg retar verkligen läsarens nyfikenhet – varför var han angelägen om att träffa NWT:s näringslivsreportage, skulle han lägga korten på bordet eller vad? Avsnittet om våra landshövdingar från Rolf Edberg fram till dags dato är extra läsvärt och JO:s omdömen om de dem verkar på pricken eller närapå!

 Han kommer in på det mesta som hänt i Värmland under de senaste decennierna, även på lantbrukets område, som han menar – säkert med all rätt – är den mest bidragsberoende näringen vi har, men lite överraskande är att han samtidigt hyllar de franska böndernas taktik att bränna ner rådhus (eller var det fiskarna som gjorde det?), sprida gödsel över Paris och liknande olagliga kampmetoder. Så får det absolut inte gå till i en demokrati värd namnet! Många näringslivets män hyllas i författarens minnesbok men ett återkommande namn är Gustav Ander, NWT:s starke man under en stor del av det gångna seklet. Han framstår som en ljusgestalt utan fruktan och tadel, en rese, som författaren gärna hänvisar till boken igenom.

Som sagt, högst underhållande läsning men varför har boken fått det sorgliga utseende den fått? Det verkar som om formgivaren haft som förebild äldre tiders dagstidningar. Pappret är grått, fotona svarta och – än värre –många porträtt är av frimärksstorlek och i svartvitt. Svårt helt enkelt att se vad de föreställer. Robust och rejält ska det kanske verka men här har det blivit lite för mycket av den varan! Boken skulle förstås ha haft ett namnregister men nu är det givetvis lite för sent påtänkt! Framställningen har visserligen sina lakuner för den vanlige läsaren men det mest är högst intressant för alla som vill veta vad som hänt på samhällslivets område sedan det omskakande 70-talet, då det ena bruket efter det andra försvann från länets karta. Mången värmlänning kände säkert då som Selma Lagerlöf – vid nyheten om nedläggningen av morbroderns Gårdsjö. Hon skriver i kapitlet Jordbävningen i Ett barns memoarer: ”Jag sluter ögonen och jag ser för mig hur jorden skakar och det ena stora herrgårdshuset efter det andra störtar omkull.”

PS En annan legendarisk person – de duggar tätt i den här boken – är, eller snarare var, länsbibliotekarien Ragnar Ljung. i många år Föreningen Värmlandslitteraturs ordförande. Han och Lars de Geer, en gång försvarsminister, brukade hålla låda på flyget mellan Stockholm och Karlstad, men eftersom de båda var mycket högljudda så fick oftast varenda passagerare ta del av deras konversation. Det är säkert sant!

 

Ovansjöbygden – folket i bild, del I och II. [Ovansjö bygdeförening]: 2013, : 1069 sidor. – Ncagz Dalby
ISBN 978-91-637-4025-1
Nu har Ovansjögruppen i Sysslebäck slagit till igen. För sex år sedan gav man ut storverket ”Ovansjöbygden – från Vingängsjön till Tåsan”. Där presenterade man sakligt gård efter gård med detaljerade upplysningar om årtal och inbyggare i flera släktled och i de flesta fall med foto därtill. Boken blev en nödvändighetsartikel för alla som hade minsta anknytning till bygden, och de var många. Jag var med och hörde de inledande resonemangen, och då var gruppen mer inriktad på personbeskrivningar. Sedan ändrade man kurs.

Nu finns en kärntrupp kvar i gruppen som har fortsatt arbetet och denna gång inriktat sig på personer, som man presenterar på foto – s/v och färg – och med korta faktauppgifter. Denna strävsamma grupp består av Tommy Sunnanängs, Ingrid Svanberg, Sonja Svedbo och Tage Bengtsson. De har tillsammans omvandlat tusentals arbetstimmar till en bok som på grund av omfånget fått delas i två volymer. Och många medhjälpare har de förstås haft.

Det nya bokverket kallas ”Ovansjöbygden – folket i bild” och kan ses som ett komplement till gruppens förra dokumentation. Man får anta att den som köpt ”Ovansjöbygden – från Vingängsjön till Tåsan” också vill läsa och framför allt studera fotografierna i ”Ovansjön – folket i bild”.

En viktig anledning är också att det område öster om Vingängsjön som halkade vid sidan av den förra redovisningen nu får en utförlig presentation. Det gäller de så kallade Gunnebyhedarna längs 62:an. Uppdateringar om födslar och dödsfall från den förra boken finns också med, och roligt är att notera att man har fått med gruppbilder från skolor, från kraftverksbyggare och andra samlingar. Och namnen på personerna finns med.

Bildmaterialet ärav mycket växlande kvalitét i detta enorma fotoalbum, men annat är inte att vänta eftersom det till stor del består av amatörbilder. Hellre ett porträtt av tveksam kvalitét än inget alls.

Personbilderna presenteras kronologiskt under varje gårds namn, och det kan ibland bli lite svårt att veta var i generationerna man befinner sig. Men då jag har tappat bort mig har jag kunnat söka mig bakåt och kommit rätt.

Det är ett beundransvärt arbete de fyra dokumenterarna har utfört  med detta värdefulla bidrag till den nordvärmländska historien. Helt säkert är det en bok som kommer att bli ordentligt genombläddrad.

Torleif Styffe

 

Parner, Mats, Fallet Quick/Bergwall – analys av en vård- och rättsskandal. Krhmn: Norlén&Slottner, 2013. 135 s. – Lz Bergwall, Sture

Fallet Quick/Bergwall är minst sagt märkligt. Under några år är han Sveriges värste seriemördare genom tiderna men i dessa dagar snart friad från alla mord han tog på sig – förmodligen som en följd av en ständig överdosering av mediciner, droger, som sjukhuset i Säter bestod honom med, ”stolt” över varje nytt erkännande som deras patient kunde leverera. Det kan inte vara fel att här tala om tidernas rättsskandal i Sverige. Tillika är det en vårdskandal utan like! Läkarexpertis, polis och domstolsväsende i skön förening verkade mer inriktade på att få Sture Bergwall att bekänna så många mord som möjligt än att skipa rättvisa. Läkarna på Säter trodde stenhårt på att en hemsk barndom – påhittad av Bergwall, som visste vad som förväntades av honom – ofta resulterade i våldsbenägenhet i vuxen ålder och Bergwall var ett solklart exempel på den teorin.

Detta är – som Mats Parner formulerar sig ­ ”en sann med fullkomligt osannolik historia” och mycket sorglig. Den berövade Bergwall mer än 20 år av hans liv och ännu har han inte blivit utskriven från sjukhuset – besynnerligt nog! Han är uppenbarligen lika frisk som någon ann!

I en berömmande recension i VF skriver Gunvor Nyman bl.a. att boken är ”ett intressant och gediget hantverk han (Parner) lämnat ifrån sig, bra sammanfattat på endast 135 sidor.” Tilläggas kan att Parner som vanligt skriver en lätt, mycket bitsk och elegant prosa och inte missar något tillfälle, att dela ut gliringar till de många i denna historia, som gjort sig förtjänta av det. Det kan kanske anses hädiskt att säga att boken är underhållande – men vore inte helt fel!

 

Persson, Anders, Önskan. Lerum: Idus, 2013. 297 s. – Hc

För journalisten Anders Persson i Karlskoga, har Pari Hakim från kurdiska Iran berättat sitt livs historia. Hon växte upp i en storfamilj i Sardasht i norra Iran, som verkar ha varit en idyllisk småstad fram till 1979, då muslimerna tog makten i landet och Pari var i tioårsåldern. Hennes farfar och andra släktingar tillhörde den kurdiska gerillarörelsen. Vid sexton års ålder giftes hon bort med en motbjudande friare, Abdullah. Det var alldeles mot hennes vilja, hon hade redan en fästman men av någon anledning dög han inte utan farfadern tvingade henne med pistolen mot huvudet att gå med på giftet. Snart måste hon och Abdullah fly över de snöhöljda bergen till Irak och senare till Turkiet, där de genom FN:s försorg kunde komma till Sverige, först Västerås men så småningom till Karlskoga. Abdullah fortsätter att våldföra sig mot Pari och hon gör sitt yttersta för att få hit sin älskade bror och senare föräldrarna. Hon hoppas att de ska tillåta henne att skiljas från sin man eller åtminstone se till att han slutar slå henne och begå våldtäkt mot henne. Men hederskulturen förbjuder att en kvinna skiljer sig från sin man och vad är f.ö. hennes ord värda mot mannens? Efter många år skiljer hon sig i alla fall mot släktingarnas bestämda vilja och hon gör det med fara för sitt liv, fast så långt som till mord går det ändå inte. Det dröjer minst fem år innan släktingarna förlåter henne eller åtminstone finner sig i att återuppta kontakten med henne.

Under tiden i Karlskoga har mycket annat av mer positivt slag hänt. Pari är en intelligent kvinna, som förstår att hon först och främst måste lära sig svenska för att komma någon vart i det nya landet. Hennes mål är att bli undersköterska, vilket hon också lyckas med att utbilda sig till liksom att ta körkort, något som gör henne än mer oberoende sin man. Berättelsen slutar alltså lyckligt tack vare hennes fighting spirit,” fastän hederskulturen berövat henne allt vad kärlek heter,”som hon skriver.

Om de senaste tio åren får vi inte veta mycket men jag antar att hon bor kvar i Karlskoga med sina två barn och sorgliga släkt, men vi får veta att hon utbildat sig till dykare och bergsklättare och hon reser ofta och älskar äventyr. Det är vad man kan förvänta sig av denna friskus! Tyvärr är boken dåligt korrekturläst.

 

Persson, Bjarne, -Clara 9. Kd. Författaren, 2013. 175 s. – Ncagz Karlstad: Klara

Omslaget pryds av den allra vackraste husfasad. Att Sandbäcksgatan 17 är ett så vackert hus har jag inte förstått tidigare! Det är från 1905 och anses av kommunen vara ” en särskilt vacker byggnad”, vilket det verkligen ser ut att vara! Fram till 1927 hette fastigheten Clara 9 men omdöptes då till Björken 2. Boken har en undertitel, som är värd att återge: En husbok för Björken 2 och en stadsdelsbok för Klara men framför allt en bok om de människor som levt sina liv här. Boken handlar alltså inte bara om själva byggnaden utan också om omgivningen, ja t.o.m. älven ägnar författaren flera sidor. Bildmaterialet är inte omfattande men fotona är välvalda och inte så vanligt förekommande. Synagogan, som revs 1955, och det besynnerliga tingshuset i Klara, som brann ner 1977, ’är några av byggnaderna som finns på bild. Bland personer med anknytning till stadsdelen, som han skriver om, kan nämnas, Knut Fraenkel, född 1870 i huset ifråga, han som följde med på den olycksaliga (vansinniga?) Örnen-expeditionen 1897, Albin Forssell, som startade Karlstads-Tidningen 1879 och var Gustaf Frödings chef, konstnären Olof W. Nilsson och – förstås – den så omskrivne J. Heublein, Hybelejen kallad, och hans kvarn! Mycket mer innehåller boken som en historik över bostadsbebyggelsens historia i Klara fram till 1900-talets början, och – inte minst – en utmärkt litteraturförteckning. Summa summarum: ett gediget verk – såvitt en utomstående kan bedöma – om Sandbäcksgatan 17 och om det viktigaste som hänt i Klara de senaste hundra åren och mer.

 

Persson, Cecilia, Att bära sin egen kropp – en rapport. Torsby:_ Heidruns  2013.  126 s. – Hc

Maja Ekelöf väckte sensation med sin Rapport från en skurhink, när hon 1970 vann Rabén & Sjögrens romanpristävling. Boken kom ut i sex omtryck under första utgivningsåret och några år senare erhöll hon Ivar Lo-priset. I föreliggande verk bjuder Cecilia Persson på ett slags litterärt kammarspel tillsammans med Maja Ekelöf och skalden Gunnar Ekelöf – som det står i förlagstexten. Anneli Jordahl skriver i Aftonbladet av den 24 april 2013 att ”Perssons bok är en sällsynt hybrid av dagbok, poesi, brutalrealistisk arbetsplatsskildring (fysiskt stenhårt, lågbetalt arbete med mycket skit men också gemenskap), samhällskritisk pamflett och ett kammarspel, där författaren Persson samtalar och grälar med sina ledsagare i skrivandet: de två ekelöfarna.”. Therese Eriksson i Arbetet 22 april 2013, har bara beröm till övers för boken men skriver avslutningsvis: ”Och jag ser fram emot att nästa poetisk klara, verklighetsnära bok ur Cecilia Perssons hand blir helt hennes egen – utan styltor.” Boken är inte så lättillgänglig menar dock undertecknad men kanske kan hon också få Ivar Lo-priset!

 

Renström Linde, Birgitta, Spegelfällan. Lerum: Idus förlag, 2013. 217 s. – Hc

Författaren är neuropsykolog och debuterade häromåret som författare med boken Huldas hemlighet, som handlade om hennes mormor, född och uppväxt i Norra Råda. Boken byggde på omfattande släktforskning. Hennes nya bok är av helt annat slag. Den kan enklast beskrivas som ett debattinlägg om sjukvården, som hon menar har blivit allt mer ensidigt fokuserad på effektivitet, ekonomi och mätbarhet. Inriktningen på rationalitet får inte gå ut över vad mänskligt är, är hennes budskap. Det är lätt att hålla med författaren i hennes angrepp mot en vård, som tenderar att ta alltför stor hänsyn till ekonomiska faktorer. En välskriven roman med ett viktigt budskap men inte så fängslande rent litterärt. Handlingen tilldrar sig helt och hållet i Göteborg.

 

Sahlströmsgårdens vänner. Årsbok 6(2013).

Det är med spänning man börjar läsa årets medlemsbok till Sahlströmsgårdens vänner, den sjätte i ordningen. De föregående fem har ju varit så vackra och fyllda med intressant innehåll på det begränsade utrymmet. Årets bok är lika fin och välmatad som de föregående och kommer säkert att bidra till att föreningen snart når sitt uppsatta mål, 1000 medlemmar. Förstklassigt papper och tryck ger text och illustrationer full rättvisa.

Ordföranden Bengt Johansson berättar i inledningen om den fina natur- och kulturvandringsled, som färdigställts under år 2012 i anslutning till gården som ett Leaderprojekt men också med stora ideella arbetsinsatser.

Hans-Olof Boström ­ pensionerad konstprofessor och tidigare mångårig museiman – har fäst sig vid några tavlor på Sahlströmsgården, som vid visningar bara brukar nämnas i förbigående eller helt hoppas över, bland dem Emil Östermans porträtt av Bror Sahlström, målat i Paris 1895. Bror har själv försett detta med en rustik ram, där beslagen har sin alldeles egen historia. Andra verk som behandlas är Anna Sahlströms akvarell Den gamla rönnen, Carl Wilhelmsons akvarellporträtt av Anna, Einar Nermans Dam i röd soffa och sist den inte så kända Maj Brings När skymningen faller. En mycket välskriven och läsvärd artikel. Följ gärna upp den med ytterligare en liknande artikel ett kommande år!

Annika Streich har sedan en tid tillbaka hjälpt till med guidningen på Sahlströmsgården. Hon är släkt med Sahlströmarna och har skrivit om sina tankar inför några släktporträtt. Rörande är uppgiften om hur Paul Piltz ”justerade”Anna Sahlströms porträtt av Annika Streichs mormorsmor genom att tillfoga en guldbrosch. Släktporträtten gav Annika och hennes kusiner tydliga intryck av de närmaste förfäderna.

Årets längsta artikel – Från Frankrike till Fryksände – står Elisabeth Lindberg för. Släktlinjen från den franske anfadern Grégoire Francois Du Rietz via Stockholm, Östergötland, Småland till Värmland redovisas lagom utförligt. Årtalen för några personers död skiljer sig från uppgifterna i C. V. Bromanders artikel i Fryksände förr och nu III (1933).

Ungefär halva artikeln avhandlar Per Sahlströms politiska verksamhet med tonvikt på riksdagen, där han satt i tre omgångar i andra kammaren, alternerande med lantbrukaren Arvid Jönsson i Östmark. År 1888 sammanslogs Fryksdals härads övre och nedre tingslag till en valkrets, och därmed hade både Per Sahlström och Arvid Jönsson avslutat sina riksdagsuppdrag. Man glömmer lätt att det var majoritetsval i enmansvalkretsar från representationsreformen 1866 till och med 1911. Först därefter kom de proportionella valen. Per Sahlström och Arvid Jönsson var alltså var för sig sin valkrets ende riksdagsman, ungefär som i det engelska underhuset än i dag. Partier fanns vid här tiden i själva riksdagen men inte på hemmaplan. Det var alltså ett utpräglat personval.

Det är intressant att Elisabeth Lindberg redovisar Per Sahlströms motioner b.l.a. om avskaffande av kommerskollegium, statsbidrag till sänkning och utdikning av myrar och ändrad tid för älgjakt. Arvid Jönsson var inte lika flitig motionär, men mer ensidig. Båda hans motioner behandlar brännvinsförsäljningsförordningen. Artikeln har utsökta illustrationer, liksom för resten hela boken. Per och Marit Sahlströms inbördes testamente, inbjudningskort till bal på Kungliga slottet är ett par exempel. Den festen var 1887, Per Sahlströms sista riksdagsår. ”I händelse af förhinder torde detta kort återsändas”, står det längst nedpå inbjudningen. Detta tyder på att riksdagsmannen verkligen deltog. Elisabeth Lindberg har gjort en mycket värdefull insats genom att registrera Sahlströmsgårdens brevsamling och arkiv och därigenom lätt kunnat hitta såväl Inbördes Testamente som Inbjudan till bal på slottet.

Humor och stolligheter, serverade av Bengt Sahlström och Thorleif Styffe, får också plats, liksom ett stycke sågverkshistoria med anknytning till Henrik Sörensen (han föredrog själv svenskt ö) och Sahlströmssyskonen. Den sistnämnda artikeln är skriven av Sahlströmsgårdens egen ”kulturgårdskarl”, Håkan Larsson. Sammanfattningsvis ännu en god årgång!

Arne Vannevik

 

Salander, Kristin S., Flygande Matta. Kd: Pärlan förlag, 2013. 193 s. – Hc

Författaren är okänd för mig men hon har tidigare givit ut boken Redan nu men ännu inte, 2008. I Flygande Matta berättar hon om två barn, Jenny och Tomas, ungefär 12 år gamla, som av en slump råkar på en flygande matta, en matta som för dem in i en magisk värld, befolkad av enhörningar, drakar, trollkarlar, talande katter och annat sällsamt. ”Det är ett hisnande äventyr, fyllt av oväntade vändningar och sprakande fantasi” som det heter i förlagets presentation av boken. Men boken ställer också frågan: ”Vad är min innersta önskan?” Man kan nog tycka att det blir lite för mycket av det goda. – ett fyrverkeri av händelser som kunde ha kortats ner något! Författaren är dock en god berättare och hon kryddar sin berättelse med mycken humor. En blinkning till läsaren att inte ta historien på alltför blodigt allvar. Tyvärr saknar boken helt illustrationer. Det skulle ha lättat upp berättelsen. Å andra sidan är förstås goda barnbokstecknare inte så vanliga och faran med illustrationer är att de tar över tolkningen av sagan ifråga! En läsupplevelse i vilket fall som helst är det!

 

Samén, Gertrud, omkring träden. Kd: Bild,Text&Form, 2013. 56 s. – Ibz Samén, Gertrud

Gertrud Saméns sjätte bok om naturen omkring oss. För varje naturälskare en bok att fröjdas åt. I olika tekniker, akvarell, tusch, olja, skildrar hon träd, levande och döda, vår, sommar, höst och vinter, men också blommor på marken och i träden. Texten är kortfattad och sparsmakad. Boken hjälper oss vardagsmänniskor att se på naturen med skärpt blick – och finna glädje i den!

 

Samuelsson, Lina, Kritikens ordning. Svenska bokrecensioner 1906, 1956, 2006. Kd: Bild,Text&Form, 2013. 272 s. – Diss. – Gc

Litteraturkritiken är ständigt ifrågasatt skriver doktoranden, men ligger det något i detta återkommande ifrågasättande? För att ta reda på det har hon gått igenom recensionerna av skönlitteratur under tre år, 1906, 1956 och 2006. För varje år har hon undersökt recensionerna i tolv tidningar – ett representativt urval vill säga – för månaderna mars och oktober. Vad hon bl.a. kommit fram till är att 1906 lade kritikerna stor vikt vid att personerna i det litterära verket var trovärdigt tecknade. Svenskhet, nationalism, utvecklingstankar var särskilt uppskattade dygder bland den tidens kritiker. 2006 handlar recensionerna mycket om kritikerna själva och om författarna. Vår tids personfixering gör sig här märkbar. ”Upplevelsen är 2006 det som utgör värderingsgrunden, inte analysen som det var 1956 eller karaktärsskildringen 1906”. (Citat ur en recension av Claes Wahlin i AB).

Flera recensenter av avhandlingen har särskilt fäst sig vid att Lina Samuelsson tagit på kål på några myter, nämligen att kritiken fått mindre plats, att kritikernas bildningsnivå sjunkit och deras medelålder och att nepotismen skulle ha blivit mer utbredd. Sant är det däremot att de kvinnliga recensenterna blivit fler. Från att 1956 bara utgjort cirka 20% av kritikerkåren var de 2006 lika många som de manliga recensenterna.

Avslutningsvis påtalar avhandlingsförfattaren att mycket hänt på det litteraturkritiska området sedan 2006. Tidningarnas tabloidformat har gett minskat utrymme för kulturen även i storstadstidningarna. Recensenter på TV och på Nätet har brett ut sig och intagit en nästan dominerade position, ”Is this the end of bookreviews in the daily press” frågar hon sig.

Liksom första opponenten vid disputationen måste jag berömma språket, den lediga stilen, som gör detta till en ovanligt tillgänglig avhandling. Inte heller kan man annat än häpna över den säkerhet författaren behandlar sitt stora kunskapsstoff. Boken är en allmänbildande kurs i svensk litteraturhistoria ur ett lite annorlunda perspektiv.

Tilläggas skall att undertecknad har hämtat ett och annat i sin bokanmälan från Claes Wahlin i AB och Lotta Lundberg i SvD.

 

Schnelzer Magnusson, Adina, & Gaellman, Johan, På andra sidan väggen. 2013. - Hcf

Adina Schnelzer har skrivit en liten fantasyberättelse för barn i åtta-nioårsåldern, bara ett sjuttiotal sidor med rejält stor stil, mycket lättläst. Och boken har tryckts i en mycket liten upplaga. Berättelsen handlar om flickan Emmy som vaknar en morgon med rejält ont i halsen. Hon pysslas om av mamma och får gå och lägga sig igen och slumrar till medan hon ser på sin TV.  Plötsligt får hon höra ett surrande ljud och längst in snedgarderoben upptäcker Emmy att ljudet kommer från någonstans bakom spegeln, och med hjälp av flickan hon skymtar bakom spegeln kommer Emmy till spegellandet där alla våra tvillingsjälar finns.

På liknande sätt börjar många fantasyberättelser. Adina har valt att människorna i spegellandet ska tillhöra en annan tid – en lite diffus medeltid - och då håller inte berättelsen riktigt för mig för Ymmes, Emmys tvillingsjäls, språk är mycket vardagligt, närmast slangartat: himla sprallig, var inte så mesig, lätt som en plätt, vi sticker, va? Även om vi skulle tolka det så att detta är det språk Emmy drömmer på så känns det anakronistiskt för mig. Slutet av berättelsen är däremot finurligt och oväntat.

Till denna text har Johan Gaellman gjort suggestiva bilder i olika nyanser av svart tusch eller akvarell.

Hans linje ringlar sig runt som rötterna i den hemliga skogen eller som trassliga garnnystan. Jag tycker mycket om omslagsbilden. Sedan är det en annan historia att barn alltid väljer färgglada omslag på sina böcker

Helena Vermcrantz

 

Schulman, Ninni, Svara om du hör mig. Sthlm: Forum, 2013. 413 s. – Hc
I gryningen i ”älgjaktgsmånaden” samlas utanför slaktboden i Uvanå ett jaktlag på några timmar senare hittas en av deltagarna död på sitt pass. Mord eller vådaskott är frågan? Någon i laget måste vara skyldig, också polischefen räknas som misstänkt och får inte leda utredningen.

   Detta är tredje boken om journalisten Magdalena Hansson, Värmlandsbladets platschef i Hagfors. Hon är barnledig och kanske hennes tidning kommer att dra in hennes tjänst. Om detta handlar denna deckare, som mest liknar en vanlig roman – fast hela tiden mycket spännande. Enkelt uttryckt är det en spänningsroman om föräldrar och barn, ja, om alla slags relationer, och om att leva i en glesbygd, där alla känner alla.

  ”Trevlig blandning av spänning och vardag” skriver LiltteraturMagazinet, och   det kan jag hålla med om, fast jag skulle hellre tala om ”en god blandning” i stället för ”en trevlig”.

   Ninni Schulmans tredje kriminalroman är hennes bästa. Det är en mäktig volym, men lättläst tack vare att hon har ett gott språk och att berättelsen är oupphörligt spännande. Upplösningen kommer nog som en överraskning för de flesta men det var inte älgen som var mördaren – som i ett av Leif G.W. Pettersons program

   Det kan tilläggas att Svara om du hör mig var Karlstads stadsbiblioteks mest utlånade vuxenbok 2014 med 274 utlån (Hemsidesredaktören).

 

Sedin, Sofia, Lilla Ångestboken. Krhmn: Norlén & Slottner 2013. 48 s. –Vla

När jag första gången fick Lilla Ångestboken med underrubriken En handbok för dig som lever med ångest i min hand tänkte jag: detta stora ämne och bara 47 sidor. Här kan författaren bara hinna skrapa på ytan. Men jag bedrog mig. Lilla Ångestboken rymmer faktiskt det mesta man behöver veta, främst om panikångestproblematik. På ett mycket konkret och tydligt sätt förklarar författaren ångestens mekanismer, hur kroppen reagerar som om den var utsatt för stor fara – en felprogrammering helt enkelt. Ett exempel: Man får större pupiller för att få ökat synfält.

   Författaren berättar personligt om sin egen väg att hitta ett sätt att leva med panikångest och inger läsaren hopp att genom kunskap, stöd från familj, vänner, skola och vård kunna leva ett bra liv.

Författaren varvar fakta, tips, egna dagboksanteckningar samt beskrivande texter om hur en panikattack kan upplevas. Därtill fina fotografier tagna av författaren själv.

Utdrag ur dagboken

   Idag var jag hos kuratorn. I ungefär 30 minuter satt jag och bara pratade om mig själv och min panikångest, och Gud vad härligt! Kuratorn föreslog att jag skulle köpa en ny, fin skrivbok och skriva om mina panikångestattacker. Så jag tänkte börja med att skriva om idag.

Det här är en bok som kan läsas av alla, även om man till vardags inte är någon stor bokläsare. Som underrubriken förmedlar är det en handbok, som i sitt lilla format lätt får plats i både ficka och väska.

Sofia Sedin debuterar med denna bok men förhoppningsvis får vi framledes läsa mer från hennes penna.

Gun Berger

 

Sewall, Lena, En bit Racken. Kulinariska strövtåg i Rackenmålarnas fotspår. Kd: Votum & Gullers förlag, 2013. 256 s.

Fram till i år har det funnits två böcker, som haft ambitionen att på ett heltäckande sätt berätta historien om Rackenkolonin i Arvika; Herbert Sjöbergs bok Konstnärskolonin vid Racken kom långt innan Rackstadsmuseet – redan 1976. Från första upplagans anspråkslösa yttre format har den kommit i en sjätte mera påkostad upplaga så sent som 2011. 2003 kom Per-Inge Fridlunds och Sven Smedbergs Tjusning – om Rackenkonstnärerna, en guidad tur i konstverk och historia. F ö aktivt stödd av en förtjust Göran Persson.

   När Lena Sewalls bok aviserades sommaren 2013 undrade man därför om inte det mesta skrivits i ämnet. I synnerhet som många andra skrifter har belyst delar av ”kolonins” historia. Men Lena Sewalls bok är en angenäm dementi av den farhågan! Det hon presenterar på 255 vackert disponerade sidor (grafisk form Johan Sjödelius) är resultatet av tjugo års insamlingsarbete, avbrutet av en rad andra skrivinsatser. Hon har läst, intervjuat/brevväxlat (källförteckningen nämner 27 namn) och grävt fram material. Upplägget av En bit Racken liknar hennes tidigare succébok En bit Skagen, vilket redan undertiteln Kulinariska strövtåg i Rackenmålarnas fotspår anger. Men undertiteln ger inte full rättvisa åt boken. Mat och fest är förvisso en viktig del av boken, men den innehåller så mycket mer!

   Boken ger en rejäl rundmålning av livet i Paris i sena 1800-talet, där hon bl a stödd på Thomas Millroths Molards salong och journalisten – ögonvittnet – Johan Jansson ger en fyllig bild av konstnärslivet med utgångspunkt i Christian Eriksson, men också Björn Ahlgrensson och Fritz Lindström. Både Gaugin och Strindberg finns med på ett hörn!

    Till slut anländer de till Arvikatrakten. Den ene lockar den andre, hittar sig någonstans att bo, får kontakter i bygden. Bokens skildring av Rackstadkonstnärerna växer till en berättelse också om de nutida ättlingarna. De flesta heter Zetterquist…

    Boken kretsar förstås mest kring de stora namnen i kolonin: Erikssons, Fjaestads, Ahlgrensson, Lindström och då Zetterquists. Här finns ett fylligt källmaterial och sentida släktingar som kan fylla i. Kanske är det därför Ture Ander intar en blygsam plats i boken och Alfred Ekstam och Bror Lindh saknas helt? För att läsa om dem får man gå till Sjöbergs och Fridlunds böcker. Eller varför inte Peter Lenkens roman om Rackenkolonin, Skymningsglöden.

   Konstnärerna, möbelsnickarna, smederna, väverskorna och keramikerna i boken utgjorde vad man idag skulle kalla ett kluster, som socialt och yrkesmässigt verkar ha befruktat varandra och fått Arvikas rykte att spridas över landet – för att inte säga delar av världen. Där fanns vad många kommunpolitiker idag drömmer om för att lyfta sin egen kommun…

   Lena Sewall skriver fram historien ända in i våra dagar; Konstnärligt verksamma runt sjön – det finns några – kommer till tals, festtraditionerna lever kvar uppburna av nutidens Rackstadbor. Men den siste konstnären vid sjön med en mera direkt koppling till denna epok, Jörgen Zetterquist, gick bort i somras.

   Det finns all anledning att tro att denna påkostade bok kommer att leva i många upplagor genom den breda skildring den ger i blandningen av konst- och kulturhistoria. Här finns levande beskrivningar av människorna i kretsen i fest, vardag och tidvis armod. Uppbrott och återkomst. Här finns Richard Berg, Ernst Thiel och Ellen Key på besök. Och mycket annat som en kort anmälan inte kan återge.

   Det som gör den unik är det kulinariska inslaget. Varje avsnitt har recept knutna till respektive konstnär, resultatet av den välrenommerade matskribentens grävarbete i tidningslägg, men framför allt i de kvarlämnade receptböckerna som hon hittat i de gamla konstnärshemmen. Så många att man är tacksam för registret i slutet av boken. Maträtterna är vackert fotograferade av HP Skoglund och bildmaterialet är överhuvudtaget fint återgivet. Men så är det ju också en vacker epok!

Lennart Wettmark i Wermlandiana 2014:1

 

Lena Sewalls En bit Racken recenserades också av Hans-Olof Boström i Wermlandiana 2013:4

Det är nog svårt att finna en bättre guide än Lena Sewall till människor och miljöer kring sjön Racken, i förfluten tid och i nutid. Hennes nya bok kan ses som en uppföljare till En bit Skagen, som hon gav ut för tjugo år sedan. Också denna gång är det människoödena, samvaron och sällskapslivet och måltiderna som står i centrum. Vi får utförliga redogörelser för ibland trassliga släktförbindelser och stormiga äktenskap, för vardagarnas möda och fattigdom (Ahlgrenssons!) och festernas upptåg och yra. Visst hade det varit intressant med reflektioner till exempel kring teosofins betydelse för Gustaf Fjæstads måleri, kring den svärmiska nationalism som kommer till uttryck i Björn Ahlgrenssons och Fritz Lindströms landskap eller den förgängelsesymbolik som kan anas i Jörgen Zetterquists stilleben. Men den som söker utförliga beskrivningar och djuplodande tolkningar av Rackenmålarnas konst får vända sig till annan litteratur.

Boken handlar förresten inte bara om målare kring Racken. Bildhuggaren Christian Eriksson och hans miljöer i Taserud, Paris och Stockholm ges också vederbörligt utrymme — utan Christian ingen Rackenkoloni — och avstickare görs till sjöarna Ullen (Zetterquistarna, Samuel Johansson och Ulla Nilsson) och Gunnern (där Fjæstad målade ”Rimfrost på is”). Lena Sewall är sedan barndomen djupt förtrogen med de miljöer hon skildrar, hon har samtalat med dem som ännu har minnen av den ursprungliga Rackenkolonin vid förra sekelskiftet (som hon envisas med att kalla ”förrförra” för att ordentligt särskilja det från senaste sekelskiftet), och deras sentida konstnärliga arvtagare hör till hennes vänkrets.

Lena Sewall berättar medryckande och med stor inlevelse och många superlativer. Mest charmfulla finner jag hennes egna minnesbilder från barndoms- och ungdomsår och hennes möten med ännu verksamma konstnärer (eller nyligen bortgångna Jörgen Zetterquist), helst i festligt lag vid kaffebordet eller middagsbuffén. Vad beträffar de sedan länge bortgångna serverar hon en kompott på läsefrukter, rik på citat och referat, som ofta ansluter mycket nära till tidigare författare (Helge Kjellin, Thomas Millroth och andra).

Boken är överflödande rikt illustrerad med bilder på miljöer, konstnärer, konstverk och kulinariska läckerheter. Alla läser den nog inte från pärm till pärm och ännu färre prövar väl på alla de 78 recepten, vilka knappast kastar sidoblickar på kalorimängd och kostcirkel men som får det att vattnas i munnen på den som inte är asket. Boken har en given plats som ”conversation piece” på ett festligt dukat kaffebord tillsammans med ängsblommor i vas och kanske Margareta Zetterquists nötkrans eller Märta Zetterquists fina mördegstårta med Åsengelé.

Den bygger på ingående studier och har tagit sin rundliga tid att skriva. Men kanske har det gått lite snabbt undan på slutet. Man noterar en del slarvfel, de flesta försumbara, men några bör påpekas. Jean Baptiste Bernadotte uppges vara farfarsfarfarsfar till prins Wilhelm istället för rätteligen farfarsfarfar. Bruno Liljefors Kvarnbo väster om Uppsala sägs ligga vid Fyrisån fastän det är Hågaån som flyter förbi. Björn Ahlgrensson påstås aldrig ha fått uppleva att hans mest kända målning, ”Skymningsglöden”, hamnade på Göteborgs konstmuseum, fastän den inköptes dit 1903, samma år som den målades.

Och tänk att det ska vara så svårt att stava rätt till Bror Hjorth! Också Carl Wilhelmson och Sven X:et Erixson har fått sina namn felstavade, Elsa Hallgren i Arvika har på ett ställe bytt namn till Elsa Hallberg, och Kunstgewerbeschule i Karlsruhe har blivit till ”Kunstbewerbschule”. Nå, sådana skönhetsfläckar får inte undanskymma det faktum att denna vackert formgivna bok förtjänar att stå i bokhyllan (eller ligga på kaffebordet) hos var och en som intresserar sig för värmländskt konstnärsliv och värmländska kulinariska traditioner.

Hans-Olof Boström i Wermlandiana 2013:4

 

Sjögren, Wilhelm, I backspegeln. Kolmården: Pond förlag, 2013. 287 s. – Lz Sjögren, Wilhelm

Boken är en slags självbiografi men med lite annat upplägg än som är vanligt. Den består av något tusental nedslag i författarens liv. Kort och koncist – och ofta humoristiskt. Han berättar om sin barndoms Filipstad på 40- 50-talen, om att vara lärare, göra lumpen, som han anser vara bortkastad tid, Skid-SM i Filipstad 1953, det första vasaloppet m.m.m.m. Dessutom får vi bekanta oss med hans morfars far, Otto Vilhelm Eriksson, Filosofen kallad, en enkel skomakare, som blev ansvarig utgivare av  Sörmlands-Kuriren, som senare blev Folket, en betydelsefull röst i pressdebatten än idag. Författaren har också en hel del att berätta om Finshyttans bruk, uppköpt av Olof Bergström 1867. Författarens pappa fick anställning där fram till 1975, då det köptes av KMW för att läggas ner. 1951 hade bruket 260 anställda! Författaren fick följa Lesjöfors AB till graven 1977. ”Baronen”, författaren och forne disponenten Gerard de Geer, blev Sjögren god vän med men än mer har han förstås att berätta om den siste disponenten Lars de Geer. Lundsberg är ett annat ämne han tar upp men dock utan att tillföra debatten  så mycket.

Wilhelm Sjögren måtte ha ett enastående minne. I vilket fall ger han en mycket levande bild av småstaden Filipstad, som han växte upp i. Det avsnittet är bokens bästa. Skildringarna inifrån av den svenska skolan är däremot deprimerande. Boken är mycket ojämn och utförandet av enklaste slag. Typografin växlar och illustrationerna är av högst växlande kvalitet, men kanske är dåliga bilder bättre än inga alls! Korrekturläsningen kunde ha varit betydligt bättre. Mycket irriterande är författarens ovana att ideligen sätta ut citattecken kring de allra oskyldigaste uttryck

Skog, Oskar, Pojken som fann en ny färg. Sthlm: Forum, 2013. 224 s. – Hc

Författaren växte upp i Arvika men bor i Malmö sedan 20 år tillbaka. Han är TV-kritiker och detta är hans debutbok och den har nästan genomgående fått en strålande kritik. Han har en minimalistisk stil, som närmast liknar vers. Boken består till största delen av samtal mellan pappan och den sonen, den säregne. Det är omöjligt att inte beröras av detta så lyhört återgivna samtal, ett samspel som av sällsport slag. Mamman hamnar däremot vid sidan om. En bok full av lycka, men så småningom blir tonläget mycket annorlunda…

 

Sten Bergman. Kamtjatka, Kurilerna, Korea och Nya Guinea. Text: Jens Sucksdorff, Henrik Ekman, Lena Haglund, Bertil Lintner, Formgivning Göran Dyhlén. Votum 2013.

Votums förlag har i dagarna givit ut ett praktverk om Sten Bergman (1895–1975), Sveriges kanske genom tiderna populäraste populärvetenskapliga föreläsare. De av oss som har några år på nacken kommer väl ihåg hans röst från radion, hans diktion var knivskarpsvass – något för dagens TV-personligheter att beakta! På min tid s.a.s. alltså på 50- 60-talen, var det paradisfåglarna på Nya Guinea, som han mest talade om. Han har kallats Sveriges sista stora  upptäcksresande. I boken får vi ta del av hans forskningsresor på Kamtjakta, Kurilerna, i Korea och på Nya Guinea. Det låter inte värst värmländskt men han var faktiskt född i Ransäter men hur länge han bodde där har jag inte tagit reda på. Hans värmländska härstamning verkar vara rätt okänd så inte var det väl länge han eller – kanske snarare – hans föräldrar var födelsesocken trogen?

 

Stiftsbok 2014. Utgiven av Karlstads stift. Karlstad: 2013. 190 s. – Cj-c(p)

Hundraandra årgången av stiftsboken höll inte på att bli. Det är tydligen inte populärt längre med årsböcker av det här slaget men Karlstads stift kommer i alla fall att fortsätta ge ut sin ”stiftsbok”.

Årets tema är ”val”, vilket kan passa ett s.k. supervalår, fast kyrkovalet var ju redan i fjol. Ett tjugofemtal skribenter medverkar med artiklar under rubriker som Kyrkans identitet, De svåra valen, Valet att gå trons väg, Valet att gå i trons tjänst och Våra personliga val. Bland medarbetarna kan nämnas redaktörerna Charlotte Hartwig Lundh och Torgny Lindén, Tommy Hellström (med många bidrag), Marianne Väpnargård, som efter makens död gick ur Svenska kyrkan, men ”30 år i Svenska kyrkan hade satt sina spår – jag längtade hem.” och ”blev åter medlem av i församlingen.” Medverkar gör också biskop Esbjörn Hagberg, som framhåller att ”kyrkan är alltså inte i första hand organisation, byggnad eller struktur utan dess innehåll: Evangeliet om Jesus Kristus.”

Boken innehåller i vanlig korta presentationer av ”de som kommit”, tre präster och en diakon, vilket låter litet. Tyvärr saknas denna gång minnesteckningarnaöver ”De som gått”, alltså under året avlidna präster. Tydligen har redaktionen inte lyckats hitta någon ersättare till X Frykenspets, som i åtskilliga år svarat för minnesrunorna. Avslutningsvis hittar vi en bildkrönika på cirka 20 sidor. Tyvärr går fotona väl så mycket i grått för min smak.

Årsboken har i åtskilliga år hetat Karlstads stiftsbok och så står det på bokomslaget men enligt titelbladet heter den numer bara Stiftsbok. Konstigt! 

 

Stolpe, Åke, Betraktelser. Norsborg: Recito, 2013. 228 s. – Lz Stolpe, Åke

Betraktelser är en lyckad titel på den här boken, som är både en självbiografi, en debattbok och lite till! Författaren, född 1934, i Lersjön i Eda socken, blott ett stenkast från gränsen till Norge. Hans förra bok, En får göre så gôtt en kan från 2003 var en mera utpräglat en  självbiografi. Här berättade han om sitt liv från barndomen fram till pensioneringen vid 60 års ålder. Han gjorde en lysande karriär inom polisen, var under några år Sveriges representant på Interpol i Paris; därefter kriminalkommissarie och polisintendent vid Säpo och Rikskriminalen.

Författaren bjuder på en omväxlande meny i sin fortsättningsbok. Han har många intressen och skriver humoristiskt. Särskilt lyckat är hans kåseri om den egna trädgården, som han har ett varmt hjärta för. Han kan t.o.m. berätta om poliskören han är med i så att även en utomstående blilr road. (Litteraturen om i ämnet torde vara rätt beskedlig, fast körsjungandet brukar anses som en svensk folkrörelse.) Han gör så god reklam för ”det fantastiska” Nackareservatet, som han bor alldeles intill, att undertecknad som en gång var bosatt i Bagarmossen får dåligt samvete för att han inte grep tillfället i akt och genomforskade reservatet! Det verkar i hög grad värd ett besök.

Det jag kallar debattartiklar handlar bl.a. om nuvarande invandringspolitik och vad han kallar myten om manssamhället. Han håller inte med om att  svenskarna skulle vara rasister, som ofta hävdas i debatten. Han kritiserar tillsättandet av chefstjänster inom polisen, vilket omöjliggör för vanliga poliser, alltså utan akademiska examina, att kunna avancera. Ålens vandringar, värmlandshistorier, bl.a. några av Elis i Tasere, som är nya för mig, och ett roligt kåseri, En polis förväntas inte gå vilse” är annat av klart underhållningsvärde. Författaren är inte främmande för religiösa frågor men har utträtt ur Svenska kyrkan. ”Inget skymmer Guds ansikte som religionen” skriver han – mycket tänkvärt! Om Göran Tunström har han en historia: ”I intervjun som följde efter att Tunström mottagit Augustpriset berördes frågor av andligt innehåll: Tror du på Gud, Göran, frågade intervjuaren. Efter att ha tittat upp i taket en god stund svarade han med något outgrundligt i blicken: Om du inte hade frågat, hade jag svarat ja…” . 

Kort och gott, Åke Stolpes Betraktelser innehåller mycket av intresse, om än inte så mycket värmländskt som i den första boken. Anmärkningsvärt nog saknar boken korrekturfel – så vitt jag kunnat se.

 

Strand, Lars, En hoper Jösshäringer – å nôa utbôlinger. Limerickar på mål. Arvika: Poem förlag, 2013. 44 s. – Hc.08

Lennart Strand bor i Sunne men hans ”fosterland” heter Gunnarskog – på högsvenska. Han inte så känd som han borde med tanke på att han är Sveriges främste författare av fackböcker om Conan Doyle och hans Sherlock Holmes. Än mindre känt är förmodligen att han är från Gunnarskog och ömt omhuldar språket som där talas. Det framgår av en bok av honom i en helt annan genre, som förlaget Poem och Gunnarskogs hembygdsförening gav ut i fjol, nämligen en samling limerickar på ”gunnerske”. Han skriver i förordet att han ”alltid så länge jag kan minnas varit intresserad av värmländska ord och vändningar och fascinerad av deras must och uttrycksfullhet.”Om denna kärlek bär dikthäftet gott vittnesbörd!!

    Författaren skriver vidare att ”det genuina folkmålet tynar bort, ack ja, och det begrips numera, än mindre talas, av allt färre människor.” Ja, sorgligt nog, jag måste bekänna, att för en värmlänning, som inte är uppväxt i Jösse härad stöter läsningen på motstånd – trots den utförliga listan med ordförklaringar. Jag kan dock lugna författaren med att hans limerickar ändå ”kan locka fram ett småleende eller ett skratt”, som han skriver i förordet. Och nog får det anses som en verklig prestation av vår Sherlock-kännare att kunna hitta rim till över hundra ortnamn, nästan alla hemmahörande i Jösse härad! Och visst finns det anledning att småle mer än en gång åt hans ordakonst. Men jag hade nog haft ännu mer behållning av verserna, om jag behärskat språket bättre!

   Innehållsligt är limerickarna ganska konventionella och den värld som skildras i dikterna är för det mesta inte dagens precis! Men, som sagt, detta är ett viktigt bidrag till den värmmländska folkmålslitteraturen – som kommit till i grevens minut! Ett stort grattis till alla gûnnerskebor och alla älskare av det värmländska tungomålet eller, rättare sagt, tungomålen!

 

Svensson, Gunnar, mitt namn är Svensson antimilitarist. Luleå: Black Island Books, 2013. 133 s. – N

Gunnar Svensson är väl mest känd i vår provins för Pilgrimstapeten i Dalby, som han tog initiativet till. Om tapeten skriver han i boken Pilgrimstapeten (som Föreningen Värmlandslitteratur utsåg till 1997 års vackraste värmlandsbok!). Sammanlagt har han skrivit ett tiotal diktsamlingar och fackböcker. Hans böcker är något för sig med nedslag på platser jorden runt, artiklar om svenska statens övergrepp mot samerna, om den amerikanska imperialismen, ett tal av Sara Lidman om Vietnamkrig, och om vapenmässan i Älvsjös 2012. (Idag läggs 1 5335 miljarder dollar på militära utgifter i världen, uppger Gunnar S.!), samt Harold Pinters nobeltal, som innehåller mycken kritik av USA.

Författaren är en sann sensualist, som känner sig hemma överallt på jorden och blir god vän med alla goda människor han träffar. I boken återkommer han till sin barndoms stad, Härnösand, Öbacka ofta kallat, och man kan bara hoppas att han snart skriver en hel bok i ämnet. Han har mycket att berätta om sin barndomsstad och pappa frikyrkopredikanten. Under framför allt 60-talet levde han i Paris och arbetade som tecknare inom reklambranschen och var mycket framgångsrik. Ganska dålig på franska fick han många vänner.    Om en kollega berättar han att denne varje morgon bjöd sina arbetskamrater på calvados och ost. Anledningen var att en granne dött och denne hade testamenterat två jordkällare till honom och till hans stora överraskning var dessa fulla med ost och calvados! Nämnas kan också att under parisåren blev han uppringd av kronofogden, som uppmanade honom att gifta sig. På det viset skulle han få en mycket lägre skatt!

   Åren i Värmland ger han oss bara glimtar av kan man säga. Först bodde han en tid i Karlstad men på sjuttiotalet slog han sig ner i Nordvärmland, som hans dåvarande fru stammade ifrån. I avsnittet om nyodlingen skildrar han såningsmannens glädje: ”Jag känner mig berusad som av sött vin. Av sav från björkar. Den gamla traktorn lyfter försiktigt upp såmaskinen. Vi åker ner till nyodlingen, Vad vacker hon är. Marken känns helgad. Hennes rena oskuldsfulla dofter slår upp mot mig.” Man kan komma att tänka på inledningskapitlet till Selma Lagerlöfs Jerusalem.

   Småland får ett eget kapitel. Författarens morföräldrar kommer därifrån och han, ett stadsbarn,  tillbringade somrarna på deras gård i Målilla, som den varma sommaren 1947 var  hetast i Sverige med 38 grader .Barnen var många och släktkänslan stor  på den tiden – verkar det som. Vid ett tillfälle (1947?) hade morföräldrarna besök av 48 ”stora och små slynglar.”

   Detta är som jag antytt en innehållsrik bok, skriven av en resande författare, alltid på gott humör – om han inte kommer in på politik – som han ofta gör, men givetvis inget fel däri! Tyvärr har han denna gång bara med en endast tillustration.

Recensent: Bengt Åkerblom

 

I korta kapitel berättar Svensson om dramatiska händelser i sitt skiftesrika liv.Hans berättelser kan liknas vid redigerade dagboksanteckningar. Korta meningar, inte ett onödigt ord, en koncentrationens konst. Bara ett exempel, Svensson befinner sig på vårfest någonstans i Ryssland:

 

Folkvandringshörnet av Uralbergens södra utlöpare, mellan skog, berg, slätt.

Alla var där. Gammal gubbe bytte jag mössa med. Ålderstigna gummor som 

jag absolut måste pussa, stillsamt och länge. Inget fick förfaras. Deras munnar

var fyllda med helig vodka på god spannmål. Inte en enda tand hade de i de

mjuka munnarna, desto mer vodka. En sällsamfrid härskade över landskapet

Varje kapitel är ett nytt äventyr. Osentimentala berättelser med charm

Ett uppriktigt engagemang för fredens sak.

 

Norrbottenskuriren 2013 10 25

 

För att läsa Anders Hjerténs recension av mitt namn är svensson, antimiltarist i Värmlands Folkblad 2014 03 11 klicka här

 

Såld på engelska? Om språkval i reklam och marknadsföring. Red: Per-Åke Lindblom, Frank-Michael Kirsch och Arne Rubensson. Sthlm: Språkförsvaret, 2013. 179 s. – Fc

Deprimerande läsning men lite uppiggande är det å andra sidan att få läsa ett så är kraftfullt försvar av sitt modersmål. Boken är inte så värmländsk bortsett från att omslaget är utformat av Anita Stjernlöf Lund och att en av bokens artiklar är skriven av maken Gunnar Lund. ”I butiken” heter hans bidrag. Inledningsvis spar inte Kjell Albin Abrahamsson på krutet, när han kritiserar vad som sker med svenska språket: ”Semesterdagarna (i hemlandet) är fyllda av överraskningarna…  Som att besöka läkarmottagning Heart Health Group i Limhamn”. Och han skriver vidare: ”Något förfärligt sker i konungariket Sverige, en invasion som landets nedrustade försvar inte kan stå emot, en utarmning som gör oss fattiga i anden.” Och han påpekar att engelskan är bara det fjärde största språket efter ryska, tyska och franska i Europa.

I ett kapitel med rubriken ”Anglifieringen har nått löjets gräns” skriver Leif V. Erixell om oskicket att förse svenska byggnader, områden, flygplatser och mycket annat med namn på engelska. Skandalexemplet är Friends Arena i Solna. Att inte vår s.k. nationalarena ska få ett namn på det språk som de flesta svenskar behärskar är ju rena vansinnet!  Dessutom är det knappast så mycket bättre i svensk översättning: ”Kompisarnas arena”! Besynnerligt! Andra exempel på den ”pågående svenska språkliga självutplåningen” är enligt Leif V. Erixell Wermland Opera, som också Gunnar Lund nämner och ”Library Lovers” – Svensk biblioteksförenings kampanj, riktad till svenskar. Intressant är kapitlet Filmtitlar på engelska och svenska?, författat av Olle Käll, som frågar sig: ”Vad är det som gör att svenskan inte duger för filmtitlar i Sverige?” Den senaste Bondfilmen ”Skyfall” har nog satt myror i huvudet på en och annan, inkl. undertecknad. (Den handlar alltså inte om hårt regn!). I våra grannländer får inte filmerna titlar på engelska i samma utsträckning. (Att översättningar av böcker till svenska kan få titlar på engelska är dock höjden av allt!)

Nu är det hög tid för mig att bekänna att jag inte läst hela boken utan bara sniffat på några kapitel. Det innebär bl.a. att jag inget skriver om de många artiklarna om engelskan i reklamspråket.

 

Ullberg, Thron, Celina and me.[Enskede?]: T. Ullberg, cop. 2013 . 106 s. – Pnz Ullberg, Thron.

Hösten 2013 visade Lerinmuseet i Karlstad en utställning av fotografen Thron Ullbergs bilder. Ullberg (f. 1969) har vuxit upp och gått i skola i Karlstad och odlade under hela gymnasietiden sitt fotointresse. Idag är han bosatt i Stockholm och en välkänd professionell fotograf, med porträtt i svartvitt som specialitet. Han medverkar också som fotograf i många kvalitetstidskrifter.

”Thron på sig själv” är den vitsiga titeln på ett reportage i VF i samband med utställningen i Karlstad. Det syftar på att han varje år sedan tjugo år tillbaka på sin födelsedag den 10 april tar ett självporträtt i mer eller mindre originella och skruvade positioner. Samtidigt med utställningen släppte han fotoboken Celina and me med självporträtten och andra fotografier, allt i svartvitt. Celina är hans dotter, fotograferad någon timme gammal och fram till idag, knappt tonårig. Det är en mycket vacker och påkostad fotobok, en konstbok förvisso, och försedd med förord på engelska av systern och kulturjournalisten Sara Ullberg. Thron Ullberg har tidigare, 2001, gett ut boken Framkallat. Fotografier för tidningen Impuls 1989-2001. Den innehåller ett 40-tal utsökta porträtt av välkända författare, också den med text av systern Sara.

Eva Fredriksson

 

Westlund-Wingefors, Anita, Naturens Gyllne Snitt och Cirkelns Kvadratur – en andlig utmaning. Geografiska avstånd som naturserietal och harmonierande tonfrekvenser över Europa, med anknytning till Cheopspyramiden i Giza.. [Östra Ämtervik]: Athena Challenge, 2013. 16 s. – B

Skriften har format A4 och omslaget pryds av en kartbild med Värmland i centrum – och mitt i detta centrum ligger Östra Ämtervik. Där korsas alla linjer, som förbinder en mängd viktiga platser på jorden. Ur innehållet kan bl.a. nämnas en artikel med rubriken En hälsning från den store Arkitekten – meningen bakom Värmlands kyrkkrysslinjer? För den som inte är insatt i denna vetenskap är det omöjligt att ge boken mer än ett omnämnande. Boken kan inhandlas från föreningen till ett pris av 100 kr.

 

Vinge, Louise, I Selmas sällskap. Möklinta: Gidlunds, 2013. 152 s – Gcz Lagerlöf, Selma

Louise Vinge, professor emerita i litteraturvetenskap i Lund, har samlat ett antal artiklar i en liten skrift utgiven av Selma Lagerlöf-sällskapet. Den välfunna titeln är I Selmas sällskap. Louise Vinge kan se tillbaka på många verksamma år i det litterära sällskapets innersta krets och som litteraturforskare. Som släkting till den berömda författarinnan (brorsdotterdotter) har hon också personliga minnen från Mårbacka att berätta.

I boken har hon samlat ett dussin artiklar i varierande ämnen, alla mycket intressanta och läsvärda. Mest personlig är hon i kapitlet ”Faster Selma”, där hon berättar hur hon som liten flicka efter den 9 april 1940 evakuerades från Göteborg. Då hade gammelfaster Selma redan gått bort, men Mårbacka tog emot den 9-åriga Louise och hennes syskon och hon sattes i skola i Östra Ämtervik för en tid. Senare under krigsåren bodde hon också hos ”faster Gerda” i Falun i Bergsmansgården som denna fått ärva. Det stora imponerande biblioteket gjorde ett djupt intryck. Nu är det bevarat i Dalarnas museum, sedan den gamla kulturbyggnaden rivits på det pietetslösa 1960-talet. Louise Vinge har också under några somrar varit guide på Mårbacka med den legendariska Tyra Freding som arbetsledare.

Herr Arnes penningar och Nils Holgersson behandlas i var sin uppsats, med intressanta vinklingar. En intressant detalj i kapitlet ”Nils Holgersson, fjortonåring i vit luva” handlar om hur Nils brukar framställas i bild. Illustrationer visar oftast en 6-7-årig parvel och därtill för det mesta med röd toppluva, fastän texten uttryckligen säger att luvan är vit. Viktigare är dock att Nils i boken är i slyngelåldern och inte ett litet barn så som han oftast framställs i bild eller på film. Ett av de mest kända och spännande kapitlen om vildgässens resa utspelar sig som bekant i Karlskrona. Där utlyste man inför jubileumsåret 2006 en tävling för få fram en skulptur i staden. Louise Vinge ingick i tävlingsjuryn. Jag har själv intill Amiralitetskyrkan och i Rosenboms närhet sett det vinnande bidraget ”Som sprungen ur boken” av Ralf Borelius, ett utmärkt juryval. Idag kan den lilla skulpturen också beskådas på biblioteket i Sunne, en gåva från Selma Lagerlöf-sällskapet.

Selma Lagerlöfs samarbete med tonsättaren Elfrida Andrée har rätt nyligen av Louise Vinge behandlats i boken Spår och speglingar. Här återkommer hon till det tämligen misslyckade projektet med tonsättningen av Tegnérs Fritiofs saga, ett tävlingsbidrag som inte gjorde succé. Dock kan nämnas att operan delvis och konsertant uppfördes på Wermland Opera 2013 vid en enda föreställning.

Selma Lagerlöf anlitades inte sällan som högläsare. Hon läste bra och hon gjorde det gärna. Det är tydligt att hon fängslade sin publik. Hon uppträdde både i privata sällskap och på välgörenhetstillställningar inför stor publik. Hon vittnar själv i brev att hon tyckte om att läsa högt och var nog medveten om att hon var skicklig. Hon fick många förfrågningar om att uppträda, men tog också själv initiativ, redan under seminarietiden, bland sina vänner för att testa verkan av en text.

Mårbacka är självfallet centralt i Selma Lagerlöfs liv och diktning, men hon hade också hem på andra platser, inackorderad eller med egen bostad. Kapitlet ”En författarinna möblerar” beskriver genom hennes brev olika verkliga bostäder genom åren men också hur hon i sina böcker använder möbleringen som en litterär effekt. Det är tydligt att hon var road av inredning, både privat och i sin diktning.

I Selmas sällskap är en både lärd och lättsam skrift, som jag läst med stort nöje och intresse.

Louise Vinge har mycken kunskap, både privat och professionellt, att dela med sig av.

Eva Fredriksson

 

Wivhammar, Bertil, & Säving, Bengt, Konsten att måla i akvarell. ”28 steg – från A till Ö”. [Hammarö: B. Wivhammar], 2013.[ 64 s.] – Ie

 Bertil Wivhammar var lektor i bild och form vid Högskolan i Karlstad och undervisade dessutom i akvarell, kroki och oljemålning vid Folkuniversitetet. Bengt Säving var en gång i tiden hans elev och nu har de tillsammans gjort en bok i konsten att mål akvarell. Läraren svarar för texten, medan akvarellerna är av Wivhammar resp. Säving. Boken ger ett gediget intryck, väl genomtänkt, men om det är ett bra läromedel det saknar jag all kompetens att uttala mig om! Men, som sagt, den ger ett tilltalande intryck!

 

Wålstedt, Sylvia, Fem liljor. Hede: Förlag Hede, 2013. 71 s. – Hc

Häxförföljersena under andra hälften av 1600-talet är ett kärt ämne för många författare och det är förstås föga konstigt. I Sylvia Wålstedts roman anges tonen redan från första sidan. Huvudpersonens mamma hämtas helt bryskt av länsmannen och  prosten och hamnar på bål. Hon är en s.k. klok gumma.  Handlingen i boken tilldrar sig i Värmland men berättelsen bjuder på en del anakronismer som att det skulle ha funnits en kyrka i Lekvattnet på 1600-talet (socknen var säkert inte ens påtänkt då) och att där skulle ha funnits en handelsbod. Svensk lagstiftning tillät inte handel på landsbygden förrän på 1840-talet! Sådant hade städerna monopol på. En stillsam berättelse trots den inledande dramatiken. Att Samuel får ”sina första långbyxor” i anledning av sin konfirmation låter inte heller så 1600-talsaktigt

 

Vårt LiV. En krönika om Landstinget i Värmland 1863-2013. Redaktörer: Anders Ajaxson och Staffan Svanqvist. Kd: LiV: 496 s. – Vp

2013 är ett märkesår för de flesta av våra landsting och många av våra kommuner. 150 års verksamhet är förvisso värd att fira och i Värmland gör landstinget, LiV, det med besked genom att ge ut en synnerligen innehållrik och omfattande bok, som dessutom är ett prov på grafisk formgivning utöver det vanliga. Huvudansvariga för bokens innehåll är de erfarna landstingstjänstemännen Anders Ajaxson och Staffan Svanqvist. Uppdraget fick de av landstingsstyrelsen redan 2007 och kravet var, enligt bokens förord, ”att ge en rättvisande beskrivning av det som tilldragit sig i vårt landsting”.

   Boken är skriven i krönikeform, d.v.s. en kronologisk redogörelse för viktigare händelser under ett och halvt sekel. Förtjänstfullt redovisas redan i bokens första kapitel hur arbetet har gått till och vilka överväganden som har gjorts för behandlingen av det enorma materialet. Man har således undvikit utförliga beskrivningar av den landstingsverksamhet som redan behandlats i specifika skrifter. De första 100 åren skildrades av Manne Ståhl i boken Ett landstingssekel, som utkom 1962. Det är en gedigen beskrivning som redaktörerna finner onödigt att utförligt upprepa. Givetvis finns för fullständighetens skulle åren 1863-1962 med i den nya boken, men mindre utförligt. Tyngdpunkten har med rätta lagts på de senaste 50 åren, alltså från 1962 till idag.

   Varje decennium får sitt eget kapitel. Landstinget har en enastående fin konstsamling, kanske den största i Värmland (?) och det är ett utmärkt grepp att låta varje decennium inledas med en bild och en presentation av ett tidstypiskt konstverk. Otto Hesselboms målning ”Koppoms bruk” inleder raden av konstverk och vi försätts till 1800-talets industrisamhälle. Malin Lagers barnporträtt i textil får inleda vårt eget decennium. Det är bl.a. alla intressanta och tidsmarkerande konstverk i olika tekniker som gör att boken trots sitt, skulle kanske någon säga, lite torra innehåll, upplevs så tilltalande. Över huvud taget är bildmaterialet lysande.

   De erfarna redaktörerna vet hur man redigerar ett omfångsrikt material. Varje decennium inleds med de viktigaste händelserna, Den rena kronologin, år för år, omväxlas med instuckna intervjuer med olika befattningshavare, läkare, kurator, arbetsterapeut, barnmorska, sjukgymnast m.fl. Jag tycker mycket om greppet att låta en nyhet eller ett politiskt beslut åtföljas av det lilla avsnittet ”Så gick det sedan”. Texten blir spänstig och dynamisk. Många minnen väcks till liv. Så otroligt mycket som har hänt under de senaste 50 åren!

   Mycket vi idag har glömt, det kommer vi nu plötsligt ihåg. Politiken intar naturligtvis en viktig plats. Politiker kommer och går. Landstingsvalen medför regelbundet förändringar i representationen. Det händer t.o.m. att ett nytt parti uppstår och får ett avgörande inflytande på politiken. Sjukhus tillkommer i länet, sjukhus försvinner. Vi minns debatterna och bråken. Vi minns personerna, både de som slutat efter lång och uppskattad tjänstgöring och de som hastigt ”tjänstgöringsbefriats”.

   Några dominerande personer, politiker eller tjänstmän, ägnas ett utförligare porträtt. Till den här bokens stora förtjänster hör ett utmärkt, om än inte helt fullständigt, personregister. Det är lätt att tack vare sidhänvisningarnas mängd se vilka som varit de viktiga personerna under landstingets senaste 50 år: Arvid Eskel, Stig Gustafsson, Erik Jansson, Hans Kaijser och Catharina Segersten Larsson – detta åtminstone om man får tro personregistret och det tror jag man kan göra.

   Tillkomsten av Region Värmland har i hög grad förändrat landstingets ansvarsområden. Sjukvården är nu den totalt dominerande uppgiften. Kulturfrågor och folkhögskolor sorterar numera under regionen, men i boken ryms de naturligtvis, eftersom de tidigare varit en del av landstinget. Ett kapitel handlar om tillkomsten av Musikteatern, där landstinget tillsammans med Karlstads kommun drev frågan.

   Den värmländska politiken och politikerna är i centrum i denna mycket innehållsrika bok, närmast ett uppslagsverk, som man definitivt inte läser rakt igenom utan återkommer till då och då. Saknas det något?  Ja, faktiskt tycker jag det. Många yrkesgrupper och specialiteter får sin belysning, men inte den som gjorde att Värmlands läns landsting skiljde ut sig framför alla andra i landet. Jag tänker på Sjukhusbiblioteket.

    Under 1970-talet byggde sjukhusbibliotekarien Lena Sewall upp en verksamhet som blev en förebild för hela Sverige och även de nordiska grannländerna. Sjukhusbiblioteket blev under hennes ledning på samma gång ett patientbibliotek, ett arbetsplatsbibliotek och ett medicinskt specialbibliotek. Hon införde också artoteksverksamhet för de inneliggande patienterna. Det kom studiebesök från när och fjärran. Lena Sewall föreläste på Bibliotekshögskolan och hennes bok ”Att arbeta i sjukhusbibliotek” blev standardlitteratur i bibliotekarieutbildningen. Jag tycker också att Lena Sewalls betydelse för den legendariska Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg borde ha framhållits.

   För bokens texter har utöver huvudredaktörerna ytterligare ett 10-tal skribenter ansvarat. Vidare har en arbetsgrupp på ett dussin personer ansvarat under bokens tillkomsttid. Trots min invändning på slutet tycker jag att den tjocka landstingshistoriken, en riktig tegelsten, är ett imponerande verk av bestående värde. Lägg därtill den utsökta formgivningen av Tin Wigelius som estetiskt gör boken till en verklig höjdare! Ett standardverk har kommit till stånd och en utmaning till landets övriga landsting att åstadkomma något lika bra. Inte så lätt!

Eva Fredriksson

 

Världen och jag. Kd: Karlstads Bokcafé, [2013]. [12] s. – Hc.03(s)

Häftet är resultatet av Karlstads Bokcafés diktinsamling hösten 2012. Sexton personer ser på världen. Perspektiven skiftar. Dikthäftet presenterades på Värmlands Museum den 2 februari i Sinnet, som var mer än välbesatt. Ämnet hade tydligt varit inspirerande. Dikterna var genomgående av god klass. Redaktörer har Bengt Berg och Karl-Magnus Hedefalk varit. Häftet kan beställas från Karlstads bokkafé, som naturligtvis har en hemsida: www.karlstadbokcafe.se.

 

Värmlandsörnen. Tidning för Värmlands regementes kamratförening ( 2013). Årg. 65. 63 s. – S-c(p)

Ett synnerligen innehållsrikt nummer av årsskriften, säkert av intresse även för andra än kamratföreningens medlemmar. Många sidor ägnas förstås åt Brigadmuseet, som invigdes med pompa och ståt den 1 juni i fjol. Museet har en originell arkitektur men vackrast är den gamla förrådsbyggnaden, som klarade sig från branden på Kristi himmelsfärds dag 1976, då tvillingbyggnaden brann ner. Museet, som framför allt skildrar försvaret – och samhället – under det kalla krigets dagar är överraskande stort och väl värt ett eller flera besök. Trivsamt café finns att pusta ut på! Entréavgiften är måttliga 60 kr. En beskrivning av vad som väntar besökaren ger Per Berggrén i en väl illustrerad artikel: ”Visionen som blev verklighet”. Eftersom det var 100 år sedan Värmlands regemente flyttade in till Karlstad från Trossnäs kan vi också läsa om den minnestavla, som  – förståndigt nog! – satts upp på Kasernhöjden och om kasernerna, som till det yttre är oförändrade. Flytten kostade. Bara en kasern kostade 300 000 kr och totalt gick det hela på 2,4 miljoner!

Högintressant är också Jenny Moströms uppsats om 1940-talets gränsbefästningssystem, som hon kallar ”ett värmländskt kulturarv”. Hon skri er avslutningsvis att ”minnet av andra världskriget måste finnas kvar som en påminnelse om att det aldrig får hända igen”. Och det kan vi väl hålla med henne om?

Mycket annat innehåller  detta välmatade nummer – som en intervju med Sven-Ivar Keller, 100 år, som avslutade sin karriär inom försvaret med 14 år som civilförsvarschef i Karlstad.

Redaktör för tidningen är som tidigare Per Berggrén, som bl.a. medverkar med många foton. Kamratföreningens hemsida heter så här: i2kamratforening@yahoo.se.

Sjögren, Wilhelm, I backspegeln. Kolmården: Pond förlag, 2013. 287 s. – Lz Sjögren, Wilhelm

Boken är en slags självbiografi men med lite annat upplägg än som är vanligt. Den består av något tusental nedslag i författarens liv. Kort och koncist – och ofta humoristiskt. Han berättar om sin barndoms Filipstad på 40- 50-talen, om att vara lärare, göra lumpen, som han anser vara bortkastad tid, Skid-SM i Filipstad 1953, det första vasaloppet m.m.m.m. Dessutom får vi bekanta oss med hans morfars far, Otto Vilhelm Eriksson, Filosofen kallad, en enkel skomakare, som blev ansvarig utgivare av  Sörmlands-Kuriren, som senare blev Folket, en betydelsefull röst i pressdebatten än idag. Författaren har också en hel del att berätta om Finshyttans bruk, uppköpt av Olof Bergström 1867. Författarens pappa fick anställning där fram till 1975, då det köptes av KMW för att läggas ner. 1951 hade bruket 260 anställda! Författaren fick följa Lesjöfors AB till graven 1977. ”Baronen”, författaren och forne disponenten Gerard de Geer, blev Sjögren god vän med men än mer har han förstås att berätta om den siste disponenten Lars de Geer. Lundsberg är ett annat ämne han tar upp men dock utan att tillföra debatten  så mycket.

Wilhelm Sjögren måtte ha ett enastående minne. I vilket fall ger han en mycket levande bild av småstaden Filipstad, som han växte upp i. Det avsnittet är bokens bästa. Skildringarna inifrån av den svenska skolan är däremot deprimerande. Boken är mycket ojämn och utförandet av enklaste slag. Typografin växlar och illustrationerna är av högst växlande kvalitet, men kanske är dåliga bilder bättre än inga alls! Korrekturläsningen kunde ha varit betydligt bättre. Mycket irriterande är författarens ovana att ideligen sätta ut citattecken kring de allra oskyldigaste uttryck

 

Värmländsk akademien. Årsskrift 6 (2013). [Kd]: Värmländska Akademien, 2013. 44 s. ­ Bf(p)

”Det blev som det blev / när alla vi skrev / och gjorde den årliga skriften / om humor i år / och som alla förstår / var den liten, just den bedriften” skriver Peter Olausson i förordet och menar därmed att i Värmland ”finns det folk som kan le åt livet.” Ja, boken bär i alla fall vittnesbörd om att det kan förhålla sig så. Lars Löfgren menar att ”humorn är i Värmland det främsta vapnet i ett ständigt pågående upprätthållande försvar mot ledsamheter.”Och drar förstås en massa historier med ursprung (?) i socknen. Förra länsrådet Björn Sandborgh , som varit ute i tjänsten och mött allsköns värmlänningar, reflekterar kring humorn och Värmland, och säger sig vara övertygad om att den ”använts som just ett verktyg. Det kan gälla som kontaktskapande dörröppning eller som hjälp för att komma förbi svåra passager och händelser .”Om folklig ordakonst skriver Britt-Marie Insulander, som ger exempel på nya ordspråk, som parodierar gamla sådana – exempelvis ”Alla får barn i början”. Peter Olausson bidrar med ytterligare en dikt:”Om friing”, en humoristisk dikt i Frödings efterföljd. Medverkar gör förstås också Torleif Styffe med både historier och dikter på mål. Det lilla, mycket patriotiska häfte innehåller mer men detta får duga som aptitretare. De många historierna bör glädja även ”grannsocknes folk”. Redaktionen har bestått av Torleif Styffe, Hans-Olof Boström och Peter Olausson. Upplagan är på blygsamma 100 ex.!

 

Åkerman, Lisbeth B., Och hanen gol. Krhmn: Norlén & Slottner, 2013. 352 s. - Hc
Tredje och avslutande delen av Lisbeth Åkermans böcker om komminister Peter Svensson och alla hans kvinnor. Lisbeth bor i Värmland men handlingen i böckerna utspelas i Blekinge.
   Boken är en direkt fortsättning på de två tidigare delarna och nu får vi äntligen veta vem som är mördaren. Spännande läsning in i det sista! ”Komminister Peter Svensson är sockerbiten som de samlas runt, gammal som ung, kvinnor som män” Så heter det i förlagstexten och det är så sant som det sagt. Omtyckt för sin predikokonst är han bl.a. men också ”en förförisk älskare”. ”Hans beslut styrs stundom mer av hans sinnlighet än av hans fem sinnen” heter det vidare. Miljön är kyrklig men knappast så from som man kanske skulle ha väntat sig!
   Författaren är en mästare på att återge talad svenska. Romanen innehåller mycket dialog. Den avslöjar eller döljer personernas karaktär. Författaren är en god psykolog!

 

Äng, Karl Petter, Letaren. Krhmn: Norlén & Slottner, 2013. 119 s. – Hc
Boken innehåller ett tack från författaren till Chapmanska Sällskapet, som tydligen är inriktat på filosofi och estetik. Bokens namnlösa huvudperson är en outsider, en sökare, en civilastionskritiker. Man kan bara beundra författarens förmåga att rakt igenom konsekvent hålla fast vid detta tema, fast så småningom tunnas berättelsen ut, känns lite utnött. 
   I Tidningen Kulturen lägger recensenten boken under lupp och är ganska så kritisk. ”Uttjatad outsiderromantik faller platt”, så lyder hans sammanfattande omdöme. Väl så hårt, boken tål väl att läsas, inte minst får dess civilisationskritik även om den är ganska så trubbig.

 

Öhman, Ingela. Sopan, när sophögen försvann. Ill Lina Sansdell. Norlén & Slottner 2013.

För tjugoett år sedan fick Ingela Öhman idén att skriva en musikal för barn med miljö som tema. Det blev en musikal om sopsortering som sattes upp av författaren och Laila Thordéns barnskötarklass på Karlstads teater och visades för barn från hela Värmland. Småningom växte den enmansföreställning fram som Ingela Öhman fortfarande reser runt med.

Jag förmodar att det är manus till musikalen på Karlstads teater som ligger till grund för denna bok.

   Det är ett beundransvärt arbete Ingela Öhman lagt ner under alla dessa år och jag tror att hennes budskap verkligen nått hennes unga publik.

Att föra över en teaterföreställning till löpande text har emellertid sina problem. Gester, tonfall, publikkontakt försvinner. Talspråk skall höras, inte läsas. Det blir lätt platt, men en skicklig högläsare kan säkert ge texten nytt liv för budskapet är det inget fel på, tvärtom. Det är bra att Ingelas arbete dokumenterats på detta sätt. Lina Sandells illustrationer är färgstarka och livfulla. Boken innehåller en CD med Sopans alla sånger.

Helena Vermcrantz

 

Östemtingen nr 55 (2013). Östra Ämtervik: Östra Emterviks hembygdsförening, 2013. 58 s. – Ncagz Östra Ämtervik

Årsskriften har kommit ut sedan 1966 – i början dock med två nr om året. Östra Ämtervik saknar en sockenbok men i hembygdsföreningens årsskrift har östemtingarna en överväldigande omfångsrik dokumentation av sin bygd. Med den som grund borde det inte vara omöjligt att sammanställa en sockenbok!

Det nya numret innehåller som alltid mycket smått och gott. Naturligtvis innehåller den en artikel med anknytning till bygdens stora dotter, alltså Selma Lagerlöf,, närmare bestämt handlar de om hennes och väninnan Sophie Elkans resa 1900  1901 till Egypten och Palestina. Det är författat av Eva Helen Ulvros, som skrivit en utomordentligt bra biografi över Sophie Elkan, något orättvisst behandlad av Ellen Wägner i hennes verk om Selma Lagerlöf..                                                                                                                 
    Längsta uppsatsen svar den alltid så flitige Alf Folmer, som den här gången skriver om Amerikafinnar och Skacksjöfinnar.En artikel av särskilt intresse för undertecknad är den av Matts Nilsson om att Skatbroa, över Emtan norr om Östanby skola (som dock inte längre finns). Som gammal elev på skolan är det särskilt roligt att bron återigen är farbar för, i vilket fall, gångare och cyklister. Roligast i årets Östemting är Matts berättelse hur Göran Bengtsson, berömd berättare och kyrkvaktmästare, räddade brons s.k. hjässten räddades från tidens tand. På stenen finns årtalet för brons tillkomst, 1831.

I vanlig ordning bjuds på en krönika över vad som i Östra Ämterviks sig tilldragit under det gångna året och en hel del annat som en krönika av Roland Kihlstadius om vikten av att kyrkogården ses som en bit värdefulla kulturhistoria och bevaras i så orört skick som möjligt. Värdefullt också med alla annonser, som vittnar om att företagsamheten blomstrar, om än inte så våldsamt, i Selma Lagerlöfs socken – diktarinnan själv var ju företagare  med liv och lust om än inte i alla avseende framgångsrik.

Östra Emterviks hembygdsförening har förstås en tjusig hemsida: www.ostra-amtervik.se. Årsskriften kostar 70 kr och kan exempelvis inhandlas på Prästbols handel, men medlemmar får den förstås gratis, d.v.s. genom att bli medlem genom att sätta in 140 kr på bankgiro 5910–7029.

 

Österling, Ulf, Huset vid drömmarnas väg. Sthlm: Författares bokmaskin, 2013. 153 s. – Hc

Ulf Österling har gett ut fyra romaner, en diktsamling och ett antal nothäften – om jag nu läst rätt i Libriskatalogen. Han har sina rötter i Karlstad men har mestadels tillbringat sitt liv som lärare utom Värmlands gränser. Huset vid drömmarnas väg är ingen dum titel. Boken har många inslag av dröm och det är inte alltid man vet vad som är dröm eller bara verklighet. Romanen utspelas i en trakt som kunde vara värmländsk men inte torde vara det, eftersom Göteborg omtalas som en ganska närliggande stad. Hela handlingen är som inbäddad i magi. Den är inte svår att läsa men kräver en långsam läsning, eftersom läsaren kastas rätt brutalt mellan människor och miljöer och dröm och verklighet. Boken tar sin början i ett landskap av rent arkadiskt slag, men det är svensk försommar i sin fulländning, vilket inte är så dumt alls. Huvudperson i boken är den unga Syster, som är något av en idealkaraktär med sin självklara förmåga att ta allt med ett leende eller ett skratt, en riktig ljusgestalt, fast livet inte far fram så varsamt med henne. Handlingen tar sin början under hungerkravallernas tid, alltså under första världskriget får man anta, och fram till 1950-talet, ungefär. För en prästunge är det f.ö. roligt att se att en viktig gestalt i boken är en präst, som tar sin kristendom på allvar. Frikyrkorörelsen verkar författaren däremot inte ha så mycket till övers för! Som alltid är det en förbryllande bok Ulf Österling har skrivit, en bok där inte bara människor och djur tänker och känner utan också träd och hus! Inte allt begriper man som att en lom skildras som en ondskans företrädare. Sorgen klär bygden kring Transjön allt mer och dödsfallen är osedvanligt många. Skönt då att Syster finns och flera andra goda människor, fast hon bleknar nästan bort under berättelsens gång . Magi och mystik präglar denna skildring om livet på landet för hundra år sedan nästan och allt fattar jag nog inte men visst är boken en upplevelse av sällsamt slag. Jag rekommenderar den till alla, som behärskar konsten att läsa långsamt och med eftertanke. Det här är den fjärde romanen av Ulf Österling jag läst och den bästa!

 

Sidan uppdaterad den 10 februari 2015

Sju linjer

Föreningen Värmlandslitteratur

Sju linjer

Startsidan

Kalendarium

Årstiderna i värmländsk poesi

Bokrecensioner

Värmlandslitterära författarporträtt

Värmlandslitterära författarsällskap

Utmärkelser/Stipendier

Årets Värmlandsförfattare

Om föreningen

Länkar

Hänt tidigare

Värmlandsbokhandeln

Förlagsverksamhet

Bli medlem

En linje

Föreningen Värmlandslitteratur
Verkstadsgatan 20
652 19 Karlstad

Telefon: 054-21 38 47

E-post:

varmlandslitteratur@telia.com

Sju linjer